Du fagraste bland tärnor,
Du vänehulda mö,
Min lijla i det gröna,
Min ros bland vinterns snö,
Med dig hur ljuft att lefva,
Hur sällt en gång att dö
Och hän på toner sväfva
Till salighetens ö!
Den brud jag länge älskat
I dig jag funnit har,
Ty innan jag dig kände
Mitt ideal du var.
Som nu — i drömmen ofta
Du hvilat på min arm;
Som nu — jag många gånger
Har tryckt dig till min barm.
Den känsla, som låg domnad
På djupet af mitt bröst,
Fick lif af dina kyssar
Och värma af din röst.
Hvad skönt jag sedan diktat,
Hvad ädelt som jag tänkt,
Det har ditt rena hjerta
Åt mina uttryck skänkt.
Och derför, hulda Blenda,
I både ve och väl
Jag skall dig troget älska
Af all min håg och själ.
Med dig hur ljuft att lefva,
Hur sällt en gång att dö,
Och hän på toner sväfva
Till salighetens ö!
