Sherlock Holmes äventyr – Andra samlingen/hela texten
SHERLOCK HOLMES' ÄVENTYR
ANDRA SAMLINGEN.
Sir Arthur Conan Doyle
SHERLOCK HOLMES' ÄVENTYR
AV
A. CONAN DOYLE
ANDRA SAMLINGEN
ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ORIGINALET
AV
ELLEN RYDING
STOCKHOLM,
NORDISKA FÖRLAGET
BOKTRYCKERIET GUTENBERG, STOCKHOLM.
MAJ 1911.
| Mannen med den kluvna läppen | 7 |
| Den blå karbunkeln | 39 |
| Det spräckliga bandet | 67 |
| Ingenjörens tumme | 101 |
| Bruden från Californien | 128 |
| Beryllkronan | 157 |
Mannen med den kluvna läppen.
Isa Whitney, bror till numera avlidne teologie doktor Elias Whitney, rektor vid högre allmänna läroverket i St. George, var mycket begiven på att röka opium. Han förvärvade sig denna vana, har jag trott mig förstå, redan som student; han hade läst De Quinceys beskrivning på sina drömmar och fantasier och tog sig för att hälla opiedroppar på sin tobak i avsikt att framkalla samma verkan. Liksom mången annan före honom fann han, att det är lättare skaffa sig en ovana än att bli den kvitt, och under flere år var han en slav under den hemska lasten och ett föremål för släktingars och vänners fasa och medlidande. Jag kan, när jag vill, se honom för mig, där han med gulblekt, uppsvällt ansikte, sänkta ögonlock och små, nålfina pupiller satt hopkrupen i sin länstol — en fullständig ruin av en god och ädel man.
En kväll — det var i juni 1889 — ringde det på min dörrklocka ungefär vid den tid, då man börjar kväva sina första gäspningar och ofta ser på klockan. Jag reste mig ur min halvliggande ställning, och min hustru lät med en liten rörelse av otålighet sitt arbete sjunka ner i knät.
»Ett sjukbud!» sade hon. »Du skall se, att du blir tvungen gå ut igen.»
Jag suckade, ty jag var nyss hemkommen och jag hade haft en mer än vanligt tröttsam och ansträngande dag.
Vi hörde förstugudörren öppnas och förnummo ett par brådskande ord och steg, som hastigt närmade sig; så flög dörren till vårt vardagsrum upp, och en mörkklädd dam med en tät, svart slöja för ansiktet inträdde.
»Förlåt, att jag vågar besvära er så här sent», började hon; men plötsligt förlorade hon sin självbehärskning, sprang fram, slog armarna om halsen på min hustru och brast ut i våldsam gråt.
»O, jag är så olycklig!» snyftade hon. »Hjälp mig — jag vet inte, vad jag skall ta mig till!»
»Å», sade min hustru och lyfte sakta slöjan från hennes ansikte, »det är Kate Whitney. Så du skrämde mig, Kate! Jag hade ingen aning om, vem du var, när du kom in.»
»Ja, jag visste inte, vad jag skulle göra, utan gick direkt hit.»
Så var det alltid — de, som voro nödställda och betryckta drogos till min hustru som bi till en rosenbuske.
»Det var förståndigt gjort av dig! Nu skall du först ha ett glas vin, och sedan skall du lugnt slå dig ner och lätta ditt hjärta för oss. Eller vill du kanske, att jag skall skicka James i säng?»
»Nej, nej — jag behöver doktorns råd och hjälp också! Det är Isa, det gäller — han har inte varit hemma på två hela dar, och jag är så ängslig och rädd, att det hänt honom något.»
Det var ej första gången mrs Whitney talade med oss om sin man; vi voro hennes förtrogna, jag i egenskap av läkare, min hustru såsom varande gammal vän och skolkamrat. Vi lugnade och tröstade henne, så gott vi kunde, Hade hon någon aning om, var hennes man uppehöll sig? Var det möjligt, att vi kunde föra honom tillbaka hem till henne?
Det tycktes så. Hon visste med säkerhet, att han, när opiebegäret blev honom övermäktigt, begav sig till en liten opiehåla långt borta i östra delen av City. Hittills hade hans orgier aldrig varat mer än en dag; om kvällen hade han kommit hem igen, svag och darrande i var lem. Men nu hade han ej låtit höra av sig på två dygn, och tvivelsutan låg han därborta bland dockornas sämsta avskum, antingen insupande giftets ångor eller sovande bort rusets verkningar. Hon var säker på, att han fanns på »Guldstången», krogen vid Upper Swandam-Lane. Men vad kunde hon väl ta sig till? Inte kunde hon, en ung, försagd kvinna, begiva sig till ett dylikt näste och rycka sin man från det sällskap av skälmar och bovar, som omgav honom?
Sådan var sakernas ställning, och tydligen fanns det ej mer än ett att göra. Kunde jag ej följa henne till det där stället? Men varför behövde hon egentligen gå med? Jag var Isa Whitneys läkare; som sådan hade jag ett visst inflytande över honom, och jag skulle troligen rå på honom bättre, om jag var ensam. Jag gav mrs Whitney mitt hedersord på, att jag inom två timmar skulle skicka hennes man hem i en droska, så framt han befunne sig på uppgiven ort. Tio minuter senare lämnade jag min bekväma länstol och mitt trevliga rum och ilade, så fort den trötta droskhästen kunde springa, österut, stadd i ett, som det tycktes mig, underligt ärende — framtiden visade, hur underligt det verkligen blev.
Första stadiet av mitt uppdrag erbjöd inga svårigheter. Upper Swandam-Lane är en snuskig gränd, belägen bakom de lastageplatser, vilka öster om London-bridge kanta flodens norra strand. Jag fann snart det usla näste, jag sökte; opiehålan låg inkilad mellan ett klädstånd och en krog och var tillgänglig endast medels en brant trappa, som förde ner i ett svart gap, liknande ett mörkt källarvalv. Jag befallde droskkusken att vänta och gick nedför trappan, vars steg på mitten voro nötta av tusentals drinkares fötter; vid skenet av en över dörren fastsatt rykande oljelampa fann jag reda på låset och steg in i ett långt, lågt rum, vars luft var tjock av gråbrun opierök, och som var försett med en mängd träbritsar, likt skansen på ett emigrantfartyg.
Trots mörkret kunde man här och där urskilja en massa människokroppar, som liggande intogo de mest fantastiska ställningar; med böjda skuldror, krokiga knän, tillbakalutat huvud och framskjuten haka kastade en och annan en liknöjd blick på nykomlingen. Där skuggorna lågo djupast, glimmade små skarpt röda ljuspunkter, vilka än flammade upp, än tycktes slockna — det var giftet, som brann i de blanka metallpiporna. De flesta av rökarna lågo alldeles tysta; några mumlade för sig själva, och andra pratade med sina grannar; rösterna voro låga, underliga, enformiga, och orden kommo stötvis. Plötsligt upphörde de med sin konversation och försjönko i djup tystnad eller började mumla obegripliga ord och meningar, utan att bry sig om, vad grannen sade. Längst borta i rummet stod ett litet fyrfat, fyllt med brinnande träkol, och framför detsamma satt på en träpall en högrest, mager gammal man; med hakan stödd på sina knutna händer och armbågarna vilande på knäna stirrade han oavvänt in i glöden.
Så fort jag kommit in i rummet, skyndade en gulblek malaj fram, räckte mig en pipa och en liten dosis opium och pekade på en av de tomma britsarna.
»Nej, tack, sade jag, »min mening är ej att stanna. Jag har en bekant här, mr Isa Whitney, och jag skulle vilja tala med honom.
Till höger om mig hörde jag ett lätt utrop, och när jag vände mig om, fick jag i mörkret se Whitney, blek, darrande och med högst vanvårdat yttre, slött stirra på mig.
»Å, herre Gud, det är Watson», stammade han.
Han såg jämmerligt eländig ut och kunde ej en sekund hålla sig stilla.
»Vad är klockan, Watson?»
»Nära elva.»
»Vilken dag är det?»
»Fredag, den 29 juni.»
»Barmhärtige himmel! Jag trodde det var onsdag. Det är onsdag, säger jag! Varför ska' ni skrämma en stackare så?»
Han lutade ansiktet i händerna och började snyfta på ett barnsligt, hjälplöst sätt.
»Jag säger er ju, att det är fredag, Whitney. Er hustru har nu i två hela dygn väntat på er. Ni borde verkligen blygas över ert uppförande!»
»Det gör jag — det gör jag visst, det. Men ni misstar er, Watson, ni har inte reda på datum, märker jag; jag har bara varit här ett par timmar — jag har inte rökt mer än tre pipor eller kanske fyra — jag har glömt, hur många det var. Men nu skall jag följa med er hem. Jag ville visst inte skrämma Kate — stackars lilla Kate, Räck mig er hand! Har ni en droska därute?»
»Ja, det har jag.»
»Då kan jag få ta den. Men jag är väl skyldig någonting här. Tag reda på, hur mycket det är, Watson, så är ni hygglig. Jag är alldeles vimmelkantig — jag kan inte ta mig för någonting.»
Jag trevade mig fram i den långa gången mellan den dubbla raden av sovande eller rökande uslingar för att försöka få tag i värden på stället. När jag gick förbi den gamle mannen, som satt bredvid fyrfatet, kände jag, att någon ryckte mig i rocken och hörde en otydlig röst visa: »gå förbi mig, men vänd dig sedan om!» Jag såg ner. Orden kunde endast ha kommit från den gamle mannen vid min sida, och likväl satt han där nu, slö och stirrande som förut, mager och skrynklig, krokig och böjd av ålder; en opiumpipa dinglade mellan knäna på honom, som hade han av ren utmattning låtit den falla ur händerna. Jag tog två steg framåt och såg mig sedan om, och jag behövde all min självbehärskning för att ej ge till ett rop av högsta förvåning. Han hade vänt sig så, att ingen mer än jag kunde se honom; hans gestalt hade blivit fyllig, hans rynkor voro försvunna, de glanslösa ögonen hade återfått liv och uttryck, och jag såg med häpnad, att den utmärglade gubben, som satt där vid elden och log åt min överraskning, var ingen annan än Sherlock Holmes. Han tecknade åt mig att komma närmare och återtog ögonblickligen, i det han vände sig mot de andra i rummet, sitt slöa, förslappade utseende.
»Holmes!» viskade jag. »Vad i himlens namn gör du i det här nästet?»
»Så tyst som möjligt», svarade han; »jag har goda öron. Om du ville vara så innerligt snäll och göra dig kvitt din försupne vän, skulle jag ofantligt gärna vilja tala litet med dig.»
»Jag har en droska i närheten.»
»Skicka då hem karlen i den. Du kan vara fullt säker på, att han inte rymmer — han är alldeles för slö för att hitta på några dumheter. Det vore också bra, om du ville skicka ett par rader med kusken och säga din hustru, att du förenat ditt öde med mitt. Om du vill vänta utanför, skall jag vara hos dig inom fem minuter.»
Det var alltid svårt att säga nej till Sherlock Holmes; hans sätt att framställa sin anhållan var så bestämt, så myndigt och befallande, att man ej kunde annat än lyda. Jag ansåg dessutom, att jag fullgjort det uppdrag, jag åtagit mig, när jag väl fått Whitney in i droskan; och jag hade ej någon högre önskan än den att än en gång få följa Sherlock Holmes på en av de äventyrliga expeditioner, som för honom tycktes vara ett verkligt livsvillkor. Inom ett par minuter hade jag skrivit en liten biljett till min hustru, betalt Whitneys räkning, lett den slöe, halvsovande mannen ut till droskan och sett honom åka sin väg i mörkret. Strax därefter vacklade en orkeslös gestalt ut från opiehålan, och jag gick gatan uppför vid Sherlock Holmes' sida. En ganska lång stund släpade han sig fram med böjd rygg och osäkra steg; så såg han sig omkring, rätade upp sig och brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Jag antar, Watson», sade han, »att du i ditt stilla sinne tror mig ha börjat röka opium, såsom en liten omväxling mellan kokain-insprutningarna och andra små synder och laster, över vilkas fördärvliga inflytande du i egenskap av läkare ofta håller föreläsningar för mig?»
»Jag måste erkänna, att jag blev utom mig av häpnad över att se dig där.»
»Det blev jag ock, när jag fick se dig.»
»Jag gick dit för att söka efter en vän.»
»Och jag för att söka efter en fiende.»
»En fiende?»
»Ja — en av mina naturliga fiender eller kanske snarare ett av mina 'offer'. Kort sagt, Watson, jag håller på med en mycket intressant undersökning och hade hoppats, att i någon av de där förslöade uslingarnas osammanhängande rabbel få tag på ett och annat ord, som kunde hjälpa mig på spåren — sådant har hänt mig förr. Om jag blivit igenkänd i det där nästet, hade mitt liv ej varit mycket värt, ty jag har besökt det mer än en gång i och för egna angelägenheter, och den skurken till lascar, som äger det, har svurit mig oblidkelig hämnd. Det finns i det där huset en fallucka, som kunde berätta hemska sagor, om vad som under mörka nätter passerat genom densamma.»
»Åh! Du menar väl inte människokroppar?»
»Jo, jo, men, Watson, just människokroppar. Vi skulle vara miljonärer, om vi hade tusen pund för var stackars sate, som satt livet till i den där hålan. Det är den värsta mördarekula längs hela floden, och jag fruktar, att Neville St. Clair aldrig sluppit med livet därifrån. Men vårt åkdon borde vara här nu!»
Holmes stack bägge pekfingrarna i munnen och utstötte en gäll vissling, en signal, som ögonblickligen besvarades med en likadan; strax därefter hörde vi ljudet av vagnshjul, som hastigt närmade sig.
»Och nu, Watson», sade Holmes, när ett stor dogcart, från vars bägge sidolyktor ett klart sken föll över vägen, blev synlig, »nu kommer du väl med mig, eller hur?»
»Om jag kan vara till någon nytta.»
»Ja visst — en pålitlig kamrat är alltid till nytta. Och det är ens trogne krönikeskrivare också. I mitt rum på 'The Cedars' finnas två sängar.»
»The Cedars?»
»Ja, så heter mr St. Clairs villa. Jag bor där under den tid jag leder efterspaningarna.»
»Var ligger den där villan?»
»Nära Lee, i Kent. Vi ha dryga sju mil att färdas.»
»Men jag har ju ingen aning om den här saken.»
»Naturligtvis inte, men du skall snart få reda på allt. Hoppa upp bara! Ni behöver ej följa med, John. Här har ni ett par kronor. Jag kommer igen i morgon vid elvatiden. Ge mig tömmarna nu! Så där, ja!»
Han gav hästen ett litet rapp, och vi rullade med snabb fart genom en ändlös följd av mörka, tysta gator, vilka småningom blevo bredare; så passerade vi en med höga räckverk försedd bro, under vilken den dystra floden långsamt flöt fram. På andra sidan bron låg en andra vildmark av tegel och murbruk; tystnaden därinom avbröts endast av poliskonstaplarnas tunga, regelbundna steg och några nattsuddares sång och skrål. Stora, svarta moln seglade fram på himlavalvet; en och annan stjärna tindrade dunkelt genom rämnorna i molnen. Holmes satt alldeles tyst med huvudet nedsjunket mot bröstet; han tycktes fördjupad i tankar, under det jag var utom mig av nyfikenhet att få reda på, vilken hemlighet han nu åtagit sig att upptäcka, men likväl ej vågade störa honom med några frågor. Vi hade redan åkt flere mil och befunno oss nästan i stadens utkant, när han äntligen vaknade ur sina drömmar, ryckte på axlarna, och tände sin pipa — han såg ut, som om han varit nöjd med sig själv och säker på, att det beslut, han fattat, var det rätta.
»Du har stor förmåga att kunna tiga, Watson», sade han. »'Tystnadens gåva' gör dig ovärderlig som vän och kamrat. Du anar ej, hur härligt det är för mig, att ha någon att språka med emellanåt — mina egna tankar äro ej alltid angenäma. Jag satt och undrade på, vad jag skulle säga till den lilla söta människan, när vi komma fram.»
»Du glömmer, att jag inte vet, varom saken rör sig.»
»Jag hinner just berätta dig de viktigaste fakta, innan vi komma till Lee. 'Affären' förefaller ofantligt enkel, men jag kan inte få någon bestämd hållpunkt; det finns tillräckligt med ledtrådar, gu'bevars, men jag har inte lyckats få tag på den riktiga än. Jag skall nu klart och tydligt framlägga saken för dig, Watson; du kan möjligen se en ljusglimt, fast jag tycker allt ligger insvept i mörker.»
»Gå på då!»
»För några år sedan — noggrannare sagt, i maj 1884 — flyttade till Lee en ung herre vid namn Neville St. Clair. Han tycktes ha gott om pengar, ty han hyrde en stor villa, kostade mycket på trädgården och levde på stor fot. Småningom fick han många vänner i trakten, och 1887 gifte han sig med en förmögen bryggardotter, men vilken han har två barn. Han hade ingen fast anställning, men ägde andel i flere merkantila företag och brukade resa in till staden på morgonen och komma hem med 5,14-tåget från Cannon-Street om kvällen. Mr St. Clair är nu 37 år gammal, har ytterst måttliga vanor, är god äkta man och förträfflig far samt mycket omtyckt av alla, som känna honom. Vad affärer angår så uppgå hans skulder, så vitt vi veta, endast till 88 pund och 10 shillings, under det att han har 220 pund innestående i en stor Londonbank. Det finns därför intet skäl antaga, att penningbekymmer tryckt hans sinne.
»Förra måndagen reste mr Neville St. Clair in till staden tidigare än vanligt; han sade sig ha ett par angelägna ärenden att uträtta och tillade, att han skulle ha med sig hem en låda byggklossar åt sin lille son. Av ren tillfällighet fick hans hustru strax efter hans avresa ett telegram, som meddelade henne, att ett litet paket med värdefullt innehåll för hennes räkning ankommit till Aberdeen Shipping Companys kontor. Om du känner väl till London så vet du, att detta kontor är beläget vid Fresno-Street, som mynnar ut i Upper Swandam-Lane, den gata, på vilken vi nyss råkats. Mrs St. Clair åt sin lunch, begav sig till City, gjorde några uppköp, gick till det omtalade kontoret, fick sitt paket och befann sig precis klockan 4,35 på Swandam-Lane på återväg till järnvägsstationen. Har du allt detta klart för dig?
»Om du minns, så var måndag en ovanligt varm dag, och mrs St. Clair gick långsamt och såg sig ivrigt omkring, i hopp att få tag i en droska; hon tyckte ej särdeles mycket om den trakt, i vilken hon befann sig. Under det hon sålunda promenerade nedför Swandam-Lane, hörde hon helt plötsligt ett häftigt utrop eller snarare skrik och höll på att svimma av förskräckelse, när hon fick se sin man, som från ett fönster i andra våningen av ett gammalt hus tycktes vinka på henne. Fönstret var öppet, och hon såg alldeles tydligt hans ansikte, som hon säger hade ett förfärligt upprört uttryck. Han vinkade gång på gång åt henne och försvann sedan så plötsligt från fönstret, att hon kände sig övertygad om, att någon bakom honom stående med våld dragit honom in i rummet. Med kvinnlig instinkt lade hon särskilt märke till en sak, och det var, att han, fast han var klädd i samma mörka rock, han haft på, när han for till staden, likväl. saknade både krage och halsduk.
»Övertygad om, att något var på tok, rusade hon ner för den branta trappan — huset var nämligen just den där opiehålan, där du fann mig i kväll — sprang genom det främre rummet och försökte komma uppför trappan till första våningen. Men den där uslingen till lascar, som jag förut talat om, ställde sig i vägen för henne, stötte henne tillbaka och förde henne med hjälp av en dansk, som år ett slags uppassare på stället, åter ut på gatan. Utom sig av ängslan och förtvivlan, rusade hon gränden uppför och hade den ovanliga turen att på Fresno-Street möta en avdelning poliskonstaplar, som med en inspektör i spetsen voro på väg, till sitt distrikt. Inspektören och ett par av konstaplarna följde med henne tillbaka, och trots värdens energiska motstånd inträngde de i det rum, i vilket mr St. Clair sist blivit sedd. Men där fanns intet spår av honom. I hela våningen fanns ej en enda varelse med undantag av en stackars krympling med det allra vidrigaste utseende; den arme uslingen bodde där, tycks det. Både han och lascaren svuro på, att ingen annan än de själva den eftermiddagen befunnit sig i rummet. De nekade så bestämt och avgörande, att inspektören blev helt villrådig och nästan började tro, att mrs St. Clair misstagit sig, då denna med ett utrop av triumf grep tag i en liten träask, som stod på bordet och hastigt lyfte locket av densamma. Ut rullade en mängd byggklossar — det var den leksak, hennes man lovat ta med sig hem till sin lille gosse.
»Denna upptäckt och krymplingens synbara förvirring kom inspektören att inse, att saken var allvarligare än han trott. Rummen blevo på det noggrannaste undersökta, och resultatet pekade tydligt hän på ett avskyvärt brott. Det på husets framsida belägna rummet var möblerat som ett slags förmak och stod i förbindelse med ett litet sovrum, som vette åt en av de omtalta lastageplatserna. Mellan denna och sovrummets fönster ligger en smal landremsa, som är alldeles torr, när det är ebb, men vid flodtiden betäckes av omkring fyra fot högt vatten. Fönstret var brett och öppnades nedifrån. Vid fortsatt undersökning blev man på fönsterbrädet varse stora blodfläckar, och dylika funnos ock på golvet. Bakom en gardin i det s.k. förmaket upptäckte man alla mr Neville St. Clairs kläder med undantag av hans rock; hatt, strumpor, stövlar, fickur — alltsammans fanns där. Intet tecken till våld stod att märka på någon av klädespersedlarna, och intet spår fanns av mr St. Clair själv. Han måste ha försvunnit genom fönstret, ty rummet ägde ingen annan utgång, och de ödesdigra blodfläckarna på fönsterbrädet talade ej till förmån för det antagandet, att han skulle ha kunnat rädda sig genom simning, alldenstund floden var som högst, när tragedien utspelades.
»Vad de uslingar angå, som tycktes ha varit delaktiga i brottet, så var lascaren känd som den värste skurk man kan tänka sig. Men enär han enligt mrs St. Clairs utsago befann sig nedanför trappan ett par sekunder efter det hennes man visat sig i fönstret, kunde han knappast vara annat än en overksam medbrottsling. Han förklarade sig totalt okunnig om händelsen, påstod sig ej ha minsta kännedom om sin hyresgästs, Hugh Boones, göranden och låtanden, och sade sig ej ha någon aning om, hur den försvunne herrns kläder kommit in i hans hus.
»Krymplingen, som har sin bostad i det hemska opienästet, var således den siste, vars ögon vilat på mr St. Clair. Hans namn är Hugh Boone, och hans utseende är välbekant för en var, som ofta besöker City. Han är yrkestiggare, fast han för att undvika kollision med polisen låtsas sälja tändstickor. Ett litet stycke ner till vänster på Treadneedle-Street finns i muren en liten nisch; det är där den hemska varelsen var dag slår sig ner med korslagda ben och sitt lilla förråd av stickor i knät. Som han är alldeles ovanligt ömklig att skåda, uppväcker han lätt de förbigåendes medlidande, och det regnar slantar i den flottiga mössa, som ligger framför honom på trottoaren. Jag har mer än en gång sett på karlen, långt innan jag hade en tanke på att professionellt få göra hans bekantskap; och jag har förvånats över den rikliga skörd, han på kort tid inhöstade. Hans utseende är nämligen, ser du, så vidrigt och frånstötande, att man ej kan gå förbi honom, utan att lägga märke till honom. En riktig borstperuk av eldrött hår, ett blekt ansikte, vanställt av ett ofantligt ärr, som genom att mer och mer sammandraga sig kommer ytterkanten av hans överläpp att vända sig uppåt, en stor, framspringande haka och ett par mörka, genomträngande ögon, som stå i skarp motsats till det röda håret — allt detta skiljer honom från den vanliga hopen av tiggare, och så gör ock hans stora snarfyndighet: han har alltid ett kvickt svar till reda på de skämtsamma anmärkningar och glåpord, som de förbigående hugna honom med. Sådan är den man, som en längre tid bott i den hemska opiehålan, och han var den siste, som såg den olycklige mr St. Clair.»
»Men en krympling!» utbrast jag. »Vad förmår väl en sådan mot en man i sina bästa år!»
»Han är krympling bara i det avseendet, att han haltar; för övrigt tycks han vara en kraftfull, välfödd karl. Och du, som är läkare, vet väl av erfarenhet, att svaghet i en lem ofta uppväges av ovanlig styrka i de andra.»
»Ja, det är nog sant. Men fortsätt!»
»Mrs St. Clair hade svimmat vid åsynen av blodet på fönsterbrädet och fördes, åtföljd av en poliskonstapel, hem i en droska; hennes närvaro snarare hindrade än hjälpte polisen vid undersökningen. Inspektör Barton, som står i spetsen för spaningarna, genomletade ytterst noga hela lägenheten, men utan att finna det minsta, som kunde sprida ljus i saken. Man hade begått det misstaget att ej genast arrestera Boone; felet blev emellertid snart rättat; karlen blev fasttagen och visiterad, men man fann hos honom ingenting, som bevisade, att han var den skyldige. Ett par blodfläckar syntes visserligen på hans högra skjortärm; men han pekade på sitt ena ringfinger, som invid nageln hade en djup skåra, och påstod, att blodet kom därifrån, tilläggande, att han en stund förut stått i fönstret och att de fläckar, som funnos både på fönsterbrädet och på golvet, troligen hade samma ursprung. Han nekade ihärdigt att ha sett mr St. Clair och svor på, att han lika litet som polisen visste, hur den försvunne herrns kläder kommit in i hans rum. Angående mrs St. Clairs förklaring, att hon skulle ha sett sin man i fönstret, påstod han, att hon antingen drömt eller ock måtte vara splitter galen. Han avfördes, högljutt protesterande, till polisvaktkontoret, under det inspektören kvarstannade i lokalen, i hopp att det utgående tidvattnet skulle skänka honom en ny ledtråd.
»Och hans hopp gick i uppfyllelse, fast man på den lilla sandbanken ej fann det, som man fruktat finna. Det var Neville St. Clairs rock och ej Neville St. Clairs lik, som vattnet kvarlämnade, när det drog sig tillbaka. Och vad tror du väl, att man hittade i fickorna på rocken ?»
»Jag har ej den ringaste aning om den saken.»
»Nej, jag tror ej, att du kan gissa dig till det. Alla fickor voro fulla av kopparslantar — pennies och halvpennies — 421 pennies och 270 halv-pennies. Intet under att den ej flöt med ebben. Med en människokropp är det en helt annan sak, Mellan lastageplatsen och huset uppstår vid utgående tidvatten en häftig virvel, och det är mer än troligt, att den tunga rocken blivit kvarliggande under det att den nakna kroppen blivit bortsköljd av vågorna.»
»Men jag trodde, att alla de andra kläderna blivit funna i rummet. Menar du, att kroppen bara haft en rock på sig?»
»Nej, visst inte, men saken kan mycket lätt förklaras. Antag, att den här Boone kastat mr St. Clair ut genom fönstret och att intet mänskligt öga sett honom utföra illdådet. Vad gjorde han sedan? Jo, han kom helt naturligt att tänka på, att han måste göra sig av med de förrädiska kläderna. Han skulle just kasta rocken ner i floden; när det föll honom in, att den ej skulle sjunka. Han hade ej mycken tid på sig, ty han hörde bråket, när mrs St. Clair försökte tvinga sig väg uppför trappan, och kanske hade han redan genom tecken av sin medbrottsling, lascaren, fått veta, att det fanns polis nere på gatan. Det var ej ett ögonblick att förlora. Han rusar fram till något hemligt gömställe, där han förvarar frukten av sitt ‘arbete‘, och stoppar alla slantar, han kan få fatt i, ner i fickorna på rocken för att bli säker på, att den ej skall kunna flyta. Så kastar han ut den genom fönstret, och han skulle ha handlat på samma sätt med de andra klädespersedlarna, om han ej hört steg i trappan och jämt och nätt haft tid att stänga fönstret, innan polisen inträdde.»
»Detta låter ju mycket troligt.»
»Nå ja, vi kunna i brist på bättre ta det som utgångspunkt. Boone blev, som jag redan sagt dig, arresterad och avförd till polisvaktkontoret, och där visade det sig, att han aldrig förr varit anklagad för något. I åratal hade han varit känd som yrkestiggare, men hans liv hade varit lugnt och skuldfritt. Sådan är f. n. sakernas ställning, och de fyra viktiga frågorna, vad Neville St. Clair gjorde i opiehålan, vad som hände honom där, var han nu är och vad Hugh Boone haft med hans försvinnande att göra, vänta ännu och få kanske länge vänta på svar. Jag måste bekänna, att jag ej kan erinra mig något fall, vilket i början tyckts så enkelt och sedan erbjudit så många svårigheter.»
Under det Sherlock Holmes delgav mig denna märkvärdiga följd av händelser, hade vi ilat fram genom en mängd förstäder och slutligen lämnat den stora staden bakom oss. Sedan vi en stund åkt längs en med höga häckar kantad landsväg, foro vi igenom två små byar, där ljus ännu här och var glimmade i fönstren.
»Vi befinna oss nu i utkanten av Lee», sade min vän. »Under vår korta färd ha vi farit igenom tre grevskap; vi började i Middlesex, fortsatte tvärs igenom Surrey och sluta i Kent. Ser du ljusskenet därborta bland träden? Det är ‘The Cedars‘, och bredvid den där lampan sitter en kvinna, vars ivrigt lyssnande öra troligen redan för länge sedan uppfångat ljudet av våra vagnshjul.»
»Men varför leder du ej efterspaningarna från Baker-Street?» frågade jag.
»Emedan det finns en hel massa undersökningar att göra här på platsen. Mrs St. Clair har varit vänlig nog att ställa två rum till min disposition, och du kan vara fullt säker på att du, såsom min vän och kollega, också skall bli välkommen. Jag skulle helst vilja slippa henne, Watson — jag har ju inga nyheter om hennes man. Nu äro vi framme. Såå — såå! Stilla, stilla!»
Vi hade stannat framför en stor villa, belägen inom egen trädgård och park, En stallpojke kom springande och tog emot hästen; vi stego ur, och jag följde Holmes uppför den smala, slingrande gångstig, som ledde fram till själva boningshuset. När vi nalkades detta, flög dörren upp, och på tröskeln syntes en ung, ljushårig kvinna, klädd i en elegant aftontoalett av »mousseline de soie», vid hals och ärmar garnerad med röda bandrosor. Hennes lilla smärta gestalt avtecknade sig mot det starka ljusskenet inifrån; hon stod med ena handen på dörrlåset, den andra var till hälften upplyftad; huvudet var ivrigt framsträckt — kroppen lätt framåtböjd—; hon såg ut som en levande fråga.
»Hur är det?» ropade hon emot oss. »Hur är det?»
När hon fick se, att vi voro två, uppgav hon ett litet glädjerop, som övergick till en klagande suck, då hon såg min vän skaka på huvudet och rycka på axlarna.
»Inga goda underrättelser?»
»Inga.»
»Inga dåliga heller?»
»Nej.»
»Gud ske lov för det! Kom nu in! Ni måste vara mycket trött; ni har arbetat så strängt idag.»
»Denne herre är min vän, doktor Watson. Han har varit mig till stor nytta i många av mina små ‘affärer‘, och en lycklig slump har gjort det möjligt för mig att kunna få honom med mig hit ut som hjälp vid mina undersökningar.»
»Jag är glad att se er», sade mrs St. Clair och tryckte varmt min hand. »Jag hoppas ni är god ursäktar, om något skulle felas för er bekvämlighet; ni måste tänka på, vilket hårt slag, som så nyss drabbat mig.»
»Min bästa mrs. St. Clair», sade jag, »jag är en gammal van resenär, och även om så ej vore händelsen, ser jag mer än väl att ingen ursäkt behöves. Om jag på något sätt kan hjälpa vare sig er eller min vän, skall det bereda mig stor glädje.»
»Och nu, mr Sherlock Holmes, sade den unga frun, då vi kommit in i en väl upplyst matsal, där en fin liten kvällsvard stod framdukad, »nu skulle jag gärna vilja göra er ett par enkla frågor, på vilka jag hoppas ni skall ge mig ett uppriktigt svar.»
»Det lovar jag, min fru.»
»Tänk ej det minsta på mina känslor. Jag är ej hysterisk; jag brukar sällan svimma. Jag skulle vilja höra er verkliga, verkliga mening om saken.»
»I vad avseende?»
»Tror ni, att Neville ännu finns kvar i livet?»
Sherlock Holmes tycktes ej rätt veta, vad han skulle säga.
»Var fullt uppriktig! Tror ni det?» upprepade hon i det hon reste sig upp och forskande såg ned på min vän, som satt tillbakalutad i en bekväm korgstol.
»Uppriktigt sagt, min fru, det tror jag inte.»
»Ni tror således, att han är död?»
»Ja.»
»Mördad?»
»Det kan jag inte säga. Kanske.»
»Vilken dag skulle han mött sin död?»
»I måndags.»
»Då vill ni kanske vara snäll förklara för mig, hur det kommer sig, att jag fått det här brevet från honom i dag.»
Sherlock Holmes reste sig från sin plats så häftigt, som om han fått en elektrisk stöt.
»Vad säger ni?» nästan skrek han.
»Jo, i dag.»
Hon räckte honom småleende en liten papperslapp.
»Får jag läsa det?»
»Ja visst.»
I sin iver ryckte han brevet från henne, bredde ut det på bordet, drog lampan närmare intill sig och började uppmärksamt studera det viktiga dokumentet. Även jag hade rest mig från min stol och såg över hans axel på det grova papperet och det ännu grövre kuvertet, som var stämplat i Gravesend samma dag, eller, rättare sagt, dagen förut, ty klockan var långt över tolv på natten.
»Dålig stil!» mumlade Holmes. »Inte har er man skrivit den där utanskriften?»
»Nej, men han har skrivit själva brevet.»
»Ja, jag ser, att den som adresserat brevet har varit tvungen att gå och fråga efter gata och husnummer.»
»Hur kan ni veta det?»
»Själva namnet, ser ni, är alldeles svart, vilket bevisar, att bläcket fått torka av sig själv. Resten har den gråaktiga färgton, som bläck antager, när man nyttjat läskpapper, Om alltsammans blivit skrivet på en gång och sedan torkat med läskpapper, skulle hela utanskriften haft samma färg. Nu har namnet först blivit skrivet, och så har det dröjt en stund, innan adressen blivit tillagd, vilket bevisar, att den som skrev, ej haft reda på, vart brevet skulle adresseras. Det är naturligtvis bara en småsak, men det finns ingenting så viktigt, som just småsaker. Låt oss nu se på brevet! Aha! Det har legat något inuti!
»Ja, en ring; min mans sigillring.»
»Och är ni säker på, att det är er mans stil?»
»Ja — en av hans stilar.»
»En?»
»Den stil, han skrev, när han hade bråttom; den är mycket olik hans vanliga stil, men jag känner mer än väl igen den.»
»Min älskade vän, var ej ängslig. Allt skall gå bra. Ett fruktansvärt misstag har blivit begånget, och det kommer att dröja en tid, innan det hinner bli rättat. Vänta och hav tålamod. Neville.»
»Skrivet med blyerts på ett blad ur en anteckningsbok — hm! Avsänt i dag från Gravesend av en karl med en smutsig tumme. Aha! Brevet har blivit igenlagt av en person, som tuggade tobak. Och ni är fullt säker på, mrs St. Clair, att det är er mans stil?»
»Alldeles säker. Neville har själv skrivit de där raderna.»
»Och de ha lagts på posten i Gravesend i dag. Nå ja, mrs St. Clair, det börjar ljusna, fast jag ingalunda vågar påstå, att all fara är över.»
»Men han är ju vid liv, mr Holmes?»
»Så framt brevet ej är ett skickligt bedrägeri, ämnat att leda oss på falskt spår. Ringen bevisar ingenting — den kan man ju ha tagit ifrån honom.»
»Nej, nej; det är, det är, det är hans stil!»
»Låt så vara. Men det kan ha blivit skrivet på måndag och först i dag ha lagts på posten.»
»Det är ju möjligt.»
»I så fall kan mycket ha hänt mellan i måndags och i dag.»
»Ni får inte göra mig modfälld, mr Holmes. Jag vet, att det står väl till med min man. Det finnes oss emellan så stor sympati, att jag skulle känna på mig, om något ont vederfarits honom. Samma dag jag sist såg honom, skar han sig uppe i sängkammaren, och jag, som stod nere i matsalen, rusade ögonblickligen upp till honom, övertygad om, att någonting hänt. Tror ni väl, att jag skulle känna på mig en sådan småsak, och nu likväl sväva i okunnighet om hans död?»
»Jag har sett alltför mycket här i världen för att ej veta, att en kvinnas intryck och aningar mången gång äro av större vikt än den mest logiska tänkares slutsatser. Och i detta brev har ni säkerligen ett mycket starkt bevis för sannolikheten av er åsikt. Men om er man är i livet och i stånd att skriva brev, varför stannar han då så länge borta från er och hemmet?»
»Det kan jag inte utfundera — det är verkligen alldeles obegripligt.»
»Sade han ingenting särskilt, när han lämnade er i måndags?»
»Nej.»
»Och blev ni mycket förvånad, när ni fick se honom i Swandam-Lane?»
»Ja visst — alldeles utom mig av häpnad.»
»Var fönstret öppet?»
»Ja.»
»Kunde han ha ropat på er?»
»Ja, med största lätthet.»
»Han uppgav, efter vad jag förstått, ett litet utrop?»
»Ja.»
»Var det ett nödrop, tror ni?»
»Ja. Han vinkade också på mig.»
»Men det kunde ju ock ha varit ett utrop av förvåning — förvåning över att så oväntat få se er kunde ha kommit honom att lyfta upp händerna.»
»Det är möjligt.»
»Och ni tyckte, att någon drog honom tillbaka in i rummet?»
»Han försvann ju alldeles plötsligt.»
»Han kunde ju självmant helt hastigt ha dragit sig tillbaka. Ni såg ingen annan?»
»Nej, men den där hemske, vanställde krymplingen bekände ju, att han varit där, och lascaren stod nedanför trappan.»
»Ja visst. Er man hade, sade ni, sina vanliga kläder på sig?»
»Ja, men han hade varken krage eller halsduk. Jag såg tydligt hans nakna hals.»
»Har han aldrig någonsin talat om Swandam-Lane?»
»Nej, aldrig.»
»Tack, mrs St. Clair. Ni har till fullo upplyst mig om de saker, jag önskade få veta. Mer er tillåtelse skola vi nu äta litet och sedan gå till sängs; vi få troligen ganska mycket att göra i morgon.»
Ett stort och bekvämt möblerat rum, försett med två sängar, hade ställts till vår disposition, och jag kröp genast till kojs, ty jag var trött efter nattens äventyr. Sherlock Holmes var emellertid sådan, att han, när han hade något svårare problem att lösa, kunde gå hela dagar, ja, en hel vecka, utan att ta sig någon vila. Hans verksamma hjärna var helt och hållet sysselsatt med att uppleta fakta och bevis och att skärskåda dessa från alla håll; och han vilade ej, förrän han antingen rett ut den trassliga härvan eller övertygat sig om, att hans hypoteser voro ohållbara. Jag märkte snart nog, att han beredde sig på en »nattvaka». Han tog av sig rock och väst, satte på sig en tjock blå nattrock och samlade ihop alla kuddar, han kunde få tag uti. Av dessa gjorde han ett slags låg divan, på vilken han med korslagda ben beredde sig att tillbringa natten; framför sig hade han lagt några uns skäggtobak och en ask tändstickor. Där satt han orörlig, med sin gamla kritpipa i munnen och ögonen stelt riktade mot taket; de blå rökmolnen virvlade sakta omkring honom, och lampskenet föll klart på hans bestämda, fint skurna drag. Så satt han, när jag somnade in, och så satt han ännu, när ett häftigt utrop väckte mig. Den klara morgonsolen strömmade in i rummet, men Sherlock Holmes satt alltjämt kvar på sin plats; han höll fortfarande pipan i munnen, och röken steg som förut upp mot taket; rummet var fult av tjocka tobaksmoln, och av all den tobak, jag föregående kväll sett ligga på divanen, fanns ej den minsta tillstymmelse kvar.
»Är du vaken, Watson?» frågade han.
»Ja.»
»Har du lust att ta dig en åktur på morgonkvisten?»
»Med största nöje.»
»Hoppa då fort i kläderna. Här i huset är ingen människa vaken än, men jag vet, var stallpojken bor, och vi ska' snart !å skjutsen i ordning.»
Han skrattade belåtet, hans ögon strålade — han var en helt annan man än nattens i djupa funderingar försjunkne grubblare.
Jag såg på min klocka. Ej underligt, att ingen var vaken — klockan var tjugufem minuter över fyra. Jag hade knappt slutat min toalett, förrän Holmes kom tillbaka med den underrättelsen, att pojken höll på att spänna för.
»Jag önskar pröva en av mina små teorier», sade han, under det han drog stövlarna på sig. »Jag tror, Watson, att du nu befinner dig i sällskap med en av de största dumbommar i Europa. Jag förtjänar att bli sparkad härifrån och till Charing Cross. Men jag tror likväl, att jag fått reda på nyckeln till hemligheten.»
»Och var är den?» frågade jag småleende.
»I badrummet», svarade han. »Ja, jag skämtar inte», fortsatte han, när han varseblev min tvivlande min. »Jag kommer just därifrån, och jag har tagit den med mig; den ligger i den där lilla resväskan. Skynda på, min vän; jag är riktigt nyfiken se, om den skall passa i låset.»
Vi gingo så tyst som möjligt nerför trappan och ut i det strålande morgonsolskenet. På vägen stod vårt åkdon; en sömndrucken, halvklädd stallpojke höll tömmarna. Vi stego i och rullade snart med god fart mot London. Vi körde om några bondkärror, som förde grönsaker in till staden, men i de på båda sidor om vägen belägna villorna förmärktes intet tecken till liv.
»I flere avseenden har den här ‘affären‘ varit ganska märkvärdig», sade Holmes och satte hästen i duktigt trav. »Jag medger, att jag varit blind som en fladdermus, men det är bättre att bli vis sent än aldrig.»
När vi körde in på gatorna i Surrey, började stadens invånare att sömniga och gäspande titta ut genom sina fönster. vi togo vägen över Waterloo-bridge, åkte uppför Wellington-Street, vände rakt till höger och kommo in på Bow-Street[1]. Sherlock Holmes var bekant för de flesta där, och de vid ingången posterande konstaplarne, gjorde honnör för honom. En av dem tog hand om hästen; den andre förde oss in.
»Vem har vakten?» frågade Holmes.
»Inspektör Bradstreet, sir.»
»Å, god morgon, Bradstreet, hur står det till?»
En lång, korpulent tjänsteman i uniformsmössa och galonerad rock kom just gående längs den stenlagda korridoren.
»Jag skulle gärna vilja säga er ett par ord, Bradstreet.»
»Genast, mr Holmes. Var god och stig in i mitt rum.»
Vi gingo in i ett litet som kontor möblerat rum; en stor huvudbok låg på bordet, och en telefonapparat prydde ena väggen. 1nspektören slog sig ner vid sin pulpet.
»Är det något jag kan stå till tjänst med, mr Holmes?»
»Jag har kommit hit i och för affären med den där tiggaren Boone, ni vet, han, som är anklagad för delaktighet i mr Neville St. Clairs mystiska försvinnande.»
»Ja visst, ja; han sitter inburad och skall snart underkastas vidare förhör.»
»Så har jag hört sägas. Finns hans här?»
»Ja, han sitter i en av cellerna.»
»Är han lugn?»
»Å, ja; han gör inte mycket besvär. Men han är den smutsigaste krabat, jag någonsin sett.»
»Smutsig?»
»Ja, vi kunna knappt få honom att tvätta händerna, och han är så svart i synen som en sotare. Nå ja, när hans sak väl en gång är avgjord, skall nog han som alla andra fångar ha sig ett ordentligt bad; jag tror, att ni, om ni såge honom, skulle hålla med mig om, att han mer än väl behöver det.»
»Jag skulle gärna vilja se honom.»
»Det kan lätt gå för sig. Följ med den här vägen. Ni kan låta väskan stå kvar.»
»Tack, men jag tar den helst med mig.»
»Som ni vill. Kom med hitåt.»
Inspektören förde oss in i en lång gång, öppnade en riglad dörr, gick vidare före oss nedför en brant vindeltrappa och stannade slutligen i en vitrappad korridor med dörrar på båda sidor.
»Han sitter i den tredje cellen till höger», sade inspektören. »Här är det.»
Han sköt försiktigt tillbaka en lucka i dörren och tittade in.
»Han sover», sade han; »ni kan mycket väl se honom.»
Både Holmes och jag närmade oss det lilla gallret. Fången låg med ansiktet vänt mot oss; han var försänkt i djup sömn och andades tungt och hårt. Han var en man av medelstorlek, klädd i grova, för hans »yrke» passande kläder; en kulört skjorta stack ut genom en reva i hans trasiga rock. Inspektören hade rätt — karlen var alldeles ovanligt smutsig; men det tjocka lager av sot och damm, som betäckte hans ansikte, kunde ej dölja dess frånstötande fulhet. Ett brett, illa läkt ärr sträckte sig från hakan till ena ögat och hade genom att dra sig tillsammans vänt upp ena sidan av överläppen så, att tre tänder voro synliga i ett slags hånleende. En massa tovigt eldrött hår hängde ner över panna och ögon.
»Han är en riktig skönhet, inte sant?» sade inspektören.
»Han kan verkligen behöva bli tvättad», svarade Holmes. »Jag trodde det också, och därför ansåg jag det bäst att ta toalettsakerna med mig.»
Han öppnade sin väska och tog till min stora förvåning fram en ofantlig badsvamp.
»He! he! he!» skrattade inspektören. »Ni har då riktigt roliga infall!»
»Om ni nu vill vara snäll och öppna dörren här mycket varsamt, skall jag åtaga mig att snart ge honom ett litet anständigare utseende.»
»Gärna det», svarade inspektören. »Han är just ingen prydnad för våra celler här vid Bow-Street, tycker jag.»
Inspektören satte nyckeln i låset, och vi inträdde tyst och försiktigt i cellen. Den sovande vände på sig, men föll åter genast i djup sömn. Holmes böjde sig ner mot den på golvet stående vattenkrukan, fuktade svampen och drog den ett par gånger kraftigt över fångens ansikte.
»Tillåt mig», sade han högtidligt, »att för er presentera mr Neville St. Clair från Lee i grevskapet Kent.»
Aldrig i mitt liv har jag varit vittne till något dylikt! Karlens ansikte ljusnade likt ett träd, från vilket man skalar barken. Borta var den smutsgrå hyn, borta det hemska, vanställande ärret och den kluvna, förvridna läppen, som givit ansiktet sitt frånstötande utseende! Ett enda ryck kom det toviga, röda håret att försvinna, och på britsen satt en blek, allvarlig man med fina, ädla drag, korpsvart hår och slät, vacker hy; han gnuggade sig i ögonen och såg sig yrvaken och förvirrad omkring.
Så fick han plötsligt sakernas sammanhang klart för sig; han utstötte ett häftigt skrik och dolde ansiktet i sängkudden.
»Store Gud!» utbrast inspektören, »det är ju den försvunne unge mannen. Jag känner igen honom på hans fotografi.»
Fången vände sig om med hela hänsynslösheten hos en människa, som ger sig på nåd och onåd.
»Så är det», sade han. »Och var nu så god och säg mig, för vad man anklagar mig!»
»För att ha tagit livet av mr Neville St. — — å, se så, nu kan man ju inte längre lägga er den synden till last, så framt man ej håller före, att ni försökt begå självmord», sade inspektören skrattande. »Ja, nu har jag i tjugu år tillhört poliskåren, men det här tar då loven av allt, vad jag varit med om.»
»Om jag är mr Neville St. Clair, så är det ju tydligt, att intet brott har blivit begånget och att jag således olagligen kvarhålles i fängelse.»
»Något brott har ni ej begått, men väl ett stort misstag», sade Holmes. »Det hade varit mycket bättre, om ni haft förtroende för er hustru.»
»Det var ej för min hustrus skulle, det var för barnens», jämrade sig fången. »Gud hjälpe mig, men jag ville inte, att de skulle behöva blygas för sin far. O, min Gud, en sådan skandal! Vad skall jag ta mig till!»
Sherlock Holmes satte sig på britsen bredvid honom och klappade honom vänligt på axeln.
»Om saken kommer inför domstolen», sade han, »är det nästan omöjligt att hålla den från allmänhetens kännedom. Kan ni däremot lyckas övertyga polismyndigheterna om, att det ej finnes något att anklaga er för, tror jag ej, att detaljerna behöva komma in i tidningarna. Jag är säker på, att inspektör Bradstreet är snäll och antecknar allt, som ni vill berätta oss, och sedan hemställer saken till vederbörande. I så fall skulle den ej behöva dragas inför någon domstol.»
»Gud välsigne er!» utbrast fången lidelsefullt. »Jag hade gärna utstått fångenskap, ja, till och med döden, hellre än att låta min olycksaliga hemlighet kasta en skugga på mina barns namn!
»Jag har aldrig förr för någon människa talat om min historia. Min far var skollärare i Chesterfield och gav mig en ganska god uppfostran. I min tidiga ungdom reste jag mycket, gav mig in vid teatern och blev slutligen reporter vid en av Londons stora aftontidningar. En dag önskade redaktören få in en serie artiklar rörande tiggeriet i London, och jag erbjöd mig att skriva dem. Detta var början till mina äventyr. Endast genom att själv gå ut och tigga kunde jag få reda på de förhållanden och fakta, jag behövde för mina uppsatser. Som skådespelare hade jag naturligtvis lärt konsten att förkläda mig och hade till och med bland mina kamrater åtnjutit en viss ryktbarhet för min skicklighet i den vägen. Nu drog jag fördel af min lilla talang. Jag sminkade och målade mitt ansikte, och för att uppväcka så stort medlidande som möjligt smetade jag till ett duktigt ärr och fäste upp ena sidan av överläppen med ett stycke häftplåster, så att det såg ut, som hade läppen varit kluven. Så skaffade jag mig en röd peruk och en passande kostym och begav mig till den livligaste delen av City, skenbarligen för att sälja tändstickor, men i själva verket för att tigga. I sju timmar utövade jag mitt ‘yrke‘, och när jag om kvällen kom hem, fann jag till min överraskning, att jag ‘förtjänat‘ icke mindre än tjugosex shillings och fyra pence.
»Jag skrev mina artiklar och tänkte ej mer på saken förrän någon tid därefter; jag hade skrivit på en växel för en god vän och blev krävd på tjugofem pund. Jag visste rakt inte, var jag skulle få pengarne ifrån, men plötsligt fick jag en lysande idé: jag bad växelinnehavaren om fjorton dars anstånd med betalningen, tog mig ett par veckors ledighet och tillbrakte min tid med att under min gamla förklädnad tigga nere i City. Inom tio dar hade jag fått in pengarna och betalt min skuld.
»Ni kan tänka er, hur svårt det kändes att börja arbeta och knoga igen för en lön av två pund i veckan, när jag visste, att jag kunde förtjäna en dubbelt så stor summa om dagen bara genom att smeta litet färg i ansiktet, lägga min mössa på marken och sitta stilla. Min stolthet hade en hård strid att utkämpa mot vinstbegäret, men detta avgick med segern; Jag lämnade min anställning som reporter och satt dag efter dag i det hörn, jag redan från början valt. Mitt vedervärdiga utseende ingav folk medlidande, och mina fickor fylldes med slantar. Det fanns ej mer än en människa, som kände till min hemlighet; det var ägaren av det usla nästet i Swandam-Lane, där jag bodde; var morgon begav jag mig därifrån, förklädd till en trasig, smutsig tiggare, och om kvällen återvände jag dit för att förvandla mig till en hygglig, välklädd, rättskaffens medborgare. Den där krogvärden, en lascar fick bra betalt för sina rum, så att jag visste, att han väl bevarade min hemlighet.
»Snart fann jag, att jag kunde spara ihop ganska ansenliga summor, Jag tror inte, att alla de, som tigga på Londons gator, lyckas förtjäna sju hundra pund om året — ett belopp, som understiger min vanliga ‘inkomst‘ — men jag drog stora fördelar av min skicklighet att måla och sminka mig och ävenledes av den lätthet, med vilken jag kunde ge svar på tal; inom kort var Jag en välkänd ‘figur‘ nere i City. Hela dagen igenom regnade kopparslantar, ja, till och med ett och annat silvermynt ned i min mössa, och det var sällan jag gick hem med mindre än två pund i mina fickor.
»Allteftersom min förmögenhet växte, blevo ock mina anspråk på livet större; jag hyrde ett hus på landet och gifte mig slutligen, utan att någon hade en aning om min verkliga sysselsättning. Min hustru visste, att jag hade något att göra i City — föga anade hon vad.
»Förra måndagen hade jag just slutat mitt arbete för dagen och höll på att kläda om mig i mina rum ovanpå den där opiehålan, när jag händelsevis tittade ut genom fönstret och fick se min hustru stående på gatan med ögonen fästade på mig. Jag utstötte ett rop av häpnad, lyfte upp händerna för att skyla mitt ansikte, rusade ner till min förtrogne, lascaren, och bad honom med all makt hindra vem det vara månde från att komma upp till mig. Jag hörde min hustrus röst, men visste, att hon ej skulle lyckas tränga sig förbi lascaren och komma in till mig. I flygande fart kastade jag av mig mina kläder, tog på mig min tiggarkostym, satte på mig peruken och smorde till mig i ansiktet. Till och med en hustrus skarpa blick skulle ej kunna tränga igenom en så fullständig förklädnad. Så kom jag att tänka på, att man möjligen skulle vilja undersöka rummet och att kläderna i så fall skulle förråda mig. Jag öppnade fönstret och kom i min häftighet en liten skåra, som jag samma morgon gjort i ena fingret, att börja blöda på nytt. Sedan tog jag min rock, som var tung av alla de slantar, jag nyss förut stoppat i fickorna från den lilla läderpung, i vilken jag brukade förvara mina ‘inkomster‘; jag slungade rocken ut genom fönstret, och den försvann i Themsen. Det var meningen, att de andra klädespersedlarna skulle gjort rocken sällskap, men i samma ögonblick rusade poliskonstaplarna uppför trapporna, och ett par minuter därefter fann jag, till min stora lättnad, det måste jag bekänna, att man, i stället för att identifiera mig med mr Neville St. Clair, anklagade mig för att vara nämnde herres mördare.
»Jag tror ej, att jag har något mer att tillägga. Jag beslöt att behålla min förklädnad så länge som möjligt; detta var orsaken till, att jag ej ville tvätta mig i ansiktet. Som jag visste, att min hustru skulle vara förfärligt ängslig, drog jag av min sigillring och gav den, tillika med ett par tillrafsade rader, åt lascaren, i ett ögonblick, då ingen poliskonstapel höll sina ögon fästade på mig. Jag sade henne, att hon ej hade någon anledning till ängslan.»
»Det där budskapet kom fram först i går», sade Holmes.
»Store Gud! Så orolig hon måtte ha varit!»
»Polisen har ej släppt den där lascaren ur sikte», sade inspektör Bradstreet, »och jag förstår mycket väl, att han haft svårt för att obemärkt kunna lägga ett brev på posten. Troligen har han gett det åt någon sjöman, som var hans kund, och denne har glömt av det.»
»Så har det nog varit», sade Holmes med en gillande nick; »det är intet tvivel om den saken. Men har ni aldrig blivit åklagad för olagligt bettlande?»
»Jo, många gånger; men vad gjorde det, om jag fick plikta litet?»
»Nu näste det likväl vara slut med er lilla komedi», sade Bradstreet. »Om polisen tystar ner saken, så får Hugh Boone försvinna ur världen.»
»Ja, därpå har jag avlagt den heligaste ed, en människa kan avlägga,»
»I så fall tror jag mig kunna lova, att inga vidare mått och steg skola tagas. Men om ni börjar på igen, måste sanningen ut. Jag anser, mr Holmes, att vi alla äro er stor tack skyldiga för det utmärkta sätt, på vilket ni rett ut den här affären. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur ni ni uppnår så lyckliga resultat.»
»Det här resultatet har jag uppnått», sade min vän, »genom att sitta stilla och lugn på fem kuddar och röka upp ett helt lod skäggtobak. Men jag tror, Watson, att vi, om vi åka direkt till Baker-Street, ska‘ komma fram i rätt tid till frukosten.»
Den blå karbunkeln.
Tredjedag jul gick jag upp till min vän Sherlock Holmes för att önska honom en glad och fridfull helg. Han var hemma. Jag fann honom, insvept i en lysande blå nattrock, liggande utsträckt på sin soffa; hans piphylla stod inom räckhåll, och en massa morgontidningar, dem han tydligen nyss studerat, lågo strödda runt omkring honom. Bredvid soffan stod en vanlig trästol, och på ena hörnet av dess ryggstöd hängde en gammal, mycket illa medfaren filthatt; den hade sett sina bästa dar och var på flere ställen bruten och sprucken. Ett förstoringsglas och en liten fin tång, som lågo på stolen, utvisade, att hatten blivit upphängd i och för noggrann undersökning.
»Har du något viktigt för dig?» frågade jag. »Stör jag dig?»
»Nej, visst inte. Det var snällt av dig att titta hit; på det sättet får jag en vän att prata med, en, som jag kan delgiva mina resultat. ‘Affären‘ där» — han pekade med tummen på den gamla hatten — »är synnerligen trivial; men vissa detaljer i densamma äro ej alldeles i saknad av intresse, ja, somliga äro till och med ganska lärorika.»
Jag slog mig ner i min väns länstol och värmde mina händer vid den sprakande brasan, ty ute rådde stark köld, och fönstren voro betäckta med ett tjockt lager av små iskristaller.
»Jag antar», sade jag, »att den här tingesten, hur enkel och anspråkslös den än ser ut, likväl är förbunden med någon hemsk historia — den är kanske en ledtråd, som hjälper dig att reda ut någon mörk hemlighet eller straffa något nattsvart brott.»
»Nej då — visst inte Det är inte fråga om något brott», sade Sherlock Holmes skrattande. »Det är bara en av de komiska små händelser, som ofta tilldraga sig på ett ställe, där fem, sex miljoner människor inom ett område av ett par kvadratmil armbågas och trängas med varandra. Bland en så tätt sammanpackad människoskara kunna alla slags möjliga och omöjliga handlingar äga rum, och man finner månget litet problem, som är egendomligt och fantastiskt utan att vara brottsligt. Vår egen erfarenhet har upprepade gånger visat oss, att så är fallet.»
»Ja, du har rätt», genmälte jag. »Bland de sex sista ‘äventyr‘, över vilka jag fört anteckningar, finnas tre, som ej falla inom brottets råmärken.»
»Du menar mitt försök att bemäktiga mig de dokument Irene Adler hade i sin ägo, den egendomliga ‘affär‘, som miss Sutherland bad mig ta om hand, och historien om mannen med den kluvna läppen. Nå ja, den lilla sak, om vilken det nu är fråga, kan nog räknas till samma oskuldsfulla kategori. Du känner ju Peterson, stadsbudet?»
»Ja.»
»Den där trofén tillhör honom.»
»Är det hans hatt?»
»Nej då — han har funnit den. Ägaren är okänd. Jag anhåller, att du med vördnad betraktar den hedervärda fågelskrämman — den är ett hittills olöst, intellektuellt problem. Låt mig berätta, hur den kom hit. Den anlände juldagen på morgonen i sällskap med en fet, präktig gås, som, hoppas jag, i detta ögonblick håller på att stekas i Petersons kök. Händelsen är denna. Klockan fyra på juldags morgon gick Peterson, som du ju känner till som en riktig hedersman, hem från en liten muntration och hade just svängt in på Tottenham Court Road. Vid gaslyktornas sken såg han framför sig en lång karl, som gick med litet sviktande steg och bar en vit gås på ryggen. Då han kommit fram till Goodge-Street, märkte han, att bråk uppstått mellan den okände karlen och ett par råa sällar. En av dessa slog av främlingens hatt; denne lyfte sin käpp för att försvara sig, men råkade därvid olyckligtvis slå sönder ett butikfönster bakom sig. Peterson hade sprungit fram för att hjälpa den angripne, men denne, som tydligen tänkte på den sönderslagna rutan och såg en poliskonstapel närma sig, kastade gåsen ifrån sig, lade benen på nacken och försvann i den labyrint av smågator, som ligger bakom Tottenham Court-Road. Fridstörerna hade vid Petersons ankomst också givit sig i väg, och således blev denne ensam härskare på valplatsen och lämnad i okvald besittning av segertroféerna; den här gamla hatten och en alldeles otadlig julgås.»
»Den han säkerligen återställde till sin ägare?»
»Min käre vän — det är ju själva problemet. Visserligen är det sant, att det stod ‘Mrs Henry Baker‘ på en liten adresslapp, som var bunden vid gåsens vänstra ben, och det är också ett faktum, att initialerna ‘H. B.‘ ännu äro läsliga i kullen på den här hatten; men som det i denna vår goda stad finnas tusentals personer, som heta ‘Baker‘ och flere hundra, som heta ‘Henry Baker‘, är det ej lätt att till någon av dem återställa hittegods, av vad slag det vara må.»
»Vad gjorde Peterson då?»
»Han bar både hatten och gåsen hit till mig, väl vetande, att även det minsta problem är av intresse mig. Jag behöll gåsen tills i morgse, då det visade sig att, trots köld och frost, den skulle må bäst av att bli stekt utan onödigt uppskov. Upphittaren har därför burit hem den till sig för att låta den uppfylla sin ursprungliga bestämmelse; hatten behåller jag, tills den möjligen en gång återfordras av den okände herre, som gick miste om sin juldagsmiddagsstek.»
»Har han inte annonserat?»
»Nej.»
»På vad sätt skall då kunna känna igen honom?»
»Genom att dra mina slutsatser.»
»Av hatten där?»
»Ja visst.»
»Du skämtar bara. Vilka slutledningar kan du väl dra av den där gamla utslitna hatten?»
»Här är mitt förstoringsglas. Min metod känner du till. Vilka slutsatser skulle du själv kunna komma till, angående den man, som äger den här huvudbonaden?»
Jag tog den illa medfarna tingesten i min hand och vred och vände den på alla håll. Det var en mycket vanlig, rund, svart filthatt, hård, tillbucklad och utsliten. Den hade haft rött sidenfoder, men detta var nu alldeles urblekt, Någon firmastämpel fanns ej; men, som Holmes redan sagt, kunde man se initialerna ‘H. B.‘ skrivna i kullen. I brättet hade en gummisnodd varit fastsatt, men den var nu borta. För övrigt var hatten mycket dammig och fläckig, fast det tycktes, som om man försökt dölja de värsta fläckarna genom att smeta över dem med bläck.
»Jag kan inte se någonting», sade jag och räckte hatten till min vän.
»Jo visst, Watson, du kan se allt vad där finns att se; men du lägger inte märke till vad du ser. Du vågar inte draga dina egna slutsatser — du är alltför blyg, min gosse lille!»
»Säg mig då, vad du kan se på den här hatten!»
Holmes tog upp det omtalta föremålet och betraktade det på sitt vanliga själsfrånvarande sätt.
»Den är kanske mindre lärorik, än den kunde ha varit», sade han, »och likväl finnas ett par detaljer, som äro mycket karaktäristiska, och några få andra, som erbjuda ett visst sken av möjlighet. Att ägaren är intellektuellt anlagd kan man ju tydligt se på hattens yttre, och även att han inom de sista tre åren varit ganska välburgen, fast han nu råkat i betryck. Han var förutseende — dock nu för tiden i mindre grad än förr — vilket bevisar moralisk tillbakagång, och detta, tillika med hans till det sämre förändrade omständigheter, tyder på, att han råkat ut för något skadligt inflytande, troligen dryckenskap. Detta förklarar i sin ordning, varför hans hustru upphört att älska honom.»
»Min käre Holmes!»
»Han har likväl behållit en viss grad av självaktning», fortfor Holmes utan att bry sig om mitt inkast. »Han för ett stillasittande liv, går sällan ut, är alldeles ur träning, är en medelålders man med gråsprängt hår, som han under de sista dagarna låtit klippa och som han smörjer med märgpomada. Dessa äro de slutsatser, till vilka jag kommit genom att undersöka karlens hatt. En sak till: det finns inte gas i det hus, han bebor.»
»Du skämtar naturligtvis bara, Holmes?»
»Visst inte. Är det verkligen möjligt, att du ännu ej insett, på vad sätt jag uppnått resultatet av mina undersökningar?»
»Jag måste vara mer än lovligt dum; men jag erkänner, att jag ej förstår, hur du bär dig åt. Hur kan du till exempel veta, att karlen är intellektuellt anlagd?»
I stället för att svara satte Holmes hatten på sitt eget huvud. Den åkte ända ner över ögonen.
»Här är det bara fråga om kubikinnehållet», sade han. »En karl med så stor hjärna måtte väl ha något i den.»
»Och hans förändrade omständigheter då?»
»Den här hatten är tre år gammal — de flata, i kanten lätt uppåtböjda brättena voro på modet, när den köptes. Hatten är av bästa kvalitet — se på det tjocka ripsbandet och det präktiga fodret. Om ägaren för tre år sedan hade råd att köpa en så dyr hatt, men ej varit i stånd att sedan dess skaffa sig en ny, så är det väl bevis på, att han kommit i utförsbacken?»
»Ja, det tycks klart nog. Men det där om förutseende och moralisk tillbakagång?»
Sherlock Holmen skrattade.
»Här har du förutseendet», sade han och pekade på det ställe i brättet, där gummisnodden varit fastsatt. »Man får aldrig köpa hattar med gummisnoddar i. Att ägaren till den här hatten lät sätta dit en dylik, är ett bevis på ett visst förutseende — han tog detta försiktighetsmått för att vara säker på, att vinden ej skulle beröva honom hans egendom. Men när snodden gick av, brydde han sig ej om att sätta dit en ny; härav framgår, att han har mindre förutseende nu än förr, något, som är ett säkert bevis på försvagad viljekraft. Å andra sidan har han försökt att dölja några av fläckarne på hatten genom att stryka över dem med bläck, ett tecken på att han ej helt och hållet förlorat sin själfaktning.»
»Vad du säger låter åtminstone antagligt.»
»De andra detaljerna, att han är en medelålders man, har gråsprängt hår, som nyss blivit klippt, och begagnar pomada, bringas med lätthet i dagen, om man undersöker fodret i hatten. Förstoringsglaset visar en massa små hårstrån, fint och skickligt avklippta medels en stor barberaresax. De hänga fast vid fodret, och man kan tydligt känna lukten av märgpomadan. Dammet, du ser, är ej det vanliga grå, sandiga gatdammet, utan det fina, brunaktiga damm, som förekommer inomhus; det säger mig, att hatten ej särdeles ofta varit använd; märkena av fukt utvisa, att hattens ägare svettades mycket och att han således ej var det minsta tränad.»
»Men hans hustru — du sade ju, att hon upphört att älska honom?»
»Den här hatten har ej varit borstad på länge. När jag får se dig, min käre Watson, med en hel veckas damm på din hatt och när din hustru tillåter dig att gå ut så där osnygg, då fruktar jag, att du ock förlorat hennes tillgivenhet.»
»Men det är ju möjligt, att karlen är ogift.»
»Nej, ser du, han hade gåsen med sig hem som ett försoningsoffer åt sin hustru. »Kom ihåg adresslappen, som var fastgjord vid fågelns ben!»
»Du har då svar på allting. Men en sak till: hur kan du veta, att det ej finns gas i huset, där den här människan bor?»
»En stearinfläck, ja, till och med två, kan man av en händelse få på sina kläder; men när jag på hatten framför oss ser ej mindre än fem dylika fläckar, så finns det intet tvivel mer: karlen har ofta med brinnande stearinljus att göra — troligen går han om kvällen upp på sitt rum med hatten i ena handen och en drypande ljussnopp i den andra. I alla händelser komma aldrig stearinfläckar från en gaslåga. Är du nöjd nu?»
»Nå ja, det är ju mycket sinnrikt och fyndigt hopkommet», svarade jag skrattande; »men eftersom du nyss sade, att intet brott blivet begånget och ingen annan olycka skett, än att en gås gått förlorad, så tycker jag, att du onödigtvis slösar med kraft och tankeförmåga.»
Sherlock Holmes hade just öppnat munnen för att svara, när dörren flög upp och stadsbudet Peterson störtade in i rummet; hans ansikte var eldrött, och han såg ut, som om han ej rätt visste till sig av häpnad.»
»Gåsen, mr Holmes! Gåsen, sir!» flämtade han.
»Nå — vad är det med den? Har den fått liv igen och flaxat ut genom köksfönstret?»
Holmes vände sig om för att bättre kunna få syn på den upprörde mannens ansikte.
»Se här, sir! Se, vad min hustru fann i krävan!»
Han sträckte ut handen och visade oss en strålande, gnistrande blå sten, till storleken något mindre än en böna, men av sådan renhet och glans att den lik en elektrisk låga lyste i mannens ej särdeles rena flata hand. Sherlock Holmes satte sig upp med en liten skarp vissling.
»För tusan, Peterson», sade han, »det var då ett riktigt fynd, ni gjort. Ni vet väl, vad det är, ni funnit?»
»En diamant, sir! En ädelsten! Den skär i glas, lika lätt som den skär i lera.»
»Det är mer än en vanlig ädelsten — det är den så mycket omtalta ädelstenen.»
»Väl inte grevinnan av Morcars blå karbunkel!» utropade jag.
»Jo, just den. Jag bör då verkligen känna till dess storlek och form — jag har varenda dag på sista tiden läst annonsen om den i ‘Times‘. Den är fullkomligt unik; man kan endast tillnärmelsevis beräkna dess värde, men den belöning av tusen pund, som utlovas i tidningarna, är säkerligen ej ens tjugondedelen av det pris, den betingar i marknaden.»
»Tusen pund! Store barmhärtige Gud!»
Det hederliga stadsbudet sjönk alldeles tillintetgjord ner på en stol och stirrade än på den ene, än på den andre av oss.
»Ja, det är den belöning, som utlovas, men jag vet, att stenen för grevinnan har så stort affektionsvärde, att hon gärna skulle ge halva sin förmögenhet, om hon bara kunde få igen sin förlorade skatt.»
»Om jag minns rätt, så kom den bort på hotell Cosmopolite», sade jag.
»Mycket riktigt — den 22 december, således för fem dagar sedan. John Horner, en plåtslagargesäll, anklagades för att ha tagit den ur grevinnans juvelskrin. Bevisen mot honom voro så starka, att målet blivit hänskjutet till första allmänna ting. Jag har hela historien här, tror jag.»
Han vände upp och ned på alla tidningarna, tittade på deras datum, och behöll slutligen en, som han slätade ut och vek ordentligt ihop. Ur denna läste han upp för mig följande notis:
Catherine Cusack, grevinnans kammarjungfru, sade, att hon hört Ryders rop av förskräckelse, när han upptäckte stölden och att hon genast störtat in i rummet, där hon fann alltsammans så, som det förra vittnet beskrivit.
Inspektör Bradstreet, avdelning B, förklarade, att Horner vid arresteringen gjort hävtigt motstånd och i de kraftigaste ordalag bedyrat sin oskuld. Som fången emellertid förut stått anklagad för stöld, vägrade magistraten att ta befattning med målet, utan hänsköt saken till nästa ting. Horner, som mot slutet av förhandlingarna visat stor sinnesrörelse, svimmade när beslutet upplästes och måste bäras ut ur rättegångssalen.»»Hm! Jag ger inte mycket för polisdomstolen», sade Holmes tankfullt och kastade tidningen från sig. »Den gåta, vi ha att lösa, är den följd av händelser, som från ett plundrat juvelskrin leder till en gåskräva i Tottenham Court-Road. Du ser, Watson, att våra sina slutledningar plötsligt antagit ett ganska viktigt och mindre oskyldigt utseende. Här är stenen, stenen kom från gåsen, och gåsen i sin tur kom från mr Henry Baker, herrn med den slitna hatten och alla de andra kännetecknen, jag tråkat ut dig med. Nu måste vi på fullt allvar vinnlägga oss om att finna den där herrn och förvissa oss om den roll han spelat i den lilla komedien. Till den ändan måste vi först begagna det enklaste medlet, och detta är tvivelsutan en annons i alla kvällstidningarna. Om denna ej har åsyftad verkan, skall jag anlita andra hjälpkällor.
»Hur tänker du stilisera annonsen?»
»Giv mig en blyertspenna och en liten bit papper! Tack! ‘I hörnet av Goodge-Street ha en gås och en filthatt blivit upphittade. Mr Henry Baker kan återfå dessa sina tillhörigheter, om han kl. halv sju i kväll hänvänder sig till N:o 221 B, Baker-Street.‘ Det är ju klart och rakt på sak?»
»Ja visst. Men tror du, han får se det?»
»Å, han håller säkert ett vaksamt öga på tidningarna; för en fattig karl, sådan som han, var förlusten kännbar nog. Han blev tydligen så skrämd av sin otur att slå sönder rutan och se Peterson närma sig, att han bara tänkte på flykt; men sedan har han nog bittert ångrat sin dumhet att kasta gåsen ifrån sig. Och dessutom komma alla hans vänner och bekanta att fästa hans uppmärksamhet på annonsen — hans namn står ju utsatt. Se här, Peterson, spring nu ner till en annonsbyrå och få det här insatt i kvällstidningarna.»
»I vilka, sir?»
»Å, i Globe, Star, Pall Mall, St. James‘ Gazette, Evening News, Standard, Echo och så många andra ni kan komma ihåg.»
»Ja visst, sir. Och stenen, sir?»
»Den behåller jag. Tack! Och hör på, Peterson, när ni går hem igen, så köp en gås och lämna upp den här till mig. Vi måste ha en att ge den rätte ägaren, i stället för den, som er familj nu smörjer kråset med.»
När stadsbudet gått, tog Holmes stenen och höll upp den mot ljuset.
»Det är en vacker liten tingest», sade han. »Se bara, hur den lyser och gnistrar! Naturligtvis har den varit orsak till mer än ett brott; så är förhållandet med alla dyrbara ädelstenar — de äro djävulens förnämsta lockbete. Varje facett hos de gamla, stora, berömda ädelstenarna kan sägas avspegla ett blodsdåd. Den här stenen är ej mer än tjugo år gammal. Den blev funnen i sanden ej långt från floden Amoy i södra Kina, och den är anmärkningsvärd därför, att att dem äger alla en verklig karbunkels egenskaper, fast den är blå till färgen i stället för röd. Trots sin ungdom har den redan en hemsk, dyster levnadssaga. Den här lilla biten kristalliserat träkol har varit orsak till två mord, ett mordförsök med vitriol, ett självmord och en massa stölder. Vem kan väl tänka sig, att en så vacker liten leksak är leverantör åt galgen och fängelserna? Jag skall nu låsa in den i mitt kassaskåp och skriva ett par rader till grevinnan för att säga, att hennes skatt kommit till rätta.»
»Tror du, att den här Horner är oskyldig?»
»Det vet jag inte.»
»Vad är din åsikt om Henry Baker, då? Tror du, att han har haft något med saken att göra?»
»Det antagligaste är, att Henry Baker är en fullkomligt oskyldig man, som ej hade minsta aning om, att den fågel han bar på ryggen var av mycket större värde än om den varit gjord av rent guld. Detta skola vi emellertid snart bli på det klara med, om han svarar på min annons.»
»Kan du ej göra något dessförinnan?»
»Nej — ingenting.»
»I så fall skall jag fortsätta min rond. Men jag kommer tillbaka i kväll vid den tid, du uppgjort; det skall roa mig se, hur du reder upp den intrasslade härvan.»
»Mycket välkommen! Jag äter middag klockan sju. Det bjuds på morkulla, tror jag. Men jag bör kanske, efter vad som nyss förefallit, be mrs Hudson att noga undersöka krävan på densamma.»
Ett sjukbud hade uppehållit mig, och klockan var litet efter halv sju, när jag åter befann mig vid Baker-Street. Då jag närmade mig det hus, som beboddes av Sherlock Holmes, såg jag en högrest man med en skotsk mössa på huvudet och en ända till hakan igenknäppt rock stå och vänta i den klara ljuskrets, som bildades av skenet från förstugufönstret. Just som jag hann fram, öppnades dörren, och tillsammans gingo vi upp till Sherlock Holmes' rum.
»Mr Henry Baker, antar jag?» sade Holmes, i det han reste sig från sin plats och hälsade på sin gäst med den utsökta hövlighet, som var honom egen. »Tag den här stolen, som står bredvid brasan, mr Baker. Det är kallt ute, och jag ser, att ert blodomlopp älskar mer sommaren än vintern. Välkommen, Watson! Du kom just lagom. Är det här er hatt, mr Baker?»
»Ja, sir, den tillhör ovedersägligen mig.»
Den besökande var en storväxt man med böjd rygg, stort huvud och ett brett, intelligent ansikte, prytt med ett spetsigt, gråsprängt helskägg. En anstrykning av rött på näsa och kinder, tillika med en lätt darrning i de mot den värmande brasan sträckta händerna bestyrkte Holmes' åsikt om hans vanor. Hans blankslitna svarta bonjour var igenknäppt ända upp i halsen. och kragen var uppslagen; kring de smala armlederna sågos inga spår av varken skjorta eller manschetter. Han talade lågt och avmätt, valde omsorgsfullt sina ord och gav på det hela intryck av en väl uppfostrad man, som råkat ut för motgångar och bekymmer.
»Vi behöllo edra tillhörigheter ett par dar», sade Holmes, »emedan vi trodde oss skola få se en annons, i vilken ni uppgav er adress. Jag begriper ej, varför ni inte annonserade.»
Mr Baker skrattade en smula tvunget. »Jag har inte så gott om pengar nu, som jag hade förr», svarade han. »Och jag var övertygad om, att de råa sällar, som anfallit mig, lagt beslag på såväl hatten som gåsen. Jag brydde mig inte om att ge ut pengar för en annons, som jag ej trodde skulle vara till minsta nytta.»
»Det är ju helt naturligt. Men vad gåsen angår, så ha vi varit tvungna att äta upp den.»
»Äta upp den!»
Vår gäst reste sig till hälvten från sin plats, och såg helt ängslig och upprörd ut.
»Ja, den skulle ej ha varit till nytta för någon människa, om vi ej gjort det. Men jag hoppas, att gåsen, som ligger där borta på bordet och som är alldeles nyslaktad och frisk, skall bli lika välkommen.»
»Ja visst, ja visst!» svarade mr Baker med en hörbar lättnadens suck.
»Vi ha naturligtvis kvar fjädrarna, benen, krävan o. s. v., som tillhört den förra gåsen, och om ni vill —»
Mannen brast ut i ett hjärtligt skratt.
»De kunde ju kanske vara roliga att ha som minnen av mitt lilla äventyr», sade han, »men eljes inser jag ej, vilken nytta jag skulle kunna ha av dessa från min gamla goda vän lösryckta lemmar. Nej, sir, med er tillåtelse ämnar jag skänka hela min uppmärksamhet åt den förträffliga fågel, som jag ser liggande där borta.»
Sherlock Holmes såg på mig och ryckte lätt på axlarna.
»Där har ni er hatt, då», sade han, »och där har ni er gås. Men jag skulle bli tacksam, om ni ville säga mig, varifrån ni fått den gås, ni kastade ifrån er. Jag har en riktig vurm för fjäderfä och har sällan sett ett ståtligare djur.»
»Med största nöje, sir», sade Baker, som stigit upp och nu stod med sin återbördade tillhörighet under armen. »Jag och ett par av mina kamrater äro stamgäster på värdshuset ‘Alpha‘, i närheten av Museet — vi äro hela dagen sysselsatta i Museet, förstår ni. I år inrättade vår hygglige värd, Windigate, en ‘gås-klubb‘; genom att varje vecka erlägga ett par pence, skulle var och en av oss vid jul få en gås. Jag erlade regelbundet min tribut, och resten känner ni till. Jag är er mycket förbunden, sir; den här mössan passar varken min ålder eller min ställning.»
Med en anspråksfullhet, som verkade i hög grad komisk, bugade han sig högtidligt för oss båda och lämnade rummet.
»Ja, så var det med mr Henry Baker», sade Holmes, när dennes steg dött bort i trappan. »Det är ju klart och tydligt, att han ingenting vet om saken. Är du hungrig, Watson?»
»Inte särskilt.»
»Då föreslår jag, att vi förvandla vår middag till supé och följa det här spåret, medan det ännu är färskt.»
»Mer än gärna.»
Det var en kall afton, så att vi togo våra tjocka ytterrockar på oss och svepte en halsduk om halsen. Utomhus lyste stjärnorna klart från en molnfri himmel, och de förbigåendes andedräkt förvandlades i den frostiga luften till riktiga små vita rökpelare. Våra steg ljödo kraftiga och spänstiga, när vi hastade genom läkarnes kvarter, Wimpole-Street och Harley-Street, och från Wigmore-Street kommo in på Oxford-Street. Inom en kvarts timme voro vi i Bloomsbury utanför värdshuset »Alpha», en liten restauration i hörnet av en till Holborn ledande gata. Holmes öppnade dörren till det inre serveringsrummet och beställde två glas öl av den rödkindade, med vitt förkläde försedde värden på stället.
»Ert öl bör vara förträffligt, om det är lika välsmakande som edra gäss», sade han.
»Mina gäss?» Mannen såg ytterst förvånad ut.
»Ja visst, edra gäss. Jag träffade för en stund sedan mr Henry Baker, som är en medlem av er ‘gåsklubb‘.»
»Aha, jag förstår nu! Men det var inte våra gäss, sir?»
»Inte? Varifrån kommo de då?»
»Jo, jag köpte två dussin av en månglare i Covent Garden.»
»Såå. Jag känner några av de där herrarna. Vilken av dem var det?»
»Breckinridge heter han.»
»Honom känner jag inte Men skål på er nu, och lycka till. God natt!»
»Nu är det mr Breckinridges tur», fortsatte Holmes, i det han knäppte igen sin rock, sedan vi kommit ut på gatan. »Kom ihåg, Watson, att fastän vi i ena ändan av den här kedjan ha en så anspråkslös tingest som en gås, ha vi i den andra en man, som är säker om sina sju års straffarbete, såframt vi ej kunna bevisa hans oskuld. Det är möjligt, att våra efterforskningar endast tjäna till att styrka hans brottslighet; men i alla händelser ha vi haft i vår hand en ledtråd, som gått polisens näsa förbi, och som vi av en ren tillfällighet fått reda på. Låt oss följa den, så långt den leder oss. Åt söder alltså, min vän, och raskt framåt!»
Vi gingo tvärs igenom Holborn, nedför Endell-Street och kommo så genom ett virrvarr av bakgator och gränder till Covent Garden Market. En av de största stånden i den rikt upplysta saluhallen ståtade med namnet Breckinridge, och ägaren, en jockeymässig man med skarpa anletsdrag och välskötta polisonger, hjälpte just en pojke att sätta för luckorna.
»God afton. Det är kallt i kväll», sade Holmes.
Handelsmannen nickade och kastade en frågande blick på den talande.
»Ni har sålt slut på edra gäss, ser jag», fortsatte Holmes och pekade på de tomma marmorplattorna.
»Ni kan få femhundra i morgon tidigt, om ni vill.»
»Då behöver jag dem ej.»
»Därborta i ståndet mitt emot finns ett par.»
»Ja, men jag har blivit tillrådd att vända mig till er.»
»Av vem då?»
»Av värden på ‘Alpha‘.
»Jaså. Jag har skickat honom några och tjugo stycken.»
»Det var präktiga djur. Var hade ni fått dem ifrån?»
Till min stora överraskning tycktes månglaren bli alldeles ursinnig av ilska.
»Hör på, min gunstig herre», utbrast han med näsan i vädret och händerna i sidorna, »vad är egentligen er mening? Tala rent ut, och stick inte under stolen med någonting!»
»Min mening är tydlig nog. Jag skulle vilja veta, av vem ni köpt de gäss, som ni i er tur sålt till värden på restaurationen ‘Alpha‘.»
»Jaså; men det ämnar jag inte tala om för er, så mycket ni det vet!»
»Å — det är inte alls något viktigt, och jag begriper sannerligen inte, varför ni blir så het för en dylik småsaks skull.»
»Het! Het! Ni skulle nog bli lika het som jag kanske, om ni jämt blev så plågad och utfrågad som jag. När jag ger reel betalning för en god vara, så kunde det vara allt, som behövdes; men nu låter det, så fort det hinner: ‘Var har ni edra gäss?‘ ‘Vem har ni sålt edra gäss till?‘ och ‘Hur' mycket kosta gässen?‘ Man skulle kunna tro, att det ej fanns andra gäss till i världen, så mycket bråkar man om dem.»
»Jag har inte reda på, vem som förut besvärat er med frågor», sade Holmes likgiltigt. »Om ni inte vill besvara min fråga, så är det slut med vadet — det är inte värre än så. Men jag är alltid färdig att hålla på min skicklighet att bedöma fjäderfä, och jag har slagit vad om en femma, att den gås, jag nyss smakat, på, var från landet.»
»Jaså; då har ni förlorat er femma, för den var född och uppfödd i stan», snäste månglaren.
»Å prat; det var den visst inte!»
»Ni hör ju, att jag säger, att den var det.»
»Ja, men jag tror det inte.»
»Ni inbillar er kanske, att ni förstår er bättre på fjäderfä än jag, som har handskats med sådana djur, sedan jag var fotshög. Jag säger er, att alla de gäss, som såldes till ‘Alpha‘, voro födda här i staden.»
»Det kan ni aldrig få mig att tro.»
»Vill ni slå vad?»
»Det är bara, att ta edra pengar ifrån er, ty jag vet, att jag har rätt. Men jag skall ändå slå vad om en sovereign, bara för att lära er att ej vara så envis en annan gång.»
Månglaren skrattade hånfullt.
»Tag hit böckerna, Bill!» befallte han. Den lille pojken räckte honom ett tunt häfte och en större, flottig kassabok, som han lade bredvid varandra under hänglampan.
»Seså, herr Påstålig», sade månglaren självbelåtet. »jag trodde minsann, att mina gäss tagit slut, men innan vi agerat ut den här lilla affären, skall ni nog få se, att det finns en gås kvar i min bod. Ser ni det här lilla häftet?»
»Ja — än sen?»
»Det är en lista på dem, jag tar mina varor hos. Ser ni? Här på denna sidan står namnen på dem, som bo på landet; numren betyda den sida i kassaboken, där deras upp- och avskrivningsräkningar stå. Jaha! Och så ser ni den här sidan, skriven med rött bläck? Det är en lista på mina leverantörer i sta‘n. Titta nu på det tredje namnet där! Ni kan gärna läsa det högt för mig.»
»Mrs Oakshott, 117 Brixton-Road — 249», läste Holmes.
»Alldeles, ja. Tag nu reda på numret i kassaboken.»
Holmes slog upp sidan 249.
»Mycket rätt: ‘Mrs Oakshott, 117 Brixton-Road, ägg och fjäderfä‘.»
»Och hur lyder den sist införda posten?»
»‘December 22. Tjugufyra gäss à 7 shillings, 6 pence stycket‘.»
»Just så. Där ser ni. Och vad står inunder?»
»‘Sålda till mr Windigate, restaurationen ‘Alpha‘, för 12 shillings stycket‘.»
»Vad säger ni nu?»
Sherlock Holmes såg djupt besviken ut. Han tog ur fickan fram en sovereign, kastade den på marmorplattan och gick sin väg med en min, som om han ansett det under sin värdighet att yttra ett enda ord. Ett par meter längre bort blev han stående under en gaslykta och skrattade på det hjärtliga, fast ljudlösa sätt, som var honom eget.
»När jag ser en karl med sådana där polisonger och en kapplöpningsjournal stickande ut ur fickan, så är jag säker på, att han aldrig avslår ett vad. Tro du mig, jag hade kunnat lägga upp hundra pund framför honom och han skulle likväl ha vägrat ge mig de upplysningar, jag önskade och fick genom att hålla vad. Men nu, Watson, ha vi nästan hunnit till slutet på våra ‘spaningar‘, och frågan är bara, om vi ska‘ bry oss om att söka upp denna mrs Oakshott i kväll eller vänta därmed till i morgon. Av vad den ondsinte krabaten därborta sade, framgår tydligt, att det finns flere än vi, som intressera sig för saken, och jag skulle gärna — — —»
Hans ord blevo plötsligt avbrutna genom ett förfärligt oväsen, som hördes från det stånd, vi just lämnat. När vi vände oss ont, varseblevo vi en liten spetsnäst karl stående inom den ljuskrets, som bildades av den lilla hänglampan, under det att månglare Breckinridge själv stod i dörröppningen och skakade sina knytnävar mot den förskräckte kunden.
»Jag har haft nog av er och edra gäss», skrek den ursinnige handelsmannen. »Jag önskar fan ville ta er allesamman! Om ni kommer en gång till och plågar mig med edra fördömda frågor, så tussar jag hunden på er. Laga att mrs Oakshott kommer hit, så skall jag svara henne; men jag skulle just vilja veta, vad ni har med saken att göra? Köpte jag kanske gässen av er?»
»Nej — men en av dem tillhörde likväl mig», gnällde den lille karlen.
»Gå då och fråga mrs Oakshott, vart den tagit vägen.»
»Hon sade, att jag skulle fråga er.»
»Ni kan fråga kungen av Pröjsien, om det roar er! För min del har jag haft nog. Packa er i väg nu!»
Han rusade hastigt fram, och den skrämde frågaren försvann i mörkret.
»Det här kan möjligen bespara oss ett besök vid Brixton-Road», viskade Holmes. »Följ med mig, så ska‘ vi se till, vad som kan företagas med den där gynnaren.»
Med snabba steg ilade vi förbi de små grupper av folk, som flanerade mellan de klart upplysta stånden; vi hade snart hunnit upp den lille karlen, och min vän lade sakta sin hand på hans axel. Med blixtens hastighet vände han sig om, och jag kunde i det skarpa gasskenet se, att varje gnista till färg försvann från hans ansikte.
»Vem är ni? Vad vill ni?» sade han med darrande röst.
»Ursäkta mig», sade Holmes förbindligt, »men jag kunde ej undgå att höra de frågor, ni just nyss framställde till månglaren där borta. Jag skulle möjligen kunna vara er till hjälp.»
»Ni? Vem är ni? Hur skulle ni kunna veta något om saken?»
»Mitt namn är Sherlock Holmes. Det är mitt yrke att veta, vad andra människor ej ha reda på.»
»Men ni kan omöjligen ha en aning om detta.»
»Förlåt mig, men jag känner till hela historien. Ni försöker att spåra några gäss, som såldes av mrs Oakshott vid Brixton-Road till en månglare vid namn Breckinridge, av honom i sin tur till mr Windigate, värd på restaurationen ‘Alpha‘, och av denne till hans klubb, vars ena medlem är en mr Henry Baker.»
»O, sir, ni är just den man, jag hoppats få tag i», utbrast den lille karlen med utsträckta händer och darrande fingrar. Jag kan knappt förklara för er, hur intresserad jag är av den här saken.»
Sherlock Holmes ropade an en täckvagn, som just passerade oss.
»I så fall är det bättre att vi dryfta den i ett varmt och trefligt rum än på det här dragiga torget», sade han. »Men innan vi fortsätta, så var god säg mig, med vem jag har den äran tala.»
Mannen tvekade ett ögonblick.
»Jag heter Jack Robinson», svarade han med en hastig blick på den frågande.
»Nej, nej; ert verkliga namn, om jag får be», sade Holmes förbindligt. »Det är alltid obehagligt att inlåta sig i affärer med en, som seglar under falsk flagg.»
Främlingens bleka kinder betäcktes av en mörk rodnad.
»Nå väl, då», sade han, »mitt verkliga namn är James Ryder.»
»Alldeles riktigt. Förste vaktmästare på hotell Cosmopolite. Var god och stig in i droskan där; jag skall snart vara i stånd att tala om för er allt, vad ni önskar veta.»
Den lille karlen låt sin blick ila från den ene till den andre av oss; han såg till hälften ängslig, till hälften förhoppningsfull ut. Tydligen visste han ej, om han skulle våga tro på en lyckträff eller hade en katastrof att frukta. Slutligen steg han in i droskan, och inom en halvtimme befunno vi oss åter i vårt vardagsrum vid Baker-Street. Under färden dit hade ingen av oss yttrat ett ord, men vår följeslagares häftiga, ojämna andetag och hans sätt att oupphörligt öppna och sluta sina händer vittnade om den nervösa spänning och oro, som bemäktigat sig honom.
»Här äro vi nu!» sade Holmes muntert, när han öppnade dörren för oss. »Brasan är mer än välkommen i det här vädret. Ni ser frusen ut, mr Ryder; slå er ner i den där korgstolen. Jag skall bara ta mina tofflor på mig, och sen kunna vi tala om er lilla affär. Seså! Ni ville ju veta, vart de där gässen tagit vägen?»
»Ja, sir.»
»Eller snarare den där gåsen. Det är ju en särskild fågel, tror jag, som ni vill ha reda på — en vit gås med svart tvärband över stjärten.»
Ryder formligen darrade av sinnesrörelse.
»O, sir,» utropade han, »kan ni säga mig, vad som blivit av den?»
»Ja, den blev hitburen till mig.»
»Till er?»
»Ja, och den visade sig vara en högst märkvärdig fågel. Jag undrar inte på, att ni hyser stort intresse för den. Sedan den var död, värpte den ett ägg — det vackraste, finaste lilla blå ägg man kunde vilja se. Jag har det här i mitt museum.»
Vår gäst reste sig upp och tog i kaminhyllans ena kant; han tycktes nära att svimma. Holmes låste upp sitt kassaskåp och höll upp den blå karbunkeln, som lyste som en stjärna med kall, gnistrande strålglans. Ryder stod alldeles tyst och orörlig, oviss om, huruvida han skulle göra anspråk på den eller låtsas ej känna till den.
»Det är slut med leken, Ryder», sade Holmes lugnt. »sansa er, eljes faller ni i elden! — Hjälp honom ner i stolen igen, Watson! Han är inte nog kallblodig, att med fräck panna kunna begå ett brott. Giv honom en klunk konjak! Seså! Nu ser han litet mänskligare ut. En sådan stackare han är i alla fall.»
Det var verkligen nära, att karlen fallit omkull, men konjaken satte litet färg på hans kinder, och med vidöppna, förskrämda ögon stirrade han oavvänt på sin anklagare.
»Jag har nästan varenda länk i kedjan i min hand och ävenledes alla nödiga bevis — det finns ej mycket ni kan upplysa mig om. Men det är några detaljer jag skulle vilja ha reda på. Ni hade alltså hört talas om grevinnan av Morcars blå ädelsten, Ryder?»
»Det var Catherine Cusack, som talade om det för mig», sade han med hes, kraxande röst.
»Jaha, jag förstår. Hennes nåds kammarjungfru. Och frestelsen att utan vidare ansträngning helt plötsligt bli rik var för stor för er — det har gått på samma sätt med bättre män än ni — och särdeles nogräknad om medel och utvägar var ni just inte. Ni tycks ha anlag att bli en riktigt genompiskad bov, Ni visste, att den här stackars plåtslagaren, Horner, före en gång varit invecklad i en stöldhistoria och att misstanken således lätt skulle falla på honom. Och vad gjorde ni då? Jo, ni ställde till ett litet missöde i hennes nåds rum — ni och er medbrottsling Cusack — och ni lagade så, att den här karlen skulle komma och avhjälpa det. När han väl avlägsnat sig, plundrade ni juvelskrinet, gjorde alarm och fick den stackarn uslingen arresterad. Sedan — — —»
Ryder kastade sig plötsligt ner på golvet och omfattade min väns knän.
»För Guds skull var barmhärtig!» utbrast hatt. »Tänk på min far! Och på min mor! De skulle dö av sorg. Jag har aldrig gjort något orätt förr. Och jag skall aldrig mer ta mig något ont före! Det svär jag — det svär jag på bibeln. O, drag mig inte inför domstol! För Guds skull, gör inte det!»
»Gå och sätt er igen», sade Holmes strängt. »Det går nog an att krypa och jämra sig nu, men ni gjorde er inga samvetsskrupler av att se den arme Horner anklagad för ett brott, till vilket han var fullkomligt oskyldig.»
»Jag ska‘ ge mig av, mr Holmes — jag ska‘ lämna landet. Då blir rättegången mot honom nedlagd.»
»Hm! Vi få vidare tala om den saken. Låt oss nu höra en sannfärdig redogörelse för dramats nästa akt. Hur kom stenen in i gåsen, och hur kom gåsen att bli såld på öppet torg? Säg oss sanningen, ty däri ligger ert ända hopp om räddning.»
Ryder fuktade med tungan sina torra, brännande läppar.
»Jag skall säga er precis hur det gick till, sir», sade han. »Så fort Horner blivit arresterad, ansåg jag det vara bäst att genast skaffa undan stenen; jag kunde ju ej veta, vilket ögonblick det kunde falla polisen in att vilja visitera mig och mitt rum. I hela hotellet fanns intet ställe, där den med säkerhet kunde förvaras. Jag låtsades ha ett ärende att uträtta och begav mig till min systers hem. Hon är gift med en man, som heter Oakshott, och bor vid Brixton-Road, där hon göder och säljer fjäderfä. Hela vägen dit tyckte jag, att varenda karl jag mötte var en poliskonstapel eller en detektiv, och fast det var kallt och ruskigt, rann svetten från mitt ansikte, ända tills dess jag uppnått Brixton-Road. Min syster frågade mig, hur det var fatt och varför jag var så blek, och jag sade henne, att den där juvelstölden i hotellet hade gjort mig förfärligt altererad. Så gick jag ner på bakgården, tände min pipa och undrade, vad jag egentligen skulle ta mig till.
»Jag hade förr i världen haft en vän, som hette Maudsley; det gick illa för honom, och han har just tjänat ut sitt straff i Pentonville. En gång jag träffade honom, berättade han en hel hop om tjuvar och deras sätt att gå tillväga för att sätta tjuvgods i säkerhet. Jag visste, att han ej skulle förråda mig, ty jag hade reda på ett par av hans senaste hyss; jag beslöt därför att gå direkt till Kilburn, där han bodde, och inviga honom i mitt förtroende. Han kunde hjälpa mig att omsätta stenen i pengar. Men hur skulle jag i lugn kunna ge mig av till honom? Jag tänkte på den ångest jag utstått på vägen från hotellet. I varje ögonblick kunde jag bli gripen och visiterad, och där låg stenen i min västficka. Jag stod just och lutade mig mot muren och såg frånvarande på gässen, som ‘lankade‘ kring fötterna på mig, då jag helt plötsligt fick en idé, som sade mig, hur jag skulle kunna lura den skickligaste detektiv, som någonsin existerat.
»Ett par veckor förut hade min syster sagt, att jag till julklapp finge välja mig en av hennes fetaste gäss, och jag visste, att hon höll ord. Jag skulle göra mitt val nu, och gåsen skulle få bära stenen till Kilburn. På gården fanns ett litet skjul; dit släpade jag en av fåglarna, ett fett, vackert djur, vitt och med ett svart tvärband över stjärten. Jag höll gåsen väl fast, tvang den att öppna näbbet och stack med mitt finger in stenen genom halsen ner i krävan. Men djuret skrek och flaxade, och min syster kom ut för att se, vad som var på färde. I samma ögonblick jag vände mig om för att tala med henne, gjorde odjuret sig fritt från mitt grepp och rusade i väg till sina kamrater.
»‘Vad i allan tid gjorde du med gåsen, Jem?‘ frågade min syster.
»‘Du har ju sagt‘, svarade jag, ‘att jag skulle få en gås i julklapp, och jag ville bara känna efter, vilken som var fetast.‘
»‘Å!‘ sade hon, ‘vi ha redan satt av en åt dig. ‘Jems gås‘, kalla vi den; det är den stora, vita därborta. Vi ha tjugosex stycken — en för dig, en för oss själva och tjugofyra till salu.‘
»‘Tack ska‘ du ha, Maggie‘, sade jag, ‘men om inte det gör dig någonting, så skulle jag helst vilja ha den, jag hade tag i just nu.‘
»‘Den andra är sina modiga tre skålpund tyngre‘, svarade hon; ‘och vi ha gött den extra för din skull.‘
»‘Det gör detsamma. Jag vill hellre ha den andra, och jag kan ta den med mig nu‘, sade jag.
»‘Som du vill‘, sade hon litet stött. ‘Vilken är det, du skall ha, då?‘
»‘Den där vita med svarta tvärbandet över stjärten — den, som står mitt i flocken.‘
»‘Ja bevars. Stick den, och ta den med dig då.‘
»Jag gjorde, som min syster sagt, mr Holmes, och bar själv gåsen hela vägen till Kilburn. Jag talade om för min kamrat vad jag hade gjort, och han skrattade tills han höll på att kikna. Så togo vi fram en kniv och öppnade gåsen. Men blodet riktigt stelnade i mina ådror — det fanns ej spår av någon sten, och jag begrep, att något förfärligt misstag ägt rum. Jag lät min gås ligga, rusade tillbaka till min syster och gick genast ner på bakgården. Där fanns inte en gång en fjäder att se.
»‘Vart ha alla djuren tagit vägen, Maggie?‘ frågade jag.
»‘De äro sålda.‘
»‘Till vem?‘
»‘Till Breckinridge, månglaren i Covent Garden.‘
»‘Men fanns det inte en gås till med svart tvärband över stjärten?‘ frågade jag, ‘lik den jag fick?‘
»‘Jo visst, Jem, vi hade två av det slaget, och jag kunde aldrig skilja dem åt.‘
»Jag insåg naturligtvis alltsammans och sprang, så fort benen ville bära mig till den där Breckinridge; men han hade redan sålt alla gässen och ville inte säga mig, vem som köpt dem. Ni vet själv, hurudan han är — han har alltid svarat mig på samma sätt. Min syster tror, att jag är på väg att bli galen — ibland tror jag det själv. Och nu — nu står jag här som en ertappad tjuv utan att ha ägt en styver av den rikedom, för vilken jag sålt min själ åt den onde. Gud hjälpe mig! Gud hjälpe mig, arme syndare!»
Han brast ut i konvulsivisk gråt med ansiktet dolt i händerna.
Det blev en lång stunds tystnad, avbruten endast av den stackars karlens djupa snyftningar och Sherlock Holmes fingertoppar, som häftigt och ihållande trummade på bordskivan. Slutligen steg min vän upp och öppnade dörren på vid gavel.
»Ge er av!» sade han.
»Vad menar ni, sir! Å — Gud välsigne er!»
»Inte ett ord till! Ge er av — kvickt!»
Och det behövdes inga fler ord — vi hörde ett språng, ett slammer i trapporna, en häftig smäll i ytterdörren och ljudet av hastiga, halvt springande steg nere på gatan.
»Du förstår, Watson, »sade Holmes och sträckte ut handen efter sin gamla kritpipa, »du förstår ju, att jag är inte engagerad av polisen för att rätta alla deras dumheter. Om Horner vore i fara, ställde mig saken helt annorlunda; men den här gynnaren kommer ej att fullfölja anklagelsen, och då måste rättegången nedläggas. Jag antar, att jag i lagens ögon begått ett brott, men det är ju också möjligt, att jag räddat en medmänniskas själ. Han kommer nog att hålla sig på rätt köl hädanefter, den här Ryder — han blev så grundligt skrämd. Blir han inburad nu, så kommer han att i hela sitt liv bli en gammal poliskund. Dessutom — det är ju jul, förlåtelsens högtid. Av ren tillfällighet fingo vi tag i ett egendomligt, fantastiskt problem, och lösningen av detsamma är belöning nog. Om du vill vara snäll och ringa, Watson, så ska‘ vi ta i tu med ett annat slags undersökning, i vilken en annan fågel kommer att spela en av huvudrollerna.»
Det spräckliga bandet.
När jag läser igenom mina anteckningar rörande de sjuttio eller åttio små »affärer», i samband med vilka jag studerat min vän Sherlock Holmes‘ metoder, märker jag, att bland hans äventyr finnas många, som äro tragiska, många, som närma sig det komiska, en stor del, som kunna kallas märkvärdiga och enastående, men ingen, som gör skäl för benämningen banal; ty, enär min vän arbetade av ren kärlek till sitt yrke och ej för att förtjäna pengar, vägrade han alltid att åtaga sig någon slags undersökningar eller efterforskningar, de där ej hade med det ovanliga, ja, fantastiska att skaffa. Av alla dessa olika »fall» kan jag ej minnas något, som erbjuder egendomligare drag än »affären» med den välkända familjen Roylott, från Stoke Moran i Surrey. Händelserna i fråga tilldrogo sig under det tidigaste stadiet av min bekantskap med Sherlock Holmes, när vi som ungkarlar bodde tillsammans vid Baker-Street. Möjligt är, att jag långt före detta låtit nämnda tilldragelser komma till allmänhetens kännedom; men jag hade vid den tidpunkt de skedde, lovat hålla saken hemlig. Från detta löfte har jag nyligen blivit löst; den person, som avfordrade mig detsamma, har nämligen, mänskligt sett, ljutit en förtidig död. Och det är kanske så gott, att alla fakta nu komma i dagen, ty jag har hört sägas, att rykten, angående doktor Grimesby Roylotts frånfälle äro i omlopp, rykten, vilka framställa saken ännu hemskare än den i verkligheten var.
Det var i början av april år 1883, som jag en dag vaknade vid att Sherlock Holmes, fullt klädd, stod bredvid min säng. I regel steg han upp mycket sent, och eftersom pendylen på kaminhyllan visade mig, att klockan ej var mer än en kvart över sju, betraktade jag honom förvånad, sömnig och kanske litet förargad; själv hade jag ytterst regelbundna vanor.
»Det var ledsamt, att jag såg mig nödsakad väcka dig, Watson», sade han, »men det är allas vårt gemensamma öde i dag. Mrs Hudson har blivit väckt, hon har kört upp mig, och jag låter nu samma onda vederfaras dig.»
»Vad står på? Är elden lös?»
»Nej — det är bara en klient. Det sägs, att vi fått besök av en ung dam; hon skall se mycket ängslig och upprörd ut och yrkar häftigt på att genast få tala med mig. Hon sitter och väntar nere i vårt arbetsrum. Och, ser du, när unga damer den här tiden på dygnet vandra omkring på Londons gator och köra vanligt, sömnigt folk ur deras sängar, så antar jag, att de ha något särdeles viktigt att meddela och att saken brådskar. Skulle det visa sig att 'affären' är intressant, vill du nog gärna vara med om den ända från början. Jag tyckte i alla händelser, att jag borde väcka dig och ställa dig valet fritt.»
»Min käre vän, jag vill naturligtvis inte för allt i världen låta tillfället gå mig ur händerna.»
Mitt allra största nöje var att följa Holmes på hans »expeditioner», och jag beundrade av hela min själ de snabba slutledningar — så snabba, att de liknade verkliga ingivelser och trots detta alltid voro grundade på logiska skäl — medels vilka han lyckades lösa de problem, som framlades inför honom. Jag kastade således i flygande fart kläderna på mig och var inom ett par minuter redo att följa med min vän ner i vårt vardagsrum. En svartklädd dam, vars anletsdrag doldes av en tät slöja, reste sig vid vårt inträde.
»God morgon, min fru», sade Holmes muntert. »Mitt namn är Sherlock Holmes. Den här herrn är min intime vän och kamrat, doktor Watson, inför vilken ni kan tala lika öppenhjärtigt, som om jag vore ensam. Det var bra, att mrs Hudson gjort upp en god brasa. Slå er ner så nära den som möjligt; jag skall säga till om en kopp kaffe åt er; jag ser att ni är genomfrusen; ni riktigt darrar av köld.»
»Det är inte av köld, mr Holmes», sade den unga kvinnan med låg röst, i det hon bytte plats.
»Vad då?»
»Det är fruktan — fasa och förskräckelse.»
Hon lyfte på slöjan, och vi kunde se, att hon befann sig i ett mycket upprört sinnestillstånd; hennes ansikte var blekt och utmärglat, och ögonen hade ett skrämt, oroligt uttryck — ett sådant, som man ser hos ett jagat djur. Att döma av anletsdragen och gestalten kunde hon knappt ha uppnått trettio år, men hennes hår var starkt gråsprängt, och hon såg trött och utpinad ut.
Sherlock Holmes mätte henne med en av sina vanliga, snabba, forskande blickar.
»Ni får inte vara ängslig», sade han, i det han böjde sig fram och lugnande klappade henne på armen. »Vi ska' snart ställa saken tillrätta, tro ni mig! Ni har anlänt med tåg, ser jag.»
»Ni känner mig således?»
»Nej, men jag ser, att en returbiljett sitter instucken i er vänstra handske. Ni måste ha givit er av tidigt och likväl har ni tillryggalagt ett gott stycke väg i dog-cart och på smutsiga vägar, innan ni kom fram till er station.»
Damen ryckte häftigt till och stirrade med yttersta förvåning på min vän.
»Det var inte svårt att finna ut, min bästa fru», sade denne leende. Vänstra ärmen på er kappa har icke mindre än sju stora lerfläckar; de äro ännu alldeles våta. Intet annat åkdon än en dog-cart kastar upp smuts och damm på det sättet, och det sker endast, när man sitter till vänster om kusken.»
»Hur ni än fått reda på saken, så har ni fullkomligt rätt», svarade vår gäst. »Jag reste hemifrån före klockan sex, hann fram till Leatherhead vid halvsju-tiden och kom hit med första tåget. Sir, jag kan inte härda ut längre — jag blir galen, om det här skall fortgå. Jag har ingen att vända mig till — ingen, med undantag av en, som håller mig kär, och han, stackars karl, är ej i stånd att hjälpa mig. Så fick jag höra talas om er, mr Holmes; mrs Farintosh sade mig, att ni räddat henne i nödens stund. Hon gav mig er adress. O, sir, tror ni inte, att ni skulle kunna hjälpa mig också, eller åtminstone sprida litet ljus i det hemska mörker, som omger mig? För närvarande står det ej i min makt att belöna edra tjänster, men jag skall gifta mig om ett par månader, och som jag då får alla mina inkomster till mitt förfogande, skall ni finna, att jag ej är otacksam.»
Holmes vände sig mot sitt skrivbord, låste upp en låda och tog fram en liten anteckningsbok, som han rådfrågade.
»Farintosh», sade han. »Ja, jag kommer ihåg den där affären; det gällde ett diadem av opaler. Det var långt före din tid, Watson. Jag ber er vara övertygad om, min fru, att jag skall ägna lika mycken omsorg och tid åt den sak, ni vill anförtro mig, som jag gjorde, när fråga var om er vän. Vad belöning angår, så är mitt yrke en belöning i sig själv; och ni äger frihet att betala de utgifter, jag för er skull möjligen åsamkar mig, närhelst det bäst passar er. Vill ni nu ha godheten berätta oss allt, som kan hjälpa till att bilda ett omdöme om den sak, ni önskar jag skall ta om händer.»
»Tyvärr», svarade den besökande, »ligger själva det hemska i min ställning däri, att jag ej har några fakta att gå efter. Allt är så ovisst, så obestämt, mina misstankar vila på så lösa grunder, att de synas andra människor obetydliga och utan minsta vikt. Till och med den man, som främst av alla är mig skyldig råd och hjälp, anser allt vad jag berättar honom för en nervös kvinnas fantasifoster. Han säger visserligen inte så, men jag läser hans tankar i hans lugnande svar och bortvända blick. Men jag har hört sägas, mr Holmes, att ni kan se djupt in i människohjärtat och upptäcka däri förborgade grymma anslag. Ni kan kanske råda mig, hur jag skall undkomma de faror, som hota mig.»
»Jag är idel öra, min fru.»
»Mitt namn är Helen Stonor, och jag bor hos min styvfar siste ättlingen av en urgammal angel-sachsisk familj, Roylott of Stoke Moran, i västra delen av Surrey.»
Holmes nickade.
»Jag känner till namnet», sade han.
»Släkten var en gång bland de rikaste i England, och egendomen sträckte sig långt in i Berkshire i norr och i Hampshire i väster. Under förra århundradet voro emellertid fyra generationers män efter varandra mer än vanligt slösaktiga och utsvävande, och under Regentens dagar fullbordades familjens ruin av en notorisk spelare. Av hela egendomen återstod endast ett par tunnland åker och det två hundra år gamla slottet, som tyngdes av stora inteckningar. Den siste egendomsherren förde en utfattig aristokrats odrägliga tillvaro och framsläpade sitt liv under möda och bekymmer; men hans ende son, min styvfar, som insåg att han måste rätta sig efter familjens förändrade omständigheter, erhöll av en släkting ett lån, som satte honom i stånd att avlägga medicine doktorsexamen, varefter han reste ut till Calcutta, där han, tack vare sin skicklighet och sin karaktärsfasthet, snart fick en vidsträckt och lönande praktik. I ett anfall av raseri, orsakat av flere i hans hus begångna stölder, slog han ihjäl sin infödde hovmästare och lyckades med knapp nöd undgå att bli dömd till döden. Han led emellertid ett långvarigt fängelsestraff, och återvände efter sitt frigivande till England, dyster och förbittrad till sinnes.
»Under sin vistelse i Indien hade doktor Roylott gift sig med min mor, mrs Stonor, änka efter generalmajor Stonor. Min syster Julia och jag voro tvillingar, och endast två år gamla, när min mor ingick sitt andra äktenskap. Hon ägde en ansenlig förmögenhet, omkring tusen pund om året, och hon hade i sitt testamente förordnat, att doktor Roylott skulle fritt förfoga över pengarna, så länge vi bodde hos honom, men att en viss årlig summa skulle utbetalas till oss, i händelse vi gifte oss. Strax efter sin hemkomst till England dog min mor — hon omkom för åtta år sedan vid en järnvägsolycka nära Crewe. Doktor Roylott övergav då sin plan att skaffa sig praktik i London, och slog sig med oss systrar ner på sitt gamla färdernegods Stoke Moran. Den förmögenhet min mor efterlämnat, räckte till för alla våra behov, och det tycktes ej finnas något, som hindrade oss att njuta av vår tillvaro.
»Men helt plötsligt undergick min far en egendomlig förvandling. I stället för att göra bekantskaper och besöka våra grannar, som i början hade visat stor belåtenhet med att se en telning av familjen Roylott åter i det gamla fädernehemmet, stängde han in sig i sina rum och gick sällan ut annat än för att inlåta sig i tvist med vem som råkade komma i hans väg. Ett lynne så häftigt, att det gränsade till ursinne, hade varit ärftligt i min styvfars familj, och vad honom själv angår, hade häftigheten troligen ökats genom hans långvariga vistelse i tropikerna. En massa högst obehagliga gräl uppstodo, av vilka ett par slutade med rättegång; min styvfar blev en skräck för hela trakten; människorna flydde, så fort han nalkades, ty han äger oerhörda kroppskrafter och är alldeles oregerlig, när han blir ond.
»Förra veckan kastade han bysmeden ner i en å, och det var endast genom att betala karlen alla pengar, jag kunde samla ihop, som jag lyckades undvika ännu en offentlig skandal. Han har inga andra vänner än några kringvandrande zigenare; dessa tillåter han att slå upp sina tält på de få tunnland med tjocka snår bevuxna ängsmarker, som representera godsets ägor, och mottager å sin sida den gästfrihet, de erbjuda honom; i flera veckor i sträck kan han dela deras kringströvande liv. Han har också en vurm för djur från varmare luftstreck; en kommissionär i Indien brukar förse honom med dylika. I närvarande stund har han en cheetah och en babian, som i full frihet ströva omkring överallt på ägorna och hos byfolket injaga lika mycken fruktan som deras herre.
»Av vad jag sagt kan ni nog förstå, att min syster och jag just inte hade vidare glada dagar. Inga tjänare ville stanna hos oss; vi hade länge måst förrätta allt arbete själva. Min syster var ej mer än trettio år när hon dog, och likväl hade hennes hår börjat att gråna, precis som mitt nu gör.»
»Er syster är alltså död?»
»Hon dog för två år sedan, och det är just om hennes död jag vill tala med er. Ni kan ju förstå, att vi, under de förhållanden jag nyss beskrivet, ej ofta hade tillfälle att komma i beröring med personer av vår egen ålder och samhällsställning. Vi hade emellertid en moster, vår mors ogifta syster, miss Honoria Westphail, som bor nära Harrow, och vi fingo emellanåt tillåtelse att göra denna vår släkting ett besök. Julia reste dit vid jultiden för två år sedan, och träffade där en pensionerad kommendörkapten, med vilken hon förlovade sig. Min styvfar fick reda på förlovningen, så snart min syster kommit hem och tycktes ej ha något emot förbindelsen; men fjorton dar innan bröllopet skulle äga rum, tilldrog sig den hemska händelse, som berövade mig mitt enda sällskap, min enda vän.»
Sherlock Holmes hade med slutna ögon suttit tillbakalutad i sin länstol, men nu lyfte han en smula på ögonlocken och betraktade forskande sin gäst.
»Var god och uppgiv noggrannt alla detaljer», sade han.
»Det kan jag med största lätthet göra», var svaret, »ty allt vad som under den fasansfulla tiden hände, står med eldskrift ristat i mitt minne. Det slott, vi bebo, är, som jag redan sagt, mycket gammalt; endast den ena flygelbyggnaden är möblerad och beboelig. Sovrummen i denna flygel äro belägna i bottenvåningen; sällskapsrummen ha alltid funnits i slottets mellersta del. Av dessa sovrum begagnas det första av doktor Roylott, det andra var min systers, det tredje är mitt. De stå ej i förbindelse med varandra, men ha sin utgång i samma korridor. Är min framställning tydlig nog?»
»Fullkomligt tydlig.»
»De tre rummens fönster vetta ut åt gårdsplanen. Den olycksalig kvällen hade doktor Roylott tidigt dragit sig tillbaka till sitt rum; att han ej gått till sängs visste vi dock därav, att min syster besvärades av lukten från de starka indiska cigarrer, han alltid brukar röka. Hon lämnade därför sitt rum och gick in till mig; hon satt kvar hos mig en lång stund och pratade om sitt förestående bröllop. Klockan elva steg hon upp för att gå in till sig; på tröskeln blev hon stående och vände sig om.
»'Säg mig, Helen', sade hon, 'har du någonsin hört någon vissla här mitt i natten?'
»'Nej, aldrig', svarade jag.
»'Jag antar, att du ej är i stånd att vissla i sömnen?'
»'Omöjligt — men hur så?'
»'Därför, att jag de här sista nätterna vid tretiden på morgonen hört en låg, men tydlig vissling. Jag sover mycket lätt, och har vaknat av det ovana ljudet. Jag kan inte säga, vari från det kommer — kanske från rummet intill mitt, kanske från gräsplanen; jag ville bara fråga, om du också hört det.'
»Nej, det har jag inte. Det är nog de där obehagliga zigenarne, som ströva omkring överallt här i trakten.»
»'Mycket troligt. Men om ljudet verkligen kom från gräsplanen, undrar jag på, att du inte hörde det.'
»Jag sover väl tyngre än du.»
»'Ja, det är ju i alla händelser ingenting av vikt', sade hon leende, i det hon stängde min dörr; ett ögonblick därefter hörde jag henne skjuta för rigeln inne i sitt eget rum.»
»Såå», sade Holmes. »Brukade ni alltid låsa in er om natten?»
»Alltid.»
»Och varför?»
»Jag tror mig ha sagt er, att doktorn hade en cheetah och en babian. Vi kände oss ej lugna, så framt våra dörrar ej voro riglade.»
»Jag förstår. Var god och fortsätt.»
»Jag kunde ej sova den natten — en obestämd aning om en stundande olycka plågade mig. Min syster och jag voro, som ni minns, tvillingar, och ni vet nog, hur starka de band äro, som förena två med varandra så nära besläktade själar. Det var en kall, ruskig natt; vinden tjöt i skorstenspiporna, och regnet slog häftigt mot fönsterrutorna. Plötsligt förnam jag, tvärs genom den rasande stormens våldsamma utbrott, högljudda skrik, som tycktes komma från en skrämd kvinna. Jag kände igen min systers röst. Jag rusade upp ur min säng, svepte en sjal kring mig och sprang ut i korridoren. I samma ögonblick jag öppnade min dörr, tyckte jag mig höra en låg vissling, en sådan, som min syster beskrivit, och några sekunder senare förnam jag ett klingande ljud, alldeles som om något slags metall fallit ned. När jag ilade fram i korridoren, öppnades min systers dörr; jag stirrade på den med häpnad och fasa — jag visste ju ej, vad jag skulle få se. Vid skenet av den i gången hängande lilla lampan såg jag min syster stående i dörröppningen; hennes ansikte var likblekt av skrämsel, hon sträckte ut händerna, som om hon famlade efter stöd, hennes gestalt svajade fram och åter — hon tycktes nära att förlora medvetandet. Jag sprang fram och slog mina armar kring henne, men i detsamma veko sig knäna under henne, och hon föll till marken. Hon led synbarligen de häftigaste plågor — hennes lemmar voro alldeles förvridna. I början trodde jag, att hon ej hade känt igen mig, men när jag lutade mig ner över henne, utbrast hon med en röst, som jag aldrig skall förgäta: 'O, min Gud. Helen! Det var bandet, det spräckliga bandet!' Hon tycktes ha något mer att säga och pekade ivrigt i riktning mot doktorns rum, men så anfölls hon av en ny konvulsion och förmådde ej yttra ett enda ord. Jag sprang längre fram i gången och ropade på min styvfar; han kom i detsamma ut ur sitt rum, klädd i nattrock. När han kom in till min syster, var hon fullkomligt medvetslös, och fastän han hällde konjak i henne och skickade till byn efter den där boende läkaren, voro alla ansträngningar fåfänga — den arma flickan dog utan att ha återfått medvetandet. Sådant var min älskade systers förskräckliga slut.»
»Ett ögonblick!» sade Holmes. »Är ni riktigt säker på, att ni hörde visslingen och ljudet av fallande metall? Kan ni ta på er ed, att ni hört det?»
»Samma fråga gjordes mig vid likbesiktningen. Min fulla övertygelse är, att jag hörde båda ljuden, men jag kan ju möjligen ha misstagit mig — stormen rasade så häftigt, och det knäppte och knakade i det gamla husets murkna väggar.»
»Var er syster påklädd?»
»Nej, hon hade ej annat än sin nattskjorta på sig. I hennes högra hand fann man en halvbränd tändsticka, i den vänstra en tändsticksask.»
»Vilket bevisar, att hon tänt ljus och sett sig omkring, när hon blev skrämd. Det är av vikt att komma ihåg det. Hur lydde likbesiktningsnämndens utsago?»
»De undersökte saken mycket noga, enär doktor Roylotts egendomliga uppförande var känt i hela trakten, men voro ej i stånd att finna någon förklarlig dödsorsak. Mitt vittnesmål sade dem ju, att dörren varit riglad på innersidan, och fönstren voro försedda med gammalmodiga, järnbeslagna luckor, vilka tillskruvades var kväll. Väggarna undersöktes omsorgsfullt; de visade sig vara starka och solida; så var ock förhållandet med både golv och tak. Skorstenspipan är vid, men den är försedd med fyra stora korslagda tvärslåar. Det är därför otvivelaktigt, att min syster var ensam, när hon fann sin död. Dessutom märktes på hennes kropp inga tecken till våld.»
»Men gift då?»
»Läkarne undersökte henne noggrannt även i det fallet, men utan framgång.»
»Vad tror ni själv att er stackars syster dog av?»
»Min tro är, att hon dog av en nervattack, orsakad av skrämsel, fast jag ej har minsta aning om vad som kunde ha skrämt henne.»
»Fanns det zigenare i trakten vid den tiden?»
»Ja — sådana finnas där nästan alltid.»
»Och vad är er åsikt om er systers häntydning på ett band — ett spräckligt band?»
»Ibland har jag trott, att hon talade i yrsel, ibland att orden syftade på något av de zigenarband, som vi så ofta sågo i trakten. Det är ju möjligt, att de brokiga huvudkläden, som många av zigenerskorna begagna, givit anledning till det egendomliga adjektivet, hon använde.»
Holmes skakade på huvudet; han såg långt ifrån belåten ut.
»Det här ser mer än vanligt invecklat ut», sade han, »men var god och fortsätt.»
»Två år ha nu förflutit sedan min systers död, och mitt liv har tills på allra sista tiden varit ensligare än någonsin. Men för en månad sedan gjorde en kär vän, som jag i många år känt, mig den äran att anhålla om min hand. Hans namn är Armitage — Percy Armitage — andre sonen till mr Armitage från Crane Water, nära Reading. Min styvfar lade inga hinder i vägen för mitt giftermål, och mitt bröllop skall äga rum nu på våren. För två dagar sedan började man några reparationer i västra flygeln på vårt gamla slott, och ena väggen i mitt rum har blivit öppnad; jag har därför måst flytta in i det rum, i vilket min syster dog; jag sover i den säng, hon alltid begagnade. Ni kan ju lätt tänka er min fasa, när jag förra natten, då jag låg vaken och funderade på min systers förskräckliga slut, plötsligt hörde den låga visslingen, som varit förebud till hennes död. Jag rusade upp och tände lampan, men kunde ej se något ovanligt i rummet; jag var likväl så uppskakad och skrämd, att jag ej kunde gå till sängs igen; jag klädde på mig, och så fort det blev dager, smög jag mig ut, fick en dog-cart från hotellet 'Kronan' nere i byn, körde till Leatherhead, och begav mig direkt hit för att få träffa er och be om råd och hjälp.»
»Det gjorde ni rätt i», sade min vän. »Men har ni sagt mig allt?»
»Ja — allt.»
»Det har ni ej gjort, miss Roylott. Ni söker skydda er styvfar.»
»Vad menar ni?»
I stället för att svara strök Holmes upp det svarta spetskrus, som prydde den unga kvinnans klädningsärm. Fem. små blåaktiga fläckar, märken efter fyra fingrar och en tumme, syntes tydligt på den vita armleden.
»Ni har blivit misshandlad», sade Holmes. Miss Roylott rodnade och drog spetsarna ner över sin skadade arm.
»Han är mycket häftig», sade hon, »och han har kanske ingen aning om, hur stark han är.»
En lång tystnad uppstod; Holmes satt med hakan stödd mot handen och stirrade in i den sprakande elden.
»Det här är, som jag redan sagt, mer än vanligt invecklat», sade han slutligen. »Det finns en mängd detaljer jag skulle vilja ha redo. på, innan jag kan avgöra på vilket sätt vi böra gå till väga. Men vi ha ej ett ögonblick att förlora. Om vi reste ner till Stoke Moran i dag, tror ni det skulle vara möjligt att utan er styvfars vetskap få se de där rummen?»
»För någon tid sedan sade han, att han just i dag måste för viktiga affärers skull resa in till London. Troligen stannar han borta hela dagen, så att ni kunde vara alldeles ostörd. Vi ha en hushållerska nu, men hon är gammal och enfaldig; henne kunde jag skicka bort i något ärende.»
»Förträffligt! Du har väl ingenting emot den här lilla utflykten, Watson?»
»Visst inte.»
»Då ge vi oss av båda två. Vad tänker ni ta er till, miss Roylott?»
»Jag har ett par ärenden att uträtta nu, då jag ändå är i sta'n. Men jag skall resa hem med tolvtåget för att kunna ta emot er.»
»Ni kan vänta oss tidigt på eftermiddagen. Jag har litet att göra, innan jag ger mig ut på landet. Vill ni inte stanna och äta frukost med oss?»
»Nej tack; jag måste gå genast. Jag känner mig helt lugn och glad till sinnes, sedan jag fått tala vid er, och jag hoppas innerligt att få se er i eftermiddag igen.»
Hon drog sin täta, svarta slöja ner över ansiktet och lämnade tyst rummet.
»Vad är din mening om den här historien, Watson?» frågade Holmes och satte sig bekvämt tillrätta i sin stol.
»Det tycks mig vara en både hemsk och hemlighetsfull affär.»
»Ja — hemsk och hemlighetsfull — det har du så rätt i.»
»Men om den unga damens påstående fullt överensstämmer med sanningen; om golv, väggar och tak äro solida; om dörr, fönster och skorstenspipa äro otillgängliga, så måste hennes syster väl ha varit ensam, när hon gick sitt hemska öde till mötes?»
»Vad vikt skall man då lägga vid de besynnerliga visslingarna och den döende kvinnans obegripliga ord?»
»Det vet jag verkligen inte.»
»Om du sammanställer berättelsen om visslingarna, och om zigenarband, som stå på förtrolig fot med den gamle doktorn, och därtill lägger det faktum, att denne samme doktor har intresse av att förhindra sina styvdöttrars giftermål, och så tänker på den döende kvinnans antydan om ett band och på den omständigheten, att miss Helen Stonor hörde ett buller av metall — troligen ljudet av en vid fönsterluckorna fastskruvad järnstång, som sköts tillbaka på sin plats — så ha vi alla skäl antaga, att hemligheten säkrast blir uppdagad, om vi följa dessa spår.»
»Men vad skulle zigenarne då ha gjort?»
»Det vet jag inte.»
»Jag finner mycket att invända mot din teori.»
»Jag ock. Det är just orsaken, varför vi i eftermiddag resa ner till Stoke Moran. Jag vill göra mig underrättad om, huruvida invändningarna äro berättigade, eller om de kunna bortförklaras. Men vad tusan vill det här säga?!»
Detta utrop hade undsluppit min vän vid åsynen av en jättelik man, som plötsligt ryckt upp dörren till vårt rum och utan minsta förberedelse visade sig på tröskeln. Han var klädd halvt som ämbetsman, halvt som lantjunkare, i ty att han var utstyrd i svart hög hatt, lång, åtsittande ytterrock och höga läderdamasker; i handen bar han en stor ridpiska. Han var så lång att hatten snuddade vid dörrens tvärbjälke, och så bred, att han tycktes fylla hela dörröppningen. Han vände sitt breda ansikte, fårat av tusentals rynkor, brunbränt av söderns sol och stämplat av laster och lidelser, mot än den ene, än den andre av oss, och hans stora smala örnnäsa kom honom att likna en rovfågel, som söker efter byte.
»Vilken av er är Holmes?» frågade den egendomliga uppenbarelsen.
»Det är mitt namn, sir. Med vem har jag den äran tala?» sade min vän helt lugnt.
»Jag är doktor Grimesby Roylott från Stake Moran.»
»Så-å? Var god och tag plats, herr doktor», sade Holmes förbindligt.
»Det tänker jag visst inte göra. Min styvdotter har varit här — jag har spårat henne hit. Vad har hon sagt er?»
»Det är bra kallt för den här tiden på året», sade Holmes.
»Vad har hon sagt er?» skrek den gamle herrn ursinnigt.
»Men jag har hört, att krokusen redan blommar», fortsatte min vän i artig konversationston.
»Jaså — ni tänker slå bort saken», sade vår trevlige gäst, i det han tog ett par steg in i rummet och skakade sin piska. »Din fördömde usling! Jag känner dig — jag har hört talas om dig förut. Du är Holmes, fjäsken.»
Min vän smålog.
»Holmes, den beskäftige skvallraren!»
Holmes' leende bredde ut sig.
»Holmes, Scotland Yards 'viktigpetter'!»
Min vän brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Er konversation är verkligen bra underhållande», sade han. »När ni går er väg, så var snäll och stäng dörren; det drar alldeles förskräckligt.»
»Jag går inte förr, än jag sagt, vad jag ämnar säga. Understå er inte att lägga er i mina angelägenheter!
Jag vet, att miss Stonor har varit här — jag har spårat henne hela vägen hit. Och jag är en farlig karl att råka ut för! Se här!»
Han gick hastigt fram till eldstaden, tog fatt i eldgaffeln och böjde den med sina stora, bruna händer alldeles krokig.
»Laga bara, att ni inte faller i mina klor», brummade han, kastade eldgaffeln ner på golvet och gick sin väg.
»En sådan trevlig människa!» sade Holmes skrattande. »Jag är inte fullt så tjock och skrymmande, men om han dröjt litet, skulle jag visat honom, att mina klor ej heller äro att leka med.»
Han tog upp eldgaffeln och rätade med en enda knyck ut den igen.
»Tänk på hans oförskämdhet att likna mig vid en vanlig officiell detektiv! Den här händelsen gör vår undersökning än intressantare; jag hoppas bara, att vår lilla vän ej må få ledsamt av sitt oförstånd att låta det här odjuret få reda på, att hon varit hos oss. Nu ska' vi säga till om frukosten, Watson, och sedan den är överstökad, ska' jag gå ner till Doctors Commons, där jag skall skaffa mig nys om ett och annat, som kan bliva till nytta i den här affären.
Klockan var nära ett, då Holmes kom tillbaka från sin lilla utflykt. I handen höll han ett ark blått papper, översållat med anteckningar och siffror.
»Jag har läst igenom den avlidna mrs Roylotts testamente», sade han. »För att få dess verkliga innebörd fullt klar för mig, har jag räknat ut det nuvarande värdet av de säkerheter, i vilka pengarna äro placerade. Totalinkomsten, som vid tiden för mrs Roylotts död uppgick till ungefär 1,100 pund, är nu, till följd av fallande ränta ej mer än 750 pund. Var och en av döttrarna har i händelse av giftermål rätt till en årlig summa av 250 pund. Det är ju därför tydligt, att om båda de unga damerna gift sig, vår hetsige vän från i morgse endast skulle haft en obetydlig inkomst att leva av, och att till och med om endast en av dem knutit Hymens band, styvfadern skulle sett sig nödsakad 'dra in på staten'. Mitt göra nu på morgonen har haft den nyttan med sig, att det bevisat, att han har all orsak hindra dem från att lämna sitt nuvarande hem. Och nu, Watson, måste vi raska på — den gamle herrn vet ju, att vi intressera oss för saken; om du är färdig, ska' vi ta en droska ner till Waterloo. Stoppa din revolver i fickan — den kommer kanske att behövas. En Eleys N:o 2 är ett förträffligt argument, när det gäller en herre, som kan slå knut på en eldgaffel. Ett vapen och en tandborste är, tror jag, allt vad vi behöva.»
Vid Waterloo voro vi just i tid att hinna med tåget till Leatherhead, varest vi hyrde ett åkdon och tillryggalade fem eller sex mil genom det vackra Surrey. Det var en härlig dag med klart solsken och små vita strömoln på himlen. Träden och häckarna längs vägkanten började just skjuta ut de första gröna skotten, och luften var full av doften från nyplöjda fält. För mig åtminstone fanns det en egendomlig kontrast mellan den ljuva, annalkande våren och det olycksdigra ärende, i vilket vi voro stadda. Min vän satt på framsätet i vår bekväma trilla med korslagda armar, hatten neddragen över ögonen och hakan nedsjunken mot bröstet. Plötsligt ryckte han upp sig ur sina tankar, klappade mig på axeln och pekade utöver ängarna.
»Se dit!» sade han.
En av gamla ståtliga träd bestående park sträckte sig i sakta stigning uppåt och tätnade på kullens krön till en liten lund. Mellan trädstammar och grenar kunde man urskilja ett gammalt herresätes grå gavlar och långt framspringande tak.
»Stoke Moran!» utbrast han.
»Ja, sir, det är där doktor Grimesby Roylott bor», sade vår körsven.
»Man tycks hålla på att bygga där», sade Holmes; »vi ämna oss dit.»
»Därnere ligger byn», sade kusken och pekade på en samling hus till vänster, »men om herrarna ämna sig till slottet, så går det fortare, om man klättrar över stättan därborta och tar genvägen över åkrarna — därborta, som damen går och promenerar.»
»Damen i fråga är visst miss Stonor, tror jag», sade Holmes och skuggade ögonen med handen. »Ja, jag tror vi ska' göra som ni föreslår.»
Vi stego ur, betalade vår skjuts, och åkdonet rasslade snart på väg tillbaka till Leatherhead.
»Jag ansåg det bäst, att skjutspojken skulle tro oss vara arkitekter, som hade något att göra med slottets reparation», sade Holmes, när vi klättrade över stättan. »Han är kanske böjd för skvaller. God afton, miss Stonor. Ni ser, att vi ha hållit ord.»
Vår klient tog emot oss med ett av glädje strålande ansikte.
»Jag har gått och väntat på er», utbrast hon och skakade hjärtligt hand med oss. »Allt tycks arta sig bra. Doktor Roylott har rest till staden och kommer troligen ej hem förrän sent i kväll.»
»Vi ha redan haft nöjet göra doktorns bekantskap», sade Holmes och omtalade med få ord morgonens tilldragelse. Miss Stonor blev alldeles likblek, när hon hörde vad som skett.
»Gud i himlen!» utropade hon; »han följde således efter mig.»
»Det tycks så.»
»Han är så slug och illistig, att jag aldrig vet, när jag är fri från honom. Vad skall han väl säga, när han kommer hem?»
»Han gör bäst i att ta sig till vara; han blir kanske snart nog varse, att han fått att göra med någon, som är ändå slugare än han själv. Lås in er i ert rum i kväll. Blir han för bråkig, får ni resa till er moster i Harrow. Nu måste vi nyttja vår tid väl; var därför så god och för oss till de rum, vi skola undersöka.»
Det gamla slottet var byggt av grå, nu med lav tätt övervuxen sten; det bestod av ett större mittparti och två långt framspringande flyglar, som liknade en krabbas klor. I den ena av dessa flyglar voro alla fönsterrutorna sönderslagna och förspikade med bräder; taket var delvis instörtat — det hela var en fullständig ruin. Mittpartiet var i föga bättre skick, men högra flygel, byggnaden var jämförelsevis ny; gardinerna för fönstren och den ur skorstenen virvlande blå röken utvisade att det var där, familjen bodde. En byggnadsställning var upprest mot ena sidomuren, och man hade rivit ner en massa stenar, men inga arbetare syntes till. Holmes gick långsamt fram och tillbaka på den vanskötta gårdsplanen och undersökte med stor uppmärksamhet fönstrens yttersidor.
»Detta antar jag, tillhör det rum, i vilket ni brukar sova; det i mitten var er systers, och det som är närmast huvudbyggnaden är förmodligen fönstret i doktor Roylotts sängkammare?»
»Alldeles rätt; men nu bebor jag mittrummet.»
»Under reparationerna, tycker jag ni sagt mig. Men anser ni, att den där ändringen eller lagningen var nödvändig?»
»Visst inte; jag tror, att det var helt enkelt en förevändning att förmå mig byta rum.» »jaha — mycket möjligt. Den smala gång, mot vilken de tre rummen vetta, ligger väl på flygelns andra sida? Finns det några fönster i den?»
»Ja, men de äro mycket små och trånga; ingen människa skulle kunna komma in genom dem.»
»Eftersom både ni och er syster riglade edra dörrar om natten, kunde man ju ej komma in i edra rum den vägen. Skulle ni nu vilja vara snäll och gå in i ert rum och stänga fönsterluckorna?»
Miss Stonor gjorde så, och Holmes gav sig all möjlig möda att öppna dem, men förgäves. Det fanns ej den minsta rämna, genom vilken man kunde sticka in en kniv och lyfta av tvärslån. Med förstoringsglas för ögat undersökte han sedan gångjärnen; dessa voro av starkt smidesjärn och fast insatta i det massiva murbruket.
»Hm!» sade han och gned sig eftertänksamt på hakan, min teori tycks ej hålla streck. Ingen skulle kunna tränga sig genom fönstren, om luckorna voro förbommade. Nå väl, vi ska' se efter, i fall vi inomhus kunna finna något, som sprider ljus i saken.»
En liten sidodörr förde in i den vitrappade korridor, längs vilken de tre sovrummen voro belägna. Holmes brydde sig ej om att undersöka det tredje rummet följaktligen gingo vi genast in i det andra, det, som miss Stonor för tillfället bebodde och i vilket hennes syster gått sitt öde till mötes. Det var ett anspråkslöst litet rum, lågt i taket och med stor öppen spis, så som förr brukades på gamla lantställen. En brun byrå stod i ena hörnet, en smal, med vitt täcke prydd säng i det andra; till vänster om fönstret fanns ett toalettbord. Dessa möbler, tillika med två små korgstolar var allt, som kunde ses i rummet, med undantag av en liten fyrkantig mattbit mitt på golvet. Väggpanelningen var av brun, maskstungen ek, så gammal och sliten, att den antagligen förskrev sig från den tid, det ursprungliga huset blivit byggt. Holmes drog en av stolarna in i ett hörn, slog sig ned på densamma och satt alldeles tyst, under det hans ögon med den mest spända uppmärksamhet iakttogo varje enskild detalj av rummets inredning.
»Varthän leder den där klocksträngen?» frågade han slutligen och pekade på ett brett band, vars tofsar vilade på själva sängkudden.
»Till hushållerskans rum.»
»Den ser betydligt nyare ut än möblerna.»
»Ja, den blev först uppsatt för ett par år sedan.»
»Er syster begärde väl att få den, kan jag tro?»
»Nej; hon begagnade den aldrig. Vi brukade själva skaffa oss vad vi ville ha.»
»Jaså; då var det ju nästan onödigt att sätta upp en så prydlig klocksträng härinne. Var god ursäkta mig ett par minuter, men jag måste titta på det här golvet.» Han kastade sig raklång ner på golvet, kröp hastigt fram och tillbaka och undersökte med förstoringsglaset i hand varje springa mellan golvtiljorna. Så gjorde han detsamma med väggpanelningen, gick fram till sängen, stod en stund och stirrade på den och lät sina blickar glida upp och ned för väggen. Slutligen tog han klocksträngen i handen och gav den ett kraftigt ryck.
»Å — den är ju ditsatt bara för syns skull!»
»Ringer den inte?»
»Nej, den är ej en gång fastsatt vid en ledningstråd. Det här var mycket intressant. Ser ni inte, att den är fäst vid en liten krok alldeles bredvid ventilen?»
»Så dumt tillställt! Jag har aldrig förr märkt det »
»Mycket egendomligt!» mumlade Holmes och drog ånyo i klocksträngen. »Det är en sak till i det här rummet, som förefaller mig underlig. Särdeles klokt av den, som byggt huset, var det till exempel inte att öppna en ventil in till ett annat rum, när han med lika litet besvär hade kunnat leda den genom ytterväggen direkt ut i fria luften!»
»Ventilen är också en alldeles ny inrättning.»
»Utförd på samma gång klocksträngen uppsattes?» anmärkte Holmes.
»Ja — man gjorde flere små ändringar vid den tiden.»
»Det måtte ha varit några underliga tillställningar — klocksträngar, som inte stå i förbindelse med någon ringledning, och ventiler, som inte skaffa någon luftväxling. Om ni tillåter, miss Stonor, skola vi nu ägna vår uppmärksamhet åt det inre rummet.»
Doktor Grimesby Roylotts sängkammare var större än hans styvdotters, men lika enkelt möblerad. En tältsäng, en liten trähylla full av böcker, mest facklitteratur, en länstol vid sidan av sängen, en vanlig trästol, ett runt bord och ett stort kassaskåp voro de förnämsta föremål, som mötte ögat. Holmes undersökte dem alla med det största intresse.
»Vad finnes härinne?» sade han och knackade på skåpet.
»Min styvfars affärshandlingar.»
»Såå — ni har sett det inuti?»
»Endast en gäng för ett par år sedan. Jag kommer ihåg, att det var fullt av papper.»
»Det skulle väl inte händelsevis finnas en katt därinne nu?»
»Nej — en så besynnerlig ide!»
»Se på det här!» Holmes lyfte upp ett litet tefat med mjölk, som stod på skåpet.
»Nej — det finns ingen katt i huset. Bara en cheetah och en babian.»
»Jaså — ja — naturligtvis! Men en cheetah är ju egentligen en stor katt, och den här lilla mjölktåren räcker inte långt för honom. Det är en sak till, som jag gärna skulle vilja bli på det klara med.» Han satte sig på huk framför trästolen och undersökte sitsen med största noggrannhet.
»Tack så mycket — nu är den frågan avgjord», sade han, reste sig upp och stack förstoringsglaset i fickan. »Hallå! Här är något riktigt intressant!»
Det föremål, som fångat hans blick var en liten hundpiska, som hängde på ena sänggaveln. Piskan var emellertid hoprullad och hade snärten ombildad till en löpknut.
»Vad säger du om den här, Watson?»
»Det är en vanlig hundpiska; men jag har ingen aning om, varför den ändar i en löpknut.»
»Nej — det är inte så vanligt, eller hur? Ack ja, det är en ond värld vi leva i, och när en begåvad människa ställer sin uppfinningsförmåga i brottets tjänst, blir resultatet olycksbringande nog. Jag tror, jag sett tillräckligt härinne nu, miss Stonor; med er tillåtelse skall jag bege mig ut på gårdsplanen.»
Jag hade aldrig sett min vän se så nedstämd och bister ut, som han gjorde, när vi lämnade fältet för vår undersökning. Vi hade under fullkomlig tystnad promenerat flere varv kring den lilla planteringen på gården, när Holmes slutligen vaknade ur sina funderingar.
»Det är av största vikt, miss Stonor», sade han, »att ni i allt följer mina råd.»
»Naturligtvis skall jag göra det.»
»Saken är alldeles för allvarlig för någon tvekan — ert liv beror kanske på er absoluta lydnad.»
»Jag försäkrar er, att jag i allt skall rätta mig efter er.»
»Först och främst måste både min vän och jag tillbringa natten i ert rum.»
Såväl miss Stonor som jag själv betraktade honom med stor förvåning.
»Ja, jag menar, vad jag säger. Låt mig nu förklara saken. Det är ju byns värdshus, som vi se därborta?»
»Ja, det är hotell 'Kronan'.»
»Utmärkt. Och man kan därifrån se edra fönster?»
»Naturligtvis.»
»När er styvfar kommer tillbaka, måste ni låtsas ha huvudvärk och stänga in er på ert rum. Sedan, då ni hör honom bereda sig att gå till sängs, skall ni öppna edra fönsterluckor, lyfta upp haken, ställa er lampa på fönsterbrädet — som signal till oss — och därefter, försedd med vad ni tror er komma att behöva, draga er tillbaka till ert förra rum. Jag tror nog, att ni, trots de började reparationerna, skall kunna tillbringa en natt där.»
»Ja, det går lätt för sig.»
»Resten kan ni lämna i våra händer.»
»Vad ämnar ni göra?»
»Vi skola tillbringa natten i ert rum och söka ta reda på orsaken till det buller, som stört er.»
»Mr Holmes, jag tror, att ni redan är fullt på det klara med saken», sade miss Stonor och lade sin hand på min väns arm.
»Det är ju möjligt.»
»Säg mig då för Guds skull, vad som orsakat min systers död!»
»Jag skulle helst vilja ha säkrare bevis, innan jag säger något.»
»Ni kan väl åtminstone säga mig om jag haft rätt i mitt antagande, att min syster dött av skrämsel.»
»Nej — det tror jag inte hon gjort — jag tror, att det fanns en annan, mer påtaglig orsak. Men nu måste vi lämna er, miss Stonor; om doktor Roylott komme hem och funne oss här, skulle vi intet mer kunna uträtta. Farväl och var lugn — om ni gör så, som jag sagt er, kan ni vara övertygad om, att vi snart skola lyckas avvända den fara, av vilken ni hotas.»
Sherlock Holmes och jag fingo med lätthet ett par rum på »Kronan». De voro belägna i första våningen, och från våra fönster hade vi utsikt åt herresätets inkörsport och bebodda flygelbyggnad. I skymningen sågo vi doktor Grimesby Roylott åka förbi; hans högresta, bredaxlade gestalt såg alldeles överväldigande ut vid sidan av den lille skjutspojken, som körde för honom. Pojken hade svårt att öppna de tunga järngrindarna, och vi hörde doktorns brummande, befallande röst och sågo, hur han i raseri skakade knytnävarna mot sin lille körsven. Så rullade åkdonet vidare; och ett par minuter senare sågo vi ljus glimta mellan träden; en lampa hade tänts i ett av herregårdens sällskapsrum.
»Vet du, Watson», sade Holmes, när vi sutto tillsammans i den ljusa vårskymningen, »jag gör mig nästan samvetskval av att ta dig med dit bort i natt — det är verklig fara å färde.»
»Kan jag vara dig till någon hjälp?»
»Din närvaro skulle kunna vara alldeles ovärderlig.»
»Då går jag med dig.»
»Det var verkligen mycket snällt av dig.»
»Du talar om fara; du har tydligen i rummen därborta sett mer, än jag kunde bli varse.»
»Kanske inte; men jag tror, att jag lyckats draga några fler slutsatser än du. Du såg nog allt, som jag såg.»
»Jag märkte inte något annat egendomligt än den där klocksträngen och har hittills ej varit i stånd utfundera, varför den blivit uppsatt.»
»Du såg väl ventilen också?»
»Ja, det gjorde jag; men det är ju inte så ovanligt, att man vill ha en liten öppning mellan två rum. Och den var så liten, att en råtta knappt kunde tränga sig igenom.»
»Innan vi kommo till Stoke Moran, visste jag, att där skulle finnas en ventil.»
»Min käre Holmes!»
»Jo, det gjorde jag visst. Du minns väl miss Stonors utsago, att hennes syster kände lukten av doktor Roylotts cigarr; följaktligen måste de två rummen stå i förbindelse med varandra. Öppningen måste vara helt liten, eljes hade nog likbesiktningsherrarna blivit den varse — jag antog således, att det var en ventil.»
»Men den kan väl ej åstadkomma något ont?»
»Det finns ju en hel följd av egendomliga sammanträffanden; man gör en ventil i väggen, hänger en klocksträng intill ventilen, och en dam, som sover i sängen under densamma, dör helt hastigt. Tycker du inte, att det är märkvärdigt?»
»Det ena tycks mig inte ha med det andra att göra.»
»Observerade du ingenting särskilt med sängen?»
»Nej.»
»Den var fastspikad vid golvet. Har du någonsin förr sett, att man spikar fast sina sängar?»
»Det kan jag just inte säga, att jag har.»
»Damen i fråga var ej i stånd att flytta sin säng; den intog alltid samma ställning i förhållande till ventilen och klocksträngen — vi kunna ju kalla den så, fast den ej stod i förbindelse med någon ringledning.»
»Holmes», utbrast jag, »nu tror jag mig förstå, varpå dina ord syfta. Vi ha just kommit i rätt tid att hindra ett slugt uttänkt, fasansfullt brott!»
»Slugt utfunderat — hemskt i sina verkningar. När en läkare slår in på brottets väg, blir han vanligen en riktigt genompiskad bov; han äger både sinnesstyrka och stora kunskaper. Palmer och Pritchard voro bland de skickligaste i sitt yrke. Den man, vi nu ha att göra med, tycks inte bomma, men jag tror, Watson, att vi ändå skola få fler träffar än han. Innan natten är förbi, ska' vi ha sett styggelse nog; låt oss därför i Guds namn nu få i lugn röka en pipa och under ett par timmar tänka på något muntrande.»
Vid niotiden voro alla ljus på herregården släckta. Två timmar förflöto långsamt, men på slaget elva blev en enda klar ljuslåga tänd mitt framför oss.
»Det är vår signal», sade Holmes och reste sig hastigt; »den kommer från mittfönstret.»
När vi gingo ut, sade Holmes ett par ord till värden och underrättade honom, att vi ämnade hälsa på en bekant och möjligen tillbringa natten hos denne. Ett ögonblick senare befunno vi oss ute på den mörka landsvägen; en kall vind blåste oss rätt i ansiktet, men den lilla fladdrande ljuslågan framför oss tjänstgjorde som vägvisare.
Det var ej det minsta svårt att komma in i parken, ty muren var på mer än ett ställe fullkomligt nedrasad. Trevande oss fram mellan träden, uppnådde vi snart gräsplanen, gingo tvärs över denna och skulle just hoppa in genom fönstret, då från ett tätt buskage kom framstörtande en figur, som liknade ett förkrympt, vanskapt barn. Slående kring sig med händer och fötter kastade sig den hemska varelsen ner på marken, reste sig sedan blixtsnabbt, sprang över gården och försvann i mörkret.
»O, herre Gud !» utbrast jag, »såg du det?»
Ett ögonblick tycktes Holmes lika bestört som jag. Hans hand slöt sig likt ett skruvstäd kring min arm: sedan brast han ut i ett lågt skratt och lutade sig tätt intill mig.
»Ett snyggt hushåll», viskade han, »det var babianen. Jag hade alldeles glömt doktor Roylotts besynnerliga favoriter; där fanns ju också en cheetah — kanske skall den när som helst hoppa upp på ryggen på oss.»
Jag erkänner, att jag kände mig lugnare och tryggare, då jag, efter att ha följt Holmes' exempel och tagit av mina skor, befann mig inne i den lilla sängkammaren. Min vän stängde ljudlöst luckorna, satte lampan på bordet och såg sig forskande omkring. Ingenting hade förändrats sedan vårt första besök. Holmes smög sig fram till mig och viskade så lågt, att jag knappt kunde uppfatta hans ord:
»Minsta ljud kan göra vara planer om intet.»
Jag nickade till tecken, att jag hade förstått.
»Vi få reda oss utan ljus. Han kunde märka det genom ventilen.»
Jag nickade omigen.
»Somna inte — ditt liv kan bero på, om du håller dig vaken. Håll revolvern i ordning, ifall vi skulle behöva den. Jag sätter mig på sängkanten — du får ta den där stolen,»
Jag tog fram min revolver och lade den på bordet.
Holmes hade haft med sig en lång smal käpp, som han nu placerade på sängen; bredvid sig hade han dessutom en ask tändstickor och en liten ljusstump. Han släckte lampan och vi befunno oss i kolmörker.
Skall jag någonsin få denna förskräckliga vaka ur mitt minne? Jag hörde ej ett enda ljud, ej ens ett andedrag, och dock visste jag, att min vän satt några fot ifrån mig, klarvaken och i samma tillstånd av nervös själsspänning som jag. Fönsterluckorna hindrade varje den minsta ljusstråle att tränga in i rummet; utifrån nådde oss då och då en nattfågels skärande skri, och en gång förnams alldeles intill vårt fönster ett långdraget, jamande läte, som sade oss, att cheetahn var på fri fot. I fjärran hördes de dova slagen från byns kyrkklocka, som varje kvart förkunnade tidens framåtskridande. Hur oändligt långa föreföllo oss ej timmarna! Klockan slog tolv, ett, två och tre — och vi väntade alltjämt på vad som hända skulle. Plötsligt märktes en hastig ljusglimt i ventilen; den försvann genast, men efterträddes av en intensiv lukt av olja och het metall — någon hade tänt en blindlykta i rummet nästintill. Jag hörde ett svagt rasslande ljud; sedan blev allt tyst igen, men den starka lukten tilltog. En halv timme satt jag lyssnande med den mest spända uppmärksamhet. Så förnummo vi plötsligt ett annat ljud — ett fint, sakta väsande — likt det som höres, när ångan strömmar ur pipen på en liten kokande kittel. Holmes rusade ögonblickligen upp från sin plats, tände en sticka, och började med sin käpp våldsamt piska klocksträngen.
»Ser du den, Watson?» ropade han. »Ser du den?»
Men jag såg ingenting. I samma minut som Holmes strök eld på tändstickan, träffades mitt öra av en låg, klar vissling, men det plötsligt uppflammande ljusskenet bländade mina trötta ögon och gjorde det omöjligt för mig att upptäcka det föremål, min vän så ursinnigt piskade. Jag kunde likväl se, att han var alldeles likblek och att hans ansikte hade ett uttryck av fasa och vämjelse.
Han hade slutat piska klocksträngen och såg oavvänt på ventilen, när vi i nattens tystnad förnummo ett rop, det hemskaste jag i hela min levnad hört. Det steg högre och högre — smärta, fruktan och vrede blandades om vartannat i ett hest tjut. Det sägs, att det ohyggliga lätet kommo de sovande i byn, ja, till och med i den långt bort belägna prästgården att rusa upp ur sina sängar. Det isade blodet i våra ådror — jag stirrade med skrämda ögon på Holmes, som stod alldeles orörlig, tills sista ekot av det fasansfulla skriet dött bort.
»Vad betydde det?» viskade jag flämtande.
»Det betydde, att allt är slut», sade Holmes. »Och det är kanske bäst så. Tag din revolver — vi ska' gå in i doktor Roylotts runt.»
Han tände lampan och gick före mig nedåt korridoren. Två gånger knackade han på doktorns dörr utan att svar avhördes. Då vred han om låset och steg in; jag följde honom i hack och häl med spänd revolver i hand.
En sällsam syn mötte våra ögon. På bordet stod en blindlykta med skärmen till hälften öppen; dess skarpa ljus föll på det stora kassaskåpet, vars dörr var ställd på glänt. På trästolen bredvid bordet satt doktor Grimesby Roylott, klädd i en lång, grå nattrock; hans bara ben stucko fram under densamma; på fötterna hade han röda turkiska tofflor utan klackar, och i hans knä låg den långa hundpiska, vi om morgonen sett hänga på hans säng. Ansiktet var uppåtvänt, och de redan glasartade ögonen voro riktade mot taket. Kring pannan hade han ett egendomligt gult, brunspräckligt band, som tycktes virat tätt om huvudet. Trots det buller vårt inträde förorsakade, satt han fullkomligt tyst och orörlig.
»Bandet! Det spräckliga bandet!» viskade Holmes.
Jag tog ett steg framåt. ögonblickligen tycktes den sällsamma huvudbonaden få liv — en vämjelig, avskyvärd orm sträckte fram sitt tjocka, fyrkantiga huvud och sin uppsvällda hals.
»En sumphuggorm!» utbrast Holmes — »den giftigaste orm i hela Indien. Karlen har dött tio sekunder efter det han blivit stungen. Ett våldsdåd hämnar sig alltid på sin utövare, och intrigmakaren, som gräver en grop åt andra, faller själv däruti. Låt oss kasta den här besten tillbaka i sin håla; sedan skola vi skaffa miss Stonor en annan tillflyktsort och underrätta polisen om vad som hänt.»
Under det han talade, ryckte han hastigt piskan från den döde mannens knä, slingrade löpknuten kring reptilens hals, drog den från dess plats och kastade den in i kassaskåpet, vars dörr han tillstängde.
Dessa äro de verkliga fakta rörande doktor Grimesby Roylotts död. Det är onödigt att tänja ut en berättelse, som redan är lång nog, genom att tala om, hur vi meddelade den unga flickan de sorgliga nyheterna, hur vi om morgonen ledsagade henne till hennes gamla släkting i Harrow och hur de officiella myndigheterna småningom kommo till den slutsatsen, att doktorn mött sin död genom att oförsiktigt leka med en av sina farliga älsklingsdjur. Det lilla, som återstod mig att få veta om saken, hörde jag av Sherlock Holmes, när vi reste tillbaka till London.
»Jag hade», sade han, »kommit till en alldeles oriktig slutsats, vilket bevisar, min käre Watson, hur dumt det är att börja resonera, innan man har någon bestämd utgångspunkt. De där zigenarnes vistelse i trakten, och ordet 'band', som den stackars unga flickan tvivelsutan använde för att beteckna det föremål hon som hastigast varseblivit, när hon strök eld på tändstickan, voro tillräckliga att leda mig på alldeles falskt spår. Till mitt försvar kan jag endast säga, att jag insåg mitt misstag i samma ögonblick jag fick klart för mig, att den fara, som hotade rummets invånare, varken kunde komma från fönstret eller dörren. Min uppmärksamhet drogs nästan genast till ventilen och klocksträngen, som hängde ner så långt, att den vidrörde bädden. Upptäckten, att klocksträngen ej stod i förbindelse med någon ringledning och att sängen var fastnitad vid golvet gav upphov åt den misstanken, att strängen tjänstgjorde som brygga åt något, som från ventilen skulle förpassas ned i sängen. Tanken på en orm bemäktigade sig ovillkorligen min fantasi, och när jag så fick veta, att doktorn hade flere älsklingsdjur från Indien, var jag säker om min sak. Idén att begagna sig av ett slags gift, som ej på kemisk väg kunde upptäckas, kunde lätt tänkas ha uppstått hos en skicklig, samvetslös man, väl förfaren i Österlandets hemliga konster. Den hastighet, med vilken giftet verkade, var också, från hans synpunkt sett, en fördel. Ovanligt skarpsynt skulle den polisman vara, som skulle lyckas upptäcka de små svarta stygnen — märkena efter ormens gifttänder. Så kom jag ihåg visslingen. Odjuret måste naturligtvis vara borta, innan offret vid dagens inbrott hunnit varsebliva det. Doktorn hade därför lärt det — troligen med tillhjälp av mjölk — att komma till honom, när han visslade. Vid en timme, som han ansåg bäst, släppte han ormen genom ventilen, viss om, att den skulle slingra sig ner längs klocksträngen och däri från i sängen. Han kunde ej veta, när djuret skulle stinga den olyckliga unga flickan — hon kunde kanske undgå döden varje natt under en hel vecka — men förr eller senare skulle hon falla ett offer för sin styvfars djävulska intrig.
»Jag hade kommit till dessa slutsatser, innan jag ännu satt foten i doktorns rum. Undersökningen av hans stol visade mig, att han hade den vanan att stå på sitsen, något, som ju var nödvändigt, om han skulle kunna räcka upp till ventilen. Åsynen av kassaskåpet, tefatet fullt med mjölk och den med löpknut försedda hundpiskan skingrade sista återstoden av tvivel. Ljudet av metall, som miss Stonor hörde, orsakades tydligt nog av skåpets tunga järndörr, som styvfadern stängde efter sin hemske favorit. Sedan jag väl fått saken klar för mig, tog jag de mått och steg du känner till i avsikt att få fullt säkra bevis. Jag hörde odjuret väsa — det gjorde du troligen också — jag strök eld på tändstickan och anföll det.»
»Med den påföljd, att du drev det tillbaka genom ventilen.»
»Men även med det resultat, att det anföll sin egen herre. Några av mina käpprapp ha troligen råkat den vämjeliga besten och gjort honom så utom sig av ilska, att han angrep den förste, han råkade på. I så fall är jag utan tvivel en indirekt orsak till doktor Grimesby Roylotts död, men jag måste bekänna, att den omständigheten ej särdeles tungt vilar på mitt samvete.»
Ingenjörens tumme.
Bland alla de problem, vilka min vän Sherlock Holmes under de år, jag kännt honom, fått sig förelagda till lösning, finns det endast två, på vilka jag lyckats fästa hans uppmärksamhet: jag menar olyckan med mr Hatherleys tumme och överste Warburtons sinnessjukdom. Av dessa erbjöd kanske det senare fallet ett bättre fält för iakttagelse; men det förra var så egendomligt i sitt uppslag och så dramatiskt i sina detaljer, att det måhända är mest värt komma till allmänhetens kännedom, även om det gav min vän mindre tillfälle att utveckla den beundransvärda förmåga att resonera och dra slutsatser, medels vilken han uppnått så märkvärdiga resultat. Historien har, tror jag, mer än en gång stått omtalad i tidningarna, men likt alla dylika berättelser gör den mindre effekt, när den framställes »en bloc» i en enda sammanhängande kolumn, än när dess fakta småningom utbredas för ens ögon och hemligheten gradvis blir uppenbar, allteftersom varje ny upptäckt för ett steg framåt mot dramats upplösning. Händelsen gjorde, när den skedde, ett djupt intryck på mig, och den tidrymd av två år, som sedan dess förflutit, har ännu ej hunnit utplåna eller ens försvaga den verkan, den åstadkom.
Det var på sommaren år 1889, ej långt efter mitt giftermål, som de händelser, vilka jag nu går att berätta, tilldrogo sig. Jag hade tagit avsked från min militärläkarebefattning och lämnat Sherlock Holmes i okvald besittning av vår lilla ungkarlsvåning vid Baker-Street; jag besökte honom likväl ganska ofta och lyckades emellanåt övertala honom, att trots sin motvilja för sällskapslivet tillbringa en och annan kväll hos oss. Min privatpraktik var stadd i ständig tillväxt och som jag bodde i närheten av Paddington-bangården, fick jag flere klienter bland järnvägspersonalen. En av dessa, som jag lyckats bota för en svår, långvarig sjukdom, tröttnade aldrig att sjunga mitt lov och att skicka till mig varje sjukling, över vilken han hade något inflytande.
En morgon, strax före klockan sju, väcktes jag av husjungfrun, som sade mig, att två män hade kommit från Paddington och väntade på mig i konsultationsrummet. Jag klädde mig skyndsamt, ty jag visste av erfarenhet, att de olycksfall, som ske vid järnvägen, sällan äro att leka med. När jag kom ilande ned för trappan, steg min gamle vän och bundsförvant, konduktören, ut ur rummet och stängde mycket noga dörren efter sig.
»Jag har honom därinne», viskade han och pekade med tummen över sin axel; han mår rätt bra.»
»Vem är det?» frågade jag, ty av hans sätt att döma, var det ett vilt djur, han stängt in i mitt rum.
»Det är en ny patient», viskade han. »Jag tyckte det var bäst gå hit själv med honom — då kunde han inte slinka undan. Nu sitter han därinne, och tycks må bra. Men nu får jag gå; doktorn förstår nog, att jag också har mitt att göra, precis som doktorn.»
Och med dessa ord försvann min trogne »uteliggare» utan att ge sig tid att mottaga mitt tack.
Jag begav mig in i konsultationsrummet och fann en herre sittande vid bordet. Han var klädd i en vanlig enkel tweedkostym; den mjuka klädesmössan hade han lagt ifrån sig på mina böcker. Kring hans ena hand var en blodig näsduk hårt virad. Han var ung, ej mer än tjugofem år gammal, tycktes det mig, och hade ett manligt utseende med bestämda regelbundna anletsdrag; men han var ovanligt blek och gjorde intryck av att vara rov för en stark sinnesrörelse, den han endast med uppbjudande av hela sin viljekraft kunde behärska.
»Det var ledsamt, att jag varit nödsakad väcka er och besvära er så tidigt», sade han, »men jag har i natt varit utsatt för en ganska allvarlig olyckshändelse. Jag kom med ett tidigt morgontåg till Paddington, och när jag där bad om anvisning på en läkare, gick en hedersman till konduktör med mig hit. Jag gav jungfrun mitt visitkort, men jag ser, att hon låtit det ligga kvar på bordet därborta.»
Jag tog upp kortet och såg på det.
»Mr Victor Hatherley, hydraulisk ingenjör, 16 A Victoria-Street, 3:e v.»
Detta var min morgontidige patients namn, titel och adress.
»Jag beklagar, att ni måst vänta», sade jag och slog mig ner i min länstol. »Ni har alltså rest hela natten — det är en ganska enformig sysselsättning.»
»Å, man kan just inte påstå, att min natt varit enformig», sade han, lutade sig tillbaka i sin stol och brast ut i ett högt, klingande skratt, som ej tycktes vilja ta slut. Hela min läkareinstinkt reste sig upp mot detta slags munterhet.
»Låt bli att gå på så där!» sade jag strängt. »Lugna er!» Jag gav honom ett glas vatten att dricka.
Det tjänade emellertid ingenting till — han hade fått ett sådant där hysteriskt anfall, som ej är ovanligt hos starka naturer, när de genomgått någon häftig kris. Småningom lugnade han sig likväl; han såg alldeles utmattad ut och rodnade djupt.
»Så dumt jag bär mig åt!» flämtade han.
»Bry er inte om det — drick detta!» Jag hällde litet konjak i vattnet, och han återfick snart sin naturliga färg.
»Det var skönt!» sade han. »Skulle doktorn nu vilja vara snäll och se på min tumme, eller rättare sagt, det ställe, där min tumme brukat sitta.»
Han tog bort näsduken och sträckte fram sin hand. Till och med jag med mina härdade nerver kunde ej låta bli att rysa vid åsynen av det hemska, blodiga sår, som fanns, där tummen borde ha suttit — denne hade blivit hackad eller sliten från sin plats.
»Gud i himlen!» utbrast jag; »det var ett förskräckligt sår! Det måste ha blött otroligt mycket.»
»Ja, det har det. Jag svimmade, när jag blev skadad, och jag tror, att jag ganska länge låg medvetslös. När jag kom till sans igen, fann jag, att det fortfarande blödde, och då knöt jag ena hörnet av min näsduk riktigt hårt kring armleden och vred till med en liten kvist.»
»Utmärkt! Ni har anlag att bli fältskär.»
»Det är en sak, som tillhör vattenledningsläran, ser ni, och faller inom mitt fackområde.»
»Såret har blivit tillfogat med ett tungt, skarpt verktyg», sade jag, i det jag undersökte den skadade handen.
»Ja, med något, som liknade en stor köttyxa.»
»En olyckshändelse, antar jag?»
»Nej, visst inte.»
»Hur? Ett mordanslag?»
»Otvivelaktigt.»
»Ni riktigt skrämmer mig.»
Jag tvättade och skötte om såret och anlade ett förband av vadd och med karbollösning indränkta lindor. Den unge mannen lät detta ske utan att ge ljud ifrån sig; han endast bet sig emellanåt hårt i läppen.
»Hur känns det nu?» frågade jag, när jag slutat förbindningen.
»Alldeles utmärkt bra! Tack vare er konjak och edra bandager känner jag mig som en ny människa. Jag var riktigt förbi, men så hade jag också gått igenom en hel del.»
»Det är kanske bäst, att ni inte talar mer om saken — den är tydligen pinsam och frestar på nerverna.»
»Å, nej — inte nu längre. jag måste ju i alla händelser meddela mig med polisen; men, oss emellan sagt, tror jag att man, så framt det här såret ej vittnade för min utsago, skulle ha svårt att tro mig — min berättelse är nog mer än egendomlig, och jag har egentligen inga graverande bevis att framdraga. Och även om man ej betvivlar mitt påstående, äro de uppgifter, jag är i stånd att lämna, så obetydliga och svävande, att rättvisa troligen aldrig kan bli skipad.»
»Aha!» utropade jag, som det är något slags problem, ni önskar få löst, eller en hemlighet, som måste uppdagas, skulle jag råda er att tala med min vän Sherlock Holmes, innan ni vänder er till den officiella polismakten.»
»Jag har hört talas om den mannen», sade min patient; »det vore utmärkt bra, om han ville åtaga sig saken, men naturligtvis måste jag också hänvända mig till den officiella polisen. Skulle ni vilja ge mig ett introduktionskort till mr Holmes?»
»Jag skall göra mer än så — jag skall själv följa med er till hans hem.»
»Det var mycket mer än snällt av er.»
»Vi skola ta en droska och, ge oss av genast, så komma vi fram i lagom tid för att äta frukost hos honom. Känner ni er nog stark för en sådan utflykt?»
»Ja visst — och lugn blir jag inte, förrän jag har berättat mitt äventyr.»
»Jag skall låta hämta en droska och vara färdig om ett par minuter.»
Jag skyndade upp i sängkammaren, förklarade i korthet saken för min hustru och satt inom fem minuter i en cab på väg till Baker-Street i sällskap med min patient.
Sherlock Holmes var, som jag trott, hemma; han satt i nattrock i sitt arbetsrum, läsande dagens »Times» och rökande sin morgonpipa, den han »matade» med alla små, från föregående dag kvarblivna cigarrstumpar, sorgfälligt hopsamlade, torkade och placerade på kaninhyllan. Han mottog oss på sitt lugna, vänliga sätt, sade till om mer ägg och skinka, och åt i vårt sällskap med god aptit en grundlig frukost. När vi slutat, installerade han vår unge vän på sin soffa, lade en kudde bakom hans huvud och ställde ett glas konjak och vatten på bordet bredvid honom.
»Det är lätt att se, att ni varit utsatt för ett högst ovanligt äventyr, mr Hatherley», sade Holmes. »Sätt er bekvämt tillrätta och gör er fullkomligt hemmastadd. Tala om för oss, så mycket ni kan, men sluta när ni blir trött, och krya emellanåt upp edra livsandar med litet konjak.»
»Tack», sade den unge mannen, »men alltsedan doktorn förband mig, har jag känt mig som en annan människa, och er goda frukost har gjort sitt till att återge mig mina krafter. Jag skall lägga beslag på så litet som möjligt av er värdefulla tid och börjar därför genast min berättelse.»
Holmes satt nedsjunken i sin länstol, med det trötta, likgiltiga uttryck, som maskerade hans livliga, hetsiga natur; jag slog mig ner mitt emot honom, och bägge lyssnade vi under tystnad till den sällsamma historia, vår gäst i detalj framställde för oss.
»Först måste jag säga er, att jag står ensam i världen; mina föräldrar äro döda, jag är ogift och bor inackorderad i London. Till yrket är jag vattenverksingenjör och har haft gott tillfälle att förvärva erfarenhet i mitt fack under de sju år jag varit anställd hos den välkända firman Venner & Mathesen i Greenwich. För två år sedan, då jag slutade min lärotid och genom min fars död kom i besittning av en ej obetydlig förmögenhet, beslöt jag att öppna egen affär och satte upp kontor i Victoria-Street.
»Jag antar, att var och en, som för egen räkning börjar arbeta, finner detta företag ha sina skuggsidor. Sådan är åtminstone min erfarenhet. Under det två år, jag varit min egen, har jag blivit rådfrågad tre gånger och har haft ett arbete att utföra — allt, vad mitt yrke hittills inbringat mig, uppgår till tjugusju pund och tio shillings. Varenda dag, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen, har jag suttit på mitt lilla kontor och väntat, tills jag slutligen blev helt modfälld. och började tro, att jag aldrig skulle få någon praktik.
»I går stod jag just i begrepp att lämna kontoret, då min bokhållare kom in och sade mig, att en herre önskade tala med mig i affärer. Han gav mig ett visitkort, på vilket stod graverat namnet 'Överste Lysander Stark'. Strax därefter inträdde översten själv; han var mycket lång och alldeles ovanligt mager — jag tror ej, att jag någonsin sett ett sådant benrangel till karl. Näsan och hakan voro spetsiga och långt framskjutande, huden satt liksom torkad fast på de utstående kindbenen. Men hans utomordentliga magerhet tycktes vara fullt naturlig och ej orsakad av sjukdom, ty ögonen voro klara och livliga, gången spänstig, hållningen fast och bestämd. Han var enkelt men prydligt klädd, och var, tycktes mig, närmare fyrtio än trettio år gammal.
»'Mr Hatherley?' sade han med en lätt tysk accent. 'Ni har blivit mig rekommenderad, såsom varande ej endast ovanligt skicklig i ert yrke, utan även tystlåten och i stånd att bevara en hemlighet.'
»Jag bugade mig, lik varje annan ung man, smickrad över ett sådant tilltal.
»'Får jag fråga, vem det är, som givit mig ett dylikt erkännande?' sade jag.
»'Det är kanske bäst, att jag ej talar om det ännu. Jag har hört det av samma person, som sagt mig, att ni är både fader- och moderlös och ogift, och att ni bor ensam här i London'.
»'Detta äger sin riktighet', sade jag, 'men ni måste ursäkta, om jag säger er, att jag ej inser, vad dessa omständigheter ha med min yrkesskicklighet att göra. Jag trodde ni önskade tala med mig om något, som ingick i mitt fack.'
»'Naturligtvis. Men ni skall snart finna, att det ena står i samband med det andra. Jag har ett professionellt uppdrag att giva er, men absolut förtegenhet är nödvändig, absolut förtegenhet, ser ni, och detta villkor är ju lättare att uppfylla för en man, som står ensam i livet än för en, som bor i skötet av sin familj.'
»'Om jag lovar att bevara en hemlighet', sade jag, 'kan ni vara fullt säker på, att jag skall hålla ord.'
»Han såg forskande på mig, och jag tyckte mig aldrig ha varit utsatt för så misstänksamt spörjande blickar.
»'Ni lovar således?' sade han slutligen.
»'Ja, jag lovar', sade jag.
»'Ni lovar fullkomlig, absolut förtegenhet, före, under tiden och efteråt? Ingen den minsta häntydan på saken, varken i tal eller skrift?'
»'Jag har redan givit er mitt löfte.'
»'Bra!'
»Han reste sig och sprang med blixtens hastighet fram till dörren, som han slog upp på vid gavel. Korridoren utanför var tom.
»'Det är bra', sade han, i det han intog sin förra plats. 'Jag vet, att bokhållare och springpojkar ibland äro nyfikna. Nu kunna vi i lugn och ro samspråka om mitt ärende.'
»Han drog sin stol alldeles intill min och började stirra på mig med sitt förra misstänksamma uttryck i blicken. En känsla av motvilja, som ej var alldeles fri från fruktan, bemäktigade sig mitt sinne vid åsynen av den utmärglade herrns egendomliga beteende. Till och med min ängslan att mista en kund kunde ej hindra mig från att visa min otålighet.
»'Var god och framför ert ärende, sir', sade jag; "min tid är ganska värdefull.' Gud förlåte mig denna lilla osanning, men orden undsluppo mig nästan mot min vilja.
»'Hur skulle femtio guineas för en natts arbete passa er?' frågade han.
»'Alldeles förträffligt.'
»'Jag säger en natts, men det är nog ej mer än en timmes arbete, jag behöver; jag vill, att ni skall komma och se på en hydraulisk press, som råkat i olag. Om ni bara vill säga oss, vari felet består, kunna vi själva rätta det. Vad säger ni om mitt förslag?'
»'Arbetet tycks vara lätt och betalningen är frikostig.'
»'Det är också min åsikt. Ni måste komma i kväll med sista tåget.'
»'Vart skall jag resa?'
»'Till Eyford i Berkshire. Det är en liten egendom på gränsen till Oxfordshire, sju mil från Reading. Det går ett tåg från Paddington, med vilket ni kan vara framme omkring en kvart över elva.'
»'Jaså.'
»'Jag skall själv komma med vagn och möta er!'
»'Man måste således åka ett stycke?'
»'Ja, vårt lilla ställe ligger ute på rama landet, ungefär sju mil från stationen i Eyford.'
»'Då hinna vi knappt fram före klockan tolv. Troligen finns det ingen möjlighet att resa tillbaka samma natt?'
»'Nej — men ni kan få ett rum hos oss.'
»'Det var mycket besvärligt. Kunde jag inte få komma på en lämpligare tid?'
»'Vi anse det bäst, att ni kommer sent på natten. Och det är som ersättning för ert omak, som vi betala er, en ung, okänd man, en summa, den där kunde förskaffa oss de mest framstående fackmäns råd och hjälp. Men naturligtvis, om ni ej vill åtaga er saken, behöver ni bara säga ifrån.'
»Jag tänkte på de femtio guinéerna och hur väl jag behövde dem.
»'Nej, för all del', sade jag, 'jag skall gärna rätta mig efter edra önskningar. Men i alla fall skulle jag vilja veta, vad det är, jag skall göra.'
»'Det förstår jag så väl. Helt naturligt har min begäran om tysthetslöfte uppväckt er nyfikenhet. Men jag vill visst inte söka förmå er att göra något, som ni svävar i okunnighet om. Det finns väl ingen, som kan lyssna på oss här?'
»'Nej — inte en själ.'
»'Saken förhåller sig så: ni vet troligen, att valklera är en mycket värdefull produkt och att den förefinnes endast på ett par ställen i England?'
»'Jag har hört sägas så.'
»'För någon tid sedan köpte jag ett ställe — en helt liten egendom — i trakten av Reading. Jag hade den stora turen att upptäcka ett lager av valklera i en av mina åkrar. Vid närmare undersökning fann jag emellertid, att lagret var helt tunt, men att det stod i förbindelse med två mycket betydligare lerlager, ett till höger och ett till vänster, bägge likväl belägna på mina grannars områden. De hederliga själarna hade ingen aning om, att deras egendom inneslöt något, som var nästan lika mycket värt som en guldgruva. Det låg naturligtvis i mitt intresse att köpa deras mark, innan de kommit underfund med dennas verkliga värde, men olyckligtvis fattades mig pengar. Jag invigde ett par av mina vänner i hemligheten, och de föreslog, att vi i största tysthet skulle bearbeta vårt fynd och på så sätt erhålla pengar till inköp av de kringliggande åkerfälten. Detta ha vi nu under någon tid gjort och ha för att underlätta vårt arbete uppsatt en hydraulisk press. Pressen har, som jag nyss sagt er, råkat i olag, och vi önska höra er mening om skadan. Vi bevaka med största ängslan vår hemlighet, och, ser ni, om man finge veta, att vi tillkallat en ingenjör och fackman, skulle det uppväcka mycken nyfikenhet i trakten, och om sanningen sluppe ut, vore det förbi med vår plan att förskaffa oss de dyrbara fälten. Det är därför jag bett er lova, att ej för någon mänsklig varelse omtala er lilla utfärd till Eyford i natt. Jag hoppas, att jag gjort saken klar för er?'
»'Jag förstår er mycket väl', svarade jag. 'Det enda, jag inte riktigt begriper, är vad nytta ni har av en hydraulisk press — jag har alltid trott, att man grävde ut valklera på samma sätt som sand ur en sandtäkt.'
»'Å', sade han vårdslöst — 'vi ha vår egen procedur. Vi pressa ihop leran till fyrkantiga kakor, så att vi kunna föra bort dem utan att någon får veta, vad de verkligen äro. Men det är bara en detalj. Jag har invigt er i mitt förtroende nu, mr Hatherley, och visat, att jag förlitar mig på er.' Han reste sig upp, under det han talade. 'Jag kan således vänta er vid Eyford kl. 11,15?'
»'Jag skall ej försumma att infinna mig.'
»'Och inte ett ord till någon människa.' Han gav mig åter en lång misstänksam blick, skakade hand med mig och gick sin väg med snabba steg.
»När jag sedan i lugn och ro övertänkte saken, kände jag mig, som herrarna lätt kunna tänka sig, ej så litet förvånad över det plötsliga förtroende, som kommit mig till del. Å ena sidan var jag naturligtvis ganska belåten, ty den summa, som erbjudits mig, var åtminstone tio gånger större än den jag skulle ha begärt, om jag själv skulle värderat mitt arbete, och möjligt var ju ock, att detta uppdrag kunde följas av flere. Å andra sidan hade min klients sätt och utseende gjort ett obehagligt intryck på mig, och jag tyckte ej, att hans uppgift om lerfyndet tillräckligt förklarade hans begäran om ett nattligt besök och hans ängslan, att saken skulle bli känd. Jag slog emellertid bort mina farhågor, åt en god supé, åkte till Paddington och begav mig därifrån utan att för en enda människa ha nämnt varthän jag ämnade mig.
»I Reading måste jag ej endast byta vagn utan ock station. Jag hann likväl med sista tåget till Eyford och kom fram till den lilla mörka bangården strax efter kl. 11. Jag var den ende resande, som steg ur där, och på platformen fanns ingen annan än en sömnig stationskarl. När jag kom ut på andra sidan stationshuset, möttes jag emellertid av överste Stark. Utan att säga ett enda ord tog han mig i armen och förde mig fram till en vagn, vars dörr stod öppen. Så snart vi stigit in, drog han upp bägge vagnsfönstren, knackade i väggen, och av bar det, så fort hästen förmådde springa.»
»En häst?» avbröt Holmes.
»Ja, bara en.»
»Observerade ni färgen på honom?»
»Ja, i skenet av vagnslyktorna såg jag att det var en fux.»
»Trött eller utvilad?»
»Å — utvilad, skinande och välryktad.»
»Tack — det var tråkigt, att jag måste avbryta er; var nu god och fortsätt er intressanta berättelse.»
»Det bar av, som jag sagt och vi åkte åtminstone en hel timme. Överste Lysander Stark hade sagt, att vi endast hade sju mil att färdas, men att döma efter farten och den tid vi använde, var det helt säkert nära tolv. Han satt alldeles tyst hela vägen, men jag märkte, närhelst jag kastade min blick på honom, att han skarpt och ihållande betraktade mig. Landsvägarna i denna del av världen tycktes vara i ett bedrövligt skick, ty vagnen skakade och hoppade alldeles förskräckligt. Jag försökte se ut genom fönstren, i hopp att få veta, var vi befunno oss; men de voro av matt glas och tilläto mig ej att uppfånga något annat än det skumma skenet från ljusen i de hus, vi då och då passerade. Emellanåt gjorde jag, i avsikt att en smula fördriva tiden, en fråga eller en anmärkning, men översten gav endast enstaviga svar, och konversationen tog ingen fart. Slutligen utbytte vi den ojämna landsvägen mot en slät uppkörsväg, och vagnen stannade. Överste Lysander Stark hoppade ur och drog mig skyndsamt med in i en dörröppning, som gapade mot oss. Vi tycktes från vagnen stiga direkt in i hallen, och jag fick ej tid att skänka ens ett ögonkast åt husets framsida. I samma ögonblick jag kom över tröskeln, slogs dörren igen bakom oss, och jag hörde ljudet av bortrullande vagnshjul.
»Inne i huset var det alldeles kolmörkt; översten trevade omkring efter tändstickor och mumlade halvhögt för sig själv. Plötsligt öppnades en dörr i andra ändan av korridoren, och en lång ljusstrimma sköt ut i riktning mot oss. Den blev allt bredare; på tröskeln syntes en kvinna; hon höll en lampa högt uppsträckt över sitt huvud, böjde sig framåt och tittade på oss. Jag kunde se att hon var vacker, och av det skimmer, som i ljusskenet återkastades från hennes mörka dräkt, förstod jag, att denna var av dyrbart tyg. Hon sade några ord på ett främmande språk och i en ton, som tydliggjorde för mig, att hon framställde en fråga; och när min reskamrat gav henne ett häftigt, enstavigt svar, ryckte hon så hastigt till, att lampan nästan föll ur hennes hand. Överste Stark gick fram till henne, gav henne viskande en förklaring, sköt henne tillbaka in i det rum, varifrån hon kommit, tog själv lampan och vände sig till mig.
»'Kanske ni vill vara snäll och vänta härinne ett par minuter', sade han och öppnade en annan dörr. Det var ett litet enkelt möblerat rum med ett runt bord i mitten; en mängd tyska böcker lågo hopade på detsamma. Översten ställde lampan på en liten kammarorgel, som stod nere vid dörren. 'Ni skall ej behöva vänta länge', sade han och försvann i mörkret.
»Jag såg på böckerna på bordet, och trots min okunnighet i tyska språket, förstod jag, att största delen utgjordes av vetenskapliga avhandlingar och resten av poesi. Så gick jag fram till fönstret, i hopp att få en aning om, hur trakten såg ut, men en väl tillbommad lucka av ek stängde utsikten. Det var ovanligt tyst och stilla i huset. En gammal klocka pickade högt någonstädes i korridoren, men eljes förnams ej ett ljud. En obestämd känsla av fruktan bemäktigade sig mig. Vilka voro dessa tyskar, och vad gjorde de på detta fjärran från andra boningar belägna ställe? Och var låg väl egentligen det hus, i vilket jag befann mig? Tio mil eller så ungefär från Eyford, det var allt, vad jag visste, — om åt norr, söder, öster eller väster var mig fullständigt obekant. Men Reading och möjligtvis även andra större städer lågo ju inom den radien — följaktligen kunde egendomen ej ligga så särdeles avskild. Att döma av det lugn och den tystnad, som rådde utomkring, måtte vi likväl vara på rama landet. Jag gick fram och åter i rummet, gnolade på en känd melodi för att hålla modet uppe och tyckte, att jag verkligen gjorde mig förtjänt av de utlovade femtio guinéerna.
»Plötsligt öppnades dörren till mitt rum oförberett och alldeles ljudlöst. Den kvinna, jag nyss sett, stod på tröskeln, och ljuset från min lampa föll klart på hennes ängsligt upprörda, sköna anletsdrag. Jag kunde med ett enda ögonkast se, att hon var utom sig av fruktan, och jag kände mitt blod isas. Hon lyfte varnande upp ett finger för att ålägga mig tystnad och viskade. på bruten engelska ett par ord, allt under det hon med skrämda ögon såg sig omkring.
»'Jag skulle gå', sade hon med ett märkbart försök att synas lugn. 'Jag skulle gå — jag skulle icke stanna här. Det är icke gott för er att stanna.'
»'Men, min fru', sade jag, 'jag har ännu icke utfört det arbete, för vilket jag kallats hit. Jag kan ej resa min väg, förrän jag sett maskinen.'
»'Det tjänar intet till att vänta', fortsatte hon. 'Ni kan gå genom dörren — ingen hindrar.'
»Och när hon märkte, att jag småleende skakade på huvudet, kom hon hastigt framtill mig med hårt sammanknäppta händer. 'För himlens skull', viskade hon, 'gå er väg, innan det är för sent!'
»Men jag är av naturen ganska envis och ger ej lätt upp ett förehavande, i synnerhet om någon lägger hinder i vägen för mig. Jag tänkte på mina femtio guinéer, på min besvärliga resa och på den otrevliga natt, jag säkert skulle komma att tillbringa. Skulle jag ha haft allt omak för ingenting? Varför skulle jag smyga bort utan att ha utfört mitt uppdrag och utan att ha fått den betalning, man var mig skyldig? Kvinnan kunde ju, för allt vad jag visste, vara vansinnig. Till utseendet modig och beslutsam, fast hennes ord och sätt skrämt mig mer än jag ville medgiva, skakade jag fortfarande på huvudet och förklarade det vara min bestämda avsikt att stanna, där jag var. Hon ämnade just förnya sin enträgna uppmaning, när en dörr i våningen över oss häftigt slogs igen, och steg hördes i trappan. Kvinnan stod ett ögonblick ivrigt lyssnande; så lyfte hon med en förtvivlans åtbörd upp sina händer och försvann lika plötsligt och ljudlöst, som hon kommit.
»De personer, som nu inträdde i rummet, voro överste Lysander Stark och en undersätsig, fetlag man, vars dubbelhaka var betäckt med kort, grå skäggstubb och som presenterades för mig såsom mr Ferguson.
»'Detta är min sekreterare och förvaltare', sade översten. 'Men jag förstår ej — jag trodde, att jag stängde den där dörren, när jag gick. Jag är rädd, att ni varit utsatt för drag.'
»'Tvärtom', svarade jag; 'det är jag själv, som öppnat den — rummet var så varmt och kvavt.'
»Han fäste sin misstänksamma blick på mig.
»'Vi gjorde kanske rättast i att gripa verket an, då', sade han. 'Mr Ferguson och jag skola följa med er.'
»'Det är väl bäst jag tar hatten på mig?'
»'Nej, det behövs inte — maskinen är här i huset.'
»'Är det möjligt? Tar ni upp leran här inne i huset?'
»'Nej — visst inte; vi bara pressa ihop den här. Men bry er inte om det! Vi begära av er ej annat, än att ni skall undersöka maskinen och låta oss veta, vad som är i olag på den.'
»Vi begåvo oss tillsammans uppför trappan; översten gick i spetsen och bar lampan; den fete förvaltaren och jag följde tätt efter, Det var en riktig labyrint till gammalt hus, fullt av korridorer, välvda gångar, trånga vindeltrappor och små låga dörrar, vilkas trösklar voro slitna av alla de många generationers fötter, som trampat dem. Mattor funnos ej; endast bottenvåningen var möblerad; överallt föll rappningen av väggarna, och där den satt kvar, var den grön av fukt. Jag försökte att se alldeles lugn och oberörd ut, men den okända damens varningar hade fallit i god jord, och jag höll ett vaksamt öga på mina två följeslagare. Ferguson tycktes vara en knarrig och tystlåten karl, men av det lilla, han yttrade, förstod jag, att åtminstone han var min landsman.
»Överste Lysander Stark stannade slutligen framför en låg dörr, som han låste upp; den förde in i ett litet fyrkantigt rum av så små dimensioner, att tre av oss knappt kunde få plats därinne på samma gång. Ferguson stannade utanför, och översten bad mig stiga in.
»Vi befinna oss nu', sade han, 'i själva verket inuti den hydrauliska pressen, och det skulle just inte vara roligt för oss, om någon satte den i rörelse. Taket på den här lilla kammaren utgöres nämligen av den fallande kolvens botten, och denna kolv faller med många tons tyngd ner på metallgolvet. På yttersidorna finnas åtskilliga små cylindrar, som mottaga drivkraften och fördela och mångfaldiga den på det er välbekanta sättet. Maskinen arbetar i allmänhet utmärkt bra, men har nu börjat gå litet trögt och äger ej sin vanliga kraft. Kanske ni vill vara god undersöka den och visa oss, hur skadan skall kunna avhjälpas.'
»Jag tog lampan från honom och underkastade maskinen en sorgfällig granskning. Den var av gigantisk storlek och i stånd att utöva ett oerhört tryck. När jag gick ut och lyfte hävstängerna, som kontrollerade rörelsen, förstod jag genast av det väsande ljudet, att det uppstått någon liten läcka, som tillät vattnet att strömma tillbaka genom en av sidocylindrarna. En undersökning visade mig, att en av de gummiringar, som omgav övre ändan på en hävstång, hade krympt ihop så, att den ej fyllde den fördjupning, i vilken den skulle passa in. Detta var tydligen orsak till kraftförlusten, och jag påpekade förhållandet för mina följeslagare, vilka med spänd uppmärksamhet åhörde min förklaring och gjorde en massa frågor angående bästa sättet att bota skadan. När jag klargjort saken för dem, steg jag åter in i den lilla kammaren och undersökte den noggrannt, denna gång för att tillfredsställa min nyfikenhet. En enda blick sade mig, att historien om valkleran var en ren dikt, alldenstund det var omöjligt antaga, att en så kraftig maskin anskaffats för ett så föga motsvarigt ändamål. Väggarna voro av trä, men golvet bestod av tjockaste järnplåt, och vid närmare påseende fann jag det täckt med ett tunt lager av någon slags metall. Jag hade böjt mig ner för att bättre kunna få se, vad det var, då jag hörde ett utrop på tyska och såg överstens spöklika ansikte titta ner på mig.
»'Vad gör ni där?' frågade han.
»Jag var rasande över att ha blivit lurad med en så dum historia, som den han berättat mig.
»'Jag beundrade er valklera', svarade jag; 'men jag tror, att jag skulle kunna ge er bättre råd angående er maskin, om jag riktigt finge veta, vartill den användes.'
»I samma ögonblick orden lämnat mina läppar, ångrade jag min oförsiktighet. Överstens ansikte hårdnade, och ett olycksbådande skimmer syntes i hans grå ögon.
»'Som ni vill', sade han; 'ni skall få reda på allt, som rör maskinen, det lovar jag!'
»Han tog ett steg baklänges, slog igen den lilla dörren och riglade den på yttersidan. Jag störtade fram och ryckte i låsvredet, men dörren var solid och gav ej det minsta efter för mina slag och sparkar.
»'Hallå!' skrek jag, 'hallå! Släpp mig ut! Hör ni inte, släpp mig ut!'
»Då förnam jag plötsligt ett ljud, som kom hjärtat att stiga upp i halsgropen på mig — det var slamret av arbetande hävstänger och väsandet från den läckande cylindern. Översten hade satt maskinen i gång. Lampan stod ännu på golvet, där jag satt den, då jag undersökte järnplattorna. Vid dess sken såg jag, att det svarta taket kom ned över mig, långsamt, stötvis, men — ingen visste det bättre än jag — med en kraft och tyngd, som inom en minut skulle förvandla mig till en oformlig massa. Jag kastade mig tjutande mot dörren och drog och slet i låset; jag bönföll översten att släppa ut mig, men hävstängernas obarmhärtiga slammer förtog ljudet av min röst. Taket var endast ett par fot över mitt huvud; när jag sträckte upp händerna, kunde jag känna dess hårda, kalla yta. Då kom jag att tänka på, att den smärta jag skulle erfara, i mycket berodde av den ställning, jag intog. Om jag lade mig raklång på golvet med ansiktet nedåt, skulle tyngden falla på min ryggrad; jag ryste vid tanken på den förskräckliga knäck, som skulle bli följden. Det vore kanske bättre att lägga sig med ansiktet uppåt; men skulle jag väl äga själsstyrka nog att ligga och se på den dödsbringande svarta skugga, som steg ner emot mig? Den hade redan kommit så långt ner, att jag ej kunde stå rak, när mitt öga fängslades av något, som ingav mig en stråle av hopp.
»Jag har redan sagt, att det lilla maskinrummets väggar voro av trä. När jag kastade en sista hastig blick omkring mig, blev jag mellan ett par av bräderna varse en smal ljusstrimma; den vidgades och vidgades, och en liten dörröppning blev synlig. Jag kunde knappt tro, att här fanns ett medel att undgå döden, men med blixtens hastighet trängde jag igenom den smala rämnan och föll till hälften avsvimmad ner på andra sidan. Dörren stängdes ögonblickligen, men braket av den krossade lampan och dånet av de två metallskivorna, som slogos ihop, sade mig, med hur knapp nöd jag sluppit undan.
»Jag återkallades till fullt medvetande därigenom, att någon ivrigt drog mig i armen. Jag befann mig liggande på stengolvet i en smal korridor; en kvinna stod lutad över mig — i ena handen bar hon en lampa, med den andra sökte hon få mig att resa mig upp. Det var samma goda vän, vars varningar jag förkastat.
»'Kom, kom!' sade hon andlöst. 'Om ett ögonblick äro de här — de få se, att ni ej är därinne! O, förslösa ej den så dyrbara tiden — kom!'
»Denna gång föraktade jag ej hennes råd. Jag reste mig hastigt och ilade med min räddarinna längs korridoren och utför en smal vindeltrappa; denna förde ner till en bred gång och just som vi uppnått gången, hörde vi ljudet av springande steg och av röster, som från den övre våningen och från den, i vilken vi befunno oss, ropade till och svarade varandra. Min ledsagarinna blev stående och såg sig omkring, synbarligen ej vetande, vad hon skulle taga sig till. Så öppnade hon dörren till ett sovrum, genom vars fönster månen kastade sina lysande strålar.
»'Det är er enda möjlighet!' viskade hon. 'Det är högt, men ni kan nog hoppa ner.'
»Under det hon ännu talade, blev hela korridoren ljus — överste Lysander Stark rusade fram med en lykta i ena handen och ett vapen, liknande en stor köttyxa, i den andra. Jag störtade in i sängkammaren, kastade upp fönstret och såg ut. Hur lugn och fridfull låg ej trädgården, badad i det klara månskenet, knappt trettio fot under mig! Jag klättrade upp på fönsterbrädet, men ville ej hoppa ner, förrän jag fått se, vad som skulle komma att tilldraga sig mellan min räddarinna och den skurk, som förföljde mig. Om han misshandlade henne, var jag fast besluten att stanna kvar och skynda till hennes undsättning. Tanken hade emellertid knappt flugit genom min hjärna, förrän översten uppnått dörren och sökte tränga sig förbi henne; men hon slog armarna kring honom och höll honom tillbaka.
»'Fritz, Fritz!' ropade hon på engelska, 'kom ihåg ditt löfte förra gången! Du sade, att det ej skulle ske mer. Han skall tiga! O, han skall tiga!'
»'Du är galen, Elise!' skrek han och försökte slita sig lös från henne. 'Du kommer att ruinera oss! Han har sett alldeles för mycket. Släpp mig, säger jag!' Han knuffade henne ifrån sig, sprang fram till fönstret och måttade åt mig med sitt tunga vapen. Jag hade kommit över fönsterbrädet och hängde utanför, fasthållande mig i ytterkanten, när slaget föll. Jag kände en häftig, stickande smärta, släppte mitt tag och hoppade ner på marken.
»Jag hade i fallet ej ådragit mig någon skada, utan steg genast upp och rusade i väg genom trädgården så fort jag kunde, medveten om, att faran ej än var överstånden. Plötsligt överfölls jag av en häftig yrsel — jag såg på min hand, som värkte mycket — tummen var borta och blodet strömmade ur såret. Jag försökte att knyta min näsduk kring handen, men det ringde för mina öron och svartnade för mina ögon — jag föll avsvimmad ner bland rosenbuskarna.
»Hur länge jag förblev utan medvetande, vet jag ej. Det var nog en god stund, ty månen hade gått ned, och morgonen grydde, när jag kom till sans. Mina kläder voro våta av dagg, och min rockärm var genomdränkt av blod från mitt sårade finger. Den häftiga smärtan i såret återförde ögonblickligen min tanke till nattens hemska äventyr, och jag rusade upp med den känslan, att jag ännu ej var fri från min fiende. Men när jag såg mig omkring, märkte jag till min oerhörda förvåning varken hus eller trädgård. Jag hade legat i skydd av en hög häck ej långt från den stora landsvägen och en låg byggnad, den jag snart igenkände — det var samma station, till vilken jag kvällen förut anlänt. Om ej det hemska såret på min hand bevisat motsatsen, skulle jag trott att allt, som hänt, varit en elak dröm.
»Yr och förvirrad gick jag in på stationen för att göra mig underrättad om morgontågen; det avgick ett till Reading inom mindre än en timme. Samme stationskarl, som jag kvällen förut sett, hade ännu tjänstgöring. Jag frågade honom, om han någonsin hört talas om överste Lysander Stark. Namnet var honom obekant. Hade han sett, att en vagn väntat på mig vid 11,15-tåget? Nej, det hade han inte. Fanns det något polisvaktkontor i trakten? Ja, det låg ungefär tre mil från stationen.
»Så långt orkade jag ej gå — jag var både sjuk och utmattad. Jag beslöt, att ej meddela mig med polisen, förrän jag kom tillbaka till staden. Klockan var litet över sex, när jag kom fram; jag gick först till doktorn för att få mitt sår omskött, och doktorn tog mig med sig hit. Jag skall lämna saken i edra händer och göra precis vad ni råder mig till.»
Vi sutto tysta en lång stund sedan vi hört denna sällsamma historia. Slutligen reste sig Sherlock Holmes och tog från en hylla ner en av de tjocka, tarvligt inbundna böcker, i vilka han klistrade upp sina tidningsurklipp.
»Här är en annons, som möjligen kan intressera er», sade han. »Den stod i alla tidningar för ungefär ett år sedan. Hör på: 'Försvunnen den 9:e dennes, mr Jeremiah Hayling, hydraulisk ingenjör, 26 år gammal. Lämnade sitt hem kl. 10 om kvällen och har sedan dess ej avhörts. Var klädd i, etc, etc.' Det var väl näst sista gången den där översten behövde få sin hydrauliska press omsedd.»
»Gud i himlen!» utropade min patient. »Då förstår jag, vad den stackars kvinnan menade!»
»Ja visst, ja. Det är ju tydligt, att 'översten' var en djärv, vild sälle, som var fullt och fast besluten, att ingenting finge ställa sig i vägen för hans planer — han påminner om de gamla sjörövare, som 'klubbade' alla kvarlevande på de tagna skeppen. Men nu är varje ögonblick dyrbart. Om ni tror er äga krafter nog, skola vi genast gå till Scotland Yard och sedan ge oss av till Eyford.»
Ungefär tre timmar senare sutto vi på tåget, som förbinder Reading med den lilla Berkshire-byn. Sällskapet utgjordes av Sherlock Holmes, den unge ingenjören, inspektör Bradstreet från Scotland Yard, en civilklädd poliskonstapel och mig själv. Bradstreet hade brett en generalstabskarta av trakten ut på bänken och var sysselsatt att medels en passare rita upp en cirkel med Eyford till medelpunkt.
»Nu är det gjort!» sade han. »Cirkeln här har en radie av tio mil från byn. Det, ställe, vi vilja ha reda på, måste ligga någonstädes nära periferien. Ni sade ju tio mil, sir, var det inte så?»
»Det var en dryg timmes färd.»
»Och ni tror, att de förde er tillbaka hela den vägen, under det ni var medvetslös?»
»De måste ha gjort det. Jag har ett svagt minne av, att jag blev upplyftad och buren någonstädes.»
»Jag kan inte förstå», sade jag, »varför de skonade ert liv, när de funno er liggande sanslös i trädgården. Men kanske blevo de uslingarna bevekta av kvinnans böner.»
»Det är knappt troligt. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så hårt, obevekligt ansikte, som överstens.»
»Å — det där ska' vi snart klara upp», sade Bradstreet. »Jag har nu ritat upp min cirkel, och jag önskar bara, att jag visste, på vilken punkt av densamma de skurkar, vi äro på spaning efter, ha sitt näste.»
»Jag tror mig kunna peka rätt på det», sade Holmes lugnt.
»Såå — verkligen!» utbrast inspektören. »Ni har alltså redan bildat ert omdöme. Låt oss se, vilka av oss, som äro av er åsikt. Jag säger söder — trakten där är enslig och ganska obebodd.»
»Jag säger öster», sade min patient.
»Jag är mer för väster», sade den civilklädde polismannen. »Åt det hållet ha vi flere små byar.»
»Och jag tror, det är i norr», sade jag, »emedan där ej finnas några kullar, och vår vän här har sagt, att de aldrig åkte uppför någon backe.»
»Seså, sade inspektören skrattande, »meningarna tyckas vara delade. Vi ha lagt beslag på alla fyra väderstrecken. Åt vem ger ni er röst, mr Holmes; ni har utslagsrösten.»
»Ni ha alla lika orätt.»
»Alla? Det är ju omöjligt!»
»Jo, säkerligen. Det här är min punkt.» Han pekade på själva medelpunkten i cirkeln. »Det är där, de äro att finna.»
»Men min tolvmilafärd?» utbrast Hatherley.
»Sex fram och sex tillbaka — ingenting är enklare än det. Ni har ju själv sagt, att hästen var utvilad och välryktad, när ni steg i vagnen. Hur skulle det ha varit möjligt, om han gått tolv mil på dålig, ojämn väg?»
»Ja, det är ju ett ganska fintligt knep — inte otroligt heller», sade Bradstreet tankfullt. »Och det finns naturligtvis intet tvivel om arten av det här sällskapets arbete?»
»Inte det minsta», svarade Holmes. »De äro falskmyntare i stor skala och ha använt maskinen vid tillverkningen av det amalgam, de nyttjat i stället för silver.»
»Vi ha länge vetat, att ett skickligt falskmyntarband var i arbete», sade inspektören. »Falska kronstycken cirkulera i tusental; vi ha spårat de slipade skälmar, som satt dem i omlopp, ända till Reading, men ej längre; de hade utplånat alla spår efter sig på ett sätt, som visade, att de hade vanan inne. Nu hoppas jag dock att vi ska' kunna knipa dem.»
Men inspektören misstog sig — dessa brottslingar voro ej bestämda att falla i rättvisans händer. När tåget rullade in på stationen i Eyford, sågo vi en jättelik rökpelare stiga upp bakom en liten skogsdunge i grannskapet och lik en ofantlig plym utbreda sig över nej den.
»Är det en eldsvåda?» frågade Bradstreet, när tåget ångat sin väg igen.
»Ja, sir», svarade stationsinspektoren.
»När bröt den ut?»
»Mitt i natten, sägs det, men elden har tilltagit, och hela huset står i ljus låga.»
»Vems hus är det?»
»Doktor Beckers.»
»Säg mig», avbröt ingenjören, »är doktor Becker en tysk herre, mycket mager och med en skarp örnnäsa?»
Stationsinspektoren skrattade hjärtligt.
»Nej, sir, doktor Becker är engelsman, och det finns inte en karl i hela socknen, som ser så välmående ut. Men han har hos sig en främmande herre, en patient, tror jag; han är utländing och ser ut, som om litet kraftigt Berkshire-oxkött skulle göra honom gott.»
Stationsinspektoren hade knappt slutat tala, förrän vi voro på väg till det brinnande huset. Från krönet av en liten kulle sågo vi framför oss en låg, långsträckt byggnad, alldeles omvärvd av lågor, vilka tre i trädgården stationerade sprutor förgäves sökte dämpa.
»Det är det hus, jag menar!» skrek Hatherley ivrigt. »Där ha vi uppkörsvägen, och där rosenbuskarna; jag hoppade ner från fönstret därborta!»
»Nå ja», sade Holmes, »ni har då hämnats på edra plågoandar. Med all säkerhet var det den lampa, ni lämnade kvar inuti pressen, som tände eld på träväggarna; de, som förföljde er, gåvo till en början ej akt därpå. Håll nu ögonen öppna; kanske får ni där nere i hopen syn på edra vänner från i natt, fast min åsikt är den, att de redan äro sina modiga hundra mil härifrån.»
Holmes hade rätt: till den dag i dag är har ingen varken sett till eller hört talas om vare sig den sköna kvinnan, den grymme »översten» eller den knarrige engelsmannen. Tidigt samma morgon elden bröt ut, hade en bonde mött en lastvagn, innehållande flere personer och en massa stora kistor, på vägen till Reading; där förlorade man emellertid alla spår av flyktingarna, och till och med Holmes misslyckades i sina försök att finna deras tillflyktsort.
Brandsoldaterna hade blifvit mycket förvånade över de besynnerliga inrättningar, de funno i det brinnande huset och mer än så, när de på ett fönsterbräde i övre våningen upptäckte en från handen nyss skild tumme. Vid solnedgången kröntes deras ansträngningar med framgång: de lyckades bliva herrar över elden, men ej förrän taket störtat in och hela huset blivit förvandlat till en fullständig ruin, där, med undantag av några snedvridna cylindrar och en massa järnrör, intet återstod av det hemska maskineri, som stått min patient så dyrt. I ett uthus fann man stora förråd av tenn och nickel, men ej ett enda av de falska mynten, något, som förklarar tillvaron av de förut omnämnda stora kistorna. Det sätt, på vilket den unge ingenjören blivit förd från trädgården till den plats, där han vaknade till sans, skulle ha förblivit en hemlighet, om ej den mjuka marken berättat oss sin historia. Den sårade, vanmäktige mannen hade tydligen blivit buren dit av två personer, av vilka en haft ovanligt små fötter, den andre oerhört stora, och man kunde således antaga, att den tystlåtne engelsmannen, mindre djärv eller mindre blodtörstig än kamraten, hjälpt kvinnan att sätta den medvetslöse mannen i säkerhet.
»Nå ja», sade ingenjören i sorgmodig ton, när vi intogo våra platser för att återvända till London, »den här affären har ej varit särdeles inbringande för mig! Jag har förlorat min ena tumme, jag har gått miste om de utlovade femtio guinéerna, och vad har jag väl vunnit?»
»Erfarenhet», sade Holmes skrattande. »Indirekt kan ju denna ha ganska stort värde; ni behöver endast kläda ert nattliga äventyr i ord, och ni kommer att i hela ert liv bli en högst eftersökt sällskapskarl.»
Bruden från Californien.
Lord St. Simons giftermål och dess egendomliga slut ha längesedan upphört att utgöra ett samtalsämne i de högadliga kretsar, den olycklige brudgummen tillhör. Historien har trängts i skuggan av nya skandaler, vilkas pikantare detaljer kommit nyhetsjägare och skvallersystrar att glömma det nu fyra år gamla dramat. Som jag emellertid har anledning tro, att de med detsamma förbundna omständigheterna aldrig blivit till fullo kända av allmänheten och som min vän Sherlock Holmes haft ej så litet att göra med sakens utredning, anser jag att en skiss av nämnda märkvärdiga episod ej får saknas i min lilla framställning av hans bedrifter.
Ett par veckor före mitt eget bröllop och under den tid jag ännu bodde tillsammans med Sherlock Holmes vid Baker-Street, kom denne hem från en kvällspromenad och fann ett brev liggande på sitt skrivbord. Jag hade tillbrakt hela dagen inomhus, ty vädret hade dragit sig åt regnleden, det blåste häftigt, och den jezailkula, som jag i en av mina lemmar fört med mig hem till minne av mitt fälttåg i Afghanistan, gjorde sig mer än vanligt påmind. Halvliggande i en länstol med benen upplagda på en annan, omgavs jag av ett helt berg av tidningar; slutligen, mätt på dagens nyheter, kastade jag dem ifrån mig och låg tyst och orörlig, betraktande det med ett ofantligt stort krönt namnchiffer prydda kuvert, som nyss för Holmes' räkning avlämnats, i mitt stilla sinne undrande, vem min väns förnäme korrespondent kunde vara.
»Här har du en fasligt elegant epistel», sade jag, när Holmes kom in. »Dina brev i morgse voro, om jag minns rätt, från en fiskmånglare och en tullsnok.»
»Ja, min korrespondans har säkerligen alla omväxlingens behag», svarade han småleende, »och mina anspråkslösaste brevskrivare äro ofta de intressantaste. Det här liknar ett av de där ovälkomna sociala kallelsebrev, som tvinga en stackare antingen att bli uttråkad eller att ljuga.»
Han bröt sigillet och kastade en blick på brevets innehåll.
»Å, tänk dig bara, det kan kanske bli intressant nog», sade han.
»Inget bjudningsbrev, således?»
»Nej, det är rent professionellt.»
»Och från en förnäm klient?»
»Från en av de högst uppsatta i England.»
»Min käre Holmes, jag gratulerar dig!»
»Jag försäkrar dig, Watson, att min klients sociala ställning betyder vida mindre för mig än hans sak. Men det är ju möjligt, att den här 'affären' ej kommer att sakna intresse. Du har ju flitigt studerat tidningarna på sista tiden, inte sant?»
»Det ser ut så», sade jag i bedrövlig ton och pekade på en stor stapel »nyheter», som låg i ett hörn. »Jag har ej haft något annat att göra.»
»Tur för mig — nu kan du kanske sätta mig in i förhållandena. Jag läser ingenting annat än rättegångs- och polissaker. Men om du så noga följt med dagens händelser, har du troligen reda på lord St. Simon och hans bröllop?»
»Ja visst — det har intresserat mig mycket.»
»Det var bra. Brevet, som du här ser, är från lord St. Simon. Jag skall läsa upp det för dig, och sedan måste du i gengäld leta reda på allt vad tidningarna ha att förmäla om saken. Så här skriver han:
- »Bäste mr Sherlock Holmes!
Lord Backwater har sagt mig, att jag kan hysa fullt förtroende till er omdömesförmåga och er grannlagenhet. Jag har därför beslutat göra er ett besök och fråga er till råds angående den pinsamma händelse, som i sammanhang med mitt bröllop tilldragit sig. Mr Lestrade från Scotland Yard har redan tagit saken om hand, men han säger sig ej ha något emot att samarbeta med er och anser, att ni till och med kan vara honom till hjälp. Jag ämnar besöka er klockan fyra i eftermiddag. Skulle ni vid den tiden ha stämt möte med någon annan, ber jag er uppskjuta det, enär mitt ärende är av största vikt och ej tål något uppskov.
Högaktningsfullt
Robert St. Simon.»
»Biljetten är daterad från Grosvenor Manor, skriven med en gåspenna, och den ädle lorden har haft det lilla missödet att få en bläckfläck på yttersidan av sitt högra lillfinger», anmärkte Holmes, i det han vek ihop episteln.
»Han skriver klockan fyra — hon är tre nu. Han skall vara här om en timme.» »Då har jag jämt och nätt tid att med din hjälp få litet 'hum' om saken. Se igenom tidningarna där, är du hederlig, och ordna dem i tidsföljd, medan jag tar reda på, vem vår klient egentligen är.»
Holmes valde bland en hop uppslagsböcker och tog slutligen fram en i rött inbunden kalender.
»Här har jag honom», sade han, i det han satte sig ner och lade boken på sitt knä. »'Robert Walsingham De Vere St. Simon, andre son till hertigen av Balmoral — hm! Vapen: blått med tre fotanglar i svart fält. Född 1846'. Är alltså fyrtioett år, bra gammal för att gifta sig. Var kolonialminister för ej så länge sedan. Härstammar i rätt nedstigande led från ätten Plantagenet och på spinnsidan från självaste släkten Tudor. Nå ja, det där var då inte särdeles instruktivt. Jag måste ta min tillflykt till dig, Watson, om jag skall kunna få några fakta att gå efter.»
»Jag har ej minsta svårighet att finna, vad jag söker», sade jag; »händelsen har alldeles nyss tilldragit sig, och som den var både ovanlig och egendomlig, intresserade den mig. Jag har ej omnämnt saken för dig, emedan jag visste, att du hade en viktig undersökning om hand och ej tycker om att då bli störd i din tankegång.»
»Å — du menar den lilla historien med möbelvagnen från Grosvenor-Square. Den är redan undanstökad — var för resten inte det minsta invecklad. Låt mig så få höra resultatet av din 'revision'!»
»Här är den första notis, jag kunnat finna; den stod bland 'Familjenyheter' i 'The Morning Post' för ett par veckor sedan. 'Förlovning har ingåtts mellan lord Robert St. Simon, andre sonen till hertigen av Balmoral, och miss Hatty Doran, enda dotter till Alexander Doran, Esq., från San Francisco, Cal., U. S. A. Bröllopet kommer troligen att äga rum inom den närmaste framtiden.' Det är alltsammans.»
»Enkelt och rakt på sak», anmärkte Holmes och sträckte sina långa, smala ben fram mot eldbrasan.
»Det stod en litet längre artikel om saken i en annan tidning samma vecka. Aha! — här ha vi den:
»Något mer?» frågade Holmes gäspande.
»Å ja; massor. Det finns ännu en notis i 'The Morning Post' till den ändan, att bröllopet skulle firas i största enkelhet; att vigseln skulle ske i St. George-kyrkan, Hanover-Square; att endast ett halvt dussin intima vänner skulle inbjudas och att festmåltiden skulle intagas i det av mr Aloysius Doran förhyrda huset vid Lancaster Gate. Två dagar senare — förra onsdagen — syntes ett kort meddelande om, att bröllopet ägt rum och att de nygifta skulle tillbringa smekmånaden på Lord Backwaters slott, nära Petersfield. Detta är alla de notiser, som stod att läsa i tidningarna, innan bruden försvann.»
»Innan hon gjorde vad?» utropade Holmes livligt.
»Innan hon försvann.»
»När försvann hon?»
»Under frukosten, medan alla gästerna ännu voro samlade.»
»Såå. Detta tycks bli intressantare, än jag trodde — riktigt dramatiskt,»
»Ja — jag tyckte genast, att det skilde sig en smula från det vardagliga.»
»Det händer ju, att en av kontrahenterna försvinner, innan vigselceremonien ägt rum och även ibland under smekmånaden, men jag kan ej dra mig till minnes ett fall, då det skett så snart som i det här. Vill du vara snäll och ge mig några detaljer.»
»De tyckas ej vara vidare fullständiga.»
»Vi kunna ju möjligen vara i stånd att fylla i vad som fattas.»
»Sådana de nu äro stå de till finnandes i en artikel i en av gårdagens tidningar under rubriken: 'Egendomlig händelse vid ett fashionabelt bröllop'.
»Är detta allt?»
»Ja med undantag av en liten notis i en annan morgontidning, men den är kanske ej av minsta betydelse.»
»Och den lyder?»
»Att miss Flora Millar, den kvinna, som ställde till den obehagliga scenen, verkligen blivit arresterad. Hon lär ha varit dansös vid Allegro-teatern och känt brudgummen sedan flere år tillbaka. Det finns inga andra enskildheter, och du har reda på hela saken nu — åtminstone så mycket av den, som blivit framställd i de dagliga tidningarna.»
»Och den tycks vara intressant — skall bli roligt få närmare upplysningar. Men nu ringer det, Watson, och som klockan är ett par minuter över fyra, är det troligen vår förnäme klient, som infinner sig. För all del i världen, gå inte din väg, Watson! Det är bra att ha ett vittne, som sedan kan uppfriska ens minne.»
»Lord Robert St. Simon», anmälde vår lille betjäntpojke och öppnade dörren på vid gavel. Den herre, som visade sig på tröskeln hade behagliga, fina anletsdrag med blek hy; kring munnen låg ett uttryck av retlighet, men ögat hade den fasta, öppna blick, som utvisar, att dess ägare varit van att befalla och bli åtlydd. Hans sätt var livligt, men han gjorde intryck av att ej vara särdeles ung; hans hållning var lutande och hans knän krokiga. När han tog av sig hatten, såg man ock, att håret var lätt gråsprängt och tunt på hjässan. Han var ytterst elegant, ja, sprättaktigt klädd, i hög krage, svart promenadrock, vit väst, gula handskar, lackerade skor och ljusa damasker. Han steg långsamt fram i rummet, såg sig obesvärat omkring och svängde oupphörligt det breda band, som fasthöll hans i guld infattade monokel.
»God dag, lord St. Simon», sade Holmes, i det han reste sig från sin plats och bugade sig.
»Var god slå er ner i den här korgstolen. Denne herre är min vän och kollega, doktor Watson. Kom litet närmare brasan och låt oss i lugn och ro tala om den angelägenhet, som fört er hit.»
»Tack — ja — den där tilldragelsen, för vars skull jag vill rådföra mig med er, har ju varit ofantligt obehaglig — den har väckt ett högst pinsamt uppseende, som ni lätt kan tänka er, mr Holmes. Jag har blivit på det djupaste kränkt. Man har sagt mig, att ni haft åtskilliga ömtåliga saker av ungefär samma slag om händer, fast edra klienter näppeligen varit av min samhällsställning.»
»Nej — jag stiger nedför rangskalan.»
»Jag ber om ursäkt — ni stiger ner?»
»Ja — min siste klient i det här slags 'affärer' var en kung.»
»Å — är det möjligt! Det anade jag ej. Och vilken kung, om jag törs fråga?»
»Kungen av Skandinavien.»
»Hur? Hade hans gemål försvunnit?»
»Ni kan nog förstå», sade Holmes ytterst artigt, »att jag angående mina andra klienters 'affärer' iakttager samma förtegenhet, som jag antar ni fordrar av mig.»
»Ja, naturligtvis — mycket rätt, mycket rätt! Jag ber om ursäkt. Vad mina egna angelägenheter angå, så är jag redo att giva er varje upplysning, som kan hjälpa er att vinna klarhet i saken.»
»Tack, lord St. Simon. Allt vad som stått i tidningarna angående ert missöde, är mig redan bekant; jag antar, att den här notisen till exempel angående er bruds försvinnande, är korrekt?»
Lord St. Simon ögnade igenom artikeln i fråga.
»Ja — den är fullt korrekt — fullt sanningsenlig.»
»Men den behöver fullständigas, om den skall kunna vara till någon nytta. Jag tror, att vi komma bäst och fortast till målet, om jag frågar er om de detaljer, jag vill ha reda på.»
»Var så god.»
»När och var träffade ni första gången miss Hatty Doran?»
»I San Francisco för ett år sedan.»
»Var ni stadd på resa i Amerika?»
»Ja.»
»Ingick ni då förlovning med den unga damen?»
»Nej.»
»Men ni voro intresserade av varandra?»
»Jag var mycket road av hennes sällskap, och hon märkte nog, att jag föredrog henne framför andra.»
»Hennes far är ju mycket rik?»
»Han anses vara en av Västerns rikaste män.»
»På vad sätt har han förvärvat sin rikedom?»
»På guldgruvor; för ett par år sedan ägde han ingenting. Så fann han guld, spekulerade och blev inom kort miljonär.»
»Vad är er åsikt om den unga damens — er hustrus — karaktär?»
Lorden svängde sin monokel med allt större fart och stirrade in i den flammande brasan.
»Ni förstår, mr Holmes», sade han slutligen, »min hustru var tjugo år gammal, när hennes far så plötsligt blev rik. Förut hade hon fört ett fritt liv i ett guldgrävarläger, och efter eget behag strövat omkring i skog och mark — naturen har varit hennes enda uppfostrarinna. Hon var vad vi i England kalla för en riktig vildkatt — frisk och sund, fri och obesvärad, utan aning om de fjättrar, traditionen pålägger. Hon är häftig till lynnet — en sjudande vulkan, kan man säga — hon fattar sina beslut med förvånande snabbhet och utför dem utan tanke på fruktan. Å andra sidan skulle jag ej ha givit henne det namn, jag har den förmånen att bära, (här hostade han högtidligt) om jag ej ansett henne för en i grund och botten ädel kvinna. Jag tror henne i stånd till den mest heroiska självuppoffring, och allt som kom under benämningen vanhederligt eller skamligt uppväckte henne högsta avsky.»
»Har ni ett porträtt av henne?»
»Ja — jag tog ett med mig.»
Han öppnade en medaljong och visade oss bilden av en mycket vacker ung kvinna. Det var ingen fotografi, utan en på elfenben målad miniatyr, och artisten hade gjort full rättvisa åt det glänsande svarta håret, de stora mörka ögonen och den förtjusande munnen. Holmes betraktade bilden länge och uppmärksamt; så stängde han medaljongen och gav den tillbaka till lord St. Simon.
»Den unga damen kom således till London, och ni förnyade er bekantskap med henne?»
»Ja, hennes far tog henne med sig hit i tid för sista säsongen. Jag träffade henne flera gånger och förlovade mig med henne; vårt bröllop har i dagarna firats.»
»Hon medförde, har jag trott mig förstå, en betydlig hemgift?»
»Ja — ganska ansenlig, fast inte större än som vanligt brukas i min familj.»
»Och pengarna bli naturligtvis edra — giftermålet var ju en 'fait accompli'?»
»Jag har verkligen inte gjort mig underrättad om den saken.»
»Jaså — inte det? Träffade ni miss Doran dagen före bröllopet?»
»Ja.»
»Var hon vid gott humör?»
»Jag har sällan sett henne vid bättre lynne. Hon talade hela tiden om vad vi skulle göra, sedan vi blivit gifta.»
»Såå — det var ju mycket intressant. Och på bröllopsmorgonen?»
»Hon var strålande glad och munter — åtminstone tills efter vigseln.»
»Märkte ni då någon förändring hos henne?»
»För att säga sanningen, såg jag då för första gången att hennes lynne ej var av mildaste slag. Händelsen är emellertid allt för obetydlig och kan ej ha det minsta med hennes försvinnande att göra.»
»Tala likväl om den — man kan ju aldrig veta.»
»Å — det var så barnsligt! När vi voro på väg till sakristian, tappade hon sin brudbukett; vi gingo just förbi den första bänken, och blommorna föllo ner på golvet i densamma. Hon hejdade för en sekund sina steg, och en herre, som satt i bänken, tog upp buketten och gav henne den. Blommorna tycktes ej ha lidit minsta skada, men när jag sade ett par ord om det lilla missödet till min hustru, svarade hon mig riktigt snäsigt; i vagnen på väg hem från kyrkan föreföll hon mycket upprörd — alldeles för mycket; saken var ju en ren bagatell.»
»Ja visst. Men ni säger, att det fanns en herre i den där kyrkbänken. Hade allmänheten tillträde till kyrkan under vigselceremonien?»
»Å -ja; det är omöjligt hålla folk borta, när kyrkan står öppen.»
»Var den nämnde herrn en vän till er hustru?»
»Nej, nej, visst inte; jag säger av ren hövlighet en 'herre', men han såg egentligen ut som en hederlig, bra arbetare. Jag tittade knappt på honom. Men jag tror, vi avlägsna oss alltför mycket från vårt ämne.»
»Lady St. Simon återvände således från kyrkan i en mindre glad och lycklig sinnesstämning. Vad gjorde hon, så snart hon kommit hem?»
»Hon gav några order åt sin kammarjungfru.»
»Vad är det för ett slags person?»
»Hon heter Alice, är amerikanska, och min hustru hade henne med sig från Californien.»
»En förtrogen alltså?»
»Ja, nästan väl förtrogen — jag tyckte min hustru tillät henne att ta sig alltför stora friheter. Men i Amerika har man ju ett annat sätt att se saken.»
»Hur länge talade er hustru med denna Alice?»
»Å — bara ett par minuter. Jag var sysselsatt på annat håll.»
»Hörde ni något av deras samtal?»
»Lady St. Simon sade något om att 'ha första inteckningen' — hon hade den ovanan att ibland tala slang, och jag har ingen aning om, vad hon menade.»
»Och vad gjorde er hustru sedan?»
»Hon begav sig in i matsalen.»
»Vid er arm?»
»Nej — hon gick ensam. Hon var mycket oberoende i sådana små etikettsfrågor. När vi suttit till bords ungefär tio minuter, reste hon sig hastigt, mumlade ett par ord till ursäkt och lämnade rummet. Hon kom aldrig tillbaka.»
»Men den här kammarjungfrun Alice påstår, att er hustru gick upp i sin sängkammare, tog en lång ytterkappa och en hatt på sig och gick ut?»
»Ja visst. Och sedan har man sett henne i Hyde Park i sällskap med Flora Millar, en kvinna, som nu sitter i fängsligt förvar och som samma morgon vårt bröllop firades, tillställt en pinsam scen i mr Dorans hem.»
»Jaha — jag vet. Skulle ni vilja ge mig några upplysningar om den där unga kvinnan och edra förbindelser med henne?
Lord St. Simon ryckte på axlarna och höjde ögonbrynen.
»Vi ha stått på förtrolig fot med varandra under flere år — mycket förtrolig fot, kan jag gärna säga. Hon var engagerad vid Allegroteatern. Jag har varit särdeles frikostig mot henne, och hon har alls ingen orsak att beklaga sig, men ni känner ju fruntimmerna, mr Holmes! Flora var en trevlig, söt liten flicka, men förfärligt häftig och oresonlig och uppriktigt fästad vid mig. Hon skrev de hänsynslösaste brev till mig, när hon hörde, att jag skulle gifta mig, och för att säga sanningen, så firades mitt bröllop så tyst och utan ståt endast av den anledningen, att jag var rädd, hon skulle ställa till skandal i kyrkan. Hon kom till mr Dorans bostad, just som vi komma hem, och försökte tränga sig in; hon yttrade sig på ett högst otillbörligt sätt om min hustru, ja, hon gav till och med luft åt hotelser, men jag hade förutsett möjligheten av en dylik scen och givit tjänarna förhållningsorder — de körde bort henne. Hon lugnade sig, när hon såg, att det ej tjänade något till att bråka.»
»Hörde er hustru allt detta?»
»Nej, Gud ske lov, det gjorde hon inte.»
»Men man såg henne sedan i sällskap med den där kvinnan?»
»Ja. Och det är den omständigheten, som mr Lestrade från Scotland Yard, anser vara av så stor betydelse. Man misstänker, att Flora lockat min hustru från hemmet och lagt ut någon förskräcklig snara för henne.»
»Det är ju inte omöjligt.»
»Är ni av samma åsikt?»
»Nej — jag håller det knappt för troligt. Men vad säger ni själv?»
»Jag tror inte, att Flora skulle vilja skada ens en fluga.»
»Men svartsjuka ändrar ofta människors karaktär. Var god framställ er egen teori om vad som hänt.»
»Nå — ja — ser ni, jag har kommit hit för att få höra er mening om saken, ej för att framlägga min; jag har givit er alla fakta. Men eftersom ni frågar mig, kan jag ju gärna säga min åsikt vara den, att spänningen och oron — medvetandet om det stora steg framåt hon tagit på den sociala rangskalan — hos min hustru orsakat en lätt rubbning i nervsystemet.»
»Med andra ord — att hon blivit sinnesrubbad?»
»Ja, ser ni, när jag betänker, att hon vänt ryggen till — jag vill inte precis säga mig själv, men till så mycket, som mången annan förgäves eftersträvat — så kan jag knappt förklara det på annat sätt.»
»Den hypotesen är ju ej heller oantaglig», sade Holmes småleende. »Och nu, lord St. Simon, tror jag, att jag fått reda på nästan allt, vad jag behöver veta. Bara en fråga till: satt ni vid frukostbordet så, att ni kunde se ut genom fönstret?»
»Vi kunde se motsatta sidan av gatan och Parken.»
»Alldeles riktigt, ja. Nu behöver jag ej uppehålla er längre — jag skall låta er höra av mig.»
»Om ni lyckas lösa problemet, ja», sade vår klient och reste sig från sin plats.
»Jag har redan löst det.»
»Hur? Hörde jag rätt? Vad sade ni?»
»Att jag redan löst problemet.»
»Var är min hustru då?»
»Det är en liten detalj, som jag snart skall komma underfund med.»
Lord St. Simon skakade på huvudet.
»Jag tror, att lösningen av gåtan fordrar visare huvud än ert eller mitt», sade han, bugade sig på ett ytterst artigt, gammaldags sätt och lämnade rummet.
»Det är mer än snällt av lord St. Simon att hedra mitt huvud genom att sätta det i jämnhöjd med sitt eget», sade Holmes skrattande. »Vi ska' ha oss en viskygrogg och en cigarr efter det här korsförhöret. Jag hade hela saken klar för mig, innan vår klient steg in i rummet.»
»Min käre Holmes!»
»Jag känner till flere sådana fall, fast intet, som gått så raskt av stapeln. Mina frågor förvandlade min gissning till visshet. Påtagliga bevis äro ofta mycket övertygande, såsom till exempel, när man finner fiskyngel i mjölken, för att citera Thoreau.»
»Men jag har ju hört allt, som du fått veta.»
»Utan att som jag äga kännedom om förut existerande liknande fall. Det hände något alldeles likadant i Aberdeen för ett par år sedan och ävenledes i München året efter fransk-tyska kriget. Det är en av dessa — men, hallå! Här ha vi Lestrade. God afton, Lestrade! Det står ett rent glas på skänken därborta, och cigarrerna ligga i lådan framför er.»
Detektiven var utstyrd i kavaj och löst knuten halsduk, och detta gav honom ett visst sjömansartat utseende; i handen bar han en liten svart resväska. Efter en kort hälsning slog han sig ner och tände den cigarr, som bjöds honom.
»Vad står på?» frågade Holmes med skälmen i ögonvrån. »Ni ser så missnöjd ut?»
»Det är jag också. Det är den här förbannade St. Simon-affären — jag kan rakt inte bli klok på den.»
»Inte? Det var besynnerligt.»
»Vem har någonsin hört talas om en sådan röra — så fort jag tror mig ha fått upp ett spår, är det borta. Jag har arbetat och gnott hela dagen för den där sakens skull.»
»Och den tycks ha pressat svetten ur er», sade Holmes och lade handen på detektivens arm.
»Ja — våt åtminstone är jag då — jag har draggat i Serpentine-dammen.»
»Efter vad, i alla himlars namn?»
»Efter lady St. Simons lik.»
Sherlock Holmes lutade sig tillbaka i sin stol och brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Har ni inte draggat i fontänen vid Trafalgar-Square också?»
»Hur? Vad menar ni?»
»Ni har lika stor utsikt att finna den dam, ni söker, på det ena stället som på det andra.»
Lestrade kastade en förargad blick på min vän.
»Ni känner väl redan i grund och botten till saken?» brummade han. »Jag har alldeles nyss hört talas om den, men icke för ty är min åsikt fullt stadgad.»
»Såå — och ni anser, att Serpentine-dammen alls icke spelar någon roll i dramat?»
»Jag håller det inte för troligt.»
»Då kanske ni vill ha den stora godheten förklara, hur det kommer sig, att vi funnit dessa persedlar där?»
Han öppnade den väska, han medfört, och kastade ned på golvet en vit sidenklädning, ett par vita sidenskor, en brudkrona med vidfästad lång slöja — alltsammans smutsigt och genomvått.
»Seså», sade han och lade en ny blank vigselring på den lilla högen av våta kläder. »Där har ni en nöt att knäcka, master Holmes!»
»Tror ni?» sade min vän och utsände det ena blå rökmolnet efter det andra. »Har ni hittat allt det där i Serpentine-dammen?»
»Nej — en parkvakt fann dem liggande alldeles intill ena strandkanten. Man har igenkänt kläderna såsom tillhörande lady St. Simon, och jag trodde, att när hennes kläder fanns där, kunde kroppen inte vara långt borta.»
»Till följd av samma snillrika resonemang borde alltså en människas kropp alltid befinna sig i närheten av hennes klädskåp. Och till vilket resultat hoppades ni komma genom den här upptäckten?»
»Till något bevis för Flora Millars delaktighet i brudens försvinnande.»
»Jag är rädd, att detta blir svårt för er.»
»Är ni verkligen det?» utbrast Lestrade med en viss bitterhet.
»Jag å min sida är rädd för, Holmes, att ni inte är särdeles praktisk — edra slutledningar och edra resonemang tjäna tydligen ingenting till. Den här klädningen bevisar just med otvetydig säkerhet Flora Millars brottslighet.»
»På vad sätt?»
»I klädningen finns en ficka — i fickan fanns en visitkortsbok — i visitkortsboken fanns ett brev. Och här är det!» Han kastade en liten biljett på bordet. »Och hör så på! 'Ni skall få se mig, när allt är färdigt. Kom då genast. F. H. M.' Nu är min tanke den, att lady St. Simon blivit lockad bort av Flora Millar, och att denna — med andras tillhjälp, naturligtvis — är skyldig till hennes försvinnande. Här — undertecknat med hennes egna initialer — är det lilla brev den sluga flickan troligen lyckats smyga in i brudens hand och som lockat offret i fördärvet.»
»Utmärkt, Lestrade», sade Holmes skrattande. »Ni är då listig med besked. Låt mig få se på brevet.» Han tog med största likgiltighet upp den lilla biljetten, men plötsligt förändrades hans sätt, och han lät höra ett litet utrop av tillfredsställelse. »Det här var verkligen mycket viktigt», sade han.
»Jaså — ni tycker det?»
»Ja visst; jag gratulerar er!»
Lestrade reste sig med triumferande min från sin plats och lutade sig fram för att betrakta det skrivna.
»Men ni ser ju på orätt sida!» utbrast han.
»Tvärtom — tvärtom, min vän! Den här sidan är den rätta.»
»Den rätta? Ni är tokig! Vänd papperet om, så får ni se det med blyerts skrivna budskapet.»
»Ja, men på den här sidan står något, som tycks vara en del av en hotellräkning, och den intresserar mig ofantligt.»
»Den har ingenting att betyda — jag har redan sett på den», sade Lestrade. 'Den 4:de oktober: rum, 8 shillings; frukost 2 sh. 6 pence, cocktail 1 sh.; lunch 2 sh. 6 pence; ett glas sherry 8 pence'. Jag kan inte se någonting i det.»
»Mycket troligt — men det är likafullt särdeles viktigt. Vad biljetten angår, så har den också stor betydelse — åtminstone ha initialerna det — och jag får än en gång gratulera er.»
»Jag har nu förslösat tid nog», sade Lestrade; »jag sätter hårt, redbart arbete främst och har inte stort förtroende till de teorier, man spinner ihop i sin länstol vid eldbrasan. Farväl, mr Holmes; vi få väl se, vem som först lyckas reda ut den här historien.»
Han samlade ihop de kringströdda klädespersedlarna, stoppade in dem i sin väska och gick mot dörren.
»Jag skall ge er en liten vink, Lestrade», sade Holmes långsamt, innan hans rival hunnit ut genom dörren. »Jag skall ge er nyckeln till gåtan: Lady St. Simon är en myt. Det finns ej — och det har aldrig funnits någon sådan person.»
Lestrade kastade en medömkans blick på min vän. Så vände han sig till mig, knackade sig med fingerspetsarna lätt på pannan, skakade på huvudet och skyndade bort.
Knappt hade han stängt dörren bakom sig, förrän Holmes steg upp och satte på sig sin ytterrock.
»Karlen har inte så orätt i vad han säger om arbete utomhus», anmärkte han, »så att jag tror, Watson, att jag måste låta dig sällskapa med dina tidningar så länge.»
Klockan var över fem, när Sherlock Holmes lämnade mig, men jag tick ej tid att känna mig ensam, ty efter en helt kort stund infann sig från en restauration en kypare, medförande en stor, flat korg. Med hjälp av en yngling, som stod under hans order, packade han upp korgens innehåll och dukade till min stora förvåning raskt fram en liten läcker, kall supé. Där fanns bland mycket annat ett par stekta morkullor, en fasan, gåsleverpastej och en hel klunga, ärevördiga, spindelsvävsbetäckta vinflaskor. När de bägge slutat sitt värv, försvunno de likt andarna i »Tusen och en natt», utan att ge mig någon annan förklaring än den, att supén var betald och skulle levereras till 221 B, Baker-Street.
Strax före klockan nio inträdde Sherlock Holmes med raska steg i rummet. Han såg allvarsam ut, men den strålande blicken i hans ögon sade mig, att hans »expedition» slagit väl ut och att hans slutledningar voro riktiga.
»De ha alltså redan dukat?» sade han och gnuggade sina händer.
»Du tycks vänta främmande. Det är dukat för fem.»
»Ja, det kan nog hända, att ett par personer titta hit i kväll», sade han. »Lord St. Simon borde redan vara här. Aha — det är nog hans steg jag hör i trappan.»
Det var verkligen den ädle lorden, som brådskande trädde in; han svängde sin monokel med hastigare fart än vanligt, och hans aristokratiska drag hade ett oroligt, ängsligt uttryck.
»Ni har således fått mitt bud?» frågade Holmes.
»Ja, och jag måste bekänna, att innehållet i ert brev på det högsta överraskat mig. Är ni säker på, att vad ni säger, är sant?»
»Fullt säker.»
Lord St. Simon sjönk ner i en stol och förde handen över sin panna.
»Vad skall hertigen säga?» mumlade han. »Vad skall han säga, när han får höra, att en medlem av hans familj blivit utsatt för en sådan skymf?»
»Det var ju en ren tillfällighet — jag kan ej inse, att det kan bli tal om någon skymf, ej ens en förödmjukelse.»
»Ni ser saken från en helt annan synpunkt.»
»Jag medger, att jag ej anser någon klandervärd i det här fallet — den unga damen hade knappt kunnat handla annorlunda, fast hennes sätt att gå till väga ju hade kunnat vara litet mindre brådstörtat. Men hon äger ingen mor — ingen vän, som kunde råda henne vid en dylik kris i hennes liv.»
»Det var en skymf — en offentlig skymf», upprepade lord St. Simon och trummade med fingerspetsarna på bordet.
»Ni måste ha överseende med den stackars unga flickan; hon befann sig i en svår, alldeles oförutsedd belägenhet.»
»Jag tänker inte visa det minsta överseende; jag är mycket ond — jag har blivit skamligt illa behandlad.»
»Jag tyckte det ringde», sade Holmes. »Mycket riktigt — jag hör steg i trappan. Om det ej kan lyckas mig att övertala er att se saken i ett mildare ljus, så ha vi här en advokat, som kanske skall ha bättre framgång.»
Han öppnade dörren och förde in en dam och en herre.
»Lord St. Simon, sade han, tillåt mig att presentera er för mr och mrs Francis Hay Moulton. Jag tror, att ni redan är bekant med den unga frun.»
Vid åsynen av de nya gästerna hade vår klient sprungit upp från sin plats och stod nu mycket rak med nedslagna ögon och handen vilande på bordet — en bild av sårad värdighet. Mrs Moulton hade hastigt gått fram till honom och räckt honom sin hand, men han fann likväl ej för gott att lyfta blicken. Och detta var kanske rätt lyckligt för hans beslut, ty han hade näppeligen kunnat motstå hennes bedjande anlete.
»Ni är ond, Robert», sade hon. »Nå ja — ni har ju ock all anledning därtill.»
»Det behövs inga ursäkter», sade lord St. Simon bittert.
»Å — jo — jag vet mer än väl, att jag behandlat er illa, och att jag bort tala med er, innan jag gav mig i väg; men jag var alldeles yr i huvudet — från det ögonblick jag såg Frank, visste jag verkligen inte, vad jag sade eller gjorde. Det är rent av underligt, att jag inte föll ned och svimmade rakt framför altaret.»
»Ni önskar måhända, mrs Moulton, att min vän och jag lämna rummet, medan ni förklarar sakens sammanhang för lord St. Simon?»
»Om jag får säga min mening», inföll den unge äkta mannen, »så tycker jag, att vi redan haft allt för mycket hemligheter om den här affären. För min del ville jag helst, att både Europa och Amerika finge reda på, hur allt hänger ihop.» Han var en liten, mager, solbränd karl med skarpa anletsdrag och livligt sätt.
»Då skall jag tala om hela historien för er», sade den unga damen. »Frank här och jag träffades år 1881, i Mc Quirs guldgrävarläger, nära Klippiga bergen, där pappa hade inmutat en gruva. Vi voro förlovade, Frank och jag; men så en dag råkade pappa på en guldåder och blev en rik karl, under det stackars Frank arbetade förgäves och inte tog in en enda styver. Ju rikare pappa blev, desto fattigare blev Frank, och slutligen ville pappa inte längre höra talas om vår förlovning utan skickade mig till 'Frisco'. Men Frank ville inte ge spelet förlorat; han for efter mig och vi råkades utan att pappa fick reda på det. Han skulle bara ha blivit ursinnig, om han fått veta det, och därför togo vi saken i våra egna händer. Frank sade, att han skulle ge sig av långt bort och förtjäna pengar, han med, och inte komma och hämta mig, förrän han var lika rik som pappa. Och jag lovade att vänta på honom ända till domedag och inte tänka på att gifta mig med någon annan, så länge han fanns i livet. 'Varför skulle vi inte ta och gifta oss genast', sade han; 'då kan jag vara fullt säker på dig, och jag skall ändå inte göra anspråk på dig som min hustru, förrän jag kommer tillbaka'. Nå — ja — vi överlade om saken, och han hade ställt i ordning med präst och allt, så att vi läto viga oss med detsamma. Sedan begav sig Frank ut i världen för att söka sin lycka, och jag reste hem till pappa.
»Nästa gång jag hörde något från Frank, var han i Montana, och därifrån for han till Arizona, och så skrev han till mig från New Mexico. Slutligen kom en lång historia i tidningarna om hur ett guldgrävarläger blivit anfallet av Apache-indianerna, och Franks namn stod på listan av dem, som blivit dödade. Jag svimmade, när jag läste detta och låg sedan sjuk i flere månader. Pappa trodde, att jag rent av skulle tyna bort och rådfrågade så gott som varenda doktor i 'Frisco'. Under ett helt år hörde jag ej ett ord från Frank och blev slutligen fullt och fast övertygad om, att han var död. Så kom lord St. Simons till 'Frisco' och sen reste vi till London, och giftermålsplanen braktes på tapeten, och pappa var mycket belåten; men hela tiden kände jag, att ingen man i hela vida världen någonsin skulle kunna intaga den plats i mitt hjärta, jag en gång skänkt Frank.
»Hade jag gift mig med lord St. Simon, skulle jag naturligtvis ha fyllt mina plikter mot honom. Man kan ej befalla över sin kärlek, men väl över sina handlingar. Jag följde honom till altaret med föresats att efter bästa förmåga bli honom en god maka. Men ni kan nog tänka er, vad jag kunde, när jag, just som jag kom fram till altarringen och ett ögonblick såg mig tillbaka, fick se Frank stå i främsta kyrkbänken och stirra på mig. Först trodde jag, att det var hans vålnad; men när jag än en gång vände mig om, såg jag honom alltjämt stående där, och hans ögon tycktes fråga, om jag var glad att se honom eller ej. Jag undrar på, att jag inte svimmade på stället — jag kände, att allt gick runt i huvudet på mig, och prästens ord ljödo i mina öron som ett surr av hundratals getingar. Jag visste inte, vad jag skulle göra. Skulle jag svara 'nej' inför altaret och ställa till en scen i själva kyrkan? Jag kastade en blick på Frank, och han tycktes förstå min tankegång — han lade ett finger på munnen för att antyda, att jag borde förhålla mig lugn. Sedan såg jag honom skriva på en bit papper, och jag förstod, att det var ämnat till, mig. När jag gick förbi bänken, där han satt, lät jag min bukett falla; han tog upp den och smög, när han gav mig den, en liten biljett i min hand. Det var bara ett par rader — han bad mig komma till honom, när han gav mig ett tecken, att allt var klart. Naturligtvis insåg jag, att jag först och främst borde tänka på att uppfylla min plikt mot honom och beslöt göra, som han ville.
»När jag kom hem, talade jag om alltsammans för min kammarjungfru, som hade känt honom i Californien och alltid stått på hans sida. Jag befallde henne att ej säga någonting, men att lägga in ett par nödvändiga toalettartiklar och hålla min stora reskappa i beredskap. Jag vet, att jag borde ha talat med lord St. Simon, men det föreföll mig svårt, ja, omöjligt, inför hans mor och alla de andra förnäma gästerna. Och så beslöt jag att rymma och förklara saken efteråt. Jag hade knappt suttit till bords i tio minuter, förrän jag genom fönstret såg Frank stående på gatan. Han nickade åt mig och gick in i Parken. Jag gick upp på mitt rum, tog på mig mina ytterkläder och följde efter honom. Ett fruntimmer kom fram till mig och berättade en hel del om lord St. Simon — det tycks mig, av det lilla jag uppfattade, som om också han hade sin lilla hemlighet — men jag lyckades bli henne kvitt och få tag på Frank. Vi togo en droska och åkte till hans rum i Gordon-Square, och där firade vi efter alla våra väntans år, vårt riktiga bröllop. Frank hade varit fången hos Apacherna, lyckades fly, begav sig till 'Frisco', fann där, att jag ansåg honom död, och reste genast till England, där han fick reda på mig just samma dag jag för andra gången ämnade gifta mig.»
»Jag läste det i en tidning», förklarade amerikanaren. »Den gav mig den unga damens namn och den kyrka, där hon skulle vigas, men sade ej, var hon bodde.»
»Så rådgjorde vi om, vad vi egentligen borde ta oss till. Frank ville, att vi genast skulle låta de i saken intresserade personerna få veta, hur allt hängde ihop; men jag blygdes så, att jag helst skulle ha velat resa min väg från alltsammans och bara skriva en rad till pappa för att säga honom, att jag levde och mådde bra. Det var riktigt hemskt att tänka på alla de där damerna och herrarna, som sutto kring frukostbordet och väntade få se mig komma tillbaka. Frank tog min brudklädning, min krona och slöja, gjorde ett knyte av dem och kastade bort dem så, att ingen skulle finna dem. Troligen skulle vi ha rest till Paris i morgon, om ej mr Holmes kommit till oss just nu — fast jag inte begriper, hur han fått reda på, var vi bodde — och visat oss, att jag hade orätt och Frank rätt och att vi endast skadade oss själva, om vi gjorde en hemlighet av vårt giftermål. Han erbjöd sig skaffa oss tillfälle att tala med lord St. Simon, och vi följde med honom till hans rum här. Nu, Robert, har jag sagt er alltsammans; jag är ledsen över att ha orsakat er obehag, och ber er ej tänka alltför illa om mig.»
Lord St. Simon bibehöll alltjämt sin sträva, tillbakavisande hållning, men han hade utan försök till avbrott lyssnat till den långa berättelsen.
»Ursäkta mig», sade han, »men det är ej min vana att så här inför främmande diskutera mina privata affärer.»
»Ni vill alltså inte förlåta mig? Ni vill inte skaka hand med mig, innan ni går?»
»Jo, gärna, om det kan göra er något nöje.» Han sträckte ut sin hand och fattade slappt den unga fruns darrande fingrar.
»Jag hade hoppats», sade Holmes, »att ni skulle ha velat intaga en enkel supé tillsammans med oss.»
»Ni begär litet för mycket», svarade lorden. »Jag är ju tvungen att finna mig i den vändning saken tagit, men glädja mig över den kan jag verkligen inte. Med er tillåtelse vill jag därför önska er alla god natt.»
Han bugade sig djupt och lämnade rummet.
»Jag vågar hoppas, att ni åtminstone vill hedra mig med ert sällskap», sade Sherlock Holmes. »Det är alltid ett nöje för mig att träffa en amerikan, mr Moulton; jag tillhör nämligen de personer, som tro, att de misstag, som i länge sedan flydda tider begingos av en dåraktig monark och en tanklös minister, ej skola hindra våra efterkommande från att en dag bli medborgare i samma världsrike och samlas kring samma flagga — en förening av 'Union Jack' och 'Stjärnbaneret'.»
»Den här lilla 'affären' har ej saknat sitt intresse», anmärkte Holmes, när våra gäster lämnat oss; »den lär oss, hur enkel en sak i själva verket är och hur lätt den kan förklaras, även om den till en början tycks vara alldeles obegriplig. Ingenting kunde synas mer oförklarligt. Ingenting kunde vara naturligare än denna följd av händelser, sådan som den berättats oss av den unga damen själv, och ingenting märkvärdigare än resultatet, sett från mr Lestrades synpunkt, till exempel.»
»Du misstog dig således inte?»
»Från första början framstodo två fakta klart och tydligt för mig: det ena var, att den unga damen ej haft något emot att underkasta sig vigselceremonien, det andra, att hon ångrat sig ett par minuter, innan hon återvände hem. Det hade således tilldragit sig något, som förmått henne ändra åsikt. Vad kunde det väl ha varit? Hon hade ej talat med någon främmande under vägen till kyrkan, ty hon hade då varit i brudgummens sällskap. Hade hon sett någon, då? I så fall, måste det ha varit någon från Amerika, alldenstund hon tillbrakt så kort tid här i landet, att det knappt varit möjligt för någon att vinna så stort inflytande över henne, att blotta åsynen av denna person skulle förmått henne alldeles ändra sina planer. Du ser nu, att vi genom 'uteslutningsmetoden' kommit till det resultatet, att hon sett en amerikan. Vem kunde då denne amerikan vara, och varför ägde han ett så stort inflytande över henne? Han kunde vara en älskare — han kunde ock vara hennes äkta man. Jag visste, att hon tillbrakt sin första ungdomstid under egendomliga förhållanden och bland en rå, laglös befolkning. Så långt hade jag hunnit i mitt resonemang, innan jag hört lord St. Simons berättelse. När han talade om mannen i kyrkbänken, om brudens förändrade sätt, om det mer än vanligt 'genomskinliga' påhittet att låta en bukett falla till marken och således skaffa sig tillfälle att ta emot en biljett, och vidare nämnde hennes samtal med kammarjungfrun och häntydningen på 'första inteckningen' — ett särdeles vanligt amerikanskt slanguttryck för att beteckna den, som anses ha största anspråken på en person eller sak — då hade jag hela saken klar för mig. Hon hade rymt med en karl, och denne var antingen hennes älskare eller hennes äkta man — jag var mest böjd för att tro det senare.»
»Men hur i all världen kunde du finna dem?»
»Det kunde ha blivit svårt nog, men vår vän Lestrade var i besittning av upplysningar, om vilkas värde han själv ej hade aning. Initialerna voro naturligtvis av ganska stor vikt, men det var af större betydelse få veta, att den okände knappt en vecka förut betalt sin räkning på ett av Londons finaste och dyraste hotell.»
»Hur kunde du veta, att det hotell, han bott på, var fint och dyrt?»
»Priserna, min käre vän, priserna! Åtta shillings för ett rum och åtta pence för ett glas sherry häntydde på ett av de dyraste hotellen. Det finns inte många hotell i London, som 'skörta upp' folk så. I det andra i ordningen, jag i Northumberland Avenue besökte, fick jag, genom att studera resandeboken, veta, att en amerikansk herre vid namn Francis H. Moulton lämnat hotellet dagen förut, och när jag läste igenom räkenskaperna, fann jag, att han betalt precis samma poster, som stått upptagna på räkningen i Lestrades ägo. Hans brev skulle returneras till 226 Gordon-Square, och dit begav jag mig genast. Jag hade den turen att finna det älskande paret hemma, tog mig friheten ge dem några faderliga råd och lyckades övertyga dem om, att det på allt sätt vore bäst, om de klargjorde sin ställning till varandra både för allmänheten och för lord St. Simon. Jag inbjöd dem att träffa honom här och lagade så, att han infann sig.»
»Ja — men resultatet av mötet var just ej särdeles lysande», anmärkte jag. »Den ädle lordens uppförande var ej vidare vänligt och tillmötesgående.»
»Å, Watson», sade Holmes småleende, »det är ju möjligt, att du inte heller skulle vara 'vänlig och tillmötesgående', om du efter allt bråk och besvär med frieri och bröllop fann dig berövad både bruden och den rika hemgiften. Låt oss döma lord St. Simon så milt vi kunna och tacka vår lyckliga stjärna, att vi ha föga utsikt att råka ut för samma missöde som han. Drag din stol fram till brasan och giv mig min fiol, är du snäll — det enda problem, som nu återstår oss att lösa, är sättet att på ett angenämt vis fördriva de här långa, dystra höstkvällarna.»
Beryllkronan.
»Holmes», sade jag, när jag en morgon stod i vårt lilla utbyggda fönster och såg ner på gatan, »här kommer en vansinnig människa springande. Jag tycker verkligen, att karlens närmaste inte borde låta honom ge sig ut på egen hand.»
Min vän steg långsamt upp från sin plats och ställde sig med händerna i sina nattrocksfickor bakom mig. Det var en kall, klar februarimorgon; den snö, som föregående dag fallit, låg ännu kvar på marken och glittrade i solskenet. Mitt på gatan hade de trafikerandes fötter förvandlat de vita, glänsande snömassorna till ett smutsigt, brunsvart band, men på bägge sidor om detta och på trottoarkanterna låg snön lika ren och skinande, som när den föll. Trottoarerna hade visserligen blivit sopade och skrapade, men det var överallt mycket halt, och man såg färre fotgängare än vanligt. Åt den underjordiska järnvägsstationen till syntes ingen annan än den herre, vars egendomliga uppförande väckt min nyfikenhet.
Han kunde vara omkring femtio år gammal, hade en ståtlig, högrest, imponerande gestalt och ett brett ansikte med grova, bestämda drag. Han var enkelt men elegant klädd i svart promenadrock, glänsande hög hatt, bruna damasker och välsittande grå benkläder. Men hans sätt stod i skarp motsats till värdigheten i hans person — han sprang nämligen, gatan fram så fort han orkade och gjorde emellanåt ett slags besynnerliga krumsprång, lik en människa, som är föga van att begagna sig av sina egna fortkomstledamöter. Och under det han rusade framåt, slog han omkring sig med händerna, skakade på huvudet och förvred sitt ansikte på det mest besynnerliga vis.
»Vad i all världen kan det vara med honom?» frågade jag. »Han ser på alla husnumren.»
»Jag tror, minsann, han kommer hit», sade Holmes och gnuggade sina händer.
»Hit?»
»Jaha — han kommer nog i akt och mening att rådfråga mig. Jag känner igen symptomerna. Seså — sade jag dig inte det?» Under det han talade, rusade den främmande herrn, stånkande och pustande, fram till vår dörr och ringde så häftigt, att det genljöd i hela huset. Ett par minuter senare stod han inne i rummet hos oss, fortfarande stånkande och gestikulerande, men med ett så sorgset, förtviflat uttryck i sina ögon, att vårt löje förbyttes till fasa och medlidande. Till en början förmådde han ej framstamma ett enda ord; han stod stilla och vaggade fram och tillbaka, allt under det han drog och slet i sitt hår — det såg verkligen ut, som om han mist förståndet. Så störtade han fram och slog sitt huvud så hårt i väggen, att både Holmes och jag fattade tag i hans armar och drogo honom fram mitt i rummet. Holmes sköt ner honom i en länstol, satte sig bredvid honom, klappade lugnande hans hand och talade till honom på det vänliga, förtroendeingivande sätt, han vid behov visste antaga.
»Ni har kommit hit för att berätta mig er historia, inte sant?» sade han. »Och nu är ni alldeles uttröttad av den hastiga gången. Vänta, tills ni har hämtat er litet; då skall det bli mig ett nöje att söka lösa det lilla problem, ni antagligen vill framlägga för mig.»
Den främmande satt en stund orörlig och sökte bli herre över sin rörelse. Slutligen torkade han sig med näsduken i pannan, pressade läpparna hårt tillsammans och vände sig beslutsamt mot oss.
»Utan tvivel tror ni mig vara vansinnig?» sade han.
»Jag ser mer än väl, att ni drabbats av någon stor olycka», svarade Holmes.
»Det skall Gud veta, att jag har! — En olycka, som vore tillräcklig att beröva mig förståndet — så plötslig och så förskräcklig är den. Offentlig skam skulle jag måhända ha kunnat uthärda, fast jag är en man, på vars karaktär ej minsta skugga vilar. Enskild sorg är varje människas lott här i världen — men när man drabbas av dessa båda olyckor på samma gång och under en så fruktansvärd skepnad, då känner man sig skakad ända in i hjärteroten. Dessutom gäller det ej ensamt mig: de högst uppsatta i landet kunna bli lidande, så framt man ej kan finna en utväg att ordna saken.»
»Lugna er, sir», sade Holmes, »och giv mig en klar, sammanhängande skildring av vad som skett.»
»Mitt namn», sade den stackars främlingen, »är er troligen väl bekant. Jag är Alexander Holder, ene delägaren i firman Holder och Stewenson vid Threadneedle-Street.»
Namnet var oss ej okänt; det tillhörde huvudmannen för en af de största privatbankerna i City. Vad kunde väl ha hänt? Vad kunde väl ha försatt en av staden Londons förnämste medborgare i detta bedrövliga skick? Vi väntade, nyfikna och undrande, tills han slutligen med ännu en kraftig ansträngning behärskat sig nog för att kunna fullfölja sin berättelse.
»Jag vet, hur värdefull tiden är», sade han, »och jag ilade därför hit, så snart polisinspektören föreslagit mig att anlita ert bistånd. Jag kom till Baker-Street med underjordiska banan, och gick till fots från stationen — droskorna köra så långsamt, när det har snöat. Detta är orsaken till, att jag var så andfådd — jag är ej van vid kroppsrörelse. Jag har hämtat mig nu och skall försöka att så kort och redigt som möjligt framlägga alla av mig kända fakta till ert bedömande.
»Ni vet naturligtvis, att framgången av ett sådant affärsföretag som vårt lika mycket beror på vår förmåga att väl placera våra pengar som på ökandet av våra affärsförbindelser och antalet av våra kunder. Ett av våra mest inbringande sätt för kapitalplacering är att låna ut större summor, naturligtvis alltid under förutsättning att det finns godkänd säkerhet. Vi ha haft en hel mängd dylika transaktioner på de sista åren, och det finnes många gamla förnäma familjer, vilka vi försträckt ansenliga penningsummor mot säkerhet i tavlor, dyrbara böcker eller gammalt silver.
»I går morgse satt jag i mitt kontorsrum i banklokalen, när en av mina bokhållare kom in med ett visitkort. Jag blev helt häpen vid åsynen av namnet, som var — — ja, det är måhända bäst, att jag ej ens till er säger något annat än att det var ett namn, känt över hela världen — ett av de högsta, ädlaste namnen i England. Jag var alldeles överväldigad av den ära, som bevisades mig och försökte, när han trädde in, att betyga honom min vördnad; men han kastade sig genast in på affärer; det såg ut, som ville han så fort som möjligt få ett obehagligt ärende uträttat.
»'Mr Holder', sade han, 'man har sagt mig, att ni brukar försträcka lån'.
»'Firman gör så, när säkerheten är god', svarade jag.
»'Jag är för ögonblicket utan pengar', sade han, 'och jag behöver femtio tusen pund. Jag kunde naturligtvis låna en så obetydlig summa tio gånger om av någon god vän, men jag föredrar att vända mig till en affärsman och föra underhandlingen själv. Ni kan ju förstå, att en person i min ställning ej gärna vill stå i tacksamhetsskuld till någon.'
»'På hur lång tid önskar ni nämnda summa?' frågade jag.
»'Nästa måndag får jag in en hel hop pengar och skall då helt säkert återgälda lånet, tillika med den ränta, ni begär. Men jag måste ha pengarna nu genast.'
»'Det skulle vara mig ett stort nöje att utan vidare ordande försträcka lånet av min enskilda förmögenhet', sade jag, 'om det ej vore så, att jag ej tror den räcker till. Om jag å andra sidan gör det i firmans namn, måste jag av hänsyn till min kompanjon fordra att — till och med, när det gäller er — alla affärsmässiga försiktighetsmått iakttagas.'
»'Jag skulle också helst se, att så skedde', svarade han och lyfte upp ett fyrkantigt, svart saffiansetui, som han ställde ifrån sig på bordet. 'Ni har tvivelsutan hört talas om Beryllkronan?'
»'En av de dyrbaraste smyckena bland kronjuvelerna', sade jag.
»'Mycket riktigt'. Han öppnade etuiet, och där låg på sin bädd av finaste rosafärgat sammet det präktiga smycke, om vilket han talat. 'Det finns trettionio oerhört stora beryller', sade han, 'och guldinfattningen är av enormt värde. Även efter lägsta beräkning är kronan värd mer än dubbelt så mycket, som jag bett er försträcka mig. Och jag är villig lämna den som säkerhet.'
»Jag tog den dyrbara klenoden i min hand och såg med villrådighet på min förnäme klient.
»'Betvivlar ni den värde?' frågade han.
»'Visst inte — jag bara tvivlar — —'
»'På det tillbörliga i att jag lämnar den till er? Hys ingen oro för den sakens skull. Jag skulle ej ens drömma om, att anförtro den åt någon, så framt jag ej vore fullt säker på att inom fyra dar kunna återbörda min egendom. Det är en ren formsak. Är säkerheten tillräcklig?'
»'Överflödigt stor.'
»'Ni förstår, mr Holder, att jag ger er ett ofantligt stort bevis på det förtroende jag hyser till er, ett förtroende, som är grundat på allt, vad jag hört om er. Jag litar på, att ni ej endast är fullt förtegen och ej till någon nämner ett ord om den saken, utan ock att ni med yttersta försiktighet och omsorg tar kronan i förvar; jag behöver ju ej säga er, att en oerhörd offentlig skandal skulle bli följden, om den komme bort eller bleve skadad. En kronan tillfogad skada vore nästan lika betänklig som klenodens förlust, ty i hela världen finnas inga beryller, som kunna jämföras med dessa, och det är alldeles omöjligt ersätta dem. Jag lämnar emellertid smycket med fullt förtroende i edra händer; måndag morgon skall jag själv komma och hämta det.'
»Som jag märkte, att min klient längtade att få ge sig av, sade jag ingenting mer; jag skickade efter kassören och gav honom order att betala ut femtio tusen-pundsedlar. Men när jag sedan var ensam igen, med det dyrbara smycket liggande framför mig på bordet, överfölls jag av en viss ängslan, vid tanken på det oerhörda ansvar, jag påtagit mig. Skulle något ont vederfaras den mig anförtrodda skatten, som ju var nationell egendom, torde en offentlig skandal ej kunna undvikas. Jag ångrade redan, att jag samtyckt taga beryllkronan i förvar. Men det var för sent att ändra saken, och så låste jag in den i mitt privata kassaskåp och återvände till mitt arbete.
»När kvällen kom, insåg jag, hur högst oförsiktigt det skulle vara att lämna en så stor dyrbarhet kvar på kontoret. Man har mer än en gång lyckats dyrka upp bankirers kassaskåp; varför skulle man ej försöka öppna mitt? Och om så skedde, &kulle jag befinna mig i en förskräcklig ställning. Jag beslöt därför, att under de nästkommande dagarna bära etuiet med mig, så att det aldrig helt och hållet skulle vara utom räckhåll. Till den ändan ropade jag an en droska och åkte ut till min villa i Streatham, medförande den dyrbara klenoden. Jag andades ej lugnt, förrän jag burit den upp i min sängkammare och låst in den i ett skrivbord, som stod i mitt toalettrum.
»Nu måste jag säga er några ord om min familjekrets och mina tjänare, mr Holmes; jag vill, att ni riktigt grundligt skall sätta er in i situationen. Kusken och betjäntpojken bo inte hos mig, så att dem kunna vi lämna alldeles ur räkningen. Jag har tre tjänstflickor, som nu i flere år vistats i mitt hem och vilkas redbarhet är höjd över allt tvivel. En fjärde, Lucy Parr, understäderskan, har varit i min tjänst endast ett par veckor. Hon hade emellertid de bästa rekommendationer och har hittills skött sina sysslor på ett tillfredsställande sätt. Men hon ser ovanligt bra ut och har en massa beundrare, av vilka flere ofta visa sig i villans närhet. Detta är det enda, vi ha emot henne; eljes tycks hon vara en bra och hederlig flicka.
»Så är det ställt med mitt tjänstfolk. Vad min familj angår, består den av så få medlemmar, att det ej fordras lång tid att beskriva den. Jag är änkling och har en enda son; Arthur heter han. Han har förorsakat mig mycken sorg, mr Holmes — han har svikit mina förhoppningar, grymt svikit dem. Men tvivelsutan är det min egen skuld — man säger, att jag skämt bort honom, och det är nog troligt. När min hustru dog, var han den ende jag hade att älska, och jag kunde ej ens för en sekund tåla att se leendet försvinna från hans läppar. Jag har aldrig nekat honom något. Kanske hade det för oss båda varit bättre, om jag varit strängare, men jag handlade, som jag gjorde, av idel kärlek och välmening.
»Naturligtvis var det min avsikt, att han skulle bli min efterträdare i affären, men han hade inga anlag åt det hållet. Han var vild och egensinnig och hade ingen hand med pengar. Som helt ung blev han medlem i en mycket aristokratisk klubb, och enär han har ett ovanligt intagande, älskvärt sätt, kom han snart på förtrolig fot med en mängd unga herrar med späckad börs och dyra vanor. Han började spela högt och förslösa stora summor på kapplöpningsfältet; gång på gång kom han och bad mig ge honom hans årsunderhåll i förskott — han måste betala sina hedersskulder. Mer än en gång sökte han lösrycka sig från det farliga umgänget, men hans vän, sir George Burnwell, som hade stort inflytande över honom, lyckades alltid draga honom tillbaka.
»Jag undrar visst inte på, att en sådan man, som sir George Burnwell, fick inflytande över en ung, oerfaren pojke; sir George har ofta varit gäst i mitt hem, och jag har själv funnit det svårt undandraga mig den egendomliga tjuskraften i hans sätt och väsen. Han är mycket äldre än Arthur och en fulländad världsman; han har varit överallt, har sett allt, äger en lysande konversationstalang och besitter stor förmåga att roa och intaga. Dessutom är han en ovanligt vacker karl. Men när jag lugnt och opartiskt tänker på honom, på hans cyniska tal och på de blickar jag ofta uppfångat från hans ögon, känner jag mig övertygad om, att man ej kan lita på honom. Så tänker jag, och sådan är ock min lilla Marys åsikt — flickan äger en kvinnas skarpa blick för karaktärer.
»Nu återstår endast att säga några ord om Mary. Hon är min brorsdotter; men när min bror för fem år sedan dog och lämnade henne ensam i världen, adopterade jag henne och anser henne alldeles som mitt eget barn. Hon är hemmets solstråle — mild, kärleksfull, vacker och behaglig; hon är en duktig husmor och likväl god och ömhjärtad som en sann kvinna bör vara. Hon är min högra hand — jag vet inte, hur jag skulle kunna reda mig utan henne, Det är endast i ett fall, hon envisas att ej vilja göra mig till viljes. Två gånger har min son bett henne bli hans hustru, men hon har på det bestämdaste avslagit hans frieri. Och han älskar henne av hela sitt hjärta — skulle någon ha kunnat föra honom in på rätt väg igen, så är det hon — giftermålet skulle kanske givit hans liv en helt annan riktning; men nu är det för sent! O, herre Gud, det är för sent!
»Ni känner nu till de människor, som bo under mitt tak, mr Holmes, och jag skall fortsätta den egentliga historien.
»När vi samma kväll i salongen drucko kaffe efter maten, talade jag om för Arthur och Mary, vad som under dagens lopp tilldragit sig, och sade även, att den dyrbara klenoden befann sig i själva villan; min klients namn förteg jag. Lucy Parr, som burit in kaffet, hade — det är jag fullt säker på — lämnat salongen, men jag kan ej svära på, att hon stängt dörren efter sig. Mary och Arthur voro mycket intresserade och ville gärna se den ryktbara kronan, men jag ansåg bäst att ej ta fram den.
»'Var har pappa lagt den?' frågade Arthur.
»'I mitt skrivbord.'
»'Jag hoppas innerligt, att man ej gör inbrott i huset i natt', sade han.
»'Skrivbordet är låst', sade jag.
»'Å — vilken nyckel som helst passar till det gamla låset. När jag var pojke har jag mer än en gång öppnat det med nyckeln till skåpet i vindskontoret.'
»Han brukade ofta prata så där och skämta; jag fäste mig därför ej det minsta vid vad han sade. Emellertid gick han strax därefter med mig in på mitt rum; han såg allvarsam och ängslig ut.
»'Hör på, pappa', sade han utan att se på mig. 'Kan pappa låta mig få två hundra pund?'
»'Nej, det kan jag inte', svarade jag litet barskt. 'Jag har varit alldeles för frikostig mot dig hittills.'
»'Ja — pappa har alltid varit mycket snäll', sade han; 'men jag måste ha de här pengarna, eljes vågar jag inte visa mig på klubben igen.'
»'Det vore ju en god sak', svarade jag.
»'Kanske — men pappa vill väl inte, att jag skall bli ansedd ärelös', sade han; 'den skammen kan jag inte bära. Pengarna måste jag ha, och om pappa inte vill ge mig dem, får jag söka skaffa dem på annat sätt.'
»Jag var mycket ond — det var tredje gången på en månad han begärt pengar av mig. 'Du får inte ett enda öre av mig', utbrast jag häftigt, varpå han bugade sig och gick utan att säga ett ord.
»När han gått, öppnade jag skrivbordet, förvissade mig om, att skatten låg i gott förvar, och låste väl om den. Så gjorde jag en rund i huset för att se efter dörrar och fönster; Mary brukar vanligen göra det, men jag ansåg säkrast att själv uppfylla den lilla plikten. Då jag gick nedför trappan, såg jag Mary stänga och låsa ett av sidofönstren i hallen.
»'Säg mig, pappa', sade hon och såg litet orolig ut, 'hade pappa givit Lucy lov att gå ut i kväll?'
»'Visst inte.'
»'Hon kom just nu in köksvågen. Hon har troligen bara varit ute i porten för att tala med någon god vän, men jag tycker ej om hennes spring — hon får sluta med det.'
»'Du får väl tala med henne i morgon — om du inte vill, skall jag göra det. Är du säker på, att allt är stängt och låst?'
»Ja, det är jag visst, pappa.'
»'God natt då.' jag kysste henne och gick in till mig, lade mig och somnade snart.
»Jag försöker säga er allt, som kan ha med saken att göra, mr Holmes; vill ni vara snäll fråga mig, om det är något jag ej lyckats framställt klart och tydligt nog.»
»Er berättelse är ovanligt redig och utförlig — frågor äro ej av nöden.»
»Jag kommer nu till den del av min historia, som jag skulle önska kunna göra särskilt tydlig och begriplig. I allmänhet sover jag mycket lätt, och den oro, som tyngde mitt sinne, kom mig måhända att vakna lättare än vanligt. Omkring klockan 2 på natten väcktes jag av något ovanligt buller i huset. Det hade upphört, innan jag hunnit bli klarvaken, men jag inbillade mig, att jag hört ett fönster sakta tillstängas. Jag lyssnade med den mest spända uppmärksamhet; plötsligt hörde jag till min förfäran ljudet av steg i rummet intill mitt. Jag steg upp, darrande av sinnesrörelse, och tittade försiktigt in genom dörren till mitt toalettrum.
»'Arthur skrek jag; 'din usling, din tjuv! Hur vågar du röra vid den där kronan?'
»Gasen var till hälften uppskruvad, så som jag lämnat den, när jag gått till sängs, och min stackars olycklige pojke, klädd endast i skjorta och byxor, stod mitt i ljusskenet och höll kronan i sina händer. Han tycktes rycka och slita i den eller av alla krafter vrida den. Vid mitt rop lät han den falla och blev blek som ett lik. Jag tog upp den mig anförtrodda dyrbara skatten och undersökte den — en del av guldinfattningen tillika med tre av stenarna fattades.
»'Din bov!' skrek jag, alldeles utom mig av ilska. 'Du har förstört den! Du har för alltid vanhedrat mig! Var äro de juveler, du stulit?'
»'Stulit!' utbrast han.
»'Ja — stulit, din tjuv!' ropade jag och skakade honom i armen.
»'Det felas inga — det är ej möjligt', svarade han.
»'Det felas tre — och du vet, var de äro. Skall jag nödgas kalla dig lögnare såväl som tjuv? Såg jag inte, hur du försökte slita av ett stycke till?'
»'Nu har pappa okvädat mig nog', sade han; 'jag ämnar ej tåla det längre. Eftersom pappa förolämpat mig, tänker jag inte säga vad jag vet om saken. Så snart morgonen grytt, lämnar jag mitt hem och skall själv bana mig väg i livet.'.
»'Det kommer att bero på polisen!' skrek jag, nästan vansinnig av sorg och raseri. 'Den här affären skall i grund och botten undersökas.'
»'Pappa skall inte få veta något av mig', sade han häftigt och lidelsefullt. 'Om pappa vill tillkalla polisen, så får den hjälpa sig själv.'
Hela huset hade nu kommit i rörelse — min höjda röst och mina vredgade rop hade väckt alla. Mary var den första, som rusade in i mitt rum; kronan och Arthurs förstörda utseende sade henne vad som hänt, och hon föll medvetslös till golvet. Jag skickade husjungfrun efter polisen i akt och mening att överlämna saken i deras händer. När inspektören och en konstapel kommo in genom porten, frågade Arthur, som hittills stått tyst med korslagda armar, om det var min avsikt att anklaga honom för stöld. Jag svarade, att saken ej längre var en privatangelägenhet; den måste behandlas offentligt — den skadade kronan vore ju statens egendom. Jag hade fullt och tag beslutit, att rättvisan skulle ha sin gång.
»Pappa kan väl åtminstone vänta litet med att få mig arresterad', sade han. 'Både pappa och jag skulle ha gott av, om jag för för minuter finge lämna villan.'
»'Så att du kunde få tillfälle att rymma eller kanske gömma tjuvgodset', sade jag. Och sedan, med tanke på den förskräckliga belägenhet, i vilken jag befann mig, bad jag honom komma ihåg, att ej endast min heder stod på spel — det gällde ju ock någon, som stod vida över mig och vars ära ej finge fläckas. Jag påminte honom om, att hans upp förande komme att ge anledning till en skandal, som skulle uppröra hela folket. Han kunde avvända den, om han bara ville säga, vad han gjort av de tre felande stenarna.»
»'Du kan lika gärna bekänna genast', sade jag; 'du har blivit gripen på bar gärning, så att det tjänar ingenting till att neka. Men om du ville, så mycket som i din förmåga står, söka gottgöra din skuld, och säga oss, var beryllerna äro, skall allt bli glömt och förlåtet.'
»'Pappa kan skänka sin förlåtelse åt den, som ber om den', sade han och vände sig med ett hånleende bort från mig. Jag såg, att han var så förhärdad, att mina ord ej gjorde minsta intryck på honom. Det fanns således endast en utväg. Jag tillkallade polisinspektören och lät honom arrestera min son. Man visiterade genast, ej endast fången själv utan ock hans rum och varje del av huset, där han möjligen skulle kunna ha gömt ädelstenarna; men intet spår av dem kunde upptäckas, ej heller ville den olycksalige pojken öppna sin mun till bekännelse, hur vi än bådo och hotade. I morgse avfördes han till fängelset, och sedan jag uppfyllt alla av lagen påbjudna formaliteter, skyndade jag hit till er för att bedja er uppbjuda hela er skicklighet och hjälpa oss lösa gåtan. Polisen har helt öppet sagt, att den för närvarande ej ser minsta ljus i saken. Ni kan ge ut hur mycket pengar, ni anser nödvändigt — jag har redan utsatt en belöning av tusen pund. Min Gud, vad skall jag väl ta mig till! Jag har på samma natt förlorat min heder, de dyrbara ädelstenarna och min ende son! O, vad skall jag ta mig till!»
Den olycklige gamle herrn stödde huvudet i sina händer, vaggade fram och tillbaka och jämrade sig sakta lik ett barn, vars sorg tagit alldeles överhand.
Sherlock Holmes satt under några minuter tyst med rynkad panna och ögonen fästade på den flammande brasan.
»Tar ni ofta emot främmande?» frågade han slutligen.
»Nej — sällan någon annan än min kompanjon med familj och ett par av Arthurs vänner. Sir George Burnwell har varit hos oss flere gånger på sista tiden — ingen mer, så vitt jag minnes.»
»Deltar ni mycket i sällskapslivet.»
»Arthur är ofta bortbjuden. Mary och jag stanna hemma — varken hon eller jag äro roade av s. k. nöjen.»
»Det är ju mycket ovanligt hos en ung flicka.»
»Hon är av en lugn, tillbakadragen natur. Dessutom är hon ej så särdeles ung — hon är tjugofyra år.»
»Den här händelsen tycks, att döma av edra ord, ha gjort ett mycket djupt intryck på henne.»
»Ja — hon är ännu mer sorgsen och upprörd än jag.»
»Och ingen av er båda hyser minsta tvivel om er sons brottslighet?»
»Hur vore det möjligt? Jag såg ju med egna ögon, att han stod och höll kronan i sina händer.»
»Det anser jag inte för något avgörande bevis. Var den övriga delen av kronan skadad?»
»Ja — den var böjd och tillbucklad.»
»Tror ni ej, att han möjligen försökte räta till den?»
»Gud välsigne er, mr Holmes! Ni gör vad ni kan för mig och min olycklige son. Men det är lönlöst arbete. Vad hade han alls i mitt rum att göra? Och om han är oskyldig, varför säger han inte det?»
»Ja visst — och om han är skyldig, varför hittar han då ej på en lögn? Hans tystnad tycks mig peka åt båda hållen. Saken erbjuder flera egendomliga synpunkter. Vad sade polisen om det buller, som väckte er ur er sömn?»
»De ansågo, att det orsakats av Arthurs sängkammardörr.»
»Det är just troligt! Som om en tjuv skulle stänga sin dörr så hårt, att det väckte hela huset! Vad var deras åsikt angående juvelernas försvinnande?»
»De hålla ännu på att undersöka golv och möbler, i hopp att finna dem.»
»Har ingen tänkt på att söka utomhus?»
»Jo visst — de ha visat en hart när otrolig energi — hela trädgården har blivit genomletad.»
»Men, min bäste herre», sade Holmes, »tycker ni verkligen inte själv, att den här saken har djupare rötter än vad både ni och polisen i början antogo? Ni ansåg den för en mycket enkel affär — mig förefaller den ytterst invecklad. Tänk bara på, vad er teori innebär! Ni antar, att er son steg upp ur sin säng; begav sig med fara att genast bli upptäckt, till ert toalettrum; öppnade ert skrivbord; tog fram beryllkronan; bröt med sina händer lös en bit av densamma; skyndade bort till något annat ställe; gömde där tre ädelstenar med sådan skicklighet, att ingen kan finna dem, och återvände sedan med de övriga trettiosex juvelerna till det rum, där han var minut lopp risken att bli funnen och kanske gripen. Jag frågar er — kan en dylik teori försvaras?»
»Men det finns ju ingen annan!» utbrast bankiren med en rörelse av förtvivlan.
»Om hans motiv ej voro brottsliga, varför avger han då inte en förklaring över sitt handlingssätt?»
»Det är det, vi ska' finna ut», svarade Holmes; »om ni nu vill, mr Holder, så ska' vi tillsammans resa ut till Streatham och offra en timme eller par på att litet mer i detalj undersöka saken.»
Min vän önskade, att jag skulle åtfölja honom på hans expedition, och jag gjorde det med nöje, ty den historia, vi nyss hört berättas, hade uppväckt både min nyfikenhet och min sympati. Jag erkänner, att jag likaväl som fadern ansåg den unge mannen skyldig; men jag hyste oinskränkt förtroende till Holmes' omdömesförmåga, och var viss om, att det fanns hopp, så länge han ej var belåten med den avgivna förklaringen. Han sade knappt ett enda ord under vår färd till den i söder belägna förstaden; han satt med huvudet nedsjunket mot bröstet och hatten neddragen över ögonen, försänkt i djupa tankar. Vår klient tycktes ha repat nytt mod vid åsynen av den lilla strimma hopp, som min vän visat honom, och började till och med prata med mig om sina affärer. Efter en kort tur med järnvägen och ett par minuters promenad voro vi framme vid Fairbank, den store finansmannens anspråkslösa hem.
Fairbank var ett medelmåttigt stort, fyrkantigt stenhus, byggt ett litet stycke från vägen. En för tillfället snöbetäckt gräsplan, omgiven av en bred körväg, sträckte sig ända ner till de massiva järngrindarna, som ledde in till villans område. Till höger om dessa fanns ett litet buskage och bakom detta en smal stig, som mellan två välklippta häckar förde från vägen till köksdörren, och var ingång för tjänarna och leverantörerna. Till vänster fanns en liten gränd, som ledde till stallbyggnaden, och även som genväg begagnades av allmänheten. Holmes lämnade oss stående vid förstugudörren och gjorde själv en rund kring huset, varefter han gick tvärs över gräsplanen, längs den lilla smala gångstigen och slutligen tillbaka genom den till stallet ledande gränden. Han blev så länge borta, att mr Holder och jag gingo in i matsalen och slogo oss ner vid brasan för att avvakta hans återkomst. Vi sutto helt tysta, när dörren öppnades och en ung dam inträdde i rummet.
Jag tror ej, att jag någonsin sett en kvinna, vars ansikte varit betäckt av en så spöklik blekhet. Hennes läppar voro alldeles färglösa, men ögonen röda av gråt. Då hon gick förbi mig, fick jag det intrycket, att hennes sorg var djupare och intensivare än själva den olycklige faderns, och detta var så mycket märkvärdigare, som hon tycktes äga en fast, viljekraftig karaktär med stor förmåga att behärska sig. Utan att bry sig om min närvaro, gick hon rakt fram till sin farbror och förde ömt smekande sin hand över hans hjässa.
»Pappa har väl givit befallning om, att Arthur genast skall släppas ur arresten?» sade hon.
»Nej, visst inte, min lilla flicka; saken måste i grund och botten undersökas,»
»Men jag är säker på, att han är oskyldig. Pappa vet nog, att kvinnor ha ett slags instinkt, som sällan tar miste. Jag vet, att han inte gjort något orätt, och pappa kommer att ångra sitt överilade steg.»
»Varför tiger han då, om han är oskyldig, mitt barn!» frågade bankiren.
»Vem vet? Kanske emedan han var så uppbrakt över pappas misstankar.»
»Jag kunde väl ej annat än misstänka honom, när jag såg honom stå med smycket i hand?»
»O, ja — men han hade nog bara tagit fram kronan för att se på den. Tro mig, pappa, han är oskyldig! Låt saken vara — säg ingenting mer om den! Det är så förskräckligt tänka sig, att Arthur sitter i fängelse!»
»Jag ämnar visst inte låta saken vara, Mary; juvelerna måste skaffas till rätta. Din tillgivenhet för Arthur kommer dig att glömma den förskräckliga belägenhet, i vilken jag befinner mig. Långt ifrån att vilja tysta ner den sorgliga händelsen har jag tvärtom tagit med mig hit en herre, som skall än vidare undersöka alla förhållanden och detaljer.»
»Är det denne herre?» frågade hon och vände sig mot mig.
»Nej — en vän till honom. Han ville vara ensam — han är nere i gränden vid stallet nu.»
»I gränden vid stallet?» Hon lyfte litet på ögonbrynen. »Vad tror han sig kunna finna där? Aha — här ha vi honom, antar jag. O, jag hoppas, sir, att ni skall lyckas bevisa min kusins oskuld — jag vet, att han är oskyldig till detta brott.»
»Jag är alldeles av er åsikt och jag hoppas som ni, att vi skola kunna bevisa det», svarade Holmes, i det han på dörrmattan slog snön av sina skor.
»Antagligen har jag den äran att tala med miss Mary Holder. Får jag göra er ett par frågor?»
»Med största nöje, sir, om det på något sätt kan hjälpa er att reda ut den här hemska historien.»
»Hörde ni intet buller förra natten?»
»Jag hörde ingenting, förrän min farbror började tala ovanligt högt. Jag undrade, vad som hänt, och gick ner.»
»Det var ju ni, som om kvällarna brukade stänga alla fönster och dörrar. Stängde ni alla fönster förra kvällen?»
»Ja.»
»Voro de alla stängda i morgse?»
»Ja.»
»Ni har en husjungfru, söm har en fästman, inte sant? Sade ni inte till er farbror i går kväll, att hon varit ute och talat med honom?»
»Jo — och det var hon, som passade upp i salongen; hon kan möjligen ha hört farbror tala om kronan.»
»Ja visst, ja. Ni menar, att hon kunde ha talt om saken för sin fästman och att de två sedan gjort upp planen att stjäla smycket?»
»Vartill tjäna väl alla dessa gissningar och teorier», utbrast bankiren otåligt; »jag har ju sagt er, att jag såg Arthur stå med beryllkronan i hand.»
»Vänta litet, mr Holder! Vi måste gå tillbaka till vårt ämne — till den där husjungfrun, miss Holder. Ni såg henne komma in genom köksdörren, antar jag?»
»Ja; när jag gick för att se efter, om dörren var låst, såg jag henne smyga sig in. Jag såg karlen också, fast det ju var ganska mörkt.»
»Känner ni honom?»
»Å — ja; han är anställd hos frukthandlaren och brukar bära hit grönsaker. Han heter Francis Prosper.»
»Stod han inte», fortfor Holmes, »till vänster om dörren — det vill säga, så långt ut på gångstigen, att han ej kunde nå dörren?»
»Jo, det gjorde han.»
»Och går han på träben?»
Någonting, som liknade fruktan visade sig för en sekund i den unga damens mörka, uttrycksfulla ögon.
»Ni är ju en riktig trollkarl», sade hon, »hur kunde ni veta det?»
Hon smålog, men intet motsvarande leende visade sig på Holmes' magra, skarpa ansikte.
»Jag skulle gärna vilja gå upp i andra våningen», sade han. »Antagligen kommer jag att göra ännu en rund kring huset — det är kanske också bäst att se på fönstren här nere, innan jag går upp.»
Han gick med snabba steg från det ena fönstret till det andra, men stannade endast vid det som från hallen vette ut åt grinden. Detta öppnade han, och underkastade fönsterbrädet en noggrann besiktning genom sitt förstoringsglas.
»Låt oss nu gå upp i övre våningen», sade han slutligen. Bankirens toalettrum var en enkelt möblerad liten kammare, försedd med en grå matta, ett stort skrivbord och en hög spegel. Holmes gick först fram till skrivbordet och såg forskande på låset.
»Vad är det för en nyckel, som passar till det här låset?» frågade han.
»Den, som min son själv gav anvisning på — den, som tillhör skåpet på vindskontoret.»
»Finns den här?»
»Den ligger därborta på toalettbordet.»
Sherlock Holmes tog nyckeln och öppnade skrivbordet.
»Låset arbetar ljudlöst», sade han; »ej underligt, att det inte väckte er. Etuiet här innesluter kronan, kan jag tro — jag får väl kasta en blick på den också.»
Han öppnade etuiet, tog fram diademet och lade det på bordet. Smycket var säkerligen ett av guldsmedskonstens finaste alster, och de trettiosex stenarna voro i sitt slag de vackraste, jag någonsin sett. På diademets ena sida fanns en vriden, tillbucklad kant, från vilken ett hörn med tre ädelstenar uti blivit bortbrutet.
»Seså, mr Holder», sade Holmes, »här ser ni det hörn, som motsvarar det förlorade; vill ni vara snäll bryta löst det?»
Bankiren drog sig förskräckt tillbaka.
»Jag skulle ej ens drömma om att försöka», sade han.
»Nå — då skall jag göra det.»
Holmes använde all sin styrka på att få loss stycket, men förgäves.
»Det ger vika en liten smula», sade han, »men fast jag har ovanligt starka fingrar, skulle jag ha svårt nog att bryta av det. En karl med normala kroppskrafter kunde inte göra det. Och vad tror ni skulle ske, om jag lyckades, mr Holder? Jo — ni finge höra en smäll, liknande ett pistolskott. Har ni inte sagt mig, att händelsen tilldrog sig ett par meter från er huvudgärd och att ni likväl ej hörde det minsta ljud?»
»Jag vet inte, vad jag skall tänka — alltsammans är höljt i dunkel.»
»Men det blir kanske ljusare allteftersom vi gå vidare. Vad tror ni, miss Holder?»
»Jag måste bekänna, att jag är lika villrådig som min farbror.»
»Hade er son skor eller tofflor på sig, när ni såg honom?»
»Han hade ingenting annat än sin skjorta och byxor.»
»Tack. Vi ha verkligen haft alldeles ofantlig tur med den här undersökningen — det blir helt och hållet vårt eget fel, om vi inte lyckas reda ut saken. Om ni tillåter, mr Holder, skall jag nu fortsätta mitt arbete utomhus.»
Han gick på egen begäran ut ensam — han sade oss, att alla obehövliga spår av steg skulle försvåra hans uppgift. Under mer än en timme var han sysselsatt i trädgården och kom slutligen in med fötterna betäckta av snö och med lika outgrundlig ansikte som vanligt.
»Jag tror, att jag sett allt, som finns att se, mr Holder», sade han; »jag tjänar edra intressen bäst, om jag återvänder hem.»
»Men juvelerna, mr Holmes? Var äro de?»
»Det vet jag inte.»
Bankiren vred händerna.
»Jag får aldrig se dem igen!» utbrast han. »Och min son? Ni lät mig likväl hoppas — —»
»Min åsikt har på intet vis ändrats.»
»För Guds skull, säg mig då, vad det var för ett hemskt drama, som förra natten utspelades i mitt fredliga hem?»
»Om ni vill komma till mig i morgon mellan klockan nio och tio, skall jag försöka reda ut saken för er. Ni ger mig ju full myndighet att handla i ert namn och carte blanche med avseende på den summa pengar, jag får använda?»
»Jag skulle gärna ge hela min förmögenhet, om jag bara kunde få stenarna tillbaka.»
»Mycket bra; jag skall se till, vad jag kan göra. Farväl; det är möjligt, att jag skall bli tvungen komma hit igen i eftermiddag.»
Jag märkte tydligt på min väns sätt, att han redan var på det klara med saken, fast jag ju ej hade minsta aning om, till vilken slutsats han kommit. Flera gånger under vår hemfärd försökte jag så smått utforska honom, men han gled alltid in på något annat ämne, och jag uppgav i förtvivlan försöket. Klockan hade ännu ej slagit tre, då vi kommo hem. Sherlock Holmes gick genast in till sig och kom efter ett par minuter ut till mig igen; han var då klädd som en vanlig dagdrivare. Med sin uppslagna krage, blankslitna, illa medfarna rock, röda halsduk och snedgångna skor var han typen för en äkta »flanör».
»Jag tror det här duger», sade han och såg sig belåtet i spegeln. »Jag önskar bara, att du kunde följa med mig, Watson, men kanske det är bäst, du stannar hemma. Möjligt är ju, att jag fått upp rätt spår, men det kan också hända, att det är en lyktgubbe, som lockar mig — jag skall snart få veta vilket. Inom ett par lommar är jag här igen.»
Han skar en skiva av steken, som stod på buffén, lade in den mellan ett par tjocka brödstycken, stoppade den enkla måltiden i sin ficka och begav sig ut på sin expedition.
Jag hade just slutat dricka te, när han kom tillbaka; han var vid ovanligt gott lynne och svängde muntert i ena handen en gammal resårpjäxa, som han kastade bort i ett hörn, varefter han hällde i en kopp te åt sig.
»Jag tittade in, eftersom jag gick förbi», sade han; jag skall snart ge mig av igen.»
»Varthän?»
»Å — till andra sidan av Westend. Jag kommer kanske sent hem. Sitt inte uppe och vänta på mig, ifall jag dröjer länge.»
»Hur går det för dig?»
»Å — så där — ingenting att beklaga sig över just. Sedan jag sist såg dig, har jag varit ute i Streatham, men jag gick inte fram till villan. Det är ett 'nätt' litet problem — jag skulle inte gärna ha velat gå miste om det. Men nu får jag inte längre sitta här och prata; jag måste ta av mig den här föga tilltalande kostymen och förvandla mig till mitt eget hedervärda 'jag'.»
Av hans sätt kunde jag se, att han var nöjdare med sin lilla »utfärd» än hans ord antydde. Hans ögon glänste, och en lätt rodnad gav färg åt hans eljes bleka kinder. Han skyndade upp i sin sängkammare, och en liten stund senare sade mig en häftig smäll i förstugudörren, att han begivit sig ut »på jakt» igen.
Jag satt uppe och väntade, tills klockan slagit tolv, men tröttheten överväldigade mig, och jag gick till ro. Det hände ofta, att han stannade borta hela nätter och dar igenom, så att jag kände mig ej alls ängslig eller förvånad. När han kom hem, vet jag ej ; men då jag kom ner till frukostbordet, satt han där med en kaffekopp i ena handen och en tidning i den andra, morgonfrisk och prydlig som vanligt.
»Ursäkta, att jag redan börjat, Watson», sade han; »men om du minns, så har jag stämt möte med vår klient ganska tidigt.»
»Klockan är över nio», sade jag. »Och det skulle inte förvåna mig, om vi hade honom här — jag tyckte det ringde.»
Det var verkligen vår vän finansmannen. Jag blev helt häpen över den förändring, han undergått; hans av naturen breda, grovhuggna ansikte var smalt och insjunket, och hans hår tycktes mig betydligt vitare än dagen förut. Han trädde in med långsamma, liksom släpande steg och sjönk tungt ner i den länstol, jag sköt fram till honom.
»Jag vet ej, vad jag har gjort, som förtjänar ett sådant straff», sade han. »För två dar sedan var jag en lycklig, framgångsrik man, med få eller inga bekymmer — nu sitter jag här ensam och vanhedrad. Den ena olyckan följer slag i slag på den andra. Min brorsdotter Mary har övergivit mig — rymt ifrån mitt hem.»
»Rymt?»
»Ja — rymt — rest sin väg. Hennes säng står orörd, hennes rum stod tomt och ett brev till mig låg på bordet i hallen. I går kväll sade jag till henne, sorgset, men ej vredgat, att om hon gift sig med min son, skulle denna olycka ej ha drabbat oss. Kanske var det obetänksamt av mig att säga så — hon häntyder i sitt brev på dessa mina ord ; hon säger:
- »Käre farbror!
Jag känner och vet, att jag fört olycka in i ditt hus — hade jag handlat annorlunda än jag gjort, skulle den olycksaliga händelsen ej ha ägt rum. Med denna tanke, som djupt trycker min själ, kan jag aldrig mer vara lycklig i ditt hem — därför lämnar jag det för alltid. Oroa dig ej för min framtid — för den är väl sörjt — ock framför allt, sök ej efter mig; det skulle vara lönlös möda och snarare skada än gagna. Så länge jag lever är jag likväl din tacksamma, tillgivna
Mary.»
»Vad kan hon väl mena, mr Holmes? Tror ni det tyder på självmord?»
»Nej, visst inte. Men det är kanske den bästa lösningen på problemet. Jag hoppas, mr Holder, att edra prövningar nu snart skola taga slut.»
»Jaså, mr Holmes, säger ni det? Ni har alltså hört något, upptäckt något? Var äro juvelerna?»
»Tycker ni, att tusen pund stycket är för mycket för dem?»
»Jag skulle gärna ge tiotusen.»
»Det är inte nödvändigt. Tre tusen är nog. Och så den lilla belöningen. Har ni er checkbok? Här är en penna. Det är så gott skriva fyra tusen med detsamma.»
Häpen och förvirrad skrev bankiren den begärda växeln. Holmes gick fram till sitt skrivbord, tog ut ett litet trekantigt stycke guld med tre infattade ädelstenar uti och lade det på bordet. Med ett glädjerop fattade vår klient tag i den återfunna skatten.
»Ni har funnit det!» utbrast han. »Jag är räddad — jag är räddad!»
Han var lika häftig och lidelsefull i sin glädje som i sin sorg; i översvallande lycka tryckte han de återfunna ädelstenarna till sitt bröst.
»Men ni är skyldig ännu något mer, mr Holder», sade Sherlock Holmes allvarligt.
»Skyldig!» Han tog tag i en penna. »Nämn summan och jag skall genast betala den.»
»Nej, till mig häftar ni ej i skuld. Men ni är skyldig er son en ödmjuk bön om förlåtelse — er son, som i detta fall uppfört sig så, att jag skulle vara glad se mitt eget barn, om jag någonsin får något, följa hans exempel.»
»Alltså var det ej Arthur, som tog stenarna?»
»Det sade jag er ju i går och det säger jag er i dag — han är oskyldig.»
»Är ni säker därpå? Låt oss då skynda oss till honom och säga, att sanningen kommit i dagen.»
»Det vet han redan. Så snart jag rett upp saken, gick jag till honom, och när jag fann, att han ej ville tala om rätta sammanhanget för mig, talade jag om det för honom; han erkände, att vad jag sade, var sant och upplyste mig om ett par detaljer, som jag ej var fullt på det klara med. Emellertid komma troligen de nyheter, ni nyss meddelat mig, att öppna hans läppar.»
»Men säg mig, för Guds skull, vad det är för en förskräcklig hemlighet?»
»Ja, det skall jag göra, och jag skall också visa er, på vad sätt jag lyckats reda ut den. Låt mig först säga er något, som kommer att ytterst smärtsamt beröra er. Sir George Burnwell och er brorsdotter Mary ha stått i hemligt förstånd med varandra; de ha nu rymt tillsammans.»
»Mary? Det är omöjligt!»
»Olyckligtvis är det ej endast möjligt — det är säkert. Varken ni eller er son kände rätta karaktären hos den man, som ni så gästfritt mottog i ert hem. Han är en av de farligaste män i England — en ruinerad spelare, en fullkomligt hänsynslös bov, en man utan hjärta och samvete. Er brorsdotter visste knappt, att dylika män funnos till, När han viskade ömma kärleksord till henne, som han gjort till hundratals kvinnor förut, smickrade hon sig med att vara den första, som rört hans hjärta. Vad den uslingen sagt till henne, vet man ju ej, men hon blev hans lydige slav och brukade träffa honom nästan varje kväll.»
»Jag varken kan eller vill tro, vad ni säger!» utbrast bankiren med dödsblekt anlete.
»Jag skall berätta för er, vad som i går afton tilldrog sig i ert hus. När ni gått in i ert sovrum, gick er brorsdotter ner i hallen och talade med sin älskare genom det fönster, som vetter ut åt den lilla gränden. Spåren efter hans fötter syntes tydligt i snön — han hade stått där ganska länge. Hon berättade för honom om beryllkronan. Hans åtrå efter rikedom och guld flammade vid hennes ord häftigt upp, och han fick henne att foga sig efter hans vilja. Tvivelsutan höll hon mycket av er, men det finns kvinnor, hos vilka kärleken till en älskare utplånar all annan kärlek och tillgivenhet; er brorsdotter var en av dessa. Knappt hade hon mottagit hans befallningar, förrän hon såg er komma nedför trappan; hon stängde hastigt fönstret och talade med er om den vackra husjungfruns möten med sin lytte fästman, en sak, som ägde sin fullkomliga riktighet.
»Er son gick efter sitt samtal med er till sängs, men sov illa till följd av sin oro för sina spelskulder. Mitt i natten hörde han någon med tysta, lätta steg gå förbi dörren till hans rum; han blev högst förvånad över att se sin kusin försiktigt smyga fram i korridoren och slutligen försvinna i ert toalettrum. Hastigt kastade han på sig ett par klädespersedlar och väntade i mörkret för att få se utgången av den egendomliga händelsen. Snart kom hon tillbaka, och i det svaga skenet från korridorlampan såg er son, att hon höll kronan i handen. Hon gick nedför trappan; utom sig av fasa, sprang han efter henne och gömde sig bakom edra dörrgardiner, varifrån han kunde se vad som tilldrog sig nere i hallen. Han såg henne med stor försiktighet öppna fönstret, räcka klenoden till någon, som stod utanför, stänga fönstret och med snabba steg ila tillbaka till sitt rum, varvid hon gick tätt förbi den gardin, bakom vilken er son stod gömd.
»Så länge hon var närvarande, kunde han ej företaga sig något utan att företaga sig något utan att för största obehag utsätta den kvinna, han älskade. Men i samma ögonblick hon ej längre var synlig, insåg han, hur hårt olyckan skulle komma att drabba er och hur nödvändigt det var, att få allt ställt till rätta. Han störtade, barfotad som han var, nerför trappan, öppnade fönstret, sprang ut i snön och rusade ner i gränden, där han i månskenet kunde urskilja en mörk gestalt. Sir George Burnwell försökte undkomma, men Arthur grep tag i honom; de brottades — er son drog i ena sidan av kronan, hans motståndare i den andra. I stridens hetta slog er son till sir George och tillfogade honom ett sår över ena ögat. Plötsligen brast något itu med en häftig smäll; er son, som fann, att han ensam höll tag i smycket, rusade tillbaka in, stängde fönstret och gick upp i ert rum. Han hade just fått se, att kronan blivit böjd och vriden och höll på att räta till den, då ni visade er i dörröppningen.»
»Är det möjligt?» utropade bankiren.
»Ni uppväckte hann vrede genom att överösa honom med okvädinsord i ett ögonblick, då han visste sig vara förtjänt av edra varmaste tacksägelser. Han kunde ej förklara sakernas ställning utan att förråda en, som likväl så föga förtjänte undseende. Han uppförde sig emellertid ädelmodigt och bevarade hennes hemlighet.»
»Det var därför hon skrek och svimmade, när hon fick se kronan», sade mr Holder. »O, Herre Gud, en sådan blind narr jag varit! Och Arthur, som bad om tillåtelse att få gå ut ett par minuter! Han ville ju se efter, om han kunde finna det avbrutna stycket. O, så grymt jag misskänt honom!»
»När jag anlände till er villa», fortfor Holmes, »gick jag genast runt omkring densamma för att i snön möjligen finna några spår, som kunde bli mig till nytta. Ingen snö hade fallit sedan kvällen förut, och det hade frusit ganska starkt; spåren voro därför väl bevarade. jag gick uppför gången, som ledde till köksdörren, men den var alldeles upptrampad, och inga spår eller märken voro urskiljbara. Emellertid märkte jag, att ej långt från köksingången en kvinna stått och talat med en man, vilken, att döma av de runda märkena i snön, måtte gått på träben. Jag kunde till och med se, att de blivit störda, ty kvinnan hade hastigt ilat tillbaka till dörren — att hon sprungit kunde märkas av de djupa avtrycken efter tåspetsarna och de lätta spåren efter klackarna — under det herr Träben hade väntat en stund och sedan lugnt gått sin väg. Jag tänkte genast, att vi här hade husjungfrun och hennes fästman, och vid efterfrågan befanns det, att jag gissat rätt. Jag gick runt omkring trädgården utan att finna andra än tillfälliga spår, som jag antog vara märken efter poliskonstaplarnas fötter; men när jag kom in i gränden, stod en lång, invecklad historia skriven i det djupa snölagret.
»Där fanns två rader spår av en med skodon försedd karl och ett spår till, vilket jag med glädje såg tillhöra en person, som varit barfota. Av vad ni sagt mig, insåg jag genast, att denne senare var er son. Den förste karlen hade lugnt gått fram och tillbaka, men den siste hade sprungit, och som märkena efter hans fötter på flera ställen utplånat den andres spår, var det tydligt att han först senare uppträtt på scenen. Spåren ledde fram till fönstret i hallen, framför vilket mannen i stövlar nött bort all snön, under det han stått där och väntat. Sedan gick jag i motsatt riktning. Ett par hundra meter eller så nere i gränden kunde jag se, att mannen vänt sig om; snön var uppsparkad, som om en brottning ägt rum, och var på ett par ställen blodbestänkt — misstag var således ej möjligt. Sedan hade han sprungit ett stycke fram i gränden — ett par små blodfläckar sade mig, att det var tjuven, som blivit sårad. När jag kom fram till landsvägen, fann jag denna rensopad och förlorade således alla spår åt det hållet.
»Inomhus undersökte jag, som ni kanske minns, karm och bräde på det stora fönstret i hallen; jag såg genast, att någon gått ut genom detsamma jag kunde urskilja det märke en våt fotsula gjort, när personen i fråga klev in. Då började jag med säkerhet kunna konstruera ihop händelsernas gång. En man hade väntat utanför fönstret — någon hade överlämnat beryllkronan åt honom — er son hade varit vittne till gärningen — han hade förföljt tjuven — hade brottats med honom — de hade bägge ryckt och slitit i smycket, och deras förenade krafter hade åstadkommit skador, vilka endera av dem ej varit i stånd att tillfoga detsamma. Er son hade återvänt in med sitt byte, lämnande ett stycke av den stulna kronan kvar i sin motståndares händer. Så långt var allting klart; återstod att ta reda på, vem tjuven var och vem, som givit honom kronan.
»Det är en av mina gamla regler, att alltid utesluta det omöjliga; det som står kvar, innesluter, hur otroligt det än förefaller, en del av, eller kanske hela, sanningen. Nu visste jag ju, att ni själv ej burit ner smycket; återstod således av husets medlemmar endast er brorsdotter och edra tjänarinnor. Men om en av tjänstflickorna varit den skyldiga, varför skulle då er son låta sig anklagas i hennes ställe? Därtill fanns ju ej ringaste skäl, Han älskade emellertid sin kusin, och denna omständighet förklarade mer än väl, varför han ville bevara hennes hemlighet — så mycket mer, som hemligheten var skamlig och vanhederlig. När jag påminte mig, att ni sett henne stå vid fönstret i hallen och att hon svimmat vid åsynen av kronan, övergick min gissning till visshet.
»Och vem kunde vara hennes medbrottsling? En älskare, sannskyldigtvis, ty vem eljes kunde väl få henne att glömma den kärlek och tacksamhet, hon var er skyldig? Jag visste, att ni föga deltog i sällskapslivet och att er umgängeskrets ej var synnerligen stor. Men en av dem som ni mottog i ert hem, var sir George Burnwell. Jag hade förut hört talas om honom — han hade gjort sig känd som listig kvinnoförförare. Det måste ha varit han, som burit de där stövlarna och behållit de felande ädelstenarna. Fast han visste, att er son upptäckt hans nesliga handling, smickrade han sig troligen med att vara säker för straff — den unge mannen kunde ju ej säga ett ord utan att kompromettera sin egen familj.
»Nå — ja — ert eget goda omdöme skall snart komma er att inse, vilka mått och steg jag sedan tog. Förklädd till dagdrivare gick jag till sir Georges bostad, lyckades bli bekant med hans betjänt, fick veta, att hans husbonde kvällen förut fått ett sår i huvudet och gjorde mig slutligen för sex shillings till ägare av ett par av dennes begagnade skor. Med dessa i hand begav jag mig ner till Streatham och fann, att de passade till spåren.»
»Jag såg en sluskigt klädd individ i gränden i går kväll», sade mr Holder.
»Mycket riktigt — det var jag. Nu hade jag karlen fast, gick så hem och bytte om kläder. Det var ingen lätt roll jag hade att spela — offentlig skandal måste till varje pris undvikas, och jag visste, att en så genompiskad skälm mer än väl insåg, att våra händer voro bundna. Jag gick emellertid hem till honom. I början nekade han naturligtvis till alltsammans. Men när jag gav honom en fullständig beskrivning på hur det gått till, försökte han morska sig och tog fram en polisbattong. Jag visste likväl vad jag hade att rätta mig efter och satte en pistol för tinningen på honom, innan han hunnit slå till. Då blev han litet medgörligare. Jag sade honom, att ni ville betala tusen pund stycket för stenarna. När han hörde det, fick han ett formligt anfall av raseri. 'Fan anamma!' skrek han, 'jag har sålt dem alla för sex hundra pund!' Jag lyckades få adressen på tjuvgömmaren mot löfte, att ej åtala honom inför domstolen. Därefter begav jag mig till hans förtrogne medhjälpare och fick efter mycket köpslående igen stenarna för tusen pund stycket. Sedan besökte jag er son, sade honom, att saken var ordnad och gick slutligen klockan två på natten till sängs efter vad man kalla ett riktigt duktigt dagsarbete.»
»Ett dagsarbete, som räddat England från skammen av en offentlig skandal», sade bankiren och steg upp.
»Mr Holmes, jag kan ej med ord säga er, hur tacksam jag är, men jag skall försöka att med handling visa det. Er skicklighet är höjd över allt beröm. Och nu måste jag skynda till min stackars gosse och be honom förlåta den orätt, jag gjort honom. Vad den arma Mary angår, så blöder mitt hjärta för henne — ej ens ni kan säga mig, var hon nu är.»
»Jag tror, att vi med all säkerhet kunna säga, att hon befinner sig på samma ställe som sir George Burnwell», sade Holmes. »Och det är lika säkert att hon, hur stora hennes synder än äro, snart får lida sitt välförtjänta straff.»
ETT EGET BIBLIOTEK.
EN à TVÅ NYA BÖCKER VARJE VECKA.Världslitteraturens bästa alster utgivas av Nordiska Förlaget i volymer om 160 à 224 sidor à
tryckta på prima vitt TRÄFRITT PAPPER (som ej gulnar) i eleganta omslag i 3-färgstryck, komponerade av framstående artister för varje särskild bok, som därigenom får sin individuella prägel.
De flesta av dessa böcker ha förut kostat cirka 2 à 3 kronor pr volym och några av dem ha sedermera utkommit i en-kronas upplagor.
Fullständig förteckning över utkomna böcker återfinnes å omstående sida.
I press och under arbete äro
| Alger, Horatio | Foot, C.M. | Parker, Gilbert |
| Allen, Grant | Gaboriau, E. | Poe, Edgar A. |
| Allen, James | Habberton, John | Reid, Mayne |
| Besant, Walter | Haggard, H.R. | Ruskin, John |
| Brady, Cyrus | Heimburg, W. | Schobert, H. |
| Bulwer-Lytton, E. | Hugo, Victor | Scott, Walter |
| Caine, Hall | Jerome, J.K. | Sienkiewicz, H. |
| Calthrop, Clayton | Kennedy, W. | Sinclair, Upton |
| Cooper, J.F. | Kingston, V.H.G. | Stevenson, R.L. |
| Copee, Fr. | Kipling, Rudyard | Stockton, Fr. |
| Corelli, Marie | Lawson, Thomas | Sue, Eugene |
| Dahn, Felix | Marlitt, E. | Trine, R.W. |
| Dickens, Charles | Marryat, F. | Verne, Jules |
| Doyle, A. Conan | May, Carl | Wagnalls, M. |
| Dumas, Alex. | Merriman, H.S. | Wells, H.G. |
| Ebers, G. | Oppenheim, E. Ph. | Werner, E. |
| Elliot, George | Orzesko, Eliza | Wildenbruch, v. E. |
| Eschstruth, v. N. | Oxenham John | Wiggin, K.D. |
och kan köpas särskilt för sig. Undantag härifrån utgöra dock större verk, som kräva flere volymer, som då komma att omfatta 160 à 224 sidor à 25 öre för varje del.
Vänd!
| 1 | Djungelboken av Rudyard Kipling | … | 25 öre |
| 2 | En studie i rött av A. Conan Doyle | … | 25 öre |
| 3 | Urania av Camille Flammarion | … | 25 öre |
| 4 | Pauline av Alex. Dumas | … | 25 öre |
| 5 | I landsflykt av John Oxenham | … | 25 öre |
| 6 | Fredagen den 13:de av Thomas W. Lawson | … | 25 öre |
| 7 | Sherlock Holmes' äventyr, 1:sta samlingen, av A. Conan Doyle | … | 25 öre |
| 8 | Ingenjör Roburs luftfärd av Jules Verne | … | 25 öre |
| 9 | Den hemlighetsfulla främlingen av J. K. Jerome | … | 25 öre |
| 10 | Gilbert Derings arv av May Crommelin | … | 25 öre |
| 11 | Till jordens medelpunkt av Jules Verne | … | 25 öre |
| 12 | Ett hjärtas historia av förf. till Syster Snöflinga | … | 25 öre |
| 13 | De döda skeppens ö av Chrittenden Marriott | … | 25 öre |
| 14 | Den stulna bacillen av H. G. Wells | … | 25 öre |
| 15 | Den stora Hoggartydiamanten av W. M. Thackeray | … | 25 öre |
| 16 | Farornas palats av Mabel Wagnalls | … | 25 öre |
| 17 | En lustig historia av Frank Stockton | … | 25 öre |
| 18 | Vildmarkens Vagabond av Sir Gilbert Parker | … | 25 öre |
| 19 | I högre skolan av C. von Dornau | … | 25 öre |
| 20 | Återkallad till livet av Grant Allen | … | 25 öre |
| 21 | Vildkatten av Edward Peple | … | 25 öre |
| 22 | Kazallons loggbok av Jules Verne | … | 25 öre |
| 23 | Sherlock Holmes äventyr, 2:dra samlingen av A. Conan Doyle | … | 25 öre |
| 24 | Ett problem av Upton Sinclair | … | 25 öre |
Böckerna utgivas även tryckta på tjockt papper och INBUNDNA i elegant, outslitligt,
MJUKT PRAKTBAND MED ÄKTA GULDTRYCK Å EN KRONA PR VOLYM.Den, som vill försäkra sig om varje volym — 25-öres oinbunden eller en-kronas inbunden — av detta bibliotek, innan upplagorna slutförsäljas, bör anmäla sig i närmaste bokhandel eller hos någon av förlagets kommissionärer på landsbygden till regelbundet erhållande av böckerna i den mån de utkomma.
Kommissionärer och bokagenter kunna anmäla sig under adress Nordiska Förlaget, 3 David Bagaresgata, Stockholm.
Angående böcker, avsedda att framdeles utkomma i 25-öres volymer, se föregående sida.
SHERLOCK HOLMES' ÄVENTYR är en serie detektivhistorier, som bära detta gemensamma namn.
Då dessa böcker först utkommo, förorsakade de en verklig uppståndelse icke blott hos den stora allmänheten utan även inom litterära kretsar. Dels var ämnet nytt och av stort intresse, dels ha dessa berättelser även ett högt litterärt värde. De ha också vunnit en så stor spridning, att de nu nästan kunna räknas bland klassiska verk. Skildringarne äro spännande och medryckande, karaktärerna så verkliga, att de gripa tag i intresset och hålla det fast länge efter det man lagt boken ifrån sig.
Scenerna växla ständigt; än utspelas händelsen på ett förnämt engelskt landtgods, än i Londons förstäder, på sjömanshem och illa beryktade värdshus, än åter i Indiens skogar och vildmarker.
En mer underhållande och fängslande förströelseläsning kan icke gärna tänkas.
- ↑ Den gata i London, vid vilken detektiva polisens huvudkontor är beläget.