Re'n sjunker solen neder,
Och skymningen utbreder
Sitt flor kring dal och fjell;
Sitt öga blomman sluter
Och i sitt inre njuter
En hvila, lugn och säll.
Sin lilla vinge gömmer
Nu fågeln tyst och drömmer
Om dagens himmelsfärd;
Se'n sjunger han en visa
I morgon för att prisa
Gud och hans sköna verld
Men kysst af aftonvinden
Står liljan blek om kinden
Och blicken underskön;
Emot det klara höga,
Med tårar i sitt öga,
Hon gör sin aftonbön.
O Gud, mig värdes höra!
Jag också nu vill göra
Min aftonbön för dig.
Dig tackar jag som gifvit
Mig del af detta lifvet
Och städse vårdar mig.
Dig tackar jag och beder:
Sänk sömnens engel neder
Intill mitt usla stoft
Ifrån din himmel höga,
Att sluta till mitt öga
Med fridens valmodoft!
Men när du solen åter
På fästet uppgå låter,
Så låt mig vakna opp,
Att hennes blickar möta
Och mina pligter sköta
Frisk till båd' själ och kropp!
När sist det dig behagar
Att sluta mina dagar,
Så låt, o Gud, mig då
Få slumra i ditt sköte
Och se'n vid dagens möte
Hos dig på nytt uppstå!
