Solen sjunker ned från fästet
Bakom skogens mörka bryn,
Dufvan ilar glad till nästet,
Lärkan tystnar uti skyn;
Men i blomsterrika dalen
Sjunger lilla näktergalen.
Liten gosse, satt jag ofta
Ute hela natten lång,
Der som ängens rosor dofta,
Lyssnade uppå hans sång,
Med en innerlig förtjusning
Invid bäckens milda susning.
En gång — just som dagen grydde
Öfver mån-försifrad dal,
Och de nätta elfvor flydde
Suckande till böljans sal —
När jag länge lyssnat hade,
Hänryckt jag till honom sade:
"Lilla fågel, om din tunga
Jag en timma ägde blott,
Glädtigt jag då skulle sjunga
Och ej klaga på min lott —
Hvarför bor i dina sånger
Städse tråånad, sorg och ånger?"
"Gosse, hör min lefnadssaga!"
Svarade straxt sångarn mig ...
"Om jag stundom höres klaga,
Kan det väl förundra dig:
Jag var förr en lycklig qvinna,
Verldens största sångarinna.
Öfverallt i land och städer,
Der jag höjde sångens röst,
Spridde som ett vestanväder
Glädjen sig till alla bröst:
Menniskor i millioner,
Tjuste jag med mina toner.
Dyrkad jemt som en gudinna
Af en fåfäng menskohop,
Glömde jag att vara qvinna;
Söfd af smickrets bifallsrop
Blef jag tolt i håg och sinne:
Högmod växte opp derinne.
Straffad blef jag för min villa,
För min dårskap och dess flärd —
O, jag hade handlat illa
Och var icke bättre värd!
Ödet mig för rätta ställde
Och ett sådant utslag fällde:
Himmelen dig bjöd att fara
Öfver stoftets trånga verld,
Och i ödmjukhet förklara
Sångens gudom på din färd;
Men din skapare der ofvan
Har du glömt, som gett dig gåfvan.
Därför skall du rastlöst ila
Öfver hela verldens rund,
Dag och natt förutan hvila
Klagande i hvarje lund,
Så. i Södern, som i Norden,
Näktergal benämnd på jorden.
Evigt skall du dock ej tona,
Ty en Jungfru, skär och ren,
Skall i sångens verld försona
vad du brutit har. Och se'n
Får du dig förklarad svinga
Dit, der englaharpor klinga.
Sagd var domen.
Och allt sedan
Jag som liten fågel far
Sorgligt klagande, emedan
Minnet af hvad förr jag var
Hvilar tungt uppå mitt hjerta —
Derför denna bittra smärta.
Men förlossningstimman stundar
Efter många tusen år:
Snart skall jag från jordens lundar
Flytta till en evig vår
Och ej mer med smärta tona —
Jenny Lind skall allt försona."
Så, o ädla sångarinna,
Näktergalen sjöng för mig;
Och jag lofvade att bringa
Sagans enkla ord åt dig
Göm dem, honom till ett minne
I ditt varma sångarsinne!