(Såsom författare till »Romanser ur Svenska Folklifvet»)
Min Sångmö fram ur hyddan träder
I ringa, anspråkslösa kläder,
Men fri som nordanvindens gång,
Och bringar dig sin enkla sång.
Hon ger det käraste hon äger;
Och om hon ej på guldvigt väger
De ord, som öfver läppen gå,
Så undra icke deruppå!
Ty långt från Sveas lärosalar
Hon har växt upp, bland berg och dalar,
Vid styret af den tunga plog,
Likt apeln i de vilda skog.
Hon äger dock ett ärligt hjerta
Som känner lifligt fröjd och smärta;
Och toner har hon i sin barm,
Fastän på deras uttryck arm.
Nyss satt hon lyst af himlens stjernor,
Och såg hur bygdens unga tärnor
Sig svingade i munter dans
Vid ljudet af en täck Romans.
Den sångens klingande i qvällen
Så friskt som stormens sus kring fjällen,
Så gladt som furutrasten slår
Sin helsningssång i grönklädd vår.
Och liksom nätta sädesärlor
Ses trippa efter daggens perlor,
Så svängde flickorna omkring
I valsens yra, glada ring.
Hon smög sig fram till deras skara
Och sporde: »Hvems kan sången vara?»
»Jo», sade genast hvar och en,
»Den visan är utaf Carlén»
Till tack derför, å folkets vägnar,
Åt dig hon sina dikter egnar,
Och af uppriktigt hjerta ber
Att du oss flera visor ger!
