Hilda har en snöhvit dufva,
Som på fager blomstertufva
Byggt sitt lilla lugna bo.
Ifrån detta näste
Upp till himlens fäste
Hon i menlös tro
Hvarje qväll sin dufva sänder,
Somnar se'n med knäppta händer.
Under sömnen kommer dufvan
Åter hem till blomstertufvan
Med små barn från himmlen,
Hvilka vänligt smeka
Och i drömmen leka
För sin lilla vän
Hela natten om förtroligt,
Derför sofver hon så roligt.
Denna underbara dufva,
Det är Hildas aftonbön;
Denna täcka blomstertufva,
Ångande och mild och skön,
Det är hennes späda hjerta,
Fullt af tillförsigt och tro;
Himlabarnen äro englar,
Sväfvande kring vaggans bo.
