Om svensk jordäganderätt/Om privat jordäganderätt

←  Om territoriell och publik jordäganderätt

Om svensk jordäganderätt av Adolf Åström Om privat jordäganderätt

Slutord  →

KAP. VI.

Den privata jordäganderätten.

Hufvudändamålet med den enskilda människans ekonomiska verksamhet är produktion af medel, som äro lämpliga för tillfredsställande af hennes behof.

Produktionen är i tekniskt hänseende resultat af en samverkan emellan människans personliga krafter och naturens krafter. Natur och arbete betecknas därför som produktionens elementära faktorer. Från ekonomisk synpunkt åter är produktionen resultatet af en samverkan emellan människans personliga krafter och de naturkrafter, som äro föremål för mänsklig hushållning.^[1]

Alla eller åtminstone nästan alla naturens mera sällsynta prestationer äro emellertid bundna vid jorden. Därför kunna vi ock säga, att produktionen är resultat af en samverkan emellan människans arbete och i sammanhang med jorden varande naturliga förmåner.

Människan lefver alltid uti ett själfständigt samhälle af mer eller mindre utvecklad natur, och af den föregående framställningen veta vi, att ifrågavarande samhällen, åtminstone hvad Sverige och sannolikt hela Skandinavien angår, tillerkänt sig öfveräganderätt till vissa af dem behärskade jordområden, d. v. s. att samhällena, hvart för sig, gjort dessa jordområden till föremål för social- och privatekonomisk hushållning.

Låtom oss därför ställa den enskilda människan inom dessa samhällen samt tänkom oss henne därinom vid en tidpunkt, då hela ifrågavarande samhälles jordområde var ren och oinkräktad allmänning.

För tillfredsställande af sina behof hade hon af nöden vissa yttre medel – konsumtionsnyttigheter. Såsom medel att anskaffa dem ägde hon i sig själf sina personliga krafter, sin arbetsförmåga samt utom sig själf å allmänningen varande naturförmåner.

Vid anskaffningen kunde hon nu gå till väga på tvenne sätt. Dels kunde hon på allmänningen direkt uppsamla medlen för sina behofs fyllande, t. ex. genom att plocka bär och frukter, dricka ur källan, bryta löf att skyla sig med, tillreda hålor till bostad o. s. v. Det är den kapitallösa produktionen. Dels ock kunde hon först skaffa sig vissa föremål, hvarigenom hon sedermera kunde bereda sig konsumtionsnyttigheter, t. ex. genom att tillverka giller och nät för jakt och fiske, infånga och tämja boskap, tillreda jorden för sådd, smälta metaller och göra verktyg o. s. v. Det var den kapitalistiska produktionen.

Medelst den förra produktionsmetoden erhöll hon omedelbart, hvad hon behöfde, medelst den senare först efter ett omvägsförfarande.

Genom den kapitalistiska produktionsmetoden måste hon först skaffa sig vissa mellanprodukter, innan hon kunde nå sitt mål. Det uppkom en ny grupp af nyttigheter – kapitalnyttigheter.

Sedan människan inslagit på den kapitalistiska produktionens längre, men mera gifvande väg, finna vi de olika hushållningssubjekten i besittning af två gruppen nyttigheter: de konsumtiva och de produktiva. Den ena som den andra är ytterst upphämtad å allmänningen.

Efter hand som åkerbruket i förening med fast bosättning blef det viktigaste af samhällenas näringsfång, blefvo t. o. m. särskilda jordområden af människan tagna i uteslutande besittning för produktiva eller konsumtiva ändamål.

De första produktiva jordområdena voro åkrarna, de första konsumtiva tomterna och graffälten.

Allt annat var allmänning eller ren naturprodukt.

Under utvecklingens gång har såväl den konsumtiva som den produktiva gruppen erhållit tillökning af nya species. Men det för hvardera genomgående karaktärsdraget kvarstår i allt fall.

Låtom oss t. ex. särskilja jorden i ett nutida samhälle efter måttstocken af konsumtiva och produktiva ändamål.

Till de konsumtiva nyttigheternas klass höra sålunda alla de jordstycken, som äro upptagna af människoboningar i stad och på land, platser för regeringsbyggnader, försvarsverk, kyrkor, skolor, muséer, bibliotek m. m. allmänna platser o. s. v.

Till de produktiva nyttigheternas klass höra åter åkrar och ängar, vattenbyggnader och grufanläggningar, kulturskogar, platser för fabriker, verkstäder och industriella anläggningar, ladugårdar, mejerier o. s. v.

Till på en gång konsumtiva och produktiva nyttigheter höra slutligen flertalet kommunikationsleder till lands och vatten.

Allt annat är rena naturprodukter, såsom betesmarker och naturskogar, myrar, mossar och impedimenter, vattenområden i naturligt skick samt i jorden varande fast massa.

Den nationalekonomiska vetenskapen har merendels velat hänföra jorden såsom ett totalitetsbegrepp till endera klassen, kapital eller natur.^[2]

Det är emellertid alldeles nödvändigt att, såsom vi här gjort, hänföra de nationalekonomiska nyttighetsbegreppen icke allenast på lösa saker utan jämväl på de särskilda jordstyckena.

Om vi nu till en grupp sammanföra alla de jordområden, som hafva ett enbart konsumtivt eller ett enbart produktivt, eller dem, som hafva ett på en gång konsumtivt och produktivt ändamål, och motsätta dem alla de jordområden, som äro rena naturprodukter. kunna vi benämna den förra gruppen kultiverad jord, den senare okultiverad jord.

Till det förra slaget hänföra vi alla de jordstycken, å hvilka människan nedlagt arbete och kapital, till det senare åter de, som äro ren natur. Då emellertid det i hvarje nyttighet varande kapitalet kan upplösas i arbete, är det nog att säga, att den kultiverade jorden är resultat af arbete och att den okultiverade är ren natur.

Till dessa nationalekonomiska grundprinciper har den svenska rättsordningen på ett spontant sätt anknutit sig. De enskilda hushållningssubjektens uteslutande besittning af kultiverad jord har af rättsordningen sanktionerats. Enskild jordäganderätt har uppkommit.

Förloppet härvid kan lättast klargöras genom en jämförelse med den romerska rättens regler för specificatio.

Om man af ett material genom användning af arbete (och kapital) framställer en ny produkt af högre ekonomiskt värde, så förvärfvar specifikanten, på grund af sitt nedlagda arbete (och kapital), äganderätt till produkten, under alla omständigheter i det fall, att han förut varit delägare i materialet.>^[3]

På samma sätt har enskild äganderätt till jord uppkommit. Den enskilde samhällsmedlemmen har tagit eller erhållit ett stycke jord af allmänningen i sin besittning, därå nedlagt arbete (och kapital) samt på grund häraf förvärfvat äganderätt därtill.

Att en ny nyttighet uppkommit genom odling, kan man se däraf, att åtminstone en stor del af det nedlagda arbetet aldrig kan å nya särskiljas från jorden. Och hvad som här närmast säges om odling å jord, gäller ock om allt annat arbete å hvad vi här kallat kultiverad jord, såsom järnvägar, byggnader, kanaler m. m.

Har alltså privat äganderätt till all kultiverad jord uppkommit genom det ursprungliga laga fång, som romerska rätten benämner specificatio, kunna vi draga en viktig slutsats med afseende å samma äganderätts innehåll och begrepp.

Bemäktigar man sig en annans material och gör däraf en produkt af högre värde, har den förre ägaren visserligen förlorat all äganderätt till sin förra sak, men han har naturligtvis därmed icke förlorat all rätt till densamma. Han har fortfarande anspråk på ersättning för sitt förlorade material.

På samma sätt vid specifikation af jord å en allmänning.

Samhället, som förut ägde den genom specifikation till annan person afhända jorden, äger anspråk å ersättning för jorden i dess förra naturliga skick.

Hvarje års naturliga afkastning af en åker eller äng är resultatet af en samverkan emellan de vid jorden bundna naturkrafterna samt i jorden nedlagdt arbete (och kapital).

Samhällets ersättningsanspråk omfattar alltså den del af afkastningen, som belöper på de vid jorden fästa naturkrafternas medverkan.

Detta ersättningsbelopp kan emellertid icke utgå en gång för alla. Vore detta möjligt, skulle nämligen beloppet utgöra en summa af samhällets andelar i samtliga årsafkastningar, naturligtvis med beräkning af deras värden vid tiden för ersättningens utgående. Men denna summa kan aldrig beräknas, eftersom jorden är, praktiskt sedt, af evig varaktighet. Summan skulle nämligen uppkomma genom addition af en oändlig serie kvantiteter.

Samhällets anspråk på ersättning för den naturliga grunden måste alltså utgå för hvarje år.

All kultiverad jord i enskild ägo är alltså pliktig att till staten betala årlig grundränta.

Detta statens anspråk på grundränta kan aldrig med förbindande verkan för all framtid efterskänkas eller preskriberas. Den ena generationen kan icke med afseende härå göra perpetuella eftergifter till förfång för alla kommande generationer. Särskilda års grundräntor kunna väl både efterskänkas och preskriberas, men aldrig anspråket såsom sådant.

Häraf följer emellertid i sin ordning, att den enskilda äganderätten till kultiverad jord, rent teoretiskt sedt, aldrig kan vara absolut utan alltid och med afseende å hvarje jordstycke måste vara inskränkt.

Äfven om staten för viss tid efterskänker sitt anspråk å grundränta, kvarstår dock alltid anspråket därå och kan göras gällande, när det så befinnes lämpligt.

Den enskilda äganderätten till kultiverad jord kan därför icke definieras såsom »den i sig obegränsade rättigheten att förfoga öfver en sak», utan snarare då, i enlighet med Wagner, såsom »den högsta af rätten medgifna form för en persons rättsliga herravälde öfver ekonomiska nyttigheter.»^[4]

Uti de nutida samhällena omfattar emellertid den privata äganderätten icke allenast kultiverad jord utan äfven större delen af den okultiverade.

Någon allmän inre grund för detta faktum torde likväl näppeligen kunna påvisas. De enskilda jordägarne hafva för bedrifvande af med åkerbruket i förbindelse stående binäringar: boskapsskötsel, skogsafverkning, jakt och fiske, gjort anspråk på delar af den omgifvande allmänningen, och anspråket har af samhällena godkänts.

I rättsligt hänseende stöder sig alltså den privata äganderätten till okultiverad jord på en statens tilldelning – en förläning.

I ekonomiskt hänseende åter har ifrågavarande äganderätt endast att såsom grund åberopa ändamålsenlighet och lämplighet. Men häraf inses, att äganderätten till okultiverad jord är underkastad föränderlighet.

Hvad som är ändamålsenligt för en tid behöfver ej vara det för en annan. Under föregående århundraden har t. ex. skogsafverkningen varit en binäring till jordbruket. I vårt århundrade har däremot skogsafverkningen blifvit en fullt själfständig näring med för sig egna betingelser. Ett af grundvillkoren för denna närings bestånd är otvifvelaktigt, att skogsmarken lägges tillsammans i stora komplexer, afskilda från den kultiverade jorden. För skogsafverkningens bestånd såsom själfständig näring torde det alltså icke längre vara ändamålsenligt, att den okultiverade jorden tillfogas den kultiverade såsom bihang.

Utgöres emellertid den privata äganderätten till okultiverad jord utaf delar af statens allmänning, öfver hvilka staten genom ett enkelt lagbud eller administrativ åtgärd förlänat förfoganderätt, har staten af sådan jord ett ännu omedelbarare anspråk på grundränta än af kultiverad jord. Förläningen innebär nämligen uteslutande rätt för vissa enskilda personer att tillgodogöra sig vissa rena naturförmåner, till hvilka hela samhället förut haft en samfäld rätt. Fördelarna för ett fåtal blifva till förfång för flertalet. Till gengäld härför torde det vara med naturlig rätt och billighet öfverensstämmande, att samhället i dess helhet godtgöres med en årlig afgäld eller grundränta.

Men härjämte torde kunna ifrågasättas, om äganderätten till okultiverad jord, från allmän och rationell synpunkt sedt, kan öfver hufvud taget anses såsom äganderätt. Någon allmängiltig inre grund kan icke uppletas. Och ett lagbud torde ej vara tillräckligt att rättfärdiga densamma.

Enligt den gängse rättsåskådningen är den privata äganderätten ursprungligen fotad på en occupatio af en res nullius. Här hafva vi gjort gällande, att grunden till jordäganderätten måste vara en specificatio af en res communis.

Men då ingen saklig nyttighet torde finnas, som icke är bunden vid ett å jorden eller i jorden hämtadt material eller är delar af jorden själf, lär icke heller äganderätten till lösa saker kunna grundas på annat än en specifikation. Äfven äganderätten till å allmänningen tillägnade rena naturprodukter förutsätter ett afskiljande från sammanhanget med jorden och således ett arbete, som kan vara än obetydligt, såsom då det t. ex. afser plockande af bär, och än kompliceradt, såsom då det t. ex. afser upphämtande af malm från en grufva.

Grundas alltså all enskild äganderätt till kultiverad jord och till lösa saker å en specifikation, blir frågan den, om man för begreppet enskild äganderätt kan medgifva en tvåfaldig grund: för äganderätten till okultiverad jord statens lag, för all annan äganderätt specifikation. Att detta är med den vanliga rättsuppfattningen öfverensstämmande är obestridligt. Men från logisk synpunkt sedt, innebär antagandet en motsägelse samt är följaktligen orimligt.

Man måste därför utesluta den okultiverade jorden från omfånget för den privata äganderätten, alldenstund sådan jord ej kan vara objekt för ifrågavarande rättighet.

I enskild ägo torde okultiverad jord därför icke kunna innehafvas under annan rätt än ständig besittningsrätt.

Den här framställda grunden för den privata äganderätten står närmast i sammanhang med den s. k. arbetsteorien eller den äganderättsteori, som söker ursprunget till den privata äganderätten i arbete – grund naturligtvis tagen i betydelsen af originärt laga fång. Det ekonomiska momentet vid äganderättens uppkomst är nämligen arbete. Men härjämte är framhållet, att arbete såsom ekonomiskt faktum måste af rätten sanktioneras såsom grundval för äganderätten. Genom detta moment – det rättsliga – står äganderätten alltså jämväl inom den s. k. legalteoriens råmärken.

Innan vi öfvergå till positiv svensk rätt för att tillse, om grunden för den privata jordäganderätten verkligen utgjorts och utgöres af en specifikation eller rättsligen sanktioneradt arbete, vilja vi för svensk rätts vidkommande kasta en öfverblick å ett äganderätten nära stående rättsinstitut, nämligen ständig besittningsrätt.

Äganderätt och ständig besittningsrätt hafva en så stor frändskap med hvarandra och hafva ömsesidigt utöfvat ett så stort inflytande på hvarandra, att hvarje studium af den ena eller den andra. blir ofruktbart, om man icke förmår att begreppsenligen särskilja dem.

Af det föregående är inhämtadt, att den enskilda jordäganderätten omfattar ett visst jordområde, betraktadt såsom en enda totalitet, men behäftadt med den inskränkning, som föranledes af ett anspråk å grundränta af det samhälle, å hvars allmänning berörda jordområde är upptaget. Jordäganderätten omfattar alltså icke allenast själfva jorden utan äfven å eller i jorden varande byggnader och kulturarbete.

Ständig besittningsrätt däremot omfattar icke äganderätt till själfva jorden, som fortfarande är i allmänningsägarens dominium, utan endast äganderätt till i eller å jorden varande byggnader och kulturarbete.^[5]

Till byggnader och kulturarbete höra i öfrigt hus, vattenverk, rörledningar, hägnader, grufanläggningar m. m. Endast sådant kulturarbete, som helt och hållet uppgått i jorden, såsom jordförbättringar o. dyl., måste anses tillhöra jorden.

Men härjämte omfattar ständig besittningsrätt nyttjanderätt till själfva jorden, d. v. s. till jorden såsom ren naturprodukt + med jorden oskiljaktigt förenadt kulturarbete.

Ständig besittningsrätt är således en rättighet, som till sitt innehåll kan upplösas uti 2 delrättigheter: nyttjanderätt och äganderätt. Objektet för den förra är ett jordområde såsom naturfaktor (jämte därmed oskiljaktigt förenadt kulturarbete); för den senare åter det vid samma jordområde bundna kulturarbete (med undantag af det som oskiljaktigt blifvit med jorden förenadt).

Då emellertid byggnader eller anläggningar å annans grund äro att anse såsom lösören och då jämväl nyttjanderätt till annans jord är lösöre, följer att hela rättsobjektet för ständig besittningsrätt måste betraktas såsom lösöre – ett feodum.^[6]

Allmänningsägaren innehar däremot äganderätt till själfva grunden, som naturligtvis är fast egendom.

För öfverskådlighetens skull hafva vi här endast förutsatt, att ständig besittningsrätt uppkommit å statens allmänning. Under rättsutvecklingens fortgång och sedan okultiverade delar af allmänningen tagits i anspråk såsom privat äganderätt, förekommer också ständig besittningsrätt å enskildes jord, liksom ock enskilde till andra personer öfverlämnat redan kultiverad jord under ständig besittningsrätt.

Skillnaden emellan äganderätt och ständig besittningsrätt till ett visst jordområde är alltså den, att ägaren har äganderätt, men besittningshafvaren endast nyttjanderätt till själfva grunden.

Hafva de bägge uppkommit å statens allmänning, blir olikheten den, att i förra fallet är jordägaren visserligen fri och själfständig ägare, men skyldig att till annan person, här staten, gifva skadestånd för grunden; i senare fallet åter är besittningshafvaren skyldig att till jordägaren, här jämväl staten, erlägga afrad för nyttjanderätten till grunden.

I öfrigt förete de bägge instituten betydliga likheter.

Sålunda framträda de hvar för sig i en mängd skiftande former med växlande innehåll, från stor frihet till stor bundenhet. Ständig besittningsrätt t. ex. till en grufva kan disponeras, öfverlåtas, gå i arf och vara förmögenhetsobjekt ungefär på samma sätt som äganderätt till en jordbruksfastighet. Båda rättigheterna kunna genom försummadt brukande gå förlorade och äro endast till möjligheten af obegränsad varaktighet.^[7] Bådadera kunna vara på enahanda sätt inskränkta. Ständig besittningsrätt till ett förlänadt kronohemman är strängt bunden vid en förut noga bestämd successionsordning.^[8] Samma är förhållandet vid äganderätt till ett fideikommiss.^[9] Jord under äganderätt kan vara underkastad bördslösen, hembud, återgång till förre ägaren utan lösen o. s. v.^[10] Jord under ständig besittningsrätt kan på motsvarande sätt bördas af vissa besittningshafvarens släktingar, hembjudas jordägaren samt återfalla till jordägaren utan lösen.^[11] Härjämte må erinras, att grundränta i vissa fall utgår, i andra fall är efterlåten såväl å jord under äganderätt som under ständig besittningsrätt. Slutligen bör framhållas, att ständig besittningsrätt numera är i lag och författningar försäkrad om orubbadt bestånd.^[12]

Af denna yttre öfverensstämmelse emellan de båda rättsinstituten äganderätt och ständig besittningsrätt förklaras den stora villrådighet, som inom jurisprudensen förmärkts i fråga om rätta karaktären af ständig besittningsrätt. Somliga hafva hänfört berörda begrepp till äganderätt, andra till en fullt själfständig rätt – emphyteusis. Den förra uppfattningen har sin grund i det i sammanhang med länsväsendet uppkomna begreppet dominium utile, som innebar förutom en fullständig nyttjanderätt äfven en del af äganderätten.^[13] Den senare meningen, som för svensk rätts vidkommande företrädes af t. ex. Schrevelius, synes hafva utbildats efter den romerska rättens föredöme. Enligt denna rätt torde emellertid emphyteusis i öfverensstämmelse med kejsar Zenos lag hafva betraktats såsom ett mellanting emellan äganderätt och nyttjanderätt, utan att dock vara någotdera.^[14]

Då, såsom vi här ofvan framhållit, ständig besittningsrätt består af två delrättigheter, nämligen dels äganderätt till vid jorden bundet men afskiljbart kulturarbete, dels ock nyttjanderätt till den naturliga grunden, måste ständig besittningsrätt vara en art nyttjanderätt till jord eller, närmare bestämdt, nyttjanderätt af den beskaffenhet, att nyttjanderättshafvaren är ägare till vid jorden bundet kulturarbete.^[15]

Om vi nu tillse, huru ständig besittningsrätt inom Sverige uppkommit, finna vi de första säkra spåren däraf inom Västergötland.

Det är ofvan sagdt, att intäktsrätten redan på äldre Västgötalagens tid sannolikt icke varit fri, utan beroende af landets eller häradens samtycke.

Naturligtvis kunde nyodlaren förvärfva äganderätt, trots det att han måste söka tillstånd till nybyggesanläggningen af vederbörande myndigheter. I början var nog detta också förhållandet. Men i den mån odlingslägenheterna blefvo sällsynta, stego de i värde, hvaraf följde en sträfvan att bereda samhället ekonomisk fördel af allmänningen. Sålunda uppkom efter hand bruket att under ständig besittningsrätt mot afrad upplåta nyttjanderätt till vissa delar af allmänningen.

Härigenom uppkommo ett nytt slag af jord, allmänningsjord i motsats till odaljord, samt ett nytt slag af bönder, s. k. allmänningsbönder i motsats till odalbönder. Allmänningsbönderna intogo en mellanställning mellan odalbönderna och landborna. I vissa fall voro de jämförliga med odalbönder, i andra med landbor.

Sålunda gjordes en bestämd skillnad på »odaljord» och »allmänningsjord».^[16] Den senare skulle lagbjudas liksom den förra, »æn þo at hon ær af meþ vin ak vitne vingæn sum lösöræ.»

Likaledes gjordes en bestämd skillnad på odalbönder och allmänningsbönder samt emellan allmänningsbönder och landbor. Vid bot af 3 sextonörtugar var det allmänningsbonde förbjudet att bära värja. I detta fall var han jämnställd med legoman, mjölnare, bryte och bondes hemmason, hvilka tydligen intaga en underordnad social ställning i förhållande till odalbonden.^[17] I fråga åter om utskylder till kyrkan heter det, att allmänningsbonde räknades bland odalbönder och icke bland landbor.^[18]

Att vidare afgöra, om afrad erlagts redan på yngre lagens tid, är däremot vanskligare. Men den omständigheten, att konungen redan på 1200-talet synes hafva tillagt sig rätt till viss del af allmänningarna i Västergötland, gör det åtminstone troligt.^[19] Hade ingen häradsskyld funnits att dela, hade konungens allmänningsdel varit utan praktisk betydelse. Också säger Magnus Erikssons landslag, att lands- och häradsskyld skall inom landet eller häradet föras till den plats, där det af ålder varit vanligt.^[20] I allt fall finnes från år 1312 ett dokument, utvisande, att då en viss Sune Jonsson af landet blifvit befriad från den af hans fastighet årligen utgående häradsskylden samt att fastigheten i sammanhang därmed förvandlats till odaljord.^[21]

Sedermera visar oss landslagarna institutet ständig besittningsrätt i full utveckling.^[22] Af dessa lagars stadganden i detta afseende framgår med fullständig tydlighet, att landet eller häradet hade äganderätten till grunden, men allmänningsbonden dels nyttjanderätt till densamma, dels ock äganderätt till byggnader och å jorden nedlagdt arbete, att allmänningsbonde betalade årlig afrad, att besittningsrätten ej kunde från menigheternas sida brytas, utom i det fall att åbon innehade tre års afrad ogulden, samt att rättigheten var i åbons hand ärftlig och förytterlig.^[23]

Härjämte uppkom under medeltiden en annan form af ständig besittningsrätt uti det s. k. colonatet. Coloni voro fria bönder och innehade jord under stadgad åborätt mot förpliktelse till bestämda prestationer af personliga tjänster eller varor.^[24]

Colonatet hade under medeltiden en oerhördt stor betydelse. Det var nämligen den form för upplåtelse af nyttjanderätt till jord, som företrädesvis användes icke allenast på konungarnes utan jämväl på kyrkornas och klostrens egendomar.

Särskildt å kyrkojorden var det af betydelse. Det är bekant, huru kyrkor och kloster genom köp och byten men företrädesvis genom gåfvor och testamenten efter hand kommo i besittning af kanske hälften af all Sveriges jord. För att nu åstadkomma den minsta möjliga rubbning i besittningsförhållandena tillätos de förra innehafvarne eller deras släktingar att emot afrad fortfarande innehafva jorden, lämna den i arf till efterkommande samt t. o. m. sälja densamma, med bifall af kyrkans myndigheter.

Redan på 1200-talet hade sålunda colonatet vunnit betydlig utbredning icke allenast i Sverige utan äfven i Skåne och Halland.^[25]

Troligen har det af hierarkien införts från utlandet, men mycket talar för att man med en utomordentlig smidighet förstått anpassa detsamma efter den inhemska landborättens bestämmelser. Jämföra vi t. ex. med hvarandra landskapslagarnas och landslagarnas rättsregler i detta afseende, finna vi en stadig utveckling i riktning mot ett fullständigt utbildadt colonat. Sålunda möjliggjordes landboförhållandets utsträckning i obegränsad tid samt besittningsrättens ärftlighet och transportabilitet. Härjämte är det nogsamt bekant, att landboförhållandet under medeltidens senaste århundrade var nära att öfvergå till en fullständig lifegenskap.

I medeltidshandlingarna göres icke heller någon skillnad på landbor och åbor med stadgad åborätt. De kallades nämligen bådadera för coloni. Så till vida var dock en skillnad emellan colonat och ständig besittningsrätt, att colonatet var af mera prekär natur. Någon försäkran om ständig besittningsrätt vare sig å krono-, kyrko- eller frälsejord torde endast i undantagsfall hafva förekommit.

Ifrån och med nyare tidens början eller, närmare bestämdt, från Gustaf Vasas regering till inemot slutet af 18:de seklet förekom ständig besittningsrätt i ännu mycket större utsträckning. Den var väsentligen af tvåfaldig art, nämligen dels prekär, eller en till möjligheten perpetuell landborätt, dels ock konfirmerad, eller en genom särskilda kungliga bref stadfästad besittningsrätt.

Såväl den prekära som den konfirmerade besittningsrätten förekom först och främst å nästan all kronojord. Och då man betänker, hvilken oerhörd tillökning kronojorden vann genom de andliga godsens indragning, är det lätt insedt, huru vanlig denna form för nyttjanderättsöfverlåtelse varit.

Bägge slagen af ständig besittningsrätt hade i allmänhet samma skyldigheter, att utgöra afrad och tjänstbarheter till kronan samt att bygga och häfda egendomen i öfverensstämmelse med lag och husesynsordningar. Skillnaden emellan dem bestod åter väsentligen i den olika trygghet och säkerhet, med hvilken åbon innehade jorden. Medan nämligen den prekära besittningsrätten, om städja och öfriga skyldigheter ordentligt fullgjordes, kunde hafva en perpetuell varaktighet, men också kunde, om kronan behöfde jorden, återtagas efter uppsägning, var den konfirmerade besittningsrätten däremot i alla händelser tryggad gentemot tredje man, så länge utskylder och besvär behörigen utgjordes.

Huru osäker den prekära besittningsrätten var, kom till synes vid kronans mångahanda dispositioner af jord, därå åbon endast hade sådan nyttjanderätt. Vi skola anföra några exempel. Enligt K. bref d. 30 okt. 1690 tilldelades sekreteraren i Bergskollegium Rob. Kinnemundt besittningsrätt å ett halft mtl Ödeskog i Vagnhärads socken och Hölebo härad; »dock skulle bemälte sekreterare först skaffa åbon annan bostad, i fall han måste qvittera Ödeskog».^[26] Åbon synes icke ens hafva haft rätt till fardag. År 1628 upplät konung Gustaf Adolf kronohemmanet Bootholmen på Aspön i Södermanland åt befallningsmannen på Älfsborgs slott Olof Jonsson. »Dock skall han ej makt hafva drifva bonden, som nu därpå sitter, förr än nästa Kyndelsmessa år 1629, som är bondens rätta fardag».^[27] I andra fall öfverlämnades åt besittningshafvaren att träffa förlikning med förre åbon. Enligt förläningsbref d. 11⁄9 1582 till vederbörande landshöfding erhöll kvartermästaren vid Smålands ryttare Udde Svensson hemmanet Reffleboda i Rydaholms socken och heter det däri: »Och på det att bonden icke skall ske orätt, som där oppå hemmanet sitter, så är vår vilje och befallning att där som förenämnde vår tjänare kan så handla och förlika sig med honom, att han med god vilje vill draga däraf, då skall du så laga, att bonden må blifva försörjd med ett annat hemman, som han kan vara belåten med, dock så lagandes, att vi därutöfver icke bekomma någon klagomål».^[28] Och i ett öppet bref af d. 19⁄6 1582, hvarigenom Arvid Månsson tilldelades besittningsrätten å några hemman, förekommer i berörda afseende: »dock skall han ingalunda drifva bönderna af hemmanen med mindre han kan handla med dem, att det sker med deras god vilje».^[29] Fall förekomma ock, då åbo, som blifvit bortdrifven, å nyo insatts i sitt förra hemman. Sålunda omtalas, att ryttmästaren Anders Björnsson på Boda, som af kronan köpt det hemman Per Olufsson i Vingåker bebott, drifvit denne af gården. I anledning häraf ålägges landshöfdingen Rotkirck i K. Br. d. 7 aug. 1641 så laga, »att hvad honom (Per Olufsson) med orätt kan vara fråntaget, måtte honom igen blifva restituerat».^[30]

På konfirmerad besittningsrätt förekommer en mängd exempel. Vi skola anföra några. Enligt K. Br. d. 6 juni 1548 erhöll Bengt Schrifware kronogodset Alnetorp fritt från afrad, så länge han var i konungens tjänst, men mot afrad, då han upphört att stå i konungens »befalning» samt med de villkor: »at samme wårt gods byggie, förbättre och väl ved macht holle», och »ther så sker, så wele Wij och gunsteligen unne och effterlate, att hans barn samme gods efter honom för the vanlige afrad och andre rättigheter skole närmaste wara at njute och beholle».^[31] Den 3 aug. 1582 erhöll Olof Mårtensson i Bullerskog, Bälinge socken och härad, konfirmationsbref å sitt innehafvande hemman och tillades honom häri jämväl förmånsrätt till skatteköp därå.^[32] Den 19 maj 1626 erhöll borgmästaren i Västerås Nils Olofsson lifstids besittningsrätt å kronotorpet Knutstorp i Lillhärads socken och Tuhundra härad, hvarefter hans barn och arfvingar fingo rätt att efter hans död besitta detsamma, så länge de förmådde utgöra årliga prestanda.^[33] Den 24 sept. 1695 erhöll Nils Herling, hans hustru, barn och efterkommande rätt att, odrifne, få nyttja, bruka och behålla torpet Bjerkebro i Laxinge socken, så länge de förmådde de däraf gående utskylder riktigt att utgöra och erlägga.^[34] I ett bref, dateradt Karlshamn d. 30 juli 1681, förlänade Karl XI en säker och kraftig besittningsrätt åt landtkommissarien Johan Printz, hans hustru, barn och efterkommande å en half gård Möllekulla, en gård Pugervijk, som är afbränd, i Mörrum och Gammalfors socken samt en gård Wilshult i Jambsiö socken, med villkor att utgöra godt båtsmanshåll samt vanliga utskylder.^[35] I bref, dateradt Timurtasch vid Adrianopel d. 1 juli 1713, konfirmerade Karl XII alla de af hans fadermoder uti Lifgedinget förlänade besittningsrätter, under förklaring att kronan därigenom ingen skada skedde utan snarare nytta »medelst hemmanens bättre skötande», hvarjämte bestämdes, att löseskillingen vid blifvande skatteköp skulle bestämmas »efter en skälig värdering och intet efter högsta budet».^[36] Allmänna försäkringar om ständig besittningsrätt förekomma också. Sålunda förklarade Gustaf Vasa i bref af den 30 dec. 1542 till allmogen i Skånings härad, hvilket sedermera upprepades för hela Västergötland: »att hvar fattig man må och skall njuta och sittia å sin rätte och fulle techt effter Sveriges lag, så ock när bonden afdör att hustrun icke skall utdrifven blifva, som ock väl ske plägar utan dock njuta sin fulle techt».^[37]

Jämväl konfirmationsbref å transporter förekomma. Sålunda beviljade Karl XI d. 29 maj 1698 »Inspectoren Hindrich Schloess, dess hustru, barn och efterkommande arfvingar en rolig och oturberat besittningsrätt» på kronohemmanen Järentuna och Skärfvesta uti Östra Tälje socken och Södermanlands län, enär »Assessorn Nils Welt, som tillförene å bemälte lägenhet erhållit besittningsrätt, densamma till honom godvilligen cederar och afstår», hvarvid tillades, »skolandes ingen hafva magt honom eller dem (Schloess och hans arfvingar) derifrån att trängia, så länge de årligen riktigt erlägga de deraf gående utskylder och svara till Rustehållet».^[38]

Sammanhanget emellan den prekära och konfirmerade besittningsrätten inses i öfrigt däraf, att konfirmation synes egentligen hafva begärts, när fara uppkommit för en egendoms öfvergång till frälsemän. Enligt bref, dateradt Nyköping d. 10 jan. 1594, konfirmerade hertig Karl en Olof Pedersson i besittningen af hemmanet Laggeboda i Forssen socken, hvarå dennes fader 20 år förut erhållit besittningsbref. Såsom skäl för konfirmationen uppgafs, att Olof Pedersson måtte njuta sitt och sin faders arbete till godo. Men närmaste anledningen till, att Olof Pedersson sökte konfirmation, var att en Torbjörn Jönsson erhållit Laggeboda i förläning.^[39]

Efter hand blef den ständiga besittningsrätten genom allmän lag befästad. Sålunda försäkrades åbor å kronobergsmanshemman en ständig besittningsrätt genom 1723 års s. k. grufvestadga. Och slutligen meddelades en liknande försäkran åt alla åbor å kronohemman genom K. förordningen d. 21 febr. 1789.

Ehuruväl åborna å kronans hemman, enligt hvad förut är visadt, erhöllo en konfirmerad besittningsrätt, voro de dock faktiskt ingalunda tryggade gent emot tredje man.

Anledningen härtill var den, att frälsemännen genom förläningar, gåfva, köp, pantaftal o. s. v förvärfvade äganderätt eller nyttjanderätt till större delen af kronans hemman.

Då kronan förut tillförsäkrat åborna å densamma en »rolig och oturberad besittningsrätt», borde kronan genom ofvan berörda dispositioner icke hafva kunnat afhända sig själf större rätt till kronohemmanen än hon själf ägde, d. v. s. jordäganderätt och däraf följande ränterätt; och detta t. o. m. endast vid köp och gåfva, men vid förläningar och pantaftal åter endast ränterätt. Åbon borde däremot oförkränkt hafva bibehållits vid sin besittningsrätt.

I princip har nog detta varit tämligen erkändt. Såväl Gustaf Adolf på riksdagen 1627 som drottning Kristina på riksdagen 1649 förklarade på allmogens besvär, att Kungl. Maj:t aldrig haft för afsikt att genom frälseköp kränka enskildes välfångna rättigheter. Härmed öfverensstämmer ock Res. på allmogens besvär d. 17 sept. 1723 § 4, att den som fått någon benådning eller förläning borde nöja sig med räntan och »intet intränga sig på bonden». Därför intogos ock i köpebrefven sådana villkor som detta: »att ingen hade makt jordäganden från dess börd och rättighet truga, utan godvillia thes som lag säger».^[40] Och häremot stridande åtgärder upphäfdes, såsom då biskopen i Strängnäs D. L. Paulinus förklarades skola åtnöja sig med endast räntan af ett hemman, hvarå fjärdingsmannen Olof Persson förut erhållit besittningsrätt.^[41]

Men själfva förekomsten af dylika bestämmelser i Kungl. resolutioner och i köpebref visar att grundsatsen alltför ofta öfverträddes. Kronan tillerkände sig en ovillkorlig rätt att betala sin skuld med sin egendom, på samma gång hon ock erkände besittningsrättens kraf på all möjlig säkerhet, »på det den idoge måtte njuta frukten af sin möda och sitt nedlagda arbete».^[42] Men häremot gjorde ränteägaren anspråk jämväl på själfva besittningsrätten till jorden och tog sig ofta däraf anledning att bortdrifva åbon. Ännu så sent som senare hälften af föregående århundrade anförde riksrådet grefve Falkenberg, som köpt kronogodset 1 mantal Girista i Girista socken, Lagunda härad och Uppsala län, hvarå bonden Olof Mattssons förfäder erhållit särskilda konfirmationsbref, d. 23 mars 1613 och den 5 jan. 1689, att ingen förordning förbjöde andra kronohemmans afstående till adeln än dem, som i jordeböckerna voro upptagna såsom skatte, hvadan besittningsrättigheten icke utgjorde något undantag, samt att, enligt adliga privilegierna och Karl XI:s resolutioner, adeln ägde å de afstådda hemmanen full rätt att till- och afsätta åbor utan afseende på deras erhållna besittningsrättigheter.^[43] Anspråket blef väl då underkändt, men när det kunnat framkomma 1779, hvad skulle då icke hafva i öfverensstämmelse därmed verkligen utförts å aristokratiens glansperiod – 1600-talet?^[44]

Någon gång torde väl en med konfirmationsbref försedd besittningshafvare hafva för sin afstådda egendom erhållit vederlag i andra kronogods. Sålunda inrymdes t. ex. frälsefogden Sven Andersson 1704 i besittningsrätten å 1⁄2 mtl Getskindsbo, Åtveds socken och Kinds härad, i stället för 1⁄2 mtl Entorp i samma socken, hvarå bemälde Andersson d. 11 april 1700 erhållit en »rolig och oturberad besittningsrätt», men hvilket sedermera ryttmästaren Otto Reinhold Bock »tillpantat sig under fri disposition».^[45] Men det vanliga torde hafva varit, att räntetagaren, där han så funnit lämpligt, helt enkelt bortdrifvit åbon. Vanligen torde härvid såsom förevändning förevitats åbon, att han underlåtit att fullgöra prestanda eller underlåtit att häfda och bygga hemmanet.

Såsom exempel härpå må anföras, att, ehuru åborna i Klosterbyn, Husby socken och Kopparbergs län, därå erhållit för sina förfäder konfirmationsbref såväl 1583 af Johan III som ock 1613 af Gustaf Adolf, de dock till bergsmannen Olaus Blau, som köpt byn af kronan, måste afstå sin besittningsrätt, enär befallningsmannen Johan Johansson Sundell »remonstrerat det the förre åboernes besittningsrätt genom utlagornas rest dem frångången och Kongl. Maj:t och Kronan hemfallen ähr».^[46] Och huru lättvindigt härvid kunnat gå till väga, kan man få en föreställning om, om man betänker, att Kon. Bef. i Skaraborgs län medelst utslag d. 27 febr. 1769 skilt åbon å hemmanet Härjå Backgården i Härjå socken från sin åborätt, endast på häradsfogden Wennerström obestyrkta uppgift om hemmanets vanhäfd.^[47]

Genom att på antydda sätt af kronan förvärfva äganderätten och den däraf följande ränterätten öfverfördes så småningom under loppet af det 16:de och det 17:de århundradet största delen af kronojorden till adeln.

Medelst upplåtande af dels nyförvärfvade dels gamla frälsegods under en mer eller mindre prekär besittningsrätt eller ock i vissa fall genom bibehållande af de gamla kronoåborna vid deras förra rättigheter uppkom den s. k. frälse-skattejorden.

Med afseende härå voro tydligen frälsemännen jordägare och på grund däraf räntetagare, men åborna nyttjanderättshafvare. Någon väsentligare förändring inträffade icke vid de förra kronogodsens öfverflyttande till adeln, än att kronans äganderätt och ränterätt öfverläts på adeln.

Visserligen förekommer flerstädes den uppfattningen, att besittningshafvaren skulle vara jordägare. »När å frälse jordäganderätten skiljes från ränte-äganderätten, uppkommer den art frälse, som kallas frälse-skatte», säger Linde.^[48] Men detta står i uppenbar strid med besittningsrättens natur. Det borde riktigare heta: när å frälse jordägaren afskiljer besittningsrätt mot ränta, uppkommer frälse-skatte. Att denna uppfattning icke varit för rättsmedvetandet främmande, kan i öfrigt ses af följande. Uti ett här ofvan anfördt bref af Karl XI, dateradt Karlshamn d. 30 juli 1681, säger sig konungen anse det »betänkeligit att förläna skatterättighet åt våre vndersåthare, som sig anbjuda Båtzmanshåll uti Blekinge præstera, effter Grundrättigheeten intet således kan eller böör i från publico till serskilte och private personer abalieneras, vthan i dess ställe williom wij effterlata dem en sådan besittningsrätt till deras säkerhet, att ingen eho han vara må, skall nu eller till kommande tijder kunna eller få driffwa dem och deras arffwingar dher i från, så länge de prestera gått båtzmanshåll och fullgöra sin af hemmanen till Oss och Cronan hörige plicht». Här sättes tydligen grundäganderätten och besittningsrätten emot hvarandra. Härjämte säges det ock flerstädes om »purt crono», »att kronan, men ej åboerne, äger både jord och ränta».^[49]

Ett särskildt slag af kronojord var s. k. sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrätt.

Som uppkomsten och naturen af detta slags jord är inom vår rättshistoria åtminstone delvis insvept i djupt mörker, skola vi ägna denna fråga någon uppmärksamhet.

Om vi till en början sammanfatta alla dessa slag af besittningsrätter under ett enda namn, sämjerätter, samt rådfråga kronoräkenskaper och öfriga handlingar från 1500- och 1600-talen, så finna vi detta begrepp så obestämdt och växlande, att det nära nog trotsar hvarje försök till förklaring.

Det första, som emellertid faller i ögonen, torde vara, att ordet sämja eller stadga, hvilka i öfrigt brukas ömsevis, måste stå i något sammanhang med öfverenskommelse.

Sålunda är det bekant, att Erik XIII uppgjorde öfverenskommelser om utgörande af viss skatt i penningar eller persedlar med hela menigheter, såsom med Öland, med Värends fem härad, Helsingland, Medelpad, Ångermanland m. fl.^[50] Delvis ägde dessa öfverenskommelser bestånd ännu på Gustaf Vasas tid, såsom af kronoräkenskaperna bestyrkes. Sålunda heter det angående Ångermanland: att årliga skatten utgöres »effter then stadga som the aff åller hafft haffwe» och utgick med 501 marker 7 öre i skattepenningar samt med 700 marker för årliga fodringen, samt beträffande Medelpad, att hufvudskatten utgöres efter en »stadga szom ther aff åller vtganget haffwer», nämligen 300 mark.^[51] En erinran om det förra förhållandet finner man äfven hvad Helsingland angår, i det att där skatten visserligen utgick efter skölltalet men endast i penningar, nämligen 10 marker för hvarje sköll.^[52] Likaledes torde skatten för hela Tierps härad under medeltiden hafva utgått efter stadga. Därom synes erinra den s. k. »szmå skatt», som utgjordes »vdi stadga» till ett belopp af 40 marker för hela häradet.^[53]

Härmed sammanhänger troligen också den omständigheten, att stundom alla bönderna uti hela härad och socknar skattlades, såsom det heter, hvarken efter gärdetal eller settingtal eller mantal eller jordetal eller »något annat visst sätt», utan hvar och en »i Sunderhet för sig».^[54]

Så var t. ex. fallet med Sävede härad, som har 161 sämjebönder jämte 5 kronobönder, men inga skattebönder, Ambörde härad, Strande härad, Östbo, Vista, Tveta härad och Säby fjärding i Norra Vedbo härad, samt Före socken på Öland,^[55] Misterhult och Tuna socknar i Tuna län^[56] samt 4 af Bråbo härads 6 socknar.

Troligen voro dessa sämjemän gamla odalbönder, ehuru de för den särskilda skattläggningens skull kallades sämjebönder, hvilket antagande vinner stöd däraf, att följande års räkenskaper för samma härad använda benämningen skattebönder eller sämjebönder eller ock enbart skattebönder.^[57]

En kvarlefva af denna gamla skattemetod torde ock vara att finna däri, att stundom endast en enda skattetitel utgick efter stadga. Så var t. ex. händelsen med »Ledingslambs penningar» i Åkerbo härad.^[58]

Härjämte må anmärkas, att jämväl kronobönderna utgjorde sin afrad enligt samma metod. Härpå äro Östra härad samt Norra och Södra Möre exempel, för hvilka härad i öfrigt göres en bestämd skillnad på skatte-, sämje- och kronobönder.^[59]

Att uppkomsten af de egentliga sämje- och stadgehemmanen icke kan förklaras af ofvan berörda förhållanden, torde vara klart.

Emellertid torde de hafva haft det gemensamt med den stadga eller sämja, som ofvan är omtalad, att utskylderna varit individuellt bestämda för hvarje hemman. Men denna likhet med såväl en del skattehemman som kronohemman måste hafva i hög grad medverkat till att fördunkla sämjehemmanens verkliga karaktär. Också rådde därom mycket olika meningar.

Stundom hänfördes de till ena gruppen, stundom till den andra.^[60] Och å andra sidan behandlades stundom både skatte- och kronobönder som sämjebönder.^[61] Äfven beteckningen skattesämjegods och sämjeskattebönder förekomma.^[62]

Den oreda, som visade sig vid behandlingen af sämje- och stadgehemmanen, genomgår hela 16:de och större delen af det 17:de seklets rättspraxis. Särskildt sedan frälseköpen tagit större omfattning, visade det sig allt nödvändigare att noggrant särskilja sämje- och stadgehemman från skatte- och kronohemman. Härvid synes man till en början velat betrakta sämje- och stadgejorden såsom en särskild jordnatur emellan krono och skatte. Men slutligen har man i praxis enat sig om att hänföra hela ifrågavarande jordnatur till kronojorden.

För att belysa de olika uppfattningar, som under denna utveckling bröto sig mot hvarandra, vilja vi anföra några data. Enligt kammarkollegii protokoll d. 14 sept. 1650 rannsakades om sämje- och stadgehemmannens beskaffenhet »och befanns att dessa voro separerade ifrån skattehemmanen», hvarvid en af kollegii ledamöter anförde, att enligt hans erfarenhet i Småland sämje- och städjehemmanen aldrig hade »prætenderat skatterättighet». Jämlikt Kungl. dom d. 23 nov. 1694 förklarades ock för visst fall, att ett hemman var sämje- och ej skatte^[63]. Medelst kammarkollegii skrifvelse d. 2 mars 1704 upphäfdes en år 1700 verkställd förmedling å tvenne kammarrådet S. Tham tillhöriga sämjehemman, på den grund att »sämjehemmans egenskap närmade sig den af skatte»^[64]. Vid öfverläggning angående upprättande af ny jordebok för Västmanland d. 6 maj 1696 förklarades, att sämje- och besittningsrätter skulle uppföras under kronotiteln, men näst efter krono^[65]. Vidare definierade presidenten i reduktionskollegium Gustaf Soop stadgehemmanen såsom »det af en allmänning optages och ingen frihet derpå hafver nått, utan strax hafver låtit det skattleggia och den familia som först dertill är kommen kan ej drifvas derifrån; och somblige kalla det stobberättigheter»^[66]. Enligt ridderskapet och adelns samt krigsbefälets underdåniga petita d. 6 aug. 1668 p. 53 förklarades stadgehemman vara »ett Jus Emphyteuticum förmedelst ett serdeles Contract och emot en viss och tingad städjepennings erläggande i förrige tider af åboen reqvirerat att besitta Cronohemman eller Jordh odrifven»^[67]. Samma år d. 27 aug. förklarades ock i en Kungl. Res., att »stadge eller sämjehemman» vore »af åtskillig art, somblige till evärdelig tijd, somblige till dess deras stadgepenningar dem åter lefwereras, men dock alla för skatt och utlagor odrifne besittias», att åbon icke hade »macht denne rätten på något sätt genom pant eller sahlu att alienera utan husbondens samtycke», hvilken ock hade lösningsrätt samt »att denna rättigheten kan och må ärfvas efter Lag som annat lösöra»^[68]. Slutligen förklarades genom K. Br. d. 8 dec. 1724 till Kam. Koll. i anledning af Landträkenskapernas förkortande, att stadge- och sämjehemman skulle därefter i jordeböckerna uppläggas under kronotiteln.

Härmed blef ändtligen frågan afgjord. Sämje- och stadgehemmanen ansågos vara helt öfverförda till krononaturen, och åborna därå ansågos hafva konfirmerad besittningrätt.

Vi skola nu söka utreda, huru detta slags jord uppkommit.

Härvid anmärka vi först, att sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrätter hade väsentligen samma rättsliga karaktär.

Så säges det, att »sämjemän» eller »stadgabönder» utgifva än »sämja»^[69] än »stadga»^[70] eller att sämjemän utgöra efter »som the af allir stadgade och skattlagde äro»^[71]. Vanligen kallas dock dessa hemman i Götaland (Väster- och Östergötland, Småland, Halland och Bohuslän) sämjehemman, i Svealand stadgehemman. Men stubbe- och sämjejord voro ock stundom af samma art. Stubbegods, heter det, äro »the godz ther kronan äger iorden och Bönderna äga husen, och the vtgiöra sin skatt effter en Semie som ther aff ålder på lagdt warit haffuer»^[72], och räntepersedlarna benämnas sämja såsom sämjepenningar och sämjesmör. För Bobergs härad säges det dock att 9 sämjebönder finnas »och en part aff them är stubbebönder»^[73], hvaraf inses, att stubbebönder och sämjebönder icke alldeles sammanföllo. Stubbejord kunde nämligen vara af såväl skatte- och krono- som sämjenatur. Det är endast med det senare slaget, vi här hafva att göra. Af enahanda beskaffenhet med stubberätterna voro de s. k. röjselrätterna.

Om vi alltså begränsa förevarande grupp af jord eller sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrätter sålunda, att vi dit endast hänföra de hemman, som ursprungligen hvarken voro skatte eller krono utan ett mellanting emellan båda, så torde man kunna säga, att dessa hemman voro sådana, som under senare medeltiden, sedan den fria intäktsrätten upphört, och jämväl under nyare tiden upptagits såväl å allmänningar som ock såsom afgärdahemman å enskilda skattehemman samt t. o. m. å äldre sämje- eller stadgehemman; samt att skatten för dem var individuellt bestämd.

Att ifrågavarande hemman direkt härleder sig från allmänningsjorden bestyrkes icke blott däraf, att s. k. »lagmansbönder», »häradsbönder», »häradsnybyggare» och »gräsgäldsbönder» hänförts till sämje- och stadgehemman,^[74] utan äfven däraf att presidenten i Red.-kollegium Gustaf Soop, enligt hvad ofvan anförts, i sin definition förklarade dem vara af allmänningar upptagna^[75].

Att de jämväl leda sitt upphof från skatte- och äldre sämjehemman bestyrkes af uppgifter därom i räkenskaper och andra handlingar.

Sålunda finnes antecknadt för Södra Möre: »Item vdij Södre Herede äre 43 utjorder, hvilka för:ne skattebönder och sämjemän bruka och utgöra af them årligen Semie»,^[76] och för Östra Härad: »Item äre och udi samma hered 11 Skatteutjordar, som Skattebönderna haffua inne mz sigh och wtgiöra ther aff epter en gamul stadga», eller »Item äre och vid samma hered 3 Semieutjordar som Semiemän haffue inne mz sigh och wtgiöre ther aff effter en gammal stadga»^[77]. Samma eller liknande anteckningar finnas jämväl för flera andra härad^[78]. I ränteförteckningen för Broo härad år 1540 heter det: »Item än giörs af samma heradhe en skatt zsom kallas Stadgaskat och han giörs aff några små jordir»^[79]. Enligt kammararkivets undersökning 1814 utreddes, att Spinkekulla i Virserums socken och Aspelands härad redan år 1533 förekommit både såsom sämjehemman och skatteutjord^[80]. »Thesse efterskrefne hemman kallas stadgehemman och är byggde på Bollbyens utägor», säges det.^[81] Kungl. Res. d. 17 febr. 1685 p. 3 omtalar stubberättigheter å »Bohlbyen»^[82]. Uti konung Johans bref d. 22 dec. 1568 föreskrifves, att om några nybyggare eller torpare ville sätta sig ned till att bygga och bo på de i Gudhems härad varande sämjeutjordar, skulle de särskildt skattläggas och icke räknas under föreskrifna sämja^[83]. I en skrifvelse till Kammarkollegium anför en sökande, att ett år 1638 köpt hemman Tyskbo, Onsviks socken och Tjusts härad, »förmenas vara upbygdt på Fahlwijks ägor, som ähr ett semjehemman, under hvilkets sämjorätts prætext, en Ryttare bördig från Fahlvik, will sig bemälte hemman såsom genom bördsrätt tillvälla»^[84].

Härmed sammanhänger ock den omständigheten, att konungarne meddelade konfirmationsbref såsom å kronohemman jämväl å torp upptagna å skatteägor, såsom då t. ex. Gustaf Adolf enligt bref d. 18 juni 1626 meddelade ständig besittningsrätt å ett torp, upptaget »af skattejordh och Dragherydhs ägor», i Kånna socken, eller då han samma dag gaf sådant bref å torpet Presteboda i Tutaryds socken och Sunderbo härad, hvilket enligt häradsbevis vore »upptaget af Tutaryds by och skatteägor»^[85].

Såsom förut är sagdt, hade ifrågavarande sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrätter vanligen konfirmerad besittningsrätt.

Dylika sämje- eller stadgebref omtalas flerstädes. I bref till Gustaf Olsson d. 1 aug. 1540 föreskrifver Gustaf Vasa, huru borde förhållas med »the sämie breff som almogen haffuer allestedz (i Västergötland) beropet sig upå». Enligt förut anfördt bref d. 22 dec. 1568 till bönderna i Gudhems härad förklarade sig Johan III stadfästa alla de sämjebref »the I underdånighet haffwe för oss presenterett latitt».^[86]

Själfva namnet synes hafva uppkommit af den »städja» eller »sämja» som enligt öfverenskommelse skulle utgå för besittningsrätten till jordägaren, vare sig till kronan eller enskild man. Sålunda berättas, att hertig Gustaf Adolf d. 6 febr. 1610 meddelat ett stadgebref å hemmanet Vedboda i Sundby socken och Västerås län för 20 svenska daler årligen^[87]. Enligt bref, dateradt måndagen näst före Calixti dag 1533, utfärdade konung Gustaf stadgebref å en gård Tuna på Färingön, Skå socken, mot årlig stadga af 121⁄2 marker^[88].

Om detta slags jord upptagits å enskild mark, synes till en början jordägaren och kronan till hälften hvardera delat den årliga afgälden^[89].

Förmånen med dessa besittningsrätter var, att, om än hemmanen förbättrades aldrig så mycket, fingo de ändock icke högre skattläggas. Men å andra sidan kunde å dem aldrig tillåtas någon ränteafkortning^[90].

I öfrigt hade dessa besittningsrätter samma förmåner som andra konfirmerade sådana. De kunde sålunda gå i arf och transporteras med eller utan hembudsskyldighet till grundägaren alltefter brefvens innehåll. De voro slutligen ansedda såsom lösören^[91], och åbon var ägare till byggnader och därå verkställdt kulturarbete.^[92]

I öfrigt undergingo dessa hemman samma öden som kronohemman i afseende å frälseköp och dylikt.

Men det var icke nog med att ständig besittningsrätt kom till tillämpning å kronojorden. Skattejorden förvandlades i princip helt och hållet och faktiskt delvis till ständig besittningsrätt.

Skattejorden var under medeltiden jämte frälsejorden privategendom.

Men såsom vi förut framhållit omfattar privat jordäganderätt grund och kultur, men graverad med ett real-onus: ränteskyldighet. Då emellertid detta real-onus icke är afrad utan endast ersättning för statens förra eganderätt till grunden, följer häraf, att staten aldrig kan hafva större anspråk på en privat jordegendom än utfåendet af sin ränta. Om således, enligt positiv rätt, jord är ålagd att betala grundränta, men ägaren underlåter detta, har vid exekutiv realisation staten aldrig rätt att af egendomen uttaga mera än den oguldna räntan. Det öfriga är fortfarande jordägarens.

För den epok af den svenska besittningsrättens historia, som vi här sysselsätta oss med, ägde likväl ett annat förhållande rum. Skattejorden var endast skyldig att betala grundränta, men vid flera gånger uteblifven betalning hemföll hela den med ogulden ränta behäftade egendomen till kronan.

Härvid syfta vi naturligen på rättsreglerna för s. k. »tredje-åra-skattevrak».

Från och med Gustaf Vasas regering till 1789 var det en allmänt gällande regel, att om skattebonden resterade för 3 års utskylder, hans hemman hemföll till kronan.

Denna rättssats daterar sig från mandatet d. 15 april 1541, samt K. brefvet d. 4 febr. 1543, upprepades och bekräftades i hvarjehanda senare författningar, såsom husesynsordningen d. 18 juli 1681, § 27, skattläggningsmetoden d. 30 jan. 1688, § 6, kammarkoll. kung. d. 27 nov. 1730 m. fl.^[93] samt upphäfdes slutligen genom K. F. d. 21 febr. 1789.

Det gäller nu att tillse, om berörda rättssats också kommit till tillämpning.

Rådfråga avi då först samtida författare, så finna vi väl Ehrenstéen i sitt märkliga memorial af 1649 bestrida dess öfverensstämmelse med den gamla uppfattningen af skatteegendoms natur, men måste dock medgifva att den verkligen praktiserades. Samma är ock fallet med Botin i sitt mer än 100 år senare utgifna arbete: »Beskrifning om Svenska hemman och Jordagods». Sedan han anfört 1543 års K. Bref samt att detsamma sedermera vid åtskilliga tillfällen bekräftats, tillfogar han, att förordnandet i fråga är »än i dag med laga verkan försedt» samt att det »ifrån den tiden bragt många af de gamla Skattehemmanen under Kronan».^[94]

De säkraste bevisen finna vi likväl i samtidiga handlingar. I jordeböckerna finnas talrika anteckningar därom, att hemman blifvit skattevrak och försetts med åbor för kronans räkning.^[95]

Då 3 års räntor innestodo oguldna, förklarades hemmanet, efter förutgånget uppbud till bördsmännen, för skattevrak.^[96]

Med stöd af en häradsrätts dom d. 6 febr. 1632 i Öfra Satagunda vilja vi anföra angående förloppet följande. Bland andra ärenden, som då för rätten framställdes, »opplystes och hembödtz slecht och Byrdemän nu såsom åfte tilförende synnerlig vdhi höst tinghit, den 20 Oktober 1631 Jacub Erichsons heman i Tambekåskenby beläghet om fyra öresland, som i trij åhr haffver ödhe leghat». Sedan det visat sig, att hvarken änkan eller släkt och börd ville öfvertaga hemmanet emot utgörande af ränteresten, »dömdis samma heman Vnder Cronan för trij års skattevrak», och på det samma hemman icke widare måtte öde liggia, efterläts en Johan Svensson att i samma hemman inträda, »der Boo, bruka, häfda, byggia och för sijt Eghit niuta och besittia». Dock skulle han i underdånighet hos Kongl. Maj:t ingifva ansökan »om wijdare Confirmation»^[97].

Om det alltså på grund af det anförda måste anses obestridligt, att rättssatsen om »treggje-åra-skattevrak» för ifrågavarande period icke allenast varit promulgerad utan äfven tillämpad, måste häraf med nödvändighet följa, att kronan också tillerkänt sig äganderätt till skattejordens grund. Någon privat äganderätt till skattejorden kan alltså icke ifrågakomma. Skattebönderna hafva endast haft ständig besittningsrätt till af dem innehafvande jord.

Nu är det väl sant, att man för denna period alltid gjorde en bestämd skillnad emellan »skatterättigheter», »arf och eget», »forn skatte», »evärdelig egendom» eller »bördsrättigheter» å ena sidan och konfirmerad besittningsrätt å den andra. Den förra ansågs alltid förnämligare och mera eftersträfvansvärd^[98]. Men häraf följer icke att en skatterättighet var privat äganderätt. Skatträttigheten såväl som både den konfirmerade och den prekära besittningsrätten voro endast till graden åtskilda arter af ständig besittningsrätt. Likasom den konfirmerade besittningsrätten var fördelaktigare och säkrare än den prekära, var »skatterättigheten» tryggare och fullständigare än den konfirmerade.

Skatterättigheten behöfde ingen konfirmation för att vara ständig. Den gick likafullt i arf och börd samt kunde fritt och obehindradt transporteras. Skatterättigheten var närmast jämförlig med ständig besittningsrätt till grufva, enligt nu gällande rätt.

Med denna framställning af »skatterättighetens» ställning öfverensstämmer också Botins uppfattning. »De andre», säger han, och förstår med andre de skattebönder som under medeltiden ej frälste sin jord, »hafva genom åtskilliga händelser med tiden förlorat sin fordna äganderätt och antingen blifvit blotte och föraktade Landtbönder, eller Skattebönder i den betydelse, som ordet nu tages»^[99].

Samma uppfattning har ock generallöjtnanten och guvernören Sperling enligt hans förut anförda, år 1683 till K. Maj:t ingifna memorial. Skatterättigheten, säger han, »bör icke vidare utdragas, än att skattebonden man efter man får sitta odrifven vid hemmanet, dock icke längre än att han till fyllest och riktigt betalar sin skatt och utlagor». Härjämte protesterar han emot, att skattebönderna anse sig vara ägare till »skattegrunden».

Likasom i fråga om kronojorden erhöll adeln jämväl skattejord i förläning, pant, gåfva eller köp, och såsom ofvan är sagdt om kronojorden, är det nu lätt insedt, att adeln jämväl beträffande skattejorden tillerkände sig grundäganderätten och den däraf följande ränterätten, i fall skattejord åtkommits genom gåfva eller köp, men endast ränterätt, för den händelse pant eller förläning förelegat. Såväl krono- som skattejorden behandlades väsentligen på samma sätt. Vid t. ex. köp beräknades köpeskillingen, vare sig det var krono- eller skattejord, efter.^[100]

Dock gjordes i köpebrefven vanligen förbehåll om skatterättighetens okränkbarhet^[101].

Härigenom förvandlades en stor del af skattejorden till skatte-frälse. Jämväl till detta slags jord hade frälsemannen grundäganderätt samt en på denna beroende ränterätt. Åbon åter hade ständig besittningsrätt, som dock i detta fall var af mera tryggad natur än å frälse-skatte, samt kallades skatterättighet.

Dock saknas icke exempel på, att frälsemännen icke ens lämnat skatterättigheter oantastade. Sålunda besvärade sig allmogen esomoftast hos Kungl. Maj:t däröfver, att frälsemännen sökte drifva bönderna från deras hemman. De med anledning häraf meddelade och förut anförda resolutioner gällde skattejorden lika mycket som kronojorden. Ofta måste bönderna afstå sina skatterättigheter mot vederlag af andra gods. Så t. ex. afstodo bönderna hemmanen Järsbo med Glysebo i Kiällstad socken i Östergötland, »hvilka hemman de under skatte- och besittningsrätt possiderat», mot vederlag af ett par kronohemman, enär en frälseman tillpantat sig först berörda hemman »under fri disposition».^[102]

Det vanligaste sättet att jämväl åtkomma besittningsrätten till de gamla skattehemmanen var emellertid genom tillämpning af regeln om skattevrak. Medelst uppvisande af restlängd för ett visst hemman, utvisande att skattebonden häftade för 3 års utskylder, och sedan ådagalagts att ingen afbördemännen velat tillösa sig detsamma, meddelades därå fasta.^[103]

Skattejordens ofvan beskrifna rättsliga ställning, som, äfven om den af allmogen icke godkänts, dock otvifvelaktigt var enlig med den tidens gällande rätt, leder till den slutsats, att ingen annan kunde i Sverige vara grundägare än kronan och frälsejordens innehafvare. På denna uppfattning hvilar ock såväl Botins framställning i hans ofvan anförda viktiga arbete som ock hithörande bestämmelser i 1734 års lag. Själfva grundtanken i denna rättsåskådning uttalades ock en gång af en af Sveriges förnämsta aristokrater, då han sade: »Vi äro alla subditi regni, bönderna mediate, men vi immediate».

Sin afslutning fick denna rättsuppfattning genom K. F. om kronohemmans försäljande till skatte samt de förmåner och villkor, hvarunder skattehemman hädanefter skola innehafvas, den 21 febr. 1789.

All skattejord i enskild hand, vare sig den var skatteköpt eller utgjordes af urgamla skattehemman, försäkrades om en lika orubblig ägande- och lika fri dispositionsrätt, som frälsemän hade öfver frälsehemman, enligt privilegier, lag och författningar.

I fråga om ägande- och dispositionsrätten upphöjdes alltså skattejorden i lika rang med frälsejorden. Skattejorden, som förut från Gustaf Vasas regeringstid endast varit ständig besittningsrätt, blef äganderätt. Efter 1789 består sålunda den privata jordäganderätten i Sverige både af skatte- och frälsejord, likasom förhållandet varit under medeltiden.

Men härjämte förklarades såväl frälse-skatte- som skatte-frälsejorden för privat äganderätt i åbons hand. Genom denna förordning upphöjdes sålunda åbons ständiga besittningsrätt till äganderätt. Föremålet för hans rätt blef grund och kultur, såsom en totalitet betraktad.

All jord af såväl frälse som skatte och skatte af frälse natur proklamerades såsom privat äganderätt.

Skillnaden dem emellan bestod endast i storleken af ränteprestationerna. Frälsejorden var i detta hänseende minst betungad.

Men härjämte förekommer ock en skillnad i fråga om beskaffenheten af de personer, som ägde ränterätten.

I allmänhet var kronan den ränteberättigade, men äfven enskilda personer kunde hafva sådan rätt. Det senare var fallet med skattejord af frälsenatur.

På denna punkt är att anmärka en inkonsekvens, som den senare lagstiftningen gjort sig skyldig till. Ehuru 1789 års förordning tillade åbon å frälse-skatte- och skatte-frälsejord grundäganderätt med förpligtelse att till vederbörande betala fastställd ränta – har den efterföljande lagstiftningen förklarat frälseränta vara fast egendom. Kronans motsvarande rätt till ränta af skattejorden har man däremot velat förklara såsom en skatterätt.

Af det föregående framgår, att man, hvad tiden från Gustaf Vasa till 1789 angår, icke kan tala om annan privat jordäganderätt i Sverige än å frälsejord. All annan jord i enskild hand innehades under en eller annan form af nyttjanderätt, såsom skatterättighet, konfirmerad eller prekär besittningsrätt, landborätt o. s. v.

Samma är ock förhållandet med den jord, som af ödesmål eller å allmänningsmark togs under enskildt bruk. Denna erhöll nämligen endast antingen skatterättighet eller ständig besittningsrätt eller någon annan form af nyttjanderätt.^[104]

Då vi nu gå att undersöka, hvad svensk positiv rätt angår, huruvida den privata jordäganderätten i verkligheten uppkommit genom specificatio och förläning på förut framställdt sätt, äro vi på grund af den ständiga besittningsrättens oerhörda utbredning under en lång epok af vår rättsutveckling väsentligen begränsade dels till medeltidsrätten dels ock till nutidsrätten efter 1789.

För tiden från Gustaf Vasa till 1789 däremot kunna vi endast tala om ursprunglig uppkomst af privat jordegendom i den mån densamma tillerkänts frälsenatur.

Vi göra början med vår medeltidsrätt.

Hvilket uttryck kan enligt landskapslagarna anses motsvara begreppet privat äganderätt?

Detta begrepp är fäst vid ordet »odal». Roten därtill är ostridigt »audr» eller »od», d. ä. egendom öfver hufvud.^[105] Hvad åter suffixet al angår, äro meningarna om dess ursprung delade. Somliga anse, att det härledes från »aldur», d. ä. ålder, och odal skulle då betyda »gammal jordegendom» (»terra diu possessa»). Andra åter antaga, att det uppkommit af »alder», d. ä. fullkomlig, och att ordet alltså betyder fullkomlig äganderätt (»terra perfectæ possessionis»).^[106]

Vi anse den senare härledningen riktig.

Att odal i och för sig icke betyder gammal egendom, är klart redan däraf, att odal förekommer i de tvenne lagar, som, efter hvad förut är sagdt, icke känna till skillnaden emellan arf och aflingejord. De, som antagit betydelsen gammal jordegendom, hafva nämligen tänkt sig motsättningen emellan gammal och ny egendom beroende på skillnaden emellan arf och aflinge. Schlyter öfversätter ock »alda oþal» med »gammal slägtjord». Men samma slutsats kan ock dragas med stöd af de lagar, som eljest göra en bestämd skillnad på arf och aflinge. Såväl det ena som det andra slaget af jord kunde öfvergå från man till man genom pantsättning. Men nu kallas de gode män, i hvilkas närvaro köp af all jord, utom allmänningsjord, skulle ske, »odal fastar».^[107] Pantsatt jord, som ej på bestämd tid inlöstes, sades vara »oþal fæst»^[108], d. v. s. blef egendom i pantinnehafvarens hand, vare sig den förut var arf eller aflinge; och på annat ställe uttryckes samma sak sålunda, att de vid pantsättningen närvarande fastarne (»wæþia fastar») vid försummad betalning förvandlades till »odals fastar».^[109]

Häraf torde inses, att »odal» omfattade både arf och aflinge.

Men af det föregående kan ock ses, att odal betecknade äganderätt i motsats till pantinnehafvarens besittningsrätt. Härjämte kan ock påvisas, att odal betecknade äganderätt i motsats till en tillfällig nyttjanderätt. Nyodling, som med byamännens tillstånd företagits, blef »fullt fæþerne oc alð oþill», d. v. s. äganderätt. Utan tillstånd upptagen nyodling fick åter endast innehafvas under 3 års nyttjanderätt.^[110]

Härjämte kan tilläggas, att skifte af bys tillägor kallas »oþal skifte»,^[111] att åverkan å annans jord kallas »oþul brut»^[112] samt att ägare af odal kallas »odalbonde».

Motsatsen till odaljord var allmänningsjord. Den köptes och såldes med »vin ok vitne», som lösöre.

Men af odal härledes verbet »oðlast» (odla), som Ihre öfversätter med »acqvirere» och Fritzner med »komma i besittning af något som sin egendom».

Genom odling förvärfvades alltså odaljord, d. v. s. privat jordäganderätt. Detta gäller dock närmast jord, som användes för jordbruksändamål. Jord af annan ekonomisk användning, såsom vattenverk, byggnadstomter o. s. v., förvärfvades medelst arbete. Att arbete likaväl som odling gaf upphof till privat äganderätt, kan man se af uttrycket »oþal vatnværk». Ett vattenverk kunde naturligtvis icke uppkomma genom odling utan arbete, men erhöll i allt fall epitetet »oþal» såsom uttryck för dess beskaffenhet af själfständig privat egendom.

Enskild jordäganderätt uppkom alltså dels genom att bebygga dels genom att nyodla särskilda jordområden.

Det tydligaste stadgande om intäktsrätt å allmänning erbjuder oss Helsingelagen. »Wil han taka til aker ællær æng», heter det, »þa skal han ryþia þre dyssiær», d. ä. en åker så stor, att därpå kunde skördas tre trafvar säd, »ok göra eth hus i fira knutar ok gangi vm tækten, ok mærki tækt mæþ II witnum, ok være þæt laga tak hans». Det för äganderätten grundläggande var det arbete, som erfordrades för åkerns uppodling samt först och främst husets byggande. Därför är ock stadgadt, att vid tvist om bättre rätt till intäkt »hafwi þan wiþz orþ husit giorþæ».^[113]

Jämväl rätt till byggande af vattenverk synes hafva varit lika fri, som om intäkt sagdt är, dock med villkor att annans ofvan eller nedan liggande verk ej skadas.^[114]

Redan förut är sagdt, att intäktsrätten inom Västmanland och Dalarne på den äldre lagens tid torde hafva varit fri. Äfven här förvärfvades äganderätt till intagan genom odling, såsom framgår af uttrycket: »han ryþir geen ruþu oc bröter geen brytu».^[115] Samma frihet torde äfven hafva funnits till anläggning af vattenverk.

Beträffande Västergötland kan man ej med säkerhet afgöra, huruvida intäktsrätten därstädes varit vid tiden för lagarnas tillkomst i deras nuvarande skick fri i afseende å annat än intäkt för anläggning af vattenverk. Härom är stadgadt: »Sa maþer a mylnu stad ær fyrst gær værk a hvat þæt ær hældæ a aldra götæ æng. ællær alþra grænnæ».^[116] Byggandet medförde äganderätt. Ej heller torde enskild äganderätt till vatten hafva omfattat annat än sådant, som var medelst kulturarbete begränsadt. Man kan se detta i fråga om fiskerättens omfång. »Eig ma fiskiæ. i. stæmmum manss annar æn þæn ær a. eigh i diki annar manss».^[117]

Hvad Gotland angår, torde äfven där fri intäktsrätt å allmänningen hafva medgifvits, såsom förut är närmare utredt. »Aþal iorþ», d. v. s. jord under privat äganderätt, uppkom äfven där genom odling. Vid tvist emellan tvenne personer om bättre rätt till intaga, afgick den med seger, som genom vittnen kunde intyga, att jorden blifvit af honom belagd med arbete.^[118]

Beträffande slutligen Skåne, Halland och Blekinge är det förut anmärkt, att den privata äganderätten till vatten endast omfattade dammfäst vatten. Grunden var det å byggnaden nedlagda arbetet.

I andra landskap än här anmärkta var rätten till intäkt eller till anläggning af vattenverk beroende på tillstånd af vederbörande menigheter.

Af det föregående torde vara klart, att den ekonomiska grunden för uppkomst af enskild jordäganderätt var arbete.

Men under jordbrukets första skede i vårt land bedrefs icke alltid arbete i afsikt att förvärfva äganderätt till jorden. Ofta högg jordbrukaren en sved eller »rydja», antände densamma och sådde säd i askan. Sedan han tagit en eller ett par skördar, begaf han sig till ett annat ställe och förfor på enahanda sätt där. Det var det s. k. nomadiserande svedjebruket. Till och med sedan stadigt jordbruk blifvit vanligt, kom det gamla svedjebruket delvis till användning. Härpå gifva landskapslagarna flera bevis.^[119] Samma sed har ock i Dalarne och Norrland förekommit i stor utsträckning ända in i senaste tider.^[120]

Genom svedjebruk förvärfvades ingen äganderätt till jorden, som tvärtom var och förblef allmänning.

Därför måste nyodlaren ådagalägga sitt uppsåt att förvärfva äganderätt genom ett fortsatt bearbetande eller häfdande af jorden i fråga.

Vanligen fordra landskapslagarna en häfdetid af tre år.

I det förut anförda lagrummet angående intäktsrätt å Gotland talas sålunda om »ortar vitni vm þria vintr», d. ä. vittnen, som kunde intyga, att den omtvistade intagan varit häfdad i tre år af en och samma person. Så föreskrifver Västgötalagen, att den som flyttade ut på byamarken och »byggir» där samt »a III vitter ællær III vittrum længær» ägde rätt till yxbörd i skogen samt till mulbete.^[121]

Att dessa lagrum afse laghäfd å nyodlingar är obestridligt. Sedermera har emellertid samma villkor för vinnande af laga häfd öfverförts å köp och skifte.

Ett tydligt stöd härför hafva vi uti Helsingelagens stadgande:^[122] »Thætta æru lagha hæfþir . þæt man hafwe vm þry aar oqviþet ok oklandit . komber siþæn annær ok sigher sit wæræ . þa hafwi þæn wiþz orþ sum takit hafwfr . swa wæri ok vm allæ köpi iorþir sum man köper ællær mæþ skifte faar». Första punkten afser laga häfd å intaga, den andra åter å jord åtkommen genom köp eller skifte.

I andra lagställen angående häfd äro dessa fall sammanslagna till en rättsregel, eller, i den mån den fria intäktsrätten upphörde, laghäfd å intaga helt och hållet lämnad å sido.^[123]

Å andra sidan var nyttjanderätt inskränkt till tre år i de fall, då det icke var medgifvet att genom nyodling förvärfva äganderätt till intaga.

Sålunda tala tvenne af Svealagarna om intaga »innan wærnar» eller »vtan wærnar».^[124] Gjorde man intaga »innan wærnar», ägde man så och skörda »vm þry aar» »oc siþan till skiptis bæra» Enligt Östgötalagen^[125] ägde sådan afgärda by, som icke låg inom egna råmärken och ej heller »til ha ok hamna» och som därför med högabyn hade gemensam nyttjanderätt till allmänningen, rätt att därpå »ryþia undir rughi ok rowm», men endast för en tid »af þreia halma».

Och likasom privat äganderätt förvärfvades genom tre års häfd, så kunde den ock förloras genom tre års ödesmål.

Sålunda stadgar Helsingelagen:^[126] »Fara mæn i allmænnung . ok far affrökis tak^[127] þere vm þry aar . þa hafwi þæn siþæn sum taki wil». Och Västgötalagen säger,^[128] att om kvarnställe ligger öde, »þrea vettær allær þrim vættrum længer», får den intaga som vill.

Af det anförda följer emellertid, att endast kultiverad jord kunde vara föremål för äganderätt.

Till samma resultat komma vi, om vi undersöka sättet för jordbruksfastigheters mätande och bestämmande under medeltiden.

Uppkomsten af privat jordäganderätt anslöt sig till de s. k. stora familjerna, som efter hvad förut är visadt utgjorde ättstatens privaträttsliga enheter.

Sedan fasta bosättningar kommit i bruk, blef tomten den stora familjens första enskilda egendom jämte de vid tomterna belägna graffälten. Byggande af hus och grafvar gaf upphof till den första jordäganderätten. Sedan till och med fasta bosättningar blifvit vanliga, torde nämligen den tomten omgifvande marken till en början varit och brukats såsom allmänning för jakt, fiske, boskapsskötsel och svedjande. Efter hand som ett stadigt åkerbruk vann insteg, utbredde sig dock den enskilda jordäganderätten till de tomten omgifvande åkerfälten och röjda ängarna.^[129]

Den stora familjens jordegendom kallades till en början torp och sedan by.

Att dessa begrepp ursprungligen haft samma innebörd, kan man å ena sidan se dels däraf, att ett stort antal byars eller gårdars namn sluta på »torp», »rup» eller »arp», utan att kunna härledas från torp i dess senare betydelse,^[130] dels ock däraf, att Gotlandslagen använder »haimþorp» som beteckning för gård i allmänhet,^[131] samt å andra sidan däraf att by ännu på landskapslagarnas tid kunde vara en enda bruksenhet samt ägas af en enda person.^[132]

Sedermera kom torp att betyda nybygge på bys mark och blef alltså motsättning till by,^[133] likasom »afgärda by» till »höga by».^[134]

Under tidens lopp undergingo emellertid de stora familjerna en tvåfaldig utveckling. Å ena sidan utträngdes de underordnade familjerna antingen på det sätt, att dessa grundlade egna nybyggen, eller därigenom, att en familjefader dref sina söner, utom en, i viking eller köpmannafärder. I ena som andra fallet blef den förra familjens jordegendom en enda bruksenhet. På detta sätt uppkommo större gårdar och jordagods – upphofvet till bland annat senare tiders säterier.

Men å andra sidan fortforo väl den stora familjens alla medlemmar att kvarbo på egendomen, men skiftade densamma på de särskilda individuella familjerna. På detta sätt uppkommo byar i detta ords nuvarande betydelse, d. v. s. en helhet af flera bruksenheter.

Till följd häraf kännetecknas byarna af släktgemenskap. Bydelägare kallas i Östgötalagen »skiftesbröder»;^[135] och att broder kunde skifta by med broder är af tvenne Svealagar omtaladt.^[136]

Nu dör bonde, heter det, barn lefver efter, en arfvinge kommer till tinget, äskar ljud och säger: »Jag har ärft min fader, och jag vill själf råda öfver mitt arf». Då svarar hans broder: »Vi ägde en fader, som väl förvaltade vår egendom, och som kunde både afla och gömma, och är det vårt råd, att vi gemensamt afla och gömma, ty bäst är att hafva bröders bo gemensamt.» – »Nej, säger den andre, jag vill skifta vårt arf och råda öfver min lott.» Då gifves honom vitsord till laga skifte. Äga de ej i flera byar än en, då tage yngste brodern sin lott längst i söder och sedan hvar och en efter sin ålder och den äldste fjärmast, d. v. s. längst i norr.

Genom skifte af den stora familjen uti individuella familjer uppkom det äldsta af våra lagar omtalade skiftessättet – det s. k. hamarskiftet.

Som lagarna endast omnämna hamarskiftet såsom ett på deras tid redan aflagdt skiftessätt, har man sväfvat i ovisshet om dess betydelse. Sålunda har Schlyter härledt hamarskifte från hamarr, klippa, och en by, som sades ligga i hambri, skulle vara en sådan, som utan redig tomtindelning vore belägen på steniga backar.^[137] Lindblad åter har härledt det från »hammare», särskildt i betydelse af Tors hammare, och med en by »i hambri» skulle då förstås en sådan, som låge i kors, d. v. s. i oregelbunden ägoblandning.^[138]

Hvarken den ena eller andra förklaringen synes oss vidare lyckad. Utom det att så väl Schlyters som Lindblads tolkning förefaller tämligen sökt, torde det vara svårt att förklara, hvarför en sådan anordning af by, som de hvar för sig tänkt sig, just skulle kunna benämnas ett skifte.

För vår del tro vi, att »hamar» i »hamarskifte» är besläktadt med »heimr», »hem», »hember», »haim» eller »ham» och skulle då betyda hus, hem eller värld.^[139] I allt fall torde. »hamar skipt» vara en fullt analog bildning med »hamar siangh», som Schlyter själf öfversätter med ett visst slag at »hemgift».

Med denna tolkning skulle hamarskifte betyda »hemskifte», d. v. s. skifte af den stora familjens gemensamma hem uti de individuella familjernas särskilda hem.

Medelst hamarskiftet delades då först själfva tomten i ett visst antal delar, s. k. bol, efter antalet af de i skiftet ingående familjerna. Hvarje sådant bol blef alltså en individuell familjebostad eller gård. Men då skiftet ursprungligen omfattat endast själfva tomtplatsen och då den ena familjen icke torde haft behof af större bostad än den andra, lades alla bolstäderna lika stora.

Då detta skifte ägt rum långt tillbaka i forntiden, är det helt naturligt, att vi vinna den bästa bekräftelse härpå från Sveriges äldsta bygd – Skåne.

Enligt detta landskaps lag utgjordes också byarna af flera lika stora bol.^[140] Detsamma intyga ock medeltida handlingar. Sålunda omtalas 2, 3, 4 bol, hela och halfva bol (lat. mansus) o. s. v. i samma by^[141] (lat. villa).

Men bol har jämväl i vissa delar af öfriga Sverige haft samma betydelse. Så var förhållandet på Öland, där bol förekommo i betydelse af markabol.^[142] Äfven i medeltida urkunder förekomma benämningarna hela och halfva (och fjärdedels) bol o. s. v.^[143] Och enligt Västgötalagen skulle kyrkogärdsgårdar underhållas till lika delar af alla bol.^[144]

Hvarje bol var begränsadt af gärdsgård, s. k. bolgarþer eller »toptergarþer.»^[145]

I öfverensstämmelse med den urgamla regeln, att »tomt är åkers moder», delades sedermera den omgifvande åkern till lika delar på hvarje bolstad.

I Södermannalagen säges det om den, som ville lägga jorden i solskifte: »aghi þa han wizorþ. ra will niþer sætie ocei þen stangfall will a læggiæ.»^[146] Nedsättande af råmärke ställes sålunda i motsats till åläggande af stångfall. Jämför man vidare detta stadgande med t. ex. Östgötalagens eller Västmannalagens stadgande om skifte,^[147] hvaraf framgår, att nedsättande af rå var en med bestämda formaliteter och solenniteter förenad handling, torde man kunna draga den slutsatsen, att skillnaden emellan hamarskiftet och det efterföljande solskiftet bestod däri, att det förra var ett itereradt skifte, det senare åter ett permanent.

Detta bekräftas ytterligare däraf, att i rättsreglerna för solskiftet merendels framhäfves, dels att en verklig jämförelse till vidd och godhet af de i skiftet ingående ägolotterna skulle äga rum, dels ock att det verkställda skiftet skulle vara beståndande.

Sålunda heter det, att vid skifte skall »iamt arwpe a mote iamnu giua: þæt ær ryþia gen ryddu. göþa gen göddu: træþa mot træddu. dikia gen diktu: ælla taki þrea halma bæn af sum bæter hauær byght.»^[148] Detta kallas att dela »til iamföris». Och sedan skifte är gjordt, säges det att: »hwar raþi sinum ot. hvad han aghær minnæ ællr meræ, ængi ma andrum sit fortakæ.»^[149]

Å andra sidan må ock anmärkas, att Västgötalagarna, som sannolikt stå det äldre skiftessättet närmast, ingenstädes tala om råmärken omkring inägorna såsom t. ex. Upplandslagens »deldæra». Västgötalagarnas »tiældra» torde nämligen endast betyda detsamma som tomtarå eller möjligen jämväl »markaskäl» emellan byar.^[150]

Med anledning häraf torde alltså kunna antagas, att den delning af inägorna, som genom hamarskiftet verkställdes, bestod uti ett upprepadt uppmätande af jorden medelst rep eller stång.

På detta sätt torde den till en by hörande inägojorden ursprungligen fördelats i så många skiften, som antalet bol eller själfständiga familjer i byn.

Men enär dessa skiften icke kunde, om man vid fördelningen endast tog hänsyn till arealen, göras jämngoda, torde det vara helt naturligt, att man sökt afhjälpa denna brist därigenom, att de särskilda familjerna efter hvarandra och i viss ordning fått bruka byns samtliga skiften. Hamarskiftet torde alltså sannolikt hafva varit ett s. k. årsskifte eller åtminstone ett periodiskt återkommande skifte.^[151]

Genom delning af de ursprungliga torpen eller byarna emellan de individuella eller de skiftesberättigade familjerna uppkommo, som sagdt, lika stora bol.

Till en början omfattade de endast bolstäderna. Inägorna voro bihang och det öfriga allmänning. Men efter hand utsträcktes begreppet bol att jämväl omfatta åkerjord. Och enär bol var uttryck för en fullständig besuttenhet, kom bol att betyda en jordegendom af bestämd minimal storlek.

Sålunda är det bekant, att i Danmark och Skåne ett bol omfattade tomt jämte 1 markland jord, d. v. s. så stor jordrymd, att man där kunde utså en mark korn. Markland med dess underafdelningar var nämligen ett på utsädets storlek beroende ytmått. Men bol af samma storlek som i Skåne omtalas äfven från andra delar af Sverige. Sålunda må erinras om markabol på Öland,^[152] »marc laige» på Gotland^[153] och markabol i Bohuslän. I Finland räknades »bol och markland» samt i Norge »melisboel» eller »markeboel» utgörande en hel gård och innehållande 8 örisbol, »hvarje aktadt för så mycket som en tunna säd kunde sås på» eller ett öresland.^[154]

Sedan de ursprungliga hela bolen skiftats i smärre delar, uppkommo beteckningarna öresbol såom på Öland och i Bohuslän samt »löpsbol» i Värmland, på Dal och i Västergötland. Då ett öresland var en del af ett markland samt ett »löpsland» på Gotland var ett fjärdedels tunnland, torde vara klart, att bolet delats med afseende å de tillydande inägorna uttryckta i ytmått. Liksom ett markabol utgjordes af tomt och ett markland jord, utgjordes ett öresbol af tomt och ett öresland jord.

Men nu delades i Skåne ett bol jämväl i halfva bol samt fjärdingar och attungar.^[155] Utom tomt omfattade alltså ett halft bol 4 öresland, ett fjärdedels bol 2 öresland och en attung 1 öresland.

Det väsentliga for ett bol eller någon dess underafdelning var tydligen, att det omfattade två delar, tomt och en viss i vanligt ytmått uttryckt jordareal. Till ett bol, en attung o. s. v. hörde numera alltid viss åkerareal. Ett markland, ett öresland o. s. v. var åter endast åker af viss storlek.^[156]

Nu har visserligen bol i Sverige, utom Skåne, tidigt förlorat sin urgamla betydelse^[157] Men månne det icke i allt fall jämväl i öfra Sverige haft sin fulla motsvarighet?

Nyckeln till frågans lösning gifver oss Västgötalagen.

Redan förut är anmärkt, att enligt denna lag alla bol deltogo lika i skyldigheten att hägna omkring kyrkogård, ett stadgande, som förutsätter en likhet dem emellan. Så heter det: »en säger sig äga utskifte, d. ä. intagor å byamark, en annan bol. Den äger rätt till utskiften, som äger bol, ty, tillägges det, utskiften och gärdesgårdar höra alla till tomt enligt lag».^[158] Till bol hörde tomt, och till tomt hörde rätt till intagor och skyldighet att hålla hägnad. Men nu var intäktsrätt å byamark beroende på samtycke af alla dem, som innehade minst åttondedelen af en attung.^[159] Det var det minsta besuttenhetsmåttet. Och huru stor åttondedelen af en attung var, förklarar lagen i tydliga ordalag. »Hafver man laga tomt i by jämte ett öresland och 6 lass äng och andel i grindar, hägnader och broar samt i bys alla byggnader, det är åttondedelen af en attung, då har man rätt till utskiften och till laga skogshygge i förhållande till sin ägolott».^[160] Laga tomt skulle vara 20 alnar lång och 10 alnar bred.^[161] Ägde man mindre än åttondedelen af en attung, således äfven om man ägde andel i tomt, hade man endast rätt »til löf ok lok» och »vnder wiþær». Hade man icke andel i tomt utan bodde å laghäfdad intaga å byamarken, hade man endast rätt till yxbörd i icke bärande skog samt rätt till mulbete men icke rätt till intäkt.^[162]

Den fullständiga andelsrätten uti by var alltså ovillkorligen förbunden med innehaf af åttondedelen af en attung. Och dess kärna var åter tomten, till hvilken fogats 1 öresland åker samt 6 lass äng.

Nu är det lätt att se, huru stor själfva attungen var. En attung utgjordes af tomt, jämte 8 öresland d. v. s. 1 markland åker samt 36 lass äng, eller tydligen, frånsedt ängen, lika mycket som Skånelagens bol eller annorstädes förekommande beteckning markabol. Och åttondedelen af en attung var lika stor som ett öresbol.

Öfverensstämmelsen emellan bol och attung är påfallande. Båda bestå af tomt, som är åkers moder, samt samma åkerareal. Båda utgöra lika stora andelar af by. »I attungar skall man by byggia», heter det.^[163] Båda betecknade andelsrätten i bys byggnader, broar, hägnader, grindar o. s. v. Båda voro skattetal.^[164]

Likasom i Skånelagen kom skillnaden emellan attung såsom tomtmått och markland o. s. v. såsom ytmått bäst till synes vid afsöndring af ett visst jordområde. Vid skifte skulle alla attungar göras lika stora – attung var attungs broder – om icke hump blifvit afsöndrad. Alla skulle äga lika andel i godt och dåligt, både i åkrar och ängar och alla lika andelar i arbete, både broar och bäckar och samma andel i gärdesgårdar som i åkrar och ängar.^[165] Men var hump frånsåld, skulle denna vid skifte afräknas på den attung, från hvilken den var afsöndrad.^[166] Och att humpar mättes med ytmåttet markland o. s. v. synes på annat ställe i lagen.^[167]

Attungen var ett uttryck för en jordegendoms rättsliga storlek öfver hufvud.

Attungen och troligen äfven bolet utgjorde ursprungligen åttondedelen af en by. Först delades troligen byn i 2 delar, så i 4 och slutligen i 8 delar. Tydligast framgår detta kanske af äldre Västmannalagens stadgande om skifte. »Ær by laghskipter, säges det, sliker hawir (d. ä. half) sum hawir, sliker fiorþungir sum fiorþungir sliker attungir sum attungir. Hwar sum hawir fiorþung i by raþe enum sköt ra. hwar sum hawir twa fiorþunga i by, raþe halwm by».^[168]

Huru en by kommit att innehålla mer än 8 attungar kan man se af Östgötalagens stadgande: »Nu gærs þorp af nyiu up: þa skal tompt læggia niþer. Nu hauær han uitzs orþ sum æfte gamblu tompt uill læggia. Nu uill han lagha mal a læggia: þæt æru tiugu alnar a attungx tompt. ok tiu alnar a attungx aker».^[169]

Attungdelningen har också sannolikt förekommit i både Göta- och Svealand. Af Svealandskapen är det bekant, att den funnits i Södermanland och Närike.^[170] Attungen fanns äfven i Västmanland, såsom synes af nyss anmärkta lagrum, samt likaledes i Uppland. Ett spår däraf torde vara Upplandslagens stadgande om skifte, som lyder i detta afseende sålunda: »þa komber fiærþungar fiorþungi til skiptis, ok halwær by halom . þa ær by til iamföris komin».^[171] Likheten med äldre Västmannalagens ofvan anförda stadgande är tydlig. Sannolikt har förut funnits ett led så lydande: »þa kombær attungar attungi till skiptis», hvilket dock bortfallit vid lagens nuvarande affattning, emedan attungtalet redan då var utträngdt af ett nytt fastighetsmått.

I allt fall förekommer attung (lat. octonarius) i medeltida urkunder. Sålunda skänkte Sverker II till kanikerna vid Gamla Uppsala kyrka åtta attungar »in villa Upsaliensi».^[172]

Bol och attungtalet var på grund af det anförda ursprungligen endast ett uttryck för de särskilda familjernas privata äganderätt till bolstaden.

Först senare utsträcktes denna äganderätt jämväl till de bolstäderna omgifvande inägorna.

Det för åkerns mätande använda ytmåttet – markland, öresland o. s. v. – gaf emellertid upphof till ett nytt fastighetsmått.

Sedan nämligen begreppen bol och attungar utvidgats till att omfatta icke endast tomt utan äfven kultiverad jord, torde beloppet af den till ett bol eller en attung hörande odlade jorden endast varit till sitt minimum bestämd. När det t. ex. heter, att till åttondedelen af en attung hörde 1 öresland jord, torde detta böra förstås sålunda, att till berörda hemman skulle höra minst 1 öresland jord. Att mera jord än 1 öresland verkligen kunde höra dit, framgår af stadgandet i V. G. L. om rätt till intagor å byallmänningen. Intäkt fick ej göras utan deras samtycke, som ägde minst åttondedelen af attung.^[173] Erhölls sådant samtycke af t. ex. en attungsägare, blef dennes attung tydligen större än det lagligen bestämda måttet.

Genom nyodlingar blefvo alltså attungar och attungsdelar olika stora, men häraf följer, att attungen så småningom blef en felaktig måttstock på olika jordägares innehaf. Och då innehafvet uttrycktes i ytmått, öretalet, blef detta slutligen alldeles förhärskande.

Denna utveckling var redan fullbordad vid tiden för Svealagarnas tillkomst (utom äldre V. M. L.)

Sålunda stadgas det, att »tompt a byriæs æptir byæmali. æptir pæninx land . ok örtoghæ land . öris land . ok markland. þær a hwar sin lot upp takæ. sum han. j. by aghær.^[174]

Förhållandet vid skifte emellan tomt och åker är nu omkastadt. Förut lades tomtmåttet – attung och bol – på åkern. Nu lades åkermåttet – öretalet – icke allenast på åkern utan jämväl på tomterna. Först hade bol och attungar varit delningsgrund i by, nu var delningsgrunden hvarje bydelägares jordinnehaf. Samtidigt hade begreppet by utvidgats från tomter och hus till jämväl åker.

Det är redan förut sagdt, att mark-, öres-, örtugs- och penninglandet ursprungligen var ett på utsädets storlek bestämdt ytmått.^[175]

Men i och med det att öretalet blef delningsgrund i by, fick det härjämte betydelse af jordatal, d. v. s. fastighetsmått. Ett öresland t. ex. kunde sålunda betyda dels viss areal åker, dels ock denna areal + en på öreslandet i förhållande till en bys hela öretal åbelöpande andel af tomt, äng, skog, slåtterlägenheter, fiskevatten, fäbodevallar, kvarnar och vattenverk, sand och grustag, hyttor m. m., eller med ett ord byns alla adpertinenser.

Det var en bestämd skillnad mellan öretal såsom ytmått och öretal såsom jordatal.

På detta sätt kunde och kan hvilket åkermått som helst blifva jordatal.

Utom öretalet hafva sålunda i olika landsändar förekommit åtskilliga andra, såsom i Dalarne spannland, snesland, bandland och kafvelland, i Helsingland och Medelpad mål, i Ångermanland sädesland eller seland, i Västerbotten pund och spannland. Alla hafva det gemensamt, att de ursprungligen endast varit ytmått för åker, vare sig de blifvit bestämda med hänsyn till utsädet, såsom öretalet, måltalet m. fl., eller med hänsyn till skörden, såsom bandlandtalet.^[176]

I öfrigt förekomma ofvan angifna beteckningar ännu i dag i delar af Dalarne och Norrland, dels såsom ytmått dels såsom jordatal. I Dalarne t. ex. skiljer man på snesland och bandland i areal (ytmått) och bandland såsom reducerad jord (jordatal). Det förekommer exempel på kappland och kvadratrefvar, ja på ar och kv.-meter, dels i areal dels såsom reducerad jord.

När i nyare tiden mantalet uppkommit såsom fastighetsmått, torde det hafva bildats genom sammansättningar af vissa jordatal, såsom man kan se i Norrland, där det s. k. gärdemantalet bevisligen bildats på antydt sätt.^[177] Men att så äfven annorstädes varit förhållandet, kan man se däraf, att de s. k. »gärderna» och »settingarna» vanligen bildades genom hopfogning af vissa jordatal till en skatteenhet.^[178]

I detta sammanhang torde ock böra framhållas skillnaden emellan ett jordatal och ett mantal.

Medan ett jordatal utgöres af en viss areal åker, vanligen uppskattad till åker af bästa slag, samt af en därå belöpande andel i bys alla tillydande förmåner, såsom bihang eller åtföljd, är mantal måttet på en fastighet, såsom bestående af både in- och afrösningsjord jämte därå belöpande andel i bys förmåner såsom bihang eller åtföljd.

Angående jordatalens betydelse må i öfrigt anföras, att de äro mått på jordbruksfastigheters rättsliga storlek.

Men då, såsom sagdt, jordatalet i första hand endast omfattade åkern och senare jämväl ängen, var också endast den odlade inägojorden, uttryckt i jordatal, omedelbart objekt för den privata jordäganderätten.

Köp, gåfva, pantsättningar m. fl. afhändelser af jord hade sålunda endast afseende å den odlade jorden.^[179] Priset för hvarje örtugland var, enligt hvad förut är påvisadt, legalt bestämdt.^[180] Alla örtugland ansågos hafva ungefär samma värde. Ännu i dag äro i Dalarne alla reducerade snesland inom samma socken vanligen taxerade till samma belopp.^[181] På samma sätt var det vid lega. Det ena öreslandet gaf lika mycket i afrad som det andra. Afraden synes hafva utgjort 1⁄24 af jordvärdet, d. v. s. 1 mark vägdt silfver för ett markland, 1 öre för ett öresland o. s. v.^[182]

Vid ingen af dessa rättshandlingar tog man någon hänsyn till den okultiverade jorden.

Slutligen hvilade skatter och onera endast på den odlade jorden. När konung Sverker frikallade kyrkans egendom från att utgöra kungliga utskylder, säges uttryckligen, att åker och hus (»agros & domos») skulle vara skattefria, hvaraf kan dragas den slutsatsen, att endast åkrar och hus voro skattskyldiga.^[183] Detsamma bekräftas ock af jordeböckerna från Gustaf Vasas tid. Efter jordatalet utgingo – i brokig omväxling med mantalet – nästan alla skattetitlar, icke allenast »hufvudskatten», samt »skeppesta», »ledings lagmanspenningar», »vitepenningar» m. fl. utan t. o. m. fodring^[184] och dagsverken.^[185]

Härjämte må erinras om att, enligt hvad förut är närmare påvisadt, den odlade jorden varit skild från den icke odlade genom hägnad.

Vi öfvergå nu till att undersöka, huru privat äganderätt uppkommit å kultiverad jord under nyare tid.

Härvid bör till en början påpekas, att, enligt hvad förut är närmare utredt, inga nybyggen kunde för tiden från Gustaf Vasa till 1789 upptagas under annan form af jordbesittning än såsom ständig besittningsrätt. Även om skatteköp tillkom, fick jordbesittningen ändock ingen annan karaktär än den högsta arten af ständig besittningsrätt. Men genom 1789 års förordning ändrades detta förhållande. Alla skatterättigheter förklarades nu vara äganderätt, vare sig dessa rättigheter voro urgamla eller tillkomna genom skatteköp.^[186] Då härjämte alla åbor å kronohemman fingo företrädesrätt att skatteköpa sina åboende hemman.^[187] kunde hädanefter privat jordäganderätt uppkomma medelst upptagande af nybygge samt skatteköp af detsamma.

Likasom under medeltiden vid ursprunglig uppkomst af privat jordäganderätt iakttogos två grundläggande moment nämligen ett ekonomiskt – arbetet eller odlingen – samt ett rättsligt – laghäfden –, finna vi, att samma slags äganderätt under tiden från 1789 till innevarande tid uppkommit medelst ett ekonomiskt moment, arbete, samt ett rättsligt moment, först skatteköp, sedan endast en registreringsåtgärd.

Under senare tider hafva nybyggen icke upptagits annorstädes än å den stora riksallmänningen i Norrland och Dalarne samt å delar af bergslagsallmänningar och rekognitionsskogar.

Då vi nu vilja redogöra för det viktigaste häraf till den del, det har intresse för vårt ämne, anmärka vi först, att intäktsrätten under förevarande tid icke, såsom under den tidigare medeltiden, var alldeles fri och oberoende af rättsliga formaliteter.

Den, som ville göra intaga, skulle nämligen söka tillståndsresolution därtill af Kon. Bef.^[188]

I öfrigt må särskiljas de fall, då en person sökte tillstånd till nybyggesanläggning efter, under eller före afvittring.

I sammanhang med afvittringen skulle å öfverloppsmarken indelas nyhemman af minst 1⁄8 mtl och högst 1 mtl, samt s. k. kronotorp af lägenheter, som voro mindre än 1⁄8 mtl. Efter afvittringen ägde hugade sökande utverka tillståndsresolution samt taga nybygget i besittning.^[189]

Ville någon däremot upptaga nybygge å den trakt, som vore under afvittring, skulle han anmäla sig hos afvittringslandtmätaren, som borde bereda lägenheten till skattläggning och afvittring, hvarefter med företeende af landtmätarens mätningsbetyg sökanden hos Kon. Bef. erhölle tillståndsresolution.^[190]

För den händelse att någon ville upptaga nybygge å ort, som icke snart komme under afvittring, ägde sökanden anmäla sig hos länsman, som med biträde af två nämndemän skulle företaga en provisionell utstakning och stundom jämväl provisionell skattläggning af lägenheten, hvarefter Kon. Bef. därå likasom förut ägde meddela tillstånd till anläggningen, sedan sökanden ingifvit länsmannens syneinstrument. Då sedermera afvittringen komme till denna trakt, skulle lägenheten definitivt afmätas och afrösas samt mantal, ränta och frihetsår därå bestämmas.^[191]

Under alla omständigheter utsattes i Kon. Bef:s tillståndsresolution det antal år, under hvilka nybyggaren skulle helt eller delvis vara fri från skatter, räntor och öfriga onera, men med villkor att hela räntan skulle vid frihetsårens slut utgöras. Härvid stadgades ock uttryckligen, att antalet frihetsår, dock begränsadt af en viss latitud, skulle lämpas efter det mer eller mindre arbete, som till uppodlingen erfordrades.^[192]

Huruvida arbetet verkligen utfördes eller icke, utröntes genom syn.

Efter frihetsårens slut skulle den bestämda nyodlings- och byggnadsskyldigheten vara fullgjord.

Angående arten af det arbete, som erfordrades, innehåller reglementet d. 24 nov. 1749 den bestämmelsen, att ingen finge räkna sig till godo arbeten å sådana ställen, hvarest han upprest en eller annan höstack, hässja eller lada, till inrymmande af det hö eller foder, som själfva naturen utan dikning eller rothuggning gifver; utan endast den lägenhet finge anses uppodlad, »som igenom kärrs och mossars uppdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts nyttig och brukbar till åker och äng».

Laga byggnader skulle enligt samma reglemente bestå af stuga och kammare, kornlada med loge, stolpebod, fä- och foderhus samt stall. I öfrigt skulle allmänna lagens stadganden vara tillämpliga.

Vid skattläggningen togs i regel endast hänsyn till den odlade jorden.

Efter frihetsårens slut och sedan nybyggnads- och odlingsskyldigheten blifvit vederbörligen fullgjord, ägde nybyggaren rätt att, om han så ville, förvärfva äganderätt till nybygget genom skatteköp.

Villkor för erhållande af äganderätt var alltså, att det föreskrifna arbetet med odling och husbyggnad blifvit verkställdt.

Genom K. Br. den 6 maj 1817 bestämdes emellertid, att i nybyggen inom Norrbottens och Västerbottens län skulle, efter fullbordade odlingsskyldigheter och efter frihetsårens slut, utan erläggande af skattelösen genast anses och i jordeböckerna upptagas såsom skattehemman.

Genom K. Br. den 10 febr. 1824 utsträcktes dessa bestämmelser jämväl till »rikets öfriga norra provinser, Gäfleborgs län därunder äfven inbegripet».

Sedermera bestämdes genom K. Br. den 17 febr. 1847, att nybyggens omföring till skatte finge ske, äfven före frihetsårens slut, dock endast med villkor, att odlings- och byggnadsskyldigheten vid verkställd syn befunnits vederbörligen fullgjord, hvarjämte ytterligare i K. Br. den 15 dec. 1848 medgafs samma förmån äfven om afvittring icke ännu öfvergått, hvarvid i de fall, där provisionell skattläggning ej skett, sådan skattläggning skulle anställas för utrönande af, om odlings- och byggnadsskyldigheten blifvit fullgjord i förhållande till det ägoområde, som vore nybygget tilldeladt.

Medelst dessa bestämmelser var nybyggesrätten byggd på väsentligen samma rättsgrundsatser som i medeltiden.

För förvärf af äganderätt till jord fordrades ett ekonomiskt moment – arbete – och ett rättsligt – statens sanktion.

Sedan vi sålunda visat, att privat äganderätt uppkommit såväl under medeltiden som under innevarande århundrade medelst nyodling eller bebyggande af ett stycke allmänning med ty åtföljande rättslig sanktion, eller medelst hvad vi förut kallat specificatio af en res communis, vilja vi tillse, i hvad mån denna äganderätt är från statens sida inskränkt.

Härmed sammanhänger frågan om den svenska jordens ränteskyldighet.

Jord i enskild ägo är till sin s. k. natur antingen frälse eller skatte.

Båda hafva i regel, så långt tillbaka i tiden som säker kunskap når, varit pliktiga betala jordskyld eller ränta i varor eller tjänstbarheter till staten, hvarvid torde påpekas, att sådan ränta under medeltiden utgjordes såväl till förbundsstaten som de särskilda småstaterna. Skillnaden emellan de båda jordnaturerna består förnämligast däri, att den ena har varit ojämförligt mera belastad än den andra.

Hvad frälset angår, är väl det s. k. ypperliga frälset i det allra närmaste att anse såsom på grund af privilegium befriadt från ränteskyldighet eller däremot svarande personliga tjänster (rusttjänst in natura). Beträffande allmänna frälset är däremot räntan visserligen obetydlig, men har dock uttryckligen bibehållits af staten såsom en om ock »liten rekognition till kronan»,^[193] d. v. s. såsom ersättning för statens rätt till den naturliga grunden.

Och hvad därefter skattejorden angår, är det nogsamt bekant, att densamma varit och delvis ännu är belastad med grundränta, ehuru statsmakterna redan fattat beslut om dess totala afskrifvande.

Naturligtvis vänta vi här den invändningen, att grundränta icke är ränta utan skatt. Då numera den politiska strid härom, som i så många år upprört vårt samhälle, är afslutad, och då man alltså mera lidelsefritt kan röra sig å ifrågavarande område, torde det vara lätt insedt, att grundräntan hvarken varit eller är att anse såsom skatt.

En skatt upptages af alla medborgare,^[194] pålägges såsom vedergällning för allmänna tjenster^[195] samt fördelas i mån af de skattskyldiges tillgångar.

En grundränta däremot upptages icke eller kan icke upptagas af alla medborgare, utan endast af dem, som besitta jord. Grundräntan pålägges icke såsom vedergällning för allmänna tjänster, utan såsom afgift för rätt att begagna viss jord. Grundräntan uppbäres slutligen icke heller i mån af den betalningsskyldiges tillgångar utan uppbäres i mån af den brukade jordens storlek och värde.

Skatt hvilar på medborgarnes personer, grundränta på i enskild besittning varande jord.^[196]

Denna grundräntans natur af ränta och icke skatt erkännes för öfrigt af de mest framstående nationalekonomiska författare och finansrättslärare från skilda länder.^[197]

Vi skola nu framställa, huru privat äganderätt till okultiverad jord uppkommit.

Ursprungligen har, såsom vi ofta påvisat, den privata jordäganderätten i regel endast omfattat kultiverad jord, hvarvid fordran af hägnad merendels synes vara framställd. All utomliggande mark har varit antingen allmänning eller stundom, för så vidt den legat utom statens intresse- och maktsfär, res nullius.

På grund af behof dels för personlig förbrukning, dels för jordbrukets drifvande och dels för idkande af med jordbruket förenade binäringar, såsom boskapsskötsel, jakt och fiske, hafva de enskilda jordägarne gjort anspråk på den närmast kringliggande okultiverade marken. Med stöd af en genom långvarigt bruk grundlagd, man skulle kunna säga urminnes häfd, har slutligen staten sanktionerat detta anspråk och upphöjt det till lag.

Då emellertid den enskildes rätt till visst jordområde måste på ett rent yttre sätt manifesteras,^[198] har staten för meddelande af detta slags äganderätt ovillkorligen fordrat hvarje jordområdes begränsande å marken.

Ursprungligen synas härvid fordringarna hafva varit mycket stränga, i det man, såsom af Gotlands- och Skånelagens förut åberopade lagrum framgår, kräft, att okultiverad jord, för att vara under enskild äganderätt, skulle vara med hägnad omgifven. Hvad emellertid det öfriga Sverige angår, där den okultiverade jorden varit af jämförelsevis större omfattning, har man åtnöjt sig med fordran på markens begränsning medelst rå och rör.

För bestämmande af platsen för dessa gränsmärkens utsättande har staten meddelat mer eller mindre noggranna regler. Enär det tydligen skulle medfört obillighet och orättvisa för de särskilda jordägarne, har ett godtyckligt tillägnande af okultiverad mark aldrig varit af staten medgifven, äfven om mångfaldiga exempel kunna företes därpå, att likväl faktiskt så skett.

Därför har alltid den privata äganderätten till okultiverad mark karaktären af en statens tilldelning eller förläning.

Under olika skeden af vår rättsutveckling har detta tilldelande åt enskilde af okultiverad mark skett på väsentligen två olika sätt, nämligen antingen medelst ett blott och bart lagbud, hvarvid staten lämnat därhän, huruvida detta åtlydts eller icke, eller ock därjämte medelst en administrativ åtgärd, därvid staten för hvarje fall tilldelat den enskilde, hvad honom borde tillkomma.

Det förra ägde rum under medeltiden, det senare under innevarande sekel och står i sammanhang med den s. k. afvittringen i Norrland och storskiftet i Dalarne.

Hvad nu först angår rättsbestämmelserna i ifrågavarande hänseende uti medeltidens rättsböcker, kunna de uppdelas i två grupper, nämligen dels de som afse afskiljande af privat mark från en allmänning, dels ock de som afse uppdelning af en allmänning emellan å ömse sidor varande privat jord.

I förra fallet anmärka vi först Helsingelagens bestämmelser. Förut är anförd regeln för intäkt af åker och äng. Beträffande den okultiverade marken är ytterligare bestämdt, att skogen ej fick tagas bredare än åker och äng tillsammans, och ej längre än en »styltings rast». Tolkningen af detta uttryck har föranledt olika meningar.^[199] Hvad det i sig själft innebär lämna vi därhän och åtnöja oss med lagens förklaring däraf. Lagbudets innebörd torde kunna uttryckas så, att en »styltings rast» är den väglängd, som tillryggalägges, om man åker hemifrån strax före soluppgången vid vintersolståndet till ett ställe, som ligger på ett sådant afstånd från utgångspunkten, att man hinner med att därstädes hugga upp ett lass stör och likväl hinner återvända till middagstiden.

Afståndet mellan denna plats och skogsgränsen vid åker och äng blef alltså den rektangulära intagans längd.

Härmed likartade bestämmelser äro de förut anförda såväl i Ö. G. L:n förekommande angående begränsningen af enskild äganderätt emot land- och vattenallmänningen medelst »rop» och medelst kastande af »haka skapt», som norska lagars angående samma begränsning medelst s. k. »snidilsverp».

Hit höra äfven U. L:s likaledes förut anförda regler angående delning af emellan folkland eller härad liggande allmänningar. Räta linjen från den odlade jordens gräns i ena häradet till samma slags jord i andra häradet delades i tre delar, hvaraf hvartdera häradet tog en tredjedel såsom enskild skog.

Till den andra gruppen rättsregler höra de, som afse att bestämma sättet för delningen af mindre inom häradet eller landet varande allmänningsdelar. Den allmänna regeln var den, att den ena af kringliggande eller mötande byar skulle hafva lika mycket som den andra, oafsedt byarnas inbördes storlek.^[200] Endast bärande skog fördelades efter byamålet.^[201]

En härmed likartad rättsregel är G. L:s, enligt hvilken de olika andelarnas storlek i allmänningen berodde på de mötande ägornas beskaffenhet. Möttes odlad och icke odlad jord i allmänningen, skiftade man allmänningsområdet sålunda, att den odlade jorden tog två tredjedelar och den icke odlade en tredjedel. Möttes däremot icke odlad jord å ömse sidor, eller ex partitate rationis odlad, togo de hälften hvardera.^[202]

Endast till den okultiverade mark, som enligt dessa regler blifvit med rå och rör begränsad, tillerkändes den enskilde s. k. äganderätt.

Vi öfvergå nu till reglerna för bestämmande af den enskildes äganderätt till okultiverad mark vid storskiftet i Dalarne och afvittringen i Norrland.

Gemensamt för bägge dessa åtgärder är, att staten genom sina för ändamålet afsedda organ bestämdt tilldelat hvar och en jordägare, hvad honom borde tillkomma.

Tydligast framgår detta af det s. k. storskiftet i Dalarne. Efter en för hvarje socken bestämd måttstock tilldelades den odlade jorden ett bestämdt skogsanslag, hvilket dock endast uppdelades och omrösades för de särskilda skifteslagen.

I grunden på alldeles samma sätt förfor man jämväl i hela Norrland vid afvittringen.

Till den medelst skattläggning till visst mantal bestämda odlade och odlingsbara jorden lades ett visst belopp skogsmark, dock så att hela fastighetens areal af in- och afrösningsjord hölle sig inom den för de särskilda landskapen något olika bestämda latituden.

Då emellertid reglerna härför äro förut närmare utförda, behöfva vi här endast hänvisa därtill.

Är det sålunda faktiskt, att den s. k. privata äganderätten till okultiverad mark endast grundar sig på en statens tilldelning, vare sig såsom under medeltiden genom allmänna lagbud eller såsom under innevarande århundrade genom härjämte administrativa åtgärder, och är det sålunda visst, att den s. k. privata äganderätten till okultiverad jord har annan grund än den privata äganderätten till kultiverad, torde man vara berättigad till den slutsatsen, att den s. k. privatäganderätten till okultiverad jord icke är äganderätt i egentlig mening utan en lägre art af jordbesittning eller, hvad vi här sagt, ständig besittningsrätt.

Vi vilja nu anföra de positiva skäl, som enligt vårt förmenande gifva stöd för detta påstående.

Härvid vilja vi då först erinra därom, att under ättstaternas period all dem tillhörig okultiverad jord torde hafva varit allmänning. Samma har jämväl varit förhållandet under den tidigare medeltiden.

Exempel äro ock anförda därå, att konungarne under medeltiden till bergsnäringens fördel förfogat öfver enskild vid grufvorna varande mark, så väl som öfver enskild okultiverad mark i Norrland och Finland.

Vidare må påpekas, att kronan ifrån Gustaf Vasas tid gjort gällande sitt anspråk på de å enskild mark växande s. k. bärande träden, till en början både å frälse- och skattejord, men senare endast å skattejord.

Härmed sammanhänger ock den omständigheten, att de s. k. masteträden, äfven å enskild mark, indrogos till kronan såsom ett regal.

Ytterligare må erinras därom, att de s. k. sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrättshemman med konfirmerad besittningsrätt, äfven då de voro upptagna å enskild mark, efter hand kommo att anses såsom kronohemman.

Alla dessa omständigheter gifva vid handen, att den okultiverade jorden, äfven då den var omrösad såsom enskild egendom under forntiden, medeltiden och äfven under nyare tider, fortfarande, åtminstone delvis, betraktades och behandlades såsom allmänning.

Ännu tydligare är detta fallet, då enskilde endast »pretenderade» äganderätt, utan att kunna uppvisa rå och rör. Så var förhållandet under nyare tiden både i mellersta och södra Sverige samt intill senaste tid i Norrland och Dalarne.

Hvad gällande rätt angår, finna vi ännu spår af denna urgamla rättsåskådning.

Sålunda finna vi, att innehafvarne af skattehemman, som uppkommit af nybygge, upplåtet efter K. F. d. 29 juni 1866, eller af då redan upplåtet nybygge, för hvilket likväl föreskrifven odlings- och byggnadsskyldighet icke inom behörig tid fullgjorts, endast efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman äga afverka skog till afsalu; att s. k. besparingsskogar eller häradsallmänningar, som vid storskiftet i Dalarne eller afvittringen i Norrland blifvit afsatta, förvaltas under Kon. Bef. kontroll; att Kon. Bef. skall efter förloppet af de år, under hvilka afverkningsrätt å enskildes skogar i Venjans socken upplåtits, tillse, att antingen motsvarande skogsareal indelas till besparingsskog eller att andra åtgärder vidtagas, på det ägarne må hafva framtida gagn af skogen; att afrösningsjord i flera fall åtnjuter mindre laga skydd än åker och äng; samt att tillgrepp af skogseffekter ända till den 16 juni 1875 aldrig bedömts såsom stöld eller snatteri utan endast såsom åverkan.

Förut hafva vi sökt påvisa, att den s. k. privata äganderätten till vattenområde icke i regel är äganderätt utan endast ständig besittningsrätt. I detta sammanhang vilja vi anmärka, att äfven detta är i enskildes hand att anse såsom en af staten gifven förläning.

Enligt 1766 års fiskeristadga heter det: »vid öpna hafsstranden, eller der ingen skärgård är såsom ock utom skären får jord- och strandegare ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatn vidare, än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper». Fiskeristadgan den 29 juni 1852, § 2 mom. 2 stadgar åter, att strandägarerätten inbegriper »allt det vatten, som finnes t. o. m. 100 famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup af 1 famn vidtager». Och nu gällande lag om rätt till fiske d. 27 juni 1896 inbegriper inom den enskildes vattenområde »allt det vatten, som finnas t. o. m. 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af 2 meter vidtager».

I ena som andra fallet är den enskildes rätt bestämd genom statens af opportunitetshänsyn gifna lag.

Till den del, som privat äganderätt till vattenområdet förekommer, grundas den på arbete och kultur.

Slutligen hafva vi förut påvisat, att landets djupområde icke kan af enskilde besittas under äganderätt, utan endast under form af ständig besittningsrätt.

---

---

1. Eugén v. Böhm-Bawerk: »Kapital und Kapitalzins», Innsbruck 1888, i synnerhet s. 81 ff.
2. v. Böhm-Bawerk a. a. s. 58, 59.
3. Se t. ex. R. Sohm: »Institutionen des Römischen Rechts. Leipzig 1889 s. 231.
4. Adolph Wagner: »Grundlegung» 2:dra uppl. s. 582.
5. Se K. K. L. L. B. B. 29 – »Bygning och Ärfwode sino».
6. Ihre härleder det af »od» och »fé».
7. K. F. d. 24 sept. 1766 ang. ödeshemman o. K. F. ang. skattehemmans förmåner och villkor d. 21 febr. 1789 § 4. Jmf. Hammarskjöld a. a. s. 121 o. not. 3.
8. Se Kam. Koll. Kung. ang. besittningsrätt å kronohemman d. 29 febr. 1808 p. 7.
9. Att fideikommiss är äganderätt se Aagesen: »Om Rettigheder over Ting» s. 39 ff. Nordling af annan mening: Föreläsningen öfver Ärfdabalken s. 274, 279 m. fl. st.
10. K. Kung. ang. skatteförsålda förut Danviks hospital tillhöriga hemman d. 17 maj 1861 p. 2 o. 4. K. F. d. 21 febr. 1789 § 5, K. F. ang. upphäfvande af bördsrätten d. 21 dec. 1857 o. d. 22 dec. 1863 m. fl. st.
11. Kam. Koll. Kung. d. 29 febr. 1808 ang. besittningsrätt å kronohemman o. K. Kung. d. 8 maj 1863 ang. utvidgad frihet att öfverlåta åborätt å kronohemman. Kam.- o. Bergs-Koll. Kung. d. 30 jan. 1824 ang. under bruken skatteköpta hemman.
12. Reg. Form. § 77; K. F. d. 21 febr. 1789 § 6 o. K. F. o. Plak. d. 27 aug. 1723 § 3.
13. Baron: Pandekten § 177. Se ock Nehrman: »Jur. prud. civ.» s. 121 § 19.
14. Sohm: a. a. § 57.
15. Att ständig besittningsrätt är nyttjanderätt synes numera vara erkändt. Se Olivecrona: »Föreläsningar öfver förmögenhetsrätten» stycket Ständig besittningsrätt. Ask.: a. a. s. 192.
16. Add. 11 § 11.
17. II Forn. B. 50; III: 147.
18. II Kirk. B. 7 o. IV: 21, 106.
19. Styffe: Grundregalerna s. 235 not o. Hjelmérus: a. a. s. 54.
20. B. B. 24 § 4.
21. Sv. Dipl. n:r 1865.
22. M. E. L. B. B. 24 o. K. K. L. L. B. B. 29 o.31.
23. Jmf. ang. möjligheten till försäljning V. G. L. Add. 11 § 11.
24. E. Brinckmeier: Gloss. Diplomaticum, Wolfenbüttel 1850.
25. G. L. IV: 2, 9; V. G. L. IV: 21 o. 126; Sk. L. V: 4; Dipl. Svec. n:r 115, 120, 121, 725, 103, 184 m. fl.
26. Sbg F. s. 436.
27. Sbg F. F. s. 382.
28. Sbg F. F. s. 380.
29. Sbg F. F. s. 380. Se ock ibm s. 381: »Skytten skulle inrymmas hemman, men bonden i laga ordning uppsägas». F. 381 – Enl. K. Br. d. 5⁄12 1572 uppläts åt landboskrifvaren Lasse Håkansson ett »arf och egit» h:n Långsvik, Gladhammar s:n i Tjust, så att han »oss till en behagelig tid alla årliga utskylder njuta och behålla må och skall, dock så att hvar där uppå någon bonde sitter, som förmår hålla gården vid makt och ej vill med god vilje afflytta, då skall förenämnde Lasse icke heller tillåtet blifva samme bonde afdrifva utan uppbära årliga utskylder; F. 386 – Ryttaren Erik Jönsson erhöll besittningsrätt till Kvigarp i Lekaryds s:n med föreskrift: »så skall honom och härmed förmant vara, ej drifva bonden af hemmanet förr än rättan fardag kommer»; F. 393 – Samuel Lott inrymdes 1622 ett kronohemman, hvilket han själf begärde, »dock att den som på hemmanet bor icke blifver i olaga tid drifven, för rätte fardag».
30. Kam. Koll. Br. t. orterna.
31. Sbg F. 379.
32. Sbg F. 382.
33. Sbg F. 396.
34. Sbg F. 438.
35. Sbg F. 409.
36. Sbg F. 439.
37. Sbg F. 377.
38. Sbg F. F. 387. Andra konfirmationsbref se ibm s. 397 – å 1⁄2 mtl Nöbbeled, Sörgården för mönsterskrifvaren Lars Andersson den 9/3 1699: F. s. 378 – å h:t Jämteboda vid Kopparberget för bergsmannen Olof Jönsson i maj 1544: samt å torpet Tullebo i Berke s:n för Peder Jönsson d. 20/4 1552; F. s. 390 – Måns i Rotkijlen gifvit 10 daler år 1621 för besittningsbref å sitt h:n; F. s. 394 – å h:t Råby för Simon Depken i Västerås d. 25/11 1623; F. s. 395 – d. 12/1 1624 å h:t Färjestaden i Åby s:n, Östergötland, för korporalen Anders Larsson; F. 399 – d. 30/3 1631 å gården Västeräng för Peder Andersson; F. s. 407 – d. 27/11 1646 å h:t Åby i Färsbergs s:n, Västergötland, för länsmannen Karl Andersson o. h. h.; F. s. 435 – d. 22/4 1636 å h:t Åketorp i Gudhems s:n för häradsskrifvaren Anders Ambjörnsson; F. s. 437 d. 11/9 1690 å h:t Vreta i Grenna s:n för befallningsman Benj. Dahlström: m. fl.
39. Sbg s. 385.
40. Se Kam. Koll. prot. d. 5 maj 1779 p. 66 i Kam. Koll. Arkiv. Kontor.
41. Kam. Koll. Br. d. 31 aug. 1632 – Sbg F. 401.
42. K. Br. t. Kam. Koll. d. 9 sept. 1778 (Sbg F. s. 439) o. Kam. Koll. utslag d. 19 juli 1774 (Sbg F. s. 434).
43. Kam. Koll. Prot. d. 5 maj 1779 p. 66 i Kam. Koll. Ark. kontor.
44. Se Prot. öfver Aska härads rannsakning den 1 nov. 1634. – Sbg. F. F. 1133 – följande ant.: »Nykyrka socken. Borrebol – Crono 1 – Öde för reddhuga skuld, i det at H. Gr. M. Casimir Gyllenstierna hafver sin gård der näst weedh så tenkte bonden att herren skulle förbyta sig til samma hemman, drogh altså derifrån och gården blef ödhe.»
45. Kam. Koll. Bref d. 15 jan. 1704. – Sbg. F. 401.
46. »Kam. Koll. Bref t. orterna» d. 15/12 1680 i Kam. Koll. Ark. Kontor.
47. Kam. Koll. utslag d. 12/11 1778. Sbg F. s. 438.
48. Ekonomilagfarenheten § 75.
49. Se Sbg F. s. 432.
50. Linde: Finansrätt s. 499.
51. Upl. H. 1539 n:r 5.
52. Ibm.
53. Ibm.
54. Se t. ex. Ö. G. H. 1540 n:r 6 för Asboland, Sävede h:d, Före s:n på Öland m. fl.
55. Ö. G. H. 1540 n:r 6.
56. Ö. G. H. 1543 n:r 10.
57. Ö. G. H. 1541 n:r 7 (jämväl f. Vista h:d); Ö. G. H. 1542 n:r 6; Ö. G. H. 1543 n:r 10: Upl. H. 1541 n:r 15 för Sollentuna, Vallentuna och Seminghundra härad.
58. Ö. G. H. 1541 n:r 7.
59. Ö. G. H. 1540 n:r 6 och 1541 n:r 7.
60. Ö. G. H. 1540 n:r 6 – Asboland h:d – »item är en Semjeman som Recknas för en skattebonde och är insummerat för settings skyld i Qvickskatt lika som en full settings skattebonde».
61. Ö. G. H. 1540 n:r 6 – Alzsede fierdung – »Item än är udhi thenne fierdung 3 skattebönder som hvarken reknes in vdi hell Setting eller halff setting utan giöre hvar effter som han aff ålder skattlagder är».
    

    Ö. G. H. 1541 n:r 7 – Åkerbo h:d – 14 kronobönder utgöra »effter en årlig stadga»; 1542 n:r 6 – Vånga fjärding – om 11 skattebönder och 7 kronobönder säges det, att de utgöra utskylder efter »årlig stadga» eller en »gammal stadga»; 1543 n:r 10 – Tuna s:n – »Item äre vdi Tuna socken 9 Semjebönder eller Cronobönder».

62. Ö. G. H. 1543 n:r 10 (Björkekinds och Lösnings h:d). V. G. H. 1567 n:r 17 (Redvägs och Åhs h:d).
63. Sbg. F. s. 563.
64. Sbg. F. s. 567.
65. Kam. Koll. prot.
66. K. Red. Koll. prot. d. 10 april 1662 s. 257. Sbg. F. s. 601.
67. Riksarkivi Riksd. acta. Sbg. F. 603.
68. Pag. 183 i Anna Kruus bytesakt n:r 242. Sbg. F. 604.
69. Ö. G. H. 1542 n:r 6 (norra Möre, Östra h:d).
70. Ö. G. H. 1540 n:r 6 (södra Möre). 1543 n:o 10 (Aske o. Åkerbo h:d).
71. Ö. G. H. 1543 n:r 10 (norra Möre).
72. Ibm. (Bierkekins, Östkinds o. Bråbo h:d).
73. Ibm.
74. H. Forssell: Sveriges Inre Historia från Gustaf den förste Bil. s. 34–35.
75. Uti 1574 års Rannsakn. pag. 25 för alla härad, nämnas att allmogen i anledning af deras sämjebref utgjorde smörränta för allmänningarna. Sbg. F. F. 559.
76. Ö. G. H. 1542 n:r 6.
77. Ö. G. H. 1543 n:r 10.
78. Ibm. för Lösnings, Björkekinds, Östkinds m. fl. härad.
79. Upl. H. 1539 n:r 5.
80. Sbg. F. F. 533.
81. Vester-Dalarnes Jordebok 1542 n:r 5 o. 49. Sbg. F. F. 545.
82. Sbg. F. 503.
83. V. G. H. 1582 n:r 1. Sbg. F. 508.
84. Sbg. F. 556. Undersökningsbandet litt. A. fol. 387.
85. Sbg. F. 434.
86. Upl. H. 1539 heter det för Åkers skeppslag »opå szamme stadga haffwe the Kon. Mtz var K. N. H. breeff opå».
87. Sbg. F. F. 569. – Vestm. H. 1610 n:r 12.
88. Lifgedingets kopiebok n:r 1 pag. 41.
89. Sbg. F. 515. – Anteckn. om skattläggn. i Calmar län 1538, Östra h:d. »Semiemænd – ijcxxx förskr:ne semiemen the äro bondegotz oc taga bönderna halfparten utaff skatten licke med Cronen».
90. V. G. H. 1582 n:r 1; Sbg. F. 509. Enligt Upl. H. 1539 n:r 5 utgjorde ett stadgehemman lydande under Svartsjö gård 7 mark stadgepenningar, men var fritaget från andra skatter utom fogdefodringen.
91. Sämjerätten å Mörishults gård, tillhörig befallningsmannen Jon Boosson, upptogs i bouppteckning efter denne till ett värde af 100 Rigsdaler. Sbg. F. 555.
92. Vid en förlikning, stadfäst af K. Maj:t den 4 aug. 1762 emellan hofmarskalken C. T. Hamiltons arfvingar och åborna å 21⁄4 mtl stadgehemman Arfwaby i Svennevads socken, erhöllo åborna mot afstående af sina besittningsrätter »i anseende till de förbättringar, som blifvit gjorda medelst torrläggning af mossar», en summa af 10,800 daler kopparmynt.
93. Se t. ex. Abrahamsson: a. a. s. 353.
94. II Del. s. 22.
95. Såsom sin enskilda iakttagelse anmärker arkivarien Sandberg – F. F. s. 1033 –, att för bristande utskylders erläggande en mängd gamla skattehemman blifvit förklarade för skattevrak och krono. Ytterligare må anföras: F. F. s. 1031 – 1⁄4 mtl skatte Knutsnäs, Nässjö s:n, Tveta h:d, är gammalt skattehemman men fallit i skattevrak, men sedan återköpts till skatte; F. F. 1034 – summa skattevrak i Kronobergs län för år 1725 567⁄8 mtl, för 1736 501⁄8 mtl och för 1772 27 mtl: Smål. H. 1620 n:r 8 uti Paridon von Horns och Christianus Writehuszens Reckning på Tionde och ovissa Partzeler i Östra Härad, Norra och Södra Vedbo 1620 antecknas 125⁄6 skattehemman såsom skattevrak; Sbg. F. F. 1000 – 1640 års Jordebok upptager följande skattevrak: 1⁄2 mtl Plombe 1630, 3⁄4 mtl Kulshestra 1635 och 1⁄8 mtl Kiär skattetorp 1635; Östg. Jordebok 1665 har i kanten vid Isacs i Müllingstorp 7-öresland denna anteckning: »Skattewrack, förmedlat 1⁄2 för wist»; Sbg. F. F. 1006 – ant. att Ramefjella i Lillkyrka s:n, Åkerbo h:d, gammalt skatte, fallit i skattevrak och anslagits till boställe 1686; F. F. 1011 – »Gestrikland, Hedesunda s:n. Sevarbo n:r 1, 3⁄10 mtl skatte, har 1715 för ränterest etc. blifvit fråndömdt skatterätten och infördt för krono»; Samma ant. ibm för 8 andra hemman; F. F. 1027 – »Oroust h:d Stale s:n Gunnarsbo – sk.vrak 1⁄3 för 3 års Rest enligt Lagmansdom d. 5/6 1675 fol. 1112 i det årets V. B. Obs! Samma förhållande med flera h:n».
    

    Sörml. H. 1610 n:r 11 – Österåkers socken »sk.hemman Laggerabol blifvit skattevrak». Smål H. 1620 n:r 8 – S. Vedbo h:d. Afk. Extr. »Effterskrefne hemman äro skrefne för skattevrak Ingarps socken: Hästetorp sk. – 1, Alfistorp d:o – 1; Hassleby socken: Funghult sk. – 1⁄2 – Bälte socken: Bundstala sk. 1⁄2 – Hult socken: Brunsby sk. 1⁄2 – Medelby socken: Söderby sk. – 1⁄2».
    

    Sbg. F. F. 1010 – Ytter Tjurbo härad; Björksta socken, Gausta n:r 2 1⁄2 mtl, varit 1 mtl skatte men för innestående kronoräntor blifvit skattevrak och år 1704 skattlagdt till 1⁄2 mtl; Kam. Coll. Prot. d. 4 dec. 1643 – »kom på taal det besvär och rest som på fougden Erick Gustafsson gjordt var. Deröfver inkom ock H:r Carl Bonde och han gjorde den berättelse, att samma rest består deels vthij een hoop skattehemman de der wore kände under skattevrak.»

96. Sbg. F. F. 1031 – Hafverö 4-öresland i Börstils s:n, Uppland, förklarades af H. R:n 1648–1651 och af Lagmansrätten sistnämnda år för skattevrak.
97. Sbg. F. F. 998.
98. Såsom exempel på meddelade skatterättigheter må anföras följande: Sbg. F. 434 – K. Br. d. 18 juni 1626 meddelades ryttaren Sten Svensson »skatterättighet» å sitt hemman Hoesija i Nöttja s:n, Sunnerbo h:d.
    

    Söderm. H. 584 n:r 12. – I bref d. 19/3 1584 erhöll Hans Stuart »till Evärdelig egendom» gården Näsliestadha i Gryts s:n och Daga h:d, som förut varit skattehemman men såsom skattevrak hemfallit till kronan. Sbg. F. F. 1078 – Bandet ang. Norrländska kommissionens handlingar innehålla fol. 68 en förteckning på ödeshemman i Jämtland 1658–1662, hvarvid finnes antecknadt, att »odelsätten» dels bibehållits dels af guvernören blifvit återstäld». Sbg. F. 380. – Enligt K. Br. d. 5/12 1572 erhöll Mauritz Sturck »till evärdelig äga» 2 gårdar »Erffwa», Solna s:n, Danderyds skeppslag.
    

    Sbg. F. 384 – Den 3/1 1592 erhöll åbon »evärdelig besittningsrätt till torpet eller utjorden Lijdatorp på kyrkoh:t Lijdås ägor, Kila s:n, Jönåkers h:d». Lägenheten inskrefs därför såsom skatte i 1608 års Jordebok.
    

    Af 1663 Kungl. brefbok, fol. 516. – Transsumt af Gen. Leutenant och Gouverneuren Hr Johan Sperlings underd. memorial. Bemälde Sperling förmäler, att »när uti Norlanden skattehemman blifvit öde och sedan genom skattevrak hemfalla Eders K. Maj:t och Cronan finnes en stor svårhet att skaffa åbor derpå, fastän ansenliga frijheter dertill bjudas», hvadan han föreslår, att dylika hemman måtte få upplåtas under »skatterättighet i stället för några frihetsår».

99. I Del s. 17.
100. Kam. Koll. Prot. d. 5 maj 1779 s. 66.
101. Ibm. Se ock K. Br. d. 10/12 1734 ang. »Landträkenskapernas förkortande» (Kam. Ark.) K. Koll. registratur 1631 d. 2 sept. – en sergeant Nils Larsson hade anhållit om rätt att »odrifven besittia och häfda» sitt tilldelningshemman Lilla Siötorp uti Vingåkers s:n; hvarför rannsakning på K. Maj:ts befallning ägt rum huruvida någon befunnes till samma h:d »ättat och arftagen», med föreskrift att om någon ägde »bördsrätt» Nils Larsson icke kunde inrymmas annan rätt, än skatterättigheten tilläte.
102. Kam. Koll. bref d. 15 jan. 1704 till landshöfdingen Mårten Trotzig.
103. Se t. ex. häradshöfdingen i Sotholms m. fl. härad Erik Rosenhjelms dombref d. 16 maj 1661. – Sbg. F. F. 1002.
104. Några fall af besittningsrätter å sådan jord må anföras: Sbg. F. F. 1073 – Enl. K. Br. d. 3 dec. 1679 erhöll sekreteraren uti reduktionskollegium Jonas Werfvingh skatterättighet å 12 ödeshemman i Helsingland. Enl. res. på fiskalen Raphael Pålssons inlagda frågopunkter förklarades – enl. Kam. Koll. registratur 1649 d. 6 aug. – att alla ödeshemman i Jämtland skulle efter laga uppbud inskrifvas i jordeböckerna för krono. – Enl. 1755 års Vester-Norrlands Verif. B. s. 4519 erhöll bonden Jon Persson i Vågesta 12 års arrenderätt å ödeslägenheten Genesöen i Nätra s:n – 1634 d. 5/3 meddelade Kam. Koll. attest för Erik Andersson att sitta odrifven, så länge han utgjorde utlagor, å 1⁄4 h:n i Torpa s:n och Vedens h:d, som han af öde upptagit. (Sbg. F. F. 383) – K. Gustaf Adolf meddelade d. 20/7 1612 besittningsbref för Måns Djursson å 1 mtl. Esbjörnamåla, Urshults s:n och Kinnevalds h:d, som hans fader Djur Nilsson å kronans allmänning upptagit. – 1634 d. 16 maj tillskref Kam. Koll. landshöfdingen G. A. Kruse i Dalarne att låta hustru Malin Larsdotter besitta det h:n på Åsen i Hedemora, som hennes man af öde upptagit. (Sbg. F. 402) – Enl. Kam. Koll. Prot. d. 2 okt. 1634 erhöll fru Ebba Oxenstjerna besittningsrätt till 3 ödesgårdar i Suderby, Norrhundra s:n och Ärlingundra h:d.
105. Ihre: Gloss. Suio-goth. Jmf. Fritzner: »Ordbog over det gamle Norske Sprog» och Gloss. t. de norska lagarna. Se ock Schlyter: Gloss. t. V. G. L. vid oþal.
106. Ihre.
107. V. G. L. II JB 1; U. L. JB 9: 2.
108. Ö. G. L. Egn. S. 16.
109. V. M. L. II JB 10 pr.
110. V. M. L. I B. B. 10; II B. B. 21.
111. V. G. L. I JB 14.
112. Ö. G. L. B. B. 29.
113. Wiþ. B. 15.
114. Ibm 17.
115. V. M. L. I B. B. 10 § 1. Jmf. II B. B. 21.
116. Huru myulnu skal gæræ § 2.
117. Ibm § 1.
118. G. L. I:25 § 1.
119. Se t. ex. Ö. G. L. B. B. 28 § 5.
120. Detta brukningssätt afses t. ex. i 9:de p. af 1647 års skogsordning. Rannsakning skulle ske med finnarnes nybyggen i Norrland, Dalarne och Värmland. Befunnes det då, att finnarne »röjt sig åker och äng eller thet ännu göra kunna» och hafva de tillika för afsikt att blifva bofasta män, då skulle torpen äga bestånd. I motsatt fall skulle de utdrifvas och »theras Sweder medh Sädhen them ifråntagas».
121. I JB 13, 4.
122. Wiþ. B. 16 pr.
123. V. G. L. III: 112; Ö. G. L. Egn. S. 21: 1; B. 14: 2; Söd. L. JB 9: 2; U. L. JB 9: 5; M. E. L. L. Egn. B. 25; K. K. L. L. JB 18; Sk. L. I: 75.
124. V. M. L. I B. B. 10; U. L. Wiþ. B. 21.
125. B. B. 28: 5.
126. Wiþ. B. 16: 1.
127. d. ä. öfvergifves.
128. I Myulnu B. § 2. II Mölno B. § 2.
129. By betecknar så väl tomterna som ock endast tomt och åker jämte äng.
130. Se Schlyter ordbok vid þorp.
131. I: 13. pr. Troligen har jämväl þorp i Ö. G. L. B. B. 10 samma ursprungliga betydelse.
132. Hels. L. Wiþ. B. 1. U. L. Wiþ. B. 6 samt V. G. L. I JB. 15 in fine.
133. V. G. L. I JB. 15: 1; Sk. L. I: 71; II: 33.
134. Ö. G. L. B. B. 28: 5.
135. B. B. 8 pr.
136. U. L. ÄB 11: 20. V. M. L. II ÄB. 10: 3.
137. Se ordboken vid Hamar.
138. »Om skifte af jord» – Upsala 1838 s. 7.
139. Se Schlyter: ordboken vid hamar, hem, och hamar siangh. Ihre.
140. I: 72, II: 26.
141. D. S. n:r 26, 28, 33, 34.
142. Hildebrand: Sveriges medeltid I s. 247.
143. D. S. n:r 1845.
144. I Kirk. B: 13.
145. Schlyter: ordbok. vid bolgarþer samt V. G. L. I Ä. B. 21: 2.
146. B. B. 13 pr.
147. Ö. G. L. B. B. 1 § 3 V. M. L. B. B. 19.
148. Ö. G. L. B. B. 1 § 3. jmf., ock U. L. Wiþ. B. 2: 1.
149. U. L. Wiþ. B. 1: 1.
150. I JB. 10 o. 19.
151. Hjelmérus: Om Laga Skifte: s. 7.
152. Hildebrand: Sveriges Medeltid I. s. 247.
153. G. L. I: 28: 5, jmf. 47: 1.
154. Linde: s. 496 not.
155. I: 72.
156. Se Sk. L. I: 75. Jmf. ock t. ex. Dipl. Svec. I: 34. Egendomars storlek uttryckes här än med »mansus» (dimidius och qvadrans) än med »solidi». »marcha» eller »ore», än med både »mansus» och »solidi».
157. Jmf. Thulin: Mantalet s. 27.
158. V. G. L. I: JB. 7: 2.
159. Ibm 14.
160. II JB. 19. I JB. 7: 3.
161. II JB. 18.
162. I JB. 13: 4.
163. I JB. 8. Byar omtalas med 9, 12, 15 à 16 attungar.
164. Ibm 8. S. M. L. K. B. 10 pr.
165. Ö. G. L. B. B. 6.
166. Ö. G. L. B. B. 2.
167. Eg. S. 3: 2 »Þriggia marka egn» = värd 3 marker, jmf. »marka nöt» o. G. L. I: 47.
168. I B. B. 19. Se ock Hildebrand: Sv. Medeltid. I. s. 249 ff. Se ock Ö. G. L. B. B. 6.
169. B. B. 10.
170. Linde: Finansrätt s. 493.
171. V. B. 1 pr.
172. Dipl. Svec. n:r 115.
173. I JB. 14. Jmf. ock t. ex. V. M. L. I B. B. 10.
174. U. L. W. B. 1: 1. V. M. L. II B. B. 1: 1.
175. Steenstrup: »Studier over Kong Valdemars Jordebog»; Hildebrand: Sveriges Medeltid, s. 243–245.
     

     Se ytterligare Thulin: Om mantalet, s. 93 och 103 ang. 1547 och 1604 års skattläggningar i Vesterbotten och Gestrikland.

176. Se härom Thulin: Om mantalet s. 65 ff.
177. Thulin: ibm.
178. 16 öresland eller 6 åttingar bildade ofta en setting och 6 settingar 1 gärd. Enligt Ö. G. H. 1543 n:r 10 bildade 6 attingar 1 setting i Vifolka, Göstrings, Lysings, Dals och Aska h:d.
179. Den i V. G. L. föreskrifna formalitet vid köp och pantsättning, som kallas »umfärd» bestod uti att »gange um akre ok ængiæ ok sua apter a topt siþæn».
180. Se Dipl. Sv. 2745 o. 2746. Greger Magnusson sålde till Uppsala domkyrka 14 öresland för 336 mark pr samt till domprosten Björn 4 örtugland för 32 mark penningar. Hvarje örtugland kostade i begge köpen 8 mark penningar.
181. I Malung t. ex. 80 kr. pr snesland, i Lima 70 kr., i Järna 22 kr. o. s. v.
182. Schlyter: ordboken vid markland.
183. D. S., n:r 115.
184. Så utgick fodringen af »de Byar och Socknar, som ligga under Svartsjö gård» efter jordatalet »szå ath aff hwarie 4 ort. Land jordh hålz 1 hesth». Efter jordatalet utgjordes ock kungsfodringen i Åkers skeppslag. Uppl. H. 1539, n:r 5.
185. I Björkekinds h:d utgjordes 1 dagsverke per öresland. Ö. G. H. 1543, n:r 10.
186. § 2.
187. § 6.
188. Se Reglementet d. 24 nov. 1749, s. 1. Afvitt. st. d. 10/2 1824, § 7. D:o d. 13 Dec. 1850, § 14.
189. Afvitt. st. 1824, § 7. D:o 1820, § 8. Enl. Afv. st. 1850, § 12 minst 1⁄16 mtl och högst 1⁄2 mtl.
190. Afvitt. st. d. 13 dec. 1850, § 14.
191. K. Br. d. 9 mars 1825 t. K. B. i Jämtlands län. Afv. st. d. 10 febr. 1824, § 7. Afv. st. d. 13 dec. 1850, § 14. Jmf. Reglementet d. 24 nov. 1749, §§ 2–3.
192. Afv. st. 1820, § 9; Afv. st. 1824, § 8; Afv. St. 1850, § 16. Regl. d. 24 nov. 1749, § 5.
193. Linde: Finansrätt, s. 2256.
194. Första grunderna af Finansvetenskapen af Luigi Cossa, öfversatt af Th. Rabenius, s. 45.
195. Rab., s. 33.
196. W. Bergstrand: Grundskatterna, s. 52.
197. Bergstrand s. 50.
198. Jmf. Steenstrup: a. a. s. 348.
199. Se Liljenstrand: Om Helsingelagens ålder s. 7–11.
     

     Schlyter: K. K. L. L. s. CVIII. Den förre anser det betyda »tiggarens hvila», den senare åter »det stycke väg, som en vanför människa skulle kunna gå utan att behöfva hvila sig».

     Jmf. ock Bergfalk a. a. s. 9 och Hjelmérus a. a. s. 50.

200. U. L. W. B. 20 pr. V. M. L, II 20 pr Hels. L. W. B. 12.
201. U. L. W. B. 19 o. V. M. L. II B. B. 19.
202. I: 25: 2.