Misskänd af verlden,
Föraktad och ringa,
Har jag på färden
I lifvet nu inga
Som dela min smärta,
Som känna mitt hjerta,
Ty jag är förskjuten.
Hånad af vänner,
Som stulit min lycka,
Dubbelt jag känner
Hur smärtorna trycka;
Så nätter som dagar
Jag suckar och klagar,
Ty jag är förskjuten.
Hon, vilkens kärlek
Jag aldrig kan glömma,
Lönat med smälek
Min känsla, den ömma.
O, qvalfulla minne,
Du plågar mitt sinne,
Ty jag är förskjuten.
Bröder, jag äger
En tröst dock i striden,
Som rikt öfverväger
Allt annat i tiden:
Mig menniskor svärtat,
"Men Gud ser till hjertat",
Jag är ej förskjuten!
