En gammal stockholmares minnen/Del 2/Under Paris-kommunen
| ← I Paris på kejsardömets tid |
|
Åter i Stockholm → |
UNDER PARIS-KOMMUNEN.
Hos franska ministern. — I Amiens. — I Versailles. — I Paris.
Då det för Frankrike olyckliga kriget mot Tyskland hade upphört, och fredsförberedelserna öfverenskommits i Versailles uti slutet af februari 1871, kände jag stor håg att begifva mig till Frankrike, som jag på fyra år icke återsett och iakttaga huru förhållandena där utvecklade sig. Innan jag hann förverkliga min afsikt anlände underrättelsen om våldsdådet på Montmartre den 18 mars, då generalerna Lecomte och Clément Thomas blifvit mördade, hvilket brott följdes af proklamerandet utaf den s. k. kommunens, ursprungligen parisnationalgardets centralkommittés, konstituerande som Paris’ och därmed hela Frankrikes regering.
Därmed var laglösheten i full gång och något som uti icke ringa grad erinrade om konventet på 1790-talet. Det var otvifvelaktigt icke nöjsamt att skåda, men dock af stort intresse. Det kunde man lätt förutse.
Med Stockholms Dagblad samt ett par andra svenska tidningar gjorde jag upp att, så vidt möjligt var, skicka dem bref från Paris med underrättelser om tillståndet där.
Fullständigt pass på svenska, tyska och franska anskaffades med underskrift af öfverståthållaren, baron Bildt, samt påtecknades af tyska generalkonsuln Carl Heinemann, franska sändebudet H. Fournier och franska beskickningens i Stockholm chancelier E. Thiebaut.
Fournier, hvilken jag besökte i hans bostad, 86 Drottninggatan, samma hus som, lång tid förut, innehafts af ryska sändebudet van Suchtelen, förmodade, sade han, att passinnehafvaren väl icke betraktade sin resa som någon lusttur, men hoppades att jag, med gammal kännedom om franska förhållanden, likväl skulle taga mig fram utan allt för stora svårigheter.
Han ville dock förse mig med särskild anbefallning och skref därför egenhändigt på mitt pass följande:
»Le Ministre de France en Suède recommande spécialement M. Lundin à toute la bienveillance et à toute l’obligeance des autorités françaises.»
Denna anbefallning blef mig sedan vid flere tillfällen till utomordentlig nytta och räddade mig särskildt från en mycket kinkig belägenhet på den andra bataljdagen i kommunens sista vecka.
Fournier frågade också, om jag ville åtaga mig ett uppdrag för franska regeringen, hvilken fråga jag naturligtvis besvarade med ja. Jag skulle nämligen taga med mig 1200 frs, sista återstoden af den insamling som gjorts i Sverige för inköp af utsäde till de trakter i Frankrike, hvilkas skörd förstörts under kriget.
Men ministern lade mig allvarligt på hjärtat, att jag icke finge öfverlämna pengarna till någon annan än Jules Favre eller den som möjligtvis innan min framkomst till Frankrike öfvertagit utrikesportföljen, som Jules Favre då innehade.
— Till någon af de där herrarna i Paris får ni på inga villkor vända er i denna sak, tillade Fournier och önskade mig lycklig resa.
Jag for och uppehöll mig endast en dag i Köbenhavn, där några gamla vänner ville festa med mig, innan jag gaf mig i väg till det »farliga landet».
— Innan du blir skudt! tillade Erik Bögh.
Jag tog vägen öfver Bruxelles, där det vimlade af fransmän som dels flytt för tyskarna och ännu icke vågade återvända till sina husgudar, eller satt sig i säkerhet för kommunen, hvilken nu sades vara i full fart.
»Paris är belägradt nu igen» hörde jag sägas och läste jag i nordfranska tidningar, »men af regeringens egna trupper. Ingen slipper in i staden.»
I Amiens uppehöll jag mig ett par dagar för att kunskapa och lära mig från hvilken sida det kanske vore möjligt att smyga mig in i Paris. Jag hade tagit in på Croix blanche, ett rätt godt hotell, men på den tiden mycket oroligt. En otroligt stor skara resande trängdes med hvarandra i hotellets många rum. Jag skattade mig lycklig att få ett rum för mig själf. De flesta rummen voro delade mellan bekanta och obekanta.
Det rum jag anvisades var dock mindre behagligt i och för sig. Det låg nämligen ofvanpå ett stall, där preussiske dragoner förde oväsen bittida och sent. Den tyska ockupationsarmén hade ett af sina hufvudkvarter i Amiens, och där bullrades på olika tyska munarter.
Något bord fanns icke i mitt rum. Jag behöfde ovillkorligt ett bord för att skrifva, ringde därför och fick efter lång väntan ett brådskande besök af en uppassare, för hvilken jag uttryckte mig i bordfrågan.
— Bien, monsieur! — skrek uppassaren och försvann samt kom aldrig mer igen.
Likadant gick det med förnyade försök att få ett bord. Slutligen gick jag själf ned i hotellets byrå och vände mig till värden eller hans ställföreträdare. Med brådskande fart utropade han endast:
— Monsieur, les tables sont rares dans ce-moment-ci.
Det var allt hvad han hade att säga i saken. Jag måste återvända till mitt bordsaknande rum och använda kappsäcken till skrifpulpet.
På aftonen såg det dystert ut i det vanligtvis glada Amiens. Handelsbodarna voro stängda, och blott några få gaslågor brunno på de största gatorna, men fullt med folk som strömmade fram och tillbaka i halfmörkret. De allra flesta af dem som drefvo omkring i staden voro franska blusmän och tyska soldater. Då och då undfägnades de senare af en väldig puff, utdelad af någon blusman, men den senare blef ej ostraffad, i det en tysk gendarm genast inställde sig och grep fransmannen samt drog af med honom. Sådana scener upprepades oupphörligt, och fransmännen tycktes ej kunna låta bli att gifva tyskarna ett eller annat slag, fastän de visste, att de skulle få bota för det.
Från Amiens for jag med järnväg, som då ännu var i fart eller, kanske rättare, åter hade börjat farten mellan Amiens och Poissy, en liten stad vid Seine, som då räknade nära 5,000 invånare, men nu nog har mycket flere. Staden ligger två och en half svensk mil från Paris samt omkring half annan från Versailles.
I Poissy var stor uppståndelse. Folk som hade angelägenheter att uträtta i hufvudstaden eller till och med bodde där, men varit frånvarande någon tid af en eller annan orsak och nu ville återvända, sågo sig förhindrade, emedan järnvägen nu tog slut just vid Poissy. Det ena tåget efter det andra anlände med full last af passagerare, utan att dessa kunde komma vidare.
Natten stundade och det var nu på tid att skaffa sig härbärge. Jag lämnade kappsäcken kvar vid järnvägsstationen och begaf mig in i staden för att få tak öfver hufvudet. Morgonen därpå skulle jag kanske begifva mig till Versailles, då jag icke kunde komma in i Paris. Jag sökte, men kunde ej finna något nattlogis. Öfverallt var jag förekommen af tidigare ankomna resande.
Slutligen måste jag med oförrättadt ärende begifva mig tillbaka till järnvägsstationen och lyckades komma i besittning af en ledig bänk, på hvilken jag lade mig, med nattsäcken till hufvudkudde och öfverrocken till täcke. Oaktadt det obekväma nattlägret, hade jag dock otvifvelaktigt sofvit kanske ganska godt, så vida min sängkammare, d. v. s. stationens väntsal, icke varit befolkad af så stort antal personer.
Där var hela natten odrägligt oroligt. Man pratade och gormade, skrek och väsnades på alla sätt. Kvinnor sökte förgäfves tysta sina skrikande barnungar. Flera kvinnor gräto. Det fanns en som skrattade, men det tog sig hemskt ut.
Flertalet utgjordes visst af parisare eller sådana som hade att i Paris uträtta ett och annat, många sannolikt af ganska stor vikt, och nu visste de ej huru de skulle bära sig åt för att få veta huru det egentligen stode till inne i hufvudstaden. De flesta beklagade sig helt högljudt.
Jag insomnade flera gånger, men väcktes genast af bråket omkring mig. Klockan sex på morgonen började kanonaden, och då ökades utropen och klagoljuden, ty man hörde tydligt skotten och visste hvad de betydde.
Min toalett tog ej lång tid. Frukosten drog ej heller långt om. Fram på förmiddagen var jag åter resfärdig, och då jag hade bestämt mig för att begifva mig först till Versailles, skaffade jag mig plats på taket af en omnibus som gjorde regelbundna resor, efter hvad man sade, mellan Poissy och Versailles.
Det var en härlig vårmorgon, men kanondundret blef allt tydligare, och naturens frid öfverensstämde icke med krigets åskor. En tillfällig reskamrat på omnibustaket, en ung soldat som kom tillbaka från fångenskapen i Tyskland, talade ej heller om annat än ofred och framställde den öfvertygelsen, att Frankrike snart skulle hämnas för det svåra, men ingalunda, sade han, förkrossande nederlaget.
Vi foro genom Saint-Germain-en-Laye och jag kastade en saknadens blick till Henrik IV:s Paviljong vid terrassen öfver Seinedalen, där jag så många gånger njutit fröjdefulla stunder i glada vänners sällskap. Nu var där tyst och öde, liksom, åt en annan sida, på Alexandre Dumas’ Monte Christo, det slott som den talangfulle romanförfattaren snart måste afträda till sina fordringsägare.
Ju närmare vi nalkades Versailles, dess lifligare blef vägen. Vi mötte eller åkte förbi truppafdelningar, trossvagnar och andra fordon, örlogsmatroser till häst, en kostlig syn, och allt annat som påminde om kriget, och det ovanliga kriget till och med, men också genom landtvagnarna om den starka tillförseln af matvaror som ägde rum till Versailles.
Slutligen voro vi framme i Versailles. Där var rörelsen ännu starkare. Jag kom ihåg platsen som den lugnaste och tystlåtnaste, hvilken endast på de söndagar, då les grandes Eaux äro i verksamhet, sätter folk i rörelse.
Versailles hade på den tiden under vanliga förhållanden omkring 60,000 invånare, men under våren 1871 funnos där öfver 300,000 människor.
⁎
Först och främst gällde det att skaffa mig härbärge, i fall jag skulle stanna någon tid i Versailles. Jag lämnade min lätta packning i förvar på bangården och gaf mig ut på spaning efter rum. Alla hotell voro upptagna från källarne till takåsen, och likadant var förhållandet med enskilda lägenheter. De få som verkligen voro fria till uthyrning, voro af den besynnerligaste beskaffenhet, t. ex. utan fönster eller — utan dörrar.
I ett litet hål upptogs detta af en storartad säng, hvilken icke lämnade plats för någon enda annan möbel, ej ens för hyresgästens kappsäck. Men tittade man genom den enda fönsteröppning, som fanns i hufvudgärdens närmaste grannskap, såg man ut i en ovanligt stor och hög sal, och den skulle, försäkrade ägarinnan eller åtminstone föreviserskan af denna egendomliga lägenhet, vara just en bekant bollspelssal, där tredje ståndets representanter i juni 1789 aflade den allmänt kända eden, som utgör föremålet för Davids ryktbara tafla.
Den goda kvinnan kunde icke fatta, att jag ej insåge fördelen af att sofva i en säng som stod i det närmaste grannskap till en så historisk lokal, där till och med bollarna från revolutionens stora dagar ännu lågo kvar i vrårna.
Efter ganska ansträngande vandringar hit och dit i staden, fann jag i rue de la Paroise en barmhärtig skräddare, hvilken förklarade sig villig att till mig hyra ut ett rum. Skräddaren hette Weiss. Det stod på dörren, men bredvid stod dit Le blanc. Han hade således ett tyskt namn, men ville att det skulle uttalas på franska. Elsassare föregaf han sig vara, men jag misstänker, att han var riktig tysk.
Det rum jag hyrde af honom låg i fonden af en ytterst trång och alldeles mörk gång. Rummet var mycket tarfligt, försedt med tegelgolf utan matta, och dess två fönster vette åt baksidan på en dragonkasern, där man blåste signaler bittida och sent.
Hyrespriset var tio francs för dagen, »icke dyrt för en sådan nätt lägenhet i en sådan tid», försäkrade skräddarens hustru. Hvad skulle jag göra? Jag måste betala de tio francs hvarje morgon innan jag gick ut. För att riktigt fundera på, huru jag skulle komma in i Paris, stannade jag några dagar till att börja med i Versailles.
Vid min afresa från Stockholm hade d:r Harald Wieselgren lämnat mig ett anbefallningsbref till Henri Martin, den bekante historieskrifvaren. Brefvet var icke alldeles nödvändigt, enär äfven jag var personligt bekant med Martin, hvilken 1869 besökte Stockholm och fick ett vänligt mottagande. Bland annat ställde vi till en liten fest på Hasselbacken för honom, vid hvilket tillfälle L. J. Hierta höll på franska festtalet för hedersgästen, för hvilket denne visade sig synnerligen erkännsam.
Harald Wieselgrens bref var emellertid en ny anledning att uppsöka den illustre författaren till Histoire de France. Han var medlem af nationalförsamlingen och jag begaf mig därför först och främst till dennes samlingsrum i den till slottet hörande gamla Versailles-teatern.
Där fick jag endast det besked, att monsieur Martin bodde i slottet, men i hvilken del af den stora byggningen kunde ingen uppgifva. Jag sökte därför på egen hand leta mig fram i det vidlyftiga palatset, frågade till höger och vänster, men fick ingen verklig upplysning. Henri Martin kände alla till, men hvar man träffade honom kunde ingen säga. Vid hvart tionde steg hejdades jag af en post, för det mesta en örlogsmatros, som visste litet eller intet.
— Monsieur Martin bor hos undervisningsministern, monsieur Jules Simon, förklarade någon, och jag sökte upplysning i den ministerns byrå, men lyckades icke.
— Han är bland de deputerade, som ligga i spegelsalen, sade en annan. Jag letade upp den salen, ett praktfullt rum, men där man på golfvet bäddat med ett stort antal madrasser, hvilka tjänade till tillfälligt nattläger för lika antal medlemmar af nationalförsamlingen. Alla voro dock nu utflugna, och jag fick icke tag i någon historieskrifvare, lika litet som i någon annan af de deputerade.
Jag återvände tämligen modstulen till skräddar Weiss, »dit Le blanc», och han öfverraskade mig med en skrifvelse från den eftersökte, hvilken af kort jag lämnat efter mig på de ställen där jag hade sökt honom, funnit mitt namn och adress i Versailles samt nu gaf mig fullständig uppgift på sin bostad i Versailles’ slott. Jag skulle begifva mig till Marmorgården och därifrån öfver två små inre gårdar samt genom en korridor för att komma till Henri Martins rum, där jag på bestämd tid skulle träffa honom.
Jag begagnade mig af anvisningen och letade mig fram till Henri Martins bostad för tillfället. Han mottog mig på det vänligaste och talade med hänförelse om sina minnen från det vackra och glada Stockholm samt erbjöd sig att vara mig behjälplig med uppnåendet af ändamålet för min resa, ett erbjudande som han på allt sätt sökte förverkliga.
Henri Martin var då sextioett år, men synnerligt rask och verksam, och af umgänget med honom dels i Versailles, dels i Paris, hade jag ofantligt stor nytta. Vid mitt första sammanträffande med honom i Versailles upplyste han mig om att man verkligen kunde komma in i Paris, i fall man toge vägen öfver Saint-Denis, där en del af tyska arméen höll vägen öppen för alla som ej förde lifsmedel eller vapen med sig.
— Men, tillade häfdatecknaren, hvad skall ni göra i Paris?
— Studera förhållandena!
— Förhållandena äro miserabla. Det kan jag säga er, och ni utsätter er för mycket obehag, att ej säga för verklig lifsfara. Kommunaderna skona ingen som de misstänka höra till regeringens parti. Mig ha de afsatt från att vara maire i Passy, som är det sextonde arrondissementet i hufvudstaden, och hade de fått tag i mig, hade det nog inte nöjt sig med bara afsätta.
Jag tackade, men lät ej afhålla mig från att söka komma in i Paris, om sådant vore möjligt. Dagen efter mitt första sammanträffande med Henri Martin sökte jag upp det svensk-norska sändebudet, hvilket för tillfället var vår legationssekreterare Henrik Åkerman, som då tjänstgjorde såsom chargé d’affaires. Vår minister, baron Adelswärd, hade, liksom beskickningens öfriga medlemmar, stannat i Paris under hela tyska belägringen, men efter dess slut farit till Connes för att söka hjälpa upp sin genom belägringsdieten starkt angripna hälsa. Då stannade major Staaff ensam bland svensk-norska legationens medlemmar kvar i Paris, under det att herr Åkerman följde öfriga makters exempel och for med franska regeringen och nationalförsamlingen till Versailles, något som jag dock icke kände till förr än jag i flera dagar uppehållit mig där.
Åkerman mottog mig på det vänligaste och lämnade åtskilliga nyttiga upplysningar. Bland annat bekräftade han uppgiften om möjligheten att öfver Saint-Denis kunna komma in i Paris och afrådde mig icke för en sådan färd, ehuru den utan tvifvel ej vore alldeles fri från faror.
Vissheten att jag kunde komma in i den belägrade och beskjutna staden styrkte mig i min föresats att våga försöket. Sedan jag förskaffat mig plats till bestämd tid i en omnibus som gjorde sig i ordning att företaga färden, begaf jag mig till min bostad för att taga det nödvändigaste af mitt resgods med mig och lugna mäster Weiss öfver min påtänkta frånvaro. Kappsäcken lämnade jag kvar samt erlade en hel veckas betalning för rummet, som jag behöll för att äga en pied à terre i Versailles, i fall jag återvände.
Mäster Weiss fogade sig i dessa anordningar och behöll kappsäcken i pant, men lät också betala sig veckans hyra i förskott. Och så bar det af. Det är just ingen genväg att fara öfver Saint-Denis, då man skall från Versailles begifva sig till Paris. Det är tvärt om en betydlig omväg, men onekligen den mest användbara, då kriget rasade i grannskapet och man ville undvika däraf orsakade obehagligheter och faror.
Under vår färd märkte vi visserligen, att vi reste i en trakt, som ej var långt ifrån krigshändelserna, men någon omedelbar olägenhet rönte vi icke. En granat som slog ned ett stycke från vägen — jag vill minnas, att det var vid Courbevois — gjorde oss icke något ondt. Den orsakade endast en liten émotion i omnibusen, men som förbyttes i det belåtnaste småleende, då man hunnit öfvertyga sig, att den icke åstadkommit någon skada.
Ju närmare vi kommo Saint-Denis, dess större truppmassor foro vi igenom, alla tyska naturligtvis. Här och där stod en blek tysk yngling med glasögon på post. Fransmännen funno hans glasögon löjliga, men en af passagerarna, fransman som de andra i vagnen, bad kamraterna erinra sig, att det hade varit sådana förlästa ynglingar som besegrat Frankrike. Yttrandet väckte motstånd, men just då foro vi in i Saint-Denis.
Här finnas väl inga människor som önska tränga in i den belägrade staden, tänkte jag innan jag kom in på bangården, men öfverraskad blef jag, då jag fann hela bangården uppfylld af människor, mest fruntimmer. De tycktes alla mycket angelägna att komma till Paris. Det var dock icke någon tom nyfikenhets- eller fåfänglig skådelystnad som dref dem att trotsa besvärligheter och faror för att få inträde i den olyckliga staden. Dessa fruntimmer, som trängdes på Saint-Denis’ bangård, utgjordes af kvinliga medlemmar af de familjer som flytt för kommunen eller af andra orsaker uppehöllo sig i Paris’ omgifningar och då och då läto sina fruntimmer fara in till staden för att se efter om hus och hem ännu undgått förödelsen.
Postgången skedde också, åtminstone under någon tid af kommunens regemente, öfver Saint-Denis, och parisiskorna begåfvo sig dit för att lämna och mottaga bref. Detta skulle försiggå regelbundet, men lämnade mycket öfrigt att önska, och man kunde aldrig vara säker på brefvens ordentliga framkomst.
Trängseln på bangården var i hög grad besvärlig, och de tyska gendarmerna hade mycken möda med att hålla åtminstone någorlunda ordning. Med knapp nöd fick jag plats i en kupé och en fjärdedels timma därefter var jag i Paris.
Med sällsamma, allt annat än glada känslor återsåg jag den stad, där jag förut lefvat så lång tid.
De under vanliga förhållanden så folkrika och lifliga omgifningarna kring Nordbanans storartade stationshus voro nästan folktomma, och af varutrafik syntes nästan lika litet. Få fiakrar höllo utanför bangården, och det var ingen svårighet att komma öfver sådana åkdon. Jag steg upp i ett af dem, hvars kusk med ett artigt:
— Montez, citoyen! bad mig taga plats.
Den gamla franska artigheten förnekade sig således icke, men jag tyckte, att en man från gatan, beväpnad med gevär och revolver, tilltalade kusken med ett icke så artigt, snarare något vresigt mon capitaine, därmed antydande, att »åkaren» innehade en befälspiats i kommunens här, fastän han för tillfället skötte sitt hvardagsyrke som droskkusk. Jag är dock icke rätt säker på att jag hörde rätt, men det gick ett rykte sedan i Paris, att fiakerkuskarna tjänstgjorde i kommunard-armén som officerare vid nationalgardets generalstab. Efter kommunens fall behöfdes ej heller mer för att mota öfverdrifna anspråk på drickspengar än att man kastade åt dem benämningen »kapten», då de genast blefvo fogliga af fruktan att ställas för rätten, släpas till orangerifängelset i Versailles och kanske skjutas, åtminstone deporteras.
Place de Roubaix, det stora torget framför Nordbangården, var nästan folktomt. Endast kaféernas terrasser voro upptagna, alla med väpnade män i tarfliga, till och med snuskiga och trasiga uniformskavajer, sorgliga lämningar af krigstjänsten under tyska belägringen, fortsatt nu under kommunen.
Det var den första trupp kommunarder, som jag fick sikte på, och den såg ej för vacker ut. Men de voro kanske mera att beklaga än att fördöma. Ju längre vi åkte ned i staden, dess flere kommunarder blefvo synliga. Man såg nästan icke andra än dessa dåligt klädda, utmagrade och ofta eländiga stackars människor, hvilka kanske icke njutit ett ordentligt mål mat under nära tre fjärdedels år.
Under tyska belägringen fanns icke verklig föda. Under närmast därpå följande tid hade man icke råd att köpa någon. Hvarje gift nationalgardist åtnjöt under kriget en daglig inkomst — militäraflöning — af 2 francs 25 cent. De ogifta erhöllo 1 franc 50 cent. Men när belägringen upphörde, indrogos dessa dagaflöningar, och de stackars människorna stodo på bar backe. Arbete fanns icke, och andra hjälpkällor voro alldeles utsinade.
Att ett sådant tillstånd skulle i väsentlig mån bidraga till proklamerande af den sakernas ordning eller rättare oordning, som benämndes kommunen, var icke öfverraskande. Det hade till och med förutsetts af alla som kände människorna väl, i synnerhet fransmännen.
Man såg eländet redan vid de första minuterna man färdades på Paris’ gator. Att det icke skulle finnas arbete märkte man på de stängda handelsbodarna. Att folket ej hade råd att äta kunde man finna af de utsvultna anletena.
Jag åkte ned för rue de Richelieu och fann högst få butiker öppna, ej heller mycket folk på gatan. Men kanonerna hörde man å hvilken gata som helst.
Medborgare-kusken körde in på Hôtel du Louvre’s glastäckta gård och genast fick jag sex uppassare vid vagnen.
— En våning en trappa upp? ropade de enstämmigt.
Jag ville visst icke ha någon våning och nöjde mig med ett rum tre trappor upp, men med utsikt åt torget (Place du Palais-Royal).
Bien! Tre uppassare före mig, tre efter uppför trapporna. Jag fick ett utmärkt rum, väl möbleradt och väl vädradt samt med den önskade utsikten. Priset var endast fem francs om dagen, således blott hälften mot hvad jag betalade i Versailles.
Men några hyresgäster såg jag icke till.
— Ha ni inga resande här? sporde jag.
— Jo visst! Men de äro ute för tillfället.
Restaurant fanns icke, ej heller något läsrum. Således ingen mat, inga tidningar, inga resande. Det annars så lifliga och glada hotellet såg dystert ut, och jag betviflar att det, oaktadt uppassarnes försäkran, hade några fler gäster den dagen än jag och min lilla nattsäck. Dagen därpå stötte jag dock på en engelsman, som bodde i hotellet och lät en uppassare föreställa sig för mig samt föreslog, att vi skulle begifva oss till Neuilly.
. . . för där slåss man nu som bäst, bedyrade han med ett mindre behagligt leende och berättade, att han dagen förut varit ute i Chatillon, men där gick det alltför lamt till väga.
Jag lät engelsmannen gå dit där »man slogs som bäst» och stannade i Paris för att fortsätta mina iakttagelser. Visst hörde man trummor och blåsinstrument samt framför allt kanondunder, visst såg man krigsfolk här och där och i synnerhet enskilda nationalgardister, men staden föreföll i alla fall nästan utdöd.
Då jag första aftonen icke kunde få någon förtäring i hotellet, begaf jag mig ut i staden, gick in på Restaurant Peters i Passage des Princes och fann där åtskilligt folk, men icke af samma slag som jag förut under flera år sett på det stället. Nu satt där en och annan tystlåten person, men det var undantag. De flesta skreko och väsnades, under det de rökte dålig tobak och drucko konjak som sannolikt icke var bättre än tobaken. De hörde till kommunen, men nog icke till de fattigaste, ty de hällde i sig duktigt med sprit. Vin såg man ej till.
Den mat jag fick var visserligen icke absolut dålig, men ej kunde den jämföras med den jag fick så många gånger förut hos Peters. Sällskapet intresserade mig ej heller. Jag lämnade passagen så fort som möjligt, men allt var tomt och öde. Jag kände icke igen mitt gamla, kära Paris.
Så kom jag åter ned till södra ändan af rue de Richelieu. Utanför en af ingångarne till Théâtre-Français stod en af de under lugna tider vanliga biljettmånglarne och bjöd ut teaterbiljetter till billigare pris än i biljettluckan. Förvånad utbrast jag:
— Hvad! Spelar man här?
— Visst spelar man! I kväll ger man »Duc Job». Det föreföll mig så underligt, att jag ej kunde stå emot begäret att köpa en biljett, hvarför jag följde biljettförsäljaren till en marchand de vins i rue de Montpension, där han hade sitt lager och där jag skaffade mig en fauteuil d’orchestre och begaf mig hem till hotellet för att hämta min kikare.
Porten var redan stängd, fastän klockan ej ännu var sju. Man öppnade en liten lucka, en s. k. vasistas, och portvakten tog mig i betraktande.
— Det är hyresgästen! hörde jag en röst inifrån, och porten gick upp. Portvakten och de sex uppassarne stodo uppställda och bugade sig. De hade ingenting annat att göra. Jag kom öfverens med portvakten huru jag skulle bära mig åt för att slippa in efter teaterföreställningens slut, och så begaf jag mig till Théâtre-Français, öfvertygad att icke finna många personer i salongen.
Herrarna i kontrollen sågo forskande på mig, då jag räckte dem min biljett. Jag trädde in och fann — fullt hus. Hvar enda plats var upptagen. Publiken var dock icke den som vanligtvis befann sig å denna teater. Den såg mera än tarflig ut, men vräkte sig ganska obesväradt i fåtöljerna. På parkett syntes många uniformer, d. v. s. fullt med guldgaloner på illa medfarna kavajer och trasiga benkläder. Ett par rikt guldgalonerade unga herrar igenkände jag för att vara uppassare på bekanta kaféer.
Det var en af de aftnar, då Théâtre-Français hade fullt hus, men kanske ej mera än femtio francs i inkomst. De maktägande inom kommunen endast rekvirerade biljetter utan att betala dem, och teatern måste spela. Detta var i april 1871, men snart for Français öfver till London, och då var det slut med teaterföreställningarna i Paris.
Den afton jag såg »Duc Job» utfördes titelrollen af Got, hvilken, som vanligt, var mästerlig i sitt spel. Hela föreställningen gick dessutom förträffligt.
Under en mellanakt gick jag upp i foyern, där man hade lika stort tillfälle som i salongen att göra sina betraktelser. Där armbågades kommunens herrar med hvarandra och förde högljudt samspråk, klandrande hvarandras åsikter och fördömande hvarandras handlingar, men ännu mera nedgjordes regeringen i Versailles.
Det var ett starkt skränande och ett öfvermodigt skryt, huru man skulle gå till väga, då man hunnit intaga Versailles, jämna slottet med marken och spränga nationalförsamlingen. Det var i synnerhet ett par kommunofficerare, som förde ett sådant högröstadt tal, under det de vårdslöst lutade sig mot fotställningen till Voltaires bildstod, som då för tiden hade sin plats i publikens foyer.
Under det jag hörde och såg hvad som föregick omkring mig, förnam jag en röst bakom mig som på skandinaviskt tungomål utropade:
— Er det ikke Lúndin?
Det var en på den tiden i Paris bosatt norrman af mina bekanta. Jag uttryckte min belåtenhet öfver att träffa en person, hvilken, liksom jag, köpt sin biljett.
— Nej, sade norrmannen, jeg har s’gu fått min.
Han föreslog, att vi efter föreställningens slut skulle träffas i Régence tillsammans med en fransk och en dansk militärläkare, hvilka voro i hans sällskap.
Vi träffades på uppgifven plats. Den danske militärläkaren hade ämnat gå i fransk tjänst, men icke blifvit mottagen, hvarför han ämnade söka anställning som läkare i kommunen här, något hvarifrån den franske yrkesbrodern dock afrådde honom.
Det stora kaférummet i Régence var nästan tomt. Schackspelarne hade dragit sig tillbaka. Endast ett bord, närmast vårt, upptogs af bullrande kommunardofficerare, hvilka dock icke oroade oss. I anseende till den franska deltagaren i vårt sällskap, förde vi samtalet på franska, men till oss kom en gammal uppassare som i många år haft plats på detta kafé och därför kände så väl mig som min vän norrmannen samt hade lärt sig något danska, hvilket dock ej var lätt att förstå i hans mun.
Han tilltalade oss på sin rotvälska, och vi svarade på våra respektive skandinaviska tungomål. Men kommunarderna vid bordet bredvid kallade på uppassaren. Denne låtsade ej höra, utan fortfor att meddela sig med oss, hvilket hade till följd att kommunens folk visade sig otåliga och läto höra hotande uttryck.
— Håll käft, la commune! utropade uppassaren halfhögt, och vi kunde ej kväfva vår skrattlystnad, men då förklarade han, att det icke vore rådligt att längre reta herrarne vid grannbordet, och han begaf sig, viftande med handduken, till dem för att mottaga deras order.
Då vi bröto upp, funnos herrarne vid bordet bredvid ännu kvar. Den gamle uppassaren satt och halfsof framme vid disken, hvilken la dame du comptoir för länge sedan lämnat. Det var långt lidet på natten.
Jag återsåg aldrig någon af de tre kamraterna. Norrmannen sökte jag, elfva år därefter, å Skien, i Norge, där han då bodde, men träffade honom icke.
Då jag morgonen efter aftonen på Français och Régence vaknade, hörde jag åter kanonaden, hvilken för hvarje dag tilltog i styrka. Jag kastade blicken ned på torget och fann kommunens militära lif i full verksamhet. Det ena kompaniet efter det andra tågade öfver platsen för att, sade mina uppassare, hvilka alla sex höllo sig till mitt förfogande, begifva sig till vakt på vallarne eller öfningar och parader inne i staden. Man höll mycket parader på den tiden i Paris.
Den ena omnibusen efter den andra körde öfver torget, och takplatserna voro upptagna af uniformeradt manskap och åtskilliga rätt stora kaggar eller till och med små fat, hvilkas innehåll nog vore konjak. De förut i allmänhet ganska nyktra parisarne hade vid vakthållningen på vallarne under tyska belägringen lärt sig att förtära spritvaror i stor mängd. Den vanan bibehölls äfven under kommunen, och det var ej ovanligt att se öfverlastade nationalgardister. Hvart enda kompani hade ej blott tillräckligt, utan öfverflödigt förråd af starka varor med sig, då det begaf sig till sin vaktpost för dagen, och dessa varor forslades företrädesvis på omnibusarna, hvilka blott retirerades och hindrades därigenom från att fullgöra sina skyldigheter på de reguljära omnibustimmarna. Omnibusfarten hade blifvit ganska oregelbunden.
Lifvet under Rivolis arkader var ganska trögt, tycktes det. En och annan tidningskolportör ropade ut sin vara, och mig följde ett godt stycke gatan fram en karl som oupphörligt skrek sin D’mandez Le Rappel.
Han hade tidningspacken under ena armen, men i den andra bar han sitt gevär. Jag fann snart flera så väpnade tidningsutbjudare, men affären gick dåligt för dem. I allmänhet var gatuhandeln ganska trög under denna tid, då så stort antal af stadens manliga befolkning vant sig af med fredliga sysselsättningar och öfverlämnat sig åt det dagdrifvarlif, som kallades »frihetens försvar».
Jag gick in på en Bouillon Duval, den äldsta af dem, nämligen i rue Montesquieu, hvilken öppnades redan 1855, och stått emot belägringen, fastän matvarorna voro då både få och dåliga. Nu under kommunen saknades visst icke födoämnen, men ej voro de af samma goda beskaffenhet som under vanliga tider. Dyrare voro de också.
De finare restauranterna voro ej så väl försedda, men det ansåg en äkta kommunard vara som det borde vara. Den som hade råd att äta på de dyra matställena, kunde också, hette det, få känna på hvad det ville säga att inskränka sig.
Hvar jag gick i Paris stötte jag på folksamlingar i de för öfrigt tämligen tomma gatorna. Dessa folksamlingar gällde vanligtvis någon husrannsakning eller häktning. Parisarne voro på den tiden föga säkra till sin person, hvaremot främlingar i vanliga fall gingo tämligen oantastade. Jag hade under hela den tid jag uppehöll mig i Paris icke anledning att beklaga mig öfver några godtyckligheter.
Det värsta som kunde hända mig var att man skrek ett »On ne passe pas, citoyen!» och sträckte gevärskolfvar mot mig, då jag nalkades några af kommunens förrådshus, krutmagasin eller dylika byggnader, eller då jag hade trängt mig fram med för stor nyfikenhet för att taga reda på hvad den eller den folksamlingen hade att betyda.
En dag beslöt jag att besöka den till öfverstlöjtnant mot slutet af sextiotalet befordrade militärattachén Ferdinand Staaff, hvilken då med familj bodde vid Place de Wagram i nordvästliga utkanten af Paris och, som jag redan omnämnt, var den enda i Paris befintliga medlemmen af svensk-norska beskickningen.
Jag vände mig till en fiakerkusk som med sitt åkdon höll utanför Café Suède och frågade honom om han ville köra mig till Place de Wagram.
— Wagram! upprepade åkaren och ref sig i hufvudet med ett ytterst betänksamt utseende.
Jag frågade, om han trodde att några obus föllo på den platsen.
— Ils ne tombent pas mal! svarade formannen och tillade, att han ingalunda ville våga lifvet för en sådan färd.
Efter långt öfvertalande och löfte om frikostiga drickspengar bad kusken mig stiga upp, och det bar af i raskt traf. Vi hvarken sågo eller hörde några granater och kommo således oskadade till öfverstlöjtnantens bostad, men att förmå kusken att vänta till dess jag ville anträda återfärden var alldeles omöjligt.
När jag anlände till familjen Staaff, fann jag den sysselsatt med att flytta. Place de Wagram hade under de närmaste föregående dagarna varit allt för mycket utsatt för versaillesernas artilleri. Nu flyttade öfverstlöjtnanten med familj ned till legationens officiella bostad vid rue Rovigo, helt nära boulevard Malesherbes.
Öfverstlöjtnanten berättade, att legationen fått veta, det tyskarna skulle lämna Saint-Denis samt att versaillestrupperna då skulle helt och hållet instänga staden, så att ingen kom hvarken in eller ut. Det var en allt för viktig underrättelse, ehuru den kom mycket för tidigt, men det kunde man då ej veta, hvarför jag skyndade mig att för den gången lämna Paris, ty till att stanna kvar under en kanske långsam belägring hade jag alls icke lust. När jag kom tillbaka hade föga förändrat sig i kommunens Paris.
Emellertid tog jag mitt föga trefliga rum hos mäster Weiss åter i besittning, och mästern visade sig mycket glad att återse mig. Guldslantarna satte han naturligtvis större värde på än på min gamla koffert. Under min frånvaro hade en landsman till mig, förre löjtnanten John Trägårdh, en af mina gamla studentkamrater, infunnit sig hos Weiss, kallad Leblanc, för att få hyra ett rum. Något sådant fanns dock icke ledigt i hela huset, men då min landsman var angelägen, föreslog skräddaren, att han kunde ligga i verkstaden, antingen på bordet eller under detsamma, men i förra fallet måste hyresgästen åter lämna bordet redan klockan sex på morgonen, då bordet skulle tagas i besittning af den som dagligen arbetade därpå.
Trägårdh valde bottenvåningen och skulle, försäkrade han sedan, ha sofvit rätt godt, men väckts något tidigt, ty innan klockan sju började man prässa på sängtaket, och det var Trägårdh icke van vid. Han for genast till Havre, där jag ett par dagar efteråt träffade honom, och där jag infann mig för en affär med gamle generalkonsul Broström. Trägårdh gjorde affärer i tändstickor, men hade svårt att sälja några lådor, emedan lastinnehafvaren fordrade betalning innan han lämnade ut en enda låda.
Sedan såg jag icke till Trägårdh förr än fram på sommaren i Paris. Jag återvände nu till Versailles, där jag, utom korrespondentbefattningen, hade ett och annat uppdrag att utföra. Den af ministern Fournier mig anförtrodda penningesumman hade jag redan dagen efter min ankomst till Versailles öfverlämnat till Jules Favre, som fortfarande var utrikesminister. En hel förmiddag måste jag »antichambrera» hos ministern, men jag fick företräde. Äfven republikanska excellenser kunna vara svåra att få tag uti.
En af ministerns sekreterare erbjöd sig ungefär hvar halftimme att mottaga och kvittera pengarne, men jag hade lofvat Fournier att öfverlämna dem i Jules Favres egna händer, och slutligen gick det också för sig. Ministern, den gamle radikalen, var utmärkt artig, men hade naturligtvis icke tid att säga många ord. I rummet utanför väntade fortfarande ofantligt mycket folk, och andra sprungo ut och in. Hela huset och prefekturen i departementet Seine-et-Oise genljöd af brådskande steg, högljudda samtal och hemlighetsfulla hviskningar. Allt var mycket politiskt, statsmannaklokt, regeringskraftigt. Ett par herrar som jag icke kände, hade fått, jag vet ej huru, reda på att jag öfverbragte understöd till inköp af utsäde och lyckönskade Frankrike till att äga sådana vänner samt tackade mig för hvad jag gjort till denna vackra handling. Jag var öfverraskad af denna tacksägelse, men den lät verkligen hjärtlig.
Uppdraget till Jules Favre, hälsningar från Harald Wieselgren till Henric Martin samt ett par andra dylika kommissioner hade jag riktigt utfört, men ett särskildt hälsningsuppdrag från Stockholm måste jag något närmare skildra:
Det var en dag i april. Jag beslöt att till den reformerta prästen i Versailles framföra de hälsningar jag till honom medfört från Stockholm. I Versailles’ gator bullrade det som vanligt på den tiden. Place d’Armes var ett enda oöfverskådligt virrvarr af krigiska tillredelser. Jag trängde mig med svårighet fram mellan artillerister, kanoner, hästar, stora ammunitionsvagnar, ambulanskärror, linjesoldater, som återkommo från tyska fångenskapen och åter sökte sina regementen eller de nybildade kårer, till hvilka de skulle sluta sig, örlogsmatroser till fots och örlogsmatroser till häst, sergeants de ville, fördrifna från Paris och i Versailles gjorda till soldater, en fantastisk blandning af alla möjliga uniformer, de flesta ganska illa medfarna, det hela ett för den fredlige mannen besynnerligt skådespel och som man lyckligtvis sällan får se, då ännu öfverraskande, men hvarvid man under de följande veckorna fick tillräckligt vänja sig.
Sådana scener fortforo Rue Hoche utför, ända ned åt Versailles’ Nôtre Dame. Bullret var döfvande. Men på andra sidan om nämnda kyrka vek jag af in på Rue Neuve och befann mig plötsligt på en stilla, fredlig gata, där jag icke såg en enda militär, där allt var tyst, nästan dödt, åtminstone i jämförelse med den väg jag nyss förut tillryggalagt.
Från sistnämnda håll trängde endast ett svagt buller ned i Rue Neuve, men där hördes något som jag ej kunnat förnimma bland krigssorlet på Place d’Armes — kanondundret från regeringstruppernas batterier mot de af insurgenterna besatta fästena omkring Paris. Det var ännu icke det ursinniga dundrande, som en månad senare höll oss vakna natt och dag, men det var tillräckligt för att erinra om i hvilken tid man befann sig, något hvarom den fridfulla och behagliga gatan alldeles icke påminde. Det var just en gata, vid hvilken en fridens förkunnare borde bo. När jag satte foten på tröskeln till n:r 14 och ringde på porten, hördes åter dånet af kanonaden. Sannolikt var det batteriet på Meudons terrass, som gjorde sig påmindt. Men den lilla porten öppnades och tillslöts åter efter mig, och jag befann mig i ett stilla hem, dit icke ett enda ljud af världens strid tycktes kunna tränga.
Jag var i den reformerta prästens ej blott stilla, utan äfven glada bostad. Allt var ljust och fritt, enkelt men smakfullt, och i den vackra trädgården blommade syrenerna som bäst, spridande sin vällukt in genom de öppna fönstren. Pastor Passa kom själf emot mig. Det var en hög, smärt gestalt, ännu ung, mörk och eldig, en söderns son.
Han var Cévennot, det vill säga född i Cevennernas bergstrakt, af en gammal huguenotfamilj, hvaraf alltid funnits en präst nu i århundraden. En af hans prästerliga förfäder hängdes under religionsförföljelsernas dagar, en fusillerades under den store Ludvigs »dragonnader», andra af familjen ledo döden på annat sätt.
I andra svåra dagar dolde familjen Passa sig under långa tider, men alltid redobogen att med religionens tröst bistå de trosförvanter som vågade sig till gömstället. Under den stora revolutionen hälsade samme Passas efterkommande med hänryckning frihetens nya dag, men erforo äfven de, att det icke alltid är frihetens vänner, som föra frihetens namn på tungan, också då ledo de förföljelse.
Med sådana minnen från sina förfäder skulle mången kanske blifva ofördragsam och fanatisk, dyster och otillgänglig. Théodore Passa, den på 1870-talet unge prästen i Versailles, var fördragsam och frisinnad, glad och förekommande. När han hörde, att jag var svensk, nickade han ännu gladare emot mig och tryckte ännu en gång min hand.
»Svenskarne äro våra vänner», sade han och förde mig upp i familjens salong vid de öppna fönstren bakom de doftande syrenerna.
Pastor Passa kallade på sin hustru och den öfriga familjen, och tack vare min svenskhet, så var jag snart fullkomligt hemmastadd.
I pastorns hus kommo några medlemmar af nationalförsamlingen om aftnarna och då politiserades ganska flitigt. Vi hade sannerligen icke brist på ämnen under den tiden. Representanterna, alla frisinnade män och ett par skarpt utpräglade republikaner, talade om Frankrikes framtid. Vi andra meddelade våra intryck från den senaste séancen i Versailles-palatsets teatersalong, det vill säga i nationalförsamlingen, eller berättade hvad som hände oss under ströftåg i trakten, huru man varit vittnen till en och annan strid, huru man sett fästena beskjutas, hvad man hört och erfarit under denna underbara tid. Alla hoppades vi på en lycklig utgång, om också man ofta vore bedröfvad under detta brödrakrig. Ingen tog någonsin kommunens försvar. Hvem bland liberalt folk skulle väl vilja försvara ett sådant attentat mot friheten, ett sådant försök att fördärfva den unga franska republiken?
Det var ingen ängslig »gudsnådlighet» i den reformerta prästens hus, men där var ett djupt allvar alltid på botten af hvad som afhandlades, och stunder funnos, då allvaret förbyttes i vemod. De yttre förhållandena gåfvo därtill tillräcklig anledning. Äfven denna ädla familj hade varit utsatt för hårda slag. Fru Passa’s bägge bröder hade stupat under kriget mot tyskarne, och den unga, älskvärda kvinnans ögon fylldes ofta af tårar, ty under våra samtal var det tyvärr alltför mycket, som påminde henne om de olyckliga striderna mot tyskarne.
Hon var ett fint bildadt fruntimmer, men med sann kristlig undergifvenhet för sin släkts och sitt fäderneslands olyckor, och hon var en värdig maka åt den starke, frimodige huguenotprästen, hvilken ännu aldrig böjt sitt hufvud oftare än i bönen, icke då han stod bland fienderna och erinrade dem om mildhet mot de besegrade, ej heller då kulorna hveno omkring honom, när han gick att bära religionens tröst och äfven materiell hjälp till trosförvanter och icke-trosförvanter i de bombarderade byarna. Man lär sig att älska prästen, då denne uppträder så som den reformerte pastorn i Versailles. Än bad han med sin församling i den lilla kyrkan vid rue Hoche, än gick han långa och farliga vägar för att bringa hugsvalelse till den lidande mänskligheten, än satt han under vänliga samtal i familjekretsen, alltid färdig att kämpa för sin hjord, alltid med ett öppet sinne för det sköna, lika väl som för det goda och sanna, alltid både präst och medborgare, god fosterlandsvän och god familjefader.
Det var samme pastor Passa, samme starke huguenot, som uppehöll kapten Rossels mod under dennes sista dagar och som under flera månader dagligen besökte honom i fängelset. Passa afskydde kommunen och afskydde Rossels blodiga framfart, liksom han afskydde hvarje förrädisk handling mot fäderneslandet, men om han fördömde synden, så fördömde han icke syndaren, när denne visade uppriktig ånger, något som Rossel verkligen gjorde.
Passa använde hela sin energi och hela sitt inflytande, hvilket ingalunda var ringa, för att utverka nåd från dödsstraffet för kommunens f. d. krigsminister, men rättvisan måste hafva sin gång. När Rossel anträdde sin sista vandring, gick Passa vid hans sida och understödde honom. Han lämnade honom icke förr än det var slut. Det var Passa, som band näsduken för den lifdömdes ögon, som sist omfamnade honom och mottog hans sista hälsningar.
⁎
Uppgiften om tyskarnas afmarsch från Saint-Denis befanns ogrundad eller åtminstone förhastad, och man kunde fortfarande komma så väl in i som ut ur Paris på förut uppgifna villkor. Jag gjorde mig således färdig att åter företaga en ny tur till hufvudstaden för att se huru kommunen utvecklat sig. Men innan jag kom att sätta min plan i verket, infann jag mig dagligen i första radens fond på Versailles’ slottsteater för att höra på ganska intressanta öfverläggningar i nationalförsamlingen, hvilken, såsom jag redan berättat, hade sina sammankomster i nämnda teater. Genom herr Åkermans välvilja kunde jag så ofta jag önskade få begagna legationens plats å första raden, där man satt bekvämt och hade fullständig öfversikt af salongen.
Då jag tröttnade på förhandlingarna och behöfde vederkvicka mig för en stund, gick jag in i det närbelägna Hôtel des Réservoirs, som hade en alldeles förträfflig mathållning, men prisen voro ganska höga äfven i vanliga tider och så mycket mera under de öfverbefolkningsförhållanden som våren 1871 rådde i Versailles.
Mina dagliga måltider åt jag annars på Hôtel du Sabot d’or, som hade en ganska god restaurant med pris vida lägre än Réservoirs’.
Men så kommo rykten om att sakerna tycktes tillspetsa sig i Paris, och då tänkte jag ej längre på Sabot d'or eller på min plats i första radens fond, utan rustade mig att å nyo göra en expedition till kommunen. Underrättelserna voro i allmänhet sparsamma, och de få tidningar af regeringspartiet, som kommo ut i Versailles, hade föga att meddela.
Le Soir, journal du Matin, ropade kolportörerna i Avenue de Paris utanför Prefekturpalatset och hela avenuen i ända, men innehållet i denna afton-morgon-tidning var föga upplysande. Kanonaden hörde man också dagarna i ända, och stora skaror fångar infördes till Versailles, men ville man ha fullständiga underrättelser, vore det nog bäst att själf hämta notiserna på ort och ställe, hvilket åter hade vissa olägenheter och kunde medföra fängelse eller något ännu värre.
Mina utflykter från Versailles till Paris hade emellertid aflupit utan farligheter, och jag beslöt att företaga ännu en sådan färd. En vacker majdag befann jag mig åter i hufvudstaden. Tillståndet där tycktes på åtskilliga tecken vara ganska mycket försämradt. Kommunens meniga sågo ännu eländigare ut än förr. Officerarne vräkte sig ännu oförskämdare, men detta tycktes icke vara en yttring af verklig tillförsikt, utan mera för att markera tilltagande oro. Början af slutet hade synbart redan inträdt. Kom man i samtal med någon af det högre kommunardbefälet, t. ex. med Delescluze, hvilken sextioåring icke gjorde obehagligt intryck, fann man, att äfven bland detta hade modlösheten gripit omkring sig, men att de sökte dölja det verkliga tillståndet, somliga med visst svårmod, andra med fräckt öfversitteri.
En ganska egendomlig företeelse var korsikanen Puschal Grousset, kommunens utrikesminister (delegué aux affaires extérieures) och en af dess ursinnigaste nyhetsmakare, som röstade för Vendômekolonnens omstörtande och nedrifvandet af Thiers’ hus. Han hade varit utgifvare af den vildsinta tidningen Marseillaise och var inblandad i Victor Noirs tvist med prins Pierre Bonaparte, som slöts med att den sist nämnde sköt ihjäl Noir. Grousset var en ung man på några och tjugu år och hade, såsom jag fann, vändt sig till öfverstlöjtnant Staaff för att inleda diplomatisk förbindelse. Han uppträdde då med ej blott mycken foglighet, utan ådagalade till och med en viss finhet i sin framställning och lade sig tydligen vinn om att synas diplomatisk.
Den lille, mycket mörklagde Grousset var ganska eldig i sitt föredrag, men ytterst artig, hvilket ock öfverensstämde med hans yttre, som var mycket vårdadt, nästan öfverdrifvet elegant. På kommunens sista dagar flydde han, men ertappades och dömdes till deportation i Nya Caledonien, hvarifrån han dock, jämte Rochefort, räddade sig, hvarefter han slog sig på den hederliga litteraturen och har under det antagna författarnamnet André Laurie m. fl. pseudonymer skrifvit goda och intressanta böcker samt fortfar visst därmed ännu.
Det kunde vara af ett visst intresse att lära känna en sådan fin omstörtningsman som unga Grousset, men flertalet af de maktägande kommunarderna var ingalunda så fogligt af sig, och det var icke rådligt att gifva sig i samtal med hvem som helst af kommunens folk. Man kunde lätt bli tagen för en af »bondbassarna», med hvilket simpelt ord jag tycker mig kunna öfversätta det »ruraux», hvarmed kommunarderna helt föraktligt benämnde versailleserna ... »Bondbassar» både regeringen och nationalförsamlingen, diplomatiska kåren och alla de andra som hellre bodde i det fria Versailles än i det af kommunen hårdt kufvade Paris.
»Les ruraux, les ruraux» skrek man en dag på Montparnasse, och en bataljon kommunarder råkade i vild flykt.
Man trodde, att versailleserna redan trängt in i staden. Det var dock endast falskt allarm. Men detta upprepades dag efter dag, och troligtvis skulle det en gång bli verklighet. Det var sannolikt på tid att bryta upp. Tyskarne lågo ännu i Saint-Denis, men de kunde försvinna hvilken stund som helst. Jag for den vägen för sista gången, hvilket jag dock icke då kände till. De vanliga undersökningarna af de afresande försiggick. Först kom en kommunardkapten och såg igenom våra papper. Allt i ordning! Innan tåget sattes i gång inställde sig ännu en kapten i samma ändamål och tog oss noga i skärskådande, och fann ingenting misstänkt, ehuru jag starkt förmodade, att en fruntimmersklädd passagerare med karlavulna åthäfvor var en mansperson. Sådant har händt förr.
Inom kort var jag åter hos mäster Weiss, och dagen därpå satt jag å nyo i första radens fond och hörde från tribunen bekräftelse på, att hela Paris skulle snart vara inneslutet. Så skedde ock, och därmed var hvarje tanke på att komma in i Paris alldeles omöjlig så länge kommunarderna kunde hålla stånd.
Påföljande söndag befann jag mig i Avenue de Paris i Versailles, då jag såg folkmassan rusa in i rue de Saint Pierre och under skrän och tjut omgifva en öppen omnibus, där en civilklädd person satt bland flera gendarmer. Den civilklädde var fruktansvärdt blek och hade håret klippt ända till hufvudsvålen. Han: såg hemsk ut, och skränet omkring åkdonet gjorde det hemska ännu hemskare.
Det var Rochefort som på detta sätt förpassades in i Versailles från ett misslyckadt rymningsförsök, som han företagit, då kommunen sjöng på sista versen. Den talangfulle, men föga samvetsgranne skribenten, som en tid var så populär, hälsades nu af hotande skrän och förbannelser, och hade bevakningen icke hållit folkhopen på afstånd, skulle man sannolikt ha slitit Rochefort i stycken.
Nu fördes han in i fängelset Saint Pierre och kunde vara glad öfver att fängelseporten slogs igen mellan honom och den rytande folkmassan.
Samma dags eftermiddag var jag vittne till en helt annan scen. Från prefekturen rusade en karl ut i avenuen, svängande ett pappersblad öfver sitt hufvud. Det var en proklamation om att regeringstrupperna inträngt i Paris. Oändligt jubel i Versailles, som alltid uttryckt sitt ogillande af kommunen, och visat detta bland annat då de stora fångtågen inkommit i Versailles.
Jag ville besöka Henri Martin, men fann honom icke. Morgonen därpå ämnade jag först söka mig in i Paris igen, men fann det fördelaktigare att vänta en dag. Henri Martin var fortfarande osynlig. Jag gick upp i nationalförsamlingen och hörde på Thiers, som talade från tribunen och fröjdade sig öfver intagandet af hufvudstaden.
På tisdags morgon, den 23 maj 1871, förklarade jag för mäster Weiss, att han nu snart skulle blifva kvitt både mig och de tio francs för hvarje dag, som jag nu betalt i nära två månader. Så gick jag upp till rue des Réservoirs, där det fanns en droskstation, på hvilken flera åkdon funnits att tillgå sedan de från Paris förflyttat sin trafik. Där fanns också den dagen åtskilliga fiakrar, men ingen ville köra till Paris under femtio francs.
Det fann jag för dyrt. Jag beslöt att gå, och jag gick. Under vägen hade jag mycket att se och iakttaga, allt som plägar vara vanligt under ofredens tid, men som fängslar en fredlig persons uppmärksamhet.
När jag kom till Sèvres, råkade jag in i ett förskräckligt virrvarr af alla möjliga krigsfordon och visste icke huru jag skulle reda mig. Då hörde jag en röst som ropade mitt namn, icke med det franska uttalet, vid hvilket jag hunnit vänja mig, utan på svenska, fastän med fransk accent. Det var Henri Martin som satt i ett åkdon, hvilket råkat fast i trängseln. Han kom, sade han, från Paris, där han blifvit åter inställd som maire i 16:de arrondissementet, som är Passy. Detta förklarade hvarför jag icke fått tag i honom dagen förut. Nu skulle han fara tillbaka till nationalförsamlingen och då han förnam, att jag ämnade mig ned till Paris men ej ägde någon passersedel, hvilken vore alldeles oundgänglig, förklarade han min afsikt för ren galenskap. Utan sådan sedel slapp jag icke in, utan skulle utsätta mig för allvarliga olägenheter och faror. Han bad mig stiga upp i hans vagn och med honom återvända till Versailles.
Jag var dock fast i min föresats att begifva mig till Paris och tog därför afsked af häfdatecknaren som beklagade min envishet och for vidare till Versailles. Jag fortsatte nedåt Seine, gick öfver en där utlagd tillfällighetsbrygga och fann på andra sidan en mindre omnibus, i hvilken några personer befunno sig för att låta forsla sig till Paris. Äfven jag tog plats i vagnen och tillkännagaf min afsikt att söka komma in i staden. Reskamraterna frågade genast om jag hade någon Laissez-passer och på mitt nekande svar förklarade de enstämmigt, att utan sådan sedel, undertecknad af Mac Mahon själf, fick ingen inträde. Mitt pass kunde ej hjälpa mig.
Det lät icke uppmuntrande, men svårigheterna, hvilka redan Henri Martin för mig uppräknat, afskräckte mig icke. Vid framkomsten till fästningsvallen togo de öfriga omnibuspassagerarna afsked af mig, förklarande, att längre skulle jag nog icke komma.
Jag befann mig helt nära muren vid Porte Saint-Cloud på Point-du-Jour och steg upp på en jordhög som tycktes vara lämning från de löpgrafvar som gräfts ända fram till befästningarna. Porten var sönderskjuten, men ersatt af en provisionell träport som stod halföppen. Genom denna öppning passerade mina kamrater från omnibusfärden och visade hvar sitt papper, som en officer i porten noga granskade, hvarefter de resande släpptes in.
Jag insåg nu, att det knappt vore troligt att jag utan något sådant papper skulle få passera, allra helst som porten var besatt af en mängd soldater af Versailles-armén. Försök måste dock göras. Jag steg ned från jordhögen och gick med till utseendet lugna steg rakt på porten, men i själfva verket var jag allt annat än lugn. När jag kom till porten, stod officern, som jag fann vara en kapten, noggrant skärskådande ett papper som öfverräckts honom af en civilklädd person, hvilken stod på kaptenens vänstra sida, under det soldaterna i samlad klunga grupperade sig omkring dessa två. Jag gick på kaptenens högra sida, blickande rakt framför mig. Ingen sade ett ord åt mig.
Jag var inne i Paris, men det kittlade i benen på mig och jag kände stor lust att springa, vågade dock icke, ty då hade jag naturligtvis dragit uppmärksamhet på mig, och följden hade nog varit ett eller annat gevärsskott.
Den långa gatan i Point-du-Jour var nästan alldeles förstörd af versaillesernas granater. Högst få personer syntes bland ruinerna. Framför ett sönderskjutet hus hade en marchand de vins ställt upp en liten försäljning i fria luften. Han hade under den närmast föregående tiden hållit sig dold i källarn af fruktan för versaillesernas granater och kanonernas »rekvisitioner».
Jag förfriskade mig med krögarens »petit-bleu» och bjöd ett par artillerister från batteriet Brimbarion på samma vara. De följde mig ett stycke bortåt käerna, men återvände snart till sitt batteri, hvilket dagen förut upphört med sin kanonad.
Vid Grenellebron stodo några personer och sågo på soldater som badade i Seine. Märkvärdigare var att finna andra som sutto helt lugnt och metade under det granater exploderade ej långt därifrån. Då och då mötte jag soldater från 62:dra och 110:de regementena, hvilka lågo uppe i Passy och på de gator som leda till denna förstad. Jag gaf mig i samtal med dessa militärer, men de visste icke annat än att man slogs i Champs-Elysées och på Place de la Concorde. Själfva tillhörde de eftertruppen.
Ju närmare jag nalkades Industripalatset, dess tätare hördes gevärssalfvorna och enskilda gevärsskott. Kulorna hvisslade ohyggligt. Jag gick in på en ambulans som befann sig dels i träbaracker på käen, dels inne i palatset, och trodde mig vara i säkerhet, men säkerhet fanns ej den dagen. Kommunarderna besköto ambulansen för att regeringstrupperna ej skulle få fast fot där.
Jag begaf mig så fort som möjligt därifrån och var missnöjd öfver att icke ha fått erfara något om den verkliga ställningen. Från käen gick jag upp i Passy, där jag vid den gamla rue Basse, hvars nuvarande namn jag icke erinrar mig, fann ett kompani soldater sysselsatt med att förstöra en barrikad, som eröfrats kvällen förut. En kapten öfvervakade arbetet. Till honom vände jag mig med förfrågan, om jag kunde komma till Trocadero den vägen. Jag visste, att man från den höjden, där Trocaderopalatset då ännu icke var byggdt, hade öfversikt öfver en god del af Paris, hvarför jag där borde finna en förträfflig iakttagelsepunkt.
— Man går inte till Trocadero på en sådan här dag — svarade kaptenen föga artigt och vände mig ryggen. Jag gick vidare och fann att striden i denna stadsdel måste ha varit ganska skarp dagen förut. Bland annat hade man skjutit genom för tillfället i trädgårdsmurarna gjorda skottgluggar och kastade man blicken genom dem in i den vackra trädgården, fann man förödelsens styggelse.
I hörnet af Passys hufvudgata och en ny gata som jag ej kände till, kallad rue Franklin, stod en port. Jag ville gå in på den gatan, ty jag förmodade, att den skulle leda till Trocadero, men postens »on ne passe pas» hejdade mig. Min missbelåtenhet ökades. Jag hade egentligen icke fått reda på någonting, endast tillryggalagt långa sträckor utan resultat samt vågat lifvet i ambulansen vid Industripalatset.
Under det jag gjorde dessa ledsamma betraktelser, stod den nyss omnämnda kaptenen plötsligt framför mig. Med barsk min och otåligt uttryck frågade han hvarifrån jag kom och hvilken jag var samt hvarför jag strök omkring i Passy och talade med soldaterna. Allt detta föreföll honom misstänkt. Länge hade han gifvit akt på mig och tyckt sig finna att jag icke vore i rätta ärenden stadd.
Jag fann officerens beteende oförskämdt, men gjorde dock fullt sanningsenligt reda för mig. Denna redogörelse syntes honom dock ofullständig och tämligen osannolik, i synnerhet hvad uppgiften om inträdet genom Porte Saint-Cloud beträffade.
— Följ mig! utropade han, fattade mig i armen och drog af med mig.
Jag tog upp mitt pass och visade det.
— Edert pass angår mig icke! ropade han och ville ej ens kasta en blick på det papperet. Efter långvarigt parlamenterande lyckades jag dock slutligen förmå kaptenen att se på Fourniers varma anbefallande. Han såg också republikens stämpel och öfriga kännetecken på att dokumentet var fullt äkta, hvilket gaf honom anledning att bemöta mig höfligare, och detta öfvergick snart till fullständig artighet. Han hade tagit mig för spion, men insåg nu sitt misstag.
Vi utbytte kort, och hans namn var Leroy, capitaine-adjutant-major vid det 110:de regementet. Han sporde, om jag fortfarande önskade begifva mig till Trocadero. Visst önskade jag det. Vi återvände samma väg vi kommit och befunno oss snart vid mynningen af rue Franklin, där posten naturligtvis lät officern passera, och dennes sällskap fick följa med. Vid andra ändan af den korta gatan, där denna öppnade sig utåt Trocadero-platsen, stod också en post och denne höll sig så platt som möjligt mot muren. Jag kunde förstå, att han stod så för att lämna granaterna så litet spelrum som möjligt.
Kaptenen frågade soldaten, om någon obus fallit nyligen. Svaret blef: för tio minuter sedan eller kanske det var några fler eller färre minuter. Jag hörde ej så noga på hvad posten yttrade.
— Vi kunna gå ut, sade kapten Leroy. Och vi gingo ut på platsen, där det såg ruskigt ut i alla afseenden. Jag tänkte därpå, då jag sju år därefter för första gången besökte det då färdigbyggda präktiga palatset. Men den 23 maj 1871 var det annat som tog uppmärksamheten i anspråk. Min kapten hade god reda på ställningen öfver allt i Paris och visade mig hvar den eller den armékåren för tillfället befann sig. Jag fick en ganska klar föreställning om striderna där nere i staden.
— Men, yttrade kaptenen och smålog kanske litet elakt — ni vet måhända inte, att insurgenterna beskjuta den plats, där vi nu befinna oss, och att en granat kommer då och då.
— Om vi skulle kasta oss ned på marken, föreslog jag.
— Åh nej, vi kunna gärna stå upprätt — förklarade han, och för skams skull stod också jag upprätt.
Men så kom en granat och slog ned i vattnet vid Ienabron, alldeles under oss.
— Såg ni den där? sporde kaptenen.
Jag hade nog sett den och sett tillräckligt för öfrigt.
— Som ni vill, sade kaptenen.
Vi togo ett vänligt afsked och ha sedan dess aldrig sett hvarandra. Kanske att han stupade, då det 110:de ryckte fram.
När jag lämnade Trocadero fladdrade den röda fanan ännu på Tuilerierna. Under natten därefter sattes eld på slottet, och på onsdagen samt närmast följande dagar brann en god del af Paris, en praktfull syn, ännu mera hemsk än praktfull, mera förskräcklig än hemsk.
En hel vecka fortsattes striden, en vecka af blod och lågor. Min afsikt är icke att upprepa hvad som förr skrifvits så mycket om den blodiga veckan, men den står bloddrypande och eldblossande bland den fredlige mannens minnen. Jag tillägger endast en tacksam erinran om familjen Staaffs vänliga tillmötesgående, då jag, under senare delen af den blodiga veckan, hos den familjen åtnjöt en hjärtlig gästfrihet, ovärderlig under en sådan tid.
Hvarje dag följde öfverstlöjtnant Staaff och jag nära efter regeringstrupperna. En dag infunno vi oss i den ofvan nämnda ambulansen för att efterhöra en landsman som skulle ha blifvit sårad i en af striderna och intagits på i fråga varande fältlasarett, där sex hundra personer sköttes på det omsorgsfullaste. Landsmannen funno vi icke, men jag fick nöjet att göra bekantskap med öfverfältläkaren doktor Chenu, en högst intressant personlighet. Han kunde aldrig förlåta kommunarderna, att de beskjutit ambulansen, hvilket skedde på ofvan omnämnda dag.
⁎
Pingstdagen, hvilken det året inföll på den 28 maj, var kommunens sista dag. Jag nödgades den dagen undvara öfverstlöjtnantens sällskap, men saknade icke föremål för mångfaldiga iakttagelser. Sedan jag klättrat öfver dels förstörda, dels af insurgenterna i helt skick öfvergifna barrikader, uppehöll jag mig länge framför Hôtel de Ville, som fortfor att brinna, och där jag såg hundratals fångar föras in i kasernen Lobau, där de, som ljudet af gevärssalfvor tillkännagåfvo, snart därefter skötos. Det var hemskt, och jag glömmer det aldrig, lika litet som andra ohyggligheter under dessa dagar och som jag sökt skildra i den lilla berättelsen »Röda fanan».
Längre fram på dagen satt jag utanför Café Cardinal på Boulevard des Italiens, och förbi den platsen defilerade icke blott hundratals, utan tusentals fångar af hvilka några blefvo skjutna, de flesta deporterade och till att börja med förda till Versailles för att där rannsakas och tillsvidare förvaras i Orangerifängelserna.
Aldrig har jag förgätit kommunens dagar. Jag skulle om dem kunna skrifva volymer, då jag nu lämnat endast några få sidor.