Svenska Språkets Lagar/I/Företal

←  pdf

Svenska Språkets Lagar – Band 1 av Johan Erik Rydqvist Företal

Första boken: Konjugationerna i allmänhet  →

Företal.

Från den lexikaliska sidan har vårt modersmål sedan länge varit ämne för vetenskaplig behandling. Utom hvad, i hänseende till ordledning, är att hemta från Stjernhjelms Glossar till Ulfilas och 2:a upplagan af Serenii Engelska Ordbok, har man att utmärka Glossaren af Loccenius (öfver gamla lagspråket), Verelius, Spegel, framför alla Ihre, hvars stora verk gaf sin författare ett ännu öfver hela den lärda verlden aktadt namn, också förtjent genom lärdom, forskning, skarpsinnighet, en fin och fyndig blick, ett äkta filologiskt sinne. Äfven sedan, efter honom, språkforskningen gjort stora framsteg, och sjelfva källorna blifvit noggrannare undersökta och bättre utgifna, återvänder man alltid gerna till den gamle mästaren, af hvilken ännu är mycket att lära; ehuru man visserligen, med våra dagars betänksamma och grannsynta kritik, ej mera utan stor varsamhet och egen pröfning kan, i enskilda fall, göra hans tankar till sina. Hvad likväl han, såsom hans föregångare i lexikografien, åsidosatte, var den grammatiska delen af språket; ända till uraktlåtet angifvande af genus, deklination, konjugation m. m. Man hade ännu ej nog inträngt i språkens anatomi, för att i den grammatiska analysen finna utgångs-punkten för bedömandet af språkets hela bildning. Också fordras dertill ett särskildt djupt studium, hvars större utsträckning blef våra dagar förbehållen. Rask tog här ett stort steg framåt, uti vetenskapliga afhandlingar, äfvensom flere språkläror, bland hvilka senare må särskildt nämnas de, som ega till föremål Isländskan, Anglo-Saxiskan och Forn-Frisiskan. Ännu längre framryckte Grimm, som till en del begagnat den af Rask lagda grunden, förbättrat den i enskildheter, utvidgat den, och derpå uppfört en stor, fast och sinnrikt inrättad byggnad. Ju längre forskningen framskridit, dess mer har man funnit nödvändigheten af språkets historiska behandling, hvari jemförelsen med befryndade tungomål naturligen ingår, — något som man, på lexikografiens område, redan länge insett.

Vid betraktande af detta språkforskningens utvecklingssätt, lärer det ej förundra någon, om man bland Svenska bokpressens alster ej finner ett verk, der det grammatiska innehållet blifvit ur en mera omfattande vetenskaplig synpunkt skärskådadt; helst då man tager i öfvervägande, att i ett land, der det rent vetenskapliga skriftställeriet är i de flesta fall en ekonomisk uppoffring, i stället för en vinst, ej mången skall blifva förledd att egna åratals mödor åt en kunskaps-art, som i sig sjelf är långt mindre retande, och lemnar ett för mängden långt mindre lysande resultat, än lexikografien. Man har derföre lemnat den kritiska delen tills vidare derhän, och vändt sig omedelbart åt en för undervisningen beräknad tilllämpning af vissa allmänna regler, under motarbetande af åtskilliga missbruk och villosatser; hvarvid i enskilda delar flere värderika upplysningar blifvit meddelade. De allmänna historiska dragen af vårt modersmål blefvo först af Petersen med säkerhet tecknade, i hans Skandiska språk-historia. Slutligen blef den af Rask genomförda behandling af Isländskan tillämpad på nuvarande Svenskan (jfr. denna afhandling s. 4), och Grimms system, med några jemkningar, öfverfördt på Svenska fornspråket, i det af P. A. Munch sistlidne sommar härstädes utgifna arbete. Båda dessa språkläror, i mindre skala anlagda, ega, lika med de äldre, syfte och form af läroböcker, i hvilka den kritiska grundläggningen, med dervid erforderliga bestyrkanden ur källorna, ej kunnat komma i fråga. Grimm sjelf har, i sitt stora grammatiska verk, hvilket omfattar hela den Germaniska språk-stammen, jemväl intagit Ny-Svenskan, — af underordnad vigt likväl för honom, som företrädesvis stält sin undersökning på utforskningen af det i allt ursprungliga tillståndet. Hvad Ljudläran vidkommer, har han, i sista upplagan af samma arbete, belyst några punkter i Forn-Svenskan, och har äfven dervid haft tillfälle att ådagalägga sitt genomträngande snille.

Det saknas emellertid ett verk, der, ur våra inhemska källor, allt ifrån Runorna och de äldsta handskrifna eller i tryck utgifna urkunder intill den nuvarande skriften och det nu lefvande talet, med inbegrepp af det dialektiska, allt det väsendtliga blir med granskning upphemtadt, och derur, med ledning af beslägtade tungomål och den på dem använda ve- tenskapliga kritik, Svenska språkets genomgående lagar upp- sökas; under sträng afsöndring af det historiskt bevisliga från det blott theoretiskt förutsatta, af verkligheten från möjlighe- ten. Att utgöra ett sådant verk, eller åtminstone närma sig egenskapen af ett sådant, är ändamålet med det förevarande. Utmärkta förarbeten hafva andra lemnat: i det theoretiska hufvudsakligen först Rask, änskönt icke omedelbart för Sven- skan beräknadt; sedan Grimm, som är hela den Germaniska språkforskningens ombildare, af hvars fruktbringande, vidt ge- nomgripande verksamhet äfven utländingen skyndat att draga fördel.^[1] I hänseende till sjelfva språk-materialet står veten- skapen i skuld hos flere af Danmarks, Norges och Islands lärde, för en fortsatt insigtsfull behandling i tryck af gamla urkunder, hvilka dels icke förut varit genom pressen medde- lade, dels varit mindre sorgfälligt utgifna. Hos oss sjelfve har, sedan 2:ne årtionden, en på lång tid okänd rörlighet i denna del låtit visa sig; och man kan räkna dess uppkomst från den i så många hänsigter efterdömliga, genom Collin och Schlyter besörjda, nya upplagan af Vestgöta Lagen, sedan af Schlyter utsträckt till de ofrige Landskaps-lagarne, af hvilka alla, på de Gottländske när, utkommit. Jemte de med lika mycken sakkännedom och skarpsinnighet utarbetade Glossaren, fick man här, liksom för första gången, en textbehandling i den stränga stilen,^[2] som förmånligt inverkat på utgifvandet af senare urkunds-samlingar, och särskildt, i fråga om den diplomatariska omsorgen, vunnit efterföljd i de ome- delbart för Svenska språkets historia vigtiga skrifter från me- deltiden, som af Svenska Fornskrift-Sällskapet utgifvits.

Forskaren i vårt språk finner alltså mycket undangjordt, och kan sjelf egna sig åt undersökningen af nya källor, åt pröfningen af nya frågor på linguistikens område. Icke dess mindre blir hans uppgift icke lätt, då han skall första gån- gen göra bruk af all denna rikdom, granska, ordna, dʊma, tillämpa. Vissa stora, allmänna drag upptäcker blicken snart: svårigheten vidtager egentligen, då man kommer till en stor mängd enskildheter, som dels alldeles icke, dels på ett ovän- tadt sätt eller blott under egna vilkor inträffa med den upp- stälda regeln. Detta måste än oftare blifva händelsen vid granskningen af lemningarna efter Svenska fornspråket, som till sina former är vida mer sönderbrustet än Isländskan, och sedan gammalt varit från den vetenskapliga sidan tillbakasatt, hvarom äfven den sväfvande rättskrifningen vittnar. En myc- kenhet frågor, som i det gamla systerspråket, under den åt detsamma egnade mångåriga betraktelse, länge sedan vunnit all behöflig tydning, vänta hos oss ännu på en tillfredsstäl- lande utredning. En större utförlighet blef fördenskull nödig. Skulle icke allt det tvifvelaktiga fortfarande inneslutas i det obestämdas skymning, så fick man en gång öfvergå från det allmänna till det enskilda, lemna theorierna, och träda verk- ligheten under ögonen. Det blef nödvändigt, att i första rum- met afse en trogen framställning af det historiskt gifna, hvars förhållande till ett vetenskapligt system blef en senare omsorg att antyda. I hvilken mån dessa båda ändamål här vunnits, tillhörer den oveldige kännaren att bestämma. Hurudan hans dom utfaller, skall han säkert taga svårigheten i betraktande, och ega någon välvilja för en moda, som, i fall framgången stode til henne i något gynsamt förhållande, vore mer än belönande, och hvars frukt bör i alla händelser kunna vara andra till något gagn, förmedelst den granskade och ordnade samlingen af okända eller förut obegagnade data, den stora massan af citater; under en noga iakttagen gränsskilnad mel- lan det faktiska, det af historiska vittnesbörd bestyrkta, och det hypothetiskt antagna hos mig eller andra.

Efter den ymniga skörd af Forn-Nordiska urkunder, som kommit den lärda verlden till del, genom en verksamhet, i Danmark sedan länge så att säga oafbruten, i Sverge på senare tider återvaknad och i Norge nyväckt, har eget anli- tande af handskrifter här kunnat i betydlig mån inskränkas. Emellertid instälde sig snart behofvet, att med eget handskrift- studium fylla några väsendtligare luckor; hvad Svenskan vidkommer, jemväl i anseende till de fleste på 1600-talet utgifne forn-urkunders otillfredsställande bearbetning för trycket. En visserligen ej ringa olägenhet, särdeles i paleografisk hänsigt, har uppstått deraf, att Kongl. Bibliothekets stora sam- ling af Forn-Skandiska Lagar, företrädesvis Svenska, sedan många år fortfarande befinna sig i Lund, under Prof. Schlyters vård, för den af honom utgifna följden af gamla lagverk. Från den rent linguistiska sidan har likväl den häraf föror- sakade brist blifvit i betydlig mån afhulpen, genom det syn- nerligen nöjaktiga skick, hvari de af trycket utkomne land- skaps-lagarne å nyo framträdt; äfvensom, i enskilda fall, ge- nom Hr Prof. Schlyters välvilja, att ur de i hans värjo stäl- da handskrifter meddela de upplysningar, som varit mig för tillfället mest magtpåliggande, der ett ställe kunnat till sin Jäsart misstänkas, eller annars behöft stöd af en tillförlitlig urkund; hvilket till någon del gält Magnus Erikssons och Kristoffers Lands Lagar samt Stads Lagen, förnämligast dock Gottlands Lagen; och är det mig en angenäm pligt, att för denna godhet offentligen erkänna min förbindelse. Bland de af mig begagnade Svenska handskrifter innehar den s. k. Co- dex Bureanus främsta rummet, i hänseende till åldern. De ofriga äro en handskrift af Stads Lagen, 2 af Magnus Eriks- sons Lands Lag (hvilka 3:ne lag-manuskript blifvit på sista åren åt Kongl. Bibliotheket förvärfvade), samt handskrifter af Stora Rimkrönikan, Heliga Birgittas Uppenbarelser, Alexan- ders Historia och Membranen A. 1. Af de 2:ne Isländske membranerne, båda utmärkte, har i synnerhet den märkvär- dige, som i det följande åberopas under namn af Homil., va- rit ganska vinstgifvande. Äfven den Danska permeboken är af icke obetydligt värde.

Fastän sålunda ett ansenligt material erbjuder sig af den egentliga bokskriften, äfvensom af runskrifter en stor mängd är upptecknad och af Liljegren utgifven, yppa sig ändå be- tydliga svårigheter vid bedömandet af Svenska språket, i dess äldsta skick; emedan bokskriften, till och med i sin första af oss kända, icke synnerligen tidiga uppenbarelse, tydligen rö- jer en i vissa rigtningar redan försiggången ombildning (jfr. s. 19, noten, och s. 178); hvaremot runskriften, sådan hon står oss till buds, innehåller blott strödda, till en del osäkra spilror af ett förloradt helt (jfr. s. 17). Likväl är det just detta förlorade hela, detta ursprungligare tillstånd, som bör va- ra forskarens yttersta ögonmärke. Han är då stadd i nöd- vändighet att rådfråga de ännu fortlefvande dialekterna, syn- nerligast allmoge-språken, såsom de mest fornartade, änskönt i vissa ytpunkter förnötta, förvridna eller annorlunda skadade. Hvad ordsamlingen angår, är det i tryck redan bevarade för- rådet ej ringa, om än icke alltid kritiskt sofradt. I gramma- tiskt hänseende eger man intet, utom det lilla, som träffas i några akademiska dissertationer, och det mera utförda, som hemtas ur företalet till Hofs Dialectus Vestrogothica (innefat- tande blott en skiftning af det mångsidiga Vestgöta språket) och Carl Säves afhandling om Gottlands dialekten. I allt ofrigt har eget studium måst ersätta det felande. Oändligt mycket står ännu att inhemta på detta öfver måttan rika, fastän svårt odlade fält; men hvad som redan erhållits, har spridt ljus öfver mången svårtydd fråga. Särskildt bör Dal- skan utmärkas, hvilken också länge utgjort föremål för ny- girighet och gissning, och detta mera än för en närmare skär- skådning af egenheternas rätta art och lynne.^[3] Som bekant är, har likväl Dalskan, i högre grad än andra landskaps-mål, inom sig en stor vexling, till väsendtlig del troligen uppkom- men af landets bildning i afskilda dalar, hvaraf namnet tagits. Man har icke orätt i den förmodan, att Mora, Orsa och Elf- dalen ega de mest ålderdomliga munarterna i Dalarne; redan Rättvik, som ligger Mora närmast, har ett vida yngre språk. Man torde ej heller misstaga sig, om man anser Mora-språ- ket såsom det egendomligaste och minst vanstälda, likasom Mora-karlen är Dal-karlen företrädesvis, och länge varit det. Också är det förnämligast denna skiftning af Dalskan, som i närvarande verk blifvit lagd till grund för framställningen af denna dialekts grammatiska system, der ett sådant emellanåt åberopas. Oanmärkt bör dock ej lemnas, att äfven inom ett så litet område, som Mora, enskilda afvikelser kunna ega rum; ja, i Wåmhus Kapell, inom Mora socken, kan på ena stället t. ex. blott den starka böjningen af ett verb vara gångbar, på det andra väl denna böjning vara ryktesvis känd, men obegagnad och utbytt mot den svaga. Detta visar icke blott. svårigheten, att till ett helt sammanfatta ett språk-ämne, som saknar medelpunkten af ett rationelt utbildadt skriftspråk; men också den outtömliga rikdom, som för språket, alltså äfven för kultur-historien, ligger förborgad i allmogens tun- gomål, och som, i fall han ej skall ohjelpligen förskingras, och slutligen mista hela sin ursprungliga friskhet, måste med omsorg och insigt behandlas, innan den nya odlingen, med sin förädling, men ock med sin enformighet och sitt i alla händelser nya skap- lynne, hinner att genomtränga landtbygdens traditionella daning. Ett vackert föredöme är oss lemnadt hos brödrafolket, i det förtjenst- fulla arbete öfver Norska Folkspråkets Grammatik, hvarmed Ivar Aasen förberedt sin med otålighet emotsedda Ordbok öfver Norska folkspråket i särskilda trakter.

Vid redogörelsen för det i förevarande skrift använda be- handlingssätt är först att nämna den, i afseende på planen, vidtagna åtgärd, att börja med framställningen af Verbet. Den vanliga methodiken ställer Ljudläran främst, och med allt skäl. Orsaken till en afvikelse från denna nyttiga ordning är hufvudsakligen den, att en säker grundval för det gamla Sven- ska ljud-systemet, hvilket redan i de äldsta handskrifter är i flere delar brutet och splittradt, ej kan läggas förutan en vid- sträckt och noggrann kännedom af åtskilliga allmoge-språk, i hvilka ännu ett flerårigt svårt studium för mig återstår. Jag har derföre måst förutsätta hos läsaren någon bekantskap med de allmännaste för Svenskan gällande ljud-lagar; och har kun- nat det, då redan Petersen, sedan Munch, för att ej tala om Grimm, deråt rigtat uppmärksamheten; oberäknadt hvad, ur allmänt begagnade Svenska språkläror, är att vinna för uppfattningen af nu bestående ljud-förhållanden. Endast der tillfället så fordrat, har i förbigående någon belysning af hit hörande ämnen således kunnat för mig tills vidare ifrågakomma, utan att enskildheterna kunnat öfverskådas i samband med det hela. Ett sådant, hvad Ljudläran vidkommer, kan ock framdeles finna en lämplig plats vid sidan af Ordbildningen, med hvilken flere vigtiga berörelse-punkter gifvas. Sedt i detta högre sammanhang kan ock ljud-systemet, i och för sig den minst populära beståndsdelen af grammatiken, lättare uppfat- tas och bättre förstås. Möjligen kan det ock, i vissa delar förskottsvis tillämpadt, på förhand vinna något intresse för sitt abstrakta innehåll. Verbets plats, i spetsen för Ordbøjningen, har åter sitt försvar i denne språkdels öfvervägande vigt in- om formlaran, såsom ock i dess stora betydelse för både Ljud- läran och Ordbildningen; en plats dessutom, som blifvit ver- bet tillerkänd i flere utländska språkläror, jemväl i Munchs Forn-Svenska.

Annars är planen för detta verk så utkastad, att sedan 1:a Bandet, i sina tre Böcker, lemnat Verbet fullständigt, i hänseende till böjningen, skulle 2:a Bandet upptaga Ordböjningens återstående delar, Nomen och Pronomen; möjligtvis äfven Partiklarne, så vida ej dessa komma att sparas åt Ord- bildningen, hvilken, föregången af Ljudläran, är ämnad att ut- göra 3:e Bandet; hvaremot 4:e skulle egnas åt Ordförbindel- sen eller Syntaxen. Emellertid har det nu lemnade häftet ingripit på de efterföljandes område, särdeles i fråga om Ljud- läran och Ordbildningen; så att hvad framdeles utgifves, kan i samma mån inskränkas, som dess ämne är på förhand in- rymdt. Härtill kommer, att ehuru den här påbörjade skrift närmast åsyftar språkläran, det likväl ingår i dess bestämmelse, att, under grammatikens hufvud-rubriker, jemväl innehålla ämnen till grundläggningen af en etymologisk ordbok, — hvad ock, utan det främsta ändamålets förbiseende, kun- nat tillvägabringas i den valda formen: afhandling, hvilken, i allmänhet för en fortgående kritisk undersökning den tjenliga- ste, väl lämpar sig att förbinda språklärans syfte med ord- bokens.

Då förevarande arbete är beräknadt att innehålla en sammanhängande kedja af språkets successiva utvecklingar, torde mången öfverraskas, när han finner liksom en gång från det nya till det gamla, i stället för den omvända ordningen, som är den naturliga, den vanliga, visserligen ock den för utförandet lättaste. Granden till den anmärkning, som i ty fall kan göras, är dock mera skenbar än verklig. Här, som vid andra tillfällen, är utgångspunkten tagen från det äldsta och ursprungliga, så snart en historisk pröfning och bevisled- ning förekommer. Men i allmänhet har ämnet blifvit inledt med ett flygtigt ögonkast på det nu bestående, liksom för att, med ett kort anslag af en känd ton, redan från början taga med sig en läsare, som till äfventyrs skulle vid första ögon- blicket frånstötas, om han, utan att genast känna sig hem- mastadd i en för honom bekant verld, måste genomvandra en längd af förgångar och förgårdar, och kanske i dem förlora sig. Det vore önskligt, om ändamålet kunnat ernås utan uppoffring af undersökningens stränghet å ena sidan, öfversig- tens lätthet å den andra. I senare afseendet torde ett och annat vara vunnet dels med den åt hvar konjugation egnade »återblick»; dels med den öfverblick, som erbjudes i andra Bokens sista (femte) kapitel, hvars hänvisningar böra särskildt underlätta öfverskådningen af 2 konjugationens anomalier (s. 76—99), i hvilka åtskilliga egenheter måst på mer än ett ställe komma under granskning. Vidare skall sammanfattnin- gen af det enskilda, så gamla som nya, underhjelpas af inne- hållet i detta Bands tredje Bok,^[4] hvilken, såsom utgörande en öfversigt af verbal-bøjningen förr och nu, innefattar på en gång en sammanhållen tafla af det i de föregående Böc- kerna meddelade, och resultaten deraf, i regelbunden följd för modus, tempus, nummer, person; jemte det egna förhållan- det med participet, supinet, förkortning, verbal-bøjningens ur- sprung m. m. Der kommer ock att meddelas, ur de bästa tillgängliga källor, en rik samling af urkundliga bevis för alla enskildheter i de böjningsmönster, som uti första Boken blif- vit uppstälda för Isländskan och Forn-Svenskan; så ock för de vexlande former, som icke i ett paradigma kunnat upp- tagas, antingen derföre att de lika litet tillhöra det normala i Forn-Svenskan, som i Ny-Svenskan, hvilket t. ex. inträffar med den Bibliska plurala imperativen på -er; eller derföre att de ligga utom det allmänna skriftspråket, strödda i runor eller i dialekter, till hvilka senare Gottlands Lagen kan i viss mening föras.

Det återstår att orda om några smärre omständigheter vid anordningen och utförandet af den skrift, som här blir åt allmänheten öfverlemnad.

Det är af grundsats, som det, så vidt möjligt varit, i den yttre tillrustningen undvikits, att med små nyheter, merendels likgiltiga, afleda uppmärksamheten från hufvudsaken, och törhända frånvända den med ämnet mindre förtrogne, hvars uppmärksamhet väl torde behöfva ostörd tagas i anspråk för det väsendtliga af saken, som möjligen i sig innehåller tillräckligt af nytt eller okändt. Betecknings-orden, för de vanliga grammatiska begreppen, äro derföre de gamla, de i århundraden antagna, nu nästan öfverallt i Europa (utom Danmark och Island^[5]), äfven af de störste vetenskapsmän begagnade, ur Latinet; endast med den skilnad, att der utländingen plägar nyttja ordet preteritum, brukas här imperfektum (impf.), såsom hos oss är sed af gammalt. Begreppet supinum är i Ny-Svenska grammatiken inkommet (se derom i tredje Boken). De nya konstorden äro följande: a) starka och svaga verb (jfr. s. 4—5, 142). b) öfvergångs-ljud, återgångs-ljud, vexel-ljud (jfr. s. 143), motsvarande Tyskarnes umlaut, rückumlaut, ablaut, hos Munch (F. Sv. Spr.) omljud, gen-omljud, afljud. c) kännebokstaf, ett omvexlande uttryck för stammens slutande konsonant,^[6] t. ex. r i far-a, l i val, väl-ja. d) afledning: en vid stammens slut, oberoende af flexionen, fogad tillökning, medelst en eller flere bokstäfver, eller ock en stafvelse, hvilken väl kunnat från början utgöra ett sjelfständigt ord, men ej mera är så att betrakta, och fördenskull ej längre kan anses for lem af en sammansättning, t. ex. a i mål-a-de, j uti väl-ja, n i varna, t i mag-t, sk i äl-ska, ing i utländ-ing, lig (förut liker, lik) i dag-lig. e) tempus-tecken: det på stammen eller afledningen följande konsonant-tecken, som i svaga verb ut- märker tempus, t. ex. d i brän-de, brän-d, kall-a-de, kall- a-d, dd i fly-dde, fly-dd, t i lös-te, lös-t. f) person- eller personal-ändelse: den ändelse, som betecknar person; såsom, uti gamla språket, ti gaf-t (jfr. s. 34), um i giv-um, gav- um, in i giv-in, gav-in, ui gav-u; uti nya språket e i kall-a-d-e, en i kall-a-d-en, oi brunn-o. Ordet Germa- nisk innefattar både Tysk och Skandinavisk. Anledningen, hvarföre här skiljes mellan Isländska och Forn-Norska, upp- gifves s. 19-22. Ulfilas språk kallas, på gammalt vis, Moso-Gotiska (äfven hos Latham Moso-Gothic); emedan termen Gothisk (såsom hos Grimm och andre) eller Götisk, i sig sjelf alltför vidsträckt (jfr. den Gotiska byggnadskonsten eller gothiken), och af mången brukad i annan mening (t. ex. förr hos Svenske författare såsom liktydig med Forn-Skandisk; hos Rask, t. ex. Isl. Spr. Oprind. s. 70, såsom allmän Germanisk), är tillika alldeles otjenlig i ett land, som nu ensamt i Europa eger ett Göta rike, Vestergötland och Östergötland, Vestgötar och Östgötar, för att ej tala om Gottland. — Då här nämnes om Svea rike och Svear, åsyftas icke de ur Svearnes slutliga hegemoni uppkomna begreppen om Sverge (eller Sverige, förut Sveriki) och Svenskar; utan det nu i inskränktare mening s. k. Svea rike och dess bebyggare, såsom motsatser till Göta rike och Norrland med deras invånare. Med Svenska Fornspråket betecknas språket intill slutet af 1400-talet, med inräkning af de codices, som jemväl något senare blifvit skrifne eller afskrifne i det gamla språkets ande. I stafningen har här öfverhufvud det nu nästan allmänt antagna sättet blifvit följdt, äfven der detta, i enskilda fall, må vara föremål för olika tankar; antingen då den vedertagna skrifningen kan undanskymma ordets ursprung, såsom ofta är fallet med teckningen af e och ä, o och å, j för g (det gam- la gi, t. ex. i surja, svälja); eller kan vara ovig, såsom den något öfverdrifna dubbelskrifningen af konsonanter; eller i sjelf- va verket oegentlig, såsom teckningen fv i stället v, eller sammanskrifningen tillika, tillbaka, hvarandra, ibland, åstad, farväl, öfverens m. fl., hvilka redan genom sjelfva accenten utmärka, att de icke äro sammansatta, utan blott hopstälda, på samma sätt som Engelska perhaps, i stället för per haps, som är rätt, men obrukligt. Att här upptaga ett nytt skick, synnerligast innan grunden dertill blifvit genom Ljudlärans och Ordbildningens fullständigare afhandlande uppvisad, och det ena sedt i sammanhang med det andra, skulle blott gifva osäkerhet,^[7] och öka den förvirring, som är på vägen att uppkomma, derigenom att åtskillige författare, utan samdrägt inbördes, i flere fall stafva hvar på sitt vis, efter olika begrepp om det rätta, som ofta är orätt. En i vissa hänseenden ofullkomlig rättskrifning är ändå bättre än ingen, eller en mångskiftande, som blott öppnar porten för ett barbari i språket. Det Svenska stafningssättet, väl icke så följdrätt genomfördt som det kanske af alla mest fulländade, det Italienska, är likväl så godt som det Tyska, i några omständigheter bättre än det Danska, och mycket att föredraga framför det Engelska och Franska, hvarmed man dock, i trots af alla hvälfningar uti annan rigtning, tills vidare åtnöjes. Rask, som det ej lyckats, att till allmän efterlefnad genomföra sin egen för Danskan uttänkta, i flere afseenden välgrundade, om än i andra något långt drifna rättskrifning, har, ehuruväl icke med obetingadt loford om den Svenska, likväl derom yttrat sig ganska fördelaktigt; såsom då han förklarar sin egen theori om användningen af k för c, i utländska ord, öfverensstämma »med svenske Akademiets Regel, der er grundet på et udförligt og ypperligt Ræsonnement» (Retskrivn. s. 281); eller då han i allmänhet, angående samma Akademis Afhandling om Svenska Stafsättet, yttrar att hon är »i det hele et udmærket Arbejde i sit Slags, der også har haft en forönsket Virkning; ti da det udkom vare der næppe fem Mænd i hele Sverrig, der skreve således, men nu skrive alle omtrent så» (Företalet s. 10). Endrägten är här af stor vigt, och då en antagen, i sin helhet genomtänkt rättskrifning, såsom mycket annat, är vida lättare att klandra än att förbättra, gör man väl att vidblifva det allmännast godkända, intill dess grunderna till enskilda jemkningar hunnit att uppgifvas och pröfvas. Deremot kan man visserligen någon gång känna sig uppfordrad att afvika från flertalets bruk, när detta är mindre stadgadt, men föranleder missförstånd om ordets bildning eller dylikt.^[8]

Slutligen fullgör jag blott ett dyrbart åliggande, då jag nämner, att möjligheten för detta verks utgifvande blifvit beredd genom det stats-anslag, som af Kongl. Maj:t Nådigst beviljats, uppå tillstyrkan af Svenska Akademien, hvars yttrande blifvit i officiell väg infordradt, och grundade sig på granskningen af arbetets för ett par år sedan fullbordade delar. Måttet af mina önskningar skulle våra uppfyldt, om mödans frukt i någon mån motsvarade det förtroende och den välvilja, som på förhand tilldelats; och i fall Förläggarens vid detta, som vid flere tillfällen, visade oegennytta blefve, om ej belönad, på den väg bokhandeln ensamt bereder, åtminstone icke, genom en obehaglig erfarenhet, undanryckt andra skrifter af vetenskaplig syftning, kanske af större värde.

---

Vid beskrifningen af de för närvarande verk begagnade handskrifter bör den allmänna anmärkning förutskickas, att citaterna ur dem äro noggrant återgifna, med särskilda stilar för den upplösta förkortningen; dock utan grannlaga iakttagande af alla smärre diplomatariska tecken, här af mindre vigt, derest de icke tillika äro grammatiska. Ifrågavarande handskrifter, med det för dem använda förkortade beteckningssätt, äro följande:

• Homil. = en Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig Isländsk membran i qvart, sign. N:o 15 (jfr. Adolf Iwar Arwidsson, Förteckning öfver Kongl. Bibliothekets i Stockholm Isländska Handskrifter, Stockholm 1848, s. 24), utgörande 102 blad, och innehållande hvad i medeltiden förstods med Homilier. Denne oskattbare, ur mer än en hänsigt märkvärdige codex, som, med undantag af de saknade bladen i början och någon slitning på färre ställen, är väl behållen, utmärkes af en vårdad, prydlig och i allmänhet redig hand, och bär alla både inre och yttre tecken till hög ålder, hvilken af den lärde Isländaren Jon Sigurdsson är angifven till 12:te århundradet, af andre närmare bestämd till omkring år 1150, hvilket ej är utan sannolikhet. Det är således en af de allraäldsta Isländska handskrifter, som veterligen nu någonstädes finnas, vid pass 150 år framom de äldste nu kände codices af Eddorna. Bland allt hvad hittills i tryck utkommit af Isländska och Forn-Norska, lärer väl, att döma af språk och rättskrifning, knappast något kunna sättas till täflan i ålder, om ej det af 2:ne blad bestående fragment (N:o 237 uti Arne Magneanska samlingen i Köpenhamn), hvarur Gislason meddelar utdrag, och om hvilket han säger, »att knappt någon äldre Isländsk eller Norsk handskrift lärer finnas» (Frumpart. s. XVII, jfr. s. 50—54); eller det i Islendinga Sögur I. 385 med förändrad rättskrifning, men i det 4:e dervid fogade fac simile noggrant aftecknade stycke ur en gammal membran (N:o 1812 på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn), hvilket förmodligen utgör det fragment, som af Gislason kallas »den äldsta handen i 1812», och anses vara med det förutnämnda jemnårigt (se Frumpart. s. CIX, jfr. s. 130). I båda dessa fragment förekomma orthografiska och grammatiska likheter med Homil.; i det senare också någon likhet uti skriftdragen. I samma band af Islend. S. äro s. 385—7, efter en af Sigurdsson tagen afskrift, 2 små prof ur Homil. (69: 2 och 71: 1—2) meddelade; det enda, som man vet vara af denne codex i tryck offentliggjordt. Hvad angår den i vissa hänsigter mycket vexlande rättskrifningen, som ofta ingriper på ljudlärans fält, är följande hufvudsakligen att i Homil. anmärka:
  • e mycket vanligare än i uti ändelser, t. ex. deome (exempel), eyrende, gleret, helgare, feodde (födde), horfen, riset, baþe; någon gång förekommande äfven i stammen eller afledningen, t. ex. bearta, hearta, beo (bodde), skilea, vilea, biþea; alltid uti -legr.
  • ę, liknande det i Isl. och Forn-Norska handskrifter bekanta e med undersatt hake, föreställer vanligen æ, t. ex. męle, ęsteþ (äsken), sęe (såge), meinlęte; undantagsvis e, t. ex. ęinn.
  • o 1) nästan allmänt för u, i ändelser, t. ex. hiorþo, þessom, comom, bioþom, ero, hvesso; stundom äfven i stammen, t. ex. monoþ, skoloþ (2 pl.). 2) mycket ofta för ö, såsom öfvergångs-ljud af a, t. ex. votn, dogom, holdom, kollomk, skopoþ. 3) ej sällan för á, t. ex. siom, lotom, boro, boþo (bådo).
  • ǫ, liknande o med hake, 1) för ó, t. ex. tǫk, þu sǫtt (d. v. s. sótt för saugt, sög). 2) för ö, såsom öfvergångsljud, t. ex. lǫg, ǫfund, ǫþrom, hǫldom, kǫllom. 3) för á, t. ex. ǫ́st, sǫ́, sǫ́to, ǫ́to.
  • ø, som bättre, än det s. 96 rad. 9 anbragta Ø, återgifver handskriftens tecken, ofta svårt att skilja från vanligt e och o, motsvarar, såsom ofta i gamla Isl. hdskr., ömsom ꝍ och ö; undantagsvis i Homil. motsvarar det äfvenledes y, t. ex. fløia, fløeþ, mønndo; och o, t. ex. møne (af anomala verbet mono; jfr. nedanför eo).
  • av, d. v. s. det vanliga sammandragna a och v, 1) för au, t. ex. avgo, lavc, kavs. 2) för ö, såsom öfvergångs-ljud, t. ex. havfþo, stavndomc. 3) för ó, t. ex. favro, tavko. 4) för á, t. ex. avn (utan), avtto.
  • eo 1) mycket ofta för ꝍ (och i Islend. S. I. 386 såsom sådant betecknadt), t. ex. beon, deome, beokr, eoþre, reoþa, feodde (jfr. i denna afhandling s. 246, första noten). 2) någon gång för ö, t. ex geora, geor. 3) sällan för o, t. ex. eoss, meone. 4) stundom för y, t. ex. fleoia, meondem, þreongver, seone. 5) i vissa ord, der man ej vet, om e, ei, ey, ꝍ eller ö menas, t. ex. eongom (inga), eorende, meoionni (jfr. här s. 232, noten).
  • f är det i Svenska handskrifter vanliga, icke det Ang. Sax.
  • w upptäckes blott på få ställen i några ord, såsom wes, wil, wer, witiaþu (imperat.).
  • þ föreställer 1) både þ och ð, hvilket sistnämnda (ð) aldrig förekommer; ehuru d stundom tecknas nära nog ð, men då motsvarande d. 2) d eller t, såsom tempus-tecken, t. ex. ricþe, þolþe, scapþi. 3) t eller ð i ändelse för 2 pl., och detta merendels, t. ex. feoreþ, veseþ, fareþ, skoloþ. 4) nn, eller rättare nd, t. ex. saþr (sann), kiþr (kinder), teþr (tänder, dentes), fiþr (finner).
  • ch undantagsvis för k (jfr. Frumpart. s. 81), t. ex. cherubinn, elschem, rannsacheþ.
  • kc, d. v. s. sammandraget kc, står vanligen för ck, hvilket också brukas; såsom undantag för k.
  • ll, d. v. s. ll sammandraget (icke fullt liknande det i 3:e fac simile uti Islend. S. I. förekommande, och i de aftryckta styckena ur Homil. återgifvet med l), föreställer oftast dubbelt l; stundom enkelt, t. ex. hallda.
  • g, n, r, s beteckna väl gemenligen fördubbling, och äro af mig återgifna med gg, nn, rr, ss; men emellanåt stå de för enkel bokstaf, inuti ordet, såsom jemförelsevis oftare är fallet med g och n, t. ex. at ganga, helgoþ, bindiþ, harmande, domanden; någon gång kan stor bokstaf stå vid liten, t. ex. hyggia; till och med två stora bredvid hvarandra, t. ex. bioggosc, oss; för öfrigt ses stora bokstäfver vid början af en mening.
  • ng (eller möjligtvis ng) är merendels, nd, nt ofta sammandraget, och tecknas af mig ng, nd, nt.
  • sc eller sk är det genomgående reflexiva verbal-suffixet (vårt passiva -s), t. ex. lukasc, standasc, fyrnask; hvarvid sc alltid är noga skildt från st, hvilket senare städse är sammanskrifvet.
  • zc eller zk står ofta för þsk, tsk eller dsk, t. ex. hræþezk, leynzc, stenzc; troligen stå ock 3: 2 finnzk och fannzc för finndsk och fanndsk (jfr. i denna afhandling s. 176).

  Öfvergångs-ljudet af a, framför o eller u, är ej skrifvet ø, utan av, o eller ǫ (se här frammanför). Accent (lång akut) är ett, ehuru icke alltid användt, kännemärke för lång vokal eller tveljud; men är, i brist af särskilda för detta ändamål gjorda typer, icke här angifven, och skulle, antagen der typerna kunnat det tillåta, blott förvillat; alldenstund denna accentuering är i Homil. sträckt vida utöfver den gräns, som för dess begagnande är i den annars vedertagna Isländska rättskrifningen utstakad; men ofta saknas, der man eljest är van att finna henne, t. ex. uti a, o, u, när de motsvara á, ó, ú.

  Af hvad nu blifvit utmärkt, är det mesta icke denne codex ensamt förbehållet, utan för flere af de äldsta perme-böckerna gemensamt, fastän icke allt är i en och samma att träffa. Så är det ock med andra egenheter, hvilka kunna uppfattas såsom mera rent grammatiska; t. ex. g framför l, såsom i glikare (likare), glikia (likna), der g förmodligen är lemning af en till Mös. Göt. ga svarande partikel. Så s i vesa och dess böjningar (se i denna afhandling s. 155); i es, för er (som). Så äfven Joan, iohan för Jón; monoþr för mánaðr eller mánuðr; or, orer för vár, várir; þvisa för þessu (dat. af þetta); und för undir; umb för um; yr för úr; fyr för fyrir; ei för æ (alltid) o. s. v. Ovanligare är an (jfr. dock Islend. S. I. 385) för en eller enn. Den på oräkneliga ställen synliga 2 pl. af det personliga pronomen (J) är allmänt er (ej þer); likaså 2 dual. it (ej þit).

  De af mig vid citationen nyttjade siffror beteckna blad och sida i handskriften (som är utan spalter), så att 1: 1 vill säga: första bladets första sida.

• Fragm. Isl. = Cod. Membr. 4:o, med signaturen N:o 7, Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig (jfr. Arwidsson, Förteckning s. 18), innehållande större och mindre stycken af 6 Isländska Sagor, neml. Konrads, Rolfs, Jomsvikinga, Asmunds, Orvar Odds, Egils, bland hvilka de 5 första äro nära nog fullständiga. Denna berömda, af Svenskar, Danskar och Isländare ofta tillitade handskrift är af Rask vid flere tillfällen särskildt utmärkt (jfr. Anvisn. s. 8, 10, 286), och af honom till en del utgifven (jfr. hans Sýnishorn s. 33—134), likväl med förändrad rättskrifning (också i Fornaldar Sögur Nordlanda, Band. II, der äfven några smärre grammatiska rättelser förekomma). Manuskriptets ålder lärer ej kunna sättas högre än till 14:de århundradets begynnelse. Om detsamma bör anmärkas: 1:o ę, med undersatt hake, betecknar ömsom e (t. ex. stęinn, ęręndi); ömsom æ (t. ex. ętla, vęnasta), äfven der detta föreställer ꝍ (t. ex. fręknara, gręnum). 2:o o ses icke klufvet (ø^{[WS 1]}) eller genomstunget (ø^{[WS 1]}), och blott undantagsvis med undersatt hake (t. ex. pǫddum); deremot ofta med bögel (ô), och då betecknande antingen ꝍ (t. ex. bônndr, brôðr), eller ö (t. ex. danmôrk, hôfðu), eller ó (t. ex. biôggu, biôgguz (af Rask, i Sýnishorn s. 91 och 58, lästa biöggu, biögguz); såsom undantag användt i sông (säng). 3:o i stället för ö, såsom öfvergångs-ljud framför u, nyttjas, utom det nyss anförda tecknet, äfven o, au eller av (hopdraget). 4:o l och n blifva ofta fördubblade, helst framför d och t. 5:o det reflexiva verbal-suffixet är z. 6:o om accenterna gäller ungefär detsamma, som är sagdt rörande Homil. Den af mig antagna paginering, som afviker från den gamla i hdskr., fortlöper utan afseende på de förevarande luckorna.
• Harpestreng = Henrik Harpestrengs Lake- och Örtebok, en bland Kongl. Bibliothekets i Stockholm samlingar förvarad, både i paleografiskt och kalligrafiskt hänseende anmärkningsvärd Dansk handskrift på pergament, i qvart och signerad K. 48; utgörande 47 blad, af hvilka dock de 3 första ega 5 sidor af annat innehåll, till en del af annan hand, samt sista bladet allenast upptager 7 rader på första sidan. Denna permebok, som icke är af Molbech nämnd eller begagnad i hans upplaga (Henrik Harpestrengs Danske Lægebog, Köpenhamn 1826), men sedan fäst hans uppmärksamhet (se Historisk Tidsskrift, Köpenhamn 1843, s. 148—9; samt Danske Magazin, Köpenhamn 1845, s. 165—176, i hvilket senare verk ett par utdrag ur handskriften blifvit meddelade), har, i jemförelse med den genom trycket offentliggjorda redaktionen, en betydligt afvikande behandling och anordning af ämnet, ehuru i det hufvudsakliga öfverensstämmande. Läsarten kan på sina ställen vara underlägsen, men är på andra bättre; ofta har språket något mer fornartadt, och rättskrifningen utmärker sig genom en mycket sällsyntare teckning af dubbla vokaler. Detta, i förening med skriftdragen, jemförda med dem i fac simile vid det tryckta arbetet, kan gifva anledning att anse den Stockholmske codex snarare äldre än yngre, sammanstäld med den Köpenhamnske, af trycket utgifne. Molbech är emellertid af motsatt tanke; och då han bestämmer den senares ålder till öfvergången från 13:de till 14:de århundradet (Företal till Harpestreng s. 10), skattar han den förres till början eller första halfdelen af sistnämnda sekel (Hist. Tidsskrift s. 148; i Dan. Magaz. s. 166 är tiden ytterligare något nedflyttad, neml. till första halfdelen eller midten af 14:de århundradet). Rörande denne codex kan följande vara att tillägga: stundom nyttjas o för a (t. ex. wox, worthæ, sogthæ, thwoghæt); någon gång æ för o i ändelser (t. ex. øghæn, øræn); merendels w för v; i allmänhet brukas th för det gamla þ; liksom, uti ändelser, æ för a; i vissa ord kan en bokstaf vara utesluten (såsom på flere ställen markyns för margkyns eller margskyns, blostær för blomster). Kapitel-indelningen är felaktig från och med 76, som orätt tecknats LVI.
• Gottl. L. (handskr.) = Kongl. Bibliothekets i Stockholm membrani qvart, sign. B. 64, innehållande den gamla Gottlands Lagen (den enda efter detta lagverk öfverblifna handskrift af högre ålder), jemte en berättelse om Gottlands upptäckande och bebyggande (= Gottl. Hist.). Af orsaker, som här förut (s. V) blifvit framstälda, har handskriften icke varit för mig tillgänglig; hvarföre de ur densamma af mig anförda ställen endast äro grundade på Hr Prof. Schlyters benägna meddelanden i enskild väg. En kort underrättelse om denne codex är af Hammarsköld lemnad åt Schildener, och i dennes upplaga af Gottl. L. intagen s. XXX; en fullständig är, som man hoppas, snart att vänta från Prof. Schlyter. I afvaktan deraf må här några ord yttras, med föranledande dels af de med handskriften jemförda ställen, dels af de dermed sammanstämmande i den tryckta texten, hvilken, så långt man kan döma utan att ega den skrifna urkunden för ögonen, väl är i enskilda fall ofta felande, men i det hela utförd med större omsorg, än de flesta öfriga på 1600-talet tryckta fornverk. Något tillförlitligt omdöme öfver sjelfva handskriftens ålder (af några satt ganska högt, men af Hammarsköld till medlet af 45:de århundradet^[9] kan naturligtvis ej bildas, utan att ega henne till skärskådning; endast om innehållet kan man utlåta sig, och blott språket kan här komma i fråga. Skulle man sluta af de i Gottl. L. använda, eljest i Svensk fornskrift allenast undantagsvis förekommande tveljuden, så hade man här att föreställa sig en högre ålder, än i all annan Svensk bokskrift, som öfvergått till våra dagar. Men på denna grund kan ej byggas, enär run-inskrifter, likaledes med tveljud, finnas med angifvet år från 15:de seklet, och — hvad mer är — många dialekter i vår tid bibehållit samma fornminne; hvilket särskildt gäller Gottländskan, som dessutom med Gottlands Lagen eger mycken öfverensstämmelse just i denna punkt. För öfrigt märkes i Gottl. L. och Gottl. Hist. 1:o vanligen e, der de äldsta Svenska handskrifter gemenligen hafva æ, motsvarande både Isl. e och æ; emellanåt står i Gottl. L. e för a. 2:o ofta u för o, och i allmänhet öfvergångs-ljudet y för ö, Isl. ꝍ, t. ex. byta (böta), fyra (föra). 3:o au är lika med runstenarnes och det Isl.; men iau står för Forn-Sv. iu, Isl. iú, ió, t. ex. diaupt, biauþa. 4:o ai för e, Isl. ei, t. ex. daila, maira. 5:o oy för ö, Isl. ey, t. ex. oyra, hoy. 6:o ofta ch för k, t. ex. kirchia, nycchir (rycker), schiel, schipta, schiautr. 7:o v utgånget framför r i böjningar af vreka, vräka; stundom sk utgånget ur skal, skulu (jfr. i denna afhandling s. 152, 271^[10]). 8:o någon gång böjningar af pronomen or för var (vår), liksom i gammal Isländska, och ännu i Gottländska och Dalska dialekterna. 9:o ändelse-vokalen oftast utelemnad framför r, t. ex. friþr, custr, verþr, gangr, viþr, såsom i Isl. 10:o de ovanliga formerna et (att), han (hon), hagga (hugga), datt (dödt) o. S. V. Dessa egenheter, äfven om de icke ännu till större delen fortlefde, som dock är förhållandet, äro icke af den beskaffenhet, att de i och för sig vittna om någon ovanlig ålder. Ej heller intygas den af de i allmänhet väl bevarade konsonanterna i ändelser; eftersom en så hård munart, som den Gottländska, mindre än andra kunnat röja fallenhet att afnöta dessa forntecken. En erfarenhet, som man genom läsningen af Gottlands Lagen (och samma språk är i Gottl. Hist.) vinner, är emellertid den, att i detta lagverk, mer än i ofriga landskapslagar, landskapets dialekt fått göra sig gällande; hvilket ock på den aflägsna ön, med dess egna borgerliga ställning i forntiden, faller sig naturligt. Jfr. vidare Gottl. L., vid redogörelsen för här begagnade tryckta verk.
• Cod. Bur. = en efter sin forne egare, den bekante fornforskaren Johannes Thomæ Agrivillensis Bureus (annars Johan Bure), uppkallad, nu bland Kongl. Bibliothekets i Stockholm handskrift-samlingar befintlig permebok, sign. A. 34, af 60 i 2 spalter på sidan skrifna qvartblad; likväl icke i följd, utan med några luckor inuti och med afbrott vid slutet. Denna för språk-historien särdeles dyrbara handskrift, sannolikt från medlet af 14:de århundradet, innehåller helgonberättelser, och var, redan vid denna afhandlings läggande under pressen, till en betydlig del aftryckt i det af Stephens utgifna Legendarium, hvars under sistförflutna år utkomna fortsättning upptager återstoden, på de sista 6 bladen när. Till lättnad för den, som kan vilja se mina citater i sammanhang med det hela, har jag upptagit den i Legendarium förevarande sido-följd, hvilken kunnat utsträckas äfven till de ark, som ännu icke i bokhandeln utkommit, men dem Hr Stephens haft godheten att för ifrågavarande ändamål meddela. Dock har siffran efter den tryckta pagineringen kommit att hos mig på några ställen uteblifva, och handskriftens nummer af blad och sida qvarstå, t. ex. s. 149, der 50: 2 betecknar 2:a spalten på 50:de bladet o. s. v. — Hvad språk och rättskrifning i denna handskrift beträffar, är att iakttaga: 1:o i allmänhet e för i uti ändelser; äfven i adjektif-bildningen -leker, likasom i partikeln tel (till). 2:o mycket ofta a för æ eller e uti ändelser, såsom i pres. indik. sing. (t. ex. givar, livar, lefver), i subst. (t. ex. levar, bröd, daghar, dag, calkar, kalk), i adj. (t. ex. rikar, döþelekar), i part. preter. (t. ex. glömdar, vafþar, insvept), i adv. (t. ex. sundar, sönder, atar, åter); man kan ock få se þa för þe, vanda för vænda o. s. v. 3:o stundom assimilation af ng till gg (t. ex. siugga, magge, þugga, tunga, besvär, pæniggom, iamnuggar, jemlikar); eller af þs till ss (t. ex. stassens). 4:o någon gång mn för fn (t. ex. s. 170 þiumnaþ, 193 limnaþe, 508 þrimne^[11]. 5:o ej sällan aflednings-konsonant utesluten (t. ex. dygh för dyghþ, frygh för fryghþ, lygh för lyghþ eller lyghn). 6:o i allmänhet þ, der äldsta Svenska fornskrifter ega det. Tyskt inflytande på språket märkes på några få punkter, t. ex. s. 177 bliuu (blefvo), 16 bilagþe (belägrade).
• Cod. Bildst. = den s. k. Codex Bildstenianus, tillhörande Prof. J. H. Schröder, och i Företalet till S. Patriks Sagan s. XVII—XXII utförligt beskrifven af Stephens, som anser den vara från år 1400—1420, eller törhända ännu yngre. Denna pergaments-handskrift, i ett till längden mindre folio-format, är af mig åberopad endast efter den i Legendarium intagna texten, och med den der förekommande paginering.
• Stads L. = pergaments-handskrift i qvart af Stads Lagen, för Kongl. Bibliotheket i Stockholm inköpt år 1848; utgörande 108 blad, af hvilka de 2 sista helt och hållet, samt det näst föregående till större delen, upptagas af hvarjehanda anteckningar. Rdst. Balken och Thj. Balken sakna hvardera ett blad; Kyrko Balk fins icke. Denne membran, hvilken synes vara från början af 15:de seklet, utmärker sig genom följande egenheter: 1:o stundom scl för sl (t. ex. scla, sclikt, scledha, sclektena, för sla o. s. v. jfr. Frumpart. s. 85). 2:o någon gång n för r i komparativer (t. ex. rættane, dyrane, hardhanne, för rættare o. s. v. jfr. Frumpart. s. 209). 3:o ofta dh för t i slutet af ord (t. ex. öradh, egidh, varidh). 4:o i allmänhet gyri för göri (pres. konjunkt.), datter (jfr. Æ. B. 1) för dotter. 5:o vanligen fu för v mellan vokaler. Ingenstädes förekommer þ. Jfr. vidare, bland tryckta skrifter, Stads L.
• Magn. Er. Lands L. = Magnus Erikssons Lands Lag, aldrig af trycket utgifven.
  1. Membr. = en för Kongl. Bibliothekets i Stockholm räkning år 1845 inköpt handskrift på pergament, 144 blad af 7 tums höjd och 5 tums bredd, af hvilka de 138 första upptaga Magn. Er. Lands L. och en Kyrko Balk; hvaremot de 6 återstående äro af annat innehåll och skrifna af andra händer. Landslagen, icke osannolikt från förra hälften af 15:de århundradet, börjar med 15 Flock. Kg. Balken. Efter Thj. B. kommer den med samma hand skrifna, mot slutet defekta Kyrko Balken, der början öfverensstämmer med Upl. L:s Kk. Balk, men det öfriga håller sig närmare intill yngre Vestm. L:s Kr. Balk; de sista orden: Sigher madher sik konw hafva motsvarighet i Westm. L:s Kr. Balk 20 pr. På sina ställen är i Landslagen något ord uteglömdt, och missskrifningar träffas.
  2. Chart. = pappers-handskrift, förmodligen från senare hälften af 15:de århundradet, i Företalet till Upl. L. s. XXXII N:o 55 omnämnd, förut Prof. Schildeners i Greifswald tillhörighet, nu Kongl. Bibliothekets i Stockholm, neml. hvad som utgöres af Magn. Er. Lands L., från s. 1—84. Till innehållet är detta manuskript ofta betydligt skiljaktigt från det föregående, merendels ofullständigare, ställvis yngre till språk och rättskrifning, på det hela underlägset.
• S. Birg. Up. = den nu kanske enda fullständiga handskrift af Heliga Birgittas Uppenbarelser, Kongl. Bibliothekets i Stockholm prydliga och synnerligen väl bevarade membran, troligen från 1400-talets förra halfdel; sign. A. 5 a, i fol. af 248½ blad, med 2 spalter på sidan. Arbetet är fördeladt i 8 Böcker, med underlydande kapitel; på hvilken indelning de af mig vid citationen begagnade siffror häntyda. Någon gång märkes, liksom i Danskan, g för k (t. ex. smag, krøgia); än oftare d för radikalt t (t. ex. ved, vet, ladir, låter, bædhras, bättras, rudit, ruttet), äfven i enlighet med Danskan.
• Alex. = Alexanders rimmade historia, ur Kongl. Bibliothekets i Stockholm välbekanta pappers-codex, D. 4, ofta beskrifven, senast af Klemming (Inledning till Flores s. XXV—XXVI) och Stephens (Inledning till Ivan s. LXXII—XCII), af den senare utförligast, af båda ansedd skrifven på 1430-talet. Den hit hörande afdelningen: Aff Konung Alexander, upptagande 180 sidor, är af Hadorph under namn af »Alexandri Magni Historia» (Wisingsborg 1672) utgifven; men utan all noggrannhet, på sina ställen med betydliga fel, om hvilka det är svårt att säga, huruvida de härstamma från läsningen, afskrifningen eller trycket. Emellertid är denna text ojemförligen bättre, än det i sam- ma upplaga aftryckta Bo Jonssons Testamente, och den för- sta af de likaledes i tryck vidfogade trenne Konung Al- brekts Förskrifningar; hvilka tvenne handlingar, ytterst bar- bariska i språket,^[12] otvifvelaktigt äro utgifna efter dåliga afskrifter från 16:de eller 17:de århundradet.^[13]
• St. Rimkr. = Stora Rimkrönikan, sådan hon befinnes uti Kongl. Bibliothekets i Stockholm pappers-handskrift (föregången af 2 pergaments-blad, på hvilka blott första sidan innehåller anteckningar), i aflång folio, sign. D. 2, äfven känd under namnet Cod. Reg. I. Utom hvad der för ofrigt träffas af äldre skrifter, ser man i början, på knittelrim, först en kort prolog, så sjelfva Rimkrönikan, som begynner med stroferna:

  Först aff en konung han heet Erik
  han haffde rikit alt vnder sik
  swa at han var welduger ouer alt
  huat han giorde gaff ok galt.

  På andra sidan förekommer:

  erik konunger var nokot swa læsper wid
  haltan (haltande) thet war ok hans sidh.

  Af hvad med samma hand nedskrifvits är, på 46:e bladets andra sida, slutstrofen denna:

  thet wlte (vållade) honom gud ok vplenzske men, motsvarande slutet på s. 52 i Scriptores; hvarpå följer en fortsättning af annan hand och i en jemförelsevis mindre tillfredsställande behandling, på första sidan af bladet 141 slutande med dessa ord:

  han komber aldrik liffwandes jgeen, hvilka ega motsvarighet i Scriptores, s. 149. Endast hvad af den första handen upptecknats, är af mig åsyftadt, då St. Rimkr. nämnes och citeras, utan särskildt angifvande af den andra handen eller af aunan codex. Det är utan tvifvel den bästa redaktion, man nu eger af St. Rimkr., utan att ändå vara synnerligen utmärkt, och med skriftdrag, som ej förråda högre ålder än 1400-talets senare, om ej sista del. Siffrorna i mina citater hänvisa på blad och sida i handskriften.

  De öfriga af mig rådfrågade manuskript af St. Rimkr. äro:

  1. Codex Verelianus, äfven på papper och af samma format som den nyssnämnda; af åtskilligt innehåll (se Klemmings beskrifning i Inledningen till Flores s. XXVII—XXVIII, till Valentin s. XVIII), deraf St. Rimkr., defekt i början, upptager de 110 första sidorna, och på s. 111 slutar, liksom första afdelningen af Cod. Reg. I, med orden: thet wlte honom gudh och wplenske mæn; en bland de bättre hdskr. af detta rimverk, och till åldern (på s. 490 står året 1457) måhända något framom Cod. Reg. I, äfvensom med denne ställvis täflande i hänseende till läsartens antaglighet och språkets relativa förtjenst, ur forn-grammatikens synpunkt, utan att dock i allt uppgå mot sistbemälta handskrift.
  2. Cod. Reg. H, sign. D. 3, från slutet af 1400-talet; äfven i aflång fol. och på papper, i nedre delen af kanten mycket nött och skadad; innehållande, jemte hvarjehanda annat (se Inledningen till Flores s. XXIX), jemväl (s. 211—340) St. Rimkr., med dess prolog; den förra dock defekt mot slutet, der sista orden äro: medh folke gode hell (jfr. Scriptores s. 52, första spalten); till innehållet ofta mer, än de efterföljande, ense med Cod. Reg. I, men i det hela ingalunda till värdet jemförlig, och särskildt, hvad språket angår, delvis lidande af forn-formernas sönderfallande.
  3. en handskrift, D. 5, också bekant såsom Cod. Reg. III, och, liksom de 3:ne förutnämnda, Kongl. Bibliothekets i Stockholm tillhörighet; af likadant, men större format, väl bevarad och med redig stil, sannolikt från början af 16:de århundradet; innefattande en mindre krönika på prosa, och derefter en prolog i spetsen för St. Rimkr., hvilken upptager det återstående af bandet, med slutorden, på s. 544: saa ath swerige ey komber i större qwall (jfr. Scriptores s. 195); en behandling, som har åtskilliga yngre och försämrade språkformer, samt besväras af en mängd omeningar, såsom det vill synas, uppkomna af missförstånd hos afskrifvaren.
  4. en handskrift i qvart, med omvexlande blad af pergament och papper, tillhörig Universitets-Bibliotheket i Lund, enligt en anteckning begagnad af Lagerbring, och utgörande den Cod. Lagerbringianus, som antydes i Scriptores s. 2; omfattande samma tid som Cod. Reg. I, med dess fortsättning inräknad, men slutande med heem, i st. f. jgeen; hvarefter, på det söndriga bladet, ses LXXX, förmodligen betecknande afskriftens årtal, 1480; till läsart och språk står denna hdskr. under Cod. Reg. I, men öfver Cod. Reg. III.

  Ur Cod. Reg. I och II, Cod. Verel. och Cod. Lundens. har ingenting af St. Rimkr. veterligen i tryck utkommit, med undantag af några ur de 2:ne förstnämnde såsom varianter eller textfyllnad begagnade ord eller uttryck, intagna i de tryckta upplagorna af St. Rimkr., hvilka alla äro omedelbart eller medelbart grundade på den visserligen fullständigaste, men i andra hänseenden ofullkomligaste och yngsta hdskr., Cod. Reg. III (D. 5). Denna ligger till grund redan för den af Joh. Messenius utgifna oktaf-upplagan af år 1645, hvilken upptager en stor del af innehållet i denne codex, likväl med nyheter i rättskrifning och felaktigheter i ordböjningar m. m. Jemte Lilla Rimkrönikan gaf sedan Hadorph ut den Stora, under namn af: »Twå gambla Swenske Rijm-Krönikor», Stockholm 1674, i qvart; hvarvid han, i anseende till felen i Messenii upplaga, låtit »å nyio affskrifwa» den af Messenius följda Cod. Reg., hvilken Hadorph utgaf hel och hållen (intill s. 554 hos honom), tillika med fortsättning ur en af ({sc|Joh. Bure}} (Bureus) meddelad hdskr. Ehuru Cod. Reg. I och II, äfvensom Cod. Bjelk. och Cod. Rålamb., voro »äldre», blefvo ur dem allenast afvikande läsarter upptagna, samt i texten de luckor fylda, som förefinnas Cod. Reg. III, hvilken deremot, såsom »mäst fullkomligh» (d. v. s. fullständig), valdes till textens samtliga grundlag. Vid anstäld jemförelse märkes dock lätt, att ifrågavarande codex äfven så litet hos Hadorph, som hos Messenius, framstår i sin rätta skepnad. Den Messeniska texten, med sina godtyckligheter, är till sin betydligaste del af Hadorph omtryckt (likväl med ändring af å till a), och nya godtyckligheter ha blifvit tillagda; varianterna ur de bäste codices äro jemförelsevis få och ej sällan illa lästa, åtminstone i tryck felaktiga. För den sista upplagan af St. Rimkr., i första bandet af Scriptores, är Hadorphs tryckta text, med hans läsning af varianterna, begagnad, och, såsom man finner, med all noggrannhet återgifven; dock så, att Hadorphs varianter stundom blifvit inflyttade i texten, samt nya läsarter ur yngre handskrifter tillkommit i noterna, möjligtvis äfven på något ställe af texten; hvaremot andra, ur äldre codices, blifvit uteslutna.^[14]

• Membr. A. 4 = en praktfull pergaments-handskrift på Kongl. Bibliotheket i Stockholm, i stor folio och af 516 sidor (likväl med några luckor), innefattande en af en inledning föregången omskrifning och utläggning af Mose-böckerna, samt öfversättningar af Josua, Domare, Judiths, Esters, Ruths, Maccabeernes Böcker och Johannes Uppenbarelse. Ehuru, enligt anteckning, skrifven först 1526, af en nunnas sorgfälliga hand, bär likväl denne membran, hvad språket vidkommer, dragen af det nästföregående seklet, ur hvars senare hälft man också finner ett årtal (1484) angifvet för en del af öfversättningen. Handskriften, som länge utgjort föremål för de lärdes uppmärksamhet, är så väl till sitt yttre, som till innehållet, beskrifven af en sakkännare, Reuterdahl, uti hans Inträdes-Tal i Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien (se Akademiens Handlingar, Del. 18, s. 14—31), och kommer utan tvifvel att blifva ytterligare afhandlad af Klemming, för hvars till en del redan utkomna Med. Bib. denne codex varit begagnad.

Sedan nu en i korthet sammanfattad beskrifning af de för denna afhandling rådfrågade handskrifter blifvit lemnad, följer i ordningen en redogörelse för de tryckta verken; hvarvid må erinras: a) att vid anförandet af bevis-ställen noggrannheten icke sträckt sig till återgifvande af sådana oväsendtligheter, som t. ex. i otid anbragta stora initialer och dyl., eller till utmärkande af upplösta förkortningar, derest icke på dem någon särskild vigt kunnat ligga. b) att uti citater från Isl. det gamla i, framför annan vokal, i allmänhet blifvit, utan afseende på den nya rättskrifningen med j, återstäldt (jfr. s. 246, första noten), när icke de anförda orden blifvit med citations-tecken utmärkta. c) att Grimms Gesch. icke kommit mig till handa, och Munchs F. Sv. Spr. icke varit i bokhandeln synlig, förr än de 2:ne första arken af förevarande afhandling voro tryckta; af hvilken anledning dessa arbeten först i de påföljande arken kunnat omnämnas, men ej i den redan för pressen fullfärdiga texten, utan endast i noterna. — De såsom källor eller i annat afseende oftare åberopade tryckta skrifter, för hvilka någon förkortning nyttjas, äro följande:

• Run-Urk. = Run-Urkunder, utgifne af Joh. G. Liljegren, Stockholm 1833, 8:o.
• VGL. = Vestgöta-Lagen, i Samling af Sweriges Gamla Lagar, utgifven af H. S. Collin och C. J. Schlyter, Stockholm 1827, 4:o:
  1. VGL. I = äldre VGL., efter Kongl. Bibliothekets i Stockholm membran B. 59, äfven upptagande Biskop Bryniulfs Stadga af år 1281, men, enligt utgifvarne, »icke skrifven långt derefter», — sannolikt den äldsta nu qvarblifna Sv. handskr., och den enda af VGL:s äldre behandling, 2:ne duodes-blad undantagna.^[15]
  2. VGL. II = yngre VGL., efter samma Bibliotheks membran B. 58, som anses vara »från medlet af 14 århundradet.»
  3. VGL. III = Lydekini i cod. B. 59 inhäftade anteckningar ur VGL., »hvilka troligen äro skrifna omkring år 1300.»
  4. VGL. IV = anteckningar af juridiskt och historiskt innehåll, dels i kanten af äldre VGL., dels i samma band inhäftade, till största delen skrifna »omkring år 1325.»
• ÖGL. = Östgöta-Lagen, i nämnde Samling af Collin och Schlyter utg., Stockh. 1830, efter den enda gamla hdskr., som är fullständigt i behåll, neml. Kg. Bibl:s i Stockholm perg. cod. B. 50, »från medlet af 14:de århundradet.»
• Upl. L. = Uplands-Lagen, af Schlyter i förbemälta Samling utg., Stockh. 1834, efter en Upsala Universitets-Bibliothek tillhörig perg. cod., med anteckningen MCCC, »hvilket utan tvifvel skall beteckna årtalet 1300, då denne codex troligen är skrifven.»
• Södm. L. = Södermanna-Lagen, i bemälta Samling utg. af Schlyter, Lund 1838, efter Kongl. Bibliothekets i Stockholm perg. cod. B. 53, skrifven »ej långt efter år 1327.» Af de på lagtexten följande Additamenta äro 1—11 utgifna efter en membran på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, »skrifven ej långt efter år 1335», samt Add. 12 efter en membran på Kongl. Bibliotheket (för närvarande Bibliothèque Nationale) i Paris, »troligen i slutet af 15:de århundradet» skrifven.
• Vestm. L. = Vestmanna-Lagen, i förutnämnda Samling utg. af Schlyter, Lund 1841:
  1. Vestm. L. I = äldre Vestm. L., eller den förr s. k. Dale Lagen, efter Kongl. Bibliothekets i Stockholm perg. hdsk. B. 54, skrifven »i medlet af 14:de århundradet.»
  2. Vestm. L. II = yngre Vestm. L., efter samma Bibliotheks perg. cod. B. 57, »skrifven i förra hälften af 14:de århundradet.»
• Hels. L. = Helsinge-Lagen, i nyssnämnda Samling utg. af Schlyter, Lund 1844, efter den nu mera enda återstående hdskr., på Universitets-Bibliotheket i Upsala, hvilken »synes vara skrifven i medlet af 14:de århundradet.»
• Smål. L. = Kristnu-Balken af Smålands-Lagen, i samma band som nästföregående utgifven, efter en troligen »i senare hälften af 14:de århundradet» utförd hdskr., tillhörande Grefl. Braheska boksamlingen på Sko Kloster.
• Bjärk. R. = Bjärköa-Rätten, i samma band utgifven efter den enda fullständiga hdskr., från år 1345 eller deromkring, och förekommande i samma codex som VGL. II (se ofvan).
• Gottl. L. = »Gothlandz-Laghen», helt säkert efter Kongl. Bibliothekets i Stockholm hdskr. (se här förut s. XIX) utg. af Johan Hadorph, Stockholm 1687, fol.; och sedan, under namnet »Guta-Lagh», anyo, men efter Hadorphs tryckta text, utg. af Karl Schildener, Greifswald 1818, 4:o, samt beledsagad af så väl en efter afskrift meddelad, samma Bibliothek tillhörig Forn-Tysk öfversättning (perg. cod. B. 65), som en derefter gjord Ny-Tysk, jemte anmärkningar af Schildener.
• Gottl. Hist. = den vid Gottl. L. fogade gamla berättelsen »om Gothlandz första upfinnelse och bebyggiande.»
• Stads L. = Swerikes Rijkes Stads Lagh, Stockholm 1617—18, folio; med K. Gustaf Adolfs stadfästelse af år 1618. Endast när denna tryckta upplaga särskildt nämnes, är hon här åsyftad (jfr. hdskr. af Stads L. s. XXII).
• Kristof. Lands L. = Swerikes Rijkes Landslagh, Stockholm 1608, fol. (först af K. Kristoffer år 1442, sedan af Carl IX år 1608 stadfäst); dersammastädes 1665, fol.; med noter af P. Abrahamsson, dersam. 1726, 4:o.
• Kg. Styr. = »En nyttigh Bok, om Konnunga Styrilse och Höfdinga», af Johan Thomesson Bure utg. (Stockholm) år 1634, 4:o; efter samma text aftryckt 1650, 12:o; slutligen å nyo, under titel: »Kununga ok Höfdinga Styrilse», med Lat. öfversättning och noter utg. af Johannes Schefferus, Stockh. 1669, fol., ur hvilken upplaga mina citater äro i allmänhet hemtade. Den enda nu kända handskrift af detta arbete, på papper och i qvart, nu i Riks-Arkivets förvar, är blott en på 1600-talet gjord afskrift af Bures upplaga, följande henne allt ifrån titelbladet ända till tryckfels-förteckningen, fastän icke med Bures hand eller med grannlaga iakttagelse af stafningen. Redan Bure hade icke att tillgå mer än ett enda »exemplar», som fans i Riks-Rådet Johan Skyttes boksamling, och blifvit för K. Gustaf Adolf »presenteradt». Denna »för någre hundrade åhr» sedan sammanskrifna bok var af Konungen »igenomläsen», inför »Rijksens Herrar och andra icke vtan merkeligh berömelse och loford» nämnd, och af honom jemväl påtänkt såsom en tjenlig lärobok i allmänna skolorna, äfvensom på hans befallning »ord från ord trykt». Bure anmärker, att den gamle afskrifvaren ej allestädes kunnat läsa den honom föreliggande urkunden; hvarföre, då något annat exemplar ej varit att jemföra med, Bure sjelf mångenstädes måst gissa sig till »lijkligeste meningen.» För Scheffer åter lärer väl icke något gammalt manuskript varit tillgängligt, eftersom han aktar nödigt att upptaga och gendrifva de rörande bokens authenticitet anförde misstankar, och dervid nämner, att trovärdiga personer försäkra sig ha sett en rätt gammal handskrift. Möjligtvis har Scheffer begagnat någon af Bure tagen afskrift, kanske densamma som af C. G. Nordin omtalas, i hans under Ihres presidium utgifna Dissertation: »Monumenta Suiogothica vetustioris ævi falso meritoque suspecta», Upsala 1773, p. 9; eller, hvad troligare är, följt Bures tryckta text, och dervid företagit några ändringar i rättskrifningen (t. ex. återställandet af å till a, teckningen g för gh), icke alltid lyckliga (t. ex. utbytandet af th och dh mot t eller d, der dessa motsvara det gamla þ), och någon gång åtföljda af nya fel, kanske tryckfel (t. ex. IV, Inledn. 9 awenom för owenum, ovänner; III. 4 halwa mera för halwo mera; 47 han för hon, om vrede, — fel som icke träffas hos Bure). Texten har sålunda, genom Scheffers åtgärd, i ett afseende förlorat, hvad den i ett annat vunnit; och då man äfven i Scheffers redaktion uppdagar en mängd förseelser och missförstånd, stadnar man i samma osäkerhet, huruvida de böra tillräknas den gamle afskrifvaren eller Bure. Många äro emellertid påtagliga läsfel. I Nordins ofvannämnda akademiska afhandling blifva, måhända med tillhjelp af Ihres språkkunnighet och fyndiga öga, flere sådana, äfvensom missförstånd af annan orsak, framhafda, och bland dem åtskilliga med fullt skäl anmärkta; t. ex. wanhuxa (hos Bure s. 4 wanhuxat) för umhuxa, annorlek (s. 71) för annorled, nytorua (s. 59) för wid- eller wider-torva. Rigtig är äfven anmärkningen, att lifwat (II. 19 hos Scheffer) bör vara lifnat, d. v. s. lifnaþ, lefnad; men hon drabbar icke Bure, som verkligen har lifnat (s. 20). En hel hop andra, mera förborgade läsfel yppa sig vid en närmare granskning. Så t. ex. IV. 5: 1 skintare, III. 53 skyntare, båda äfven hos Bure, i stället för skiutare (jfr. Med. Bib. s. 126 skiwtare), hastigare, snabbare. Likaså förmodligen II. 14, 38 skyntr (hos Bure s. 19 och 25 skynthr^[16]) för skyuter, d. v. s. skiutr, Isl. skiótr, snabb, snar (jfr. St. Rimkr. 23: 2 j skiotan tima, innan kort). Ofta står, både hos Bure och Scheffer uppenbart ändelsen -an (ack. m.) för -om (dat. m.), antingen till följd af felaktig läsning eller orätt upplöst förkortning; t. ex. II. 36 med howe ok fullan (= fullom) kärlek; IV. 3: 6 med lagom ok hardan (= hardom) rät. Af samma art är måhända det skal för skulu eller god för got, som ses IV. 5: 11 god rad skal; äfvensom på första sidan rät för rätter kununger. Såsom skrif- eller tryckfel torde man kunna betrakta alla (II. 19, eller) för älla, ofös (III. 4) för oför, sugu (III. 4) för suga; annors (43) för annars, annar (II. 44) för annor o. s. v. För en afsedd modernisering, i likhet med den nyss förut af Messenius på St. Rimkr. använda, har man deremot allt skäl att anse icke blott Bures teckning å för a, utan ock för, som oftare märkes än for, fore eller firi; ehuru Scheffer ej här, såsom vid behandlingen af å, återgått till det gamla. Med full insigt och samvetsgrannhet, så som man i våra dagar kräfver vid en forn-urkunds utgifvande, har således visserligen ej Bure (och ej heller Scheffer) gått till väga; men någon egentlig interpolering eller uppsåtlig förfalskning synes ej kunna föras honom till last. Hans hand, der hon verkat i andra rigtningar än de nyss antydda, är lätt igenkänlig; t. ex. i öfverskrifterna, hvilka förmodligen, såsom icke är ovanligt i fornskrifter, saknats i hans urkund. Han skrifver t. ex. andra balkin, hvilket i Kg. Styr:s stil bort heta annar balker, eller möjligtvis annar balkin. På samma sätt står om rådhgifvare (IV. 5, rubr.) för um radhgiva, eller kanske radhgivara (jfr. IV, Inledn. 7); om domare (4, rubr.) för um domara; om undersåterne (6, rubr.) för um undirsata (i fall annars uti texten detta ord brukats, hvilket icke är händelsen; ty i stället begagnas vndidåna, d. v. s. undirdanar, ack. undirdana); hos Scheffer tridia flokken (IV. 3, rubr.) för tridi (d. v. s. þriþi) flokker.

  Vissa egenheter eller afvikelser äro emellertid säkert den gamla handskriftens; kanske äfven språkfel, något som uti nästan alla Svenska codices i någon mån förefinnes. I förra hänseendet kan anmärkas: 1:o ofta utelemnadt slutande r (såsom i ÖGL., Södm. L. m. fl.), t. ex. kununga ok höfdinga, träte, försma, undi, för kunungar o. s. v. 2:o stundom e för a, eller tvertom (såsom öfligt är i många gamla hdskr.), t. ex. wite för wita, wisa för wise. 3:o någon gång (ej så ofta som i Hels. L.) ö för e, t. ex. I. 18 höro (i Cod. Bildst. s. 213 hörör) för hörer, III. 44 höta för heta, 60 böds för beds (imperat. af beþas, Isl. beiðaz, bedja, utbedja sig). 4:o ofta (liksom i Hels. L.) u för i eller e, uti ändelser, t. ex. sägur, brytur, hedur, kunungur, tungur (tung), witur, bätur (bättre). 5:o några gånger (liksom i äldre Vestm. L. m. fl.) d (hos Bure dh) för t, t. ex. mikid (mycket), blöde, täd (det), Sancte Pädr. 6:o prep. til äfven med ackus. (hvilket redan i Södm. L. och Vestm. L. förekommer), såsom til sit lif ok likama; til sin egin manlik skipelse (n. pl.). 7:o ibland användt såsom prepos. (hvad som ej upptäckes i landskaps-lagarne, utom Hels. L. præf., der blant så brukas), med dat. eller ackus, t. ex. III. 27 ibland winom (vänner), 26 ibland okunnuga (främmande) män. 8:o några få germanismer, såsom II. 16 falskheet (Bure s. 19 falskhet), 76 hemelikhet, IV. 7: 37, 38 bilagde (jfr. Cod. Bur.), 18 i allom skanzom (i alla händelser).

  Så väl af detta, som af skriftens hela tycke och skaplynne, kan förmodas, att den af Bure följda handskriften, eller åtminstone den der uppenbarade språkbehandling, förskrifver sig från midten af 1300-talet, eller kanske något senare, dock före början af 15:de århundradet. Sådant oaktadt, och änskönt detta storartade verk, i trots af de tryckta upplagornas många fel, röjer i tankar, hållning, ton, stil, omisskänliga drag af ett sant fornverk, har ändå dess äkthet blifvit satt i fråga, och kunnat det, derföre att ingen gammal codex varit att frambära till vederläggning, hvilket dock äfven gäller Ares Frodes berömda Schedæ eller Islendingabok (se Islend. S.). Redan Scheffer fann sig föranlåten uppträda mot den meningen, att Kg. Styr. vore i Gustaf Adolfs tid, om ej tillkommen, likväl interpolerad; en fråga, äfven af Nordin i hans förutnämnda dissertation upptagen, med särskild pröfning af det föregifvande, att Kg. Styr. skulle uttala Joh. Skyttes politiska åsigter, och vara, i samråd med Skytte, utarbetad af den om forntidens förhållanden underkunnige och med det gamla språket förtrogne Bure; dervid Nordin, bland andra motskäl, jemväl anförer det, att Bure ej gerna kan misstänkas hafva författat en skrift, som han, enligt hvad Nordin ganska skickligt söker bevisa, i många delar ej kunnat rätt läsa och förstå. Emellertid har det gamla tvisteämnet blifvit åter frambragt i Biographiskt Lexicon (Upsala 1848), uti artikeln om Johan Skytte, der det om Kg. Styr. heter, att »sannolikt hela detta arbete är understucket samt just af S. (Skytte) hopsatt;» för hvilket påstående ett stöd hemtas ur ett till Prof. Lidén skrifvet bref af d. 27 Aug. 1790, från samme Nordin, hvaruti denne yttrar: »Kon. och Höfd.-Styrelsen är isynnerhet besvärad af bristande grammatik i språket, hvilket jag ej särdeles studerade förr, än jag utgaf min gradual (den förutnämnda dissertationen), och derföre var jag då så from, att jag gillade hela boken, som är sammansatt af Joh. Skytte och på gammal svenska råbråkad af Joh. Buræus, som ej visste, huru stadgadt gamla Gotha språket var för de tider, han ville härma. Der finnes öfver alt singularis för pluralis: dativus för accusativus: sällan den casus, som föregående præposition eller verbum fordrade» &c. (brefvet lärer icke i detta ämne innehålla mer än det här anförda). — Det förefaller redan sällsamt, att Bure skulle, kort efter Gustaf Adolfs frånfälle, kunnat i tryck helt sanningslöst, men ovederlagd, förebära, att Konungen genomläst arbetet, och derom samtalat med Riks-Råden och andra personer: att en skrift, med synbara häntydningar på 14:de seklets odling och borgerliga skick, blifvit »sammansatt» i det 17:de, utan tillämplighet på detta: att Gustaf Adolfs egen Rådsherre enkom låtit författa och åt den då ej 8-åriga Kristina tillegna ett arbete, der ingen qvinnostyrelse omnämnes, men den satsen finnes uttryckt: we är thy lande, barn hawer til kunung (III. 47): att emellertid den Skytte tillagda benägenhet för en styrelse utan konung (se Geijer, Sv. Folk. Hist. III. 23) valt sig en motvillig tolk i Kg. Styr., der konungamagt och arfrike utgöra hufvudtankar: att om Skyttes enskilda och offentliga personlighet, så vidt hon är känd, föga egnar sig till en mystifikation i denna rigtning, Bures än mindre gör det: att denne besynnerlige och tungrustade fornsvärmare skulle af en egen händelse kommit att, genom rådbråkande af gammal Svenska, skrifva ett verk, som i det hufvudsakliga alldeles icke är rådbråkadt, utan tvertom ett i alla tider erkändt stilistiskt mästerverk,^[17] genomträngdt af snille, ädelhet, smak, lefvande verldskännedom och fin menniskoblick, fastän det så väl lyckats honom, att i alla under eget namn utgifna skrifter undandölja dessa egenskaper; det oberäknadt, att Bure visat sig på många ställen ej kunna läsa och fatta den skrift, han offentliggjort, och i sjelfva företalet röjer ej djupare invigning i grammatikens hemligheter, än att han nyttjar i singularis lågho, funnos, blefvo, fingo, frånföllo, i stället för låghe o. s. v. Också har, så mycket man vet, ingen språkkarl dragit Kg. Styr:s äkthet i tvifvel. Loccenius, Verelius, Stjernhjelm, Spegel, Ihre, Botin, Schlyter, Petersen, åberopa alla Kg. Styr. såsom en forn-urkund; oaktadt språkfelen, hvilka, så betydliga de må vara, knappt äro jemförliga med vissa i den qvarvarande gamla handskriften af Hels. L., än mindre med många i Hadorphs tryck (jfr. Alex.), och i allt fall icke äro de af Nordin framstälda. »Singularis för pluralis», för öfrigt icke utan exempel i gamla codices, är så litet »öfverallt» att finna i Kg. Styr., att man tvertom måste noga spana, för att träffa något dylikt; om man ej tager för fel, hvad som är strängt språkrätt enligt den forna ordböjningen, att neml. n. pl. af obestämd form öfverensstämmer, i nominat. och ackus. af adj. och pron., med nomin. af fem. sing. (t. ex. I. 27 the land aru säll; annor land). »Dativus för accusativus» är likaledes svår att upptäcka^[18]; men väl träffas motsatsen, sannolikt genom utgifvarens förvållande, såsom ofvan är vordet ådagalagdt. Invändningen öfverhufvud, i afseende på uraktlåten iakttagelse af den kasus, som preposition och verb fordra, tyckes vara grundad på missförstånd. Att t. ex. skada, hielpa, skipta, spilla m. fl. konstrueras med dat., är i full enlighet med de gamles sätt; i Hels. L. styrer næfsa, dat., liksom i Kg. Styr. näpsa o. s. v. Om til är förut taladt. Anmärkningsvärdt är det visst, att af några gånger tyckes stå med ackus. t. ex. I. 20 af sin naturlik skipilse; III. 58 af ont ok orent sälskap; men detta, såsom åtskilligt annat, kan vara oaktsamhet eller felläsning hos den gamle afskrifvaren eller hos Bure. I allmänhet äro språkfelen sådana, att de lätt undvikits af den, som förstått att skrifva det hela, och, med afsigt att missleda, skulle framför allt undanröjt fläckar af det slag, som sticker en hvar i ögonen, och ej uppfunnit nya ord, hvilka gifva ingen mening, och dock händelsevis (liksom wanhuxa, nytorva, ofös m. fl.) genom en liten ändring kunna bli gamla ord, med en för sammanhanget lämplig betydelse. Deremot framträda så många fina drag af äkta fornlik art, att de, om än af mängden förbisedda till sin rätta natur, icke dess mindre bidraga att gifva det hela en stämpel af oförfalskad fornåldrighet, hvilken det varit här angeläget att häfda, enär detta verk icke allenast räknats till vår äldre litteraturs yppersta smycken, utan äfven utgör en ovärderlig skatt för språkforskningen, synnerligast ur lexikalisk synpunkt.

• Bonavent. = Bonaventuræ Meditationum vitæ Christi versio Suecana, utg. af Joh. Ern. Rietz, Lund 1842, 8:o, efter en på Lunds Universitets-Bibliothek befintlig handskrift, hvilken först af Reuterdahl (se hans förut nämnda Intrades-Tal s. 9—14) blifvit igenkänd såsom en öfversättning från Bonavent., och anses vara skrifven i »fjortonde eller början af femtonde århundradet». Man instämmer gerna i hans yttrande om den vårdade grammatiken. I afseende på den af mig åberopade Latinska urskriften se här s. 92, noten.
• Ansgar. = Den gamla af Cl. Arrhenius (Örnhjelm) år 1677 i qvart utgifna öfversättningen af S. Anscharii Vita; en upplaga, som, utan att vara felfri eller till rättskrifningen noggrann, likväl hörer till 1600-talets bättre tryck af fornskrifter, och i närvarande afhandling blifvit åberopad såsom temligen allmänt spridd, genom kapitlens underafdelningar för läsaren tjenligare vid citaternas jemförande, och till formatet handterligare än den i andra delen af Scriptores intagna nya upplagan, som i stafningen något närmare följer handskriften (Kongl. Bibliothekets i Stockholm cod. A. 49 i qvart, troligen från medlet af 15:de seklet, på första bladen något skadad), och i hvilken ett par uti förra upplagan begångna läsfel blifvit rättade. Stundom är språkfelet handskriftens.
• Scriptores = Scriptores Rerum Svecicarum Medii Ævi, Tom. I utg. af Er. Mich. Fant, Upsala 1818; Tom. II utg. af Er. Gust. Geijer och Joh. Henr. Schröder, 1828, fol.
• Hert. Fredr. = Hertig Fredrik af Normandie, (efter Kongl. Bibliothekets i Stockholm cod. chart. D. 4; jfr. Alex.) utg. af G. W. Gumælius, uti Iduna, Del. IX och X.
• Gamla Ordspr. = Gamla ordspråk, utg. af H. Reuterdahl, Lund 1840, 8:o.
• Flores = Flores och Blanzeflor, utg. af Gustaf Edv. Klemming, Stockholm 1844, 8:o, i Samlingar utgifna af Svenska Fornskrift-Sällskapet.
• Patr. S. = S. Patriks-Sagan, utg. af George Stephens och J. A. Ahlstrand, 1844, i nämnda Samling.
• P. Månsson = Peder Månssons Strids-Konst och Strids-Lag, utg. af Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, 1845, dersammastädes.
• Wadst. Kl. R. = Wadstena Kloster-Reglor, utg. af Carl Ferdinand Lindström, 1845, dersam.
• Ivan = Herr Ivan Lejon-Riddaren, utg. af J. W. Liffman och Stephens, 1845—1849, dersam.
• Valentin = Namnlös och Valentin, utg. af Klemming, 1846, dersam.
• Legend. = Ett Forn-Svenskt Legendarium, utg. af Stephens 1847, 1849, dersam. Jfr. Cod. Bur. och Cod. Bildst.
• Med. Bib. = Svenska Medeltidens Bibel-Arbeten, utg. af Klemming 1848, dersam.
• Gust. I:s Bib. = Biblia, thet är all then Helgha Scrifft, på Swensko, Upsala 1541, fol. (original-upplaga). Som detta tryck är mera sällsynt, och saknar vers-indelning, men i kapitel-följden blott sällan skiljer sig från den ännu gällande Carl XII:s Bibel, har, för läsarens beqvämlighet, hänvisningen till det äldre verket fått samma välkända sifferbeteckning, som i det yngre förekommer.
• Carl XII:s Bib. = Biblia, Norrköping 1728, 4:o (origin. uppl. är tryckt i Stockholm 1703, fol.).
• Sjölagen = Sweriges Rijkes Sjö-Lagh, Stockholm 1667, 4:o.
• 1734 års Lag = Sweriges Rikes Lag, gillad och antagen. på Riksdagen åhr 1734, Stockh. 1736, 4:o (origin. uppl.).
• Verelius = Olai Vereli Index Lingvæ veteris Scytho-Scandicæ sive Gothicæ, utg. af Ol. Rudbeck, Upsala 1691 fol.
• Spegel = Glossarium Sveo-Gothicum af Haq. Spegel, Lund 1712, 4:o.
• Lind = Swänsk och Tysk Orda-Bok af Olof Lind, Stockh. 1749, 4:o.
• Ihre = Glossarium Suiogothicum, auctore Johanne Ihre, Tom I, II, Upsala 1769, fol.
• Ihre, Dial. Lex. = Swenskt Dialect-Lexicon (af Joh. Ihre), Upsala 1766, 4:o.
• Sahlstedt = Swensk Ordbok, Stockholm 1773, 4:o.
• Hof = Dialectvs Vestrogothica (af Sv. Hof), Stockh. 1772, 8:o.
• Säve = Bemærkninger over Öen Gotland, dens Indbyggere, og disses Sprog, af Candidat Carl Säve i Upsala, uti Historisk Tidsskrift, rediger. af C. Molbech, B. IV, Köpenhamn 1843, 8:o.
• Edda Sæm. =
  1. Edda Sæmundar, Pars I, Köpenhamn 1787; P. II, ib. 1818; P. III, ib. 1828, 4:o; den enda upplaga med Glossar, hvilket fins till hvart band.
  2. Edda Sæmundar, efter Rasks recension utg. af Arv. Aug. Afzelius, Stockholm 1818, 8:o (Afzelii öfversättning är af samma år); hvilken uppl är vid citationen i denna afhandling åsyftad, när icke en annan är uttryckligen nämnd.
  3. Den ældre Edda, utg. af P. A. Munch, Kristiania 1847, 8:o.
• Sn. Edda =
  1. Snorra-Edda ásamt Skáldu, utg af R. Kr. Rask, Stockholm 1818, 8:o (den anonyma ofversättningen, tryckt 1819, lärer vara af A. J. Cnattingius); ur hvilken uppl. mina citater äro tagna, utom i de fall då den följande är särskildt utmärkt.
  2. Edda Snorra Sturlusonar, Tom. I, Köpenhamn 1848, 8:o.
• Sturleson = Konunga Sögur af Snorra Sturlusyni, Tom. I—III, Stockholm 1816, 1817, 1829, 8:o.
• Grågås = Hin forna Lögbók Islendinga sem nefnist Grágás, Pars I, II, Köpenhamn 1829, 4:o.
• Nials S. =
  1. Sagan af Niáli Þorgeirssyni, Köpenh. 1772, 4:o; innehållande Isländska texten.
  2. Nials-Saga, ibid. 1809, 4:o; innehållande Latinsk öfversättning och Gloss.
• Egils S. = Egils-Saga, Köpenh. 1809, 4:o.
• Fornm. S. = Fornmanna Sögur, Bind. I—XII, Köpenh. 1825—37, 8:o. Jfr. nästföljande.
• Agrip = Stutt ágrip af Noregs Konúnga Sögum (jfr. Islend. S. I. s. XI; Frumpart. s. XXXVIII), i B. X af Fornm. S.
• Islend. S. = Islendinga Sögur, Bind. I och II, Köpenh. 1843, 1847, 8:o. I första bandet träffar man bland Tilläggen, i noggrant aftryck med handskriftens förkortningar och öfriga diplomatariska egenskaper, icke blott Are Frodes s. k. »Schedæ» eller »Islendingabók», sådant man eger detta verk uti de 2:ne af Jon Erlendsson tagna afskrifter (den ena med påtecknadt år 1651), hvilka gifva den förmodade originalmembranen med dess egna skrifsätt och bokstafsformer; utan ock 2:ne små utbrutna stycken ur Homil. (se här förut s. XIV), samt ett annat gammalt fragment. Samma sorgfälliga behandling har i andra bandet blifvit egnad åt några små utdrag ur gamla handskrifter af Grågås och Jonsbok.
• Fær. S. = Færeyinga Saga, utg. af {{sc|C. C. Rafn}] och G. C. F. Mohnike, Köpenhamn 1833, 8:o med gammal Isländsk text, samt öfversättning på Färöiska (af J. H. Schröter), Danska och Tyska. Då af mig något från Färöiska dialekten blir ur ifrågavarande verk anfördt, menas Schröters öfversättning; men då annars Fær. S. åberopas, är det Isl. texten som afses.
• Alex. Saga = Alexanders Saga, utg. af C. R. Unger, Kristiania 1848, 8:o; med Ordregister.
• Ol. Hel. S. = Olafs Saga hins Helga, utg. af R. Keyser och Unger, Krist. 1849, 8:o; tillika med Ordregister.
• Strengleik. = Strengleikar eða Lioðabok, utg. af Keyser och Unger, Krist. 1850, 8:o.
• Frumpart. = Um Frum-parta Islenzkrar Túngu í fornöld, af Konrad Gislason, Köpenh. 1846, liten oktaf. Boken, skrifven på Ny-Isländska, innehåller upplysningar om den gamla Isländska rättskrifningen, med vidfogade citater; samt ett med all samvetsgrannhet besörjdt aftryck efter gamla, till en del mycket gamla Isländska och Forn-Norska handskrifter, hvilket återgifver de meddelade fragmenten i hela deras linguistiska och paleografiska egendomlighet (jfr. Islend. S.).
• Oldn. Læseb. = Oldnorsk Læsebog med tilhörende Glossarium, utg. af Munch och Unger, Kristiania 1847, 8:o.
• Norg. Love = Norges gamle Love, utg. af Keyser och Munch, Bind. I, II, Krist. 1846, 1848, i qvart med höjd af folio. Första bandet innehåller äldre GulaÞ. (Gulatings), FrostaÞ. (Frostatings) Lagarne m. fl., före Magnus Haakonssons (Lagaböters) tid; andra bandet Nyere Lands-Lov (förut, under namn af Magnus Konongs Laga-bæters Gula-Things-Laug, utg. i Köpenhamn 1817, 4:o) m. fl., under Magnus Lagaböters regering stiftade; jemte ett supplement till första bandet, innehållande några efter dess utgifvande upptäckta fragment af synnerligen gamla codices till äldre GulaÞ., äldre FrostaÞ., äldre EidsivaÞ. eller äldre BorgarÞ. Lagarne.^[19]
• Diplom. Norveg. = Diplomatarium Norvegicum, utg. af Chr. C. A. Lange och Unger, Saml. I, häft. 1, Krist. 1847, 8:o.
• Kongespeilet =
  1. Kongs-Skugg-Sio. Det Kongelige Speil. Speculum Regale, utg. af Halfdan Einersen, Sorö 1768, 4:o.
  2. Speculum Regale. Konungs Skuggsjá. Konge-Speilet (utg. af Keyser, Munch och Unger), Krist. 1848, 8:o. Då Kongespeilet utan vidare anmärkning nämnes, är det denna uppl. som är i fråga.
• Samlinger = Samlinger til det Norske Folks Sprog og Historie, Bind. I—VI, Krist. 1833—39, 4:o.
• Lyngbye = Færöiske Quæder, samlede og oversatte af Hans Cristian Lyngbye, Randers 1822, 8:o.
• Rask,
  • Isl. Spr. Oprind. = Undersögelse om det gamle Nordiske eller Islandske Sprogs Oprindelse, Köpenhamn 1818, 8:o.
  • Anvisn. = Anvisning till Isländskan eller Nordiska Fornspråket, Stockholm, 1818, 8:o.
  • Vejledn. = Kortfattet Vejledning till det oldnordiske eller gamle islandske Sprog, uppl. 2, Köpenh. 1844, liten oktaf.
  • A. Sax. Spr. = Angelsaksisk Sproglære, Stockholm 1817, 8:o.
  • Fris. Spr. = Frisisk Sproglære, Köpenh. 1825, liten oktaf.
  • Dan. Gram. = Dr. E. C. Rask’s Danish Grammar edited by Thorl. Gudm. Repp, uppl. 2, Köpenh. 1846, 8:o.
  • Retskrivn. = Forsög til en videnskabelig Dansk Retskrivningslære, Köpenh. 1826, 8:o.
• Norr. Gram. = Det oldnorske Sprogs eller Norrænasprogets Grammatik, af Munch och Unger, Kristiania 1847, 8:o.
• Munch,
  • F. Sv. Spr. = Forn-Svenskans (Svensku ok Gøzku) och Forn-Norskans (Norrønu) Språkbyggnad, jemte ett Bihang om den äldsta runskriften, Stockholm 1849, 8:o.
  • Fremstelling = (se här längre fram s. 5).
  • Nord. Runeskrift = Kortfattet Fremstilling af den ældste Nordiske Runeskrift, Kristiania 1848, 8:o.
• Petersen,
  • Dan. Spr. Hist. = Det danske, norske og svenske Sprogs Historie, af N. M. Petersen, Del. I, II, Köpenhamn 1829, 1830, 8:o.
  • Dän. Spr. = Dänische Sprachlehre für Deutsche, Köpenh. 1830, 8:o.
• Holmboe, Oldn. Verb. = Det oldnorske Verbum, oplyst ved Sammenligning med Sanskrit og andre Sprog af samme Æt, af C. A. Holmboe, Kristiania 1848, 4:o.
• Aasen, Nor. Folk. Gram. = Det norske Folkesprogs Grammatik af Ivar Aasen, Krist. 1848, 8:o.
• Björn Haldorsen = Lexicon Islandico-Latino-Danicum Biörnonis Haldorsonii, utg. af Rask, Vol. I, II, Köpenh. 1814, 4:o.
• Molbech,
  • Ordbog = Dansk Ordbog, Del. I, II, Köpenh. 1833, stor oktaf.
  • Dial. Lex. = Dansk Dialect-Lexikon, Köpenh. 1841, 8:o.
• Hallager = Norsk Ordsamling, saml. og udg. af Laurents Hallager, Köpenh. 1802, 8:o.
• Grimm,
  • Gram. I, uppl. 2 = Deutsche Grammatik von Dr. Jacob Grimm, Erster Theil, zweite Ausgabe, Göttingen 1822, 8:o; hvilken uppl. är afsedd, när ej den följande är för tillfället eller nyss förut antydd.
  • Gram. I, uppl. 3 = Erster Theil, dritte Ausgabe, ib. 1840; omfattande den del af Ljudläran, som behandlar vokalerne.
  • Gram. II = Zweiter Theil, ib. 1826.
  • Gram. III = Dritter Theil, ib. 1831.
  • Gram. IV = Vierter Theil, ib. 1837.
  • Gesch. = Geschichte der deutschen Sprache, Band. I, II, Leipzig 1848, 8:o (tryckt i Berlin).
  Jfr. Schulze.
• Latham (se här förut s. III).
• Gabelentz = Glossarium der gothischen Sprache von H. C. v. d. Gabelentz und Dr. J. Loebe, Leipzig 1843, 4:o.
  • Gram. d. Goth. Spr. = Grammatik der gothischen Sprache, af desamme, 1846, 4:o.

  Dessa båda verk utgöra andra bandet till den af samme författare utgifne Ulfilas, hvaraf första bandet, Leipzig 1843, upptager den Mös. Göt. texten.

• Schulze = Gothisches Glossar von Ernst Schulze, mit einer Vorrede von Jacob Grimm, Magdeburg (1848?), 4:o.
• Richthofen = Altfriesisches Wörterbuch von Dr. Karl Freiherrn von Richthofen, Göttingen 1840, 4:o; utgifvet i följd med hans Friesische Rechtsquellen, Berlin 1840, 4:o.
• Outzen, Gloss. d. Fries. Spr. = Glossarium der friesischen Sprache, besonders in nord-friesischen Mundart, herausgegeben von L. Engelstoft und C. Molbech, Köpenhamn 1837, 4:o.
• Bosworth = A. Dictionary of the Anglo-Saxon Language, London 1838, stor oktaf. Andra upplagan: A compendious Anglo-Saxon and English Dictionary, London 1848, 8:o.
• Åtskilliga Svenska språkläror och ordböcker äro nämnda s. 1—4.
• F. Hög-T. = Forn-Hög-Tyska; F. Ned. Sax. = Forn-Neder-Saxiska; A. Sax. = Anglo-Saxiska m. fl. förkortningar behöfva knappt förklaring (jfr. s. 4, noten).

Stockholm i Febr. 1850.

---

Tryckfel.

S. XVIII rad. 3 uppifr. sättes semikolon, i stället för parenthes, framför af » 29 rad. 14 i mellersta parenthesen ut läs dut 2 af första noten sättes parenthes efter tänka > >>> 27 » it läs dit " 31 D 3 nedifr. skióla läs skiól-a 49 » 82 10

88 D 19 » befäladt läs befaladh " 62 » 8 » D 68 » 10 uppifr. limm läs imm insedt läs insedd 23 » i några exemplar vändes, i andra nandes for an- vändes göra läs gära 96 » » 105 » 28 " » 14 » » den läs then 29 » thy läs thy som » 112 » » 114 >>

• 118 >>

120 » » 142 D 143 » 186 » 167 » » 172 » » 178 » 11 nedifr. stört mot läs stört imot 6 af första noten utgår parenthesen efter fl. 6 uppifr. uti parenthesen j- läs j 1 noten förekomma läs förekommer 8 i noten sättes komma (.) efter fornu 10 nedifr. bi-i-a läs bib-i-a 10 uppifr. de äldre läs äldre 8 nedifr. i första parenthesen n läs n. 20 uppifr. bör vara semikolon mellan 12 och t » pvo läs pvoh 17 DD » » 20 » 182 23 » poh läs vloh Kr. läs K. >> 209 sista raden flodh läs flodh; » 214 rad. 8 uppifr. smider läs snider » » 9 » smiden läs sniden Isländarnes läs Isländarens gemenligan las gemenligen stryker, stryker läs stryka, stryker » 241 » 11 » » 248 >> 1 » bör vara punkt efter parenthesen at läs ai » » 4 » 253 ⟫> 8 » 257 >> 1 » » 268 » 19 » » 271 » 14 » 278 279 " » » 281 » tvifla läs tvista i hdskr.; hos Hadorph läs i hdskr. och hos Hadorph; hos Schildener 13 nedifr. bildadt läs bildad 17 uppifr. dugat läs dugat, 3 » 286 >> 2 » 290 » turfa las purfa »3» uti vissa exemplar är i utfallet vid vensta kanten » » » begar för begär bildningen, läs bildningen.

Vid tryckningen har, i en del exemplar, blifvit på några ställen otyd- ligt; oftare pricken öfver det kursiva i gått förlorad, i anseende till typernas skörhet; någon gång äfven ett skiljetecken blifvit föga eller intet märkbart, -olägenheter, som likväl ej torde gifva anledning till missförstånd.

1. Bland nyare arbeten i detta afseende må anföras The English Language, by R. G. Latham, Second Edition, London 1848; hvilket lärer kunna anses som den första vetenskapliga bearbetning af Engelska grammatiken.
2. Bland föregående tryck af medeltids-skrifter bör den af G. W. Gumælius utgifna texten till Hertig Fredrik af Normandie med särskild berömmelse utmärkas.
3. Bland högst anmärkningsvärda omständigheter är, att Dalskan har i 2 pl. det ursprungliga aspirerade d (t. ex. ið standið, J stån, ið såið, J sågen), hvilket alldeles saknas i både runor och Forn-Svensk bokskrift (se vidare tredje Boken). Rörande Ljudläran förekomma några punkter s. 192, andra noten; s. 228, noten; s. 244—5, texten och första noten; s. 246, texten och båda noterna. Redan deraf erfares, att mycket af det, som man i Dalskan ansett för blott ett besynnerligt uttal, är i sjelfva verket ett troget uttryck af urgamla ljud.
4. Denna kommer att upplaga nästa häfte, till storleken omkring hälften af det nu lemnade.
5. Den, som sjelf underkastat sig den tacklösa mödan, att inlära sig den nya, hos olika författare vexlande, alltid mer eller mindre oegentliga och godtyckliga terminologien, svårhandterlig i en lärobok, men i en vetenskaplig bevisning nästan alldeles oanvändbar, skall utan tvifvel veta värdera, att det hos skriftställare på olika tungomål ändå gifves någonting gemensamt, allmängiltigt, oförtydbart, vid första ögonkastet för en hvar begripligt, till och med i förkortad form. Fosterlands-kärleken tyckes kunna få ett tacksammare föremål, än det under ett par sekel försökta brottandet med det omöjliga.
6. Hvad s. 36. första noten, yttrats om skilnaden mellan rot och stam, afser egentligen härledningen. Med stam menas ordämnet, tänkt såsom skildt från alla tillsatser, vare sig att det är sjelf rot eller icke. Val är rot till väl-ja, men stam i val-de, liksom väl är stam i väl-ja.
7. Bland de få afvikelser, jag tillåtit mig, är förenklingen af alla flytande konsonanter, framför tempus-tecken, t. ex. fäld, fyld (jfr. s. 72) och framför aflednings-bokstaf, t. ex. dalra, tilra (jfr. s. 47—48), herska (s. 50); i enlighet med hvad redan är antaget i afseende på m och n.
8. Något ytterligare i detta ämne förekommer i afhandlingen: Den historiska språkforskningen, Inträdes-Tal i Vitterhets-, Historie- och Antiquitets-Akademien.
9. Då þ är allmänt i Gottl. L., men knappt lärer upptäckas i yngre Svenska handskrifter än från medlet af 14:de seklet, vore en så obetydlig ålder, som den af H. angifne, redan ur diplomatariska skäl icke tänkbar under annat vilkor, än att afskrifvaren med ovanlig samvetsgrannhet aftecknat en äldre codex, liksom Jon Erlendsson förfarit med Are Frodes Schedæ (se Islend. S.).
10. Elfdalingen (i Dalarne) säger än i dag ig al (jag skall), wir ulum, ir ulir, der eller dem ula.
11. Kan möjligen ock läsas þriuine, såsom är antaget på det anförda stället i Legendarium.
12. Såsom exempel må tjena, ur Testamentet: thet förbemälte godtzom; tå skullen mijne excecutoribus henne gifwa; hwarjom hospitalia. Ur Förskrifningen: oss sielfwin; wider godom troo; rätta ju i (för iwi, öfver) hand och hals; ju i allom o. s. v.
13. I de af Hr Riks-Antiqvarien Hildebrand mig benäget meddelade anteckningar, efter det ännu qvarvarande originalet till den här ifrågavarande första Förskrifningen af år 1369, fins intet af den tryckta textens grammatiska fel.
14. Såsom prof af svårare ställens behandling i de tryckta upplagorna må följande exempel anföras: Cod. Reg. III har s. 13 som skadhan nöth; Messenius s. 16 som skadan nööt; äfvenså Hadorph s 32, Scriptores s. 10, utan varianter. Cod. Reg. I. 6: 1 och Cod. Verel. s. 10 hafva som skadan löth, Cod. Reg. II. s. 225 som skadhan löth, d. v. s. fick, impf. af liuta, få. — Cod. Reg. III har s. 14 omeningen medh stiilth ær, af Messenius s. 16 rättad till med ståltan häär; hos Hadorph s. 32 med stollen häär, likväl med angifvande af läsarten stylda, förbigången i Scriptores s. 10. Cod. Reg. I har 6: 1 medh stylda hær (stöldhär, förstulen här), Cod. Verel. s. 10 och Cod. Reg. II s. 225 medh styldhæ hær. — I Cod. Reg. III läses s. 22 oss siik staa eller stoa, hvilken blindmening hos Messenius s. 26 heter hos sig stå, hos Hadorph s. 40 hoos sik staa, med varianten sik hohen skoo, som äfven fins i Scriptores s. 14. I Cod. Reg. I läser man deremot 10: 1 sik hosen skoo, Cod. Lundens. s. 21 sigh hosen skoo (jfr. i denna afhandling s. 123). — I Cod. Reg. III s. 78 ses uttrycket the räddes nordhman ey eeth kast, hos Messenius s. 90 the räddes Nörmän ey ett kast, hos Hadorph s. 104 och Scriptores s. 36 the räddes Normän ey ett kast, utan variant; af hvilken läsart Ihre blifvit föranlåten, att gifva kast en ny betydelse: strid, kamp, utan att ändå dermed göra den i frasen uttryckta mening mera rimlig. I Cod. Reg. 1 finner man 31: 1 ok ræddis normen ey eth bast, Cod. Reg. II s. 296 ok reddes normæn ey eth basth, Cod. Verel. s. 68 och ræddes normæn ey eth bast, Cod. Lundens. s. 89 the ræddhis nordmen ey eth basth; således enstämmigt ey eth bast eller basth, d. v. s. ej ett grand, ej det ringaste, liksom Forn-Tyska niht ein bast (jfr. Grimm, Gram. III. 728). Se vidare i denna afhandling s. 193, noten.
15. Dessa 2:ne pergaments-blad, i liten duodes, äro funna i Norge; det ena för ett par år sedan, det andra helt nyligen; båda såsom infattning till räkenskaps-böcker för åren 1638 och 1637. För det förra, som innehåller slutet af R. B. och början af J. B., är redogjordt i Tidskriften Frey, 1847, s. 124–5, 193-7. Det senare har, med några afvikelser, motsvarighet i VGL. I. A. B. 21: 2, 3; 22, 23. Dessa blads innehåll skiljer sig, från den för Forn-Svenskan gällande ordningen i rättskrifning och ordformer, uti följande: 1:o användning, på de flesta ställen, af det uti Isl. och Forn-Norskan upptagna Ang. Sax. ꝼ, hvilket för Svenske codices är främmande. 2:o ett oftare anbragt ei, än i Svenska handskrifter är vedertaget, t. ex. þeir, þeim, ein, einca, eið; dock ses hem, hemfvld. 3:o saknad ändelse-vokal framför r, t. ex. bolcr, acrs, tacr, havr, atr; något som sällan förekommer i Svensk skrift, utom Gottl. L. 4:o formerna fimta (för fæmta eller femta), iarðar (för iorþar; jfr. dock i den gamla hednalagen, Scriptores I, sect. II, p. 237, a jardu; och på samma ställe läses þeir, heitir, eidhganger); äfvensom nvma, hvilket i hvartdera af fragmenten finnes en gång användt, i stället för det i äldsta Svenskan och Danskan begagnade num (Isl. och F. Nor. nema, nisi), som blott på det senast upptäckta bladet är en gång synligt. Vid betraktande af dessa omständigheter, och särskildt vacklandet i vissa delar, för att ej nämna språkfelen, bringas man lätt på misstanken, att den codex, af hvilken dessa blad utgöra lemningar, varit skrifven af en Isländare eller Norrman. För öfrigt kan såsom en sällsynthet utmärkas, att sk mestadels är sammandraget till ett särskildt monogram, som föga är åtskildt från det enkla k.
16. I Bures uppl. står någon gång th för t, såsom liuther (får). Ihre har af detta skyntr och det i Stjernhjelms uppl. af VGL. felaktiga vndanskynter (for vndanskyuter), blifvit föranledd, att härleda skynda från Isl. skiótr, med inskjutet n.
17. Det gamla inkastet mot Kg. Styr., att stilens prydlighet ej förliker sig med en aflägsen forntids råa seder och låga odlingsgrad, utgår blott från ett falskt begrepp om forntida bildning. För att icke nämna Islands skalder, kan man allenast hänvisa på Kongespeilet, hvaraf handskrifter finnas från 13:de och 14:de seklen, men der stilen är långt mera smyckad.
18. Ett exempel kunde anföras I. 2 ok ty hawär Gud mannenom (för mannen) giort herra iwi alla handa diur.
19. Det af mig vid några citater ur dessa fragment använda uttrycket »äldsta hdskr.» eller »äldsta fragmentet» är, hvad angår GulaÞ. L., måhända något oegentligt, i så måtto att 3:ne små fragment af samma lag, intagna i första bandet, af utgifvarne anses något äldre (jfr. Norg. Love I. 2 med II. 495).

1. Wikisourcekommentar: Denna skillnad kan inte återskapas i Unicode.