Med harpan i handen jag börjar min färd
Och finner på vandringen hela Guds verld
Så innerligt rolig och fager.
Allt herrligt och stort förtjusar min syn,
Från molnet. som seglar deruppe i skyn,
Till sippan i solljusets dager.
Vid forntida minnen, ruiner och grus,
Vid ståtliga borgar och halmtäckta hus
Min klangfulla harpa jag strängar,
Ej sorgligt som klagande fågeln i bur,
Nej, glädtigt som fjäriln i Herrans natur
Far fram öfver blommande ängar.
Helst dröjer jag dock uti skogarnas sus;
Mig gläder de larmande flodernas brus
Och vinden som spelar i träden;
Mig gläder de ljungande åskornas skräll
Och lundernas löfrika grottor och tjäll
Och fåglarnas himmelska qväden.
Mig gläder de speglande sjöarnas glans
Och böljornas sorgfria, lekande dans
Och dimmornas praktfulla hägring;
Mig gläder de sorlande bäckarnes gny
Och liljornas skära, försmäktande hy
Och rosornas glödande fägring.
Mig gläder de lifliga hjordarnas språng
Och herdarnes enkla, okonstlade sång
Och elfvornas ringdans i parken;
Mig gläder de landtliga tärnornas fröjd
Och oskuldens lekar i dal och på höjd
Och vilddjurens frihet i marken.
Så vill jag då sjunga — dog öppna mitt bröst —
Om allt, som mig gläder, med jublande röst
Och prisa Gud Fader, som gifvit
Mig sångens förmåga i stället för gull,
Ty silfver och gull är ej annat än mull,
Så står det i bibeln ju skrifvet.
