Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var,
För det jag icke kunde skåda verlden;
Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har
Mig gifvit sångens tröst till ljus på färden.
Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likväl
På botten af mitt hjerta, på djupet av min själ,
Der tonerna som fjärilar ljuft slumra.
De fjärilar jag väcker, när smärtan någon gång
Vill lägra sig utöfver själ och sinne,
Och såsom lärkor flyga de upp uti min sång,
Och ljust och gladt blir åter snart derinne;
På bönens dufvovingar de fly till himmelen,
Och följda af små englar de vända om igen
Med tröst till hjertat, som var nyss bedröfvadt.
Så skön ej någon tafla naturen företer,
Hur bländande och grann hon än må vara,
Som den jag ofta vaken i mina drömmar ser,
När sångens svanor själen genomfara;
En verld af rosenlundar och liljekullar full,
Der milda alfer leka på skyarna af gull,
Står leende för mina slutna blickar.
Haf tack, o gode Fader i himlens ljusa sal,
För denna outsägligt dyra gåfva!
Med fåglarna i luften, med lundens nåktergal
Min röst skall städse dig af hjertat lofva.
Haf äfven tack, du allmänhet, som skonsamt lyssnat till
Min anspråkslösa visa, min enkla sångardrill;
Den blinde skall din godhet aldrig glömma.
