Jag trifs ej här nere i skuggornas dal,
I lifvets förvillande öcken.
Der dygden försmäktar i sorger och qval
Och sanningen sveps i töcken.
Ifrån denna onda och ränkfulla verld,
Som närer inom sig oro och flärd,
Jag längtar till himmelens salar.
När lossas de fjettrande bojor och band,
Som hålla i stoftet mig fången?
När kommer jag till det förlofvade land,
Som ofta jag drömt om i sången?
När blifver det verkliget utaf mitt hopp,
Och när får jag flytta dit opp, dit opp
Till himmelens stjernströdda salar?
Min ande, hvi lngtar, hvi spörjer du så?
Var stilla och tålig i striden!
Snart skall din befrielsetimma väl slå
Och du sväfva renad ur tiden.
Dig kläd uti oskuldens snöhvita skrud —
Der kommer bevingad en engel från Gud.
Som manar till himmelens salar.
