Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar,
Den raraste på hela vida jorden,
Hon blommar både vinter och vår och sommardar
I hvarje dal inom den höganorden;
Af henne alla rosor och alla blommor små
Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå,
Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.
När alla andra liljor för höstens stormar dö,
Står hon ännu uti sin fulla fägring
Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö,
Så bländande som sommarnattens hägring,
Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal,
Så tjusande som sången af nordens näktergal,
Så vänehuld som skogens turturdufva.
Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst
Till alla väsen i naturens rike,
Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst
En lefnads lust och sällhet utan like,
Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen,
En engel sänd till jorden från Gud i himmelen,
Den liljan det är — nordens frida flicka.
