Wikisource

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 20

< Svea Rikes historia | Första delen
←  Kapitel 19
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 20
 Prenumeranter  →


[ 609 ]

20. Cap.

1.

Olof Skötkonung[1], Eric Segersälles Son, hade näpligen i sin förste ungdom antagit Regeringen, förän han fölgde sine Förfäders Sed och företog sig långwäga krigståg: Sven Otto, Konung i Dannemark, hade blifvit hans Styffader[2], med hvilken han nu genom sin Moder war i så nära förbindelse som hans Fader warit i Fiendskap: Med honom syns han wid pass A. 998. hafva dragit til Engeland och der utan tvifvel, liksom kort tilförne Olof Tryggason, giordt honom emot Konung Ethelred et kraftigt bistånd[3]; men i det samma blefvo desse Nordiske Konungar[4] [ 610 ]anmodade af Hertig Richard i Normandie, at hielpa honom i hans krig mot Eudes 2, Grefve af Chartres: Olof, som af Utlänningar är kallad Lacman[5], kom då med sin Bunds-förvant til Bretagne och giorde der et stort nederlag på Landsens Inwånare, som satt sig til motvärn: Sedan intogs och upbrändes staden Dol, hvarpå Nordiska flottan gick in i Seine-strömmen til Rouen, at bistå Hertig Richard A. 999. Då regerade Konung Robert i Frankrike: Han fruktade, at detta Rike nu skulle falla i samma olycka, hvarunder det suckat snart i tvåhundrade åhr; ty giorde han Richard och Eudes, sine krigande Lähns-herrar, ganska bewekeliga föreställningar om Enighet och förlikning, som ock til Frankrikes bästa lyckades: Richard lagade, at Svenske Konungen och dess medfölje gillade Freden, hvarmed desse Nordiske Bundsförvanter wände tilbaka, med rika skänker begåfvade[6]: Det syns, som Olof wid detta tilfälle genom Robert, Ärke-Biskop [ 611 ]i Roüen, kommit på Christna tankar[7], som ej långt derefter utbrusto i en fullkomlig omwändelse.

2. Knapt war Olof från denna färd hemkommen, förän et häftigt krig mötte honom i Norden; Nyligen är berättadt, huru hans Moder Sigrid beslutit Norske Konungens Olof Tryggasons fördärf[8]: denne hade sedermera ökt hennes hämdgirighet i det han tagit hennes Mans half-Syster til äkta utan Släktens samtycke: Thora Haralds-Doter hade först warit gift med Styrbiörn hin Starke, som tilförne är sagt[9]: Derpå hade hon af sin då fångne half-Broder blifvit i Jomsborgska Freden mot sin wilja bortgifven åt den gamle Wendiske Konungen Burislav, från hvilken hon aldeles flydde tilbaka med sin fosterfader Özer Åkeson, sedan hon af sorg bland hedningarne warit i upsåt at svälta sig til döds: Nu hade hon kommit til Norige och der fådt til Man Olof Tryggason, den hon älskade[10]; men til all olycka öfvertalte hon honom til en resa åt Wenden och Jomsborg, at der giöra slut med Burislav angående hennes innestående Lifgeding[11]: Bättre tilfälle kunde aldrig yppa sig för Sigrid Storrådas [ 612 ]hämd: Hon hade, alt sedan hon gift sig, med Sven Tiugoskegg, ständigt upäggat honom emot Olof Tryggason, hvilken nu liksom sielfmant rusade dem i händerne: men för Sven allena war detta förehafvande alt för stort: Han anmodade om bistånd sin Styfson Konung Olof i Sverige, som ock strax på sin Moders instyrkan dertil war färdig: wid den tiden woro också i Sverige Eric och Sven, Norske Jarlen Håkan Sigurdsons Söner och Olof Skötkonungs Styfmoders Bröder, som til honom tagit sin tilflykt ur Norige för Olof Tryggasons öfverwälde A. 995. eller 96. och gerna sökte tilfälle, at hämnas: Eric Jarl Håkanson slog sig derföre nu til desse Konungar med skiepp och folk: Denna stora Siömakt samlade sig först på sommaren A. 1000. wid de Danska öjar, sedan Noriges Konung kort tilförne seglat förbi med sin flotta til Wenden, och lade sig nu i hans wäg wid Svölderöen, at så mycket säkrare öfverwinna honom i hans återresa[12]; men det war ej endast med wapn, det war ock med list, som Sven skulle segra.

3. Siguald Jarl, Strutharalds Son från Skåne[13], som nu war Höfding i Jomsborg, stod med Sven Tiugoskägg i nära förtroende och efter aftal med honom stälte sig så in med sin Svåger Olof Tryggason, medan han war i Wenden, at han förde honom, som han wille, in i nätet: Han lagade med sina falska inwändningar, at Olofs återfärd blef i det längsta upskuten, til dess han hemligen fick weta, at denne Konungs fiender woro tilreds: då wille han sielf ledsaga honom med ellofva skiepp[14], [ 613 ]at förråda honom så mycket lättare. Sedan Olof Tryggason i wänlighet afgiordt sin sak med sin gamle Svärfader, tänkte han wända hem igen til Norige; men wid Svölderöen låg denna Öfvermakt för honom, hvarwid hans falske Svåger Sigvald med sina Skiepp giömde sig undan: Man angrep nu Noriges Konung på alla sidor med sådan häftighet, at detta Siöslag warit et af de blodigaste i Norden: Han deremot försvarade sig så tappert, at man länge misströstade om Segren: Sielf war han på et den tiden ganska stort Skiepp, Ormen den Långe kalladt, som så manligen wärjades, at först Dannemarks och sedan Sveriges Konung måtte det öfvergifva: Eric Jarl war enträgnare: Han lade med sine hämdfulle Nordmän om bord med Olof Tryggason, hvars folk nu merendels stupat, och stadnade ej förän Ormen den Långe war intagen: Innomdess hade han så när blifvit ihielskuten af Einar Tambaskelfver[15], en af Olof Tryggasons kämpar, som äfven war Skald och derhos en god bågeskytt; men en Finne af Eriks folk, som mycket wisst kunde skuta, träffade [ 614 ]med sin pil just på Einars bågesträng, at både sträng och båga brusto sönder: Då Olof Tryggason derwid frågade hvad det war, som small, svarade Einar: Norige ur dina händer, Konung. Detta sannades ock strax; ty Olof Tryggason blef öfverwunnen och wet man ej, om han i detta slag omkommit eller ej[16]; men säkert är, at han sedan aldrig mer kommit til Norige: Hans Drotning Thyra skall derpå af sorg hafva tagit sin död[17].

4. Kort förän striden begyntes, hade Olof Skötkonung, Sven Tiugoskägg och Eric Jarl giordt et delnings-förbund och skiftat sins emellan Olof Tryggasons Rike: Sveriges Konung hade på sin lott behållit Ranarike, som är Bohuslän, altifrån Göta-Elf til Svenasund, och dertil fyra Härader i Trondhem tillika med Sundmöre, Nordmöre och Römsdalen, öfver hvilka länder han strax derefter satte sin Svåger, Eric Jarls Broder, Sven Håkanson[18] til sin Jarl med samma förlänings-wilkor, som [ 615 ]Skatt-Konungarne dem fordom under sine Öfver-Konungar innehaft[19]. Således war nu Sigrid Storrådas hämdelöfte fullbordat och Olof Tryggason ur wägen rögd, hvilken likwäl dessa Scandiska länder til en stor del hafva at tacka för sin Omwändelse tl Christendomen: Han gaf åtskillige Predikanter til Wästergötland, då han bortgifte sin Syster Ingeborg til Wästgöte-Jarlen Ragvald Ulfson[20], Sigrid Storrådas Broderson, hvilken ej allena sielf lät sig af dem döpa, utan ock månge af sine Landsmän[21]: Bland desse Lärare kan man räkna Sigurd[22] [ 616 ]eller Johannes, eljest Jon Sigurd kallad[23], Olof Tryggasons Hof-Biskop, som nu efter hans död fann mer säkerhet i Sverige, än i Norige, der den wåldsamma omwändelsen giordt sig förhatelig: Efter slaget wid Svöldarö begaf sig denne Sigurd til sielfve Konung Olof Sköt-Konung, hvilken han omwände och döpte i Huseby-källa wid Skara[24] A. 1001. Her ser man nu den förste Öfver-Konung i Sverige, som aldeles antagit den Himmelska Sanningen.

5. Detta Olofs wärk gaf tilkänna et Hiältemod, som til den tiden warit sällsynt: Konungarne hade gerna warit så sluge, at de ej låtit märka sina tankar, antingen de warit Christna eller Hedniska, så at man kunnat taga dem för bägge eller ock intetdera: Det är sant, at för dem warit mycket svårare, som lefvat bland flere Hedningar i tiockare mörker, och för Olof lättare, som nu bland en stor hop omwände hade mer bistånd, särdeles i Wästergötland hos sin frände, Ragvald Jarl, som tillika med alt sit folk war Christen; men så förtienar han dock i detta mål en ewärdelig heder: Han förmådde de Norske Jarlar Eric och Sven, at herutinnan följa hans efterdöme[25], hvarigenom de åtminstone blefvo honom närmare förbundne, fast de ingen wåldsam omwändelse i Norige företogo; men til så mycket större säkerhet slöt han wid pass A. 1002. et förbund med Konung Sven i Dannemark angående deras gemensama ändamål och handräckning på [ 617 ]båda sidor til den i begge Riken antagne Christendomens försvar och befordran[26]: Sven hade i det samma fådt en faselig afbräck i sina eljest lyckeliga[27] Engelska Saker, i det de Danske öfver hela Engeland på en enda dag den 13. Novemb. A. 1002. blefvo af landsfolket under Konung Adelrad mördade[28], hvilket brakte honom til at wända sig dit med alla sina krafter[29]; Men Olof Skotkonung fick nu i stillhet upbygga den Christna kyrkan i Sverige: Under hans beskydd utspridde ofvannämde Jon Sigurd Evangelii Sanning i Wästergötland, Småland, Östergötland och hela landet upföre intil Upland och Sigtuna, hvarwid han ock skall hafva warit så nitisk, at han anwändt de Gyllene Armband, som han fordom fådt af Konung Olof Tryggason i Norige, til at lösa Christne fångar ur hednisk träldom[30]. Wid samma tid har ock Odinkar Hvide den [ 618 ]yngre af Dannemark, Hertig Palne Tockis Son af Wenden[31], som af Bremiske Ärke-Biskopien Libentius blifvit förordnad til Nordisk Apostel, giordt stor upbyggelse i den Späda Svenska Församlingen[32], liksom en tid förut hans Farbroder Odinkar den äldre: Han hade i Sverige mäktig skyldskap på sin Farmoders wägnar, som war Götiske Jarlen Ottars Doter[33] och dussutan stora medel til at wärkställa så heliga afsikter genom sin gifmildhet[34]. Gotebald, en Engländare, Folquard, en Tysk, och flere Lärare skola ock i början af Olofs regering til detta hälsosamma wärk med all flit hafva bidragit[35].

6. Men under dessa Olof Skötkonungs omsorger blef han af fiendtelig hand angripen i hiärtat af sit Rike: Tilförne är berättadt, huru hans Moder Sigrid låtit innebränna den Norske Konungen Harald Gränske, blott för det han begärte henne til Hustru[36]: Sådant kunde efter den gamle hedne grundsatser aldrig lämnas ohämnadt: Haralds Son Olof, som genom Olof Tryggasons försorg på sit fierde åhr blifvit döpt[37], hade näpligen tretton, när han wid pass A. 1007. härjade på Dannemark och sedan i Östersiön på Sverige, der Sigrids Son regerade: I Södermanlands Skiären utan för Sotholms härad råkade han en Siöröfvare-flotta[38], som anfördes af en Thord[39] eller af en, som är kallad Sote[40], dem han strax öfverwan: Sedan seglade han in i Mälaren och sköflade på alla sidor altintil Birka [ 619 ]eller Forn-Sigtuna[41], som då aldeles tycks hafva blifvit förstördt[42]: Der låg han med sin flotta[43], när han fick höra, at Svea-Konung samlade mot honom sin krigshär och war äfven sielf tilreds, at stiga på sina skiepp: Olof Skotkonung föraktade sin fiende och tänkte nu taga honom med sin lilla hop til fånga utan manspillan: Han hade låtit spänna järnkädior öfver Stock-sund eller Mälarens utlopp wid Stockholm, der Olof Haraldson skulle segla igenom[44], och förwara begge stränderne med manskap: på östra eller norra sidan war en Fästning och på den södra en del af Svenska krigsmakten, hvaraf Norska Skieppen nu skulle inspärras til dess de blefvo infrusne, emedan wintren just war för handen; men Fisken gick snart ur nätet; Watnet steg då öfver 14 alnar högre än nu, och dessutan war Mälaren af regnwädret på den åhrstiden något fullare, så at Olof Haraldson fann en annan utwäg: han lät om nattetid med ogemen skyndsamhet gräfva igenom södra sidan af Agnefit, der nu är Slussen, emellan Staden och Södermalm[45], åtminstone så diupt[46], [ 620 ]at hans fartyg utan styre och med hielp af högt uphissade Segel kunde oskadde komma öfver grundet ut på Saltsiön[47]. Detta wärkstältes med sådan snabbhet, at de Svenske ej sökte det at hindra, förän det war försent[48].

7. Olof Skotkonung war högeligen förtörnad öfver sit Folk, som ej bättre hindrat de Norskes undflykt; men her war nu ingenting mer, at giöra: Olof Haraldson seglade ut på hafvet och kom helbregda til Gotland, der han öfver wintren lät pläga sig i god ro: Denna Öö låg då under Sveriges lydnad[49]; men måste nu underkasta sig det närwarande ödet: Hon hade ock råd til at förnöja den Norske Prinsen; ty hon war den tiden af sin handel ganska förmögen och folkrik: Ormiska i Hainaim, en en rik Gotlänning, mötte honom med flere sine Landsmän i hamnen Akirgarn med skänker och förfriskning, som af Olof med lika wänskaps-tekn emottogos: Han lät ock döpa Ormika, som en tid [ 621 ]derefter lät upbygga det första Capell på det landet[50]: Christendom tiltog der sedan alt mer och mer, så at Lifland wid pass 150 åhr derefter haft at tacka Gotländske köpmän för sin omwändelse. Om wåhre härjade Olof Haraldson i Estland och Finland: Sedan på Danska kusterne, der han i förbund med Torkel den Höge, Strutharalds Son och Siguald Jarls broder[51], slog en hel hop Näs-Konungar och Siöröfvare: Han landsteg derpå i Frisland och drog sedan til Engeland, der han giorde Adelrad stora tienster emot de Danske A. 1014 och 15, i synnerhet då han halp til, at förstöra Sudverke, deras fästning wid London på hinsidon Themsen[52]. I Normandie förbandt han sig widare med Adelrads Söner A. 1017. och giorde med dem et försök på Northumberland, som ej lyckades; men han tog igen sin skada, då han derpå återwände til Norige A. 1019. Sedan han i Södungs-sund fådt til fånga Håkan Jarl Erikson, som i sin Faders frånwaro styrde Riket, tillika med sin Farbroder Sven Jarl, Svea-Konungs Låhntagare, lät han honom genom Ed aldeles afsäja sig all fordran på de Norska länder[53], och ändteligen genom öfverläggningar och säkra mått med sin Moder Asta[54], sin Styffader Sigurd Syr[55] på Ringarike och flere sine [ 622 ]wänner, blef han af Upländerne utropad för Konung i Norige A. 1020. [56]: Han war derefter den, som mäst af alle i werlden brydde Olof Skotkonung i Sverige.

8. Denne Svea-Konung tycks nu wid pass A. 1010. hafva begynt anlägga nya Sigtuna på andra sidan Siön gent emot gamla Birka eller Forn-Sigtuna, som Olof Haraldson förstört [57]: Af denna sin nya Stad giorde han sedan sit hufvud-Säte, så at han ock på sina mynt [58] låtit kalla sig Konung i Sigtuna [59]: Han har ock warit den förste, som antagit namn af Svea- eller Sveriges Konung [60]: Detta hade wäl alle hans Företrädare i sielfva wärket warit; men de hade aldrig annat hetat, än Upsala-Konungar, hvilket namn i den tiden för det högsta Afgudaoffrets skull hölls af hela Norden för det [ 623 ]heligaste och ährofullaste af alla: Dock, detta war just förnämste orsaken, hvarföre Olof Skotkonung nu ombytte både Titul och hufvudstad: Som Christen hade han ej hiärta til at biwista blodoffren eller ständigt hafva för ögonen så grofva styggelser emot den Himmelska Sanningen; men han hade ej makt nog til at deruti giöra ändring; ty wistades han heldre på andra orter i Riket, der han med all flit och fogelighet, utan tvång och wåld, sökte at befrämja Christna Läran[61]. I detta anseende fick han af Påfvens Legat i Norden, Ärke-Biskop Unvan i Bremen, Libentii Efterträdare, det Hedersnamnet Rex Christianissimus eller den Aldrachristeligaste Konung, hvilket ock blifvit hans Son tillagdt[62], så at Svea-Konungar, om de så welat, hade det sedermera i sin Titul kunnat behålla.

9. Wikingefärderne saktade sig nu alt mer och mer i Sverige sedan Christendomen begynt miuka folkets hiärtan och i synnerhet sedan han uptändt Konungens nit, som med mer myndighet kunde förelysa Menigheten i späkt och fred. Konunga-Sönerne hade altintil Olof Skotkonung i förste ungdomen begynt fara i härnad: Nu ingaf man dem hel andra heders-reglor: Olof hade med Edla, en Jarls Doter af Wenden, som blifvit röfvad i krig och i början ansedd som en Trälinna[63], aflat en Son Emund och en Doter Astrid; men med sin rätta Drotning Estrid, som war af hög inländsk herkomst[64], hade han Dotren Ingigerd och Sonen Jacob, hvilken så blifvit kallad, efter han på Jacobsmässedagen blifvit född wid pass A. 1015. Alla desse Barn lät han döpa tillika med sin Drotning och hela sit Hof [ 624 ]af Turgoth[65], en Lärare, som han begärt från Bremen, och som nu äfven war den förste Biskop i Skara[66]: På denna ort uppehöll sig Olof, liksom i Sigtuna, och uprättade der Christendomen med all makt, hvilket ännu omöjeligen mot Landsens gamle hedniske Lag kunde låta sig giöra i Upsala[67]: Det är sant, at han i sit Upsåt haft stor hiälp af Bremiske Ärke-Biskops Stolen; men så tycks dock som denne då redan begynt tilwälla sig någon myndighet, hvilken Olof lär hafva trodt sig som Konung tilkomma och derföre gerna wändt sig annorstädes, at skaffa sig arbetare til sin Christna Församling: Framför andra räckte Engeland honom handen, hvarifrån han förut haft så godt prof genom Jon Sigurd[68] och der han äfven wid denna tid kunde mycket uträtta.

10. Efter Sven-Ottos död war hans Son Knut, som sedan är kallad den Store, af de Danske utropad för Konung i Engeland emot Ethelreds Son Edmund Järnsida, med hvilken han delte landet i Alneiska freden[69]: Men hvad, som derwid kraftigt befordrade hans Sak, war det bistånd han fick af sin Styfbroder Olof Skotkonung i Sverige[70] wid pass A. 1016, hvlket ock bidrog til den lyckan han hade, at ensam få råda över hela Engeland efter Emunds död[71] A. 1017. Imedlertid war Olof icke så högt [ 625 ]denne Bundsförvant tilgifven, at han just samtyckte alt hvad han sig i Engeland företog: Konung Edmund hade lämnat efter sig tvenne unge Söner Edmund och Edvard, dem Knut gerna hade sedt ur wägen rögde; men han wille ej hållas för grym: han tänkte skilja sig wid dem på oförmärkt wis och skickade dem derföre til Dannemark under skien, at hederligen upfostras; men deras Ledare, som wäl märkte hvad öde dem förestod, bewektes af medömkan och förde dem i hemlighet til Konungen i Sverige[72]. Olof tog wäl emot dem och gynnade dem på alt sätt: Dock, som han ej aldeles wille stöta Knut för hufvudet, skickade han dem sedan ifrån sig i säkerhet til någon wän eller släkting, antingen til Konung Salomon i Ungern[73] eller, som likare är, til Konung Jarislav i Holmgård[74], hos hvilken han hade mer myndighet, der de åtnöto alla möjeliga förmåner[75]. Genom slika band och bekantskaper i [ 626 ]Engeland kunde Olof derifrån skaffa sig Christne Lärare, hvartil ock Olof Haraldson, Konung i Norige på sin sida bidrog, som nu äfven brakte Engelske Präster in i Scandien[76]: Antingen det nu skiedt genom Konung Knut sielf eller annat mäktigt Folk i Engeland eller genom Norske Konungen, är svårt at säja; men wisst är det, at Olof förwärfvade sig en stor Apostel i Sigfrid, en Engländare, och Ärke-Diekn i York, som tillika med flere sine medhielpare[77] kom genom Norige in i Götarike wid pass A. 1020[78].

11. Denne Lärare fortsatte omwändelse-wärket i de wästra delar af Götaland medan trenne hans Syskone-Söner med mycken nit predikade i de östra, särdeles i Småland och Werend, der de mäst hade sin boning wid Gilboga-bärg: Om deras dyrbara Lösören eller andra omständigheter eller ock, som troligast är, deras frimodighet i sanningens [ 627 ]framförande förorsakat deras död, är owisst; men det wet man, at de blifvit mördade af ortens hedne Inwånare under Gunnar Germike eller Gruffa-Son[79], som der warit den ypperste[80]: Konung Olof reste då sielf til Werend med wäpnad hand, at hämnas; men Sigfrid, som war med honom, bad om nåd för de brotslige, som löste sig med penningar, dem han dock ej wille emottaga[81]: Gunnar, som war landsflyktig i Blekingen, måste lämna sina gods[82] til [ 628 ]Kronan och den Biskops-stol, som nu inrättades i Wexiö, der Sigfrid med Bremiske Ärke-Biskopens samtycke och inwigelse[83] blef den förste Biskop: Han dog A. 1067[84], sedan han omwändt en stor del af Scandien, och dermed giordt sig wärdig , at af Påfven erkännas för Helig[85]. Af hans medhiälpare från Engeland woro Eskil, Ulfrid och David de märkwärdigaste: Eskil, som warit hans Capellan, blef Biskop i Nordanskog, som Södermanland och hela Riket ofvan Kolmorden då kallades, och hade sit Säte på Fors wid Strengnäs: Han blef ihielslagen ej långt från Hiälmaren af en uprorisk Almoge A. 1026. eller 1045.[86] och begrofs i Eskils-Tuna, der en kyrka upbygdes hans namn til åminnelse[87]. Ulfrid blef huggen i stycken af de upretade hedningar för det, at han i [ 629 ]deras närwaro och i sin ifver sönderslog Thors beläte[88]; men David hinde til hög ålder och dog på 1080-talet, hvaraf er han blifvit wördad som et Helgon: Han predikade på många ställen i Sverige; men stadnade i Wästmanland[89] och Snäfringe härad, der han wid Munketorp bygde en kyrka och begynte anlägga et kloster A. 1030.[90], blifvandes den förste Biskop i Westeråhs[91].

12. Christna Församlingen i Sverige war i sin första tid temmeligen ren och oskyldig: Så länge hon ännu stod under betryck, höll hon sig mycket lik den gamla Apostoliska: Kalken brukades i den Heliga Nattvarden[92] och Prästerne fingo så her som i Engeland[93] och annorstädes lof at gifta sig, hvilket ej förän ganska lång tid derefter på Prästemötet i Skenninge A. 1248. blef den betagit[94]; men så insmugo sig likwäl heliga bedrägerier och diktade underwärk, åtminstone kort efter de Största Lärares död genom deras wänners och Lärjungars nit, som funno giörligare, at förkiusa, än öfvertyga en rå Menighet, och trodde sig böra främja Sanningen genom hennes wederspel: Deraf ser man i Munke-Sagorne så många underliga saker: De penningar och [ 630 ]almosor, som herifrån utdeltes i Frisland, och Dorstrat af en Doter för hennes Moders Siälaro, fördublade sig så lyckeligen, at hon ej wiste hvarifrån hon fick dem igen[95]: Sigfrid i Wexiö gick utmed en Siö och fick se på botnen tre lius, dem han sökte uptaga, och fann sine tre mördare Nepoters hufvuden i et käril: Då han deröfver ropade de orden: Hämne Gud, sade det första hufvudet: Det skall blifva hämnadt, det andra: på hvem? det tredie: på barn och barnabarn[96]: David i Munketorp war så helig, at han kunde uphänga sine hanskar på Solstrålarne, som trängde sig in genom fönstren[97]. Oräkneliga slika berättelser troddes af almänne Hopen ofta mer, än Evangelium. Latinske Bokstäfver begynte wid denna tiden, som menas, genom de Andeliges och i synnerhet Sigfrids föreställningar hos Olof Skotkonung, at småningom komma i bruk på Mynt, i Konunga-Bref och i Lagmans-Domar[98]; men de behöfde några hundrade åhr at aldeles bringa Runorne ur wahnan[99], hvartil de dock icke hindt på wissa orter i SVerige in til denne dag[100]: Åtskilliga af wåra Sten-Skrifter bewisa nog, så wäl at Runorne blifvit länge brukade i sielfva [ 631 ]Christendomen[101], som ock, at Helgonens namn[102] genom dem blifvit odödligheten inwigde[103]. Ubir och Bali hafva också wid denna tid lefvat, som warit af de förnämste Runo-ristare i Sverige[104].

13. I werldsliga mål war Olof Skotkonung mindre fogelig, tålig och lyckelig, än i de Andeliga. På östra sidan hade hans saker haft god framgång: han hade wid pass A: 1015. lyckeligen hulpit Jarislav Waldemarson emot hans Bröder på Holmgårdske Thronen[105], hvarwid han kanskie efterlåtit honom större förmåner, än de Svenske tålt[106]; men wästerut fann han mer motstånd: Sven Håkanson, hans Svåger och Jarl öfver hans Norska Länder[107], blef derifrån utjagad af Olof Haraldson, så at han måste taga sin tilflykt til Sverige wid pass A. 1020[108]: Olof ärnade lämna Sven Jarl [ 632 ]nödigt krigsfolk, hvarmed han skulle draga genom Helsingeland och Jämteland in öfver Fiällen, när denne i det samma dog på et Siötåg åt Ryska sidan, som han imedlertid företagit[109]: Då wille Olof sielf utföra sin sak mot Norske Konungen: Först begynte han med lämpa: Han skickade wid pass A. 1021. sina Sändebud, As-Göte och Tor-Göte til sina Skattländer i Norige, hvardera med tolf Män, at der upbära räntorne; men de Norske svarade, at de ej kunde utgiöra skatt til tvenne Konungar: Sändebuden råkade Olof Haraldson i Trondhem och framburo sit ährende med hårda ord: Noriges Konung svarade med saktmod, at han ej såg hvad rätt Svea-Konung hade til hans Arf-Rike, hvilket likwäl af de Svenske lidit mycken skada, men at han dock woro beredd om råhren derpå följande, at möta honom på gränsen och bilägga saken i wänlighet: Asgöte lät sig dermed icke nöja: Han skilgde sig wid sin Följeslagare och begynte resa omkring i bygden, at indrifva utlagorne; men Olof Haraldson sände efter honom sine Gäster[110], som hängde honom tillika med hans tolf Män i en galge[111]: Torgöte reste med dessa tidningar til Konungen i Sverige, som från den stunden fattade til Norske Konungen et så häftigt hat, at ingen dristade sig i hans närwaro kalla honom Konung, utan blott efter hans skapnad Olof den Digre eller Tiocke[112]. Följande wåhren kom Olof Haraldson til Wiken eller Bohuslän, som då länge lydt under Sverikes Krona[113]: Öfver den delen åt Svenasund war Eilif den Götske Svensk Höfding; men öfver den Östre en Rhoe Skialge, [ 633 ]som hade sina gods på Hisingen: Begge desse blefvo innan kort tid af de Norske ihielslagne[114] och Olof Haraldson giorde i den Landsorten dels med wåld och dels med wilja hvad han behagade: Nödiga wahror, i synnerhet Salt och Sill, blefvo förbudne at införas genom Wiken til Wästergötland och fiendtligheterne utbruto på åtskilliga orter[115], hvaraf dock de Norske ej mindre skada hade, än de Svenske[116].

14. Ragvald Jarl Ulfson, Olof Skotkonungs frände, förestod den tiden hela Wästergötland, hvarunder Wiken nu räknades[117]: Han ägde en Norsk Prinsessa Ingeborg, Olof Tryggasons[118] Syster, [ 634 ]som bewekte honom, at åtminstone ej wara Olof Haraldson widrig, utan snarare skaffa honom med Sverige en god Fred: Han hade sammanträde med Norske Konungen wid Göta-Elf, der han med honom ingick en förlikning och försäkrade, at ingen fiendtelighet begynna innom åhr och dag[119], hvilket ej annat kunde, än förtörna Olof Skotkonung: Det liknade sig derföre framdeles til olycka för Inwånarne på gränsen, om ej en ständig Fred kunde träffas under wapnhvilan: De förmådde ändteligen så mycket hos Olof Haraldson, at han skickade sin Markskalk Biörn[120] som Budskapare til Sverige, at handla om fred på samma fot, som den warit i Olof Tryggasons tid, och at befästa wänskapen på bästa sätt: Detta skulle skie med Wästgöte-Jarlens Ragvald Ulfsons biträde, til hvilken denna beskickning först stälte sin resa. Biörn hade med sig, förutan sine tolf män, tvenne Isländske Skalder Sigvater och Hialte Skeggason, af hvlka den senare skickades förut til Upsala, at oförmärkt utröna, huruwida Olof Skotkonungs stolta Sinne stod at böjas til fredstankar. Hialte lossade som han kommit för egen räkning från Island til Svenska Hofvet, der han blef wäl emottagen och fann för sig tvenne Landsmän Ottar och Gizor Svarte, hvilke liksom flere Skalder woro hos Olof i stort anseende[121]; men han war der ej länge förän han märkte, at Konungen [ 635 ]war oblidkelig mot Olof den Digre: Jag är nu den Tionde Konung i Upsala[122], sade Olof en gång til honom, hvars Förfäder man efter man warit Öfver-Konungar ej allena i Sveawälde och många flera länder, utan öfver andre Konungar i Norden[123]: Deraf sökte han bewisa, huru ringa Olof Haraldson mot honom borde anses och huru dierf den Tiocke Mannen warit i sina krigs-försök[124]: Bättre lyckades Hialtes ärende hos Prinsessan Ingierd, som ej allena blef aldeles hågad för freden, utan ock för Olof Haraldsons person efter Ragvald Jarls förslag, så at hon sökte alla tilfällen at öfvertala sin förbitrade Fader: Hon bad honom slå Norige ur sinnet och hellre vända sina krigs-tankar på de Östra och Wendiska orter, som af forne Svea-Konungar, hans Företrädare och ej länge sedan af hans Frände Styrbiörn Starke[125] warit underkufvade[126]. Dermed uträttade wäl Prinsessan ingenting; men imedlertid hade man henne på sin sida och derom skickade Hialte strax bud til Ragvald Jarl och Biörn Marskalk, som tillika gufvo sig på wägen til det då wid pass A. 1023. i Upsala förestående Alshärjar-Ting eller Almänna Riks-möte wid Distings-tiden, der Olof Skotkonung ärnade samla all Sveriges makt, at ödelägga Norige[127].

15. Först infunno sig Ragvald och Biörn hos Prinsessan Ingierd på Ulleråker ej långt från [ 636 ]Upsala, der de försäkrade sig om hennes samtycke til giftermålet: Sedan reste de til Ragvalds gamle Frände och Fosterfader Torgny Torgnyson, Lagman i Upland[128], som i sin tid war hållen för den wisaste i Sverige[129]: Hans hiälp war dem omistelig; ty hvad han sade på Riksmötet, hölls af menigheten för Gudomligt: Denne wördige Man[130] förebrådde Jarlen, då han berättade sakens sammanhang, at han sig så obetänkt deruti inwiklat, då han likwäl wiste, at hans makt war dertil för ringa, oaktadt den hedren, at heta Jarl: Det är ej mindre ähra, sade han, at räknas bland Bönder[131], och likwäl kunna [ 637 ]tala fritt hvad man will, fastän i Konungens närwaro[132]. Imedlertid lofvade han sin Frände, at komma til Upsala-Ting och giöra honom det bistånd, at han orädd kunde framställa sin sak, hvilket ock skiedde. Riks-Församlingen hölls under bar Himmel. Konungen satte sig på Thronen och Hoffolket stälte sig omkring honom: Gent öfver på andra sidan suto Ragvald Jarl och Torgny på et säte, hvilka hade fram för sig sine Hirdmän och Hus-tienare: Bakom dem och alt omhvärfves i en ring stod hele Almogen. Så snart Konungens föreställning efter wanligheten war förbi och hans ährender afhandlade, upsteg Norske Budskaparen och berättade med hög röst, huru Konung Olaf i Norige skickat honom dit, at tilbiuda Konungen i Sverige förlikning och derhos den landadelning, som af ålder warit emellan begge Riken: Knapt hade Olof Skotkonung hördt dessa ord, förän han ropade, at den Mannen, som så dristigt talade, skulle tiga, och dermed måste Biörn sättia sig ned igen. Bätre lycka förmodade sig Ragvald Jarl med sit tal: Han rörde först om Norske Konungens beskickning och förestälte sedan, huru alle Wästgötar suckade efter Fred: De wahror, som de ej kunde umbära til deras uppehälle, fingo under krigstiden ej införas i landet och dessutan woro de sielfve ständigt utsatte för de Norskes härjande: Han tillade ock, at Freden war nu så mycket giörligare, som Konungen i Norige begärte Svenska Prinsessan Ingierd til äkta[133]; men alt detta war fåfängt.

16. Olof Skotkonung steg förtörnad up och svarade til Fredshandelen ganska afvogt; men Jarlen [ 638 ]tiltalte han hårdeligen, som understådt sig ingå stillestånd och förlikning med Olof Digre: Han förklarade sådant för fullt förräderi, som i det lindrigaste förtiente landsflyktighet, förekastandes honom, at han warit så flat och låtit sig dertil förleda af sin hustru[134]. Då Konungen sig nedsatt, blef först en tystnad, sedan upsteg Torgny Lagman och med honom reste sig hela Almogen: Så snart han fådt liud för gny och wapnebrak, höll han et tal af detta inehåll: Sveriges Konungar woro nu annorlunda sinnade, än tilförne: Hans Farfader Torgny hade berättat om Eric Emundson, at då han war i sin lättaste ålder på krigståg, til åtskilliga länder, hade han stor medgång: Han underkufvade Finland, Karelen, Estland och Kurland, der man än kunde se de Jordborgar och stora wärk han lämnat efter sig; men aldrig war han så högdragen, at han ej wille lida deras tal, som hade något angeläget at framställa: Hans Fader Torgny hade länge fölgt Biörn Ericson, en Konung, som regerade med mycken styrka; ty han war wänlig mot sit folk. Han sielf hade i friskt minne Eric Segersäll, som utwidgade Sveriges gränser och försvarade det wäldeligen; men lät dock sine Män med sig fritt få rådgiöra, när de wille: Denne Konung deremot tillät ingen tala med sig, utan der han gerna wille höra, hvilket han ock dref med all häftighet: Han läta sina östra Skattländer genom sin wårdlöshet småningom gå udan sig och traktade i det stället efter Norige, som Svea-Konungar aldrig åstundat, hvaraf nu mången måste sittia i oro. Fördenskull woro nu samtelige Sveriges Odalborne [ 639 ]Almoges wilja, at Konungen giorde fred med Norige och gaf dess Konung sin Doter Ingierd til äkta: Wile han det, så wore hela Menigheten färdig at följa honom i döden och återwinna de orter på hinsidan Östersiön, som hans Fäder och Fränder innehaft: men wille han det icke, så borde han nu frukta för samma folkets förbittring, som fordom stört fem likså högfärdige Konungar i en källa på Mora-Ting[135]: Korteligen, han hade nu at förklara sig och utwälja etdera af dessa wilkor[136]. Detta tal biföll hela Ringen med sit wanliga wapnebrak.

17. Her war nu ej tid för Olof Skotkonung, at pocka: Han steg up och samtyckte til Menighetens begäran, tilståendes at alle Sveriges Konungar, hans Företrädare, låtit råda sig af sit Folk, hvarmed Sorlet kring hela fältet stadnade: Derpå blef Fredshandelen emellan Konungen, Jarlen och Torgny afgiord: Freden slöts emellan Sverige och Norige på samma fot, som den warit i Olof Tryggasons tid och Prinsessan Ingierd trolofvades åt Norske Konungen i Ragvald Jarls händer[137]: Detta giorde en almän fägnad: Jarlen och Biörn Marskalk reste tilbaka och med dem skickades Prinsessan til Olof Haraldson dyrbare skänker af Silken och Guldsömade stycken. Men detta giftermål kom dock aldrig til fullbordan; ty så snart Riksmötet war ändadt och fahran öfverstånden, yttrade åter Olof Skotkonung sit agg emot Konungen i Norige. Man hade kommit öfverens, at Prinsessan skulle om Sommaren [ 640 ]derpå wid Konghella i Bohuslän möta sin Fästeman, som ock giorde alting redo til bilägret och war sielf wid gränsen strax efter Pingst; men han wäntade förgäfves: det förnam ock Ingierd, då henes Fader en gång lät henne se fem orrar, dem han fångat med sine hökar, och hon oförsiktigt råkade til at nämna om en märkeligare jakt af Olof Haraldson, som på en Morgonstund nyligen fasttagit fem uproriske Under-Konngar och tilägnat sig deras länder; ty han sade då rent ut med wrede, at hon aldrig skulle få äga den Tiocke Mannen, som giort hans Rike så stor skada[138]: Deruti höll han ord: Jarislav, Konung i Holmgård, begärte kort derefter Svenska Prinssan til äkta och hans Sändebud blefvo ganska wl bemötte, hvilket Ingierd strax gaf Ragvald Jarl i Wästergötland tilkänna: denne underrättade Konungen i Norige ofördröjeligen derom; men begärte likwäl, at han ej derföre wille börja någon ofred: Dock Olof Haraldson blef deraf så stött, at om han ej strax bröt in i de Svenska Länder, så skiedde det endast, på det han så mycket bättre måtte laga sig dertil nästkommande åhret[139].

18. I det samma kom Astrid, Olof Skotkonungs äldre Doter och Ingierds Half-Syster ned til Wästergötland, at besöka sin Fosterfader Egil, en rik Odalsman: Hennes Möderne war ej hos de Svenske i så stort anseende som Ingierds[140]; men hon eftergaf henne icke i fägring och behagelighet[141]. Detta tilfälle tog Ragvald Jarl i akt: Han uppehöll Astrid hos sig i Skara, medan Sigvater Skald, som til honom war skickad från Konungen i Norige, for tilbaka med et nytt Giftermåls-förslag, som [ 641 ]ej war denna Prinsessa emot: Olof Haraldson uptog det med nöje, hälst som det skiedde utom Fadrens wilja, på hvilken han nu hade lust, at hämnas, och ändteligen kom det så wida, at Wästgöte-Jarlen förde honom Brude tilhanda i Sarpsborg, der bröllopet firades wid Kyndelsmässe-tiden A. 1024. Man kan föreställa sig, huru detta förtröt Konungen i Sverige; men han kunde sig ingentng företaga: ty sidsta Riksdags-Beslutet bandt honom häderne: Han tröstade sig derwid, at han fick gifta sin Doter Ingierd med Holmgårdske Konungen Jarislav, sin wn, hvars Sändebud nu woro ankomne; Ingierd underkastade sig sin Faders behag; men förbehöll sig tvenne wilkor, som henne bewiljades: först, en ansenlig Lifgeding, nemligen staden Aldejoborg wid Ladoga med hela Ingermanland[142], och sedan at få taga med sig en ypperlig Svensk Man, hvem hon hälst wille, til sin följeslagare och Rådgifvare, som i Holmgård skulle niuta likså högt ähro-ställe som han haft i Sverige: Detta war utsedt på Ragvald Jarls räddning ur hennes Faders wälde, som ärnat straffa honom til lifvet: Hon utnämnde Jarlen och Olof Skotkonung måste dertil samtycka efter sit löfte, ehuru högt detta wahl honom misshagade; men med wilkor, at Ragvald aldrig mer skulle komma til Sverige eller för hans ögon. Ingierd reste om sommaren A. 1024. til Holmgård, der hon strax med Jarislav hade sit biläger: Deras Söner woro Waldemar, Wisewald och Holte den Modige[143]: de hade ock en Doter Anna, som blef Drotning i Frankrike och Konung Philip den Förstes Moder[144]. Ragvald Jarl, som med Hustru och Barn [ 642 ]fölgt med til Ryssland, fick Aldejoborg och Ingermanland til Jarlsdöme, der han i lång tid lefde med wälmåga: I sit första gifte med Ingeborg Tryggesdoter aflade han Sönerne Ulf och Eilif Jarlar[145]; med i det andra med Astrid Nialsdoter från Norige[146] hade han en Son Skenkil, som sedan blef Konung i Sverige, hvarom framdeles skall berättas.

19. Efter Ragvald Jarls bortresa woro Wästgötarne, särdeles Adelen, illa til mods: De fruktade för sin Konungs onåd, som höll dem för Olof Digres wänner: Sedan de hållit åtskilliga sammankomster, beslöto de, at affärda en Fullmäktig til Upsala, som skulle blidka Konungen, emedan de ej trodde Norige mäktigt nog, at beskydda dem: Dertil utwaldes Landsens Lagman Emund i Skara, som ej allena war rik och storsläktad, utan ock ganska slug: Han tog sin wg genom Östergötland och Södermanland; men ehvart han framfor, förökte han det missnöje, som han hos Folket fann emot Konungen: I Upsala gick han inför Olof Skotkonung och hälsade på honom, då han satt öfver Rätten: När Olof frågade efter tidender från Wästergötland, berättade Emund på gammalt Götiskt wis[147] några af honom sielf diktade Sagor, som tyktes af ringa wärde; men hade mycket at innebära; ty de afbildade Konungens obilliga och skadeliga krig emot Norige: Han förtälgde om Atte, en Wärmlänning, som på jakt i skogen skaffade sig en hel släda med Gråwärk, den han förlorade genom et enwist och fåfängt [ 643 ]löpande efter en Ekorn. Han berättade ock om en Wiking, Göte Tosason, som i Göta-Elf tog fyra Danska köpmans-skiepp; men jagade så snålt efter det femte, tils han strandade på Lessö och miste således ej allena det fartyget han sielf förde, utan fyra andra, som under hans frånwaro tillika med rofvet af de Danske bortsnappades. Änteligen då Konungen sporde honom efter angelägnare saker och om orsaken til hans ditkomst, sade han sig åstunda uplysning i et mål, hvaruti Wästgöte- och Uplands-Lagarne woro skilgaktige: Två Män af jämngod börd; men olika medel och sinne; hade kifvat om Jordagods: Den rike hade giordt den fattige förnär; men blifvit fäld på almänt Ting, at godtgiöra all skada: Då hade han betalt Gäsling för Gås, Gris för gammalt Svin och en half mark lödigt guld för en hel: Nu war frågan hvad dom Konungen deruti flde: Olof svarade, at den brotslige skulle riktigt betala altsammans och dertil tre gånger så mycket til Konungen: I widrigt fall skulle han blifva landsflyktig och hans gods delas til tveskiftes emellan Kronan och målsäganden: Emund påminte alle närwarande Domare, at denne Dom borde fästas wid Lagen i alla Landsorter til almän efterlefnad, och derpå tog han sit afträde, låtandes genom budkafla sammankalla all Sveriges Almoge[148].

20. Konungen eftersinnade hos sig sielf hvad Emunds tal månde betda: Han tänkte behålla honom til måltids och äfven dagen efter til rådplägning; ty en Lagman hade den tiden fritt säte i Konungens Nämd; men Emund war bortfaren: Olof lät kalla [ 644 ]ihop sit Råd, hvaraf ej mer än sex ledamöter woro tilstädes och deribland tre Bröder Arnvid Blinde, Thorvid Stamme och Freyvid Döfve, mycket förståndige Män: De andre drefvos af samma Anda som Emund och foro kring alla Härader, at håla Ting med Allmogen. Ju mer Konungen gissade på Emunds gåtor, ju mer kände han igen sig sielf både uti Tte Wärmlänning och Göte Tosason och den rike Odalsmannen, som så illa betalt den fattige, hvarmed mentes Olof Haraldson, hvilken i ställe för Ingierd fådt Astrid til hustru och ändå genom en slump, utom hennes Faders wilja. Konungen hade sielf fält sin Dom, hvarom ock de tre Bröderne kommo öfverens, som äfven läto honom förstå, at hela landet war af samma tanka som Emund och redan mot honom i rörelse: Ty alle Svear, sade Freyvid, wille niuta sin gamle Lag och fullan Rätt, dem Konungen ej i akt tagit, då han ej allena ryggat sina ord emot Olof Digre, utan ock Ständernes Beslut på Upsala-Ting[149]. Olof war nu mycket bekymrad: Han bad sine närwarande Trogne Män bistå sig med goda råd, hvarigenom han kunde få behålla sit Fäderne-Rike. Ändteligen fölgde han Arnvid Blindes tanka, som rådde honom, at begifva sig på sina Skiepp i Mälaren, återkalla budkaflarne, så mycket möjeligt war, winna Folket med lämpa och försäkra hvar och en om Rätt, medan tvenne af Bröderne imedlertid sällade sig til Almogen och under skien af bistånd sökte leda dess uproriske ifver til godt slut: Thorvid fölgde med Konungen; men rådde sine Bröder, at i löndom taga med sig Prins Jacob, som då hade 10. eller 12. åhr: Desse [ 645 ]Råds-Herrar fingo snart högsta myndigheten och förtroendet hos den wid Ulleråker församlade Menigheten: Freyvid betiente sig försiktigt af UpSvearnes företräde för alle andre Riksens Inbyggare i Konunga-wahl och brakte dem i det sinne, at de af Wästgöte-Lagmannen ingenting borde låta sig föreskrifva: Han frågade Emund, hvem han wäl tykte böra uphöjas på Thronen, om Olof kommo undan: Den Dugeligaste, svarade denne, han ware sig af hög eller nedrig herkomst: Men wi UpSvear, sade Freyvid, tillåte ej, at Kronan tages från gamla Langfadga-ätten, medan så godt fång är dertil som nu; ty Olof hade tvenne Söner, af hvilka dock den yngre hölls i anseende til Mödernet för Högbördigare, än den äldre: Detta biföll Almogen med mycket gny. Emund påminte wäl, at UpSvearne med tiden torde ångra sin ständiga tilgifvenhet för samma Konungahus och en gång gerna wälja et annat, som bättre skulle lyckas; men her war nu försent at tala: Prinsen, som warit fördåld, blef då framledd och enhälleligen utwald til Konung i Sverige wid pass A. 1025. Man ändrade likwäl hans namn, som ej war Svenskt, så at han i ställe för Jacob kallades Amund.[150]

21. Således war nu bästa medlet funnit til Olof Skotkonungs räddning: En förening uprättades strax emellan honom och hans Son, at de gemensamt skulle regera, at Freden med Norige skulle återställas, at ingen skulle straffas eller förföljas för det förbigångna och at Svenska Folkets frihet skulle af Amund beskyddas, så framt Olof något deremot wille tilbiuda[151]. Olof kunde intet bättre [ 646 ]begära: Han affärdade Sändebud til Konungen i Norige med anmodan, at han wille infinna sig wid gränsen il Fredshandelens afgiörande, hvilket ock skiedde, så at begge Konungarne möttes åt i Kongahälla med all wänlighet och faststälte den Fred, som wid pass två åhr tilförne på Upsala-Ting war påbegynt: Wid detta tilfälle skola Svärfadren och Mågen hafva kastat tärning om et Landstycke på Hisingen, som ymsom hördt til Götaland och Norige[152], då begge förste gången fådt tolf; men Olof Haraldson andre gången tretton, emedan den ene tärningen gådt sönder och wisat flera ögon[153]. Sedan tycks han för alwar hafva tagit sit Hufvudsäte i Sigtuna, det han redan längesen begynt upbygga efter Forn-Sigtunas förstöring[154]: Han har ock efter all liknelse bodt någon tid i Skara[155], på det han från Afguda-offret i Upsala kunnat wara dess mer afskild, hvaruti äfven flere honom gerna efterfölgt, til dess Christendomen blifvit almänt wedertagen[156]: Huru länge han lefvat, är svårt at säja, emedan han tilbrakt sin sidsta tid i stillhet; men så lär man dock ej mycket fela, om man utsätter hans död til A. 1026[157].

22. Amund Jacob, som äfven är kallad den AlraChristeligaste Konung[158], hade näpligen fiorton åhr, när han under Trogne Mäns förmynderskap ensam antog Riksstyrelsen: Det första honom mötte, war ny orolighet på Norska sidan: De gamla [ 647 ]Svenska länder Jämteland och Hälsingeland hade genom Inbyggare från Norige kommit en tid til at hålla sig wid det Riket, särdeles under Håkan Gode; men i början af Svea-Konungens Biörn Eriksons Regering hade de åter slagit sig til Sverige[159], hvarwid de ock blifvit bekräftade genom de Norska Länders delning efter Olof Tryggason A. 1000[160]. Nu påstod Konungen i Norige, at han i sidsta Konghälliska Mötet kommit öfverens med sin Svärfader angående dessa orters Skattskyldighet, hotandes dem med svår hemsökelse, om de ej betalte honom deras utlagor. Amund war Olof Haraldsons gode wän och Svåger; men icke ärnade han afstå honom något af sina Arfländer: Jämtlänningarne woro ej heller hågade för Norsk Öfverhet: Innan freden slöts, hade de ihielslagit Thronder den Hvite sielf tolfte, som welat indrifva räntor för Konungen i Norige[161]: Nu hade en Isländare Thorodder och hans tolf Män wågat sig dit på Olofs wägnar, då en Thord war den ortens Lagman; men ej bättre utråkat, än at Inbyggarne antingen hade hängt dem som förförare eller offrat dem åt Gudarne[162], om de ej med stort äfventyr[163] kommit på flykten, hvarunder en ryktbar [ 648 ]Skogsröfvare Arnliot Gellina war dem til bistånd[164]. Således hade nu Olof Haraldson på denna sidan ingenting, at hoppas: I det stället fick han et wiktigare ämne, hvaruti Amunds wänskap war honom fast angelägnare, än räntorne af Jämteland och Hälsingeland, dem han nu gerna slog ur hågen: Knut den Store, Konung i Dannemark och Engeland, giorde fordran på hela Norige från sin Farfaders Harald Blåtands tid, som tagit det från Harald Hårfagers Söner af Gunhild och satt deröfver Håkan Jarl til sin Ståthållare. Olof wände sig derföre til Amund om hielp och förbund: Han förestälte honom, at de begge woro i lika fahra och at Knut med samma billighet kunde snart upsöka sig en talan på Svenska Kronan[165].

23. Denna förbindelse uptog Amund med nöje: Han reste ock sielf til gränsen, at widare med Olof öfverlägga[166], då de i hemlighet beslöto, at [ 649 ]ej wänta på Knuts anfall, utan strax flytta kriget in i hans länder. Knut hade imedlertid kommit til Dannemark och giordt Konungen i Sverige en ansenlig beskickning med härliga skänker och fagra ord, at förmå honom, om icke aldeles på sin sida, åtminstone at hålla med ingendera: Men Amund hade bemött hans Sändebud ganska kallt och icke svarat det ringaste, hvilket dock Knut i de omständigheterne kunde räkna för et Svar. Han war nu under sina stora förslag til Engeland återrest, när Amund och Olof angrepo Dannemark, den förre med en Flotta af 350 Segel, den andre med 60 större skiepp: Olof lade Seland under sin lydnad och Amund Skåne[167], hvilket Olof Skot-Konung låtit Sven Otto, sin Styfader, tillika med Dannemark behålla[168]: Ulf Jarl Sprakelägg, som hade Knuts Syster Estrid til äkta[169], förestod Riket i sin Svågers frånwaro: Han hade på Jutland sammandragit största Danska Makten, den han höll sin Konung tilhanda: Nyss förut hade han låtit öfvertala sig af Drotning Emma, at utropa hennes och Knuts unge Son Hårda-Knut utan Fadrens wetskap för [ 650 ]Konung, hvaraf Amund och Olof giorde sig goda uträkningar; men alt detta blef ändradt wid Knuts återkomst[170]: Denne kom med mer än dubbelt så många skiepp som hans fiender, dem han råkade under Skånske wallen i östersiön wid utloppet af Helgeåå[171], der nu är Åhus utan för Christianstad[172]: De förenade hade der påfunnit et krigsgrep, hvilket Olof Haraldson wärkstälte: De hade dämt åen et stycke högre up, så at ej mer watn war nedanför, än som behöfdes til at åter komma ut på hafvet: När då Knut kom med sin Flotta, lade de sig något på sidan, medan han intog åmynningen, som en hamn, der han wille afbida andre morgonen, at då beqvämare öfverwinna de Svenske och Norske, men näpligen fick han tid at wakna, förän det updämde watnet rusade ut på hans Flotta, som med största skada och oreda wräktes ut i siöen[173]: Hans eget skiepp, som war ganska stort, drefs midt ibland de Svenska och omringades af en hop små Fartyg; men det blef strax undsatt af Ulf Jarl, som kom med en del af Danska Flottan, så at detta Siöslag strax i sin början tog ända: Nederlaget war oförnekligen på Knuts sida[174]; men de Förenade kunde ej utan förmätenhet fortsättia striden mot en öfvermakt af nästan 1000 Segel, som nu åter fådt sättia sig i ordning. Detta skiedde wid pass A. 1027.

24. Knut war nögd, at han dermed slapp ur fahran; men hvad, som mäst rädade honom, war det guld, som han både då och eljest i sielfva Norige lät utdela bland Olof Haraldsons Höfdingar[175], hvilka wid detta tilfälle äfven öfvertalte åtskillige [ 651 ]af de Svenske, så at då Konungarne lade in i Barewik på Blekingska kusten, skilgde sig 250 Fartyg från Svenska Flottan, som tykte förlångt wara lidit på hösten, at widare hålla siöen. Amund höll krigsråd och fann, at her nu ingen ting mer war, at uträtta, helst som ingen efter landsens Lag kunde tvingas, at längre ligga under segel: Han tilböd sin Svåger fri gästning med sit folk öfver wintren, då de imedlertid kunde öfverlägga, hvad til wåhren borde företagas: Laga-Ledungen öfver alt Sverige[176], som då giorde 1200 skiepp[177], kunde til den tiden med bättre flit utredas, än detta åhret kunnat skie i så stor hast och tysthet: Om Olof det ej wille, skulle han obehindrad få draga landswägen til Norige igen och niuta genom Sverige all betiening. Olof hade wäl gerna sedt, at man widare satt Knut i trångmål, hvartil han ock tydeligen wisade möjeligheten[178], men ändteligen öfverröstades han af de Svenske Höfdingar, som ej wille blifva infrusne, och äfven efter Amunds bortresa af sine egne Män, som mäst af Knut woro bestuckne, så at han måste tackla af sina skiepp i Kalmarenäs och fara genom Småland och Wäster-Götland til sit Rike[179]. Knut hade imedlertid i Roschild låtit slå ihiel Ulf Jarl, sin Svåger: Han hade länge burit til honom et agg, som af dess trogna tienst i Helge-å-Slaget ej kunde utplånas: Nu hade det utbrutit öfver et Schack-spel, der Ulf ej welat låta giöra sig orätt; men sagt i sin wrede några obetänksamma ord[180], som [ 652 ]kostat honom lifvet: Ödet syntes likwäl gynna den mördades sak; ty hans Son och Efterkommande hafva sedan besutit Danske Thronen, så at Knuts wälde, efter Olof Haraldsons spådom[181], ej gådt til tredie arfvingen: Denne ähregirige Monkark fortsatte nu kriget mot Norige; men mer med mutor och tubbande, än med wapn, så at hans käcke fiende ändteligen mot sit eget folk måste underduka.

25. Olof Haraldson kunde intet motstånd giöra emot Knut, som med 1200. Skiepp kom til Norige och lät der hylla sig i alla landsändar A. 1028, sättiandes sin Systerson Håkan Jarl deröfver til Ståthållare[182], som likwäl svurit Olof, at aldrig wara honom widrig: Hans undersåtare woro merendels bestuckne, så at de öfvergåfvo honom hopetals och han hade nu nästan ingen at förtro sig til: Han nödgades derföre fly ur sit land med sin Drotning Astrid, sin Son Magnus[183], sin Doter Ulfhild och [ 653 ]någre utwalde wänner[184]: Han reste då med stor svårighet öfver fiällen och Eda-Skog genom Wärmeland til Wasbo i Wäster-Götland och derifrån in i Nerike, der han hos en ypperlig Man Sigtryg och hans Son Ifvar[185] drögde långt in på wåhren: der fick han också skiepp[186], hvarmed han seglade från Sigtrygs gård genom Hiälmaren[187] in i Mälaren, hvilket ock den tiden war ganska giörligt, då watnet steg wid pass femton alnar högre, än nu. Wid Svenska Hofvet lämnade han sin Drotning och sin Doter; men han sielf med sin Son stadnade ej förän i Holmgård, der Konung Jarislaw och Drotning Ingierd, hans Svägerska och förra Fästmö, bemötte honom med all huldhet: De tilbödo honom Bulgarien i förläning, om han ständigt wille blifva hos dem: Men han längtade til sit Rike, hvarifrån han nu fick en och annan tidning: Han lämnade sin Son i Holmgård och begaf sig med 200 män åter til sin Svåger Amund i Sverige, den han anlet om hielp. Laga-Ledings-tiden[188] war nu förbi: De Svenske hade ej heller särdeles lust, at slås emot de Norske, [ 654 ]dem de ansågo liksom för sine landsmän: Lagen förmådde ock, at de ej kunde tvingas til härfärd öfver Riksens gränser, om det ej war dem at wärja eller utwidga[189]. Således kunde Amund ej annat bistånd giöra sin Svåger, än med 400 män, dem han sielf fick wälja af den Kungeliga Lifwakten: Han skulle ock sielf på resan få förmå så månge han kunde med godo til sin tienst: Dermed war Olof nögd: Han lämnade Astrid och Ulfhild[190] wid Hofvet, drog genom Bärgslagen och Jämteland til Norige, skaffade sig månge gode Krigsmän, i synnerhet tolfhundrade, som fölgde hans Släkting Dager Ringson[191], en Höfding, som satt sig ned i Sverige, der han tagit Lähn; men ändteligen skyndade han til sin undergång på fältet wid Stiklarstad, der han mot en långt talrikare Här blef slagen A. 1030[192]. Han är sedan, som en ifrig Noriges omwändare, af Påfven införd bland Helgonens antal.

26. Amund-Jacob, rörd af sin Svågers olycka, giorde nu all sin flit, at hiälpa hans Son Magnus til Norska Kronan: Denne kom A. 1033. på sit ellofte åhr[193] från Holmgård til Sigtuna, der Amund då mäst hade sit hufvudsäte, och råkade der äfven sin Styfmoder Drotning Astrid, som tog honom i [ 655 ]sin besynnerliga omwårdnad: Hon lät med sin Broders tilstånd sammankalla et Ting på Hög-num, Höga eller Hå-tuna, der hon sielf talade för honom och på det wänligaste begärte de Svenskes bistånd: Hon wille sielf följa sin Styfson til Norige och ingen ting spara, at upsättia honom på Olof den Heliges Thron: De Svenske woro i början tröge, emedan de ej gerna slogos emot de Norske[194]; men ändteligen bewektes de af Astrids wältalighet[195]: Hon fick en ansenlig krigshär tilsammans, hvarmed hon och hennes Son drogo igenom Hälsingeland och Jämteland öfver Kiölen in i Norige, hvilket utan motstånd gaf sig under sin lagliga Öfverhet[196] wid pass A. 1034, så at Sven Knutson, som der imedlertid regerat, måste flykta til sin Broder i Dannemark, der han kort derefter dog och lämnade Magnus i rolig besitning af sit Rike. Efter Knut den Stores död A. 1036[197] giorde Magnus en förlikning med hans Son, Danske Konungen Hårda-Knut, at om någondere af dem dogo Sonlös, skulle den, som efterlefde, få råda om dess länder[198]: Den lyckan hände ock Magnus[199] wid pass A. 1042, hvilket äfven sannade hans Faders spådom[200]: Han blef således en ganska mäktig Herre i Norden; men sådant giorde wid Svenska Hofvet upmärksamma ögon: Amund hade wäl insatt sin Svågers Son i hans Arf-rike; men at denne tillika skulle äga Dannemark, tyktes blifva för Sverige i framtiden et eftertänkeligt granskap: Her fans en lagligare Arfvinge til Danska Spiran och äfven den, som med Svenska Konunga-huset war närmare förbunden.

[ 656 ]27. Ulf Jarl Sprakelägg[201], Konung Knuts Svåger, hade med hans Syster Estrid, Sven Tiugoskeggs och Sigrid Storrådas Doter[202], aflat en Son Sven[203], som således ej allena war en Arfvingen til Dannemark, utan ock Svenske Konungens Amund-Jacobs Syskonebarn: Denne hade tagit sin undflykt til Sverige, då hans Fader blef af sin Svåger mördad i Roschild[204] A. 1027: Han hade tient sin Frände Konung Amund i tolf åhrs tid[205] och hos honom inhämtat alla de wettenskaper och idrotter, som en ypperlig Höfding anstodo[206]: När nu Norske Konungen Magnus Olofson, som sedan kallades den Gode, efterträdde den Danske Hårda Knut, hade Sven Ulfson först wändt sig til honom med wänlighet och ej allena blifvit hans Jarl, utan ock hans Ståthållare öfver hela Dannemark[207]; men sedan han kommit närmare in med de Danske, som gerna wille afskudda det Norska oket, blefvo de så intagne både af hans Personliga Egenskaper och af hans Arfs-Rätt til Danska Kronan; at de utropade honom för sin Konung: I synnerhet woro [ 657 ]Skåningarne honom mycket tilgifne; men sit förnämsta understöd hade han af sin Frände, Konungen i Sverige[208]: Amund Jacob wille ej gerna uppenbarligen eller bröstgånges angripa sin Svågers Son Magnus, den han sielf hulpit på Norska Thronen[209]; men under hand lämnade han dock Sven Ulfson tilräckelige hiälp-troppar: Tofe eller Tufve Walgöterson[210] war Amunds Jarl öfver en del af Götarike[211]: [ 658 ]Han hade i sin Faders Walgöter Jarls tid tient Norske Konungen Olof Haraldson i hans krigståg med Konung Amund emot Dannemark[212] och af honom blifvit omwänd til Christendomen; men nu drog han wärjan emot hans Son: Jarlarnes makt war i denna tid i sin högsta glans: De hade rätt til at ingå förbund, föra krig och sluta fred med hvem de wille, allenast det ej skiedde Lähns-Herren til skada eller sidwördnad[213]: Tufve förbandt sig nu, utan tvifvel Amund Jacob til wiljes, med Sven Ulfson och bistod honom wäldeligen emot Norske Konungen[214]: Detta krig war märkwärdigt: Magnus hade krigslyckan för sig; men Sven och Tufve et slugt upförande: Magnus wann Segrar och Sven wiste dem at nyttia: I tre skarpa drabningar blef Sven slagen i Dannemark; men mellan hvar gång for han öfver til Sverige, öfverlade med Amund Jacob, hämtade friskt Folk under Tufve Jarl från Götarike, Skåne och Halland, bibehöll mästedelen af de Danske på sin sida och kom hvar gång tilbaka sin Fiende lika wuxen[215], til dess han ändteligen wid pass A. 1050. kom af Dannemark i rolig besitning: [ 659 ]Magnus på sit yttersta afstod honom godwilligt sin rätt til detta Rike[216], för hvilket han dock mäst hade sin Frände Amund Jacob och Tufve Jarl[217] at tacka.

28. Om Amund kan man säja, at han warit en Christelig, Mild, Fredsam och Rättwis Konung: från de första tider hade Egen Hämd ej allena warit tillåtelig, utan berömlig och äfven ansedd för en skyldighet[218], hälst när man sig med löften dertil förbundit[219]: Man brukade då Näfrätten: Man öfverrumplade sine owänner i deras egna hus särdeles om nattetid, och brände dem inne, för hvilket man efter strängaste Lag ej bötte mer, än 40. marker[220]: Sådan grym Osed dristade Amund kanskie först af alle Sveriges Konungar, at afskaffa: Han tycks hafva låtit införa i Lagen, at en dylik Mordbrännare eller, som den kallas, Kaxna-Warger[221] skulle kastas på elden, om han blef gripen med eldfänget i handen, och hans gods hemfalla Konungen, Häradet och Målsäganden[222], hvarwid den sidste hade förträdet, om ej egendomen war tilräckelig[223]. Imedlertid war man nödgad med en så gammal wahnas utrotande, at bruka lämpa, så at den brotslige ej kunde straffas, om han ej fasttogs på färsk [ 660 ]gärning, eller om ingen olycka hände af hans upsåt: Denna lindrighet hindrade dock icke, at ju Amund af Almogen kallades Kolbränna för det han war så sträng i straff, at undersöka om hus eller mordbrand[224]. Amund gynnade den tidens witterhet och hade hos sig Skalderne Siguater Tordason och Ottar Svarte[225]; men framför alt wårdade han Christendomen efter all sin förmåga och bistod de Lärare, som nu hos Menigheten begynte komma i wördning[226]: Dock war han kan hända deruti alt för From: Adalbert, Riks-Grefve wid Rhein, en högdragen och wällustig Man[227], som A. 1044. blifvit Ärke-Biskop i Hamburg och Bremen, tilwällade sig högsta Myndigheten öfver Kyrko-sakerne i Sverige, skickandes sina bud och skrifteliga befallningar til alla Präster i Norden[228]: Sådant uptog Amund så wäl som Konung Magnus i Norige med tålamod: Kärleken til Christna Läran bandt dem för ögonen, at de ej sågo hvad fölgder detta skulle hafva i framtiden, hvarwid de äfven insöfdes af Munkarne, som woro Romerska Herskapet tilgifne; Således råkade wäl icke Amund i osämja med de Andelige; men hans Rike kastades under Påfvens wälde: Hedendomen war wäl ännu qvar på åtskilliga orter: buller och förföljelser emot Lärans Befordrare yppades wäl ock sedermera her och der; men så kan man dock från denna tiden med säkerhet räkna Christendomens början i Sverige. Amunds död timade wid pass A. 1055[229]. Han har med sin Drotning Gunhild [ 661 ]aflat en Doter, som blifvit gift med Stenkil Jarl Ragvaldson af Wästergötland[230], hvilken sedan blef Sveriges Konung: Han har ock efter all liknelse haft en Son Eric[231], som strax skall omtalas. Af Amunds Mynt har man en med tre Kronor omkring et A. på ena sidan och Götiska Lejonet öfver tre strömmar på den andra[232]: Af et annat hans Mynt ser man, at hans Hufvudsäte måst warit i Sigtuna, hvartil han förmodeligen haft samma skiäl som hans Fader[233].

29. Amunds Halfbroder Emund som kallades Gamle[234], emedan han war den äldre[235], blef hans Efterträdare; Hans Möderne war ej så högt ansedt af de Svenske[236]; ty blef hans yngre halfbroder honom föredragen: Man har orätt kallat honom Hin Slemme[237]; ty han war en god Konung[238]; men sådant har kommit från den tidens Kyrkofäder, som äfven giordt honom til en Hedning: Det är sant, at han blifvit upfödd hos sin Moder Edlas Fränder i Mekelburg eller Pomern på Hedniskt wis[239]; men han war döpt tillika med sina Syskon[240] och wid anträdet til Regeringen en uppenbar [ 662 ]Christendomens bekännare[241]: At han hos Påfven, Hamburgske Ärke-Biskopen och Munkarne råkade i ogunst, kom af hans ringa böjelse til widskiepelser och hans lust, at afskudda det andeliga oket[242]. I synnerhet tyckte han det wara svårt, när hans Fränka Guda eller Gunhild[243], Sven Jarls Doter från Norige, blef skild från sin Man, Danske Konungen Sven Estridson[244], för det, at de woro Syskonebarn[245]: Sven hade spiärnat deremot så länge han kunnat; men sluteligen måst svikta för Ärke-Biskop Adalberts och Kyrkans myndighet[246]: Den fromma Drotning Guda inrättade sedan et kloster i Wästergötland för Benedictiner-Nunnor[247], som efter henne kallades Gudhem, der hon sielf blef den första Abbedissa wid pass A. 1059. Detta Påfvewälde kunde Emund icke tåla: Han antog wid sit Hof en Ärke-Biskop Osmund[248], som den [ 663 ]Hamburgiske ej wille erkänna: Adalbert giorde derom til Sverige en hel beskickning, som anfördes af en Biskop Adalward, hvilken tycks hafva wändt sig til Folket på almänt Riksmöte, utan at fråga stort efter Konungen[249]; men Emund tilstadde ej dessa Sändebud, at komma in för sig, förmodeligen på Osmunds inrådande, ej heller kunde de hos Menigheten något uträtta: De blefvo alwarligen bortwiste wid pass A. 1058. och hade derhos den förtreten, at se Osmund låta bära kors för sig som en Ärke-Biskop, hvilket de kallade Lida smälek för Jesu namn skull[250], fastän frågan endast war om Kyrkio-Regementet, hvilket de mot all billighet wille införa: Stenkil Jarl, Emunds Styfson, hade med dem något medlidande och lät med nödig wakt ledsaga dem til Drotning Guda i Wästergötland, som der lefde på sina gods och tog emot dem med mildhet, skickandes dem med skänker til Hamburg igen[251]: Så högt som Munkarne derföre berömde [ 664 ]henne och Stenkil, så mycket lastade de Emund: De förklarade ej allena för et Guds straff öfver denna hans tvärhet emot Hamburgiske Sändebuden, at en hans Son Amund skall med sin krigshär hafva omkommit i Quenland eller ock längre österut[252], der watnet i brunnarne för honom blifvit förgiftat, utan tilskrefvo honom ock en stark torka, misswäxt och hunger, som plågade Sverige[253] i några åhr. Hvad Prins Amunds nederlag angår, så kan wäl det wara sant, at en stor del af hans folk dödt af smittosam siukdom i de östra orter; men så biwistade han likwäl et segersamt fälttåg: Han fölgde den Holmgårdske Konungen Waldemar[254] och halp honom, at underkufva åtskilliga Länder[255]: Om han sedan nånsin kom hem til Sverige, kan ej med wisshet säjas, fast man welat föregifva, at han der blifvit Konung[256]; men strax derpå aflidit.

30. Emund Gamle regerade en kort tid[257] och dog wid pass A. 1059: Hans Drotning war Astrid Nialsdoter från Halogaland i Norige, som förut hade ägt Ragvald Jarl Ulfson, hvilken flydde ur landet med Drotning Ingierd Olofsdoter och i [ 665 ]ställe för Wästergötland fick Ingermanland til Jarlsdöme[258]: förutan den ofvannämde Amund[259] aflade Emund med Astrid efter all liknelse en Son Eric[260], som nu med sin Frände af samma namn, Amund Jacobs Son[261], utan tvifvel täflat om Kronan, då begge låtit utropa sig för Konungar[262], fast de ej blifvit derföre enhälligt erkände på Riksens almänna Ting: Den ene tycks hafva haft mäst Christne på sin sida och den andre dem, som ännu wille följa Landsens gamle Hedniske Lagar[263]. Stenkil Jarl Ragvaldson, Emund Gamles Styfson, en From och af allom älskad Herre, war efter sin Styf-Faders död så godt som sielftagen Riks-Föreståndare, hälst nu sedan begge Kungelige Prinsarne med buller och inbördes krig begynt giöra sig förhatelige hos Landsens Äldste och således owärdige til at efterträda sine Fäder[264], hvilket sannade Emund Lagmans Spådom wid Ulleråker, som för detta är omrörd[265]. Prinsarne mötte hvarannan med sine krigshärar wid Wårdsbärg i Östergötland, ej långt från Linköping, der de höllo en ganska blodig drabning[266] wid pass A. 1060: Blomman af Adelen och de ypperste i Riket skall der hafva fallit[267]; men i synnerhet alt hvad, som då öfrigit war på svärdsidan af gamla Konunga-Huset; ty Prinsarne sielfve stupade strax derpå mot hvarannan i Enwiges-kamp wid Kimstad i samma landsort, der ännu på Kyrko-taket[268] syns [ 666 ]efter dem et minnings-märke[269]. Således war nu gamla Ynglinga-ätten och Lodbrokiske grenen på Svea-Thron til ända[270], sedan dess Langfädgar och Ättelägger altifrån Oden blifvit wördade långt öfver 900. åhr och öfver half tredie hundrade sedan början af Sigurd Rings Regering. Närmste Blodsförwanten war, som nyligen sagt är, Stenkil Jarl, Amund Jacobs Måg[271], hvilken dessutan war denne sin Svärfaders Syskling; ty hans Farfader Ulf Jarl Skoglarson war Broder til Sigrid Storråda, som war Amund Jacobs Farmoder: Denne blef nu wald til Emund Gamles Efterträdare, som strax i andre Delen af denna Historia skall berättas. Wi komma nu in i et annat slags ålder, der Munkar i ställe för Skalder mäst hafva warit Häfde-teknare och gifvit honom något mer lius; men sådant tienar oss blott til at se, huru han warit upfyld med icke mindre inwärtes oroligheter, än sielfva Hedendomen: det ena Konunga-Huset kullstötte det andra och delte Sverige i tvistigheter öfver halffemte hundrade åhr, som mäst deraf kom, at Rom och dess kreatur hade så stor lust, at regera.


  1. ↑ v. supr. c. 19. §. 13.
  2. ↑ v. supr. c. 19. §. 18.
  3. ↑ cfr. Guilh. Gemmet. L. 5. c. 11. ap. P. Dan. Hist. Fr. T. 2. p. 342. & Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 388.
  4. ↑ Le Pere Daniel (Hist. de Fr. T. 2. p. 342. &c.) säger, at desse Konungar warit Olof af Norige och Lacman af Sverige; men Olof Tryggason hade då redan skilgt sig från K. Sven, som då låg i häftigt krig mot K. Adelrad i Engeland (v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 387.): Her tycks man således hafva giordt af Olof och Lacman två personer, som dock ej warit mer än en; men icke dess mindre är säkert, at Sven Otto antingen sielf eller genom sin Flotta i följe med Olof Sköt-Konung bistådt Hertig Richard i Normandie A. 999. v. Rap. Thoyr. L. c. p. 388.
  5. ↑ Så kalla honom Wilhelm Calculus (Hist. Norman. L. 5. c. 8. & 11.), Orderic Vitalis (Hist. Eccl. L. 1. p. 371.), Le Pere Daniel (Hist. de France T. 2. p. 342.) och flere; men af hvad orsak, är svårt at utgrunda (v. Er. Benz. ad Vastov. p. 27.): Om detta namn warit det samma som Lekman eller Laicus (v. J. Wild. ad Puff. p. 435.) eller om Olof så blifvit kallad af Laugern eller Mälaren, der han hade sin hufvudstad (ty Lugomanner kallades alle Mälareboar altifrån Taciti tid. v. supr. c. 3. §. 15.), det giör oss föga eller intet til saken.
  6. ↑ Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 342.
  7. ↑ Man har ment, at en Olof låtit döpa sig af Ärke-Biskop Robert (Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 342 &c.); men denne Olof har det åtminstone icke warit, som först några år derefter antagit dopet i Sverige.
  8. ↑ v. supr. c. 19. §. 18.
  9. ↑ v. supr. c. 19. §. 10.
  10. ↑ Sturl. Ol. Trygg. c. 98. 99.
  11. ↑ I Julinska eller Jomsborgska Freden war öfverenskommit, at Thyra skulle få et wederlag för sina gods i Dannemark, dem hon afträdt til Burislaws Doter Gunhild, som i samma fred blifvit trolofvad med hennes Broder Konung Sven. v. Sturl. T. 1. p. 320. Detta wederlag skulle nu Olof Tryggason utkräfja. cfr. Wild. ad Puff. p. 389.
  12. ↑ Sturl. T. 1. p. 354. 355 & sequ.
  13. ↑ v. supr. c. 19. §. 15. in not.
  14. ↑ Et af dem hade Astrid, Siguald Jarls Hustru, och Burislavs Doter på egen bekostnad lämnat åt Olof Tryggason: Hon war från lång tid tilbaka af hiärtat hans wän, liksom hon war hans Svägerska, ty hon war Syster til Geira, hans första Gemål: Detta Skiepp, som kallades Winda-Snäckan, hade af Astrid hemlig befallning, at akta på Konungen och giöra honom undsätning, om han kommo i någon nöd: Man menar ock, at han på det samma blifvit räddad, då han i Siöslaget kastade sig öfver bord. v. Sturl. T. 1. p. 370.
  15. ↑ Denne blef sedan Erik Jarls Svåger och fick hans Syster Bergliot Håkans-Doter (Sturl. T. 1. p. 392.).
  16. ↑ Olof Tryggason måste springa om bord, när alt hopp war ute, sedan han först bytt kläder med Kolbiörn Stallare eller Marskalk, som blev fången i Konungens ställe och fick behålla lifvet: Man menar, at den Wendiska Snäckan, som Astrid, Sigvald Jarls Fru, skickat med Olof Tryggason (v. supr.), då tagit emot honom och fördt honom hemligen bort til Wenden, hvarifrån han sedan rest ut til Rom och derifrån til det förlofvade Landet (cfr. Sturl. T. 1. p. 370. & J. Wild. ad Puff. p. 390.); men utan tilförlåtelig wisshet.
  17. ↑ Sturl. in Ol. Trygg. c. 120. & sequ. cfr. Torf. Hist. Norv. L. 9. c. 47. &c.
  18. ↑ Sven Jarl skall hafva warit en den däjeligaste Man, som man på den tiden sedt (v. Sturl. T. 1. p. 373.). Han ägde Holmfrid, Olof Sköt-Konungs Syster. v. supr. c. 19. §. 13.
  19. ↑ Sturl. T. 1. p. 372.
  20. ↑ Han bodde i Skara, som derföre af Sigvater Skald efter honom kallades Ragvalds-by. v. Sturl. T. 1. p. 460.
  21. ↑ Ol. Tryggas. Scalh. P. 2. c. 80. p. 270. Sturl. T. 1. p. 352. 353. &c.
  22. ↑ Denne kallades både Siguard och Johannes, så at man af honom giort tvenne åtskilliga personer (Mess. Scond. Ill. T. 13. p. 50. n. 474. &c.): Han kallas också Bernhardus (v. Sax. Gr. p. 171. Mess. Scond. Ill. T. 13. p. 46. 48. Er. Ol. L. 1. p. 25.) och äfven af Munkarne Sigfridus, hvilka blandat honom så wäl som en annan Dansk Sigurd eller Sigfrid, som förrådde Olof den Helige, ihop med den andre. S. Sigfrid från York i Engeland, hvilken ej kom til Sverige för än wid pass A. 1020 (cfr. Ad. Br. H. E. L. 2. c. 27. & 40. it. Ejusd. Chorogr. c. 99. Sturl. Vit. S. Ol. c. 229. &c. p. 780. &c. S. Ol. Vit. MS. c. 199. & 212. Torf. Hist. Norv. P. 2. L. 3. c. 7. p. 195.). Denne Jon Sigurd kan ock hafva warit en Engländare (cfr. J. Wild. ad Puff. p. 393. it. A. Hallenberg. Diss. de B. Sigfrid. Ups. 1740.); men aldeles icke den Sigfrid, som en tid derefter blef den förste Biskop i Wexiö. Jon Sigurd skall en gång på en Långfredag gådt i karbad och blifvit för denna sin otidiga gerning straffad af en röst från högden, som så förskräckt honom, at han sedan aldrig fådt sin hälsa igen (Vit. Ol. Trygg. MS. c. 342. it. Scalholt. P. 2. c. 1. &c. p. 321. &c.); men sådant lämne wi bland Munke-Sagor.
  23. ↑ Ol. Trygg. Vita MS. c. 342.
  24. ↑ Catal. Reg. L. L. Westrog. subnex. Gunlaug. Monach. Thingeyr. Ari Polyh. &c. ap. J. Wild. ad Puff. p. 303. 395.
  25. ↑ Sturl. T. 1. p. 373.
  26. ↑ cfr. J. Wild. p. 395.
  27. ↑ A. 1001. woro de Danske så mäktige i Engeland, at Ethelred måtte betala den så kallade Danagild med 30000 Engelska pund. De blefvo då kallade Lords Danes, hvaraf män sedan dragit Lordane, Lourdain, en som intet annat wärde har, än sin förmögenhet (v. Rap. Thoyr. H. d'Anglet. L. 1. p. 388.).
  28. ↑ Gibson. Chron ad. An. 1002. Rap. Thoyr. L. 1. p. 390. cfr. J. Wild. L. c.
  29. ↑ Sven hämnade detta mord med stor alfvarsamhet och lycka. Han upbrände Exeter, slog hela Engelska krigsmakten under Alfrek, Jarl i Mercien, och äfven en tid derefter under Ulfketil, Jarl i Estangeln, uttvingade Danagild til 30000 och 48000 pund, intog hela Wessex, upbrände Canterbery och änteligen efter mycken framgång jagade K. Adelrad efter sit löfte ur Engeland, der han satte sig på Thronen A. 1014 (v. Rap. Thoyr. L. c. p. 391. & sequ.): Han dog af stickfluss A. 1015.
  30. ↑ Gunlaug. Thingeyr. Monach. & Ari Polyh. ap. J. Wild. p. 393. it. p. 395.
  31. ↑ v. supr. c. 18. §. 23.
  32. ↑ Vast. Vit. Aquil. Ed. Benz. p. 23. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 26. 27. 34. 46. Abb. Stad. p. 117. Sax. Gr. L. 10. Alb. Cranz Mestop. L. 3. c. 38. 43. it. L. 4. c. 11. & 27.
  33. ↑ v. supr c. 19. §. 3.
  34. ↑ cfr. Mart. Petr. Abb. Sorens. Vit. Episc. Absal. in Odink.
  35. ↑ Vast. Vit. Aqu. p. 24. 25. Schol. in Ad. Brem. L. 2. c. 29. Cæs. Baron. L. 10. Abb. Stad. p. 113. 117. Cranz. Metrop. L. 3. c. 43. it. L. 4. c. 11.
  36. ↑ v. supr. c. 19. §. 18.
  37. ↑ Sturl. in Ol. Trygg. c. 66. p. 284.
  38. ↑ Desse Siöröfvare kallas af Skalden Ottar Svarte Svanbröder (v. Sturl. T. 1. p. 377.), förmodeligen efter de altid hållit sig på Siön. v. J. Wild. L. c. p. 398.
  39. ↑ cfr. Torf. Hist. Norv. ap. J. Wild. ad Puff. p. 398.
  40. ↑ Sturl. T. 1. p. 377.
  41. ↑ Sturl. T. 1. p. 378.
  42. ↑ Sigt. Stans & Cad. Diss. sub G. Wallin. p. 215. cfr. J. Wild. L. c. p. 429.
  43. ↑ Wid Sigtuna syntes sedan länge stenkistor efter Olof Haraldsons Skiepps-bryggor. v. Sturl. T. 1. p. 378.
  44. ↑ Stockholms Ström war då segelbar och hvarken så strid eller grund som nu, sedan watnet sig så ansenligen minskat.
  45. ↑ Denna öpning eller graf, som Olof Haraldson lät giöra, kallades sedan i lång tid Konungs-Sundet. v. Sturl. T. 1. p. 379.
  46. ↑ Somlige hafva ment, at watnet i Mälaren då minskades, efter det genom denna graf fick et nytt utlopp; Men antingen Mälaren på et eller flera ställen gådt tilsamman med Hafvet, har han dock altid måst rätta sig efter Hafvets högd och wattubryn, med hvilken han nödwändigt måste wara jämlik; ty de blanda sig så ihop wid Stockholm, at det salta watnet stundom upstiger i det friska. Således om aldrig så många Canaler giordes emellan Hafvet och Mälaren, skulle de ingen skiljemon giöra i den senares högd, om man ej wille räkna det watn, hvarmed Canalerne upfyltes.
  47. ↑ Sturl. T. 1. p. 378. 379.
  48. ↑ Man har sagt, at då de Svenske märkte de Norskes undflykt, sökte de på begge stranderne, at hindra dem; men at bräddarne af den nya grafven då föllo undan, så at mycket folk kom om lifvet. Dock, detta är en lös berättelse utan trowärdighet. v. Sturl. T. 1. p. 379.
  49. ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 309.
  50. ↑ Descr. Gotl. Ed. Hadorf. cum L. L. Gotl. c. 2. §. 10 &c. p. 49 &c. cfr. Sturl. T. 1. p. 379.
  51. ↑ v. supr. §. 3.
  52. ↑ cfr. Gibson. & al. Annal. Angl. cum Vit. MS. Ol. S. & Sturl. ap. J. Wild. L. c. p. 401.
  53. ↑ Sturl. T. 1. p. 401.
  54. ↑ Asta war Norske Jarlens Gudbrand Kulas Doter (v. Sturl. T. 1. p. 259.). Hon ägde först Harald Gränske, Olof Haraldsons Fader, som blef innebränd af Sigrid Storråda, och sedan Sigurd Syr på Ringarike.
  55. ↑ Sigurd Syr, Sire eller Herre, war Halfdans Son, Sigurd Rikes Soneson och Sonesons Son af Norske Enewålds-Konungen Harald Hårfager: Han war Skatt-Konung på Ringarike i Norige och aflade med Asta Kula Sonen Harald Hårdråde, Olof Haraldsons halfbroder, som sedan blef en så ryktbar Konung i Norige. Om denne Sigurds tarfliga och husaktiga lefnad är wärdt at läsa Sturlesons Historia om Olof Haraldson (c. 30. 31. 32.): Han kallades Konung; men gick sielf ut på åkren, at pådrifva arbetet, när hans säd inbärgades: Då han fick bud från sin Drotning, at hennes Son Olof war kommen til gården, ymsade han kläder ut på åkren, at wisa sig hederligare för de främmande. Eljest war han en wis och berömlig Man, som gaf sin Styfson mogna råd, huru han försiktigt och utan öfvermod skulle angripa wärket, at intaga Norige.
  56. ↑ Sturl. in Ol. S. c. 32. 33. 35. &c.
  57. ↑ v. supr. §. 6. cfr G. Wallin. Diss. Sigt. St. & Cad. p. 215. & J. Wild. L. c. p. 425 & 429.
  58. ↑ Et mynt skall han hafva låtit slå i Upsala, hvarpå man finner hans namn med runor: ᚯᛚᚾᚠᚱ᛫ v. Peringsch. Ättart. p. 36.
  59. ↑ Bren. Thesaur. Num. Tab. 2. p. 4. n. 4. & p. 5. n. 2. 4. 5. 6. 7. Peringsch. Ättart. p. 36.
  60. ↑ Hervar. c. 20. cfr J. Wild. L. c. p. 424.
  61. ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 423.
  62. ↑ Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 41. L. 3. c. 15. L. 4. c. 15. cfr. Card. Baron. Annal. ad A. 1028. & J. Wild ad Puff. c. 22. p. 424.
  63. ↑ Sturl. T. 1. p. 502. 523.
  64. ↑ Sturl. T. 1. p. 527. cfr. J. Wild. L. c. p. 420.
  65. ↑ Han kallades Ramsolanus (v. Vast. Vit. aquil. p. 26.), emedan han war från Klostret Ramsola i Saxen.
  66. ↑ Er. Benz. Mon. Eccl. p. 217. Ad. Br. Hist. Eccl. L. 2. c. 41. Mess. Sc. Ill. T. 1. p. 78. T. 15. p. 15. cfr. Vastov. Vit Aquil. p. 26.
  67. ↑ Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 41.
  68. ↑ v. supr. §. 4.
  69. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 397. &c.
  70. ↑ Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 36.
  71. ↑ Efter Sven Tiugoskeggs död hade Ethelred åter kommit på Engelske Thronen; men dödt A. 1016. Hans Son Edmund hade efterträdt honom; men efter fem skarpa fältslag innom et åhr hade han af Knut blifvit öfverwunnen vid Asseldun genom sin Svärfaders Engelske Jarlens Eric Streons förräder, så at han måst giöra freden på Alney i Savernen och derigenom lämna Knut hela Norra hälften av Engeland. Han hade wäl imedlertid utmant Knut til enwige; men Knut hade wägrat, til dess änteligen Edmund blef ihielslagen af ofvannämde Eric Streons Son och anhang A. 1017. Knut påstod då, at den, som efterlefde den andre, skulle behålla hela Engeland efter Alneyska Freden, hvilket han ock wärkstälte. v. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 404. 405.
  72. ↑ Rap. Thoyr. L. c. p. 407. 408.
  73. ↑ Rap. Thoyr. L. c.
  74. ↑ Efter all liknelse hafva Munkarne giordt Hulmgaria til Hungaria, så at af Jarislaw i Hulmgard blifvit Salomon i Hungarn.
  75. ↑ Edmund blef gift med en af denne Konungs Dötrar och Edvard med Agatha, hans Svägerska, Kejsar Henric den Andres Doter. Edmund dog straxt efter sit gifte, men Edvard hade fem barn, hvaraf två dogo i Holmgård eller Ungern: De tre andra woro Margareta, Christina och Edgar Etheling eller Ädling (af Kungelig blod), som sedan åter steg på sine Faders Thron i Engeland A. 1058. v. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 408. 438.
  76. ↑ Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 40.
  77. ↑ Sigfrid, Eskil, Grimkild eller Gunikild, Ulfrid, Rudolf, Bernhard eller David skola antingen på en gång eller ej långt emellan wid denna tid kommit til Sverige (cfr. Adam. Brem. H. E. L. 2. c. 40. Vast. Vit. Aq. p. 26. & Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 471.). Sigfrid hade med sig tvenne sine Nepoter, Vinaman (Presbyter), Sunaman (Diaconus) och Unaman (Subdiaconus), alle af Cluniacenser-Orden. cfr. A. Hallenberg. Diss. de B. Sigfrid. Ups. 1740.
  78. ↑ cfr. Er. Benz. Coll. Hist. P. MS. c. 4. §. 14. Vastov. Vit Aquil. p. 30 &c. Ol. Rhyz. ap. A. Hallenberg. Diss. de B. Sigfrid. Ups. 1740. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 471.
  79. ↑ Denne är eljest kallad Gunnar Gröpe; men af et gammalt Manuscript, som man funnit i Dannemark A. 1659, hvaraf en bekräftad afskrift nu fins på Sätesgården Näs i Skåne, ser man, at hans Moder hetat Gruffa, efter hvilken han blifvit kallad: Hennes Fader skall hafva warit en Skatt-Konung i Norige, som blifvit gift med Germike, Höfding i Werendsland (Manuscriptet säger Wermeland) och med honom aflat denne Gundvar Gruffa-son, som haft en Doter Gödika, hvilken blifvit gift med Bengt Ulf, Lagman i Upland, hvars ätling genom någre leder warit den Härvid eller Arvid Ulf, som tagit namn af Trolle och blifvit den Släktens Stamfader: Från desse Ulfvar herstammar också Ulfsaxe-Släkten i Småland, Ingrid Ylfva, Måns Minnischölds Förstinna i Sverige, som lefde A. 1160, war äfven af denna Släkt, en Doter af Erik Ulfson Ulf, som ägde Ulf Jarls Doter til Biälbo, hvilket således gick i arf til Folkunge-Släkten: Ingrid Ylfvas Doter Magnhild skall hafva blifvit ofvannämde Härvid Trolles hustru. Riksmarsken Torkel Knutson i Sverige, som warit ägare af Lena i Wäster-Götland, skall äfven hafva warit af desse Ulfvar och icke, som Peringschöld menar, en Folkunge. v. MS. cit.
  80. ↑ cfr. Er. Benz. Coll. H. P. MS. c. 4. §. 14.
  81. ↑ cfr. A. Hallenberg. Diss. de B. Sigfrid. Ups. 1740.
  82. ↑ Hans gårdar Hof och Tiurby, som nu kallas Croneberg, hafva då blifvit tagne från honom. v. Vast. Vit. Aqu. & A. Hallenberg. Diss. de B. Sigfrid.
  83. ↑ Sigfrid war i Bremen tillika med Odinkar den yngre och Rodolf af Norige, at berätta om Nordiska kyrkans tilstånd (v. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 46.): Då lär han hafva blifvit wigd til Biskop i Wexiö, der han anlagt Domkyrkan. cfr. A. Hallenberg. L. c.
  84. ↑ Mess. Sc. Ill. T. 9. p. 50.
  85. ↑ Sigfrid blef sedan så dyrkad i Sverige, at han i Påwiska Litanien fick sit rum: S. Sigfrid, ora pro nobis, Sancte Sigfrid, bed för oss (v. Brev. Aros. Litan. p. 5.). I Up-Svearnes bref til dem, som bodde innom Tived och Kolmord A. 1365. räknas han bland Sveriges Patroner: Äfvenså giör Rim-Krönikan, som säger: Sigfridus af Varand (Verend), som Christnade Sveriges land. När Konung Magnus Smek A. 1342. lämnade Wexiö-stad sin handelsrätt, skiedde det, som brefvet lyder, Gudi och S. Sigfrid til heder. Sigfrids bild, som trampar Gunnar Gruffa under fötterne, har man märkt på åtskilliga ställen. v. Dikman. Ang. Eccl. p. 105. &c.
  86. ↑ Er. Benz. ad Vast. Vit. Aqu. p. 48.
  87. ↑ Vastov. Vit. Aquil. a. p. 45. ad 48.
  88. ↑ Vast. L. c. p. 26. 27.
  89. ↑ Han bodde på Dav-öen, som efter honom fådt namn; men Almogen döpte han i en källa wid Sandsted, der han upbygde Munketorps kyrka.
  90. ↑ Mess. Sc. Ill. T. 9. ap. Dan. Rameen. Diss. de S. David. Ups. 1723.
  91. ↑ Örnh. H. E. L. 3. c. 22.
  92. ↑ Fridborg, en hederlig hustru i Sverige, längtade på sit yttersta efter den heliga Nattwarden, just på den tid då ingen Präst war til finnandes i landet (v. supr. c. 16. §. 7.); ty lät hon sin Doter Katbles förrätta denna sysla och meddela sig bröd och win. v. Vit. Ansch. c. 17. Ed. Lambec. ap. Er. Benz. Coll. MS. c. 3 §. 3.
  93. ↑ Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 274.
  94. ↑ E. Benz. Coll. MS. c. 4. §. 14.
  95. ↑ Vit. Anschar. c. 17. Ed. Lambec. & Ejusd. Breviar. ad A. 840.
  96. ↑ Vit. S. Sigfr. in Mon. Eccl. E. Benz. p. 28.
  97. ↑ S. Davids dödsdag d. 25 Junii uttydes derföre på Runstafven med en hanske. En dag skall den ene hansken hafva nedfallit, hvaraf David dömt, at han giordt någon synd: Han har derföre gådt tilbaka och funnit, at han nedtrampat et ax på åkren: At få förlåtelse af Gud, har han då skänkt til kyrkan et ax af guld, hvaraf sedan en Kalk skall hafva blifvit giord (v. Dan. Rameen. Diss. de S. David.). Dessa orimliga och löjliga berättelser hafva blifvit trodde intil senare tider.
  98. ↑ Örnh. H. E. L. 4. §. 2.46. G. Horn. præf. ad Boxhorn. Orig. Gall. Verel. Runogr. Sc. c. 4. Er. Benz. Jun. Peric. Run. Ups. 1724.
  99. ↑ cfr. J. Wild. ad Puff. p. 435. 436.
  100. ↑ v. supr. c. 8. §. 4.
  101. ↑ På en Runsten wid Salmunge i Upland läser man de orden: Gode Jesu tåle dessa Runor: Iubern och Heidi hafva ristat dem efter Fadren Irbern. På en dylik i Upsala: Gud giöre honom miskund: På en annan wid Asby i Edsbro-Sokn, Gunbiörn och Anbiörn och Siolatr efter sin gode Fader Tyko: Gud hiälpe hans Siäl och Anda bättre, än han giorde til: På en annan wid Sälna i Skånila Sokn: Justin, Joruntr och Biörn, Bröder, åt sn Fader Trums: Gud hiälpe hans Siäl och Anda och förgifve honom sina skulder och synder &c. På en annan wid Gryts kyrka: Ale och Olof efter Fadren Dialf och Svågren Inge: Gud lätte deras Siäl: förutan åtskillige, på hvilka man läser Gud och Guds Moder &c. (v. Ol. Cels. Mon. Sv. G. Temp. suis redd. in Act. Lit. Sv. Ups.) som alt styrker, at Runorne blifvit bibehållne under Christendomen.
  102. ↑ Til ex. Davids, Eskils, Sigfrids, Vinamans &c. v. Act. Lit. Sv. Ups. 1727. p. 321.
  103. ↑ Act. Lit. Sv. Ups. 1727. p. 321.
  104. ↑ Ol. Cels. Mon. Sv. G. Temp. mis. redd. in Act. Lit. Sv. Ups.
  105. ↑ v. supr. c. 18. §. 5.
  106. ↑ cfr. Orat. Torgn. infr. §. 16.
  107. ↑ v. supr. §. 4.
  108. ↑ Sturl. T. 1. p. 429.
  109. ↑ Sturl. L. c. p. 432. 433.
  110. ↑ Enspännare eller Hakskytter.
  111. ↑ Sturl. L. c. p. 439.
  112. ↑ Sturl. L. c. p. 451.
  113. ↑ Sturl. L. c. p. 443.
  114. ↑ Eilif lät öfvertala sig til et sammanträde med de Norske; men rätt som han upstod til at svara på Biörn Marskalks föreställning, fick han på nidiskt wis et hugg af Thore Långe, Höfvidsman för Olof Haraldsons gäster, at hufvudet flög af. Störste biståndaren, som Norske Konungen hade bland Inbyggarne i Wiken, war en Odalsman Bryniolf Ulfald eller Kamel, som derföre af honom fick en dyrbar wärja och Landgodset Wettaland (Sturl. T. 1. p. 446), der han bodde som Herse eller Länesman i Östra Wiken. Rhoe Skialge, den andre Svenske Höfdingen i Wiken, blef tillika med sine 30 män ihielslagen af en namnkunnig Norsk Wiking Eivind Urarhorn, som plundrade hans Fartyg, då han kom seglandes med upbruna Räntor (Sturl. T. 1. p. 447.).
  115. ↑ Torgöt Skarde, en Svensk, passade på Gudleik Gärdske, en Norsk Handelsfarare på Ryssland, som derifrån kom med kosteliga wahror för sin Herre: Han slog ihiel honom och hans folk under Öland och tog alt godset, hvaraf han ärnade det dyrbaraste åt sin Konung; men i det samma kom den Norske Eivind Urarhorn öfver honom i siön och tog rofvet tilbaka. v. Sturl. T. 1. p. 448 &c.
  116. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 67.
  117. ↑ cfr. J. Wild. ad Puff. c. 22. p. 407.
  118. ↑ v. supr. §. 2.
  119. ↑ Sturl. T. 1. p. 450.
  120. ↑ Han kallades Biörn Stallare, som war det samma som Hof-Marskalk.
  121. ↑ Gunlög Ormtunga och Rhafn Onundson woro dessutan Skalder hos Olof Skot-Konung. v. Sturl. Skaldatal. T. 1. p. 497.
  122. ↑ Nemligen efter Sigurd Ring, som både med wapn och arfsrätt tog hela Nordiska Monarkien i besitning. v. supr. c. 15. §. 21.
  123. ↑ cfr. supr. c. 15. §. 21.
  124. ↑ Sturl. T. 1. p. 463.
  125. ↑ v. supr. c. 19. §. 9. 10.
  126. ↑ Sturl. T. 1. p. 465.
  127. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 71.
  128. ↑ Efter all liknelse har denne bodt på Salistaborg i Upland (v. Peringsch. MS: dat. A. 1707. de Domin. Salist.); men så tycks han ock hafva haft ägendom åt Enköpings sidan; ty i Lislena-Sokn ej långt från kyrkan fins en Runsten af Bali ristad (v. supr. §. 12.), mycket hederlig, med figurer af Drakar och hästar, som så lyder: Katr — — — efter Tornaig eller Torgny, sin Gode Man, och åt Jorundr och Abiörn. v. Ol. Cels. Mon. Sv. G. Temp. suis redd. in Act. Lit. Sv.
  129. ↑ Sturl. L. c. c. 77.
  130. ↑ Torgny satt i sin Sal i högsätet, när Ragvald och Biörn kommo intil honom: Hans skiägg war så sidt, at det låg honom ned på knäen och betäckte hela Bringan. Biörn bekände, at han aldrig sedt en så ansenlig Man. Sedan Jarlen hälsat och blifvit wäl emottagen, wisade Torgny honom til samma säte, som han warit wahn at sittia uti, då han hos honom blifvit upfostrad: Det war på andra sidan gent mot Torgny: De woro hos honom någre dagar, innan de framstälte sit ährende och begärte, at han med dem wille gå in i sin Rådkammar. v. Sturl. T. 1. p. 481.
  131. ↑ Så kallades alle Odalsmän och Landsens bofaste Inwånare. v. supr. c. 3. §. 8.
  132. ↑ Sturl. L. c. c. 79.
  133. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 80.
  134. ↑ v. supr. §. 1.
  135. ↑ I Texten står Mula-Ting; men det tycks wara felaktigt.
  136. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 81.
  137. ↑ Sturl. T. 1. p. 486.
  138. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 90.
  139. ↑ Sturl. L. c. c. 19.
  140. ↑ v. supr. §. 9.
  141. ↑ Sturl. T. 1. p. 513. cfr. J. Wild. ad Puff. p. 413.
  142. ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 414.
  143. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 95.
  144. ↑ v. supr. c. 18. §. 5.
  145. ↑ Sturl. T. 1. p. 517.
  146. ↑ Nials Fader war Fin Skialgson, en Höfding på Halogaland i Norige. cfr. Herv. S. c. 20. &. J. Wild. ad Puff. c. 25. p. 487.
  147. ↑ v. supr. c. 8. §. 9.
  148. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 96.
  149. ↑ Sturl. T. 1. in Ol. Har. c. 96. p. 524.
  150. ↑ Sturl. L. c. p. 528.
  151. ↑ Sturl. L. c. cfr. J. Wild. ad Puff. p. 420.
  152. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 97.
  153. ↑ Flera slika berättelser finnas af åtskilliga tider, orter och tilfälen; men denna tycks wara den äldsta. cfr. J. Wild. ad Puff. p. 421.
  154. ↑ v. supr. §. 8.
  155. ↑ cfr. Mess. Sc. Ill. T. 12. p. 47.
  156. ↑ cfr. J. Wild. L. c. c. 22. p. 434.
  157. ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 438. 439.
  158. ↑ Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 41. L. 3. c. 15. L. 4. c. 15. Card. Baron. Annal. ad. A. 1028. &c.
  159. ↑ v. supr. c. 19. §. 1.
  160. ↑ v. supr. §. 4.
  161. ↑ Sturl. T. 1. p. 447.
  162. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 151.
  163. ↑ Thorodder hade fådt weta af Lagmannens Son, då de om Julen drucko i kapp och ordkastades om begge Rikens heder, at man ej ärnade honom lång lifstid; ty hade han sökt at fly; men man hade fådt igen honom i skogen med Jakthundar och kastat honoom med hans följe i en diup grop: Der wiste han så at ställa sig in med trälarne, som waktade gropen under husbondens frånwaro i Julegästebud, at de trodde sig kunna lita på honom, medan de plägade sig: Han giorde då en lina af sönderskurne kyllrar, hvarmed han hissade sig up, tillika med sit folk: Satte sedan eld i en Lada, at uppehålla trälarne och gaf sig på flykten med Ren-klöfvar under fötterne, som woro wände bakfram, på det hundarne måtte förwillas. Han kom således lyckeligen bort. v. Sturl. Ol. Har. c. 151.
  164. ↑ Denne och hans Släkt hade sin uprinnelse af de gamle Jotnar, Jämtelands förste Inwånare: De hade liksom deras Fäder bodt i wildmarken och woro hvarken Christne eller Hedningar: De wiste icke en gång, at tala om Oden, utan dyrkade endast sin hälsa oh sin styrka. Arnliot Gellina tog tienst hos Olof Haraldson och giorde honom godt bistånd i slaget på Stiklarstad. v. Sturl. T. 1. p. 778 &c. Af samma slags folk och Tro woro Göka-Thor och Alfar-Fasti, som äfven tiente K. Olof. v. Sturl. T. 1. p. 757.
  165. ↑ Sturl. T. 1. p. 617.
  166. ↑ Sturl. L. c. p. 628.
  167. ↑ Sturl. L. c. p. 672.
  168. ↑ v. supr. c. 19. §. 18.
  169. ↑ Hans Fader Tyrgils Sprakelägg Biörnson war Sone-Son af Biörn, en Svensk Odalsman, som med någon förnäm Jungfru eller Fylkis-Konungs Doter rymt från Sverige, hvaraf man tagit den dikten om en Biörn, som i skogen wåldtagit en Prinsesa (Sax. Gr. L. 10. p. 193. cfr. Bromt. Chron. ad A. 1054. Col: 945.). Estrid, Ulf Jarls Fru, war Sigrid Storrådas Doter och således Svenske Konungens Olof Skot-Konungs Syster på Möderne; men på Fäderne K. Knuts, som war Olof Skot-Konungs Styfbroder. Ulf Sprakelägg hade således K. Amunds Faster til hustru.
  170. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 158.
  171. ↑ Sturl. T. 1. p. 679. 680.
  172. ↑ cfr. Sax. Gr. Stephan. & Vellej ap. J. Wild. ad Puff. p. 448.
  173. ↑ Sturl. Ol. Har. c. 160.
  174. ↑ Sturl. T. 1. p. 682. 683. Gibson. Annal. ad A. 1025. Rap. Thoyr. T. 1. p. 411. cfr. Torf. Hist. Norv. P. 3. L. 2. c. 37. & J. Wild. L. c. p. 450.
  175. ↑ Sim. Dunelm. de Gest. Angl. ad A. 1027. & Radulf de Dicet. in Abbrev. Chron. ap. J. Wild. L. c. p. 457.
  176. ↑ v. supr. c. 4. §. 12.
  177. ↑ C. Lund. not. ad L. 1. Upl. p. 117.
  178. ↑ Sturl. T. 1. p. 685 &c.
  179. ↑ Sturl. T. 1. p. 695.
  180. ↑ At upmuntra Konungen, som syntes tankfull, förslog Jarlen honom, at spela Schack: När då Ulf slog bort en Riddare, wille ej Knut, at det skulle gillas, utan befalte honom spela om igen, hvaraf Ulf blef så ond, at han kastade spelet omkull och gick ut: Löper du nu, Ulf Rädde, sade Konungen? Längre hade du lupit i Helge-åå, svarade Ulf, Om du kunnat: Du kallade mig ej Ulf Rädde, när jag skyndade mig til din hielp, då de Svenske handterade Eder alle som hundar (Sturl. T. 1. p. 687.). Om morgonen derefter lät Konungen genom en af sine Drabanter Ifvar Hvite slå ihiel Jarlen fram i Choret i Luciæ kyrka. Munkarne, som då stadnade med Mässan och igenläste kyrkan, förtiente sig wid det tilfället flera gods och mycket anseende.
  181. ↑ Sturl. L. c. p. 731.
  182. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 180. &c.
  183. ↑ Denne war ej af Astrid född; men Olofs naturlige Son af en Alfhild, som ej erkändes för Drotning. v. Sturl. T. 2. p. 9.
  184. ↑ Desse woro Ragvald Brusason, Arne, Thorberg och Fin Arnasöner, samt Biörn Stallare, som dock fick lof, at resa hem igen (Sturl. T. 1. p. 732.). Fin Arnason blef sedan Jarl i Halland.
  185. ↑ Desse Herrar tyckas hafva bodt på Göksholm och warit den Släktens Stamfäder, af hvilken Riks-Föreståndarne Svante och Sten Sture den yngre samt flera hus i Sverige ursprungit.
  186. ↑ Sturl. T. 1. p. 732. 733.
  187. ↑ Genom Östra Hiälmaren förbi Eskilstuna och Torsilla har då utan tvifvel warit en segelled ut i Mälaren, liksom från Hiälmaren genom Öljaren och flere Siöar til Hafvet wid Nyköping.
  188. ↑ cfr. supr. §. 24.
  189. ↑ L. L. Comm. R. Magn. Erici. c. 3. R. Christoph. c. 2. de J. R. cfr. J. Wild. Hist. Pragm. P. G. c. 3. §. 8. n. 3. &c.
  190. ↑ Denna war aflad med Astrid: Hon blef sedan af sin Half-Broder Magnus bortgift åt Hertig Otto af Saxen, med hvilken hon aflade Hertig Magnus. v. Sturl. T. 2. p. 32.
  191. ↑ Dages Fader Ring war Son af en Dager Ringson, som war Norske Enewålds-Konungens Harald Hårfagers Soneson. v. Sturl. in Ol. Har. c. 210.
  192. ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 221. &c.
  193. ↑ Arnor Jarla-Skald. ap. Sturl. T. 2. p. 1.
  194. ↑ v. supr. §. 25.
  195. ↑ Sturl. T. 2. p. 2. 9.
  196. ↑ Sturl. L. c. p. 4. 5.
  197. ↑ Rap. Thoyr. H. d'Angl. T. 1. p. 412. cfr. Sturl. T. 2. p. 7.
  198. ↑ Sturl. L. c. p. 9.
  199. ↑ Sturl. L. c. p. 24. ad. 27.
  200. ↑ v. supr. §. 24.
  201. ↑ v. supr. §. 23.
  202. ↑ Estrid war det enda Barn, som Sven Otto eller Tiugoskegg aflade med Sigrid Storråda, Svenske Konungens Erik Segersälles Änka och Olof Skot-Konungs Moder: Med en Wendisk Prinsessa aflade han Sonen Knut den Store.
  203. ↑ Han kallades mäst Sven Estridson efter sin Moder, hvarmed hans rätt til Danska Kronan så mycket mer påmintes: Så brukade de gamla ofta Moders-namnet, när någon märkwärdighet war wid Mödernet, at i akt taga. Sven war en mycket storväxt, stark och dejelig Man. v. Sturl. T. 2. p. 27. 28.
  204. ↑ v. spr. §. 24. cfr. Sturl. T. 2. p. 27.
  205. ↑ Ad. Br. de Sit. Dan. &c. c. 229. & H. Eccl. L. 2. c. 54.
  206. ↑ cfr. Sturl. T. 2. p. 28.
  207. ↑ Sturl. in Magn. Bon. T. 2. c. 24.
  208. ↑ Sturl. T. 2. p. 32.
  209. ↑ v. supr. §. 26.
  210. ↑ Adam. Bremensis (H. E. L. 3. c. 12.) kallar honom Dux Tuph och Sturleson (T. 1. p. 689.) säger, at denne Tofe Wal-Gauters Son war född i Wäster-Götland af förnäm Släkt: Man skulle lätteligen kunna tro, at Munkarne giordt denna Tofi, Tufi, til Totil eller Tutil (Peringsch. Ättart. p. 90.), som war Jarl af Kind i Öster-Götland och Stamfader för den Sverkerske Konunga-grenen, af hvilken wår Brahe-Släkt herstammar. När Tofe tillika med en Egil Hall-son hade fölgt Olof Haraldson från Helge-åå-slaget til Kalmare-Näs och under wakthållningen på Konungens skiepp hörde en hop Danske fångar i sina fiättrar tiuta, blef han så rörd, at han öfvertalte Egil, at stiga i land och släppa dem löse: Det hade så när kostat honom lifvet: Han fick det ej behålla, utan med wilkor, at han skulle fara til sin gamle Fader Walgauth, som war Jarl i Götaland och en så afsvuren fiende af Christna Läran, at han kallades Hundheden (Sturl. L. c.), och förmå honom komma til Konungen, at låta sig omwända: Walgauth, förtörnad öfver sin Son, som redan blifvit Christen, och öfver det ährende han nu hade, lät sättia honom tillika med Egil i bojor: Ändteligen bewektes han och reste til K. Olof i Sarpsborg, fast han aldeles icke ärnade aflägga sin gamla Tor, hvilket han ock höll, så at han for från Konungen lika Hednisk som förr, dock, på återresan siuknade han och kände Samwetet så rördt, at han dog Christen, sedan han blifvit döpt (Sturl. L. c. & Torf. H. N. P. 3. L. 2. append. c. 3. p. 174.). Tofe blef sedan Jarl efter honom och är den, som nu med Konung Amund Jacobs tilstånd halp Sven Estridson på Danske Thronen (v. Ad. Brem. L. c.): Han torde ock hafva warit den samme, på hvilkens Bröllop med Gytha, en förnäm Engländares Osgod Clapas Doter i Lambith wid London, Danske och Engelske Konungen Harda Knut blef under drickandet brådöd A. 1042. cfr. Sim. Dunelm. & J. Bromton. ap. J. Wild. ad Puff. p. 465.
  211. ↑ cfr. Ad. Br. ap. J. Wild. ad Puff. p. 464 &c. it. Torf. H. N. P. 3. L. 2. append. c. 3. p. 174.
  212. ↑ Sturl. T. 1. p. 689.
  213. ↑ J. Wild. Hist. Pragm. P. G. c. 3. §. 9. n. 7.
  214. ↑ Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 3. c. 12.
  215. ↑ Sturl. T. 2. p. 37. 43. 44. 45. 46. 48.
  216. ↑ Sturl. L. c. p. 88.
  217. ↑ Detta har Konung Sven Estridson sielf mundteligen berättat för Mester Adam, som blef Canonicus i Bremen A. 1077. cfr. Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 229. &. H. Eccl. L. 4. c. 16.
  218. ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
  219. ↑ cfr. Sturl. T. 1. p. 246.
  220. ↑ Dale-L. Byggn. B. §. 56. ap. J. Wild. ad Puff. p. 467.
  221. ↑ Wargar kallades Rånsmän eller Mordbrännare och Wargur a weum, Kyrko-röfvare (cfr. J. Wild. ad Puff. p. 468.); men desse wargar woro ej de samme som de gamle Wareger. v. supr. c. 10. §. 8. in not.
  222. ↑ L. L. Ostrog. c. 31. de Infr. Jur. Reg.
  223. ↑ L. L. Upl. c. 25. §. 1. de Jur. Vicin. L. L. Westm. c. 62. de Jur. Ædif. ap. J. Wild. L. c.
  224. ↑ Ser. Reg. Svec. ad L. L. Westro-G. ap. J. Wild. L. c.
  225. ↑ Skaldatal ap. Sturl. T. 1. p. 479.
  226. ↑ v. supr. §. 11. 12.
  227. ↑ cfr. H. Spegel. Chron. Episc. p. 71.
  228. ↑ Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 3. c. 12. &c.
  229. ↑ Månge hafva utsatt Amunds död til A. 1050 eller 1051. (Örnh. H. E. L. 3. c. 11. p. 234. Hist. Archi-Ep. Anon. in Lindenbr. Script. Germ. p. 81. cfr. Mess. Scond. Ill. T. 12. p. 57. Torf. H. N. P. 3. L. 4. c. 5. p. 243. &c.); men at han kunnat, lefwa til A. 1057. är ej med mindre skiäl bewist (J. Wild. ad Puff. p. 470.): Jag har derföre her sökt hålla medelwägen.
  230. ↑ v. supr. §. 18.
  231. ↑ Geneal. Reg. Svec. ad Sagoflock. Ed. E. J. Biörn. p. 16.
  232. ↑ Brenn. Thesaur. Num. Sv. Goth. Tab. 2. n. 6. &c. cfr. Scheff. de Insign. Svec. p. 125. & J. Wild. ad Puff. p. 470.
  233. ↑ v. supr. §. 8. 9.
  234. ↑ Ad Br. H. E. L 3. c. 15.
  235. ↑ cfr. J. Wild ad Puff. p. 472.
  236. ↑ v. supr. §. 9.
  237. ↑ Man har ej allena blandat honom ihop med en Emund Slemme, som för detta är omtalad, utan ock kallat honom Slys-kär (den, som älskade, at se andras skada) och opålitelig, när han något wille framhafva. v. Ser. Reg. Christ. Cod, Westro-Goth. ap. J. Wild. L. c. p. 478.
  238. ↑ cfr. J. Wild. L. c.
  239. ↑ Sturl. T. 1. p. 502.
  240. ↑ v. supr. §. 9.
  241. ↑ cfr. J. Wild. L. c.
  242. ↑ cfr. Hervar. c. 20.
  243. ↑ E. Benz. Not. ad Vast. Col. 34.
  244. ↑ Ad. Brem. H. E. L. 3. c. 12.
  245. ↑ Gudas föräldrar woro Sven Jarl Håkanson i Norige och Holmfrid, Svenske Konungens Olof Skot-Konungs Syster: Sven Estridsons woro Ulf Jarl Sprakelägg och Estrid, samme Olof Skot-Konungs kötsliga Syster. Således woro de Syskonebarn, hvilket de ock begge woro med Amund-Jacob och Emund, Svea-Konungar. cfr. Sturl. T. 2. in Harald. Hardr. c. 12. 18. 42. p. 75. 104. &c. it. Knytl. Sag. c. 4.
  246. ↑ cfr. Torf. H. N. P. 3. L. 5. c. 5. p. 313. & J. Wild. Hist. Pragm. P. G. c. 3. §. 19. n. 4. 11. &c.
  247. ↑ Denne Orden war då i sin första renhet och blott som en Schola för hederlig ungdom af begge könen: Nunnorne giorde icke strängare löfte, än at de kunde utgiftas, sedan de blifvit wäl upfödde (Hospin. Hist. Mon. p. 153. cfr. Algot. Scarin. Diss. de Monast. Gudhem. Ups. 1716.).
  248. ↑ Adam Bremensis, som Hamburgske Ärke-Biskopen tilgifven, är mycket ond på denne Osmund (Hist. Eccl. c. 15. 16.), hållandes honom för en landstrykare och kättare. Osmund war född i Norden; men blef i Polen wigd til Biskop och af K. Emund til Ärke-Biskop antagen: Efter Emunds död, då Stenkil kom til Regeringen, måste Osmund kasta sig under Hamburgske Ärke-Biskopen: Då blef alting wäl: Då frikändes han af Adalbert från kätteriet och bekräftades i sit Biskops-Ämbete (Ad. Brem. H. E. L. 4. c. 44.): Man finner honom ock som den tredie i ordningen bland Scara-Biskopar (Brynolf. Chr. Ep. Scar. in Mon. Benz. p. 72.): Denne Osmund eller Asmund har arbetat troget i Scara-Stift och i Halland, der han döpt folket i en källa wid Sibbarp i Fahrås-Härad, som än af Almogen i neigden hålls för mycket hälsosam, särdeles då man reser dit Midsommarsafton, och kallas Asmunds källa.
  249. ↑ cfr. J Wild. ad Puff. p. 473.
  250. ↑ Ad. Brem. H. Eccl. L. 3. c. 15.
  251. ↑ Ad. Brem. L. c.
  252. ↑ Adam. Bremensis (Hist. Eccl. L. 3. c. 17.) säger, at denne Amunds nederlag och brunnarnes förgiftande skiedt i Qvenland eller Amazonernes Rike: Detta land är tilförne omtaladt och lär mäst hafva legat i någre Scribenters hiärna (cfr. Strab. ap. J. Wild L. c. p. 476.); men hvad krigståget angår, så har det sin riktighet: Amund anförde förmodeligen Svenske hiälptroppar til Konung Waldemar i Holmgård, så framt han ej företog sig detta tåg för egen räkning, at inlägga ähra: Af hans Här hafva Wäringarne i Constantinopel utan tvifvel blifvit förökte.
  253. ↑ Ad. Brem. L. c. c 17.
  254. ↑ v. supr. c. 18 §. 6
  255. ↑ cfr. T. S. Bayer Act. Petrop. T. 4. p. 292. & Hist. Byzant. ad A. 1065. ap. Schönstr. MS. Hist in Archiv. R. Antiq.
  256. ↑ Mess Scond. ap. Schönstr. L. c.
  257. ↑ Herv. c. 20.
  258. ↑ v. supr. §. 19.
  259. ↑ v. supr. §. 29.
  260. ↑ Geneal. Reg. Sv. in Sagofl. ed. E. J. Biörner. p. 16.
  261. ↑ cfr. Mess. Scond. Ill. T. 12. p. 66. & Hadorf. ap. Scheff. de insign. Sv. p. 317. &c. ac tab. sub. Lit. K.
  262. ↑ cfr. Ad. Brem. ap. J. Wild. ad. Puff. p. 482.
  263. ↑ cfr. örnh. Hist. Eccl. L. 3. c. 16. p. 268. &c.
  264. ↑ cfr. J. Wild. ad Puff. p. 481.
  265. ↑ v. supr. §. 20.
  266. ↑ En gammal målning af detta Slag fins ännu på Altaret i Wårdsbärgs kyrka, der man ser, at begge Prinsarne fördt Tre Kronor i wapnet. v. Relat. Com. Gust. Bonde. ap. J. Wild. ad Puff. p. 480. cfr. Hadorf. ap. Scheffer. de Insign. Sv. p. 317. &c.
  267. ↑ Ad Brem. Hist. Eccl. L. 4. c. 15.
  268. ↑ Man ser på Kyrke-taket tvenne Kämpar, hvar på sin häst; men bakfram sittande, til at betekna, at de ridit både från Riket och werlden. v. J. Wild. L. c.
  269. ↑ Relat. Com. Gust. Bonde. ap. J. Wild. L. c. p. 480.
  270. ↑ Herv. c. 20.
  271. ↑ v. supr. §. 28.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_20&oldid=427322”