Jag är ett barn utaf naturen
Och känner inga reglors tvång,
I skogen är jag född och buren
Vid bäckens sus och källans språng;
Och derför kan jag icke sjunga
Med konstlad ton och hycklad röst;
Det bor ej smicker på min tunga,
Ej näktergalar i mitt bröst.
Mitt enkla modersmål jag talar,
Som jag af mina fäder ärft;
Och om uti de stores salar
Man tycker detta låter kärft,
Mig rör det föga — ej bland lärde
Jag vågar strängad harpa slå;
För dem har endast konsten värde,
Och annat allt de blott försmå.
I bygdens glada ungdom dansar
På ängen under gröna träd
Och barnen binda sina kransar,
Der vill jag också vara med
Och sjunga ut hvad skönt jag tänker,
Hvad gladt som för min blick sig ter,
Och lefva skild från verldens ränker:
Det är min önskan — intet mer.
