Till en son vid fadrens död
Det är tungt att mista vänner,
Tyngre dock en älskad far:
Denna saknad, som du känner,
Sjelf jag tidigt prfvat har.
Men jag har också erfarit,
Efter sorgens kulna dar,
Att det bästa alltid varit,
Hvad som Gud oss skickat har.
Klaga icke att den döde
Gick ifrån oss alltför fort;
Han som styrer verldars öde,
Han som öppnar grafvens port,
Såg till botten af hans hjerta,
Fann det fullt af tro och hopp:
Derför undan tidens smärta
Tog han honom till sig opp.
Ack! hvem skulle ej försaka,
Såsom han, all verldens glans,
För att råka älskad maka
I en strålfull sjernekrans;
Ty hvad är all verldslig lycka
Mot den ljufva sällheten,
Att en saknad vän få trycka
Till sitt bröst i himmelen.
Sörj då icke ... Våren knoppas,
Larfven flyr som fjäril opp.
Så skall själen ock, vi hoppas,
efter här fullbordat lopp,
Svinga upp till ljusets länder,
Ifrån hvilka hvarje qväll
Mången salig ande sänder
Helsningar till jordens tjäll.
