Aldrig nånsin jag förglömmer
Lilla såta vännen min;
Om jag vakar eller drömmer
Står hon ständigt för mitt sinn.
Vandrar jag i gröna lunder,
Skådar jag blott öfverallt
Bland naturens många under
Hennes smidiga gestalt.
Lyssnar jag till lärkans qvitter
Eller ock på bäcken språng,
Som af lif och glädje spritter,
Mins jag hennes glada sång.
Lockar skogens hulda dufva
Makan till sitt varma bo,
Hör jag i den stämman ljufva
Hennes ord om evig tro.
Susar vinden för mitt öra
som en salig harpoton,
Tycker jag mig endast höra
Henne, ty så hviskar hon.
Blickar jag i månskensqvällen
Upp mot himlens stjernekrans,
Ser jag der på blåa pellen
Hennes milda ögons glans.
Derför kan jag aldrig glömma
Lilla såta vännen min;
Jag må vaka eller drömma;
Ständigt står hon för mitt sinn.
