Napoleons officer/Vårdkasen

←  Hans skarpa klinga

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood Vårdkasen

Generalens triumfer i England  →

IV.
VÅRDKASEN

Jag har talat om för er, mina vänner, huru vi under sex månader, från oktober 1810 till mars 1811, höllo engelsmännen instängda innanför Torres Vedras-linjerna. Det var under den tiden jag jagade räv i deras sällskap och visade dem att det bland alla deras sportsmän inte fanns en, som kunde rida om en Conflans’ husar. När jag galopperade tillbaka till de franska linjerna med rävens blod ännu på min klinga, höjdes från förposterna, som förstodo hur det hängde ihop, frenetiska jubelrop till min ära, allt under det de engelska jägarna hojtade bakom mig, så att jag sålunda mottog båda arméernas hyllning. Tårar av rörelse stego mig i ögonen, då jag såg, att jag vunnit så många tappra mäns beundran. Dessa engelsmän äro dock högsinta fiender. Ännu samma afton kom ett paket under vit flagg, adresserat «till den husarofficer, som dödade räven». Inuti fann jag räven själv i två delar, sådan jag lämnat honom. Där var också en biljett, kortfattad men hjärtlig, såsom engelsk sed är, som påpekade att då jag slaktat räven, så hade jag nu bara att äta den också. De kunde inte veta att vi fransmän inte bruka äta rävkött, och det visade deras önskan att den som vunnit jaktens pris skulle också förtära villebrådet. Det passar inte en fransman att låta sig överträffas i artighet. Följaktligen skickade jag räven tillbaka till de tappra jägarna med en anhållan att de ville hålla till godo med honom såsom hors d'oeuvre vid deras nästa jaktfrukost. Det är på det sättet ridderliga motståndare bekriga varandra.

Från ritten hade jag medfört ett tydligt kartutkast över de engelska linjerna, och detta lade jag fram för Masséna samma afton.

Jag hade hoppats, att detta skulle komma honom att bestämma sig för anfall, men alla marskalkarna voro sinsemellan hand i hår och kniv i strupe och gläfste och morrade som hungriga hundar. Ney hatade Masséna, och Masséna hatade Junot, och Soult hatade alla de andra. Därför blev heller ingeting gjort. Under tiden smälte livsmedelsförråden mer och mer ihop, och vårt präktiga kavalleri gick under till följd av foderbrist. Vid vinterns slut hade vi barskrapat hela trakten och hade slutligen inganting att äta, ehuru vi skickade ut furageringsdetaschement åt alla håll. Det blev klart även för de tappraste bland oss, att det var tid att draga sig tillbaka. Jag nödgades själv erkänna detta.

Men ett återtåg var inte så lätt utfört. Inte nog med att våra trupper voro svaga och utmattade till följd av brist på livsförnödenheter — fiendens tillförsikt hade också mycket ökats genom vår långa overksamhet. För Wellington voro vi just inte så rädda. Vi hade funnit honom både tapper och försiktig, men föga tilltagsen. I dessa magra trakter kunde han dessutom inte åvägabringa någon snabbhet i förföljandet. Men på flankerna och i vår rygg hade stora massor av milis, väpnade bönder och friskaror samlats. Dessa hade under hela vintern hållit sig på lämpligt avstånd. Men nu, sedan våra hästar blivit odugliga, svärmade de som flugor kring våra posteringar, och föll någon i deras händer, var hans liv inte många ören värt. Jag kunde nämna ett dussin officerare bland mina bekanta, som bortrycktes av döden undor denna tid, och lyckligast var den som från något bakhåll fick en kula genom huvudet eller hjärtat. Det fanns åtskilliga, vilkas dödssätt var så fasaväckande, att man icke ville lämna deras släktingar någon redogörelse därför. Så talrika voro dessa tragedier och ett så starkt intryck gjorde de på våra soldaters fantasi, att de knappast läto förmå sig att lämna lägret. Det fanns bland andra en ärkebov, en friskarechef vid namn Manuelo, »Smilaren» kallad, vars skurkstreck fyllde våra soldater med förskräckelse. Det var en grov, fetlagd karl med jovialisk uppsyn, som låg på lur med ett band av vilda sällar i bergstrakten på vår vänstra flank. Man kunde skriva en hel bok om denne gynnares grymheter och brutalitet, men han var säkerligen en dugande man, ty han organiserade sina banditer så skickligt, att det blev oss nästan omöjligt att tränga oss fram genom hans område. Detta åstadkom han genom att påtvinga dem en sträng disciplin, åt vilken han gav eftertryck genom grymma bestraffningar, en metod, som gjorde dem fruktansvärda, men medförde oväntade resultat, såsom min berättelse skall visa. Hade han inte pryglat sin egen närmaste man — men mera om den saken i sinom tid.

Det är många svårigheter förknippade med ett återtåg, men det stod klart för oss att ingenting annat var att göra, och därför började Masséna att skyndsamt sända bagageträngen och de sjuka från Torres Novas, där högkvarteret var förlagt, till Coimbra, den närmaste befästa stationen på vår etapplinje. Detta kunde emellertid icke ske obemärkt, och friskarorna började genast uppträda i allt tätare svärmar på våra flanker. En av våra divisioner, Clausels, befann sig jämte en brigad av Montbruns kavalleri långt söder om Tajo, och det var alldeles nödvändigt att underrätta dem om att vi ämnade draga oss tillbaka, då de eljest skulle bliva lämnade utan understöd i hjärtat av fiendeland. Jag minns att jag undrade, hur Masséna skulle kunna klara skivan, ty vanliga kurirer skulle aldrig lyckas komma igenom, och mindre detachement skulle med all säkerhet bliva nedgjorda. På ett eller annat sätt måste en order att draga sig tillbaka framföras till dessa trupper, om icke Frankrike skulle förlora fjorton tusen man. Föga anade jag, att jag, överste Gerard, var den som skulle få äran av en hjältebragd, som skulle varit kronan på varje annans livsgärning och som står högt även bland de stordåd, som gjort mitt eget namn så ryktbart.

Vid denna tid tjänstgjorde jag vid Massénas stab, och han hade jämte mig två andra adjutanter, även de synnerligen dugliga och intelligenta officerare. Den ene hette Cortex, den andre Duplessis. De voro äldre än jag till åren, men yngre i varje annat avseende. Cortex var liten och mörklagd, pigg och livlig i hög grad. Han var en skicklig militär, men hans inbilskhet var hans olycka. När man hörde honom, kunde man tro, att han var arméns ypperste officer. Duplessis var gascognare, liksom, jag, och en i alla avseenden fin man, såsom herremännen i Gascogne vanligen äro. Vi hade jouren i tur och ordning, och den morgon jag nu talar om var det Cortex’ tur. Jag träffade honom vid frukosten, men sedan såg jag varken till honom eller hans häst. Masséna var hela dagen dyster som vanligt och tillbragte en stor del av sin tid med kikaren i hand, spejande mot engelsmännens linjer och skeppsfarten på Tajo. Han yttrade ingenting rörande det uppdrag han givit vår kamrat, och det tillkom icke oss att göra honom några frågor.

Den natten vid tolvtiden stod jag utanför marskalkens kvarter, då han trädde ut och med armarna i kors över bröstet blev stående orörlig i en halv timme, stirrande oavlåtligt genom mörkret åt öster. Så orörlig och försjunken i begrundande stod han där, att man kunde tagit den i sin kappa insvepta figuren med den trekantiga hatten för en staty av honom själv. Vad han spejade efter kunde jag inte förstå, men slutligen utstötte han en svordom, svängde om på klacken, gick tillbaka in i byggnaden och slog igen dörren efter sig.

Följande dag hade andre adjutanten, Duplessis, ett samtal med Masséna på morgonen, varefter varken han eller hans häst vidare syntes till. Då jag den natten satt i väntrummet, gick marskalken förbi och jag såg genom fönstret hur han stod och stirrade mot öster alldeles så som natten förut. Fullt en halv timme stod han där ute som en svart skugga i halvmörkret. Så gick han och slog igen dörren efter sig, och så hörde jag åter klirrandet av hans sporrar och slamrandet av sabeln i korridoren. Även i sitt bästa humör var han en barsk gubbe, men då det gick honom emot, hade jag nästan lika så gärna trotsat kejsaren själv. Under natten hörde jag honom svärja och stampa ovanför mig, men han skickade inte bud efter mig, och jag kände honom för väl för att komma oombedd.

Följande morgon var det min tur — jag var för övrigt den ende adjutant han hade kvar. Jag var hans favoritadjutant. Han kände alltid den livligaste sympati för varje duktig officer. Jag tror verkligen att jag såg tårar i hans mörka ögon, då jag denna morgon inställde mig hos honom.

»Gerard», sade han, »kom hit!»

Han vinkade vänligt, tog mig i armen och förde mig till det öppna fönstret, som vette mot öster. Nedanför låg infanterilägret och där bortom kavalleriet med långa rader av bundna hästar. Vi kunde se de franska förposterna och bortom dem en öppen terräng, avbruten av vinplanteringar. Där bakom åter en kedja bergsknallar med en skarpt markerad topp, som höjde sig över omgivningen. Omkring foten av denna höjdsträcka löpte ett brett skogsbälte. En enda väg, vitglänsande och tydlig, ledde än uppåt, än nedåt in i denna terräng och försvann slutligen i en öppning mellan kullarna.

»Det där», sade Masséna, pekande på berget, »är Sierra de Morodal. Ser ni något på toppen?»

Jag svarade, att jag ingenting såg.

»Nu då?» frågade han och räckte mig sin fältkikare.

Med dennas hjälp kunde jag nu se liksom en liten vall eller upphöjning uppe på krönet.

»Det ni ser är en stapel av stockar, som förts dit upp för att tjäna som vårdkas. Vi satte upp den, när trakten var i våra händer och den står fortfarande orubbad kvar även nu, då vi inte längre äro herrar där. Gerard, denna vårdkas måste tändas i natt. Det är nödvändigt för Frankrikes, för kejsarens, för arméns skull. Två av era kamrater ha givit sig av för att tända den, men ingen av dem har nått toppen. I dag är det er tur att försöka, och jag hoppas ni måtte lyckas bättre.»

Det tillkommer inte en soldat att begära skäl för de order han får, och jag ämnade just skynda ur rummet, men marskalken lade sin hand på min axel och höll mig tillbaka.

»Ni skall få veta allt, och då skall ni förstå för vilket högt mål ni riskerar ert liv», sade han. »Femtio mil söderut härifrån, på andra sidan Tajo, befinner sig general Clausels armé. Hans läger ligger nära en bergstopp, som kallas Sierra d'Ossa. På krönet av denna bergstopp är en vårdkas uppförd, och där ligger en fältvakt. Det är överenskommet oss emellan att han, om han vid midnattstid får se vår vårdkase brinna, skall till svar antända sin egen och sedan genast draga sig tillbaka till huvudarmén. Om han inte ofördröjligen ger sig av, måste jag draga mig tillbaka utan honom. I två dagar har jag nu försökt giva honom det överenskomna tecknet. Han måste få det i dag, eljest lämnas hans armé efter och kommer att bli förstörd.»

Åh, mina vänner, vad mitt hjärta svällde av stolthet, då jag fick höra vilken härlig uppgift lyckans gudinna anvisat mig! Om mitt liv skonades, skulle jag här skära en ny glänsande lager. Skulle jag åter dö, så vore det en död, värdig ett sådant liv. Jag sade ingenting, men tvivlar inte på att alla de ädla tankar som trängdes inom mig avspeglades i mitt ansike, ty Masséna fattade min hand och tryckte den.

»Där är kullen, och där är vårdkasen», sade han »Mellan er och den äro den där friskarehövdingen och hans män. Jag kan inte detachera en större avdelning i och för detta uppdrag, och ett mindre detachement skulle bliva tillintetgjort. Därför anförtror jag det åt er ensam. Fullgör det på vad sätt ni behagar, men låt mig få se elden brinna på kullen där borta klockan tolv i natt.»

»Om ni inte ser den, marskalk, så ber jag er låta försälja mina tillhörigheter och sända penningarna till min moder», sade jag, förde handen till björnskinnsmössan och gjorde helt om med hjärtat brinnande i mitt bröst vid tanken på den ärofulla bedrift jag stod i begrepp att utföra.

Jag satt en liten stund i mitt rum, övervägande hur jag som bäst skulle göra. Den omständigheten att varken Cortex eller Duplessis, båda intresserade och tilltagsna officerare, lyckats nå Sierra de Merodals topp visade att trakten måtte vara noggrant bevakad av friskarorna. Jag räknade ut avståndet på min karta. Man måste över tio mils öppen terräng, innan man kom till bergskedjan. Därefter kom ett skogsbälte på de lägre sluttningarna av omkring tre eller fyra mils bredd. Och så kom då själva toppen, inte så särdeles hög, men utan någon som helst skyddande betäckning. Min färd uppdelade sig således helt naturligt i tre olika skeden.

Det tycktes mig som skulle allt gå lätt för mig, om jag blott kunde komma in i den skyddande skogen, ty jag kunde ju ligga dold i dess skugga och så klättra uppåt under nattens mörker. Från åtta till tolv hade jag fyra mörka timmar på mig till bestigningen av själva toppen. Det var såldes endast att allvarligt överväga, hur jag skulle kunna gå i land med det första skedet av min färd.

Över den flacka terrängen ledde den inbjudande vita vägen, och jag erinrade mig, att båda mina kamrater fört sina hästar med sig. Det var synbarligen detta, som vållat dras olycka, ty ingenting kunde vara lättare för banditerna än att bevaka vägen och lägga ut försåt för alla, som passerade. För mig var det ingen svårighet att rida markledes, ty jag var väl beriden vid den tiden. Utom Violette och Rataplan, som voro två av arméns yppersta hästar, hade jag nämligen också den överdådiga svarta engelska huntern, som jag tagit från sir Cotton. Efter mycket funderande beslöt jag mig emellertid för att färdas till fots, enär jag då skulle vara bättre i stånd att draga fördel av de tillfällen, som möjligen kunde yppa sig. Vad dräkten angår dolde jag husaruniformen under en lång kappa och satte en grå lägermössa på huvudet Ni frågar kanske varför jag inte klädde ut mig till bonde, men då svarar jag att en man av ära inte har någon lust att dö en spions död. Det är en sak att bliva mördad, en annan att rättvisligen avrättas i enlighet med krigets lagar. Jag ville inte utsätta mig för en skymflig död.

Sent på eftermiddagen smög jag mig ut ur lägret och passerade vår bevakningslinje. Under kappan hade en kikare och en liten pistol samt min sabel, i fickan fnöske, flinta och stål.

Ett par tre mil vandrade jag framåt i skydd av vingårdarna, och det gick så raskt undan, att jag började smått högmodas och tänkte för mig själv, att det bara behövdes en karl med huvud på skaft för att saken utan svårighet skulle bringas till ett lyckligt slut. Cortex och Duplessis, som kommit galopperande på landsvägen, hade naturligtvis lätt blivit upptäckta, men den sluge Gerard, som smög sig fram genom vinplantagen, var en helt annan person. Jag tror mig kunna säga att jag gått ända till fem mil, innan jag stötte på något hinder. Här låg nu en liten vinrestaurang, och i närheten stodo några kärror och en del folk, de första jag hittills sett. Nu, då jag redan befann mig ett gott stycke utanför våra linjer, måste jag i varje människa vädra en fiende, varför jag hukade mig ned, under det jag smög mig fram till en plats, varifrån jag kunde bättre iakttaga vad som försiggick. Jag fann då, att det var några bönder som höllo på att lasta ett par forvagnar med tomma vinfat. Jag kunde inte finna, hur de skulle kunna vare sig hjälpa eller hindra mig, och så fortsatte jag min väg.

Men snart märkte jag, att min uppgift inte var så enkel som den förefallit mig. I den mån terrängen höjde sig upphörde vingårdarna, och jag kom ut på öppen slätt med låga kullar här och var. Krypande i ett dike, undersökte jag dessa genom kikaren och fann en post utsatt på varje kulle. Dessa människor hade alldeles som vi en linje av fältvakter och posteringar. Jag hade hört talas om den disciplin, som utövades av den där skurken, som kallades »Smilaren», och tvivelsutan såg jag här ett utslag av denna disciplin. Även mellan kullarna var en kedja av poster, och ehuru jag arbetade mig fram ett stycke utåt flanken, hade jag dock alltjämt fiender framför mig. Jag var i verkligt bryderi rörande vad jag skulle göra. Marken erbjöd så ringa betäckning, att en råtta näppeligen kunnat kila obemärkt fram. Naturligtvis skulle det gå lätt att slinka igenom under natten såsom jag gjorde i affären med engelsmännen vid Torres Vedras. Men jag var ännu långt från berget och kunde på det sättet inte hinna dit tids nog att tända vårdkasen vid midnatt. Där låg jag nu i mitt dike, och tusen planer korsade min hjärna, den ena farligare än den andra. Men plötsligen gick det upp ett ljus för mig, såsom ske plägar med en duktig karl, som inte hemfaller åt misströstan.

Ni minns, jag talade om, att två forvagnar höllo på att lastas med tomma vinfat vid vinkrogen. Oxarna voro vända mot öster, och det var tydligt att dessa vagnar skulle köras i den riktning jag önskade. Kunde jag bara dölja mig på en av dem — hur skulle jag bättre och lättare kunna bana mig väg genom fribytarbandens förpostlinje? Så förträfflig i all sin enkelhet var denna plan, att jag icke kunde undertrycka ett litet glädjerop, då jag fick den iden. Från min plats bakom några buskar hade jag god utsikt över vad som tilldrog sig på landsvägen.

Tre bönder i röda jägarmössor sysslade med ilastningen av vinfaten och voro redan färdiga med den ena vagnen och det undre laget på den andra. Några tomma fat lågo ännu utanför krogen för att ilastas. Lyckan gynnade mig — jag har redan sagt, att hon är en kvinna och inte kan motstå en ung och stilig husar. Under det jag väntade, gingo de tre gynnarna in på krogen, ty det var en varm dag, och de voro törstiga efter sitt arbete. Med blixtens fart kilade jag fram från mitt gömställe, klättrade upp på vagnen och kröp in i ett av de tomma faten. Det hade botten, men var utan lock och låg med den öppna ändan inåt. Där kröp jag ihop som en hund i sin koja med knäna uppdragna till hakan, ty faten voro inte just stora och jag har en väl utvecklad figur. Som jag nu låg där, kommo de tre bönderna ut igen, och strax därefter hörde jag över mig en duns, som tillkännagav, att det kommit ett fat över det, i vilket jag gömt mig. De staplade upp en sådan mängd på vagnen, att jag undrade hur jag någonsin skulle kunna komma ut igen. Men — först då man väl är över Rhen, kan det vara tid att tänka på, hur man skall kunna komma över Weichsel, och jag betvivlade inte, att om lyckan och min egen fyndighet fört mig så långt, skulle de föra mig vidare.

Vagnen var snart fullpackad, och de gåvo sig i väg. Där jag låg i min tunna log jag i mjugg vid varje steg, ty det förde mig närmare det eftersträvade målet. Det gick långsamt framåt, och bönderna gingo vid sidan om vagnarna. Det förstod jag därav, att jag hörde deras röster tätt intill mig. De tycktes mig vara några riktiga muntergökar, ty de skrattade hjärtligt hela tiden. Vad de hade roligt åt kunde jag inte uppfatta. Ehuru jag talar deras språk rätt bra, kunde jag inte finna något skrattretande i de lösryckta meningar av deras samtal, som nådde mina öron.

Jag räknade ut att, såsom ett par oxar i allmänhet röra sig, omkring två mil i timmen tillryggalades. När jag därför kände mig säker på att två och en halv timmar passerat — och vilka timmar, mina vänner, för mig, som låg där hopkrupen, halvkvävd och nästan förgiftad av vinångorna! — var jag också viss om, att den farliga, öppna terrängen låg bakom oss, och att vi nu nått brynet av den skog som låg vid foten av berge. Nu måste jag alltså söka utfundera, hur jag skulle kunna komma ut ur vintunnan. Jag hade gjort mig själv flera olika förslag och vägde nu det ena mot det andra, då frågan avgjordes på ett ganska enkelt men också mycket oväntat sätt.

Forvagnen stannade plötsligt med en tvär knyck och jag hörde en mängd sträva röster i häftigt samspråk. »Var, var?» ropade en. »På vår vagn», sade en annan. »Vad är det för en?» frågade en tredje. »En fransk officer; jag såg hans mössa och hans stövlar.» Alla skrattade med full hals. »Jag råkade titta ut genom krogfönstret och såg honom springa in i tunnan som en toreador med en av Sevillas tjurar i hack och häl» »Vilken tunna då?» »Det var den här», svarade den göken, och minsann drämde han inte till tunnan med knytnäven alldeles invid huvudet på mig.

Vilken belägenhet, mina vänner, för en man i min ställning! Jag rodnar ännu efter fyrtio års förlopp, då jag tänker på det. Att sättas på spett som en fågel och alldeles hjälplös nödgas lyssna på dessa tölpars råa flin och till på köpet se mitt uppdrag utmynna i ett skymfligt, ja rent av löjligt slut. Jag skulle välsignat den man som skickat en kula genom vinfatet och befriat mig ur eländet.

Jag hörde knakandet av tunnorna då de vältades ned från vagnen, och strax därpå såg jag ett par skäggiga ansikten och ett par gevärsmynningar framför öppningen på tunnan. Man fattade mig i ärmarna på min kappa och drog mig ut i dagsljuset. Jag måtte gjort intryck av en underlig figur, där jag stod blinkande och gapande i det bländande solskenet. Min kropp var böjd som en krymplings, ty jag kunde ännu inte sträcka ut mina styvnade leder, och ena sidan av min dräkt var röd som en engelsk soldats av vindräggen som jag legat i. De kiknade av skratt, de hundarna, och då jag genom hållning och åtbörder sökte giva uttryck åt det förakt, jag kände för dem, ökades deras munterhet ytterligare. Men även under dessa vanskliga omständigheter hävdade jag min vanliga överlägsenhet, och då jag långsamt lät min blick glida laget runt, tycktes ingen av skrattarna hågad att möta den.

Denna blick var tillräcklig för att klargöra ställnigen för mig. Jag hade av dessa bönder blivit utlämnad till en postering av friskaremän. Det var åtta stycken vilda, skäggiga bestar mod stora bomullshalsdukar och hattar med breda brätten. De buro tröjor, besatta med en mängd knappar, och brokiga gördlar kring midjan. Alla buro gevär och hade en eller ett par pistoler instuckna i gördelen. Anföraren, en stor skäggig grobian höll sitt gevär mot mitt öra, medan de andra genomsökte mina fickor och togo ifrån mig kappa, pistol, kikare, sabel och värst av allt — flinta, stål och fnöske. I vilket fall som helst var mitt nederlag nu fullständigt, ty jag hade inte längre de nödiga medlen att tända på vårdkasen, även om jag lyckades nå den.

De voro åtta, mina vänner, utom de tre bönderna och jag var obeväpnad. Men månne Etienne Gerard misströstade? Övergavs han av sin fintlight? Nå, ni känner mig alltför väl för att misstänka något sådant. Men dessa hundar till banditer kände mig inte än. Aldrig har jag på ett så förvånansvärt sätt spänt mina krafter till det yttersta som just i detta ögonblick då allt syntes förlorat. Men nog får ni gissa många gånger, innan ni hittar på den utväg jag fann på för att undkomma dem. Hör på emellertid så ska’ jag berätta!

De hade släpat mig ett stycke från vagnen, när de undersökte mig, och jag stod mitt ibland dem, ännu snedvriden och hopkrupen. Men styvheten började gå bort, och min hjärna sysslade redan ivrigt med möjligheten att slita mig lös. Det var i ett trångt pass banditerna förlagt sin postering. Det begränsades på ena sidan av en brant bergvägg. På andra sidan sänkte sig terrängen i en ganska låg sluttning, som många hundra fot längre ned slutade i en med busksnår bevuxen dalsänka. De där gökarna, förstår ni, voro tränade bergsbor, som rörde sig i detta slags terräng med långt större hastighet än jag, vare sig det bar uppför eller utför. De hade abarcas, skinnskor, fastbundna som sandaler, vilka skaffade dem fotfäste var som helst. En mindre beslutsam man än jag skulle förtvivlat. Men jag såg ögonblickligen den sällsamma möjlighet lyckan ställt i min väg och begagnade mig också därav. På själva kanten av sluttningen stod en av vintunnorna. Jag förflyttade mig långsamt i den riktningen, hoppade vig som en tiger ned i tunnan med fötterna före och välte den med en knyck över kanten av sluttningen.

Skall jag väl någonsin förgäta den hemska färden — hur jag hoppade, hur det knakade, när det i vinande fart bar i väg utför denna förskräckliga brant? Jag böjde ihop min kropp till ett knyte och pressade knän och armbågar mot tunnans väggar för att hålla mig fast, men mitt huvud stack ut, och det var ett under att jag inte fick hjärnan inslagen. Styckevis var sluttningen långsträckt och jämn, men så kommo skarpare branter, då tunnan inte rullade utan hoppade som en stenget och kom ned med en smällande duns och ett brakande så att det knakade i benknotorna på mig. Hur vinden pep i öronen och hur det surrade runt i mitt huvud, så att jag fick kväljningar — greps av yrsel och nästan förlorade medvetandet! Slutligen hördes ett ljud liknande en piskas vinande samt knastrandet av grenar — jag hade tydligtvis nått den buskbevuxna terräng, jag sett så djupt under mig — och över densamma fortsatte ekipaget utför en ny sluttning ned till ett annat bälte av småskog, där tunnan törnade emot ett ungträd och flög i bitar. Jag kravlade mig ut ur en hop störar och band. Det värkte i var fiber av min kropp, men hjärtat jublade högt av glädje och berättigad stolthet, ty jag var medveten om vilken bragd jag utfört och såg i min fantasi vårdkasen redan flamma däruppe på berget.

Plågsamma kväljningar till följd av rullningen ansatte mig nu, och jag erfor samma känsla som då jag första gången på havet fick känning av sjögången — varav engelsmännen drogo en så skamlig fördel. Jag var tvungen att sitta några ögonblick med huvudet vilande i händerna bredvid spillrorna av min tunna. Men det var ingen tid för vila. Redan hörde jag rop ovanför mig, vittnande om att mina förföljare voro på språng nedför sluttningen. Jag kilade in i den tjockaste delen av småskogen och sprang för brinnande livet, tills jag var alldeles uttröttad. Därpå lade jag mig flämtande ned och lyssnade med spänd uppmärksamhet, men kunde ingenting höra. Jag hade skakat av mig mina fiender.

Sedan jag hämtat andan, gick jag hastigt vidare och vadade till knäna över flera bäckar, ty jag fick för mig, att man möjligen skulle förfölja mig med hundar. Då jag kommit till en öppen plats och sett mig omkring, fann jag till min stora glädje, att jag trots mina äventyr inte kommit så synnerligen långt från rätta vägen. Ovanför mig såg jag Merodals spetsiga topp med sin kala hjässa höjande sig djärvt över de dvärgeksdungar, som klädde dess sidor. Dessa dungar utgjorde fortsättningen av det skogiga gömsle, där jag nu befann mig, och det föreföll mig som nu ingenting vidare vore att frukta för än jag kommit ut på andra sidan av skogen. Samtidigt visste jag ju emellertid nogsamt, att vars mans hand var emot mig, att jag var obeväpnad och att där fanns gott om folk i närheten. Jag såg ingen, men flera gånger hördes gälla visslingar, och en gång hördes ljudet av ett skott på avstånd.

Det var ett hårt arbete att bana sig väg genom buskarna, och jag blev glad när jag kom in i mera storvuxen skog och fann en gångstig som slingrade sig fram mellan dem. Naturligtvis var jag för slug för att begagna den, men jag höll mig i dess närhet och följde dess riktning. Jag hade gått ett stycke och, som jag trodde, nästan nått skogsgränsen, då ett sällsamt, klagande läte nådde mina öron. Först trodde jag det kom från något djur, men så följde några ord, av vilka jag blott uppfattade det franska utropet: »Mon Dieu!» Med största försiktighet gick jag vidare i den riktning, varifrån ljudet kom. Hör nu vad jag fick se!

På en bädd av torra löv låg en man utsträckt i samma grå uniform, som jag själv bar. Han var synbarligen illa sårad, ty han tryckte ett kläde som var rött av blod mot bröstet. En blodpöl hade bildats där han låg i ett riktigt moln av flugor, vilkas starka surr säkert skulle tilldragit sig min uppmärksamhet, om icke hans stönande träffat mitt öra. Jag låg stilla ett ögonblick, rädd att råka i en fälla, men medlidande och kamratandan segrade över alla andra känslor, och jag skyndade fram och knäböjde vid hans sida; nu vände han ett vanställt ansikte mot mig: det var Duplessis, min förelöpare! En blick på hans insjunkna drag och glasartade ögon var nog för att förstå, att han höll på att dö.

»Gerard», sade han, »Gerard!»

Jag kunde endast med min blick visa honom mitt deltagande, men som den tappre ädling han var höll han pliktens fana högt in i det sista, ehuru hans livskraft börjat hastigt avtaga.

»Vårdkasen, Gerard! Du tänder den ju?»

»Har du flinta och stål?»

»Det finns här.»

»Då tänder jag den i natt.»

»Jag dör lycklig, då jag hör dig säga det. De sköto mig, Gerard. Men du säger nog marskalken att jag gjort mitt bästa.»

»Och Cortex?»

»Han hade otur. Han föll i deras händer och måste dö på ett förskräckligt sätt. Om du ser, att du inte kan fly, så skjut dig en kula genom hjärtat. Du får inte dö som Cortex!»

Jag märkte att han kippade efter andan och böjde mig ned för att uppfånga hans ord.

»Kan du säga mig något som kunde vara mig till hjälp?»

»Ja, ja; De Pombal. Han skall hjälpa dig. Lita på De Pombal!» Med dessa ord föll hans huvud tillbaka — han var död.

»Lita på De Pombal. Det är ett gott råd.» Till min överraskning fick jag se en man stående alldeles bredvid mig. Så uteslutande upptagen av vad min kamrat haft att säga och så uppmärksam på hans råd hade jag varit, att mannen smugit sig inpå mig utan att jag märkt honom. Nu sprang jag upp och fixerade honom. Det var en reslig, mörklagd man med svart hår och skägg och svarta ögon och ett avlångt, sorgbundet ansikte. I handen hade han en vinbutelj och bar över axeln en sådan studsare eller muskedunder, som friskaremännen plägade använda. Han gjorde intet försök att lossa geväret från bärremmen, och jag förstod, att han var den man, min döde vän rekommenderat mig.

»Det är, tyvärr, slut med honom!» sade han i det han böjde sig ned över Duplessis. »Han flydde in i skogen sedan han blivit skjuten, men jag var lycklig nog att hitta det ställe, där han stupat och att kunna göra hans sista stunder något drägligare. Jag ordnade den här bädden åt honom, och jag skaffade vin för att släcka hans törst.»

»Min herre», sade jag, »i Frankrikes namn tackar jag er. Jag är endast överste vid det lätta kavalleriet, men jag heter Etienne Gerard, och det är ett namn med klang inom den franska armén. Törs jag fråga — —»

»Ja, min herre, jag är Aloysius De Pombal, yngre bror till den ryktbare adelsmannen med detta namn. För närvarande är jag förste löjtnant i det guerillaband, vars hövding vanligen är känd under namnet Manuelo ’Smilaren’.»

Sannerligen förde jag inte mekaniskt handen till det ställe, där min pistol bort vara, men mannen endast log åt min åtbörd.

»Jag är hans förstelöjtnant, men också hans dödsfiende», sade han. Han tog av sig sin rock och drog upp skjortan under det han talade. »Se här!» sade han och vände mot mig en rygg som var alldeles söndersargad och full av röda och blåaktiga strimmor. »Så här har ’Smilaren’ tilltygat mig, en man, i vars ådror Portugals ädlaste blod flyter. Vad jag ämnar göra med ’Smilaren’ återstår att se.»

Uttrycken i hans ögon och hans sammanbitna tänder vittnade om ett sådant raseri, att jag inte längre kunde tvivla på sanningen av hans ord, som ju också bestyrktes av hans med levrat blod och variga sår betäckta rygg.

»Tio man ha’ svurit att stå mig bi», sade han. »Inom några dagar hoppas jag få ansluta mig till er armé efter väl förrättat värv här på platsen. Under tiden — —» Hans ansiktsuttryck undergick plötsligt en sällsam förändring, han ryckte karbinen från axeln och röt: »Håll upp dina armar, din franske hund! Upp med dem, säger jag, eljes slår jag in hjärnan på dig!»

Ni hajar till och gör stora ögon, mina vänner. Tänk er då hur förbluffad jag skulle bli vid denna oväntade avslutning på vårt samtal. Där stod jag nu med den svarta gevärsmynningen riktad mot mig och bakom densamma lyste de dystra, vilda ögonen. Vad skulle jag göra? Jag var hjälplös. Jag lyfte upp armarna i vädret. I samma ögonblick ljödo röster från alla håll i skogen, man skrek och ropade, och steg prasslade bland löven. En skock skräckinjagande figurer bröto sig fram ur skogssnåren, ett dussin händer fattade tag i mig, och jag stackars olyckliga, av sinnesrörelse redan utpinad människa var åter igen en fånge. Gud vare lov: jag hade ingen pistol att rycka ur bältet och skjuta mig för pannan med! Hade jag varit beväpnad i detta ögonblick, så hade jag inte nu suttit här i kafét och talat om gamla historier för er.

Smutsiga, håriga händer höggo tag i mig från alla håll och förde mig på en gångstig genom skogen enligt anvisning som den skurken De Pombal gav mina vaktare. Fyra av rövarna buro Duplessis’ döda kropp. Aftonens skuggor föllo redan, när vi lämnade skogen bakom oss och kommo ut på själva berget. Jag föstes uppför, tills vi nådde friskarans högkvarter, förlagt i en klyfta nära bergets topp. Där stod nu vårdkasen, som kostat mig så mycket, en fyrkantig vedstapel, alldeles ovanför oss. Nedanför lågo ett par tre kojor, som sannolikt tillhört getherdar, men nu begagnades av dessa nidingar. Jag släpades in i en av dessa kojor, bunden och hjälplös, och min stackars kamrats lik lades ned bredvid mig.

Jag låg nu där behärskad av den enda tanken att efter några timmars väntan kunna komma åt vedstapeln däruppe, då dörren till mitt fängelse öppnades och en man inträdde. Hade mina händer varit fria skulle jag flugit i strupen på honom, ty det var ingen annan än De Pombal. Ett par av banditerna voro strax bakom honom, men han avskedade dem och stängde dörren efter sig.

»Ni, skurk!» röt jag.

»Tig!» skrek han. »Tala sakta, ty jag vet inte vem som möjligen står och lyssnar, och mitt liv står på spel. Jag har några ord att säga er, överste Gerard, jag vill ert väl, liksom jag ville er döde kamrats väl. Då jag stod och talade med er bredvid hans lik, såg jag, att vi voro omringade och att ni icke kunde undgå att bliva tillfångatagen. Jag skulle delat ert öde, om jag tvekat. Jag tog er då själv till fånga för att så kunna bibehålla bandets förtroende. Ert eget sunda förnuft skall säga er, att jag inte hade annat val. Jag vet inte om det skall lyckas mig att rädda er, men jag vill åtminstone försöka.»

Detta kastade ett nytt ljus över situationen. Jag sade honom att jag icke kunde bedöma i vad mån han talade sanning, men att jag skulle döma honom efter hans gärningar.

»Jag begär ingenting bättre», sade han. »Nu ett gott råd! Vår chef vill se er nu. Tala vackert med honom, eljes låter han såga sönder er mellan två plankor. Motsäg homom inte. Giv honom de upplysningar han begär. Detta är er enda möjlighet till räddning. Kan ni vinna tid, torde kanske någon för oss gynnsam omständighet komma emellan. Nu har jag inte tid längre. Kom genast, eljes kunna misstankar vakna.» Han hjälpte mig på benen, öppnade dörren och släpade ut mig ganska hårdhänt, varefter han med tillhjälp av några av karlarna utanför brutalt skuffade mig fram till den plats där guerillachefen slagit sig ned med sina råa följeslagare samlade omkring sig.

En märklig man, denne Manuelo, »Smilaren»! Han var fetlagd och rödblommig och såg ganska gemytlig ut; med sitt kraftigt skurna, slätrakade ansikte och den kala hjässan tycktes han vara typen för en godmodig familjefader. Då jag såg hans trovärdiga leende, kunde. jag knappast tro, att jag verkligen hade framför mig den skändlige skurk, vars blotta namn var en fasa för såväl den engelska armén som för vår egen. Det är allmänt bekant, att Prent, en englsk officer, sedermera lät hänga mannen till straff för hans grymheter. Han satt på en stor sten och sken upp när jag kom, liksom en den där träffar på en gammal bekant. Jag såg emellertid, att en av hans män stödde sig mot en stor såg, och den synen var nog för att beröva mig alla illusioner.

»God afton, överste Gerard», sade han. »Marskalk Massénas stab har verkligen gjort oss stor ära», sade han. »Major Cortex den ena dagen, överste Duplessis den andra och nu överste Gerard. Kanske marskalken själv en vacker dag finner sig föranlåten att hedra oss med ett besök. Jag hör, att ni sett Duplessis. Cortex finner ni där borta fastnaglad vid ett träd. Det återstår nu endast att besluta vad vi som bäst skola taga oss till med er.»

Det låg just ingenting uppmuntrande i det där; men hela tiden lyste hans frodiga anlete av idel vänliga småleenden, och han läspade fram sina ord i den mest smekande och vänliga ton. Emellertid lutade han sig plötsligt framåt, och jag tyckte mig i hans blick läsa en verklig uppriktighet.

»Överste Gerard», sade han, »jag kan inte lova att skänka er livet, ty det är inte vår plägsed, men jag kan låta er dö en lätt död eller en förfärlig död. Hur vill ni ha’ det?»

»Vad önskar ni då att jag å min sida skall göra?»

»Om ni vill dö en lätt död, fordrar jag att ni lämar mig sannfärdiga svar på de frågor, jag ämnar göra er.»

Jag fick nu en plötslig ingivelse.

»Ni ämnar låta döda mig», sade jag. »Men hur jag dör kan ju kvitta er lika. Om jag besvarar era frågor, vill ni då låta mig välja dödssätt?»

»Ja, det lovar jag, försåvitt det gäller tiden intill midnatt.»

»Svär det!» ropade jag.

»En portugisisk herremans ord är en tillräcklig borgen», svarade han.

»Jag säger inte ett ord, förr än ni svurit.»

Han blev röd i synen av vrede, och hans blick sökte sågen. Men han förstod av min ton, att jag menade vad jag sade och att jag inte var den, som lät skrämma sig till underkastelse genom hotelser. Han drog fram ett kors, som han bar under sin zammara eller pälsjacka av svart fårskinn.

»Jag svär det», sade han.

O, vilken glädje jag erfor vid detta svar! Vilken död — vilken härlig död för Frankrikes främste soldat! Jag var nästan färdig att brista ut i skratt av glädje vid tanken därpå.

»Nu till era frågor», sade jag.

»Ni svär i er ordning att besvara dem sanningsenligt?»

»Jag svär det vid min ära som adelsman och officer.»

Det var, som ni nog inser, ett fruktansvärt löfte, jag avgav, men vad var det i jämförelse med vad jag skulle vinna genom min eftergivenhet?

»Det här är ett fullkomligt hederligt och mycket intressant avtal», yttrade han, i det han tog fram en anteckningsbok ur sin ficka. »Vill ni nu benäget vända er blick mot det franska lägret?»

I det jag följde riktningen av hans finger vred jag på huvudet och såg bort mot vårt läger där nere på slätten under oss. Trots de femton milen kunde man i den klara luften se varje detalj med den största tydlighet. Där lågo de långsträckta fyrkanter, som bildades av våra tält och baracker jämte kavalleriets linjer och de mörkare streck, som markerade våra tio batterier. Hur dystert kändes det icke att tänka på mitt ståtliga regemente, som väntade där borta, och veta, att det aldrig mer skulle få återse sin chef! Med en enda skvadron skulle jag sopat bort alla dessa mördare från jordens yta. Mina ivrigt spanande ögon fylldes av tårar, då jag upptäckte det hörn av lägret där jag visste åtta hundra man förlagda, som alla, var för sig, gärna gått i döden för sin överste. Men min dysterhet försvann, då jag bakom lägret såg de rökpelare, som markerade högkvarterets plats vid Torres Novas. Där uppehöll sig Masséna, och med Guds hjälp skulle hans uppdrag i natt utföras, om ock på bekostnad av mitt liv. En känsla av stolthet och jublande fröjd fyllde mitt hjärta. Jag skulle velat äga en tordönsröst, som kunde tillropat honom: »Se hit! det är jag, Etienne Gerard, som står i begrepp att giva mitt liv för att rädda Clausels armé!» Det var i sanning smärtsamt att tänka på, att ett så ädelt hjältedåd skulle utföras utan att någon var närvarande för att sedan anförtro det åt historien.

»Nåväl», sade nu banditchefen, »ni ser lägret och ni ser också landsvägen, som leder till Coimbra. Den är fylld med era träng- och ambulansvagnar. Skall detta betyda, att Masséna ämnar drag sig tillbaka?»

Man kunde se de mörka, rörliga vagnkolonnerna och hur det då och då blixtrade till från betäckningens vapen. Mitt löfte oavsett, kunde det inte vara något brott mot den militära sekretessen att bekräfta vad som i alla fall bar syn för sägen.

»Han ämnar retirera», sade jag.

»Över Coimbra?»

»Jag tror det.»

»Men Clausels armé?»

Jag svarade med en axelryckning.

»Varje gångstig söderut är spärrad. Ingen underrättelse kan nå honom. Drar Masséna sig tillbaka, är Clausels armé förlorad.»

»Den måste stå sin risk», svarade jag.

»Hur stor styrka har han?»

»Omkring fjorton tusen man, skulle jag tro.»

»Hur mycket kavalleri?»

»En brigad av Montbruns division.»

»Vilka regementen?»

»Fjärde jägar- och nionde husarregementet samt ett kyrassiärregemente.»

»Alldeles rätt», sade han, ögnande i sin anteckningsbok. »Jag kan intyga, att ni talar sanning, och Gud hjälpe er, om ni inte gör det.» Därefter gick han igenom hela armén, division efter division, och frågade efter varje brigads sammansättning. Jag behöver väl inte säga er, att jag hellre låtit slita tungan ur munnen på mig än tala om sådana saker, om jag icke haft ett högre mål i sikte? Jag ville låta honom veta allt, blott jag kunde rädda Clausels armé.

Slutligen slog han igen sin anteckningsbok och stoppade den i fickan. »Jag är er tack skyldig för dessa meddelanden, som i morgon skola tillställas lord Wellington», yttrade han. »Ni har uppfyllt er del av kontraktet; nu skall jag uppfylla min. Hur önskar ni dö? Såsom soldat föredrar ni säkerligen att bliva skjuten, men många mena att ett språng utför Merodals ättestupa i själva verket är en lättare död. Rätt många hava valt det sättet, men vi äro tyvärr inte i tillfälle att efteråt höra deras åsikt om saken. Så ha vi sågen, som emellertid icke tyckes vara populär. Vi kunde naturligtvis också hänga er, men det skulle medföra omaket att gå ned till skogen. I vilket fall som helst: ett löfte är ett löfte; ni tyckes vara en präktig karl, och vi vilja icke spara någon möda för att tillmötesgå era önskningar.»

»Ni sade», svarade jag nu, »att jag måste dö före midnatt. Jag väljer då att dö just en minut före klockan tolv.»

»Låt gå», återtog han, »att på det där sättet klamra sig fast vid livet är visserligen litet barnsligt, men er önskan skall respekteras.»

»Vad dödssättet angår, älskar jag en död, synlig för hela världen. Lägg mig på vedstapeln däruppe och bränn mig levande, såsom helgon och martyrer blivit brända före mig. Det är ingen vanlig död, utan en sådan, som en kejsare kunde avundas mig.»

Denna min idé tycktes roa honom mycket.

»Varför inte?» svarade han. »Om Masséna skickat er hit för att spionera på oss, så gissar han kanske vad elden på berget betyder.»

»Alldeles riktigt», inföll jag. »Ni har genomskådat mitt skäl. Han gissar det, och alla skola få reda på, att jag dött som en soldat ägnar och anstår.»

»Gärna för mig, jag ser intet skäl till någon invändning», svarade banditen med ett vedervärdigt leende. »Jag skall skicka litet getkött och vin till er koja. Solen håller på att gå ned, klockan är nära åtta. Bered er att dö om fyra timmar.»

Det var en skön värld jag nu måste lämna. Jag skådade ut över det i ett gyllene töcken insvepta landskapet under mig, där den sjunkande solens sista strålar skeno på den slingrande Tajos blå vatten och belyste engelska transportfartygens vita segel. Skön var denna värld, och det var dystert att lämna den, men det finnes ting av en högre skönhetsordning. Den död man dör för andras räddning, äran och plikten, troheten och kärleken — se där ideal långt härligare än sådana som ögat mäktar se! Mitt bröst svällde av stolthet över min ädla självuppoffring, och jag undrade om någon levande själ någonsin skulle få veta, att jag placerat mig själv just i hjärtat av den vårdkas, som räddade Clausels armé. Jag hoppades så, och jag bad därom, ty vilken tröst skulle det icke vara för min moder, vilket exempel för armén, vilket ämne till stolthet för mina husarer! När De Pombal äntligen kom med maten och vinet, riktade jag genast en begäran till honom, att han skulle sätta upp en berättelse om min död och sända den till det franska lägret. Han svarade inte ett ord, men jag förtärde min måltid med bästa aptit i en bestämd känsla av att mitt ärofulla öde dock icke skulle förbliva alldeles okänt.

Jag hade väl varit därinne i ungefär två timmar, när dörren öppnades igen och bandets chef själv tittade in. Jag låg i mörkret, men en av banditerna stod bredvid honom med en fackla i handen och jag kunde se hans ögon och tänder lysa när han betraktade mig.

»Färdig?» frågade han.

»Tiden är inte inne ännu.»

»Ni håller således strängt på sista minuten?»

»Ett löfte är ett löfte.»

»Det är sant! Vare det så! Vi måste skipa litet rättvisa inom våra egna led, ty en av karlarna har uppfört sig illa. Vi hava ett strängt reglemente som tillämpas utan anseende till personen, såsom De Pombal här kan intyga. Bind honom du, De Pombal, och lägg honom på vedstapeln — jag kommer tillbaka, när tid blir, för att se honom dö.»

De Pombal och mannen med facklan kommo nu in under det jag hörde deras chef avlägsna sig. De Pombal stängde dörren.

»Överste Gerard», sade han, »ni kan tryggt lita på denne man, ty han tillhör mitt parti. Nu gäller det liv eller död. Vi torde kanske kunna rädda er nu. Men jag löper den största risk och måste avfordra er ett bestämt löfte. Om vi rädda er — går ni då i borgen för ett välvilligt mottagande i det franska lägret och för fullständig glömska av det förflutna?»

»Jag ikläder mig sådan borgen.»

»Och jag litar på er heder. Nu få vi vara kvicka i vändningarna — vi ha’ inte ett ögonblick att förlora. Kommer det där vilddjuret tillbaka, så väntar oss alla tre en gräslig död.»

Jag stirrade häpen på hans vidare åtgöranden. Han tog nämligen fram ett långt rep och virade det runt om min döda kamrats lik och band ett kläde för munnen på honom så att föga av ansiktet syntes.

»Ligg nu där», sade han, pekande på den plats, där den döde legat, »Fyra av mina män vänta därute och skola lägga den här på vedstapeln. Han öppnade dörren och gav en order. Några av banditerna inträdde och buro ut Duplessis. Själv låg jag kvar på golvet, under det min själ var en tummelplats för hopp och undran.

Fem minuter senare kommo De Pombal och hans män tillbaka.

»Nu ligger ni på bålet», sade han. »Jag trotsar vem det vara må att kunna se, att det inte är ni. Munnen är tillstoppad, och ni är så hårt bunden, att ingen kan vänta att ni skall tala eller röra er. Nu återstår endast att bära bort Duplessis kropp och kasta den utför Merodalsbranten.»

Två av karlarna fattade mig nu vid axlarna och två i fötterna och buro mig, styv och orörlig, ut ur hyddan. Då jag kom ut i det fria, hade jag så när ropat till — så häpen blev jag. Månen hade gått upp över vårdkasen, och där ovanpå låg skepnaden av en man utsträckt, tydligt avtecknad mot dess försilvrade ljus. Banditerna befunno sig antingen i sitt läger, eller i närheten av vårdkasen, ty ingen hejdade eller tilltalade vår lilla grupp. De Pombal förde oss i riktning mot avgrunden. Vid randen därav voro vi utom synhåll, och där fick jag åter komma på fötter. De Pombal pekade på en smal, slingrande gångstig.

»Det där är vägen utför», sade han och tillade plötsligt: »Min Gud, vad är detta?»

Ett hjärtskärande skrik ljöd från skogen nedanför oss. Jag såg att De Pombal skalv som en skrämd häst.

»Det är den djävulen», viskade han. »Nu behandlar han en annan, som han behandlade mig. Men bort, bort, ty Gud hjälpe oss, om han får tag i oss!»

En och en kravlade vi oss ned utför den trånga getstigen. Då vi kommo till klyftans botten voro vi åter inne i skogen. Plötsligt började ett gult sken lysa däruppe, och trädstammarnas mörka skuggor framträdde genast. De hade tänt på vårdkasen. Till och med från den plats, där vi nu befunno oss, kunde vi skönja den orörliga kroppen bland lågorna och guerillans män som, tjutande likt kannibaler, dansade kring bålet. Ha! hur jag knöt nävarna åt de hundarna och svor att en gång i spetsen för mina husarer utjämna räkningen.

De Pombal kände till hur posterna voro placerade och alla de gångstigar, som ledde genom skogen. Men för att undvika dessa skurkar nödgades vi fördjupa oss in i bergstrakten och vandra mången tröttsam mil Och dock — hur gärna hade jag inte underkastat mig dessa extra mil bara för att få se den syn, som under denna vandring snart tedde sig för mina ögon! Klockan var väl ungefär två på morgonen, när vi gjorde halt på en kal klippa över vilken vår stig ringlade sig fram. När vi vände oss om, sågo vi den rödglödande askhögen efter vårdkasen, alldeles som om ett vulkaniskt utbrott ägt rum från Merodals höga topp. Och när jag då stod och betraktade detta skådespel, fick jag se något annat — något som kom mig att skrika till av glädje och rulla omkring på marken av pur förtjusning. Ty långt nere vid södra horisonten tindrade och glimmade det stora gulaktiga skenet av en eld, som då och då flammade till — ett sken som ej härrörde från någon byggnad eller någon stjärna, utan från vårdkasen på Sierra d'Ossa. Denna svarssignal betydde att Clausels armé fått veta just det, som Etienne Gerard fått i uppdrag att meddela den.