Mazepa/I
| ← Förord |
|
Den politiske lyckoriddaren → |
I.
UKRAINAS LAND OCH FOLK.
»Ukraina! Var finnes en jord mera bördig och vacker?
Där finns det ej herrar, där är det ej judar, ej heller polacker.»
(Lillrysk visa från sjuttonde årh.)
Det är till den stora floden Dnjeper i Ryssland som läsarens historiska fantasi förflyttas i denna bok. Det största rinnande vattendrag i Europa näst »moder Volga» och »fader Donau», tävlar Dnjeper, forntidens Borystenes, med den förra i landskapets storslagenhet och med den senare i historisk ryktbarhet. Ty Dnjeper är den ryska kulturens källflöde; här grundades Kiev, »de ryska städernas moder», och utför denna segelled sökte sig varjagerna, våra uppsvenska väringar, som lade det statsbildande fröet i den nordöstslaviska jorden, väg till Svarta havet och Miklagård (Konstantinopel, Bysans) för att skörda guld och ära i främmande land. Och en underbar historiens skickelse fogade så, att Karl XII, själv en gengångare från den gamla vikingatiden, en krigisk äventyrare i bästa mening, med svärdet banade sig väg ända till dessa avlägsna näjder, för att vid Dnjeper sluta sin eller åtminstone det svenska storhetsväldets lysande hjältesaga och inhösta en omtvistad ära, men en obestridlig ruin.
Dnjeper är, näst Dunaj (Donau), den av den slaviska folkfantasien mest omhuldade floden, och själva ordet, säkerligen av tatariskt ursprung och besläktat med flodnamnen Don, Donets, Dnjester, Donau m. fl., torde betyda vatten. Detta vatten har besjungits av tre slaviska tungomåls skalder: det lillryska, det polska och det storryska. »Underbar är Dnjeper – lyder en skildring på poetisk prosa – då han fritt och lätt rullar sina vågor mellan skogar och kullar. Vid åsynen därav vet man ej, om hon rör sig eller icke, denna majestätiska yta, och man häpnar, som om allt vore av glas och som om denna spegelklara blåa väg utan gräns på bredden, utan slut på längden, flöte och välvde sig över hela den grönskande världen. De grönlockiga träden jämte ängarnas blomster tråna efter böljorna, luta sig fram och blicka ned på dem, utan att kunna se sig mätta därpå, och vinka åt dem med grenarna. Men mitt i Dnjeper våga de icke titta ner, ty dit tränger ingen blick, utom solens och den blå himlens ... Underbar är ock Dnjeper i den ljumma sommarnatten, när allt sover – både människor och djur och fåglar, och Gud allena majestätiskt överskådar himmel och jord och majestätiskt skakar sin mantel. Därifrån strös stjärnor ut; de brinna och lysa över världen och alla återspegla sig i Dnjeper, ty han håller allt i sitt mörka sköte. Ingen enda stjärna kan undfly honom, med mindre än att hon slocknar på himlen.»
»Men när blåsvarta moln – heter det vidare i denna poetiska naturmålning – såsom berg torna sig på himlen, när den mörka skogen skakar ända till rötterna, när ekarna skälva, och ljungeldar, som urladda sig ur molnen, med ens belysa hela omnäjden, då är Dnjeper förfärlig. Vattenkammarna dåna, slående mot bergen, rusa med stönande och blänkande tillbaka och gråta och flyta isär. Så grämer sig den gamla kosackmodern, när hon ledsagar sin son till hären: Munter och hurtig rider han på den svarte hästen, med den käckt tillknycklade mössan neddragen på sidan. Men modern springer snyftande efter honom, söker kvarhålla honom vid stigbygeln, griper betslet, vrider sina händer över honom och gjuter bittra tårar .....»
Denna ståtliga bild av Dnjeper är hämtad ur en av Gogols berättelser från Ukraina, och en historiens ironi ville, att denne Gogol, det storryska litteraturspråkets moderne grundare, hade till fader en lillrysk författare och var en äkta son av Ukraina, vars nationella och språkliga säregenheter dess storryska bröder i det allra längsta sökt förneka och undertrycka. Ty i de näjder, genom vilka Dnjeper med sina bifloder glider fram under hela sitt nedre lopp, talas huvudsakligen på landsbygden lillryska – ett slaviskt tungomål, vars ursprungliga självständighet vid sidan av storryskan vetenskapen nu mera satt utom allt tvivel.
Detta lillryska eller ukrainska folks historia är ännu dunkel i många stycken, liksom ock den allmänna uppfattningen av »Ukraina» (ordet betyder egentligen utmark, gränsland och begagnades närmast om Dnjeper-landet omkring Kiev) länge varit mycket svävande. Ursprungligen användes det skandinaviska låneordet Rus såsom beteckning för det furstendöme, som bildade sig med Kiev till huvudstad, och det lider intet tvivel, att de ryssar, om vilka Nestor talar i sin krönika, till större delen voro lillryssar, under det att Rossija (Ryssland) blev den gemensamma benämningen för hela det ryska rike, som längre fram spirade upp i Moskva. I äldre skrifter förekommer ock den latiniserade formen ruthenicus, som sedermera bibehållit sig i ordet ruten, nu mera huvudsakligen liktydigt med den i Österrike befintliga delen av det lillryska folket. Termen Lill-ryssland (Malaja Rossija) i motsats till Stor-ryssland (det moskovitiska tsardömet) kom i allmännare bruk på 1600-talet efter de båda ländernas förening och har sedan dess bibehållits såsom gemensam beteckning för de tre guvernementen Tjernigov, Poltava och Charkov öster om Kiev. I våra dagar hava lillryssarna själva antagit det poetiskt populära, men geografiskt något svävande namnet Ukraina såsom beteckning för hela språkområdet.
Huru stor den lillryska folkmängden är, därom äro meningarna ännu delade. Den obestridligt ypperste kännaren av Ukrainas folk och historia, professor Michail Hrusjevskij i Lemberg-Kiev, uppger totalsiffran till 31–32 miljoner, därav 51⁄2 milj. i Österrike och Ungern. Även om det skulle ligga någon överdrift i denna uppgift, trots professor Hrusjevskijs vetenskapliga auktoritet, gör den i alla händelser ofantliga folkmängden dock lillryssarna till det talrikaste slaviska folket näst efter storryssarna, framför polackerna, och redan denna omständighet kunde vara till fylles att åt lillryssarna tillförsäkra en uppmärksamhet, som deras mestadels undanskymda historia i flere avseenden förtjänar.
Det etnografiska rike, som lillryssarna representera och som i världshistorien endast undantagsvis har låtit tala om sig politiskt i enstaka fall, sträcker sig på ömse sidor av Dnjeper över det vida stepplandet norr om Svarta havet och har följande naturliga gränser: i norr Dnjepers bifloder Pripet, Desna och Sejm; i väster Karpaterna, Dnjester, San och Bug; i söder Svarta havet och i öster Don. Härtill komma smärre språkområden på nordöstra kusten av halvön Krim, i Kaukasien mellan Don och dess biflod Manytj samt Kuban. De nordligaste städerna i detta på tre stater delade rike äro Brest, Pinsk och Tjernigov; de största i väster äro Lemberg (Lviv, Lvov) och Cholm [i ryska Polen]; den sydligaste Novorossijsk på Svarta havets östra kust.
Såsom redan antytts, var det kristna furstendöme, som i slutet av det första årtusendet efter vår tideräkning bildades i Kiev, till sitt väsen lillryskt, något som dock ofta förbises i den ryska historieskrivningen. Den andliga litteratur, som från Bysans utbredde sig över Dnjeper-landet, hade mer originalitet och ljus friskhet än den torra, mörka dogmatik, som genom Moskva tryckte sin stela prägel på Rysslands äldre litteratur. Den ridderliga anda, som genomgår den berömda dikten om Igors fälttåg mot polovtserna, var alldeles främmande för Moskva, och när Peter den store skulle begynna sitt väldiga omdaningsarbete, skulle han ha rett sig klent, om han ej bland sina andliga föregångare och medhjälpare räknat de för sin tid utmärkta språk- och religionslärare, som uppammats av den lärda skolan eller akademien i Kiev och som genom sin lillryska nationalitet slogo den brygga, som förmedlade den österländska kulturens inträde i det då ännu barbariska storryska tsardömet.
Men illa lönades lillryssarna för dessa kulturella tjänster. När tatarerna i början av det trettonde århundradet inträngde i östra Europa från Asien, vart »Ukraina» det närmaste offret för deras ödeläggelser, som kröntes med Kievs förstöring (1240). Och landets naturliga läge, med bristen på bestämda gränskonturer, försvårade upprättandet av ett nytt lillryskt rike, hälst som lillryssarna själva i högre grad än andra slaver tyckas ha saknat förmågan av en målmedveten politisk statsbildning. Ukraina hemföll till större delen åt Litauen, och endast i Volynien och Halitsch kunde lillryska furstar ännu en liten tid hålla stånd mot den politiska upplösningsprocessen. Genom Polens personalunion med Litauen (1386) fick det polska elementet överhand i Ukraina och gjorde sig nästan allsmäktigt efter unionen i Lublin 1569, varigenom Litauen och Rus (Vita Ryssland jämte Ukraina) fullständigt uppgingo i det mäktiga polska konungariket.
Skenbart tycktes detta vasallskap icke göra något intrång på lillryssarnas nedärvda frihet. Sigismund August bekräftade 1572 lillryssarnas »likställighet» med polackerna, och 24 år senare stadgades det genom den kyrkliga unionen mellan Polen och Ukraina, att de grekisk-ortodoxa visserligen skulle stå under påvens överhöghet, men åtnjuta fullständig religionsfrihet. Ja, ännu så långt fram i tiden som år 1621 kunde det förekomma, att en Sahajdatjnyj – den förste lillryss, som antog den officiella titeln av hetman (det tyska Haupmann, kapten) – i slaget vid Chocim hjälpte polackerna mot turkarna.
Men detta samförstånd var endast skenbart och nödtvunget, ty de båda folken voro till sin natur varandra fullkomligt olika. För båda hägrade visserligen ett mer eller mindre regeringslöst frihetsideal; men under det att lillryssarnas politiska mål var ett demokratiskt, kommunistiskt färgat samfund, bildade det polska adelssamhället med kunglig etikett (Rzeczpospolita, Res publica) ett högaristokratiskt fåmannavälde. Den religiösa unionen hade endast till följd, att jesuiterna innästlade sig i Dnjeper-landet för att med våld och list göra katolsk propaganda, och den politiska unionen inskränkte i själva verket lillryssarnas fri- och rättigheter genom att göra dem beroende av den hetman, som polska kronan stadfästade, och av de polska tjänste- och adelsmän, som förtryckte lantbefolkningen dels direkt genom skattebördor, dels indirekt genom judiska arrendatorer. Bönderna måste erlägga en mängd avgifter under allehanda förevändningar: för fiskafänge och bete, för plöjning och malning, vid giftermål och barndop m. m. Det är också från dessa tider som den latinska smädedikten förskriver sig:
»Clarum regnum Polonorum
Est coelum Nobilitorum,
Paradisus Judeorum
Et infernus rusticorum.»
(»Polackernas lysande kungadöme är ett himmelrike för adelsmännen, ett paradis för judarna och ett helvete för bönderna.»)
Det politiska missnöjet fick ökad näring genom nya stadganden, t. ex. förbud mot försäljning av salpeter och krut åt kosackerna samt förordningen att alla kosacker, som icke voro »registrerade», d. v. s. officiellt inskrivna i rullorna och av polska staten besåldade krigare, skulle bliva jordbrukande trälar under de stora godsägarna. Lillryssarnas växande motstånd mot polackerna var sålunda av både politisk, religiös och – framför allt – social-ekonomisk art och tog sig från slutet av 1500-talet uttryck i våldsamma resningar, som krävde stränga repressalier från polackernas sida. Historien och dikten bevara namnen på flera »rebeller», som med livet fingo plikta för sin lillryska folkvänlighet. Bland de första namnes Semeryj Nalivajko från Ostrog, där brodern Damjan var präst hos den ädle bildningsfrämjaren furst Konstantin Ostrozjskij, som lät trycka den första slaviska bibeln på sitt slott i Volynien. Nalivajko blev omsider besegrad, tillfångatagen och avrättad i Warschau 1594. Enligt en vida spridd och länge gängse uppgift skulle han ha blivit levande stekt i en glödhet koppartjur – en »historia», som, enligt vad den lillryske forskaren Ivan Franko i Lemberg påvisat, endast är ett fantastiskt eko av forntida sägner om den feniciska Molochkulten och den antika sagan om tyrannen Falaris i Agrigent. En annan lillrysk folkhövding var Taras Trjacilo, som avrättades 1632 – den historiska förebilden för kosackhjälten i Gogols ypperliga, även på svenska översatta berättelse »Taras Bulba», det kanske vackraste äreminne, som Gogol i den storryska litteraturen rest över Ukraina och Dnjepers krigiska romantik.
Under trycket av olidliga förhållanden, då Ukraina å ena sidan utplundrades av tatarerna och å den andra sidan utsögs av den polska adeln, så att befolkningen måste fly från de härjade stepperna till städer och befästade gömslen, utbildade sig efterhand en institution, som hör till de intressantaste samhällsföreteelserna i östra Europa: det var den kosack-republik, som så småningom uppstod vid Dnjepers nedre lopp. Sannolikt var den av en ursprungligt social art, ehuru den genom omständigheternas tvång utvecklade sig till ett krigiskt kast-väsen. Häri fick det lillryska folkets anarkistiska individualism och kommunism sitt mest karaktäristiska uttryck.
Ordet kosack (kozak, kazak), till betydelsen något besläktat med det i Ungern och hos sydslaverna brukliga, ävenledes asiatiska låneordet hajduk (kringstrykande legoknekt), omnämnes först i ryska krönikor i samband med tatariska angrepp, något som ju ock bekräftar ordets tatariska ursprung, och i ett brev av är 1492 från den krimske khanen Mengli-Girej till tsar Ivan III talas det om ordynska kosacker. Sedan omnämnas de flerestädes i västra och södra näjder av det nuvarande Ryssland, och betydelsen växlade något allt efter vistelseort. På halvön Krim utgjorde kosackerna den lägsta samhällsklassen, som saknade jord och avlönades med krigsbyte; i västra Ryssland voro de skattefria jordbrukare, och vid floderna (Dnjeper, Don, Volga) livnärde de sig huvudsakligen med fiske.
Efterhand fingo kosackerna längs mellersta och södra Dnjeper en avgjort krigisk karaktär, enär de frihetsälskande lillryssarna i dessa avlägsnare näjder med vapen i hand sökte icke blott sin utkomst, utan ock sin personliga frihet, och till dem sällade sig mer och mer diverse hemlösa och äventyrliga element, som av ena eller andra skälet ville trygga sig för både tatarisk-turkiska och polska övergrepp. Den polska regeringens politik gick därför ut på att så mycket som möjligt reglera denna nya stat inom staten och vinna en del av dessa fribytare genom att åt dem upprätta en skattefri militärgräns gent emot de asiatiska horderna, men så småningom tvinga de övriga såsom jordbrukare in i den polska samhällsordningen. Det senare misslyckades grundligt, såsom vi redan sett; men det förra lyckades så mycket bättre, och därigenom smiddes ett nytt vapen, som snart nog skulle riktas mot den polska adelsrepubliken själv. Redan 1506 utfärdades en polsk förordning, att kosackerna skulle delas i »nizovtser» (zaporoger) och »gorodovyer» (i Ukrainas städer), och under Stefan Batory upprättades en besåldad kosack-armé av 6,000 man i polsk tjänst, varemot de övriga – det stora flertalet – hänvisades till jordbruk, fiske, hantverk och fritt krigaryrke vid södra Dnjeper. Det är just de senare, som under namnet zaporoger kommo att spela en så betydelsefull och glänsande, om ock kortvarig roll i östra Europas historia.
En blick på kartan visar oss, att Dnjeper vid Kievs höga strand gör en stark svängning åt vänster för att kringgå de östligaste utlöparna av Karpaterna, som floden icke mäktat bryta sig igenom. Men för att nå fram till Svarta havet har Dnjeper i sitt nedre lopp sedermera besegrat kullarnas hinder och söndersmulat klippväggarna. Härigenom uppstodo de s. k. porogerna, d. v. s. trösklarna eller forsarna, som än i dag göra flodfarten omöjlig (utom för enstaka roddbåtar under ledning av beprövade lotsar), och det var dessa trösklar, över vilka våra svenska roddsmän från vikingatiden snavade, så att de måste släpa sina lätta farkoster över landtungorna för att kunna fortsätta vidare till havet. Inalles finns det på en sträcka av c:a 70 kilometer söder om staden Jekaterinoslavl 11 »trösklar» (poroger) och 6 »stängsel» (zaborer), och av de förstnämnda kände den höglärde medeltidsgeografen, kejsar Konstantin den purpurfödde, de ursprungliga svenska namnen på sex: Essupi (»sov icke!»), Ulvorsi (»holmfors»), Gelandri (»den ljudande»), Aifor (»alltid forsande»?), Baruforos (»böljefors»), Leanti (»den leende»?) och Strukun (»stråk»?).
Dessa flodkatarakter erbjödo sålunda en naturlig skyddsmur mot fientliga angrepp till sjöss, och där bakom byggde de zaporogiska kosackerna sitt hart när oåtkomliga rövarnäste på öar och holmar. Detta befästade läger kallades Sitj (betyder egentligen uthuggning, skogsglänta), och det flyttades efter omständigheterna från den ena ön eller holmen till den andra. Inalles känner man 8 sådana Sitji, av vilka de viktigaste voro på Chortitsa och vid mynningen av Tjertomlyk. Konung Sigismund I (d. 1548) gav kosackerna i »evig besittning» näjderna kring porogerna pa båda sidor av Dnjeper såsom en vall mot tatarer och turkar, och hit samlade sig alla, som voro »redo att för den kristna tron bliva steglade och som ej räddes döden för det kristna korset.» Sitj var »kosackens mor», och Velikij Lug, den stora steppen väster om Dnjeper mitt emot Chortitsa, var hans far, och när en sultan sporde, huru många zaporogiska kosacker det fanns, fick han till svar: »Bakom varje buske en kosack; i varje klyfta hundra kosacker.»
Detta egendomliga krigarsamhälle rekryterades oupphörligt genom frivillig tillströmning av den lillryska befolkningen och diverse andra folkelement, varpå det sydöstra Europa är så rikt, ty Sitj stod öppet för varje vapenför man utan hänsyn till nationalitet. De flesta voro naturligtvis från Ukraina, men det förekom dock, att tyskar, italienare, fransmän och till och med engelsmän förirrade sig dit. Fordringarna för inträde i denna krigiska munkorden voro, att den nykomne var »fri» (icke bonde-träl) och att han var ogift eller åtminstone levde såsom ogift, ty det var vid dödsstraff förbjudet att föra med sig kvinnor till Sitj, även en moder eller syster. Alla måste bekänna sig till den grekisk-ortodoxa läran, och om en katolik, mohamedan, jude eller luteran anmälde sig, måste han döpa om sig. År 1632 fattades ock ett formligt beslut, att alla katoliker skulle avlägsnas från Sitj. Men för resten frågade man varken efter pass, börd eller antecedentia, och vanligtvis antog den nybakade zaporogen ett nytt namn för att så mycket bättre dölja sin värkliga person.
Tröttnade någon på detta vilda friluftsliv, stod det honom fritt att lämna Sitj och begiva sig vart som hälst. Alla kunde naturligtvis icke oavbrutet få tillfälle att slåss och öva sig i vapnens bruk, och därför delade sig zaporogerna i två klasser: sizevyer, som bildade ett slags krigaradel och ständigt levde kasernliv i Sitj, och zimovnyer, som bodde i omnäjden och under fredstid sysslade med fiske, boskapsskötsel, jordbruk och hantverk, men vid förefallande behov inkallades till krigstjänst.
Det inhemska namnet på detta flyttbara läger var kosj, korg. En kosj [tatariskt låneord] bestod av 38 kureny, träbaracker eller kaserner, flätade med ris och taktäckta med vattentäta hästhudar. Varje sådan barack med eldstad (kuren kommer av ett ord, som betyder röka) inrymde 150 man, så att ett zaporogläger sålunda i regeln bestod av inemot 6,000 man, som ögonblickligt voro redo att slåss. Men om ett större krigsföretag tillärnades, kunde zaporoghären genom uppbåd av zimovnyerna uppbringas ända till 50,000 ryttare. Sedermera utbyttes dessa kureny mot s. k. palanki, befästningar, fyra på vardera sidan av Dnjeper.
Den zaporogiska krigarrepubliken var grundad på demokratisk-kommunistisk självstyrelse. Varje nyårsdag skiftades alla inkomster av land och vatten genom jakt och fiske medels dragning av lotter, som lades i en mössa, och i krigstid fördelades bytet så jämnt som möjligt på alla deltagare. Rådplägningarna skedde under bar himmel på det sandade torget i lägrets mitt, och alla voro då barhuvade. Valen försiggingo med allmän, öppen omröstning och avlöpte sällan utan träta eller slagsmål. De kraftigaste struparna och de grövsta nävarna avgingo ofta med segern. Presidenten i denna republik hette kosjevoj ataman. Då han valdes, borde han för skams skull krusa och säga nej två gånger, innan han åtog sig denna förtroendepost. Därpå bugade han sig åt alla fyra väderstrecken, och zaporogerna ropade åt honom: »Gud give dig svanens ålder (vik) och tranans skrik (krik)!» Till ceremonierna hörde ock, att det ströddes sand eller gneds smuts på hans rakade hjässa, för att han inte skulle förhäva sig över sin upphöjelse, utan inse sin intighet gent emot den suveräna folkviljan, Zaporogerna voro nämligen slätrakade på huvudet och hade blott på hjässan en dinglande hårtofs, chochol,
(Efter oljemålning av ryske mästaren Rjepin).
som för moskoviterna blev en spefull benämning på lillryssen i allmänhet.
I krigstid hade kosjevojen oinskränkt myndighet, men i fredstid låg all makt hos folkförsamlingen eller det folkvalda rådet. Vid slutet av varje år skulle han avlägga räkenskap för sin förvaltning, och om han då befanns skyldig till missbruk, blev han ögonblickligen avsatt, stundom till och med straffad med döden. Därför förekom det också oupphörliga ömsningar av atamaner eller kosjevojer. Till tecken på sin värdighet hade han bulova, en spira eller kort, klubblik stav, vanligtvis försedd med en klotrund prydnad i toppen. Någon särskild bildning utöver det praktiska krigaryrket fordrades ej av honom, och det förekom till och med, att mången f. d. seminarist, som från Kiev hamnat i Sitj och valts till kosjevoj, rent av förnekade sin läs- och skrivkunnighet för att ej väcka misstankar, och denna brist, värklig eller låtsad, hade dessutom den fördelen, att kosjevojen slapp skriftligt binda sig genom kontrakt eller dokument.
Den ryske konstnären Rjepin har målat en vida bekant, även i Stockholm förevisad tavla, framställande zaporoger, dikterande ett smädebrev till turkiske sultanen – ett konstverk, som utom sitt historiska intresse även mästerligt framhåller olika skiftningar av skrattet och hånlöjet. Att professor Rjepins komiskt-burleska teckning icke är överdriven, därpå äga vi historiska bevis. När t. ex. sultanen Mohamed IV i en övermodig skrivelse till zaporogerna, med framhållande av sina många titlar såsom »solens och månens broder, Guds ättling och ståthållare, härskare över Macedoniska, Babyloniska, Jerusalemska och Egyptiska riket» etc. etc, ville tvinga de uppstudsiga kosackerna till ödmjuk underkastelse, svarade dessa med ett brev, varav en kopia föreligger från senare delen av det sjuttonde århundradet. Detta kostliga dokument, på vars relativa äkthet kännare ej tvivla, är av följande lydelse:
»Du turkiske satan! Den förbannade djävulens broder och kamrat och själva Lucifers sekreterare! Vad är du för en avgrundsriddare? Hin onde spyr ut, vad din här slukar. Du är inte värd att ha kristna söner under dig. Din här frukta vi icke; till lands och vatten skola vi slåss med dig, du babyloniske köksmästare, macedoniske tunnbindare, jerusalemske bryggare, alexandrinske getabockstjuv. Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniske galt, tatariske bagge, Kamieniec’ slaktardräng, Podoliens missdådare, själva djävulens ättling, all världens och den undre världens tokstolle, svintryne och hästsvans, rödhåriga hynda, odöpte skalle, måtte den onde taga dig! Så svara kosacker dig, hedning. Ovärdig är du sanna kristnas moder. Datum känna vi icke, ty vi ha ej kalender. Måne på himlen, året i boken och för rästen samma dag hos oss som hos er.
Kosjevoj atamanen Ivan Sirko med hela sin
zaporogiska här.»
Såsom verkställande och rådgivande myndighet hade kosjevojen vid sin sida åtskilliga höga förtroendemän: en general-asaul eller jesaul, som kommenderade hären i kosjevoj atamanens frånvaro och hade uppsikt över trupperna i fredstid, en domare, som förvarade silversigillet, och en sekreterare eller skrivare (med penna och bläckhorn av silver). Dessutom hade varje kuren en underataman, som hade en mindre käpp till tecken på sin rang.
Den bäste kännaren av zaporogernas historia, D. I. Evarnitskij, direktör för det etnografiska museet i Jekaterinoslavl, lämnar i sina många arbeten intressanta upplysningar om zaporogernas seder och bruk. Det var i fredstid ett lättjefullt, enformigt liv, som synes mig något erinra om montenegrinernas – det enda europeiska folk i nutiden, som i någon mån skulle kunna jämföras med de lillryska kosackerna.
De stego upp med solen, tvättade sig i rinnande
(efter målning från 1700-talet, kopior i Kievs och Tjernigovs museer).
vatten, och efter morgonbönen satte de sig till en varm frukost. Förmiddagarna tillbragte de med att se om sina hästar, putsa vapnen, laga kläder och – att röka. Klockan tolv slog kocken i varje kuren (kasern) på en kittel, till tecken att middagen var serverad. Den bestod vanligtvis av en fisk- eller mjölrätt med vatten och kväs (»dricka»). För kött måste de betala extra åt kocken. Vid högtidliga tillfällen vankades hirs- eller majskaka med saltad fårost eller med pastrema (soltorkat fårkött) samt teterja (på kol gräddade pannkakor). Till soppan använde de skedar, men den fasta födan inmundigades med fingrarna. Såväl före som efter måltiden lästes en bön. Kvällarna fördrevos med sång, musik och dans. De vanligaste instrumenten voro kobza (bandura, en åttasträngad gitarr eller luta), fiol, cymbal och rörpipa.
Strängt ortodoxa, iakttogo zaporogerna noggrant så väl fastorna som firandet av den grekiska kyrkans hälgdagar, och då tog man rikligt skadan igen. Visiter avlades, det sköts med bössor, det röktes och dracks först och sist. Om »ljuljka» (pipan) heter det i en gammal lillrysk folkvisa:
»Pipan skänker själen ruset.
Hjärnan friskas upp av snuset».
Under krig höllo de sig i allmänhet nyktra, och det lär ha hänt, att en full ataman under en sjöfärd kastats överbord. Men hemma i Sitj överlämnade de sig allt för gärna åt »vinets» njutningar. Dryckenskapen frodades på krogen, som de poetiskt kallade »knjagina» (furstinnan), och de kunde ej leva utan okovyta (aqua vitæ). När en hetman vid namn Apostol år 1733 i Gluchov invigde sitt nya stenhus, gav han en »bankett», där den 75-årige värden själv söp sig värst full och fick slag i vänstra sidan, så att man måste skicka bud till Moskva efter »recept».
Rättskipningen hos zaporogerna var lika enkel som kraftigt verkande. Förnärmelser mot överheten straffades med att den skyldige bands vid en kanon på torget och sedan vanligen sönderslets av mängden; en tredskande gäldenär fjättrades i kedja vid en kanon, och en tjuv näpstes med knut under en galge. Den vanligaste bestraffningen bestod i prygel vid skampålen på torget, där det alltid fanns till hands torra ris med blyklumpar i ändan, och stundom upprepades exekutionen flera dar å rad, någon gång med dödlig verkan. För mord och svårare förbrytelser, såsom olovligt umgänge med kvinnor, stadgades dödsstraff än i form av levande begravning, än i en galge, i vars järnhake brottslingen fästades, sittande på en häst, varpå hästen rycktes undan. Även spetsning på påle hörde till den tidens barbariska straff, och härutinnan hade lillryssarna helt visst goda föredömen både i Moskva och i Polen.
Så förflöt detta liv, tidtals enformigt, men dessemellan avbrutet av vilda fäjder och djärva plundringståg. På ålderdomen gingo åtskilliga kosacker i kloster för att försona sina synder. Men de flesta stupade, försvunno spårlöst eller begravdes utanför Sitj i full rustning. En slovakisk präst, som råkade följa Karl XII genom Ukraina, har skildrat en dylik begravning, till vilken vi längre fram återkomma. Och på kosackgraven sattes stundom ock en flaska med »okovyta», för att zaporogen ej skulle törsta ihjäl, innan han slapp in i sitt himmelrike.
Detta lillryska folk, som koncentrerade sig i Dnjepers kosacker, hade sålunda i brokig blandning de dygder och laster, som pläga känneteckna s. k. naturfolk. De kunde vara grymma, vilda, sluga, trolösa, omåttliga; men de visade också vackra prov på öppenhjärtighet, barnslig godhet, enkelhet i levnadsbehov, gästfrihet och personlig hederskänsla, och alla dessa egenskaper återspegla sig mer eller mindre hos deras hetmaner och atamaner. Men framför allt voro de besjälade av en häjdlös frihetslust, som i förening med kallblodig tapperhet och dödsförakt drev dem långt på krigets bana. Redan på 1570-talet företogo de plundringståg till Moldau [Wallachiet] och Krim; på sina lätta »måsar» (tjajki, farkoster, var och en rymmande 60 man) plöjde de Svarta havets vågor, brände Sinope och hotade själva sultanen under Konstantinopels murar.
Ukraina och zaporogerna voro näppeligen kända i
den svenska litteraturen förr än Karl XII gjorde sin
ödesdigra bekantskap med båda delarna. Petrus Petrejus, vår
förste ryske kulturskildrare, har i sitt vid början av Gustav
Il Adolfs regering utgivna arbete mycket sant och osant
att förtälja om tatarerna, men intet om lillryssarna och
visste blott om kosackerna, att »det är ett frijmodigt Folck
uthi Krijgh, alla til Häst och bruka Bogar och Pijlar,
Sablar och temligen långa Glafwer och Spiut. The som
grentza närmest thet Moskowitiske Regemente, haffva uthi
alla punckter then Ryska Religion.»
Det är emellertid förundransvärt, huru pass väl Karl XII:s fältpredikant Nordberg tog reda på och visste att bedöma denna för en svensk präst så främmande och helt visst motbjudande värld. Hans skildring av zaporogerna i »Karl XII:s historia» är ännu läsvärd och överensstämmer i huvudsak med verkliga förhållandet. Låt oss höra, vad Nordberg skriver:
»Zaproverne äro ett folck som uppehålla sig på öarna uti Niepern, 50 mihl nedan för Kiow. De blifwa så kallade af Porohi, det är forssar eller fall, hwilke å de orterna skola vara uti strömmen på 13 eller flere ställen. Deras första ursprung och början skall hafwa warit af förlupna bönder utur Wolhynien, Podolien, Reussland och andra orter, hwar til allehanda sladder sig sedermera slagit, at de blifwit starcke till några 1,000 man. De nära sig med jagande och fiskande, men mäst med ströfweri på sina grannar. I begynnelsen hafwa de stadigt legat i håret på Turckarne och Tartarerne, dem de både til lands och siös på swarta hafwet gjorde mycken skada».
»Deras mackt war ej alltid lika stor. Om sommaren växte hon ofta til 30,000 man, hvilke lupo tillsammans utur Ukraine och nästgräntzande orter, ty aldenstund man hölt dem för de stridbareste af alle Cossaker, så hade de uti hela Ukraine det anseendet, at när de reste sig op, föllo gemenligen alle inwånarena dem til. De ledo inga qwinfolck hos sig. Då de ifrån Pohlen eller andra orter röfwade och bortförde några qwinfolck, sålde de dem genast till Turckarne eller Tartarerne. Imedlertid om någon besof en sådan fånge eller trälinna, som han hade, blef han utan nåd fördränckt. När en ung Cossak kom til dem, lemnades honom frihet att föda sig med fiskande och skiutande, så länge årstiden wille det tillåta. Sedan mot wintern gaf han sig hem igen och gifte sig, om han hade lust. De åter, som ej wille gifta sig, bedrefwo öfwer wintern så mycket större lösacktighet som Cosackerne höllo til den ändan uti städerne lättferdiga kohnor fahla. Wid första Wåhredag begofwo de sig til Zaporoverne igen. Elliest hållas hustrurna i Ukraine mycket strängt.»
Vidare omtalar vår stränge sedeskildrare, att 4,000 man alltid måste vara i Sitj. På den största holmen funnes 30 hus, så stora och rymliga att 400 till 500 personer kunde ligga i vart och ett. I Poltava avyttrade kosackerna fisk, pälsverk och salt, men tillhandlade sig viktualier, tobak, brännvin, bly, krut och järnredskap. Dessutom fodrade de sina hästar i staden över vintern, enär det ej fanns hö hemma.
Adlerfelt, Karl XII:s kammarherre under fälttågen, vilken stupade vid Poltava, efterlämnande den värdefulla dagbok, som 1740 utgavs av hans son, fick i likhet med de flesta utlänningar en ofördelaktig uppfattning av de zaporogiska kosackerna. I en not säger han: »De bo ännu i dag blott i jordkulor eller ock i tält, gjorda av filt, för att lätt kunna flytta dem från en ort till en annan, och de livnära sig endast av sin boskap, av villebråd och fiske. Härav kan man lätt förstå, varför detta härliga land hittills förblivit obebott norrifrån, och varför det alltid skall vara i detta skick, om man tar i betraktande de omgivande folkslagens anlag, särskilt tatarernas.» – Men när Karl XII hade sårats i foten omedelbart före Poltavaslaget, kunde Adlerfelt icke låta bli att giva dem ett visst erkännande för deras skjutskicklighet: »Dessa stackare ha långa bössor, som de kalla Tourk och som ha en skottvidd av ända till 500 fot. Med dem ha de gjort oss nog mycket ont. men aldrig mer än i denna trakt, som rågat måttet av våra olyckor.»
De karolinska dagboksanteckningar, som professor Aug. Quennerstedt sedan 1901 begynt utgiva och som av honom försetts med en inledning om Ukrainas natur och folk, innehålla åtskilliga notiser om det intryck, som det bördiga landet med dess underliga befolkning gjorde på de svenska krigarna. Så t. ex. skrev löjtnant Joachim Lyth den 12 nov. 1708: »Wi kommo nu in utj landet Ukraina eller Ukrain, fältherren Maseppa tillhörigt, som uti sig sielf är ett ymnigt, frucktbart land på säd, fruckt, tobak och boskap, men skog finnes där litet eller intet, utan består mäst uti stora flacka fälten; ett elackt och swinacktigt folk är här att finna, honung, lin och hampa är till öfverflöd ock försäljes för en ringa pening, och bo desse ukrainer merendels wid små strömmar för watn skull, som till myckenhet där i landet finnas, de bränna mästa delen halm ock torf, hwar wid de både koka ock baka.»
Ett halvt århundrade före Karl XII företogs en forskningsresa genom Ukraina av en fransk ingeniör Guilleaume le Vasseur de Beauplan, som tillbragte 17 år i Polen och under ständiga resor hade rika tillfällen att lära känna även Lillryssland. Det intryck, som han år 1646 fick av det sociala tillståndet i Ukraina, var högst nedslående. Ur hans »Déscription d’Ukranie» (tryckt 1663, 73) må följande citat anföras:
»Bönderna i detta land äro alldeles eländiga, nödsakade som de äro att arbeta tre dagar i veckan med sina armar och sina hästar för sina herrar och att betala dem, alltefter den brukade jordens storlek, ett visst antal spanmålsskäppor, kapuner, höns, gåsungar och kycklingar, nämligen vid påsk, pingst och jul; vidare måste de köra timmer för sina herrars räkning och göra tusen andra dagsverken, som de ej borde vara underkastade, utom att det utprässas pängar av dem, likasom ock tionden av får, svin, honung, frukter och var tredje oxe vart tredje år. Korteligen, de äro nödsakade att giva sina herrar allt, vad dem lyster, så att det ej är underligt, om dessa stackare icke kunna samla något under så hårda villkor. Och icke nog härmed – deras herrar ha ock oinskränkt makt ej blott över deras egendom, utan ock över deras liv, ty så stor är friheten hos den polska adeln, vilken lever såsom i paradiset, under det att bönderna äro som i skärselden, att om dessa fattiga bönder råka i händerna på dåliga herrar, är deras belägenhet ömkansvärdare än galerslavarnas. På grund av detta slaveri rymma många, och de djärvaste av dem fly till »le Zaporoüys», som är tillflyktsorten för Dnjepers kosacker. Efter att ha tillbragt någon tid där och gjort en färd på havet betraktas de som zaporogiska kosacker, och genom dylika missförhållanden växa deras legioner alltjämt övermåttan.»
När lillryska flyktingar på 1690-talet kommo från Sitj norrut, beskrevo de »porogernas» krigare sålunda: »Det är sådana människor, som ej våga släppa tungan lös, när de vistas i Ukraina. Men så snart de komma tillsammans i Sitj, framkläcka de lasteliga tal och hitta på historier, eggande till uppror. En pratar i fyllan och villan; en annan andas hätskhet, även fast han inte super, och skäller inte bara på hetmanen och panerna (herremännen), utan till och med på monarkerna.»
Detta underbara samhälle, som dels bestod av krigiska äventyrare, vilkas politiska ideal voro lika svävande som den ändlösa steppens konturer och lika nyckfulla som vindens fläkt eller fågelns flykt, dels kompletterades av biltoga främlingar och förlupna bönder, för vilka friheten var liktydig med laglöst självsvåld, saknade ju alla betingelser för att bliva en stat med varaktigt bestånd. Men varken från Polen eller Turkiet, som vid 1600-talets början visade tecken till inre förfall eller avmattning, lurade den värsta faran: den kom från ett hittills föga beaktat håll, från det moskovitiska tsardöme, som höll på att samla Ryssland till ett politiskt helt och inom kort skulle komma att övertaga den ledande rollen i östra Europa icke blott på Polens bekostnad, utan ock i strid mot de svenska stormaktsintressena. Härigenom råkade Sveriges storpolitiska historia i någon mån bliva förknippad med Ukrainas och den lilla zaporog-republikens öde.
Sveriges första förbindelse med Ukraina går tillbaka till »den stora oredans» dagar i Ryssland, då Karl IX tog verksam del i den moskovitiska tronföljdens förvecklingar. Petrus Petrejus (Per Person), som då vistades i Moskva för diplomatiska värv, hade bland annat även i uppdrag att utverka tillstånd för några tatarer att från Sverige återvända över Ryssland till Krim och torde väl då hava fått en smula kännedom om södra Ryssland. Men det var först Gustav II Adolf, som med sitt politiska snille, under förberedelserna till sitt deltagande i det stora religionskriget, fick uppmärksamheten riktad på sydöstra Europa och insåg nödvändigheten av att söka bundsförvanter mot papismen och mot det svenska östersjöväldets rivaler i öster och söder, från Dnjepers och Dnjesters okända näjder.
Redan år 1626 kommo den svenske adelsmannen[?] Georg Bernhart och Alexander Ljubim Rubtsov, en rysk fånge, som befriats från Marienburgs fästning, till Moskva för att å svenske konungens vägnar anhålla om tillstånd att fritt få färdas till Zaporozje genom det ryska tsardömet. Men tsaren, som icke utan skäl misstänkte en diplomatisk avsikt bakom denna reseplan, vägrade med hänvisande till Stolbova-fredens bestämmelser, vari det icke var tal om lov för svenska sändebud att släppas fram till Lillryssland. Och kort därpå knöt Gustav Adolf direkta förbindelser med sin frände, Betlen Gabor av Siebenbürgen, genom sitt ombud Paul Strassburg[1]. som förut vistats å greve Thurns vägnar vid detta hov och kunde inhämta upplysningar om kosackerna och tatarerna.
Dessa underhandlingar blevo ej heller alldeles fruktlösa. År 1629 kom till Moskva från Krim khanens sändebud Chalberdej med ett följe av nio man och bad att få fara vidare till Sverige. Detta beviljades, och de återvände jämte det svenska sändebudet Bernhart från Stockholm följande år, medförande ett förbundsfördrag mellan Gustav Adolf och khanen av Krim mot käjsaren och konungen av Polen. Även 1630 fick det svenska sändebudet Benjamin Baron lov att genom Ryssland färdas till Krim, och han återkom 1632 med beskedet, att tatarerna, för tillfället upptagna av krigiska förvecklingar med Persien, icke kunde lämna någon hjälp genast, men att de längre fram skulle ställa 30,000 man till förfogande.
Även med zaporogerna sökte Gustav Adolf komma i omedelbar beröring, men detta försök strandade på kosackernas misstrogenhet och vankelmod. Kaptenen Peter L’Amiral och fänriken Jakob des Greves fingo genom Roussels bemedling audiens hos tsaren i Moskva 19 juli 1631 för att utverka sig tillåtelse att uppsöka zaporogernas ataman. De kommo också till atamanen Jan Kulaga, som då vistades i Kanev (Kaniow) vid Dnjeper, och överlämnade åt denne en kunglig skrivelse, som lovade kosackerna dubbel lön och såld mot vad de fått av polackerna, om de »för sin nedärvda tro ville stå emot polackerna och vara i samdräkt och gott förhållande med svenske konungen, men aldrig tillsammans med polske konungen tåga i krig mot någon». Men zaporogerna brydde sig ej ens om att läsa skrivelsen, utan skickade sändebuden till den polske hetmanen Koniecpolski i Bar. De sluppo med knapp nöd över Warschau hem till Stockholm, men deras tolk Ivan Jaganov (Johansson?), förut anställd vid utrikeskansliet i Moskva, fängslades av polackerna och sattes på fri fot först år 1634.
Dessa framsynta planer hämmades visserligen genom Gustav Adolfs död, men upptogos med fördubblad kraft av Karl X Gustav, den värdige arvtagaren av Gustav Adolfs snillrika politik. Och samtidigt med honom hade Ukraina och zaporog-republiken fått en statsman och härförare, som för en liten tid fyllde hela Europa med häpnad, beundran och skräck – det var Chmielnitskij.
Bogdan Chmielnitskij hade år 1610 blivit tagen tillfånga av turkarna i slaget vid Cecora, där fadern Michail stupade. Återkommen till Ukraina, ärvde han efter fadern gården Subotov och gifte sig med Anna Samkovna från Perejaslavl. Men han rönte stora motgångar i hemmet, ty en viss Tjaplinskij tog egenmäktigt hans gård och enleverade hans hustru. Han stämde Tjaplinskij inför polska riksdagen, men den avvisade hans klagomål. Det var sålunda närmast personliga oförrätter, som väckte hans oförsonliga hat mot polackerna; men på samma gång var det kärleken till Ukraina, som drev honom att ställa sig i spetsen för ett nationalkrig mot Polen år 1648, och detta kröntes med en stor seger vid den lilla floden Zjolte Vody, där det mäktiga Polens lysande här blev grundligt slagen av en kosackhövding i förbund med de tatariska horderna. Från denna stund var Chmielnitskij i folkuppfattningen »blodets ande, jätten som på miljoner människor hämnades sina egna oförrätter», såsom Sienkiewicz uttrycker sig i den gent emot kosackerna något ensidigt orättvisa romanen »Med eld och svärd». Men Chmielnitskij var något vida mer: han var en viktig politisk faktor i östra Europa och hyllades såsom en okrönt monark, t. ex. av Cromwell, vilken i en latinsk skrivelse hälsade zaporog-hetmanen såsom »den grekisk-österländska kyrkans överhuvud av Guds nåde, anföraren för alla zaporogiska kosacker, det polska adelsväldets skräck och störtare, erövraren av fästningar, det romerska prästerskapets förintare samt hedningars, judars och antikrists förföljare».
Men Chmielnitskijs och Ukrainas olycka var att bundsförvanter voro nödvändiga i den ojämna kampen mot det ännu övermäktiga Polen, och dessa bundsförvanter gjorde inga offer för lillryssarnas skull. Redan 1650 hade han kastat sina blickar på den svenska stormakten för att där finna understöd i sina planer mot Polen. Två kosacker i tatarisk förklädnad anlände då till Stockholm, och samma år begav sig Johan v. Meijer från Stockholm till Krim. Såsom mellanhand tjänstgjorde den polske underkanslärn Radziejowski, vars sändebud till Chmielnitskij dock uppfångades på vägen. Efter slaget vid Batog [1652] sände Chmielnitskij till Stockholm för underhandling två kaptener, svenskar till börden, som tjänat i polska armén, men tagits tillfånga, och 1653 anlände en igumen (kloster-abbot) från Aten vid namn Daniel de Græcani (adlad 1657 under namnet Oliveberg), enär drottning Kristina »intresserade sig för det grekiska språket».
Detta var ju också sant, men Gustav Adolfs dotter intresserade sig så mycket mindre för krigiska angelägenheter, och förhandlingarna mellan Sverige och kosackrepubliken sköto fart först efter hennes tronavsägelse. Karl Gustav skickade till Ukraina – enligt historikern Kostomarovs monografi över Chmielnitskij – en general Wilhelm Karlus, som begav sig dit över Moskva med köpmanspass, samt sedermera från Lemberg en armenier Gamotski, som i sin ungdom hade vistats i Sverige, med nya förslag. Chmielnitskij å sin sida sände den svenske konungen tre turkiska hästar med rik mundering, tre janitjarbössor, tre buffelhorn och tre kosackuniformer med sammet, guld och pärlor. – I det svenska riksarkivet bevaras åtskilliga skrivelser mellan Radziejowski och Chmielnitskij samt zaporoghärens kanslär Ivan Wyhowski från åren 1654–56 samt rapporter från residenten Daniel Oliveberg och ablegaterna Gotthard Wellingk, borgmästare i Riga, och den blivande presidenten Gustav Lilljecrona. Och i Danzig hade svenska regeringen två ombud, Pelz och Koch, som skulle lämna löpande underrättelser om kosackerna.
Men Chmielnitskijs storslagna plan att få till stånd ett tremaktsförbund Ukraina – Sverige – Moskva mot Polen förfelades, därför att tsardömet ej ville veta av något krig med Polen, så länge Ukraina icke erkände Moskvas överhöghet. Med sin diplomatiska slughet sökte kosackdiktatorn gå en medelväg genom en »personal-union» med tsardömet, som skulle tillförsäkra hela Ukraina jämte Sitj full autonomi och en egen här av 60,000 man. Men denna personal-union vart ödesdiger för Lillryssland; det var lammets förbund med vargen. Ukrainas demokratiska självstyrelse var oförenlig med det tsariska Moskvas centralisationspolitik, och man var redan inne på ett sluttande plan, som förr eller senare måste sluta med Ukrainas politiska undergång. Förbundet med Moskva var från Chmielnitskijs sida ej heller allvarligt menat, fast han i Perejaslavl 1654 besvor de s. k. Bogdanska artiklarna, ty det dröjde ej länge, förrän han arbetade på ett nytt tremakts-förbund med Sverige och Transsylvanien. Men döden bortryckte honom plötsligt år 1657, och ingen var mäktig att upptaga hans mantel. Näppeligen hade han dock kunnat ana, att hans ståtliga ryttarstaty skulle resas på Kievs förnämsta torg såsom en symbol av det »enda, odelbara Ryssland», samtidigt med att detta Ryssland sökte kväva all andlig individualitet och självbestämningsrätt hos det lillryska folk, för vilket Chmielnitskij var och skall förbliva den största hjälten och fosterlandsvännen.
De tre årtionden, som följde efter Chmielnitskijs död, hava i Ukrainas historia fått namnet: ruina, det politiska, sedliga och materiella förfallets tröstlösa period. Det var en kaotisk tid av hjälplöshet och principlöshet, av trångbröstad egoism, kortsynt intressepolitik, trolöshet och svek, och det hette med rätta: Nu har den Chmiel (=Chmielnitskij) dött, som svor tsaren trohetsed, och med honom dog ock trohetseden». Och nu gällde det icke längre krig och allianser mot Polen, utan själva livsfrågan för Lillryssland, som blev en lekboll i ryska och polska händer. Genom freden i Andrusovo 1667 avträdde Polen åt Ryssland hela det lillryska landet öster om Dnjeper jämte Kiev, och enligt fördraget i Bachtjisaraj 1681 skulle det västra (högra) Dnjeper-landet lyda under Turkiet.
Det moskovitiska tsardömet förfor i förstone mycket hänsynsfullt mot det genom »personalunionen» införlivade Lillryssland, väl vetande, att ett rike, som söndrat sig inom sig självt, ej var svårt att styra. Den lillryske hetmanen skulle väljas av starsjinan (»de äldstes» råd), och tsaren hade endast att stadfästa valet. Jämte fullständig avtonomi utlovades frihet i militära och diplomatiska angelägenheter, utom gent emot Polen och Turkiet. Men vid sidan av hetmanen inrättades ett generalkrigskansli, och det vänstra Dnjeper-landet indelades i tio »regementen» eller militärdistrikt, vilkas överstar efterhand började införa rysk militärdisciplin hos de »fria» kosackerna. Kotosjichin, den märklige ryss, som hamnade i Stockholm under Karl XI:s regering, beskriver Lillrysslands statsrättsliga förhållanden sålunda i den samtida svenska översättningen:
»Den samme Boiarin som förwaltar det Galetske Qwarteret (i guv. Kostroma), sitter och uti Pricas (=kansli) Malvoi Rossi tillijka medh een Diak (=sekreterare). Det lilla Rysslandh, Saporoske Casaker Armadan sampt städerne Kief och Zernigoff med deras Towarisse eller Adhærenter, lyda under detta Pricaset, alt ifrån den tijden sedhan dhe blefwe åthskilde från Kongen j Påhlen och kommit under Tzarens devotion. Af samma lilla Rysslandh inkomma inga intrader, derföre at då Tzaren hade bekommit dem j sitt wåldh och bracht dem till sin hörsamhet, hafwer han utfäst och förplichtigat sigh, at de skole ewinnerligen blifwa hans Undersåthare, effter dhe privilegier och frijheeter som dhe hafft hafwa j förtijden under Kongen i Påhlen, intet derpå förandrandes, eller dheras frijheet dem afskährandes, uthan war medh dem förafskedat at de skole hålla altijdh een Armé j parat af 60,000 man emoot Tzarens fiender och till städernas defension: Hwilken Armé skulle blifwa underhållen af dhe Räntor och uthlagor som af den Landsohrtens inbyggare faller.»
»Ruinen» i Ukraina nådde sin höjdpunkt under den grymme, vinningslystne hetmanen Bruchovietskij. Med en svit av mer än 500 man for han 1665 till Moskva för att »reglera» förhållandet mellan Lilla och Stora Ryssland, i själva verket liktydigt med att främja sina personliga intressen genom att gynna det moskovitiska inflytandet. Han gifte sig med en dotter till furst Dolgorukov, lät tsariska vojevoder slå sig ner i lillryska städer och överflyttade kosackernas bränvinsmonopol – ett av deras dyrbaraste privilegier! – till den tsariska statskassan. Då han med starka skäl misstänktes för att avfalla från Moskva och övergå i turkisk tjänst, men ej godvilligt ville lämna från sig bulavan, hetman-staven, blev han av Dorosjenko bunden vid en kanon och sönderslets av kosackpöbeln 1668.
Under det att den vänstra Dnjeper-stranden allt mer kom i Moskvas ledband och den högra oupphörligt slets mellan polska och turkiska intressen, hade zaporog-republiken i Sitj en sista glansperiod under sin tappre kosjevoj ataman Sirko, som i fejderna mot tatarer och turkar upplivade minnet av Sahajdatjnyjs och Taras Trjacilos segersälla dagar. Det berättas om denne Sirko, att han föddes med tänder, och hans aptit lär ha varit fruktansvärd. Konsten att läsa och skriva lärde han sig aldrig (jmfr det med hans namn undertecknade smädebrevet till sultanen!), men dess skickligare blev han i stridskonsten. Han deltog i femtio drabbningar och hade sålunda gjort sig högeligen förtjänt av den eviga saligheten, ty – säger ett kosackiskt ordstäv – ju fler busurmaner man dödar, dess säkrare slipper man in i himmelriket. I sin politik var han en äkta kosack med typiskt vankelmod: än stod han på ena sidan, än på den andra, allt eftersom det lämpade sig, och ansåg sig aldrig bunden av edliga försäkringar till Moskva eller Polen, ty »nöden bryter lagen».
Hans oroliga livs största bragd timade år 1675, då Mohamed IV utsände 15,000 janitjarer, vilka i förening med 40,000 krimska tatarer skulle angripa Sitj. Khanen själv lyckades tredje julnatten smyga sig fram till en väktare, som övermannades och yppade, att zaporogerna nu höllo på att sova ruset av sig. Men de angripande upptäcktes i allra sista ögonblicket av en kosack, som händelsevis stod på utkik, och bredvid honom vakade ännu några, som spelade kort. Alla baracker (kureni) alarmerades, och en häftig eld öppnades från alla fönstergluggar. Men då den anfallande massan glesnade, hotade skotten de motliggande fönsterna, och zaporogerna övergingo därför till handgemäng med bösskolv, spjut, sabel och klubba. Av de 15,000 janitjarerna undslapp knappt halvannat tusen med livet, och khanen själv flydde hals över huvud tillbaka till Krim.
Den oerhörda mängd av lik, som hotade att förpesta luften i Sitj, vållade zaporogerna huvudbry. Några föreslogo, att de skulle brännas på busurmansk sed, men flertalet tyckte att det gick åt för mycket bränsle på så värdelösa föremål. Andra tyckte, att janitjarkropparna kunde få ligga kvar på marken och bli byte för rovdjur och fåglar; men även detta billiga och osvikliga medel förkastades, enär vargar och örnar därigenom kunde få blod på tand och bli vådliga för kosackerna själva. Ej heller kunde liken begravas i jorden, ty ingen ville gräva gratis i den frusna marken, och det toge för mycken tid. Slutligen beslöts med acklamation, att liken skulle vräkas i Dnjeper för vidare befordran till ursprungslandet. Och så skedde.
Efter tacksägelsegudstjänst och glädjesalut företogs genast ett hämndetag av 20,000 kosacker till Krim, och khanen hann med knapp nöd rädda sig från Bachtjisaraj, tatarernas Alhambra, upp på bergen. Efter hemkomsten firades det lysande fälttåget med en »bankett», d. v. s. dryckesorgier, som varade i två dygn, och en allmän utdelning av ox- och fårkött från Krim ägde rum.
Sirko, som under sin skiftesrika levnad även fått pröva på förvisning till Sibirien, dog 1680 och begrovs i Tjortomlytska Sitj. Men dessförinnan avhöggo zaporogerna hans högra hand för att ha den med sig i nya strider. Nu hjälpte dock ej en dylik amulett eller talisman längre. Det var oåterkalleligt förbi med den kosackiska frihetsrepubliken. På östra Europas politiska horisont tedde sig de mäktigt växande skepnaderna av två giganter, Peter den store och Karl den tolfte, och deras kamp avgjorde för långliga tider framåt icke blott Lilla Rysslands, utan ock hela det stora Europas politiska öden.
Utgångspunkten för denna tingens nya ordning betecknas av år 1687, då Ukraina fick en utomordentligt skicklig och förslagen administratör i den av Moskva nyutnämnde hetmanen Ivan Mazepa. I samvetslös egoism och politisk karaktärslöshet överträffade han till och med Bruchovietskij; såsom statsman och krigare var han en parodisk vrångbild av Chmielnitskij. Även han upptog i den stora frestelsens stund tanken på ett förbund med Sverige mot den slaviske länsherren; men förhållandena voro nu helt annorlunda än på »Chmiels» tid.
Denna katastrof i Sveriges och Ukrainas historia skall utförligt belysas genom Mazepas i flera hänseenden högst intressanta levnadsöden.
Om ej saken vore så ytterst allvarsam och bedrövlig, kunde man frestas att le åt den genom den skärande kontrasten groteskt löjliga sammanställningen av sådana bundsförvanter som Karl XII:s tröga, rätlinjiga, genomhederliga och nyktra »bussar» och Mazepas hetlevrade, vankelmodiga, baksluga och ofta onyktra zaporoger.
Och icke minskas det hemskt komiska i denna tragik, om man jämför Karl XII:s kyska, envisa och rättrådiga karaktär med Mazepa.
- ↑ Månne besläktad med den Hans v. Strassburg, som var assessor i Dorpat och adlades 1658?