←  Femte delen
Raskolnikov (Brott och straff)
av Fjodor Dostojevskij
Översättare: Okänd

Sjätte delen
Epilog  →


[ 357 ]
RASKOLNIKOV

SJÄTTE DELEN.

I.

Från denna dag var Raskolnikov besynnerlig till mods. Det var, som om en dimma sänkt sig över honom och avlägsnat honom från alla. När han sedermera tänkte på denna tid, förstod han, att hans förstånd emellanåt var omtöcknat, ända till dess upplösningen inträffade. Han var fullkomligt säker på, att han ibland tagit fel t. ex. angående tiden och varaktigheten av vissa händelser. Så förväxlade han en händelse med en annan, vilken han antog som följd av något, som endast existerade i hans inbillning. Stundom överfölls han av en kvalfull oro, som ofta förvandlades till panisk förskräckelse.

Men han kunde också erinra sig, att han tillbragt minuter, timmar, ja, hela dagar i den fullständigaste känslolöshet ... en känslolöshet, som hade mycken likhet med det djupt likgiltiga tillståndet hos många döende. Under de sista dagarna undvek han sorgfälligt att tänka på sin egen ställning.

Enskilda, viktiga frågor, som fordrade ögonblickligt svar besvärade honom mest och han skulle varit mycket glad, om han kunnat befria sig från det bekymmer dessa gjorde honom. Men om han helt och hållet lämnade dem åsido, hotade de honom med fullständig undergång.

Särskilt oroades han av tanken på Svidrigailov. Man kan till och med säga, att Svidrigailov utgjorde förnämsta orsaken till hans oro.

Från det ögonblick han hört de fruktansvärda och tvetydiga orden uttalas i Sonjas rum, hade hans tankegång varit såsom avbruten. Men ehuru detta nya faktum vållade honom en förfärlig oro, längtade han ingalunda efter någon förklaring. Då han satt försjunken i tankar vid bordet i något värdshus i stadens utkanter och knappast själv visste, hur han kommit dit, kom han plötsligt att tänka på Svidrigailov. Han insåg då, [ 358 ]att det var honom alldeles nödvändigt att så snart som möjligt komma på det klara med denna människa och utforska hans avsikter. En gång, då han tillfälligtvis befann sig utanför staden, inbillade han sig, att han väntade på Svidrigailov och att han stämt möte med honom på detta ställe. En annan gång vaknade han och fann sig liggande på bara marken bland några buskar, utan att kunna förstå hur han kommit dit. Under de två eller tre dagar, som förflutit sedan Katerina Ivanovnas död, hade han träffat Svidrigailov några minuter hos Sonja, dit han gick då och då utan någon bestämd avsikt, men de hade blott utbytt några korta yttranden med varandra utan att tala om huvudsaken, liksom hade de kommit överens att tiga därmed tillsvidare.

Katerina Ivanovnas lik låg ännu obegravet i kistan. Svidrigailov hade fullt upp att göra med tillredelserna till begravningen, ävenså Sonja. Sista gången Svidrigailov talade med Raskolnikov meddelade han denne, att barnen voro lyckligt försörjda. Tack vare några gamla bekantas understöd hade det lyckats honom att få dem alla tre intagna i mycket goda inrättningar. De penningar han deponerat hade mycket bidragit till den goda utgången, ty föräldralösa med förmögenhet äro mycket lättare att få plats för än fattiga. Han talade också om Sonja, lovade att om några dagar besöka Raskolnikov, sade, att han gärna ville rådgöra med honom rörande några vissa förhållanden.... Detta samtal ägde rum i trappan. Svidrigailov betraktade Raskolnikov uppmärksamt och frågade honom med låg röst efter en paus: »Vad fattas er, Rodion Romanovitj, man kan knappt känna igen er? Ni hör och ser, men det tycks, som ni inte uppfattar någonting. Bemanna er! Håll ut, till dess vi talat med varandra. Skada, att jag nu är så sysselsatt med både andras och egna angelägenheter ... Ah, Rodion Romanovitj», tillade han, »alla människor behöva luft, luft ... luft, till vilket pris som helst!»

Han vek åt sidan för att lämna plats åt prästen och korgossen. Svidrigailov hade anordnat, att själamässa skulle läsas två gånger om dagen för den döda. Sedan gick han sin väg, men Raskolnikov följde prästen till Sonjas rum.

Han stannade i dörren. Gudstjänsten började dystert och högtidligt.

I föreställningen om döden och i känslan av att vara i dess närhet hade ända sedan hans barndom legat något för honom tryckande och mystiskt förfärligt. Det var länge, sedan han bevistat någon själsmässa. Han såg på barnen, som gråtande knäfallit framför kistan. Bakom dem stod Sonja, gråtande och bedjande.

[ 359 ]»Under alla dessa dagar har hon inte sett på mig eller tilltalat mig en enda gång», tänkte Raskolnikov.

Solen lyste klart in i rummet. Rökelsen höjde sig i genomskinliga moln. Prästen mässade: »Herren give dig sin frid!»

Raskolnikov stannade ända till gudstjänstens slut. Medan prästen välsignade dem alla och sade farväl, kände han sig så underlig till mods. Sedan allt var förbi, närmade han sig Sonja. Hon fattade plötsligt båda hans händer och lutade huvudet mot hans axel. Denna åtbörd förvånade Raskolnikov.

Icke den ringaste motvilja, icke den minsta avsky hade hon för honom. Hennes händer darrade ej. Det måste vara den högsta grad av självförnedring, åtminstone ansåg han det så.

Sonja sade icke ett ord. Raskolnikov tryckte hennes hand, varefter han avlägsnade sig.

En tung börda vilade på hans själ. Om han kunnat fly och sedan leva ensam under hela sitt liv, skulle han ha prisat sig lycklig. Ehuru han på sista tiden nästan alltid var ensam, ville det dock icke lyckas honom att känna sig ensam. Det kunde hända, att han gick långt ut ur staden, ut på landsvägen, ja, till och med till skogen. Men ju mera enslig platsen var, dess mera stark blev den känslan inom honom, att någon var i hans närhet och om detta ej särdeles förskräckte honom, så förargade han sig dock däröver. Han skyndade sig därför till staden och blandade sig bland mängden, gick in i värdshusen och ölstugorna vid marknadstorget och Hötorget. Här kände han sig lättare, det förekom honom, som vore han här mera ensam. I en ölkrog sjöng man. Där satt han en hel timme och kunde sedermera påminna sig, att han känt sig mycket road därav. Men så blev han åter orolig. Det var ett slags samvetsskrupler, som gnagde honom: »Här sitter jag och hör på sång; är det en sysselsättning för mig?» tänkte han. Han anade, att det icke endast var detta, som oroade honom. Nej, det var någonting, som fordrade ett ögonblickligt avgörande, men vad det var, det kunde han icke göra klart för sig, än mindre kläda i ord. — »Nej, hellre då strid! Hellre Porphyrius ... eller Svidrigailov ... en utmaning eller ett överfall ...!» tänkte han och skyndade bort. Plötsligt kom han att tänka på moder och syster, dessa tankar förorsakade honom en panisk förskräckelse.

Följande morgon vaknade han på Krestovskij-ön under en buske, darrande av feber. Därefter gick han hem och lade sig. Han vaknade sent; klockan var tre på eftermiddagen. Febern var borta.

Då påminde han sig, att Katerina Ivanovnas begravning ägt rum den dagen, och han var glad, att han icke bevistat den. [ 360 ]Nastaszja bar in mat åt honom. Han åt och drack med stor aptit, nästan glupskt. Hans huvud var klarare och han kände sig lugnare än någon av de sista tre dagarna. Han förundrade sig till och med över, att han kunnat överväldigas av en sådan förskräckelse; — då öppnades dörren och Rasumichin trädde in.

»Ah, han äter ... då är han inte sjuk», sade Rasumichin, tog en stol och satte sig vid bordet mittemot Raskolnikov. Rasumichin var upprörd och gjorde sig ingen möda att dölja det, ehuru han icke förivrade sig och icke talade i högre ton än vanligt. Man kunde märka, att han kommit för någon viss orsaks skull.

»Hör nu», började han, »jag bryr mig f—n om er alla. Efter allt vad jag sett, begriper jag, att jag ingenting förstår. Jag ber, tro inte att jag kommit hit för att locka något ur dig. Jag bryr mig inte om dina hemligheter. Bryr mig inte ett dyft om dem. Om du också kom fram med hela historien, skulle jag slå dövörat till ... Jag har bara kommit hit för att med säkerhet utröna, personligen förvissa mig om: primo, om det är sant, att du är galen. Man hyser nämligen den övertygelsen, att du antingen är eller är på god väg att bliva galen, och själv har jag trott något ditåt, därtill föranledd av ditt besynnerliga, delvis avskyvärda handlingssätt ... som inte på något vis kan förklaras ... och så ditt uppförande mot mor och syster. Endast ett vidunder eller en skurk ... såvida han inte är ett dårhushjon ... kan uppföra sig så emot dem som du gjort ... alltså är du galen ...»

»När träffade du dem?»

»Nyss. Och du, du har inte träffat dem på länge. Var håller du hus ... säg mig det, jag ber; tre gånger har jag redan varit här. Din mor är allvarsamt sjuk sedan i går. Hon ville söka upp dig. Avdotja Romanovna avhöll henne därifrån, men hon ville inte höra på henne, utan sade: »Om han är sjuk, om hans förstånd är omtöcknat, vem skulle då bistå honom, om inte hans mor?» Vi gingo då alla tre hit, ty vi kunde inte låta henne gå ensam. Ända till dörren talade vi med henne och sökte lugna henne. Vi voro framme, men du var inte hemma. Här satt hon. Så blev hon sittande omkring tio minuter och vi stodo tigande bredvid henne. Därpå stod hon upp och sade. »När han kan gå ut, är han väl frisk. Han har alltså glömt sin mor. Det passar mig inte att stå och tigga om kärlek vid mitt barns dörr.» Hon vände åter hem och lade sig till sängs. Nu har hon feber. »Jag ser det nog», sade hon, »åt »henne» har han tid nog.» Efter hennes mening är denna »henne» Sofie Semjonovna, din fästmö eller älskarinna, vad vet jag. Jag gick genast till Sofie Semjonovna, ty, [ 361 ]bror lille, jag ville taga riktigt reda på, hur det är fatt med dig ... jag går dit, vad finner jag ... en likkista och gråtande barn. Sofie Semjonovna höll på att prova deras sorgkläder. Du var inte där. Jag såg mig omkring, bad om ursäkt och gick för att avgiva min berättelse för Avdotja Romanovna. Allt var då bara prat. Det var således synbarligen — vansinne. Nu sitter du där och äter oxstek, som om du inte förtärt något på tre dagar. Visserligen pläga de galna också äta, men ehuru du ännu inte har talat ett ord med mig, ser jag dock, att du inte är galen; det kan jag gå ed på. Det är alltså klart, att du inte är galen. F—n tage er alla, härunder ligger en hemlighet, som jag inte har lust att längre bry mitt huvud med. Jag har bara kommit för att läxa upp dig, till dess jag tröttnat därpå ... för att lätta mitt hjärta. Nu vet jag, vad jag bör göra.»

»Vad skall du göra?»

»Vad angår det dig?»

»Du vill kanske hålla dig till flaskan?»

»Hur vet du det?»

»Det är lätt att gissa.»

Rasumichin teg en stund.

»Du har alltid varit en förståndig karl», sade han slutligen. »Du har rätt, jag vill hålla mig till flaskan. Farväl!»

Och han ville avlägsna sig.

»Jag talade ... i förrgår med min syster om dig.»

»Om mig? Var såg du henne i förrgår?»

Rasumichin stod stilla och hans kinder hade bleknat. Hans hjärta klappade häftigt.

»Hon var här alldeles ensam. Här satt hon och talade med mig.»

»Hon ...?»

»Ja, hon.»

»Vad sade du ... jag menar — om mig?»

»Jag sade henne, att du var en riktigt hederlig och arbetsam människa. Att du älskar henne, sade jag inte, ty det vet hon ändå.»

»Vet hon det?»

»Ja, naturligtvis. Jag sade henne, att hur det än komme att gå med mig — skulle du ändå vara hennes beskyddare. Nu överlämnar jag henne åt dig. Jag säger dig detta, emedan jag är fullständigt övertygad om, att du älskar henne och att du har ett rent hjärta. Jag vet också, att hon kan älska dig och att hon kanske redan gör det. Avgör nu med dig själv, om du skall hålla dig till flaskan eller inte.»

[ 362 ]»Rodka ... ser du ... vad menar du? Om allt detta är en hemlighet ... måste det så vara. Men jag är säker på, att det bara är en bagatell och att du är en riktigt präktig, hederlig karl.»

»Jag ville bara tillägga, då du avbröt mig, att man aldrig bör forska efter andras hemligheter. När tiden är inne, skall du erfara allt, om det blir nödvändigt. I går yttrade en person till mig, att människan behövde luft. Nu vill jag gå till honom och fråga, vad han menade därmed.»

Rasumichin föll i djupa tankar. Hans sinne var upprört och han undrade, vad allt detta skulle betyda.

»Han är med om en politisk sammansvärjning! Det är han helt säkert. Och han står nu i begrepp att fatta ett avgörande beslut. Något annat kan det inte vara ... och Dunja har reda på alltsammans», tänkte han.

»Avdotja Romanovna besöker dig således», sade han, »och du vill söka upp en man, som säger, att man måste ha mera luft och ... och detta brev har också något att göra därmed», slöt han, som om han talade till sig själv.

»Vilket brev?»

»Hon har fått ett brev i dag, som har gjort henne mycket upprörd. Jag började tala om dig — men hon bad mig vara tyst. Sedan yttrade hon, att vi kanske skulle skiljas inom kort. Därpå tackade hon mig ivrigt, men jag vet inte varför — och gick sedan in i sitt rum och stängde omsorgsfullt dörren.»

»Har hon fått ett brev?» frågade Raskolnikov ännu en gång.

»Ja. Visste du inte det? Hm!»

Båda tego.

»Farväl, Rodion! Broder, jag ämnade ... det var min mening ... nej, farväl, jag måste nu åstad? Så mycket kan jag säga dig, att flaskan bryr jag mig inte om.»

Han skyndade ut, men då han redan hade så gott som stängt dörren, vände han sig plötsligt om och utan att se på Raskolnikov sade han.

»Kommer du ihåg det där mordet, om vilket du talade med Porphyrius! Nu är gärningsmannen funnen och han har bekänt allt. Det är en målare. Kommer du ihåg, hur jag försvarade de där båda hantverkarna? Hela uppträdet mellan honom och hans kamrat, slagsmålet i trappan och allt det andra var arrangerat med uppsåt för att avvända misstanken. Man har svårt att tro därpå. Enligt min åsikt är han en mästare i förställningskonst och själsnärvaro. Tänk, så jag blev lurad! Jag gjorde mig ju allt möjligt besvär att försvara honom!»

[ 363 ]»Men säg mig, var har du fått veta allt detta och varför intresserar det dig så mycket?»

»Varför skulle det inte intressera mig? Porphyrius har meddelat mig alltsammans.»

»Porphyrius?»

»Ja.»

»Och ... vad tror han?» frågade Raskolnikov med ängslan.

»Han har förklarat det på sitt sätt, psykologiskt.»

»Har han själv förklarat det för dig?»

»Ja, han själv. Farväl! En annan gång berättar jag dig mera därom. Nu har jag något att uträtta. En lång tid trodde jag ... ja, det talar jag om en annan gång. Du har gjort mig rusig, men inte av vin. Jag är full, Rodka, alldeles full! Farväl! Jag kommer snart igen, Rodka!»

Äntligen gick han.

»Han är med om en politisk sammansvärjning, det är säkert ...» tänkte Rasumichin, medan han gick utför trappan. »Och systern har han lockat att vara med. De ha sina sammankomster. Hur skulle man väl eljest kunna reda detta virrvarr. Herre Gud, vad har jag inte gått och inbillat mig! Ja, det var en stor villfarelse och jag har gjort honom orätt. Det var, då vi stodo under lampan i korridoren. Fy, vad jag då hyste för en avskyvärd och nedrig tanke! Det är hyggligt av Nikolka, att han nu bekänt. Allt annat låter nu förklara sig. Hans sjukdom och hans underliga sätt! Vid akademien var han också alltid så dyster och otillgänglig ... Men vad betyder det där brevet? Vem har skrivit det?»

Hans tankar gingo nu till Dunja och hans hjärta började klappa häftigt. Slutligen vaknade han upp ur sina tankar och ilade framåt med raska steg.

Knappt hade Rasumichin avlägsnat sig, förrän Raskolnikov började livligt vandra av och an i sitt rum. Ett nytt liv tycktes ha vaknat inom honom.

»Ja, äntligen har jag funnit en utväg!»

På sista tiden hade allt förefallit honom så trångt och en tryckande tyngd hade vilat över honom, han hade känt sig formligen bedövad. Vid uppträdet med Mikolka hos Porphyrius hade detta hopplösa tillstånd börjat, han hade därefter ej kunnat upptäcka någon utväg. Samma dag hade samtalet med Sonja ägt rum. Det hade icke utfallit så, som han i förväg beslutat ... han hade således plötsligt dukat under för någon svaghet. Han hade ju varit överens med Sonja, hade helt och hållet av sig själv erkänt, att med en sådan samvetsbörda kunde han icke leva allena. Och Svidrigailov ... Svidrigailov är en gåta ... Svidrigailov oroar honom också, det är sant, men [ 364 ]på ett helt annat sätt. Med Svidrigailov förestår måhända också en strid ... Svidrigailov är kanske en utväg; men Porphyrins — det är åter en annan sak.

»Alltså har Porphyrius ändå själv förklarat för Rasumichin allt detta, har psykologiskt förklarat det. Han har åter varit framme med sin fördömda psykologi! Porphyrius? Skulle han trott ett enda ögonblick, att Mikolka var den skyldige ... efter allt det som förefallit dem emellan den där gången ... mellan fyra ögon ... före Mikolkas ankomst ... för vilken det inte kunde givas något enda skäl än just detta enda? (Raskolnikov hade under de sista dagarna låtit uppträdet med Porphyrius noggrant passera revy i sin hjärna.) Sådana ord hade yttrats, sådana åtbörder förekommit, sådana blickar växlats, åtskilligt hade framförts med en sådan ton — att en sådan som Mikolka (vilken Porphyrius för övrigt hade genomskådat vid hans första ord och rörelse) inte varit i stånd att rubba den grundval, varpå Porphyrius hade byggt sina bevis.»

Se, se! ... Också Rasumichin hade misstänkt honom! Uppträdet i korridoren under lampan hade verkat på honom. Och så sprang han strax till Porphyrius ... varför hade han lett honom på villospår och vänt hans uppmärksamhet på Mikolka? Bestämt hade han något hemligt skäl därtill ... men vilket? Sedan den där morgonen hade en lång tid förflutit ... alltför lång tid och han hade sedan dess varken hört eller sett något av Porphyrius. Nå, så mycket sämre! ... Raskolnikov tog sin mössa och ämnade gå ut. I dag kände han sig för första gången på lång tid fullt redig. »Med Svidrigailov måste jag komma på det klara», tänkte han, »och det så fort som möjligt och till vilket pris som helst; han väntar för övrigt, som det tycks, att jag skall komma till honom.» I detta ögonblick kände han ett sådant hat uppstiga i sitt hjärta, att han kunnat döda dem båda: Svidrigailov och Porphyrius. Åtminstone kände han, att om han nu icke vore i stånd därtill, skulle han framdeles kunna göra det. »Vi få se, vi få se!» utropade han.

Knappast hade han öppnat dörren förrän han stötte emot Porphyrius själv, som var i begrepp att besöka honom. Raskolnikov kände sig i första ögonblicket som förstenad, men eget nog, sedan första överraskningen var över, kände han ingen fruktan för Porphyrius. Han var på sin vakt och höll sig beredd. »Detta är måhända upplösningen! Varför kommer han hitsmygande som en katt, så tyst att jag inte hörde honom? Kanske har han lyssnat?»

»En sådan gäst hade ni väl inte väntat?» utropade Porphyrius skrattande. »Jag har länge föresatt mig att besöka er. [ 365 ]Nu gick jag händelsevis förbi och tänkte: varför skulle jag inte gå upp och höra, hur han befinner sig? Ni höll ju på att gå ut? Jag vill inte uppehålla er. Men först får jag bedja er om en cigarrett.»

»Tag plats, Porphyrius Petrovitj», sade Raskolnikov i så munter och sorgsen ton, att han blev förvånad över sig själv.

En människa kan lida dödskval i närvaro av en rövare, men i samma ögonblick hon känner kniven på strupen, försvinner ofta all ångest. Raskolnikov satte sig således mitt för Porphyrius och betraktade honom med frimodiga blickar.

Porphyrius blundade och tände sin cigarrett. »Så tala, tala», tänkte Raskolnikov, »nå, vad väntar du på, varför talar du inte?»

II.

»Här ha vi t. ex. de här cigarretterna!» — började Porphyrius äntligen efter att ha tänt en och dragit några djupa andetag — »en olycka, ett verkligt fördärv, men kan jag låta bli dem? Nej! Jag känner, att de riva mig i halsen, också har jag ibland svårt att andas. Vet ni, jag är verkligen ängslig. Helt nyligen var jag hos B*, som undersöker varje patient en halvtimme. När han fick se mig, skrattade han, knackade mig på bröstet och lyssnade ... »Tobak», sade han, »duger inte för er, ni har en lungförtätning.» Hur skulle jag kunna lägga bort att röka? Vilken ersättning skulle jag kunna erhålla därför? Jag dricker inte, det är en riktig olycka, ha, ha, ha, en olycka, att jag inte dricker! Allting är relativt, Rodion Romanovitj, allting är relativt.»

»Vad skall det här betyda, börjar han åter med sitt gamla förhörssätt?» tänkte Raskolnikov med avsky. Hela det föregående uppträdet dem emellan stod åter klart för honom, och samma känsla han då kände bemäktigade sig honom ånyo.

»Jag var hos er redan i går, men det vet ni naturligtvis inte av», fortfor Porphyrius och såg sig omkring i rummet, »här, just i det här rummet var jag. Jag gick förbi alldeles som i dag; jag skall göra honom ett besök, tänkte jag. Jag gick upp och fann dörren öppen, såg mig omkring ... väntade, sade ingenting åt flickan och gick åter min väg. Ni brukar inte stänga dörren, eller hur?»

Raskolnikovs ansikte mörknade allt mer och mer. Porphyrius gissade hans tankar.

»Jag har kommit för att giva er en förklaring, min käre Rodion Romanovitj. Jag är skyldig er en sådan», fortfor han [ 366 ]leende och klappade Raskolnikov på knäet. Men på samma gång antog hans ansikte en allvarsam och bedrövad min. Ett sådant uttryck hade han aldrig sett hos Porphyrius, hade aldrig trott, att hans ansikte skulle kunna antaga ett sådant uttryck.

»Det var ett besynnerligt uppträde det sista oss emellan, Rodion Romanovitj. Vid vårt första sammanträffande föreföll visserligen något dylikt; men då ... nå, nu kan det göra detsamma! Saken är alltså den: Jag känner, att jag vis-à-vis er kanske har försyndat mig väl mycket. När vi skildes åt, voro era nerver angripna i högsta grad och era knän darrade, även mina nerver voro angripna och mina knän darrade. Ser ni, vad som då föreföll mellan oss, var visserligen opassande och inte så alldeles gentlemannalikt. Vi äro ju gentlemän, inte sant? Det få vi inte glömma! Ni minns nog, hur långt vi gingo den där gången ... det var verkligen mycket opassande.»

»Ja, för vem tager ni mig då egentligen?» frågade Raskolnikov förvånad och stirrade Porphyrius rätt in i ögonen.

»Jag har kommit till den övertygelsen, att det är bättre, att vi tala helt öppenhjärtligt med varandra», fortfor Porphyrius Petrovitj och sänkte huvudet, liksom avstode han ifrån att vidare förvirra sitt forna offer med sina blickar, han tycktes vilja visa, att han föraktade sina vanliga knep och konstgrepp. »Ja, sådana misstankar och sådana uppträden få inte mera förekomma oss emellan. Den gången var det Mikolka, som skilde oss åt; jag vet inte hur långt det eljest kunnat gå. Den där fördömda hantverkaren satt bakom brädväggen den gången ... kan ni tänka er det? Ni vet det naturligtvis redan, jag fick strax veta, att han varit hos er, men det ni den gången förutsatte, var alldeles inte händelsen. Jag hade inte skickat efter någon eller gjort några anordningar. Ni frågar varför? Vad skall jag svara er därpå? Allt hade kommit över mig så oväntat, jag hade knappt så mycken sinnesnärvaro, att jag kom mig för att skicka efter de båda gårdskarlarna (ni märkte väl dem i förbigående) ... då for en tanke, snabb som blixten genom mitt huvud. Ser ni, Rodion Romanovitj, jag var den gången så säker i min övertydelse. Därför tänkte jag ... om jag också skall lämna det ena åsido för någon tid, så skall jag ändå gripa det andra i svansen ... skall åtminstone göra, vad jag förmår. Ni är alldeles för retlig, har en alldeles för retlig natur, Rodion Romanovitj, övermåttan retlig oavsett alla era andra egenskaper på karaktärens och hjärtats område, som jag smickrar mig med att åtminstone känna till en del. Nå, det är givet, den gången förstod jag så väl som nu, att det hör till undantagen, att en människa ger tappt med ens [ 367 ]och berättar hela historien i dess minsta detaljer. Någon gång kan det ske, i synnerhet om man förut förstått att planera saken så, att den misstänkte förlorar sista återstoden av sitt tålamod. Nej, tänkte jag, om jag bara hade det allra som obetydligaste lilla bevis att hålla mig vid ... någonting handgripligt och inte endast den där psykologien. Ty, tänkte jag, är människan skyldig, så kan man också hoppas att på ett eller annat sätt locka fram något ur honom. I sådana fall har man dessutom rättighet att ofta vänta sig en ganska oförmodad upplösning. För övrigt räknade jag på er karaktär, Rodion Romanovitj, på er ytterst retliga karaktär! Hoppades mycket av den.»

»Varom talar ni då egentligen? ... vad säger ni? ...» mumlade Raskolnikov utan att själv riktigt veta, vad han sade. »Vad är det han talar om, skulle han verkligen anse mig oskyldig?»

»Vad jag talar om? Jag har kommit för att giva er en förklaring, det är så att säga min heligaste plikt. Jag skall från början och till slut söka förklara hela historien för er om den där — — — sinnesförvirringen. Jag har förorsakat er många lidanden, Rodion Romanovitj, och ändå är jag intet odjur. Jag kan mycket väl begripa, hur en av bekymmer nedtryckt, men på samma gång stolt, stark och otålig, i synnerhet otålig människa skall känna sig till mods, när hon måste tåla allt detta. Framför allt förklarar jag härmed, att jag anser er för att vara en bland de ädlaste människor, begåvad med ett stort, högsinnat hjärta, ehuru jag inte kan dela era åsikter. Jag anser det för en plikt att fritt och öppet erkänna detta, ty det är inte min avsikt att föra er bakom ljuset. Genast jag gjorde er bekantskap, kände jag mig dragen till er. Kanhända skrattar ni däråt. Må vara! Jag vet, att ni från första gången ni såg mig inte har kunnat tåla mig, ty om jag får säga det själv, finns det just intet tilldragande hos mig. Därom må ni tänka vad ni behagar. Min önskan är emellertid att söka utplåna detta obehagliga intryck och bevisa, att också jag är en människa med hjärta och samvete. Detta är, uppriktigt sagt, min enda avsikt.»

Porphyrius Petrovitj iakttog nu under några sekunder en värdig tystnad. Raskolnikov greps av en ny ångest. Tanken, att Porphyrius ansåg honom oskyldig, plågade honom.

»Att från början upprepa allt är väl knappast nödvändigt», fortfor Porphyrius Petrovitj, »det vore överflödigt, jag skulle knappast kunna påminna mig allt. Vad skulle det för övrigt tjäna till. I början rykten: vilka rykten? Om vilken och från vem ... hur inblandades ni däri ... det vore också enligt min [ 368 ]åsikt överflödigt att omtala. Vad mig angår, kom jag äv en tillfällighet att ... en ren tillfällighet, som väl kunde synas misstänkt, men som ingalunda med säkerhet var det ... vilken tillfällighet, hm ... jag tror, att det inte ens lönar mödan att nämna den. Alla dessa rykten jämte vissa andra omständigheter flöto hos mig samman till en tanke. Jag tillstår det uppriktigt ... den gången var jag den förste, som gick er på livet. Vad den gamles upplysningar om saken angår, äro de idel prat. Sådant förekommer ofta. Jag erfor uppträdet på kontoret — i dess minsta detaljer, också alldeles tillfälligtvis, och av ett ögonvittne som utan att själv veta det berättade det alldeles underbart väl. Så lades det ena till det andra, min kära Rodion Romanovitj. Hur var det möjligt att då inte få vissa funderingar. Av hundra kaniner blev ingen häst, av hundra grunder till misstanke — intet bevis, säger ordspråket. Men det gäller bara, då det är frågan om förnuftsgrunder. Försök att använda det på »lidelserna», pröva endast med dem ... en undersökningsdomare är bara en människa! Då erinrade jag mig även er uppsats i tidskriften, ni minns, vi talade utförligt om den vid ert första besök. Jag gjorde narr av den, men bara för att reta upp er och för att få er att ytterligare kompromettera er. Jag säger er än en gång, att ni är mycket otålig och sjuk, Rodion Romanovitj. Att ni också är djärv, högmodig och allvarlig ... att ni är på samma gång ömtålig och har genomgått mycket, har jag länge vetat. Alla dessa edra egenskaper känner jag mycket väl till; er avhandling fann jag överensstämmande därmed. Den har tillkommit under sömnlösa nätter, i ädel vrede, ett varmt, häftigt klappande hjärta och en undertryckt entusiasm har skrivit den. Men stoltheten och en sådan undertryckt entusiasm äro farliga för ungdomen. Den gången skämtade jag med er, men nu säger jag, att jag verkligen är förtjust i detta första, ungdomliga, varmblodiga prov av er penna. Jag tycker om den en amateur. Den är rök och dimma, men ur mörkret hör man en ton, som klingar. Er avhandling är orimlig och fanatisk, men den andas uppriktigt, en ungdomlig, obesticklig stolthet, en förtvivlans dristighet. Det är en dyster skildring, men just det är en fördel. Då jag läst den och lade den åsido, sade jag till mig själv: Den där människan komma vi bestämt att få göra med. Jag frågar er, hur skall man kunna undgå att intressera sig för slutet efter dylika preliminärer. För mig, en förhörsdomare, passar det inte att bliva så där hänförd. Nu har jag Mikolka på halsen och med fakta till på köpet, ni kan se saken, hur ni vill, men fakta finnes och det finns till och med ett slags psykologi däri, med honom måste jag nu ta itu, [ 369 ]ty det rör liv och död. Ni frågar kanske, varför jag säger er allt detta ... därför att ni skall få se saken klar för er och inte fördöma mig för mitt bovaktiga uppträdande den där gången. Var det kanhända inte bovaktigt? Talar jag inte uppriktigt, ha, ha, ha! Vad tror ni då! Tror ni kanske, att jag inte låtit företaga någon husundersökning hos er? Jo, jo, hi, hi, hi! den gången låg ni sjuk här på soffan. Visserligen inte officiell eller i egen person, men visitation gjordes här. Allt intill den minsta småsak undersöktes här, oförtövat, men förgäves. Då tänkte jag, nu måste den där människan komma själv, han måste komma och det snart; är han skyldig kommer han med säkerhet mycket snart. Om en annan också inte skulle komma... han kommer säkert. Påminner ni er, så herr Rasumichin redan i början försade sig? Det var ordnat så i förväg för att hetsa upp er. Ryktena voro också avsiktligt satta i omlopp, ty Rasumichin är en människa, som inte kan dölja sin harm. Herr Sametov var den förste, som lade märke till ert trots och er djärvhet. Men vad var det då för idé att på värdshuset trumpeta ut de där orden: »jag har mördat!» Detta var väl djärvt, väl fräckt. »Är denne den skyldige», tänkte jag, »blir han en fruktansvärd motståndare.» Jag väntade alltså, väntade tåligt. Sametov blev ordentligt stukad den gången ... ja, så kan det gå ... den fördömda psykologien har ju alltid två sidor. Nå, jag väntade, och se, Gud sände er ... ni kom! Så hjärtat klappade i bröstet på mig den gången, hi, hi, hi! Varför skulle ni komma just då? Och ert skratt, ert muntra skratt, då ni kom in? Påminner ni er det? Jag gissade strax, vad som försiggick i ert innersta, det var, som tittade jag in i er genom en glasruta. Hade jag inte väntat er med sådan oro, hade jag inte heller lagt märke till ert skratt. Ni ser, vad det gör, att man är i stämning. Och herr Rasumichin, så han bar sig åt ... ack! ... och stenen se'n, stenen ... minns ni stenen, under vilken ni gömt sakerna? Det förefaller mig, som såge jag den någonstans i en köksträdgård ... ni talade med Sametov om den och sedan för andra gången med mig. Så togo vi itu med er avhandling och då ni då började att förklara ... märkte man genast, att varje ord hade två sidor och att en helt annan mening låg under det hela. Ser ni, Rodion Romanovitj, på det viset kom jag till sakens yttersta punkt och först när jag körde huvudet i väggen, återfick jag min besinning. Nej, sade jag, vad är det egentligen jag tar mig för. Allt det där kan man ju vända, hur man behagar, kanhända är motsatsen lika antaglig. En verklig pina! Nej, en enda liten hållhake, ett faktum, hur obetydigt som helst, vore mig mycket kärare, tänkte jag ... Men då jag sedan fick [ 370 ]höra historien om dörrklockan, då höll jag på att tappa andan och det gick ordentliga feberrysningar över ryggraden. Men, tänkte jag, där ha vi en hållhake och det en riktig till på köpet. Nu var det slut med att resonera, jag hade förlorat lusten. Jag hade gärna givit tusen rubel, om jag kunnat se er med egna ögon, när ni följde efter den där hantverkaren utan att våga tilltala honom, sedan han slungat ordet »mördare» rätt i ansiktet på er; och så frossbrytningarna ... och dörrklockan, allt under det febern rasade inom er. Nå, Rodion Romanovitj, hur kan ni undra, att jag drev något litet med er efter allt detta? Varför skulle ni komma just då? Det var ju alldeles, som om någon hade tvingat er att komma. Och hade inte Mikolka kommit emellan så ... ni minns Mikolka? Den där gången? ... Det var en blixt från en klar himmel. Nå, hur verkade den där blixten på mig? Skänkte jag den den ringaste tilltro? ... Ni såg själv. Ja, sedan ni gått efter att till min stora förvåning ha svarat någorlunda förståndigt på mina frågor ... skänkte jag den inte den ringaste tilltro! så fast var jag i min övertygelse ... Nej, tänkte jag, kommer aldrig i fråga ... hur skulle det här kunna vara fråga om Mikolka!»

»Rasumichin sade mig dock nyligen, att ni ansåg Nikolaj skyldig och att ni själv hade sökt övertyga Rasumichin ...»

Han tappade andan och kunde icke fortfara. Med feberaktig ångest hörde han, hur en människa, som helt och hållet hade genomskådat honom, tycktes vilja frångå sina egna iakttagelser. Han var nästan rädd för denna möjlighet och trodde icke heller därpå. Han trevade sig fram med tvetydiga ord och sökte därigenom framtvinga ett bestämdare och klarare uttalande.

»Ack, herr Rasumichin!» utropade Porphyrius Petrovitj, alldeles som om Raskolnikovs svekfulla fråga gjort honom gott...» ha, ha, ha! Ja, den där herr Rasumichin, den måste vi se till, att vi bliva av med. Ni känner ordspråket: »när två komma väl överens, är den tredje överflödig». Och med honom är det en helt annan sak, han har alldeles inte här att göra; han kom springande till mig mycket blek ... Nå, Gud vare med honom, varför skulle ni blanda in honom i den här saken! ... Mikolka ... vill ni veta, vad han är för en gök, det vill säga, hur jag uppfattar honom. För det första är han ett omyndigt barn, och om man inte just kan säga, att han är en yngling, så är han dock något ditåt, en slags konstnär. Ja visst, skratta inte åt min definition. Han är en oskyldig och alltför öppenhjärtig själ. Han har hjärta och är en fantast. Han sjunger och dansar, berättar historier, säger man, och det så väl, att människor strömma tillsammans från [ 371 ]alla kanter bara för att höra honom. Går i målarlära och skrattar sig fördärvad, om man bara visar honom ett lillfinger, dricker sig dödfull, inte av smak, utan bara tillfälligtvis, om någon bjuder honom på brännvin, som ett barn ... sådan är han. Så t. ex. har han stulit, men har ingen aning därom, ty han resonerar så: »Om jag tar upp något från marken, är det stöld?» Han är en kättare eller rättare en sekterist och har under två års tid stått under en ärevördig åldrings andliga uppsikt. Allt detta har jag fått veta dels av honom själv, dels av folk från Saraisk. Och det är inte allt. Han ville också fly ut i öknen och bliva eremit, var en religiös svärmare, bad hela nätter igenom och läste »gamla luntor av de äkta», så att han till slut förlorade den smula av förnuft som han ännu ägde i behåll. Petersburg har inverkat starkt på honom, i synnerhet kvinnor ... brännvinet naturligtvis också. Han har en mycket känslig natur och hade snart glömt »De ärevördige äldste» liksom allt annat. När nu den där historien om hittegodset kom före, blev han alldeles utom sig och ville hänga sig eller löpa sin väg. Kan ej hjälpas, folkets åsikt om rättvisan är nu sådan. De flesta hysa en oövervinnelig rädsla för domstolen och anse det för samma sak att »kallas inför rätten» och att »bliva dömd». Var ligger orsaken häri? Vi få se, vad den nya rättsordningen kan göra. Gud give, att det bleve något gott. Nå, i fängelset har han åter börjat tänka på de där ärevördige äldste. Bibeln har han ånyo börjat på med. Vet ni, Rodion Romanovitj, vad det vill säga att »taga ett martyrskap på sig»? Folk av den sorten mena ej därmed, att »lida för en saks skull», nej, det betyder att i allmänhet påtaga sig ett lidande, göra sig till korsdragare för andra, om så påfordras. Bliva de så dömda av den världsliga makten, är det i deras ögon så mycket förtjänstfullare. För lång tid sedan satt en sådan där from arrestant i fängelse ett helt år. Om nätterna låg han ovanpå ugnen och läste i bibeln så grundligt, att han till sist förlorade förståndet och en vacker dag tog en stor tegelsten och kastade efter direktören, utan att denne hade gjort honom det ringaste. Och han kastade den med avsikt så, att stenen inte nådde fram och inte förorsakade någon skada. Resultatet blev det han önskade: han ville bliva martyr! ... Jag är alldeles säker på, att Mikolka har samma avsikter. Jag vet det bestämt och kan framlägga bevis därpå. Själv vet han inte ens, vad jag vet. Vad, tror ni inte, att det kan finnas fantaster bland dessa människor? Just bland dem! ... Nu är åter turen hos den »ärevördige äldste», synnerligast sedan man befriat honom från repet. För övrigt skall han snart tillstå allt för mig, han kommer nog; kanske [ 372 ]tror ni han skall vara konsekvent? ... Vänta bara, det dröjer inte länge förrän han sjunger ur en annan ton. Jag väntar varje ögonblick, att han skall taga tillbaka sin självanklagelse. Jag håller riktigt av den där Mikolka. Jag iakttager honom på det noggrannaste. Kan ni tänka, hi, hi, hi ... på många frågor ger han mycket passande svar: det synes tydligt, att man meddelat honom mycket; han var ganska bra förberedd. I andra fall däremot var han så böjlig som helst. Han hade inte begrepp om någonting, inte ens om sin egen okunnighet. Nej, far lille, Rodion Romanovitj, här är det inte fråga om Mikolka, här föreligger en mörk, dyster gärning, född av den rådande tidsandan, ett fall, sådant som endast nutiden kan förete, denna nutid, som trängt tillbaka hjärtats naturliga känslor och som upprepar sådana fraser som t. ex. att blod verkar uppfriskande och som ständigt predikar njutningens evangelium. Det är fantasier, som äro hämtade ur böcker; det är själar, upphetsade av teorier. Det är en förmåga att våga det första steget, en beslutsamhet, som kan liknas vid den att hoppa ned från ett kyrktorn. En beslutsamhet, som nog vågar att utföra förbrytelsen, men inte vågar att stå på egna fötter. Glömmer att låsa dörren och mördar, mördar två personer, emedan teorierna fordra det. Mördar, men förstår inte att stjäla, det han rafsat tillsammans, gömmer han under en sten! Och inte nöjd med att ha genomgått en sådan ångest en gång ... att stå bakom dörren, under det man är i begrepp att bryta upp den, under det man ringer på dörrklockan, så att hela huset kan komma dit ... nej, ännu en gång, om ock halvt medvetslös, måste han upp till den tomma lägenheten för att i sitt minne återkalla klockans klang ... Låt vara, att vi antaga allt detta härleder sig av sjukdom, men huru förklara, att mördaren det oaktat anser sig för en ärlig människa, föraktar andra människor och går omkring som en blek ängel ... Nej, käre Rodion Romanovitj, här är inte fråga om Mikolka ... här finns inte ett spår av Mikolka.»

Dessa ord, så litet överensstämmande med den åsikt Raskolnikov hade rörande Porphyrius Petrovitjs senare uppfattning, träffade honom mitt i hjärtat, han vacklade, som hade han träffats av blixten.

»Vem var det då ... alltså ... vem är mördaren? ...» frågade han nästan andlös. Det var honom omöjligt att undertrycka denna fråga. Porphyrius Petrovitj föll tillbaka mot stolsryggen, som om denna fråga hade kommit över honom alldeles oväntat.

»Huru; frågar ni ännu, vem som är mördaren?» sade han, som om han icke ville tro sina öron. »Ni är mördaren, Rodion [ 373 ]Romanovitj! Ni var det ...» tillade han med smärta, viskande, men med en om fast övertygelse vittnande röst.

Raskolnikov sprang upp, blev stående några sekunder utan att säga ett ord, satte sig därpå åter. Hans ansikte förvreds av konvulsiviska ryckningar.

»Nu darra era läppar igen, alldeles som den där gången!» mumlade Porphyrius Petrovitj och det låg ett slags medlidande i tonen. »Det tycks som hade ni inte alldeles förstått mig, Rodion Romanovitj», började han efter en kort stunds tystnad ... »därför är ni så bestört. Jag har ju endast och allenast kommit hit för att säga er allt och för att tala öppet med er om saken.»

»Jag har inte gjort det!» viskade Rodion Romanovitj, alldeles som små barn pläga göra, då man ertappar dem med någon förseelse.

»Jo, ni har gjort det, Rodion Romanovitj, ni och ingen annan», sade Porphyrius strängt och bestämt.

Båda tego; denna tystnad varade egendomligt länge, kanske nästan tio minuter. Raskolnikov satt med armbågarna stödda mot bordet och for med händerna genom sitt hår. Porphyrius Petrovitj satt stilla, såg på honom och väntade. Plötsligt lyfte Raskolnikov upp huvudet och sade med en föraktlig ton:

»Nu börjar ni åter med era gamla knep, Porphyrius Petrovitj. Detsamma, alltid detsamma. Jag kan inte förstå, att ni inte tröttnar själv därpå.»

»Åh, var tyst! Vad bryr jag mig för närvarande om knep! Om här funnes några vittnen, vore det en annan sak! Här viska vi ju mellan fyra ögon. Ni kan ju se själv, att jag inte kommit för att gripa er. Om ni nu erkänner eller inte ... det gör mig för ögonblicket detsamma. Min övertygelse står inte att rubba, även utan ert erkännande.»

»Men om det är sant, varför har ni då egentligen kommit hit?» frågade Raskolnikov retad. »Jag måste ännu en gång fråga er: om ni anser mig skyldig, varför arresterar ni mig då inte?»

»Nå, det var då åtminstone en förnuftig fråga. Jag skall utförligt besvara den: för det första vore det inte fördelaktigt för mig, om jag arresterade er just nu.»

»Varför inte fördelaktigt? Om ni är övertygad, så måste ni dock ...»

»Ah, vad hör det hit? Kanske är det bara inbillning? Vad nytta hade jag därav, om jag nu tog er i förvar? När ni önskar det, så inser ni väl, att det är mig likgiltigt. Om jag t. ex. hämtade den där hantverkaren för att överbevisa er och ni sade till honom: Du var full! Vem har sett oss tillsammans? [ 374 ]Ja, jag anser dig för berusad och det var du väl också. Nå, skulle jag svara er? ... Så mycket mera som ert påstående synes troligt och han bara har den psykologiska ... och för en sådan där dummerjöns duger det inte att befatta sig med psykologiska problem ... Ni däremot, ni slår huvudet på spiken med er åsikt rörande honom; han super verkligen, det nötet och det vet alla. Dessutom har jag ju flerfaldiga gånger sagt er, att den där psykologin har två sidor och att den andra sidan ofta förefaller troligast och att jag, frånsett denna, inte kan framdraga några bevis mot er, ehuru jag nu det oaktat tvingas att arrestera er, och, som ni ser, själv kommit för att meddela er det (en annan skulle sannerligen inte göra så), så säger jag rent ut (en annan skulle inte heller göra det), att detta alldeles inte skulle vara fördelaktigt för er ... nå, och för det andra har jag kommit hit ...»

»Nå, för det andra alltså? ...» Raskolnikov kippade efter andan.

»Emedan jag, såsom jag redan sagt, ansåg mig förpliktad att giva er en förklaring. Jag kunde inte fördraga, att ni höll mig för ett vidunder, så mycket mera som jag, ni må tro det eller inte, verkligen håller av er. Och till följd därav har jag för det tredje kommit för att förmå er ... att avgiva en öppen och ärlig bekännelse. Det skulle vara utomordentligt fördelaktigt både för mig och er ... ty då vore jag kvitt hela historien. Nå, vad menar ni; är jag uppriktig eller inte?»

Raskolnikov betänkte sig ett ögonblick.

»Hör nu, Porphyrius Petrovitj, just nyss sade ni ju, att allt detta endast var psykologi och nu har ni plötsligt kommit in på matematiken ... Vad skulle ni säga, om ni trots allt detta likväl toge fel?»

»Nej, Rodion Romanovitj, jag tar inte fel. Jag har en viss liten hållhake, som jag en gång kommit över ... Gud har givit mig den.»

»Vilken hållhake?»

»Det säger jag inte, Rodion Romanovitj. I varje fall har jag inte rätt att söla längre, jag måste låta gripa er. Tänk därför på saken, mig gör det detsamma. Det är endast och allenast för er egen skull. Vid Gud, Rodion Romanovitj, det blir bättre på det viset.»

Raskolnikov hånlog.

»Allt detta är inte bara löjligt, det är oförskämt. Nå, låtom oss antaga ... bara antaga, förstår ni, att jag verkligen vore skyldig. Vad nytta hade ni väl därav, om jag kom frivilligt för att avlägga en bekännelse?»

[ 375 ]»Ack, Rodion Romanovitj, kan ni då inte inse, vilket uppseende det skulle göra, om ni komme av er själv just nu, då en annan tagit hela förbrytelsen på sig. Jag lovar er med en helig ed, att jag därborta skulle ställa så till, att er angivelse skall synas komma alldeles oväntat. Hela den här psykologin stryker jag ut och mina misstankar förvandlar jag till noll, så att er förbrytelse kommer att se ut som sinnesförvirring, ty så är ju även förhållandet. Jag är en ärlig människa, Rodion Romanovitj, och håller mitt ord.».

Raskolnikov hängde tyst och dyster huvudet, han var länge försjunken i tankar, därefter hånlog han. Men denna gång var hans leende milt och fullt av smärta. »Ack, det tjänar till intet!» sade han i det han icke mer tycktes förställa sig för Porphyrius. »Det lönar ej mödan! Jag ... jag vill inte alls ha er rabatt.»

»Det fruktade jag!» utropade Porphyrius ivrigt, »det var jag mest rädd för. Jag nästan anade, att ni skulle försmå vår rabatt.»

Raskolnikov såg full av smärta frågande på honom.

»Nej, nej, ni får inte förakta livet så», fortfor Porphyrius ... »ni har ännu ett stort förråd därav. Varför skulle ni inte begagna er av rabatten, varför inte? Ni är en mycket otålig människa!»

»Vad är det jag har ett så stort förråd av?»

»Av liv. Är ni en profet, vad vet ni egentligen? Söken och I skolen finna! Här, just här, har Gud väntat er. Och den håller inte evigt, denna kedja ...»

»Alldeles, en del av evigheten rabatteras ju», hånade Raskolnikov.

»Hur är det, fruktar ni måhända den borgerliga vanäran? Kanske är det så, utan att ni själv vet det ... ni är ännu så ung. Ni tillhör ej dem, som äro rädda eller skämmas för ett öppet erkännande.»

»Vad bryr jag mig därom!» viskade Raskolnikov föraktligt.

Han reste sig, som om han ämnade gå ut, men satte sig åter i synbar ångest.

»Det kunde jag förstå! Men ni saknar tillit till människorna och tror kanske, att jag på ett grovt sätt vill ställa mig in hos er. Hur länge har ni levat på det hela taget? Vad vet ni egentligen. Där har han ånyo gått och snott ihop en teori och skäms nu över, att han misslyckats och att inte utgången blivit originell nog. Ni har begått en nedrighet, det är sant. Därför är ni ännu inte en hopplös skurk. Så farligt är det inte. Länge har ni inte plågat er med saken. I första [ 376 ]ögonblicket gick ni, så långt ni kom. För vem tror ni, jag håller er. Jag anser er vara en person, som leende kan betrakta edra bödlar, sleto de än inälvorna ur er kropp, blott ni finge behålla er tro eller er Gud. Ni skall snart finna honom, bara ni allvarligt söker ... och så skall ni få liv. Ni har länge behövt förändring av luft, och lidandet är också ett kostligt ting. Därför skall ni lida. Mikolka har kanske inte så orätt, när han söker därefter. Jag vet nog, att tron på lidandets helbrägdagörande kraft inte så lätt förvärvas; men ni måste upphöra att tänka på illfundigheter. Tag livet, som det kommer, utan att grubbla, var bara lugn ... Livet självt skall föra er till stranden och ställa er på benen. Vilken strand, frågar ni? Hur kan jag veta det. Jag bara tror så. Ni har ännu ett långt liv framför er. Jag vet också, att ni anser mina ord för en utanläxa. Men längre fram skall ni nog påminna er vad jag sagt, det skall en gång komma till nytta och därför talar jag så till er. Det är emellertid väl, att det var en sådan där eländig gammal käring ni slog ihjäl. Om er teori tagit en annan riktning, kunde ert brott varit miljoner gånger större. Man må tacka Gud ... vem vet, vartill han bestämt er. Res er upp, var lugn och tålmodig, inte rädd! Ni fruktar väl för den stora efterräkningen, som återstår er? Det vore skam att frukta för den. Har man en gång beslutit sig för en sådan gärning, så måste man också taga följderna på sig. Jag vet också, att ni inte tror, men livet skall hålla er uppe. Nu behöver ni framför allt luft, ni behöver ... luft, luft!»

Raskolnikov for tillsammans.

»Vem är ni då egentligen?» utropade han ... »vad är ni för en profet? Vad är det för en olympisk höjd, varifrån ni slungar ner era orakelspråk till mig!»

»Vem jag är? Jag är en människa, som är på det klara med sig själv, ingenting vidare ... en människa, om ni så vill, med känsla för sina likar. En som måhända vet mycket, men som är alldeles överens med sig själv. Ni däremot — med er är det något helt annat. För er har Gud måhända ett liv i beredskap. (Vem vet för övrigt, om det inte skall försvinna som en rök, om det dådlöst skall rinna bort i sanden.) Nå, vad skulle ni göra, om ni kom i en annan ställning? Är det livets glädje ni saknar? ... Ni, med er själ? Vad gör det, att man inte får se er på lång tid? Tiden är inte huvudsaken. Ni själv ... ni är huvudsaken. Bliv en sol och man skall se er. Solen har framför allt behov av att vara sol. Varför skrattar ni nu igen ... är det kanske därför, att jag är en sådan Schiller? Jag slår vad, att ni inbillar er, att jag vill ställa mig in hos er! Kanske har ni rätt, ha, ha, ha! Ni behöver också [ 377 ]inte tro mig, Rodion Romanovitj. Ni bör på det hela alldeles inte lita på mig ... det är nu en gång min lott att alltid bliva misstrodd. Slutligen vill jag endast tillägga följande: om jag är en lögnare eller en ärlig människa, det skall ni snart, hoppas jag, själv komma i tillfälle att bedöma.»

»När ämnar ni arrestera mig?»

»Halvannan dag eller två kan jag giva er. Tänk er för, bed till Gud, att han upplyser er. Det är verkligen det fördelaktigaste för er själv ... det fördelaktigaste.»

»Jag kunde rymma min väg», sade Raskolnikov med ett egendomligt leende.

»Nej, det gör ni inte. En bonde skulle strax giva sig i väg. En nutidsmänniska, en främmande tankes tjänare, som bara har förmåga att tro, vad andra låta honom tro, skulle handla på samma vis. Men ni, ni tror ju inte mera på er teori ... varför skulle ni då fly? Och vad skulle ni vinna med er flykt? Att rymma är svårt och mödosamt. Men ni behöver framför allt liv, en politisk ställning, en passande luft ... och det skulle inte vara någon passande luft för er. Giv er i väg, ni kommer snart tillbaka frivilligt. Oss kan ni inte mera undgå. Om jag arresterar er nu, kommer ni att sitta en, två, högst tre månader, sedan kommer ni av er själv och tänk på, vad jag säger ... kommer måhända er själv ovetande. En timme före vet ni kanske inte, att ni står i begrepp att avgiva en fullständig bekännelse. Ja, jag är fullkomligt övertygad om, att ni efter moget övervägande beslutar er »att taga er skuld på er». Nu tror ni det naturligtvis inte, men ni skall till slut inse, att det är det bästa, som ni kan göra, ty lidandet, Rodion Romanovitj, är en helig sak. Bry er inte om, att jag är så tjock, det har intet att skaffa med saken, jag har allt reda på åtskilligt. Skratta inte! Mikolka har rätt ... i lidandet ligger en idé ... Nej, ni rymmer inte.»

Raskolnikov reste sig upp och tog sin mössa. Porphyrius Petrovitj reste sig också.

»Har ni lust att promenera? Det blir en vacker afton, om vi ej få åskväder. Luften behöver avkylas.»

Han tog också sin mössa.

»Inbilla er bara inte, Porphyrius Petrovitj, att jag avlagt en bekännelse i dag», sade Raskolnikov med dyster envishet. »Jag har hört er med nyfikenhet, men har ingenting békänt ... tro inte det.»

»Nej, visst inte, det skall jag nog komma ihåg ... se bara, så han darrar. Var inte orolig, ske er vilja. Promenera nu, men inte alltför länge, om jag får be! Jag har, det är sant, ännu en liten anhållan att framställa», tillade han med låg [ 378 ]röst ... »den är löjlig, men därför inte mindre viktig: Om det skulle hända, vad jag för övrigt inte tror, och vartill jag inte anser er vara i stånd ... men om så skulle ske ... vi förutsätta möjligheten, att under dessa tjugofyra à trettiosex timmar ni skulle känna någon lust att giva saken en annan vändning, jag menar på ett eller annat fantastiskt sätt ... lägga hand på er själv ... det är en dum förmodan och jag ber er om ursäkt därför ... så efterlämnar ni väl en kort och tydlig liten biljett ... bara ett par rader, två små rader och glömmer inte den där stenen, ni vet; det vore utmärkt bra. Nu farväl! ... Jag tillönskar er goda tankar och väl överlagda beslut.»

Porphyrius avlägsnade sig och undvek därvid att än en gång se på Raskolnikov. Denne gick fram till fönstret och blev stående där så länge, att han kunde förmoda, att den andre hade hunnit ned och ett stycke fram på gatan, varefter också han lämnade rummet.

III.

Raskolnikov begav sig med skyndsamma steg till Svidrigailov. Vad hoppades han av honom? ... han visste det icke själv. Men denne man tycktes utöva ett visst välde över honom. Den rätta tidpunkten att träffa honom var nu också inne. På vägen plågade han sig med den frågan, om Svidrigailov hade träffat Porphyrius.

Såvitt han kunde döma ... han hade kunnat svära därpå ... hade han det icke. Han genomgick i sitt minne allt, vad som passerat under Porphyrius' besök, jämförde det ena med det andra och kom till den slutledningen: »nej, han har inte varit hos honom. Men om han inte varit där ännu, så var nästa fråga: går han eller går han inte till Porphyrius.»

Nu föreföll det honom, som om han icke skulle gå. Varför? Det kunde han icke förklara och hade han än kunnat det, skulle han ändock ej velat bry sin hjärna därmed. Allt det där pinade honom mycket; samtidigt hade han också något annat i sitt huvud. Besynnerligt, ingen skulle vilja tro det, men hans egen hotade tillvaro upptog föga hans tankar. Något helt annat plågade honom, något mycket viktigare, utomordentligare ... något som också angick honom själv och ingen annan. För övrigt kände han sig gränslöst själsligt utmattad, ehuru hans hjärna var mindre omtöcknad nu än dagen förut.

Lönade det väl mödan att efter allt detta söka övervinna alla dessa nya, små besvärligheter. Skulle han besvära sig med [ 379 ]att förhindra dessa båda personers sammanträffande. Lönade det väl mödan att öda tid för den där Svidrigailovs skull?

Ack, vad allt detta förekom honom motbjudande.

Icke desto mindre skyndade han bort till Svidrigailov. Väntade han kanske något av honom, en fingervisning, en utväg? Man griper ofta efter ett halmstrå! Det var kanhända en lycklig tillfällighet, någonting instinktlikt, som sammanförde dem. Kanske var det endast slapphet och förtvivlan, som varit orsaken därtill. Eller var det kanske alls icke Svidrigailov han behövde, utan en annan, och Svidrigailov hade endast tillfälligtvis kommit emellan. Var det kanske Sonja? Men varför skulle han nu gå till Sonja? Kanske för att åter tigga sig till hennes tårar. För tillfället kände han fruktan för henne, vad var hon? ... en obesticklig domare ... ett oföränderligt beslut. Där handlade det om ... hennes väg eller hans egen. Nu kunde han icke se henne. Nej, så var det bättre att försöka med Svidrigailov och se, huru långt man kunde komma med honom. Han kunde icke dölja för sig själv, att Svidrigailov blivit allt mera nödvändig för honom.

Men vad kunde de ha för gemensamt med varandra, om icke förbrytelsen erbjöd en beröringspunkt. Den där människan föreföll honom fasligt motbjudande. Han var ögonskenligen mycket utsvävande, falsk och otillförlitlig; ja, kanske en bov. Så var människornas omdöme om honom. Visserligen hade han dragit försorg om Katerina Ivanovnas barn, men, vem vet i vilken avsikt? De där människorna hyste alltid några hemliga avsikter och planer.

En annan tanke plågade honom också fruktansvärt och lämnade honom icke, ehuru han bemödade sig om att stöta den ifrån sig, så förfärlig föreföll den honom. Han tänkte nämligen: Om Svidrigailov, som, allt sedan han fått nys om hans hemlighet, ständigt uppsökt honom, skulle begagna sig därav, för att fullfölja sina planer rörande Dunja, vad vore då att göra? Saken syntes alltför trolig. Då han var i besittning av en sådan hemlighet, skulle han ej begagna den som ett vapen mot Dunja?

Denna tanke hade då och då förföljt honom i drömmen, men aldrig hade den framträtt så klart som nu, då han var på väg till Svidrigailov. Blotta tanken därpå gjorde honom ursinnig. Hans egen ställning förändrades helt och hållet därigenom. Antingen måste han då yppa allt för sin syster eller också vore han tvungen att angiva sig själv för att rädda Dunja. Och brevet? Dunja hade mottagit ett brev på morgonen. Vem kunde väl skriva till henne här i Petersburg? Lushin måhända? Men på det hållet höll Rasumichin vakt [ 380 ]och Rasumichin visste ingenting. Kanske skulle han också nödgas inviga Rasumichin i hemligheten. Han kunde icke utan största motvilja tänka därpå.

Framför allt måste han söka upp Svidrigailov. Ännu rörde det sig, Gud vare lov, icke om enskildheter, blott om ställningen i dess helhet. Men om Svidrigailov verkligen skulle ha något i sinnet mot Dunja? Då ...

Raskolnikov hade på sista tiden blivit så förslappad, att han ej förmådde lösa denna fråga annorlunda än genom utropet: »då dödar jag honom!» Det var också hans enda tanke i hans djupa förtvivlan. En tung börda tryckte honom. Han stannade mitt på gatan och såg sig omkring, var han befann sig och vilken väg han hade gått. Han befann sig på **prospektet, omkring trettio à fyrtio steg från Hötorget, som han hade gått över. Hela andra våningen i ett hus till vänster upptogs av ett schweizeri. Alla fönster stodo öppna. Rummen voro fulla av människor, att döma av det man kunde se genom fönsterna. Från dessa ljöd ett virrvarr av toner från klarinetter, fioler och pukor, blandade med gälla kvinnoröster. Han var redan i begrepp att vända om och stod där undrande, varför han just tagit denna vägen, då han plötsligt genom ett av de längst bort belägna fönsterna varseblev Svidrigailov sittande med pipan i munnen vid ett av borden. Han for tillsammans av förskräckelse. Svidrigailov gav tigande akt på honom och, vilket föreföll Raskolnikov besynnerligt, reste sig upp för att dra sig undan och försvann nu. Raskolnikov låtsades strax, som om han icke sett honom och såg tankfullt åt sidan, men gav i hemlighet akt på honom. Hans hjärta slog oroligt. Så var det! Svidrigailov ville undvika honom. Han tog pipan ur munnen och var i begrepp att draga sig tillbaka, men märkte, då han reste sig upp, att Raskolnikov hade sett honom och gav akt på honom. Denna scen påminde om den, då de förut hade träffats tillsammans och då Raskolnikov hade låtsat sova. Ett pojkaktigt leende visade sig på Svidrigailovs läppar. Båda visste de, att de gåvo akt på varandra. Äntligen gav Svidrigailov till ett gapskratt.

»Nå, nog nu, kom upp om ni har lust; här är jag!» ropade han ut genom fönstret.

Raskolnikov följde uppmaningen.

Han fann honom i ett litet rum, som var beläget näst intill den stora salen, varest vid ett tjogtal småbord sutto tedrickande köpmän, ämbetsmän och en hel mängd andra, som lyssnade till sången. Från ett annat rum hördes ljudet av biljardkulor, som slogo mot varandra. På bordet framför Svidrigailov stod en flaska champagne och ett till hälften fyllt glas. I samma [ 381 ]rum syntes också en gosse med ett litet positiv och en adertonårig flicka i randig klänning och tyrolerhatt. I trots av de sångare, som uppträdde i salen, sjöng också hon med hes altröst en gatvisa.

»Nu är det nog», avbröt henne Svidrigailov vid Raskolnikovs inträde.

Flickan upphörde att sjunga och kvarstod i vördnadsfull förbidan.

»Hallå, Filip, ett glas!» utropade Svidrigailov.

»Jag vill inte dricka något vin», sade Raskolnikov.

»Som ni vill, jag menade inte heller er. Drick, Katja! I dag behöver jag dig ej mera. Du kan gå.» Han gav henne ett stort glas vin och lade en rubel på bordet. Katja drack vinet, tog sedeln, kysste Svidrigailovs hand och lämnade rummet, följd av gossen. De hade båda blivit upphämtade från gatan. Ehuru Svidrigailov endast varit en vecka i Petersburg, var han redan hemmastadd på detta ställe, där han stundom tillbragte hela dagar. Det var ett smutsigt, eländigt värdshus, som icke ens kunde tillfredsställa de ringaste anspråk.

»Jag ämnade mig just till er», sade Raskolnikov, »men varför jag gick den här vägen över Hötorget kan jag inte förstå. Jag brukar aldrig gå den här vägen. Vanligtvis går jag till höger från Hötorget. Vägen till er går icke heller förbi här. Icke desto mindre stöter jag plötsligt på er här. Det är då besynnerligt.»

»Varför säger ni inte så gärna, att det är ett underverk?»

»Därför att det kanske bara är en tillfällighet.»

»Vad de där människorna ändå äro löjliga. I själ och hjärta tro de på underverk, men vilja inte tillstå det. Ni själv! Ni säger ju: »kanske är det bara en tillfällighet». Lika fega att tillstå sin mening äro de alla. Ni kan inte föreställa er det, Rodion Romanovitj. Med er är det något helt annat, ni har er egen mening och är inte feg nog att förneka den. Redan därför har ni väckt min nyfikenhet.»

»Inte genom något annat?»

»Det är ju tillräckligt.»

Svidrigailov var synbart rörd, ehuru obetydligt, han hade endast druckit ett halvt glas vin.

»Men ni sökte ju upp mig förrän ni visste, om jag hade vad ni kallar en egen mening.»

»Ja, då var det något helt annat. Var och en har sitt sätt. Vad underverket angår måste jag säga er, att ni de sista två, tre dagarna tycks ha gått i sömnen. Jag har ju själv anvisat er detta värdshus. Det var således intet underverk, att ni kom hit. Jag har till och med beskrivit vägen för er och uppgivit [ 382 ]den tid på dagen, då jag kan träffas här. Kommer ni inte ihåg det?»

»Det har jag glömt», sade Raskolnikov förvånad.

»Det tycks så, ehuru jag upprepade adressen två gånger för er. Det har inpräglat sig i ert minne och därav kommer det sig, att ni letat er hit utan att själv veta det. Den gång jag gav er adressen tvivlade jag mycket på, att ni skulle kunna behålla den i minnet. Ni förråder er alldeles för mycket, Rodion Romanovitj. Jag vill säga er något: I Petersburg måste bestämt finnas åtskilligt gott folk, som underhålla en angenäm konversation med sig själva, då de äro ute på gatorna ... det är de halvgalnas stad, tycks det. Om naturvetenskaperna stode i någon blomstring hos oss, så skulle medicinare, jurister och filosofer kunna anställa de intressantaste undersökningar, var och en i sitt fack. Få platser givas väl, där på en gång så många mörka, egendomliga förhållanden inverka på människosjälar som just här i Petersburg. Man tänke blott t. ex. på klimatet. Och här skall nu vara centralpunkten för hela Rysslands styrelse ... men det hör ju inte hit; därom var det inte fråga nu, utan att jag i hemlighet flera gånger givit akt på er. När ni kommer ut från er bostad, bär ni alltid huvudet högt, tjugo steg därifrån sjunker det ned mot bröstet och ni lägger händerna på ryggen. Visserligen tycks ni se er omkring, men ni uppfattar intet av det, som tilldrager sig omkring er; så börja era läppar att röra sig och ni talar för er själv, börjar gestikulera och stannar ibland mitt på gatan. Det där duger inte. Kanhända iakttages ni av en och annan, likaväl som av mig. Detta är inte till er fördel. På det hela taget är det ju likgiltigt, jag kan inte bota er, men ... ni förstår mig.»

»Ni vet således, att man spionerar på mig?» frågade Raskolnikov och såg skarpt på honom.

»Nej, det vet jag inte.»

»I så fall skola vi lämna min person i fred», svarade Raskolnikov och rynkade pannan. »Säg mig i stället varför ni gömde er, då ni varseblev mig nere på gatan? Jag märkte det tydligt.»

»Hi, hi! Och varför låtsade ni, att ni sov, då jag stod på tröskeln till ert rum, fastän ni var alldeles vaken? Jag märkte det tydligt.»

»Jag kunde ju ha ... mina skäl ... det vet ni själv.»

»Och jag kunde väl också ha mina skäl, ehuru ni inte får veta dem.»

Raskolnikov stödde högra armbågen mot bordet, lade hakan i handen och såg uppmärksamt på Svidrigailov.

[ 383 ]Det var verkligen ett egendomligt ansikte. Det liknade en mask med sina röda kinder och läppar. Skägget var ljusbrunt och huvudet var betäckt med tjockt, ljust hår. Ögonen voro alltför blå och blicken var stel och orörlig. Svidrigailovs dräkt var sprättaktigt fin och på fingret bar han en signetring, prydd med en ädelsten.

»Skall jag då också få obehag av er?» sade Raskolnikov plötsligt. »Ehuru ni troligtvis är den farligaste för mig, har jag dock ingen lust att längre förställa mig. Jag har därför kommit hit för att öppenhjärtigt låta er förstå, att om ni ännu hyser samma önskan med hänseende till min syster och tror, att ni kan vinna er önskan genom att begagna er av den inblick ni fått i mina förhållanden, så dödar jag er, innan ni lyckas att sätta mig i fängelse. Jag ger er mitt ord därpå och ni vet, att jag kan hålla det. Om ni har något att säga mig så skynda er, ty tiden är dyrbar och det blir kanske snart för sent.»

»Varför har ni så bråttom?» frågade Svidrigailov och betraktade honom nyfiket.

»Envar går sin väg», sade Raskolnikov mörkt och otåligt.

»Nyss bad ni mig att vara öppenhjärtig och vid första fråga jag gör vägrar ni att svara», sade Svidrigailov leende. »Ni tror ständigt, att jag hyser vissa avsikter och därför betraktar ni mig med misstroende. Det är för övrigt lätt förklarligt i er ställning. Men så gärna jag än önskar komma överens med er, bryr jag mig dock ej om att söka övertyga er. Spelet är, vid Gud, inte värt insatsen. Jag ämnade alldeles inte tala om något särskilt för er.»

»Vad ville ni mig då? Ni sökte upp mig!»

»Helt enkelt därför att jag ansåg er för en intressant person att studera. Ni intresserade mig just för det fantastiska i er ställning. För övrigt är ni bror till en person, som intresserade mig mycket och jag hörde den tiden mycket talas om er. Därav drog jag den slutsatsen, att ni ägde stort inflytande över denna person. Är det tillräckligt, hi, hi, hi? Jag får tillstå, att er fråga är alldeles för komplicerad och att jag knappast vet, hur jag skall kunna besvara den. Nu har ni till exempel kommit till mig blott för att få veta något nytt av mig, inte sant? Är det inte så?» frågade Svidrigailov med ett listigt leende. »Ni föreställer er, att jag redan under resan hit, i tågkupén, räknat på er, hoppats att genom er få veta något nytt. Där ser ni, sådana äro vi kapitalister!»

»Vad menar ni?»

»Vad skall jag svara därpå? Vet jag det kanske själv? Ni ser, i vilket eländigt värdshus jag fördriver tiden. Hur trivs jag? Det förstås, trivs, det gör jag då inte alls, men [ 384 ]någonstans måste man tillbringa sin tid. Nå och den där stackars Katja ... ni såg henne nyss. Om jag ändå vore en storätare, en gastronom ... Jag är inte ens det. Se bara, vilka delikatesser jag smörjer mig med. (Han pekade med fingret bortåt ett hörn, där en högst oaptitlig biffstek med potatis stod på ett litet bord). Apropå, har ni redan ätit? Jag åt lite frukost, men orkade inte mera. Brännvin dricker jag inte, bara champagne, och av det bara ett glas under hela aftonen, men redan därav får jag huvudvärk. I dag tog jag en butelj för att morska upp mig, ty jag ämnar gå ut, och därför ser ni mig i en ovanlig sinnesstämning. Detta var också orsaken, varför jag ämnade gömma mig som en skolpojke; jag fruktade, att ni kunde komma att störa mig i mitt förehavande. Det tycks (han såg på klockan), som om jag ännu hade tid att tala med er en stund, den är bara halv fem ... Tro mig, jag skulle vara förtjust, bara jag hade någon sysselsättning, vore t. ex. godsägare, pappa eller åtminstone ulan, fotograf eller tidningsmurvel ... jag är ingenting, alldeles ingenting. Har alls ingen specialitet. Det är bra tröttsamt. Jag hoppades verkligen få höra något nytt av er.»

»Vem är ni då egentligen och varför har ni kommit hit?»

»Vem jag är? Det vet ni ju ... en adelsman ... Jag har tjänat två år vid kavalleriet och så har jag drivit omkring här i Petersburg en tid; därefter gifte jag mig med Marfa Petrovna och levde med henne på landet. Det är hela min biografi.

»Ni är spelare också, tror jag?»

»Nej, en falskspelare är inte spelare!»

»Ni har då spelat falskt?»

»Ja, jag har spelat falskt.»

»Nå, då har ni väl också blivit tuktad?»

»Det kan hända. Än se'n? ...»

»Ni har väl haft tillfälle att utmana er motståndare på duell ... eller något dylikt; det verkar uppmuntrande!»

»Jag kan inte säga något däremot, är i det hela ingen mästare i att filosofera. För resten tillstår jag, att jag förnämligast kommit hit för kvinnornas skull.»

»Efter att först ha begravt Marfa Petrovna?»

»Nåja», log Svidrigailov öppenhjärtigt ... »Vad mer? Det tycks, som skulle ni anse det orätt att jag talar så lättsinnigt om kvinnorna?»

»Vill ni därmed säga, att jag anser lättsinnet såsom något ont?»

»Lättsinnet! Alltså var det dit ni ville komma. Jag vill att börja med säga er, vad jag i allmänhet tänker om kvinnorna. [ 385 ]Jag är på det hela taget upplagd för att språka. Säg mig, varför skulle jag inte vara öppenhjärtig? Varför skulle jag försmå kvinnorna, då jag är en vän av könet? Det är ändå ett slags sysselsättning.»

»Alltså har ni bara kommit hit för att vara lättsinnig!»

»Nå, vad mer, för mig må ni gärna kalla det så. Ni talar om lättsinne. Ja, jag tycker om, att man yttrar sig rakt på sak. I lättsinnigheten ligger ändå något verkligt, någonting som har stöd i vår natur och som inte bara finns till inom fantasien, något ... liksom evigt glödande kol i blodet ... Säg, är det inte också en sysselsättning?»

»Däri söker ni således ett angenämt tidsfördriv? Enligt min åsikt är det en sjukdom och det en av de farligaste!»

»Åh, är det er åsikt? Jag medger, att det kan vara en sjukdom liksom allt, som överskrider måttan ... och i det avseendet går man ofta för långt ... men för det första är det olika hos olika individer och för det andra är visserligen måttlighet i allmänhet något gott, ehuruväl den i grund och botten bara är beräkning ... men vad gör det? Om så inte vore, kunde vissa personer inte annat än skjuta sig en kula genom huvudet. Jag medgiver, att en ordentlig människa hellre borde ledsna ihjäl, men ...»

»Skulle ni vara i stånd att skjuta er?»

»Det felades bara!» sade Svidrigailov med en gest, som uttryckte avsky. »Vill ni vara så god och inte tala om dylika saker», tillade han utan någon slags tillgjordhet, varav alla hans föregående ord burit stark prägel. Hans ansiktsuttryck förändrades. »Jag måste erkänna min svaghet ... vad kan jag göra därvid ... för döden är jag rädd och tycker inte om att man talar därom. Vet ni väl, att till en del också jag är mystiker.»

»Ah! Marfa Petrovnas ande. Nå, hur är det, visar den sig ännu för er?»

»Ack! Åt fanders med den! Påminn mig inte därom», utropade han helt upprörd. »Nej ... låt oss hellre ... förresten ... hm! Ack, nu har jag inte tid längre, kan inte språka längre med er. Skada! Jag hade egentligen något att berätta er.»

»Är det kanske ett fruntimmer, som väntar er?»

»Ja, ett fruntimmer; ett oväntat tillbud ... nej, det var inte det jag ville tala om.»

»Nå, och det motbjudande i detta levnadssätt utövar inte mera något inflytande på er? Har ni redan förlorat all motståndskraft?»

»Åh, ni talar om kraft? hi, hi, hi! Jag får verkligen uttrycka min förvåning, ehuru jag anade, att ni skulle komma [ 386 ]fram därmed. Ni, ni talar om lättsinne och estetik? Ni ... en idealist, en Schiller? Skada, att jag har så brått, ni är verkligen ett utomordentligt intressant subjekt. Apropå, tycker ni om Schiller? Jag är alldeles förtjust i honom.»

»Ni är en pratmakare!» utropade Raskolnikov.

»Vid Gud, det är jag inte!» svarade Svidrigailov leende. »Men jag vill inte disputera! Låt vara att jag är en pratmakare; varför inte, när jag inte förnärmar någon därmed. Jag har i sju år levat tillsammans med Marfa Petrovna på landet och nu, då jag funnit en så i hög grad intressant människa, är jag helt enkelt glad över att få språka bort en stund. Dessutom har jag druckit ett halvt glas vin och det har slagit åt huvudet. Men i själva verket är det en annan omständighet, som upprör mig, men med den ... tiger jag. Vart skall ni hän så hastigt?» frågade Svidrigailov förundrad.

Raskolnikov ämnade resa sig upp. Han hade kommit till den övertygelsen att Svidrigailov var den största och gemenaste skurk.

»Nej, sitt ner, sitt ner!» sade Svidrigailov ... »drick åtminstone litet te! Bliv kvar. Jag skall inte upptaga er tid med sådant snack, åtminstone icke sådant, som angår mig personligen. Jag skall tala om någonting för er. Jag skall berätta er, hur ett kvinnligt väsende »räddat» mig. Det kan tjäna till svar på er första fråga, ty denna kvinna ... var er syster. Skall jag? Vi fördriva tiden en stund.»

»Berätta! men jag hoppas, att ni ...»

»Åh, var inte rädd! Avdotja Romanovna kan endast ingiva även en så lättsinnig och fördärvad människa som jag den högsta högaktning.»

IV.

»Ni vet kanske (för övrigt har jag ju själv berättat det)», började Svidrigailov, »att jag satt här för skuld på gäldstugan. Marfa Petrovna löste den gången ut mig. Hon var ett hederligt och alldeles inte enfaldigt fruntimmer, ehuru hon var mycket obildad. Tänk er, detta svartsjuka, men hederliga fruntimmer avslöt ett slags kontrakt med mig, som hon troget höll under hela vårt äktenskap. Hon var betydligt äldre än jag. Jag var fräck nog att ärligt tillstå, att jag inte kunde lova att vara henne obetingat trogen. Detta bragte henne i raseri, men min fräcka frimodighet tycktes inte desto mindre behaga henne. Efter många tårar ingingo vi följande överenskommelse: för det första förband jag mig att aldrig övergiva [ 387 ]henne och att ständigt förbliva hennes make, för det andra att aldrig avlägsna mig utan hennes tillåtelse, för det tredje att aldrig skaffa mig någon viss älskarinna; Marfa Petrovna tillät mig för det fjärde såsom gengäld att få gnabbas med tjänsteflickorna, dock endast med hennes hemliga tillåtelse; för det femte skulle jag ej förälska mig i något kvinnligt väsen av vår egen samhällsställning, för det sjätte förpliktade jag mig att, vilket Gud förbjöde, om jag skulle hemsökas av sådan kärlek, genast yppa den för Marfa Petrovna ... När vi, som ibland kunde ske, blevo oense, teg jag och vaktade mig noga att bliva ond. Detta uppförande hade den bästa verkan på henne; hon var stolt över mig. Blott er syster kunde hon inte tåla, det var henne för mycket. Hur hon vågade taga en sådan skönhet i sitt hus, kan jag inte förklara på annat sätt, än att hon med sitt eldiga hjärta helt enkelt förälskade sig i henne ... bokstavligen förälskade sig i Avdotja Romanovna. För övrigt tog hon själv det första steget. Ni må tro det eller inte, men hon var i början verkligen ond på mig, därför att jag inte sade något om er systers skönhet. Hon beskyllde mig för köld. Själv vet jag ej, vad hon egentligen ville. Naturligtvis underlät hon inte att berätta er syster allt, vad hon visste om mig. Hon hade en olycklig vana att pladdra om våra familjehemligheter för alla, men i synnerhet att beklaga sig över mig. Hur skulle hon då kunnat hålla munnen inför en så ny och förträfflig väninna? Avdotja Romanovna fick på så sätt veta alla dessa hemlighetsfulla och mörka historier, som voro i omlopp rörande mig ... Jag slår vad, att också ni har hört något av den sorten!»

»Ja visst. Lushin påstod, att ni var skuld till en flickas död. Är det sant?»

»Var god och håll inne med alla dessa gemenheter!» sade Svidrigailov förargad. »Om ni vill veta någonting om allt det där pratet, så skall jag tala om det en annan gång, men nu...»

»Man talade också om en betjänt, mot vilken ni försyndat er.»

»Alldeles riktigt, nog därom!» avbröt Svidrigailov synbart otålig. »Jag märker, att allt det där intresserar er utomordentligt och jag skall anse det som en skyldighet att vid första lämpliga tillfälle tillfredsställa er nyfikenhet. Jag märker, att jag kan komma att stå i ett romantiskt ljus inför många människor. Ni kan alltså själv se, i vilken hög grad jag är salig Marfa Petrovna tack skyldig, för att hon för er syster talade om så många intressanta och mystiska saker. Jag tillåter mig inte att döma över det intryck allt detta gjorde på henne, men i varje fall var det fördelaktigt för mina planer. Oaktat all den motvilja, som Avdotja Romanovna hyste för mig och [ 388 ]mitt frånstötande väsen ... kände hon dock slutligen medlidande med mig, medlidande med den förtappade människan. Men när en ung flicka börjar känna medlidande, först då är fara å färde. Ty önskan »att frälsa», att omvända, att lyfta den sjunkne till högre, ädlare strävanden, att väcka honom till nytt liv och verksamhet, är då inte långt borta ... oavsett andra svärmerier av samma sort. Jag begrep, att fågeln skulle flyga av sig själv i snaran och gjorde mina förberedelser. Det tycks, som rynkar ni pannan, Rodion Romanovitj. Det hade ju intet att betyda, resultatet blev ju av noll och intet värde ... för mig. För tusan, jag dricker för mycket vin! Kort sagt, jag trodde, att jag genomskådat henne, vare det sagt till min berömmelse. Ni vet nog, hur man i början av en bekantskap tar fel, dömer förhastat och enfaldigt och gör iakttagelser, som sedan komma på skam. För tusan, varför var hon så vacker! Det var inte mitt fel. Med ett ord, hela historien börjades av mig genom ett hänsynslöst, lättsinnigt anfall. Avdotja Romanovna är förfärligt kysk, så kysk, att man aldrig förut sett eller hört något dylikt. (Var god observera att jag talar om det som ett faktum. Hennes kyskhet är rent abnorm och skall oaktat hennes skarpa förstånd skada henne till sist). Just då kom den där flickan i vårt hus. Parascha, den svartögda Parascha, hon hade kommit från en annan by, en tjänsteflicka; jag hade aldrig sett henne förut ... mycket täck, men otroligt dum ... gråt, tårar, skrik! Skrek, så att det hördes över hela gården. Det blev en fullständig skandal. En gång efter middagen sökte Avdotja Romanovna upp mig i trädgården och fordrade med blixtrande ögon, att jag skulle lämna den stackars Parascha i fred. Detta var, tror jag, vårt första samtal mellan fyra ögon. Jag försäkrade naturligtvis, att det skulle vara mig en ära att gå hennes önskningar till mötes, bemödande mig att synas så nedslagen och förvirrad som möjligt, med ett ord, spelade min roll förträffligt. Därpå följde ett närmande oss emellan, hemliga samtal, moralpredikningar, böner, till och med tårar; tänk bara, tårar! Till en sådan extas kan passionen att göra propaganda utveckla sig hos vissa unga flickor. Jag urskuldade mig naturligtvis med min olyckliga ställning, låtsades hungra och törsta efter upplysning och drog så till sist fram med det osvikliga, aldrig felande medlet, som erövrar alla kvinnliga hjärtan, någonting som aldrig slår fel, varför de alla falla. Det är ett gammal lockbete ... smickret! Ingenting är svårare på jorden än att vara öppen och ärlig, intet är lättare än att smickra. Spelar man i ärligheten endast hundradedelen av en ton falsk, så uppstår genast en dissonans ... och allt är skämt. Med smickret är det en helt annan sak. [ 389 ]Vore ock alla tonerna intill den sista falska, äro de dock lika välljudande och höras med samma nöje. Låt smickret vara hur plumpt som helst, hälften antages dock för sanning. Detta gäller för varje samhällsklass, för alla. Med smicker skulle man kunna förföra en vestal, så mycket mera då en vanlig dödlig.»

För att bekräfta sitt påstående omtalade Svidrigailov någonting, som han i det fallet upplevat. Huru han hade besegrat en dygdig hustru och moder, vilken han hånande övergav, sedan han nått sitt mål. Därefter fortsatte han:

»Den stackars Marfa Petrovna var också mycket svag för smicker och hade jag velat, hade hon testamenterat mig hela sin förmögenhet. (Men jag dricker för mycket vin och pratar bredvid munnen). Jag hoppas, att ni ej tager illa upp, om jag säger, att jag började märka samma verkningar hos Avdotja Romanovna. Men jag var enfaldig och otålig och fördärvade därigenom hela saken för mig. Avdotja Romanovna hade ofta och i synnerhet en gång tillkännagivit sin motvilja för uttrycket i mina ögon. Med ett ord, det brann i dem allt kraftigare och oförsiktigare en viss eld, som förskräckte henne och slutligen kom henne att hata mig. Jag förbigår enskildheterna! resultatet var ... att vi blevo oense. Så begick jag åter en stor dumhet, jag började att skämta med hennes propaganda och hennes omvändelseförsök. Så kom åter Parascha fram och inte hon bara ... det var ett riktigt Sodom. O, Rodion Romanovitj, om ni bara en gång i ert liv hade sett, huru den ängelns, er syster, ögon kunde blixtra! Märker ni inte, att jag druckit ett helt glas vin och är full; jag talar sanning. Jag försäkrar er, att dessa blickar förföljde mig till och med i drömmen, till sist kunde jag ej uthärda att höra rasslet av hennes klänning. Jag var verkligen rädd för att bli sjuk; aldrig hade jag kunnat föreställa mig, att jag skulle kunna bliva så utom mig. Kort sagt, en försoning var alldeles nödvändig ... men omöjlig. Nå, vad tror ni då jag gjorde? Ack, till vilken grad av löjlighet raseriet kan bringa en människa! I betraktande av att Avdotja Romanovna på det hela taget var en tiggerska ... åh, ursäkta, inte så ... lika mycket, begreppet är dock detsamma ... alltså säga vi hellre: i betraktande av att hon levde av sitt arbete, att hon sörjde såväl för sin mor som bror (ack, för tusan, det går runt i mitt huvud) ... beslöt jag mig för att erbjuda henne hela min förmögenhet (jag kunde vid den tiden förfoga över trettio tusen rubel) för att fly med mig antingen hit till Petersburg eller till något annat ställe. Tro mig, jag var då så betagen, att om hon sagt mig: »stick ned eller förgifta Marfa Petrovna och gift er med [ 390 ]mig», så hade jag strax gjort det utan betänkande. Alltsammans slutade med den bekanta katastrofen och ni kan tänka er mitt raseri när jag erfor, att Marfa Petrovna uppspårat och nästan åvägabringat en förbindelse mellan Avdotja Romanovna och den där nedrige Lushin ... någonting som varit alldeles liktydigt med mitt förslag. Inte sant ... är det inte så? Jag märker, att ni börjar bli uppmärksam ... ni intressante unge man ...»

Svidrigailov slog olåtligt handen i bordet ... han hade blivit röd i ansiktet av rörelse. Raskolnikov såg tydligt, att den champagne, ett eller halvtannat glas, som han druckit, stigit honom åt huvudet, och beslöt att draga nytta därav. Svidrigailov föreföll honom mycket misstänkt.

»Nå, efter allt vad jag hört är jag fast övertygad om, att ni bara rest hit för min systers skull», sade han för att ännu mera uppreta Svidrigailov.

»Åh, vad tänker ni på?» svarade denne hastigt och tycktes samla sina tankar, »jag har ju redan sagt ... och dessutom kan er syster inte fördraga mig.»

»Ja, det är sant, därom är jag övertygad, men därom handlar det inte nu.»

»Och ni är då övertygad om, att hon inte kan tåla mig» (Svidrigailov blinkade nu med ögonen och log hånfullt). »Ni har fullkomligt rätt, hon älskar mig inte. Ni bör ej svära på något. Mellan man och kvinna, mellan älskare och älskarinna, förekommer mycket, som är dolt för den övriga världen och som de ha gemensamt. Ni tror er sålunda kunna gå i borgen för, att Avdotja Romanovna avskyr mig?»

»Att döma av de yttranden, ni under er berättelse låtit undfalla er ser jag, att ni har planer och hyser avsikter mot Dunja ... naturligtvis nedriga.»

»Vad, skulle jag verkligen låtit sådana yttranden undfalla mig?» utropade Svidrigailov naivt utan att lägga märke till det epitet, varmed Raskolnikov hade betecknat hans avsikter.

»Just nyss t. ex. var ni en smula oförsiktig. Varför visade ni er så rädd?»

»Är jag rädd, rädd för er? Förr måste ni vara rädd för mig, cher ami. Men vad är det åter för prat ... Jag har fått för mycket i huvudet, jag märker det själv. Jag var nära att förtala mig. Åt fänders med vinet! Hit med vatten!»

Han tog champagnebuteljen och kastade den utan vidare ut genom fönstret. Filip kom med vattnet.

»Allt det där är bara prat», sade Svidrigailov, tog en våt handduk och fuktade därmed sitt huvud ...» jag kan med ett [ 391 ]enda ord bringa er till tystnad och förvandla alla era misstankar till stoft och aska. Vet ni till exempel, att jag står i begrepp att gifta mig?»

»Ni talade något därom en gång förut.»

»Såå, det har jag glömt. Den gången kunde jag ej säga något bestämt, ty då hade jag ej ännu ens sett min tillkommande. Nu är förhållandet helt annat och saken är nästan avgjord. Skada, att jag inte har tid, annars skulle jag bedja er genast följa mig till henne, ty jag ville gärna höra er mening om henne. Ack, för tusan, jag har bara två minuter på mig. Se själv, här är klockan. Så mycket kan jag säga er, att det är en mycket intressant tilldragelse, det där giftermålet. Vad nu? Vill ni åter giva er i väg?»

»Nej, nu går jag inte min väg!»

»Jaså, inte? Det skola vi se. Jag skall föra er till henne, skall visa er min fästmö. Men nu måste vi gå snart, ni åt höger, jag åt vänster.»

Nu började Svidrigailov att berätta, huru hans värdinna, fru Rösslich, hade snokat reda på en knappast sextonårig flicka av god familj, huru han själv sökt upp föräldrarna och presenterat sig. Beskrev den unga flickan i hennes korta klänning, hennes slynaktiga nigning och huru han blivit betagen i hennes skönhet. Huru allt hade ordnats på det bästa, förlovningen firats och huru de två mottagit föräldrarnas välsignelse. Så talade han om förlovningstidens behag och liknade sin brud vid den sixtinska madonnan och talade om hennes barnsligt oskyldiga ansiktsuttryck. De rika skänker han givit henne och hennes glädje däröver, huru han satt henne på sitt knä och kysst henne. Hennes rodnad och barnsliga tårar, deras första samvaro mellan fyra ögon, hennes oskuld och barnsliga entusiasm o. s. v. Allt detta berättade han utförligt med alla enskildheter och en gammal vällustings erfarenhet och slutade sålunda: »inte sant, det är förtjusande? Det är dock värt något? Nå ... far ni med till min fästmö ... men inte nu!»

»Jaså, åtskillnad i år och utveckling, allt det där har väckt ert lättsinne. Och ni tänker verkligen gifta er med detta barn?»

»Ja, varför inte? Just med henne. Var och en tänker först på sig själv och den har det alltid bäst, som mest kan lura andra, ha, ha! Vad betyder det, att ni så hastigt gjort er till dygdens riddare? Förskona mig, jag ber, far lille; jag är ju bara en syndig människa, ha, ha, ha!»

»Och ändå sörjer ni för Katerina Ivanovnas barn ... det har väl också sin särskilda orsak, förmodar jag ... nu förstår jag allt.»

»Jag tycker om barn, ser ni; tycker mycket om barn», [ 392 ]skrattade Svidrigailov. »Jag kan berätta en utomordentligt intressant tilldragelse, som ännu inte är utspridd och som just sammanhänger med min svaghet för barn.»

Så följde en utförlig berättelse om några scener från en danslokal av sämsta slag, varest han hade sammanträffat med en fru och hennes dotter, vilka båda voro komna från landet och av missförstånd råkat förirra sig dit. Även här spelade de smutsiga enskildheterna huvudrollen. Han slutade därmed, att han gjort dessa båda lantbors bekantskap, hade följt dem hem och var särdeles ärad och aktad av dem, »de taga emot mig med förtjusning och anse för en stor ära, att jag besöker dem. Om ni vill, så kunna vi besöka dem... dock inte nu!»

»Förskona mig från era smutsiga, nedriga historier, ni liderlige, gemene vällusting!»

»Nej, se på Schiller, vår Schiller, ha, ha, ha! Où va-t-elle, la vertu, se nicher? Vet ni vad? Jag har med avsikt berättat dylika historier för er, bara för att få höra era utrop; det är en sann njutning!»

»Det tror jag nog, jag förefaller mig själv löjlig», mumlade Raskolnikov hånande.

Svidrigailov skrattade av full hals. Slutligen ropade han på Filip, betalade och stod upp.

»Nå, det tycks, som om jag druckit väl mycket ... assez causé!» sade han ... »en sann njutning!»

»Det tror jag nog!» ropade Raskolnikov, likaledes uppstigande, »för en sådan avskyvärd vällusting som ni måste det vara särdeles angenämt att få berätta sådana smutsigheter, helst som ni står i begrepp att utföra något alldeles dylikt ... en sann njutning, åtminstone för en sådan människa som ni ... det är upprörande.»

»Ah, menar ni det?» svarade Svidrigailov med någon förvåning, i det han betraktade Raskolnikov. »Begriper gör ni ... förstår åtskilligt ... för övrigt har jag glömt ... ni kan också utföra åtskilligt. Men nu är det nog. Jag beklagar uppriktigt, att jag inte längre kan underhålla mig med er; men ni skall ej slippa undan mig ... vänta bara ...»

Svidrigailov lämnade värdshuset, Raskolnikov följde honom. Svidrigailov var blott föga berusad och hans rus dunstade bort på några minuter. Han måtte haft något i görningen, någonting mycket viktigt. Han rynkade pannan. Någonting upprörde och oroade honom. Emot Raskolnikov hade han under de sista minuterna blivit helt annorlunda, fräckare och hånfullare. Denne märkte det och blev orolig. Svidrigailov [ 393 ]föreföll honom mycket misstänkt. Han bestämde sig för att följa honom.

Då de kommit ut på gatan, sade Svidrigailov:

»Ni går åt höger, jag åt vänster eller tvärtom, i alla fall ... adieu mon plaisir! Vi träffas åter!»

Och han gick till höger åt Hötorget till.

V.

Raskolnikov gick efter honom.

»Vad skall det betyda?» ropade Svidrigailov, vändande sig om ... jag tyckte ändå, att jag sade er ...»

»Det betyder, att ni nu inte blir av med mig!»

»V-ad?»

Båda blevo en stund stående mitt emot varandra och mätte varandra med blickarna.

»Av allt ert halvdruckna prat», började Raskolnikov, »har jag märkt, att ni ännu inte uppgivit era nedriga planer på min syster utan att ni mer än förut sysselsätter er därmed. Jag vet, att min syster mottagit ett brev i dag på morgonen. Under hela tiden vi varit tillsammans har ni visat er ovanligt orolig. Det kan ju hända, att ni på sista tiden har fått reda på ett annat fruntimmer, men jag vill personligen övertyga mig om ...»

Det skulle ha varit svårt för Raskolnikov att tydligt förklara, vilka hans avsikter egentligen voro och varom han personligen ämnade övertyga sig.

»Jaså! Vill ni kanske, att jag skall kalla på polis.»

»Var så god!»

De stodo ännu en stund mitt emot varandra. Äntligen förändrades Svidrigailovs ansiktsuttryck. Då han övertygat sig om, att hans hot ej hade någon inverkan på Raskolnikov, slog han hastigt om och antog en glad och vänlig ton.

»Åh, äro vi nu där igen ...! Med avsikt har jag ej berört era egna angelägenheter, ehuru jag naturligtvis plågas av nyfikenhet. Det är en sällsam historia. Jag hade ämnat spara den till en annan gång, men ni är ju i stånd att reta en. Hon ... Nå, så kom med; men jag säger er i förväg, att jag bara går hem på ett ögonblick för att hämta litet penningar, varefter jag stänger och far ut till öarna för aftonen. Vad tjänar det då till att följa mig?»

»Jag går till Sofie Semjonovna för att göra min ursäkt, för att jag ej bevistat begravningen.»

[ 394 ]»Det kan ni göra, om det roar er; men Sofie Semjonovna är inte hemma. Hon har med de tre barnen gått till en förnäm gammal dam, en av mina forna bekanta och som nu är föreståndarinna för ett barnhus. Jag har förtrollat gumman genom att deponera penningar för de tre fader- och moderlösa. För övrigt har jag själv skänkt åtskilligt till anstalten och så berättade jag henne Sofie Semjonovnas historia, i all ärbarhet, utan att dölja det minsta. Verkan var obeskrivlig. Därför är också Sofie Semjonovna i dag kallad till ... hotellet för att där möta de förnäma damer, som nu kommit in från landet.»

»Gör detsamma, jag går ändå till henne!»

»Som ni behagar; i dag kan jag dock ej vara er kamrat. För mig kan ni göra vad ni behagar. Säg, jag är övertygad därom, är ni inte så där misstrogen mot mig endast och allenast därför, att jag varit nog finkänslig att ej beröra den där frågan ... Ni förstår nog? Det förefaller väl er för ovanligt. Jag håller vad, att så är! Jag skall för framtiden akta mig för att vara så finkänslig!»

»Och lyssna vid dörrarna!»

»Åh, där ha vi det!» skrattade Svidrigailov ... »jag skulle verkligen, efter allt vad som förefallit, funnit det högst besynnerligt, om ni ej framkommit därmed, ha, ha, ha! Nå, om jag begrep något av det, ni ... den gången ... talade om och berättade för Sofie Semjonovna, vad betyder det? Jag är kanhända en människa, som är helt och hållet förstenad i de gamla formerna. Förklara för Guds skull, käraste, förklara de nyaste principerna för mig.»

»Ni har inte kunnat höra någonting, inte ett ord! ... Alltsammans är lögn!»

»Det talar jag ju heller inte om, inte ett ord (ehuru jag allt hört ett och annat), nej, bara att ni ständigt ropar ack och ve, att er Schillersjäl ständigt uppröres i er. Nu skulle man till exempel inte mera få lov att lyssna vid dörrarna. Om så är, så gå strax till myndigheterna och förklara: det och det har hänt mig, det var bara en liten teoretisk villfarelse. Om ni verkligen är av den åsikten, att det är opassande att lyssna vid dörrarna, men däremot tillåtet att efter behag knacka in huvudet på gamla käringar ... res då så fort som möjligt till Amerika! Kanhända är det ännu inte för sent. Jag talar uppriktigt. Om ni saknar respenningar, skall jag giva er sådana.»

»Jag tänker inte alls därpå», svarade Raskolnikov med ovilja.

»Nå, jag förstår (ni behöver inte genera er, om ni inte vill tala, så var tyst); jag vet redan, vilken fråga ni uppfört på [ 395 ]dagordningen: frågan rörande moralen, medborgare- och människorätten, inte sant? Bort med den, vad tjänar det till, ha, ha, ha! Är det därför, att ni ännu betraktar er själv som medborgare och människa? Om så är, skall ni inte befatta er med det där, ni vet vad jag menar, ty i så fall var det inte ett arbete för er. Nå, hur är det, vore det inte bättre, att ni sköte er en kula genom huvudet, eller kanske ni ej har lust därtill?»

»Jag antar, att det bara är er avsikt att reta upp mig, därför lämnar jag er.»

»Ni är en narr; vi äro ju strax framme ... var så god och kom med. Se där är Sofie Semjonovnas port. Ni kan ju se efter, det är ingen hemma. Ifall ni inte tror mig, så fråga Kapernaumov's, hon lämnar alltid sin nyckel hos dem. Där ha vi ju fru Kapernaumov ... vad? (hon är litet döv) ... utgången? Vart? ... Nu har ni hört det. Hon är ej hemma och kommer ej tillbaka förrän sent i afton. Var så god och stig in till mig! Ni ville ju besöka mig. Nu är ni i min lägenhet. Madam Rösslich är inte hemma. Hon är ständigt upptagen, men det är en förträfflig människa, det kan jag försäkra er ... kanske skulle hon kunna vara er nyttig, om ni kunde vara en smula förnuftigare. Se noga på nu! Ur skrivbordet tar jag fram en femprocentsväxel (var så god och se, hur många där finns kvar), i afton växlar jag den. Har ni nu noga sett allt? Jag har ingenting att förlora. Nu låser jag skrivbordet liksom dörren och vi äro åter ute på trappan. Skola vi ta en vagn? Jag far ut till öarna. Här ha vi en kalesch, den tar jag och far till Jelagin ... Jaså, ni vill inte? Vill inte genomföra er roll? Bara en liten spatsertur! ... Ni är kanske rädd för regnväder ...? Gör ingenting, vi slå upp vagnstaket.»

Svidrigailov satt redan i kaleschen. Raskolnikov överlade med sig själv, om icke hans misstankar åtminstone för ögonblicket voro ogrundade. Utan att svara vände han sig om och gick i riktning mot Hötorget. Om han endast vänt sig om en enda gång skulle han märkt, att Svidrigailov lät kusken stanna efter att ha kört hundra steg, betalade och åter befann sig på trottoaren. Raskolnikov märkte ingenting. Djup avsky stötte honom bort från Svidrigailov. »Hur kunde jag ett enda ögonblick vänta mig något av denna råa och gemena bov!» utropade han omedvetet. Kanske var hans dom alltför överilad och lättsinnig. Det fanns hos Svidrigailov ett visst »något», som förlänade honom en slags hemlighetsfull originalitet. Vad hans syster angick, så var Raskolnikov oaktat allt Svidrigailovs prat fullkomligt övertygad om, att han ej skulle lämna henne [ 396 ]i ro, men det var honom alltför tungt och outhärdligt att ständigt tänka därpå.

Enligt sin vana hade han efter att ha gått tjugo steg försjunkit i djupa tankar. Då han kommit ut på bron, stannade han vid räcket och såg ned i vattnet. Plötsligt stod Avdotja Romanovna bakom honom.

Han hade mött henne på bron utan att märka henne. Dunetjka hade aldrig förr sett honom så på gatan och förskräcktes formligen över hans utseende. Hon blev stående, obeslutsam om hon skulle tilltala honom eller icke. Plötsligt märkte hon Svidrigailov, som kom emot henne från Hötorget.

Denne tycktes närma sig hemlighetsfullt och försiktigt. Han gick icke ut på bron, utan blev stående på sidan om den och gjorde sig stor möda att ej bliva bemärkt av Raskolnikov. Han hade redan sett Dunja och gjort tecken åt henne. Han tycktes vilja antyda, att hon ej skulle tilltala brodern, utan lämna honom i fred. Han vinkade åt henne att komma till sig.

Dunja uppfyllde hans önskan. Gick sakta förbi sin bror och närmade sig Svidrigailov.

»Kom, skynda er», viskade han till henne. »Jag önskar inte, att Rodion Romanovitj erhåller kunskap om vår sammankomst. Jag måste tala om för er, att jag nyss satt tillsammans med honom på ett värdshus här i närheten, där han sökt upp mig, och att jag hade mycket svårt att bliva honom kvitt. Han har reda på, att ni tagit emot ett brev från mig och hyser misstankar. Jag tror inte, att ni sagt något därom, men vem kan ha gjort det?»

»Nu äro vi ur sikte för honom», avbröt Dunja, »nu kan han inte mera se oss. Jag får säga er, att jag ej ämnar följa er längre. Vad ni har att meddela mig, kan ni säga mig här på gatan.»

»Det kan jag alls inte säga er; dessutom måste vi ju också höra Sofie Semjonovna, och så skall jag visa er vissa dokument ... och dessutom, om ni inte kan besluta er för att följa mig hem, så frisäger jag mig från alla förklaringar och går genast min väg. Men jag ber er, överväg noga, ty er brors mycket, intressanta hemlighet är helt och hållet i mina händer.»

Dunja blev stående obeslutsam och genomborrade Svidrigailov med sina blickar.

»Vad fruktar ni egentligen?» sade denne lugnt... »en stad är väl ingen by. Och dessutom har ni skadat mig mera därborta på landet än jag er; men här ...»

»Har ni meddelat Sofie Semjonovna allt?»

»Nej, jag har ej sagt ett ord till henne och vet ej ens om hon är hemma. Jag vill ännu inte tala med någon därom, jag [ 397 ]ångrar till och med att jag nämnt något åt er. Den minsta oförsiktighet kan förstöra allt. Jag bor alldeles här bredvid, just i det här huset; vi äro redan framme. Där står gårdskarlen, han känner mig; ser ni, han hälsar; han ser, att jag går tillsammans med en dam och har säkert redan lagt märke till ert utseende; det är ju fördelaktigt för er, om ni är rädd eller hyser någon misstanke. Ursäkta mig, om jag uttrycker mig alltför öppet. Sofie Semjonovna bor alldeles bredvid mig. Varför är ni rädd som ett litet barn; är jag verkligen så fruktansvärd?»

Svidrigailovs ansikte förvred sig till ett medlidsamt leende, ehuru han alldeles icke var glad till mods. Hans hjärta klappade och andedräkten stockade sig i hans strupe, med avsikt talade han mycket högt för att bättre dölja sin rörelse. Hans anmärkning, att hon var rädd som ett barn och att han i hennes ögon var fruktansvärd, hade uppretat henne.

»Ehuru jag vet, att ni är en människa ... utan hederskänsla, fruktar jag er inte. Gå ni förut», sade hon, till det yttre lugn, ehuru hennes ansikte var mycket blekt.

Svidrigailov stannade utanför Sonjas bostad.

»Tillåter ni, att jag ser efter om Sonja är hemma ... Nej, det var otur! Men hon kan komma tillbaka senare. Efter hon nu gått ut, är det antagligen för de faderlösas skull. Modern är död. Även jag har måst blanda mig i deras affärer och gjort vissa anordningar för dem. Om Sofie Semjonovna inte är tillbaka om tio minuter, skall jag skicka henne till er, så snart hon kommer hem, ännu i dag om ni så önskar. Var så god ... detta är min bostad. Här äro mina två rum. Där ligger fru Rösslichs, min värdinna, bostad. Jag skall alltså visa er mina viktiga dokumenter, se hit! Från min sängkammare leder denna dörr ut till två alldeles tomma rum, vilka äro att hyra. Se här ... se er ordentligt omkring ...»

Svidrigailov bebodde två tämligen stora rum. Dunetjka såg sig misstänksamt omkring, men kunde inte varken i rummens anordning eller utseende upptäcka något misstänkt, ehuru nog något sådant kunde spåras i rummens läge mellan två alldeles obebodda lägenheter. För att komma in till dem, måste man nämligen gå över tvenne tomma rum tillhörande värdinnans lägenhet. Från sängkammaren visade han Dunetjka, i det han öppnade dörren, den likaledes tomma lägenheten, som var att hyra. Dunetjka blev stående på tröskeln utan att förstå, varför han visade henne allt detta. Men Svidrigailov skyndade sig att förklara henne det.

»Se här, här ser ni två stora rum. Ser ni dörren, den är låst. Bredvid dörren står en stol, den enda, som finns därinne. [ 398 ]Jag har hämtat ut den från min bostad, för att kunna lyssna bekvämare. Där alldeles bakom dörren står Sofie Semjonovnas bord, vid vilket båda sutto och talade med varandra. Två aftnar har jag suttit och lyssnat på den där stolen, var gång i två timmars tid ... jag har alltså varit i tillfälle att få veta åtskilligt eller vad tror ni?»

»Ni har alltså lyssnat?»

»Ja, jag lyssnat; kom nu in till mig, här kan man inte en gång sätta sig ned.»

Han förde Avdotja Romanovna tillbaka till sitt yttre rum, som han begagnade till salong, och inbjöd henne att taga plats. Själv satte han sig vid bordets andra ände åtminstone på avstånd från henne, men i hans ögon måste redan den eld börjat lysa, som fordom förskräckte Dunetjka så mycket, ty hon for tillsammans och såg sig omkring nästan utan att vilja det. Hon ämnade uppenbarligen icke visa något misstroende. Men rummens ensliga läge förskräckte henne. Hon skulle just fråga, om icke värdinnan åtminstone var hemma, men gjorde det icke ... av stolthet. Dessutom var hennes hjärta fullt av smärta, som utträngde bekymren för hennes egen säkerhet. Hon led outsägliga kval.

»Där är ert brev», började hon, i det hon lade det på bordet ... »Är det möjligt, vad ni där skrivit? Ni anspelar på en förbrytelse, som min bror skulle ha begått. Anspelningen är för tydlig för att ni skulle kunna förneka den. Jag vill underrätta er, att jag redan hört något rörande denna galenskap och att jag inte tror ett enda ord därav. Det är en nedrig och löjlig misstanke. Jag känner hela historien, vet också var och hur den uppkommit. Ni kan inte ha några bevis. Ni lovar sådana ... tala alltså. Men jag säger er på förhand, att jag inte kommer att sätta någon tro därtill.»

Dunetjka talade fort och häftigt, blodet steg henne åt huvudet.

»Om ni inte tror något av det jag skrivit till er hade ni inte kommit hit. Varför har ni då kommit hit? Bara av nyfikenhet?»

»Plåga mig inte, tala, tala!»

»Man måste medgiva, att ni är en modig flicka. Vid Gud, jag trodde, att ni skulle taga herr Rasumichin med er, men han var varken med er eller i er närhet; jag har sett mig noga omkring. Det är djärvt! Ni ville alltså skona Rodion Romanovitj. För övrigt är allt som ni gör himmelskt... Vad er bror angår, ja, vad skall jag säga? Ni har ju nyss sett honom ... finner ni honom?»

»Hans utseende måtte väl ej vara ert enda bevis?»

[ 399 ]»Nej, alldeles inte, jag stöder mig på hans egna ord. Han har kommit hit till Sofie Semjonovna två aftnar å rad. Jag har redan sagt er, var de sutto. Han har avlagt en fullständig bikt ... han är en mördare. Han har med en yxa slagit ihjäl en gammal ämbetsmannahustru, en pantlånerska, hos vilken han belånat några småsaker, har även mördat hennes syster Lisaveta, som kom in medan han höll på att plundra. Allt detta har han ord för ord berättat Sofie Semjonovna, som endast känner hemligheten utan att varken direkt eller indirekt ha deltagit i mordet, tvärtom, hon ryste även tillbaka alldeles som ni nu. Lugna er, hon förråder honom inte.»

»Det är inte möjligt!» mumlade Dunetjka med likbleka läppar och dragande efter andan ... »Det är inte möjligt, det finns inte den ringaste orsak ... ingen orsak ... det är lögn, lögn!»

»Han har plundrat henne ... det är orsaken. Han har tagit penningar och värdesaker, men efter vad han själv säger, har han inte gjort bruk varken av det ena eller andra utan gömt dem någonstans under en sten. Men endast därför, att han inte vågade använda dem.»

»Är det tänkbart, att han skulle ha stulit och plundrat; att han ens kunnat tänka därpå?» utropade Dunja och sprang upp. »Ni känner honom, har sett honom? Är det möjligt, att han är en tjuv?»

Hon tycktes vilja besvärja Svidrigailov att tro honom oskyldig; all hennes ångest var försvunnen.

»Avdotja Romanovna, det finns ju tusende kombinationer och möjligheter. Tjuven stjäl och vet, att han är en skurk. Jag har hört talas om en adelsman, som rövat posten; vem vet, kanske trodde han sig ha utfört någonting storartat! Naturligtvis skulle jag ej heller trott det, om någon berättat det för mig, men jag måste tro mina egna öron. Han har också förklarat alla sina skäl för Sofie Semjonovna. Hon trodde ej i början sina egna öron, men sina ögon måste hon tro: han talade ju om allt för henne i egen person.»

»Vilka voro då dessa skäl?»

»Det är en lång historia, Avdotja Romanovna. Hur skall jag uttrycka mig ... det är en underlig, egendomlig teori, ungefär som om jag ville säga, att en förbrytelse kan vara tillåten, när ändamålet berättigar därtill. Den kan vara tillåten, när hundratals goda handlingar spirat upp ur en enda dålig. Detta har varit hans tanke. Det är naturligtvis outhärdligt för en ung, begåvad man, som är gränslöst egenkär, att veta, att han till exempel bara behöver tretusen rubel för att svinga sig upp och förändra hela sin framtid, men att dessa tretusen tyvärr [ 400 ]fattas honom. Lägg härtill: förbittring på grund av svält, en usel bostad, slitna kläder, det tydliga beviset för hans dåliga sociala ställning och till på köpet hans mors och systers fattigdom! Men högfärd och stolthet ha troligtvis varit hans förnämsta bevekelsegrunder. Möjligt är ju också, att ädlare känslor ... ja, Gud vet, hur det förhåller sig. Jag fördömer honom ej, tro ej det. En teori, som han själv har bildat, sammanhänger också därmed; enligt denna skulle människorna indelas å ena sidan i verktyg och å andra i utvalda naturer. I betraktande av de senares överlägsna ställning är ingen lag skriven för dem. De skriva i stället lagar för de andra, för de så kallade verktygen. Une théorie comme une autre. Napoleon har nämligen haft stort inflytande på honom och han har dragit den slutsatsen, att snillrika personer inte tveka att begå ett brott, utan skrida framåt utan betänkande. Han tycks inbilla sig, att han själv hör till de få utvaldas krets. Han har lidit mycket och lider ännu vid den tanken, att han visserligen förstått uppställa en teori, men att han ej utan betänkande förmådde överskrida gränsen. För en ung man med egenkärlek är detta nedstämmande, synnerligast i vår tid ...»

»Men hans samvete? Ni frånkänner ju honom all moralisk känsla. Tillhör han deras antal, som ...»

»Ah, Avdotja Romanovna, nu har allt inom honom råkat i förvirring. Vi ryssar ha ju en expansiv natur liksom vårt land och äro mycket böjda för det fantastiska och religiösa. Men att ha en expansiv natur utan att äga framstående snille ... det är en olycka. Men ni känner mina åsikter, jag fördömer ingen. Vi talade ju ofta därom i trädgården, på terrassen. Ni förebrådde mig ofta denna expansivitet. Vem vet, kanske var det samtidigt, som er bror låg på sin soffa och övertänkte sina planer. Emellertid befläckar jag inte själv mina händer. Det hör till mina principer. Vi ha ju förr ofta talat om den saken. Då hade jag till och med den lyckan att väcka ert intresse ... Men ni blir så blek, Avdotja Romanovna.»

»Jag känner denna teori, jag har läst hans avhandling om människor, för vilka allt är tillåtet ... Rasumichin har givit mig den.»

»Rasumichin? Er brors avhandling? Den hade jag inte reda på. Den måste vara intressant. Men varthän ämnar ni er, Avdotja Romanovna?»

»Jag vill tala med Sofie Semjonovna?», sade Dunja med svag röst. »Vilken väg skall man gå för att komma in till henne? Hon är kanske redan hemkommen. Jag vill strax tala med henne. Kanske ...»

[ 401 ]Avdotja Romanovna tystnade, ty hon förmådde ej säga något mera.

»Sofie Semjonovna kommer ej hem förrän sent i kväll, eljest hade hon redan varit här.»

»Ah, du ljuger! Jag förstår det tydligt. Allt vad du sagt är osanning ... det är lögn alltsammans! ... Jag tror dig icke!» utropade Dunja utom sig. Hon hade förlorat all besinning och var nära att falla i vanmakt.

»Avdotja Romanovna, vad fattas er! Lugna er! Här är vatten!»

Han stänkte några droppar vatten i hennes ansikte och hon återvann självbehärskningen.

»Verkan var för stark», mumlade Svidrigailov och rynkade pannan. »Avdotja Romanovna, ni kan vara fullkomligt lugn. Kom ihåg, att ni har vänner. Vi skola rädda honom, befria honom. Vill ni, att jag skall fly till utlandet med honom? Jag har pengar; inom tre dagar skaffar jag ett pass. I framtiden kan han gottgöra vad han brutit. Måhända blir han oaktat allt detta ändå en stor man ... Nå, känner ni ej, att ni är bättre?»

»Usling ... du hånar mig! Släpp mig!»

»Men varthän ämnar ni er?»

»Till honom. Var är han? ... Ni vet det. Varför är denna dörr stängd? Vi kommo ju hit genom denna dörr, men nu är den stängd. När skedde det?»

»Jag kunde inte riskera, att vårt samtal skulle höras av någon annan. Jag hånar er inte alls. Varthän ämnar ni er i detta tillstånd? Ni kommer att göra honom vansinnig och han skall utlämna sig själv. Han är redan misstänkt och förföljd. Ni skulle ej göra annat än förråda honom. Vänta blott. Jag har nyss sett och talat vid honom. Ännu kan han räddas. Sätt er ned, så skola vi tillsammans överlägga, vad som är att göra. Det är bara av denna orsak som jag uppmanat er att komma till mig för att i grund undersöka saken. Sätt er nu!»

»På vilket sätt vill ni rädda honom? Kan han ens räddas?»

Dunja satte sig. Svidrigailov ryckte sin stol närmare hennes.

»Det beror alltsammans av er, endast och allenast av er», började han, varvid hans ögon fingo en olycksbådande glans.

Dunja studsade av förskräckelse och drog sig längre tillbaka. Svidrigailov darrade.

»Ja ... ett ord av er, och han är räddad! Jag ... jag vill rädda honom. Jag har penningar och vänner, jag skaffar pass, ett till honom och ett till mig. Jag har vänner, som äro mycket inflytelserika. Jag skall även taga pass för er och er mor. Inte behöver ni Rasumichin? Även jag älskar er ... oändligt. Låt mig kyssa fållen av er klänning, jag bönfaller er därom! [ 402 ]Säg: gör det ... och jag skall göra det. Allt vill jag göra, även det omöjliga. Vad ni tror, det vill även jag tro. Jag kan allt, allt! Se inte på mig på det sättet. Vet ni ej, att ni dödar mig ...!»

Hans rörelse var så stark, att han nästan höll på att falla i vanmakt. Dunja sprang upp och rusade mot dörren.

»Öppna, öppna!» ropade hon. »Öppna! Finns ingen därute, som hör mig?»

Svidrigailov hade emellertid lugnat sig och reste sig nu från sin plats. Ett elakt och hånfullt leende vanställde hans ansikte.

»Ingen är hemma», sade han i långsam ton. »Värdinnan har gått ut och ni ropar förgäves. Ni retar upp er till ingen nytta.»

»Var är nyckeln? Gemene usling, öppna genast dörren!»

»Jag har tappat nyckeln och kan inte finna den.»

»Ah ... således vill ni bruka våld!» utropade Dunja, blek som döden, och flydde till ett hörn, där hon hastigt drog ett närstående bord framför sig. Hon skrek ej, men ögonen voro som fastvuxna vid hennes bödel och hon gav uppmärksamt akt på honom. Svidrigailov rörde sig ej. Han stod mitt emot henne i andra ändan av rummet. Han var ännu blek och det hånfulla leendet lekte ännu på hans läppar.

»Ni talade nyss om att bruka våld, Avdotja Romanovna. Om jag verkligen har för avsikt att göra det kan ni väl föreställa er, att jag tagit mina försiktighetsmått. Sofie Semjonovna är inte hemma. Fem stängda rum skilja er från Kapernaumovs bostad. Jag är allra minst dubbelt så stark som ni och har intet att frukta, ty ni kan efteråt inte ens beklaga er; eller vill ni förråda er bror? Ingen skulle tro er. Ty i vilken avsikt skulle väl en ung flicka besöka en ensam man i hans bostad. Till och med om ni skulle uppoffra er bror, kunde ni ingenting bevisa.»

»Skurk!» viskade Dunja med avsky.

»Gärna för mig! Efter min personliga övertygelse har ni alldeles rätt ... mitt uppförande är nedrigt. Jag kan försäkra er, att ni inte alls behöver hysa några samvetsskrupler, om ni skulle besluta er för att ... frivilligt rädda er bror. Ni har i så fall endast böjt er för omständigheterna ... för övermakten, om ni nödvändigt vill begagna er av det uttrycket. Tänk noga efter! Er broders och moders öde vilar i era händer. Jag skall vara er slav ... hela mitt liv ... här vill jag vänta.»

Svidrigailov satte sig på soffan ett litet stycke från Dunja. Hon kunde ej hysa någon tvekan rörande det beslut han fattat. Dessutom kände hon honom ...

[ 403 ]Plötsligt drog hon fram en revolver ur fickan, spände hanen och lade den framför sig på bordet.

Svidrigailov sprang upp.

»Ah, är det på det viset!» utropade han förvånad med ett otäckt leende. »Det förändrar saken hela och hållet, Avdotja Romanovna. Det underlättar saken mycket för mig. Har ni fått den där revolvern av herr Rasumichin? Nej, jag ser att den tillhör mig. Det är en gammal bekant, som jag länge sökt efter. Våra skjutövningar nere på landet ha således inte varit utan nytta.»

»Det är inte din revolver, utan Marfa Petrovnas. Henne har du mördat, usling! Du ägde ingenting i hennes hus. Jag tog den, då jag anade, hur långt du skulle gå. Försök inte att taga ett enda steg, ty då dödar jag dig.»

Dunja var utom sig. Hon siktade mot honom med vapnet.

»Nå, hur skall det gå med er bror? Jag frågar bara av nyfikenhet», sade Svidrigailov, utan att dock komma närmare.

»Anklaga honom, om du har lust. Kom inte närmare, ty då skjuter jag! Du har blandat gift åt din hustru. Jag vet, att du är själv en mördare.»

»Är ni verkligen säker på, att jag har förgiftat Marfa Petrovna?»

»Ja, du har själv antytt det. Du har bestämt gjort det ... Jag vet, att du reste till staden för att hämta giftet ... du hade det i beredskap. Du är en skurk!»

»Även om det vore sanning, skulle jag endast ha gjort det för din skull. Du var den enda orsak, för vilken jag skulle ha varit brottslig.»

»Du ljuger! Jag har alltid ... alltid hatat dig.»

»Avdotja Romanovna, ni glömmer, att ni under ganska lång tid tyckte bra om mig; det var, då ni hoppades omvända mig ... jag såg det i era ögon. Kommer ni ihåg den där månskensaftonen, då näktergalen sjöng?»

»Du ljuger, du ljuger!»

Hennes ögon blixtrade av harm.

»Ljuger jag! Nå, har du lust att påstå det, så gärna för mig. Sådant där bör man inte påminna kvinnorna om.» Han skrattade. »Jag vet, att du skall skjuta mig, min vilda kattunge; nå, så skjut då!»

Dunja höjde revolvern och såg på honom. Hon var likblek, de stora, svarta ögonen gnistrade och läpparna darrade. Hennes beslut stod fast. Hon väntade endast på en avgörande rörelse av honom. Han hade aldrig sett henne så skön som nu. Den eld, som i denna stund glödde i hennes ögon, tycktes bränna honom och hans hjärta sammandrogs krampaktigt.

[ 404 ]Han tog ett steg framåt och hon sköt. Kulan vidrörde hans hår och flög in i väggen. Han stannade och skrattade ljudlöst.

»Getingen har stuckit! Siktat rakt på huvudet ... Vad är det? ... Blod?» Han tog en näsduk ur fickan för att avtorka blodet, som droppade från den högra tinningen. Sannolikt hade kulan rispat huden. Dunja sänkte revolvern. Hon kände sig förvirrad och tycktes knappt veta, vad hon hade gjort.

»Skjut ni en gång till! Jag väntar», sade Svidrigailov med låg röst och log dystert. »Skynda er, eljest lyckas jag kanske gripa er, innan ni spänt hanen!»

Dunja studsade, spände hanen och höjde åter revolvern.

»Låt mig gå!» utropade hon förtvivlad. »Jag svär, att jag skjuter ännu en gång... jag ... dödar er.»

»Nå, vad mer? ... På tre stegs avstånd är det väl inte svårt att träffa mig. Men om ni inte dödar mig ... så ...» Hans ögon gnistrade och han gick ett par steg emot henne.

Dunetjka sköt, men ... skottet klickade.

»Illa laddat. Skadar inte. Sätt på en ny knallhatt, jag väntar.»

Han stod på två stegs avstånd från henne och såg på henne med lidelsefulla blickar. Dunja förstod, att han hellre ville dö än låta henne slippa undan och ...

»Naturligtvis dödar jag honom på två stegs avstånd», tänkte hon.

Plötsligt kastade hon bort revolvern.

»Ni kastar bort den!» utropade Svidrigailov och drog ett djupt andetag. Blodet strömmade åt hans huvud, och det var icke endast därför, att faran för livet var överstånden — på detta tänkte han föga i denna stund. Det var snarare en befrielse från en annan känsla, ett tungt själskval, som han ej ens var i stånd att rätt göra sig reda för.

Han trädde fram till Dunja och slog armen kring hennes liv. Hon gjorde intet motstånd, men såg på honom med bönfallande blickar. Han ville säga något, ty hans läppar rörde sig, men intet ljud hördes.

»Låt mig gå!» sade Dunja bedjande.

Svidrigailov darrade. Hennes röst ljöd helt annorlunda än förr.

»Du älskar mig således ej?» sporde han med låg röst.

Dunja skakade på huvudet.

»Och ... du skall aldrig komma att älska mig?»

»Aldrig!»

En förfärlig, tyst strid utkämpades i Svidrigailovs själ. Sedan släppte han henne, nalkades fönstret och blickade ut. Ett par ögonblick förflöto sålunda.

[ 405 ]»Där är nyckeln! Tag den, skynda er bort!»

Han tog upp den ur fickan och lade den bakom sig på bordet utan att vända sig om ...

Dunja nalkades bordet för att taga nyckeln.

»Skynda, skynda!» upprepade Svidrigailov utan att vända sig om och utan att göra den minsta rörelse. Men detta »skynda!» hade ett skräckinjagande ljud.

Dunja förstod faran, ryckte nyckeln till sig och sprang till dörren, öppnade den hastigt och störtade ut ur rummet. En minut senare befann hon sig halvt medvetslös på bron, varefter hon avlägsnade sig med snabba steg.

Svidrigailov kvarstod några minuter vid fönstret. Sedan vände han sig om och förde handen över pannan. Hans ansikte upplystes av ett sällsamt leende, ett sorgset, matt, förtvivlat leende. Det till hälften torkade blodet hade fläckat hans hand. Han betraktade det harmset, doppade en handduk i vatten och tvättade sin panna. Plötsligt varseblev han revolvern, som Dunja kastat ifrån sig. Han tog den i handen och betraktade den. Det var en liten trepipig fickrevolver av gammal konstruktion; den var ännu laddad. Han stoppade den i fickan, tog sin hatt och gick ut.

VI.

Hela denna afton ända till klockan tio vandrade han från det ena värdshuset till det andra. På ett av dessa fann han Katja och positivgossen, vilka föredrogo en visa om »skurkar och tyranner». Han undfägnade såväl Katja som positivspelaren, ja, ett helt sångsällskap, några lakejer och skrivare. Dessa senare, som tilldragit sig hans uppmärksamhet på grund av sina sneda näsor och slokiga hattar, förde honom till en trädgårdslokal, varest han betalade entré för hela sällskapet. Trädgården bestod av en treårig gran och tre buskar. Te och öl serverades. En kör av gatsångare och en halvrusig tysk från München, en slags harlekin med röd näsa, roade publiken. Skrivarna började ett gräl med några ämbetsbröder och de hade nära på kommit i luven på varandra. Svidrigailov valdes till skiljedomare. En kvart hörde han på dem, men de skreko så, den ena över den andra, att det icke var möjligt att begripa det ringaste. Det handlade om en stulen tesked. Saken började att bliva invecklad; äntligen betalade Svidrigailov skulden, stod upp och gick sin väg. Klockan var omkring tio. Själv hade han icke druckit annat än en kopp te. Aftonen var kall och himmelen mulen; från alla kanter drogo sig tjocka, [ 406 ]svarta moln tillsammans. Slutligen utbröt ovädret, åskan dundrade och regnet störtade ned i floder från himmelen. Blixt följde på blixt. När han kom hem, var han genomvåt. Han öppnade skrivbordet och tog fram penningarna samt rev sönder några papper. Därefter ämnade han byta om kläder, men då han såg, att ovädret och regnet fortforo, brydde han sig icke därom, utan tog sin hatt och gick ut utan att låsa dörren efter sig. Han gick direkt till Sonja. Hon var hemma.

Fyra av Kapernaumovs små barn voro hos henne och drucko te. Hon tog emot Svidrigailov tyst och vördnadsfullt, såg förundrad på hans genomvåta kläder, men gjorde ingen anmärkning. Barnen blevo förskräckta och sprungo ut ur rummet.

Svidrigailov satte sig vid bordet och bad Sonja taga plats bredvid sig. Hon efterkom tyst hans önskan.

»Sofie Semjonovna», sade Svidrigailov, »jag reser kanske snart till Amerika ... Sannolikt se vi varandra aldrig mera, och jag har kommit hit emedan jag har åtskilligt att uppgöra med er. Ni har väl varit hos den där damen. Jag vet, vad hon har sagt, så ni behöver ej upprepa det för mig. Vad edra systrar och er lille bror beträffar, ha de fått en god plats och deras penningar äro säkert deponerade. Här är kvittot; det är bäst att ni gömmer det. Vidare lämnar jag er tre femprocents banknoter till ett belopp av tretusen rubel. Dem skall ni behålla för egen räkning. Ni har behov av dem, ty ni får inte längre leva såsom ni hittills levat.»

»Jag är överväldigad av edra välgärningar mot mig och de små» ... började Sonja hastigt ... »att om jag också förefallit er vara föga tacksam, så ber jag er, att ...»

»Tyst, säg ingenting mer!»

»För dessa penningar, Arkadij Ivanovitj ... är jag så innerligt tacksam, men jag behöver dem ej. Nu, då jag är ensam, kan jag nog slå mig igenom. Tro inte, att det är otacksamhet! Men om ni vill göra en god gärning med dessa penningar, så ...»

»De äro er tillhörighet, Sofie Semjonovna, och jag ber er taga dem utan invändningar, ty min tid är kort. Ni behöver dem. Rodion Romanovitj har två vägar att gå: antingen skjuter han sig en kula för pannan eller också far han till Vladimir[1].» Sonja såg på honom och började darra. »Bliv ej orolig. Han har själv sagt mig allt och jag ämnar inte tala om det för någon. Ni hade ganska rätt däruti, att han bör angiva sig själv. Det blir fördelaktigast för honom. Om han nu reser till Sibirien skall ni ju följa honom, inte sant? Så är det ju, [ 407 ]eller hur? Och om så är, behöver ni pengar, förstår ni? För hans skull behöver ni dem. När jag lämnar dem åt er är det precis detsamma som om jag lämnade dem åt honom. Dessutom har ni ju också lovat att betala er mors skuld till Amalia Lippewechsel. Det hörde jag själv. Varför åtager ni er på ett så obetänksamt sätt dylika förpliktelser? Skulden till detta tyska fruntimmer angår ju inte er. På det sättet duger det ej att vandra genom världen. Om någon således skulle fråga er ... i morgon eller övermorgon ... så tala inte om att jag har varit hos er, visa inte pengarna och säg ej, att jag givit er dem. Och nu ... farväl!» Han reste sig upp. »Hälsa Rodion Romanytj. Apropå, låt Rasumichin tillsvidare gömma era pengar. Känner ni Rasumichin? Ja, det gör ni naturligtvis. Han är ingen dålig karl. Lämna dem åt honom i morgon ... eller när tiden är inne, men göm dem väl till dess.»

Sonja sprang upp och såg på honom med ängsliga blickar. Pion ville gärna framställa några frågor, men visste ej, hur hon skulle begynna.

»Vill ni verkligen gå ut ... nu ... i ett sådant regnväder?»

»När man ämnar sig till Amerika, får man inte vara rädd för litet regn, ha, ha! Farväl, Sofie Semjonovna, min lilla duva! Jag önskar er ett långt liv. Ni är nödvändig för andra. Ja ... säg Rasumichin, att jag bett er hälsa till honom. Säg: Arkadij Ivanovitj Svidrigailov har bett mig hälsa till er! Glöm det ej!»

Han gick och Sonja stannade kvar förvånad, förskräckt och med en dunkel, tryckande misstanke i sitt hjärta.

Sedermera erfor man, att Svidrigailov samma afton gjort ett ännu mera excentriskt och oväntat besök. När klockan felade tjugo minuter i tolv, infann han sig hos sin fästmös föräldrar i deras bostad vid Vasilij-Ostrov på tredje linjen vid lilla prospektet. Det dröjde länge, innan han kunde bulta upp någon, och hans oväntade uppträdande förorsakade stor förvirring. Men Arkadij Ivanovitj var, när han ville, en man med det mest förtrollande sätt, så att deras tro att han fått sig ett rus någonstans snart försvann. Den barmhärtiga och förståndiga husmodern rullade sin sjuklige mans rullstol in i mottagningsrummet och började enligt sin vana överhopa sin blivande svärson med frågor. (Hon framställde aldrig någon fråga direkt, utan började alltid med att småleende gnugga händerna, och om hon ville veta något bestämt, t. ex. till vilken tid Arkadij Ivanovitj godhetsfullt ville utsätta bröllopet, så började hon med de nyfiknaste frågor rörande Paris och hovlivet därstädes, till dess hon efter långa omvägar slutligen hamnade på tredje linjen på Vasilij-Ostrov). [ 408 ]Vid ett annat tillfälle skulle han naturligtvis med stor vördnad hört på hennes prat, men nu var han mycket otålig och fordrade att strax få träffa sin fästmö, ehuru man sagt honom, att hon redan gått till sängs. Fästmön måste in; Arkadij Ivanovitj meddelade henne strax, att han av särdeles tvingande skäl var tvungen att resa bort och att han därför hade med sig femtusen rubel i diverse sedlar, som hon måste taga emot som gåva, emedan han länge föresatt sig att skänka henne denna lilla summa före giftermålet. Någon vidare logisk förbindelse mellan denna gåva, hans plötsliga avresa och nödvändigheten att besöka henne vid midnattstid och i regnväder framgick icke av hans förklaring, men icke desto mindre avlöpte allt utan den ringaste invändning. Till och med de sedvanliga ah- och åh-frågorna av oro och förundran voro ovanligt undertryckta. I stället voro tacksamhetsbetygelserna så mycket eldigare och bekräftades slutligen genom den högeligen förnuftiga moderns tårar.

Arkadij Ivanovitj steg äntligen upp, log, kysste sin fästmö och smekte hennes kind, sade, att han snart skulle komma tillbaka och då han i hennes ögon läste ett slags barnslig nyfikenhet blandad med en allvarlig, stum fråga, blev han åter tankfull, kysste henne ännu en gång och tänkte med förargelse i hjärtat på, huru hans gåva strax skulle tagas i förvar av den förståndigaste bland mödrar. Han tog avsked och lämnade alla i ovanligt upprörd sinnesstämning. Men modern fann snart en förklaring för vad som förefallit mest oförklarligt och bevisade, att Arkadij Ivanovitj var en stor man, överhopad med viktiga bestyr, en man med höga förbindelser och mycket rik ... det vore då icke underligt om han, som hade så mycket att tänka på, företog en resa och skänkte bort penningar. Det föreföll visserligen mycket excentriskt, att han kom till dem alldeles genomvåt; men engelsmännen t. ex. plägade vara mycket mera excentriska. Över huvud taget brukade förnäma personer ej fästa avseende vid vad andra människor tänkte eller sade om dem, det brukade alldeles icke genera dem. Huvudsaken vore, att man ej lät ett ord härom undslippa sig, ty Gud vet, vad då kunde hända, utan fort bringa penningarna i säkerhet. Det bästa av alltsammans var, att Fedoszja under hela tiden ej lämnat köket, och så skulle man akta sig för att den där spårhunden, fru Rösslich, ej fick nys om saken o. s. v. Man satt tillsammans och viskade till klockan två på natten; fästmön hade långt förut ledsen och mycket fundersam gått till sängs.

Svidrigailov passerade vid midnatt över bron och tog vägen åt Petersburgssidan. Regnet hade upphört, men vinden tjöt. [ 409 ]Han började frysa och under en minut såg han med en viss nyfikenhet, liksom frågande, ned i Nevans mörka vatten. Men snart blev det honom för kyligt och han vände sig om och tog riktningen mot ... *prospektet. Han hade redan gått ett långt stycke fram efter det ändlösa *prospektet, stapplande mot de framspringande trätrapporna, men tröttnade icke att söka något på *prospektets högra sida. Han hade en gång, då han rest förbi, lagt märke till ett stort värdshus i en träbyggning, namnet var, om han rätt kom ihåg, någonting likt Adrianopel. Riktigt, han hade icke misstagit sig. Värdshuset var i denna öde trakt en så framstående punkt, att man till och med i djupaste mörker icke kunnat förfela det. Han befann sig framför ett långt, av ålder svartnat trähus, i vilket trots den sena timman ännu ljus lyste och människor rörde sig fram och tillbaka. Han gick in och frågade en i korridoren sittande, sluskigt klädd uppassare, om han kunde få ett enskilt rum. Uppassaren mönstrade honom och förde honom genom korridoren till en trång, liten kammare, som låg inklämd under en trappa. Något annat fanns ej ledigt; alla voro upptagna. Upppassaren såg frågande på honom.

»Kan jag få te?» frågade Svidrigailov.

»Ja.»

»Vad har ni mera?»

»Kalvstek, brännvin och all möjlig slags kall mat.»

»Giv mig kalvstek och te.»

»Ingenting annat?» frågade uppassaren med någon förvåning.

»Nej, nej.»

Karlen avlägsnade sig med sviken förhoppning.

»Det här stället borde jag förr haft reda på», tänkte Svidrigailov. »Sannolikt ser jag ut, som om jag nyss anlänt från ett kafé chantant och där upplevat några äventyr. Det skulle vara intressant att ha reda på, vad det är för människor, som komma hit och som bruka tillbringa natten här.»

Han tände ett ljus och såg sig om. Rummet var så litet, att det till och med var för lågt för hans längd. Det hade blott ett fönster. Sängen var smutsig. Ett målat bord och en stol upptogo nästan hela rummet, väggarna utgjordes av hoptimrade bräder, beklädda med trasiga tapeter av en obestämd färg. En del av väggen och taket sluttade, men det var trappans skull. Svidrigailov ställde ljuset på bordet, satte sig på sängen och försjönk i djupa tankar. En underlig, oavbruten viskning i grannens rum väckte slutligen hans uppmärksamhet. Han reste sig upp, höll handen för ljuset och såg en springa, genom vilken ljussken inträngde. Han såg genom springan och varseblev i ett annat litet rum två män, av vilka den ene [ 410 ]stod i skjortärmarna mitt på golvet. Han hade intagit en talares ställning med utspärrade ben för att ej förlora jämvikten. Slog sig med handen för bröstet och förebrådde den andre i patetisk ton, att han icke ägde någon rang, att han själv varit den, som dragit upp honom ur smutsen och att han kunde jaga bort honom, när han ville. Vännen, som sålunda blev överhopad med förebråelser, satt på en stol och liknade en människa, som vill rysa men icke kan, han betraktade talaren med slöa blickar och hade synbarligen ingen aning om talets innehåll. På bordet stod ett nedbränt ljus, en nästan tömd brännvinsflaska, bröd, gurkor och ett tekök. Svidrigailov lämnade snart sin observationspunkt och satte sig på sin säng.

Uppassaren, som återvände med te och kalvstek, kunde ej återhålla sig från att fråga: »Befaller herrn något mera?» Men då han för andra gången fått ett nekande svar, avlägsnade han sig slutligen. Svidrigailov drack ett glas te för att bliva varm, men kunde icke äta. Ett feberanfall var synbarligen i antåg. Han avtog sina båda rockar, svepte in sig i täcket och lade sig på sängen. Han var förargad. Det hade allt varit bättre, om jag nu varit frisk, tänkte han. Rummet var kvavt, ljuset flämtade, stormen ven omkring knutarna och i en vrå av rummet hördes en råtta gnaga. Han låg och drömde och den ena bilden jagade den andra. Han försökte fästa sina tankar på ett visst föremål, men det lyckades ej. »Utanför fönstren är troligtvis en trädgård belägen ...» tänkte han. »Jag hör träden susa. Jag tycker inte om att höra trädens sus om natten, då det stormar och är mörkt. Det är ett avskyvärt ljud.» Han påminde sig, att då han gått förbi Petrovskij-parken, hade en obehaglig käsla bemäktigat sig honom. Sedan tänkte han på bron och Nevafloden och han kände samma rysning, som när han såg ned i Nevans vatten. »Jag har aldrig tyckt om vatten, inte ens i landskap», tänkte han vidare och måste le åt det besynnerliga infallet; »nu borde dock allt vad som angår estetik och komfort vara mig likgiltigt, men likväl är jag nosgrann som ett vilt djur, vilket också söker sig en plats ... under liknande omständigheter ... Jag borde hellre vikit in i Petrovskij, men där förekom mig allt så mörkt och så kallt, hu, hu! Som om det nu handlade om att göra sig det så angenämt som möjligt! Varför släcker jag då inte ut ljuset?» (Han blåste ut det.) »Mina grannar ha också gått till vila», tänkte han, då han ej längre såg något ljus lysa genom springan. »Nu vore det ett gynnsamt tillfälle för dig, Marfa Petrovna, att visa dig. Tid och rum passa just därför. Men nu vill du inte komma ...»

[ 411 ]Plötsligt föll det honom in, att han i dag före sitt attentat mot Dunetjka hade anbefallt Raskolnikov att anförtro systern i Rasumichins vård. »Antagligen gjorde jag det, som också Raskolnikov insåg, endast för att förarga mig själv. Han är en skälm, den där Raskolnikov! Har lagt mycket på sina skuldror, har genomgått mycket. Om han kan draga sig ur klämman, kan det kanske bliva något av honom. Emellertid hänger han alltför mycket fast vid livet. I den punkten äro de alla ... fega stackare. Fan i våld med dem, vad angår det mig, må han göra, vad han behagar!»

Han kunde icke somna. Tid efter annan visade sig Dunetjkas gestalt för honom och han genombävades av en rysning. »Nej, bort med henne», tänkte han, »hellre allt annat. Hur besynnerligt och löjligt är det inte, att jag aldrig känt hat mot någon, inte ens känt något behov av att hämnas på någon. Är det inte ett dåligt, mycket dåligt tecken! Ej heller har jag varit någon vän av split och strid, råkar sällan i vrede ... även det är ett dåligt tecken. Och vad har jag inte lovat henne allt ... fy tusan! Och ändå hade hon kanske kunnat göra mig till en annan människa ...» Han tystnade och bet tillsammans tänderna. Dunetjkas bild trädde åter fram för honom, sådan hon stod där efter det första skottet dödsblek och darrande med sänkt revolver; han hade kunnat gripa henne två gånger och hon skulle ej förmått röra en hand till sitt försvar. Hade han icke själv väckt henne till besinning. Han erinrade sig, huru han i detta ögonblick verkligen känt medlidande för henne, huru hans hjärta sammanpressats av smärta ... »Ah! ... Bort för tusan, bort med dessa tankar, bort, bort! ...»

Han började förlora medvetandet. Han föll i en orolig slummer och feberrysningarna övergåvo honom. Plötsligt tyckte han, att något sprang över hans hand, och strax därpå sprang det över det ena benet. Han spratt till. »Det var väl en råtta», tänkte han. »Det kommer sig naturligtvis därav, att jag har låtit köttet stå på bordet ...» han kände ej den ringaste lust att stiga upp och jaga bort den. Men plötsligt kände han åter något, som sprang över benet. Han sprang upp och tände ljus. Darrande av feberrysningar lutade han sig över sängen, men kunde ingenting se. Sedan ryckte han till sig täcket och skakade det, och då hoppade en råtta på lakanet. Han fångade den; men den sprang ej ned från sängen, utan for omkring i sicksack, smög sig mellan hans fingrar och tog slutligen sin tillflykt under huvudgärden. Han kastade undan huvudkudden och tyckte genast, att ett föremål sprang [ 412 ]upp på hans bröst och smög sig ned på hans rygg under skjortan. Han blev så förskräckt, att han — vaknade. Det var mörkt och han låg i sängen, insvept i täcket. Stormen rasade fortfarande därute »Fy, så äckligt det är», tänkte han förargad.

Han steg upp och satte sig på sängkanten med ryggen mot fönstret. Den fuktiga luften slog in i rummet, varför han svepte sängtäcket omkring sig. Han satt där i mörkret utan att tänka på något. Men snart uppsteg den ena drömbilden efter den andra hos honom; tankar utan begynnelse och slut, utan sammanhang drogo genom hans hjärna. Slutligen föll han i en lätt dvala. Plötsligt började han känna en oemotståndlig och fantastisk längtan efter blommor. Idel blommor fyllde hans fantasi. Ett tjusande landskap visade sig för hans syn. Det var en klar och varm dag, en pingstdag. Han såg en rik, yppig villa i engelsk stil, omgiven av doftande blomsterparterrer. Verandan var övertäckt av slingerväxter och uppfylld med rosor; den ljusa, svala trappan var belagd med mjuka, dyrbara mattor och prydd med sällsynta växter, som voro placerade i kinesiska vaser. Synnerligast fängslades han av några vita, fina narcisser, på ljusgröna, saftiga stänglar. De utbredde en stark, aromatisk doft. Han kunde knappt rycka sig lös från deras anblick. Slutligen steg han uppför trappan och trädde in i en stor och hög sal. Även här stodo blommor i fönstren, i de öppna dörrarna på terrassen ... över allt, vart han vände sina blickor. Golvet var bestrött med nyslaget, doftande gräs, fönstren voro öppna och ett lätt luftdrag susade genom rummet. Fåglarna slogo sina drillar utanför fönstren. Men mitt i salen, på ett bord, som var övertäckt med vit atlas, stod — en likkista. Denna kista var överdragen med vitt siden och omgiven av ett brett rysch samt omslingrad av blomstergirlander. En ung flicka vilade där, iklädd en vit tyllklänning och helt och hållet överhöljd av blommor. Hennes händer, som liknade marmor, voro lagda i kors över bröstet. Det utslagna, ljusa håret var infattat i en krans av rosor. Detta anletes stränga profil tycktes även vara mejslat i marmor Men i det leende, som vilade över de bleka läpparna, lästes en oändlig smärta, som ingalunda var barnslig, och en stum, hjärtgripande klagan. Svidrigailov kände denna unga flicka. Ingen helgonbild syntes, intet ljus brann vid denna kista, inga böner lästes för henne, som nu vilade. Den unga flickan var en självmörderska ... hon hade dränkt sig. Hon var endast fjorton år och hennes hjärta var redan krossat. En förfärlig olycka hade fyllt denna änglarena själ med skräck och fasa och höljt med oförtjänt skam hennes barnsliga medvetande, hade [ 413 ]avlockat henne förtvivlans sista rop, hade drivit henne ut i storm och mörker för att i döden bliva befriad från vanära...

Svidrigailov väcktes åter till klart medvetande, reste sig upp och satte sig vid fönstret, som han öppnade. Den kalla vinden genomisade honom. Utanför fanns verkligen en trädgård, ett slags förlustelseställe. Regndroppar slogo in genom fönstret från trädgrenarna och det var mörkt som i graven runt omkring. Omkring fem minuter stödde Svidrigailov armarna mot fönsterkarmen och stirrade ut i mörkret. Då ljöd ett kanonskott och strax därpå hördes ännu ett. »Aha, en signal! Vattnet stiger», tänkte han. »Inemot morgonen skall det översvämma de lägre liggande delarna av gatorna, flyta ned i valv och källare och jaga fram de underjordiska råttorna. I storm och regn börjar folket släpa sina tillhörigheter till de högre upp belägna våningarna ... Jag undrar, vad klockan är? ...» Knappt hade denna tanke fallit honom in, förrän en i närheten varande pendyl slog tre. »Jaså. Om en timme inbryter dagen. Varför skall jag dröja längre? Nu går jag rakt till Petrovskij och söker där upp ett busksnår, som är så genomträngt av regnet, att miljoner droppar vid den minsta beröring falla på mitt huvud.» Han stängde fönstret, tände ljuset, iklädde sig de båda rockarna och gick med ljuset ut i korridoren för att i någon vrå uppsöka den sovande uppassaren, till vilken han ämnade erlägga sin betalning, innan han lämnade värdshuset. »En passande tid, han kunde ej valt en bättre!»

Han sökte länge i den vidsträckta korridoren, innan han kunde finna någon. Han stod just i begrepp att ropa högt, då han plötsligt varseblev ett underligt föremål i en mörk vrå mellan dörren och ett gammalt skåp. Han lutade sig ned och såg ett barn, höljt i våta trasor, en liten femårig flicka, som darrade och grät. Hon tycktes ej bliva rädd för Svidrigailov, utan stirrade i slö förundran på honom med sina stora, svarta ögon och snyftade såsom små barn pläga göra, då de efter att länge ha gråtit börja känna sig något tröstade. Barnets lilla ansikte var blekt och magert och hon var stel av köld. Men huru hade hon kommit hit? Han frågade henne. Hon blev plötsligt livlig och började berätta på sitt barnsliga språk, att hon slagit sönder en kopp och att mor ville slå henne. Av vad hon berättade, kunde man förstå, att hon var ett föga älskat barn och att hon ofta blev slagen av sin mor, som sannolikt tillhörde kökspersonalen. Sedan koppen blivit sönderslagen, hade flickan i allt regnet sprungit omkring på gården och slutligen funnit detta gömställe, där hon tillbragt hela natten i mörkret, gråtande och darrande av köld och ångest. Han tog henne på armen, gick in i rummet, satte henne på sitt knä och [ 414 ]klädde av henne. De söndriga skorna voro så våta, som om de hela natten legat i en vattenpuss. Han lade henne i sängen och svepte in henne från huvud till fot i täcket. Hon somnade strax och han föll i djupa tankar.

»Det fattades bara, att jag skulle befatta mig med detta! Vilken dumhet har jag inte begått!» sade han harmset.

Ovilligt fattade han ljuset för att söka upp uppassaren och så fort som möjligt avlägsna sig. Men han kunde ej underlåta att först se efter, om barnet sov. Försiktigt lyfte han upp täcket. Hon sov tryggt. Hon hade blivit varm och de bleka kinderna voro röda. Men denna rodnad hade ett onaturligt utseende.

»Det ser ut, som om hon fått ett glas brännvin», tänkte Svidrigailov. »De röda läpparna bränna ... men ... vad betyder detta ... de långa, svarta ögonhåren skälva, ögonlocken höjas och under dem framblickar ett listigt, skarpt, men ingalunda barnsligt öga, alldeles som hade hon förställt sig. Riktigt, så är det; läpparna öppnas, det rycker i mungiporna, som om hon ville undertrycka ett skratt. Men nu återhåller hon det icke längre, hon skrattar! Det är ett rått, trotsigt skratt, som illa anstår hennes barnansikte. Det har förändrats till en fransk kameliadams fräcka ansikte. Se ... nu öppnar hon båda ögonen och ser på mig med brännande blickar!» Det låg något obeskrivligt motbjudande och frånstötande i detta skratt, i dessa ögon och i ansiktets hela uttryck. »Ett femårigt barn! ... Vad betyder nu detta! ...» viskade Svidrigailov, gripen av ångest.

Nu vände hon sitt glödande ansikte mot honom och sträckte ut armarna ... »Ha, fördömda! ...» ropade Svidrigailov och upplyfte i raseri sin knutna hand — men i samma ögonblick vaknade han.

Han låg i sängen, insvept i täcket liksom förr. Ljuset var släckt och dagsljuset började strömma in genom fönstret.

»Åter en vision!» Han reste sig förtretad och det kändes, som om hans lemmar voro sönderslagna. Utanför syntes tät dimma och man kunde ej urskilja ett enda föremål. Klockan var nära fem. Han hade sovit alltför länge.

Han steg upp och iklädde sig de våta kläderna. Då han kände revolvern i fickan, tog han fram den och undersökte noga, om den var laddad, sedan satte han sig, framtog sin annotationsbok och skrev på första sidan med stora bokstäver några rader. När han genomläst dem, föll han i djupa tankar och stödde sig med armbågen mot bordet. Revolvern och annotationsboken lågo bredvid honom. Flugorna hade vaknat och översvämmade steken, som stod på bordet. Han betraktade [ 415 ]dem länge och försökte fånga en av dem med högra handen. Han höll länge på med dessa försök, till dess han själv märkte sin distraktion, steg upp och gick ut med fasta steg. En minut senare befann han sig ute på gatan.

En tjock, mjölkfärgad dimma vilade över staden. Svidrigailov följde den smutsiga gångbanan och gick i riktning mot floden. Redan i tankarna såg han vattnet, Petrovskij-ön, det våta gräset, träden och buskarna och slutligen ett visst busksnår ... Han betraktade husraderna för att komma på andra tankar. Han mötte varken fotgängare eller droskor på sin färd. De gulmålade trähusen med de tillslutna fönsterluckorna hade ett bedrövligt utseende. Köld och fuktighet genomträngde honom och han började darra. Här och där märkte han bodskyltarna och han läste dem uppmärksamt. Nu upphörde trottoaren. Han hade ett stort stenhus framför sig. En smutsig, darrande liten hund med svansen mellan benen sprang förbi honom. En fyllbult låg insvept i en kappa tvärs över gångbanan med ansiktet nedåt. Han betraktade honom och gick vidare. Sedan han en lång stund vandrat framåt, såg han till vänster ett högt vakttorn. »Här är en bra plats», tänkte han. »Varför skall jag bry mig om att gå till Petrovskij? Här är åtminstone ett officiellt vittne.» Han vek av mot den stora byggnaden med vakttornet, vilken var en polisstation. Vid den höga, tillslutna porten stod en liten man, klädd i grå soldatkappa med brandkårens mässingshjälm på huvudet. Med sömniga blickar betraktade han Svidrigailov. Hans ansikte uttryckte den tvärhet, som ofta finnes hos Israels avkomlingar. Svidrigailov och den hjälmprydde israeliten betraktade varandra under tystnad. Den senare tyckte ej, att det var i sin ordning, att en främling stod tre steg framför honom och såg skarpt på honom utan att säga ett ord.

»Vad fattas er? Vad har ni här att göra?» frågade han, utan att förändra sin ställning.

»Ingenting, min vän. God morgon», svarade Svidrigailov.

»Här får ni inte vara.»

»Jag ämnar göra en resa till främmande land.»

»Till främmande land?»

»Till Amerika.»

Svidrigailov tog fram revolvern. Israeliten rynkade ögonbrynen.

»Vad är det ni gör? Sådana upptåg duga inte här.»

»Det är mig alldeles likgiltigt. Platsen är passande. När man frågar dig, kan du säga, att jag har rest till Amerika.»

Han satte revolvern mot sin högra tinning.

[ 416 ]»Man har ej lov att göra något sådant här», stammade israeliten, som blivit orolig och spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.

Skottet brann av.


VII.

Samma dag på aftonen mellan sex och sju gick Raskolnikov till sin mors och systers bostad ... den bostad, som Rasumichin anvisat dem. Ingången var från gatan. Raskolnikov visste knappt, om han skulle gå in eller ej, ehuru han oåterkalleligen hade fattat sitt beslut och icke för något pris ville uppgiva det. »Det gör ju detsamma, de veta ju ingenting», tänkte han, »och anse mig för halvförryckt» ... Hans kläder voro smutsiga och sönderslitna. Han hade tillbragt hela den föregående natten under bar himmel. Hans ansikte var nästan oigenkännligt av trötthet, av ovädret och av en själsstrid, som fortfarit i tjugofyra timmar. Han hade tillbragt natten, Gud vet var; men hade fattat sitt beslut.

Slutligen knackade han på dörren. Modern öppnade. Dunetjka var icke hemma. Till och med pigan hade tillfälligtvis avlägsnat sig. I början var Pulcheria Alexandrovna mållös av den gladaste förvåning. Sedan fattade hon båda hans händer och drog honom in i rummet.

»Äntligen är du här!» utropade hon, stammande av glädje. »Bliv inte ond på mig, Rodja, att jag är så enfaldig och tager emot dig med tårar. Jag gråter ej, jag skrattar. Du ser att jag gråter, men det är av glädje. Jag har den dumma vanan att så lätt få tårar i ögonen. Det har fortfarit ända sedan din fars död. Jag gråter så lätt över allt vad som händer. Sätt dig, käraste barn! Jag kan se, att du är trött. Men o, vad du är smutsig!»

»Jag var ute i regnet i går, moder ...» började Raskolnikov.

»Ah, vad gör det, vad gör det!» avbröt honom Pulcheria Alexandrovna. »Du tror väl, att jag på mitt gamla sätt vill börja att utforska dig! Du kan vara lugn! Jag förstår alltsammans och känner redan det sätt, på vilket allt tillgår här, och inser, att allt här bedrives klokare och bättre än hemma hos oss. Jag erkänner dock, att det är mig omöjligt att förstå dina planer och jag vill ej fordra någon räkenskap av dig. Gud allena vet, vilka projekter och planer du har i ditt huvud. Skulle jag kanske beständigt knuffa till dig och fråga: »Vad tänker du nu på?» Men, Herre Gud ... så jag står här och pratar! Ser du, Rodja, jag har läst din avhandling för tredje [ 417 ]gången. Dimitrij Prokofjitj har skaffat oss den. Jag blev mycket förvånad, när jag läst den. »Vad jag är löjlig», tänkte jag för mig själv ... alltså är det det han sysselsätter sig med, då ha vi lösningen på gåtan. Kanske har han nu nya tankar i huvudet och jag plågar honom. Mycket därav begriper jag ej, det följer av sig självt.»

»Låt mig se den, moder!»

Raskolnikov tog tidskriften och kastade en flyktig blick på sin avhandling. Hur mycket än hans ställning och sinnesstämning talade däremot, hade han dock denna angenäma känsla, som behärskar varje författare, då han ser att hans första arbete blivit tryckt. Dessutom var det också hans tjugotre år, som gjorde sig gällande. Men sedan han läst några få rader, rynkade han pannan och överfölls av en känsla av djupt vemod. Han kom ihåg de inre strider han utkämpat under de tre sista månaderna. Med harm och vämjelse kastade han avhandlingen på bordet.

»Vad jag är dum, Rodja, som ej förr kunnat inse, att du mycket snart skall bli en av vårt lands yppersta lärde. Och de ha understått sig att anse dig för vansinnig, ha, ha, ha! Har du hört ... att de trodde dig vara förryckt? Ack, de dumhuvudena, hur skulle de förstå vad förnuft vill säga. Och kan du tänka dig, att Dunetjka trodde det nästan också ... tänk du. Din salig far sände tvenne särskilda gånger någonting till tidningen ... först några dikter (jag har gömt manuskriptet och skall visa dig det), och så en större novell (jag bad honom, att han skulle låta renskriva den åt mig). Hur bådo vi inte, att den skulle antagas ... men den antogs inte. För sex, sju dagar sedan, Rodja, var jag mycket olycklig, då jag såg dina kläder och tänkte på, hur du lever, vad du äter och hur du är klädd. Nu inser jag, att även det var enfaldigt. Ty om du bara vill, så kan du ju genom dina talanger och ditt förstånd få allt, vad du vill. Du vill inte ännu, är sysselsatt med något mycket viktigare.»

»Är inte Dunja hemma, moder?»

»Nej, Rodja, nu för tiden är hon sällan hemma. Jag får så ofta vara ensam. Dimitrij Prokofjitj kommer ofta till mig och då tala vi alltid om dig. Jag är mycket tacksam mot honom. Han älskar och aktar dig. Jag vill just ej säga om din syster, att hon är mindre vördnadsfull mot mig, och jag beklagar mig ej heller; hon har sitt sätt och jag mitt. Hon döljer emellertid något för mig, ehuru jag aldrig dolt något för mina barn. Jag är naturligtvis alldeles övertygad om, att Dunja är förståndig och att hon älskar både dig och mig ... men jag vet inte, hur det skall gå i framtiden. Du har gjort mig så lycklig, Rodja, [ 418 ]med ditt besök. När hon nu kommer hem, säger jag till henne: »Medan du var borta, har din broder varit här; men säg mig nu, var har du varit?» Du behöver inte alls skämma bort mig, Rodja, kom till mig så ofta du kan ... har du ej tid ... nå, så kan det inte hjälpas. Jag kan vänta. Jag vet, att du älskar mig, det är nog. Jag skall läsa din avhandling, skall höra, vad andra säga om dig och hoppas, att du besöker mig emellanåt. Vad behöver jag väl mera? Nu har du ju också kommit hit för att trösta din. moder, det förstår jag så väl ...»

Pulcheria Alexandrovna började ånyo gråta.

»Nu är det på tok igen; se inte på mig, ah, jag är en toka. Men varför blir jag sittande här!» utbrast hon och sprang upp. »Jag har ju kaffe, och bjuder dig ingenting därav. Nu skall du strax få en kopp. En sådan gammal egoist jag är.»

»Nej tack, moder, låt det vara; jag går strax. Därför har jag inte kommit. Hör mig, jag ber dig.»

Pulcheria Alexandrovna trädde förlägen närmare.

»Moder, vad än måtte ske, vad ni än måtte få höra om mig, vad man än måtte säga om mig ... skall ni alltid älska mig lika högt som nu?» frågade han plötsligen hjärtligt och innerligt, som om han icke visste vad han sade eller vägde sina ord.

»Rodja, Rodja, vad fattas dig? Hur kan du fråga på det sättet? Vem skulle väl kunna säga något ont om dig! Om jag hörde det, skulle jag inte tro det och jag skulle jaga bort den, som förtalade dig.»

»Jag har kommit hit för att försäkra, att jag alltid älskat dig, och det gläder mig, att vi båda i denna stund äro allena ... att Dunetjka inte är här. Jag har kommit hit för att säga dig, att även om du blir olycklig, älskar dock din son dig högre än han älskar sig själv och att han aldrig varit kall för dig och aldrig skall upphöra att älska dig ... Och nu nog härom.»

Pulcheria Alexandrovna omfamnade honom under tystnad, tryckte honom till sitt bröst och grät.

»Vad som försiggår med dig, Rodja, vet jag inte. Jag har hela tiden tänkt, att vi voro dig till besvär. Nu kan jag begripa», sade hon slutligen, »att ett stort lidande väntar dig och att det är för den skull du är så bekymrad. Jag har länge väntat, att det skulle komma, Rodja. Förlåt, att jag börjar tala därom, men jag tänker alltid därpå och kan inte sova om natten. Häromnatten fantiserade din syster och talade högt om dig. Någonting hörde jag visst, men förstod intet. Hela morgonen har jag gått omkring som en dödsdömd. Jag väntade, anade något, nu har det kommit. Rodja, Rodja, hur är det fatt? Ämnar du resa bort?»

[ 419 ]»Ja, jag reser.»

»Kunde jag inte tro det! Om det är nödvändigt för dig att fara, kunna ju Dunja och jag följa med, i händelse du önskar det. Och Sonja Semjonovna. Förstår du, Rodja, jag vill med glädje taga emot henne som dotter. Dimitrij Prokofjitj skall hjälpa oss. Men ... varthän ... ämnar du resa?»

»Farväl, min mor!»

»Vad, redan i dag!» utropade hon, som om hon skulle förlora honom för alltid.

»Jag kan inte stanna längre. Det är hög tid, att jag ...»

»Men kan jag inte följa med dig?»

»Nej. Men fall på knä och bed för mig. Din bön blir kanske hörd.»

»Kom, så skall jag göra korstecknet över dig och välsigna dig. O, min Gud, vad skola vi göra!»

Han var glad, innerligt glad över, att han var allena med sin mor. Hans hjärta hade plötsligt blivit vekt. Han kastade sig ned för henne och kysste hennes fötter. De omfamnade varandra och gräto. Hon förvånade sig ej längre över något och upphörde att göra honom frågor. Hon hade redan länge anat, att något förfärligt skulle drabba sonen.

»Rodja, min dyre, min förstfödde», sade hon snyftande. »Nu är du åter sådan du var som liten gosse; då kom du också till mig, omfamnade och kysste mig. Medan vi ännu hade din fader hos oss och levde i fattigdom, var det en tröst att vi ägde dig. Sedan begrovo vi honom ... o, hur ofta ha vi ej tillsammans gråtit på hans grav! Nu har jag länge anat, att en olycka varit förestående. Då jag såg dig strax efter vår ankomst hit tänkte jag genast, att den ödesdigra stunden var kommen. Rodja, Rodja, du reser väl inte strax?»

»Nej.»

»Jag får se dig ännu en gång?»

»Ja, jag skall komma.»

»Rodja, bliv inte ond på mig, att jag gör dig så många frågor, men säg mig endast, om du skall företaga en lång resa?»

»Mycket lång.»

»Vad skall du göra? Väntar dig någon inbringande plats?»

»Jag skall taga emot, vad Gud vill giva mig ... O, bed för mig!»

Raskolnikov gick till dörren, men hon höll honom fast och såg på honom med förtvivlan.

»Nu måste jag gå», sade Raskolnikov och ångrade djupt, att han kommit.

»Inte för alltid! Inte sant, inte för alltid, eller hur ... Du kommer ju ännu en gång, kommer kanske i morgon?»

[ 420 ]»Ja, ja, jag skall komma ... Farväl!»

Han ryckte sig slutligen lös.

Kvällen var vacker, ljum och ljus. Redan på morgonen hade det börjat klarna. Raskolnikov gick hemåt med raska steg, ty han ville ordna allt före solens nedgång. Då han gick uppför trappan till sin bostad såg han, att Nastaszja uppmärksamt betraktade honom. Han misstänkte genast, att någon väntade på honom och tänkte med vämjelse, att det möjligen kunde vara Porphyrius. Men då han hunnit till sitt rum och öppnat dörren, såg han Dunja framför sig. Hon var försänkt i djupa tankar och hade länge väntat på hans ankomst. Han stod orörlig kvar på tröskeln. Hon reste sig förskräckt från soffan och blev stående framför honom. Hennes blickar uttryckte på samma gång fasa och oändlig smärta. Han förstod genast, att hon visste allt.

»Skall jag komma in till dig eller skall jag genast gå min väg?» sporde han misstänksamt.

»Jag har hela dagen varit hos Sofie Semjonovna. Vi ha bägge väntat dig. Vi trodde helt säkert, att du skulle komma dit.»

Raskolnikov trädde in och sjönk utmattad ned på en stol.

»Jag är så trött, Dunja, och likväl skulle jag i denna stund vilja vara fullkomligt herre över mig själv.»

Han kastade en misstrogen blick på henne.

»Var har du varit hela natten?»

»Jag kommer inte riktigt ihåg det. Ser du, syster, jag ville göra slut på alltsammans, och därför gick jag längs Nevan. Det kan jag påminna mig. Där ville jag göra slut på allt, men ... jag kunde inte förmå mig därtill», viskade han och såg åter misstroget på Dunja.

»Gud vare lov! Det var just detta, vilket jag och Sofie Semjonovna fruktade. Du tror således ännu på livet! Gud ske lov! Gud ske lov!»

Raskolnikov log bittert.

»Jag tror ej på något. Men jag har nyss varit hos vår mor, har omfamnat henne och blandat mina tårar med hennes. Jag tror inte på något ... och likväl har jag uppmanat henne att bedja för mig. Gud vet, vad det betyder, Dunetjka. Jag förstår det ej.»

»Du har varit hos henne! Du har sagt henne det!» utbrast Dunja förskräckt. »Har du verkligen kunnat förmå dig att säga henne det?»

»Nej, jag har inte sagt det ... med ord. Men hon har förstått mycket. Jag är övertygad om, att hon åtminstone gissat [ 421 ]hälften. Jag vet ej heller egentligen, varför jag gick till henne. Dunja, jag är en usel människa!»

»Skulle du vara en usel människa, som beslutat att taga din skuld på dig! Eller vill du inte göra det?»

»Jo, det vill jag. Men jag tyckte mig inte kunna uthärda skammen och det var därför jag ville dränka mig. Men då jag stod bredvid vattnet, tänkte jag, att eftersom jag hittills ansett mig vara stark, ville jag ej heller nu rysa tillbaka för skammen ... Är det stolthet, Dunja?»

»Ja, Rodja, det är stolthet.»

Hans ögon blixtrade och han tycktes glädja sig över att ännu kunna vara stolt.

»Syster, du tror väl inte, att jag helt enkelt var rädd för vattnet?» frågade han med ett smärtsamt leende och såg henne in i ögonen.

»Var tyst, Rodja!» utropade Dunja bittert.

Tystnaden räckte ett par minuter. Han satt och stirrade på golvet med ett grubblande uttryck. Dunja stod vid andra ändan av bordet och blickade sorgset på honom. Plötsligt steg han upp från sin plats.

»Det har blivit sent. Jag går nu genast för att angiva mig. Men jag vet egentligen inte, varför jag gör det.»

Stora tårar runno utför hennes kinder.

»Du gråter, syster. Kan du också räcka mig handen?»

»Har du kunnat tvivla därpå?»

Hon omfamnade honom innerligt.

»Utplånar du inte hälften av ditt brott genom att angiva dig själv och taga din skuld på dig?» utropade hon, medan hon tryckte honom hårt intill sig och kysste honom.

»Brott? Vilket brott?» utropade han i ett plötsligt anfall av raseri. »Att jag har dödat en vämjelig, skadlig mask, en gammal pantlånerska, som ej var till nytta för någon, som sög ut de fattiga ... skulle det vara ett brott? Jag tänker inte på, det faller mig inte ens in att vilja försona det. Varför ropar man från alla håll till mig: »Förbrytare! Förbrytare!» Nu först erkänner jag hela galenskapen av min feghet, nu, sedan jag beslutat att låta denna onyttiga skam falla över mig. Detta beslut bevisar endast min själs fattigdom och kanske också ... låg beräkning ... såsom Porphyrius förklarade det för mig.»

»Broder, broder, vad är det du säger! Du har ju dock utgjutit blod!» utbrast Dunja förtvivlad.

»Alla utgjuta blod», fortfor Raskolnikov nästan alldeles utom sig. »Det strömmar och flyter på jorden från tidernas begynnelse såsom ett vattenfall, det utgjutes som champagne och ändå blir man krönt på Kapitolium och benämnes [ 422 ]mänsklighetens välgörare. Begagna dina ögon och se dig uppmärksamt omkring! Jag själv vill endast det goda och skulle ha gjort hundratusen goda gärningar för denna enda dumhet. Det var inte ens dumt ... utan tafatt. Ty den tanken var inte så dum som den nu synes, sedan den blev misslyckad (det misslyckade synes alltid dumt). Med tillhjälp av denna dumhet skulle jag skaffa mig en oberoende ställning, taga det första steget och tillägna mig medlen att sedan göra oändligt mycket gott ... Men jag har inte ens kunnat taga det första steget, emedan jag är en ... en stackare! Och oaktat allt kan jag inte se saken från din synpunkt. Om jag lyckats, skulle man ha bekransat mig ... nu sätter man mig i fängelse.»

»Det är alltigenom falskt, alldeles orätt, broder, vad du nu säger.»

»Jag har inte begagnat mig av det rätta sättet, det estetiskt sköna sättet, det är väl så du menar! Men jag kan inte förstå, varför nedslaktandet av människor under en belägring skulle vara ett mera prisvärt sätt. Ängslan för oestetisk form är det första tecknet till svaghet ... Aldrig, aldrig har jag förstått det tydligare än nu och mindre än någonsin förstår jag nu, att jag är en förbrytare. Aldrig har jag varit starkare och aldrig mera övertygad därom än nu.»

Hans bleka, avtärda anlete färgades vid dessa ord av en svag rodnad. Då han uttalade dem, mötte hans blick Dunjas ögon, som voro fästade på honom, och han läste i dem en så stor smärta och ett så innerligt medlidande, att han strax hejdade sig. Han kände, att han i trots av allt hade gjort dessa båda kvinnor olyckliga, att han var orsak till ...

»Dunja, älskade syster, om jag är skyldig, så förlåt mig. Farväl! Vi skola inte tvista med varandra. Det är hög tid, att jag går. Följ mig inte, jag ber dig därom. Jag har ännu ett ställe att besöka. Gå nu hem till vår mor. Jag bönfaller om, att du gör det. Det är den sista och största bön jag ställer till dig. Gå inte ifrån henne ett ögonblick. Då jag lämnade henne, var hon i högsta grad ängslig och orolig. Antingen dör hon eller också förlorar hon förståndet. Stanna därför hos henne. Rasumichin skall bliva hos er. Jag har sagt honom det ... Gråt inte över mig. Jag skall bemöda mig att under hela mitt liv handla manligt och hederligt, änskönt jag är en mördare. Måhända skall du en gång i framtiden höra mitt namn uttalas. Jag skall inte göra er skam, det skall du få se ... jag skall bevisa ... men nu ... farväl!» utbrast han slutligen, då Dunja, hörande hans ord och löften, fick ett egendomligt uttryck i sitt ansikte. »Varför gråter du? Du får inte gråta. Vi skiljas ju ej för evigt. Ah, vänta litet, jag glömde ju något!»

[ 423 ]Han gick till bordet, slog upp en tjock, dammig bok och tog fram därur ett litet miniatyrporträtt. Det föreställde hans forna fästmö, värdinnans dotter, som dött av feber, denna underliga unga flicka, som velat gå i kloster. En lång stund betraktade han detta uttrycksfulla, sjukliga ansikte, kysste sedan porträttet och gav det åt Dunja.

»Med henne har jag talat mycket om allt detta, med henne allena», sade han i grubblande ton. »Åt henne har jag anförtrott mycket av det, som nu gått i uppfyllelse på ett så förfärligt sätt. Bliv inte förskräckt, Dunja. Hon gillade lika litet som du mina åsikter och jag är glad, att hon nu är död och borta. Huvudsaken är, att allt nu börjar från början. Det är slut med det förgångna, slut med allt, allt! Men är jag också förberedd därpå? Önskar jag det själv? Ni påstår, att det är en nödvändig prövning. Vartill tjäna alla dessa dumma prövningar? Skall mitt begrepp klarna, när jag blir försvagad av smärtor, förslöad av ett tjugoårigt straffarbete och hopsjunken av ålderdomssvaghet? Och för vilket ändamål skall jag leva? Varför vill jag egentligen förskaffa mig en sådan framtid? Jag visste nog, då jag i morse stod bredvid Nevan, att jag är en eländig varelse!»

De gingo båda ned på gatan. Det kändes så svårt för Dunja att skiljas från honom. Hon älskade honom. Slutligen ryckte hon sig lös, men sedan hon gått omkring femtio steg, såg hon sig ännu en gång tillbaka. Hon kunde ännu se honom. Sedan han hunnit till hörnet, vände även han sig om och deras blickar möttes för sista gången. Han vinkade otåligt att hon skulle avlägsna sig, varefter han hastigt försvann bakom gathörnet.

»Jag känner, att jag är en dålig människa», tänkte han, då han en minut senare blygdes över sin visade otålighet. »Men varför håller hon av mig, när jag inte är värd hennes kärlek! O, om jag varit allena och ingen älskat mig och jag ej heller älskat någon, så hade inte detta hänt! Det skulle verkligen vara intressant att erfara, om min själ under de närmaste femton eller sexton åren skall kunna ödmjuka sig så mycket, att jag med vördnadsfull bävan kan gråta för människorna och vid varje tillfälla kalla mig en tjuv och mördare. Ja, det är just knuten! Det är just därför de fördöma och landsförvisa mig ... Där springa de nu, gata upp och gata ned, och var och en av dem är av naturen en skurk och en rövare eller vad som ännu värre är ... en idiot. O, vad jag hatar dem alla!»

Han fördjupade sig i spörsmålet om, vilken process måste försiggå för att bringa honom till ödmjukhet mot alla utan att resonera. »Nå, varför inte? Skulle inte ett tjugoårigt, ständigt tryck kunna kväsa en människa. Den ständigt fallande [ 424 ]droppen urholkar ju stenen. Men varför, varför skall man då leva? Varför går jag nu dit, ehuru jag vet, att allt skall bliva på det sättet och inte annorlunda ... såsom det står skrivet!»

Det var kanske redan hundrade gången sedan föregående afton, som han framställt denna fråga ... men likväl gick han.


VIII.

Vid hans inträde i Sonjas bostad hade det redan börjat skymma. Sonja hade väntat honom hela dagen i en förfärlig oro. Hon hade väntat på honom i sällskap med Dunja, som redan på morgonen kommit till henne. Hon hade kommit ihåg, att Svidrigailov föregående dag yttrat: »Sonja vet allt». Vi vilja ej beskriva de unga flickornas samtal eller deras tårar eller huru de närmade sig varandra. Dunja fick åtminstone den trösten vid deras sammankomst, att hennes bror ej skulle bliva ensam. Till henne, till Sonja hade han ju först kommit och avlagt sin syndabekännelse. Då han hade behov av ett medlidsamt hjärta, gick han till henne. Hon var också den, som skulle följa honom, dit ödet förde honom. Dunja visste att så skulle ske. Hon betraktade till och med Sonja med en vördnad, som i begynnelsen gjorde den stackars flickan förvirrad. Sonja ansåg sig knappt värdig att se på Dunja. Den sistnämndas härliga gestalt hade gjort ett outplånligt intryck på henne, och hon ansåg Dunja som den skönaste och fullkomligaste varelse hon någonsin hade sett.

Sedan Dunetjka gått till broderns bostad i förhoppning att där få träffa honom, började Sonja plågas av den förskräckliga misstanken, att han slutat sina dagar medelst ett självmord. Detsamma hade också Dunja fruktat, men de hade hela dagen sökt bevisa varandra med alla möjliga skäl, att något sådant ej kunde ske, och voro därför lugna, så länge de voro tillsammans. Men knappast hade de skilts åt, förrän båda började att tänka därpå. Sonja erinrade sig Svidrigailovs yttrande, att endast två vägar stodo öppna för Raskolnikov ... den som gick över Vladimir och ... Dessutom kände hon hans fåfänga, hans högmod, hans egenkärlek och hans otro. Skulle blott feghet och fruktan för döden återhålla honom, tänkte hon med förtvivlan.

Solen hade småningom sänkt sig mot horisonten och Sonja stod sorgsen vid fönstret ... men därute såg hon endast det [ 425 ]närbelägna husets gråa murar. Äntligen, då hon icke längre kunde betvivla den olyckliges död, trädde han in i rummet.

Hon uppgav ett glädjerop, men då hon betraktade honom närmare, bleknade hon.

»Ja, jag har kommit till dig, Sonja, för att hämta mitt kors», sade han och log svårmodigt. »Du har ju själv önskat det, och nu, då stunden är kommen, blir du förskräckt.»

Sonja såg på honom med förvåning, ty denna ton förekom henne så besynnerlig. En rysning genombävade henne, men snart hade hon gissat, att såväl tonen som orden voro ämnade att dölja hans sinnesstämning. Han undvek också att se på henne.

»Ser du, Sonja, jag har tänkt, att det möjligen är det fördelaktigaste att ... men det blir alltför vidlyftigt att förklara det och är ej heller mödan värt. Vet du, vad som mest förtretar mig? Jo, att alla dessa dumma kräk genast skola samlas om kring mig och stirra på mig med sina fadda blickar, att de skola framställa dumma frågor, som jag måste besvara ... att de skola peka finger åt mig ... Fy! Till Porphyrius vill jag ej gå, han är mig alltför motbjudande. Jag går hellre till min vän Krut. Vad han skall bli förvånad! Jag kommer att göra en högst egendomlig verkan på honom och önskar bara att kunna behålla min kallblodighet. Kan du tänka dig, att jag blivit så lättretlig på sista tiden, att jag var färdig att knyta handen mot min egen syster, då hon vände sig om för att ännu en gång se på mig. Så långt har det gått med mig ... Nå, var äro dina kors?»

Han hade förändrat sig mycket. Icke ett ögonblick kunde han stå stilla och han förmådde ej fästa sin uppmärksamhet på något visst föremål. Tankarna gingo från det ena till det andra. Han blev meddelsam och hans händer rörde sig konvulsiviskt hit och dit.

Sonja framtog under tystnad två kors, ett av cypress och ett av mässing, gjorde korstecknet över honom och hängde träkorset på hans bröst.

»Detta är således en symbol av, att jag vill bära mitt kors! Ha, ha! Som om jag intill denna stund bara hade lidit en smula. Träkorset betyder således den fattiges kors. Mässingskorset tillhörde ju Lisaveta. Det skall du nu bära ... Visa mig det. Jag har också sett ett silverkors och en helgonbild. Dem kastade jag på den gamlas bröst. Egentligen borde jag väl bära det där korset ... Men här står jag och pratar och glömmer huvudsaken. Jag är så tankspridd. Jag har kommit hit, Sonja, för att säga dig, att jag nu går dit ... för att du skulle veta det ... ja, det är allt ... det är bara därför jag [ 426 ]kommit. Hm! ... (jag tyckte ändå, att jag hade något mera att säga). Du har ju själv önskat det ... Nu kommer jag i fängelse och du får din önskan uppfylld. Varför gråter du? Det tjänar ingenting till. O, vad allt detta är plågsamt!»

Hans hjärta sammandrogs krampaktigt, då han betraktade henne.

»Varför skall hon lida?» tänkte han. »Vad är jag för henne? Varför gråter hon? Hon uppför sig ju, som om hon vore min moder eller syster ... hon blir väl min följeslagerska!»

»Gör korstecknet! Bed åtminstone denna enda gång!» bad Sonja med bävande röst.

»Varför inte? Så mycket ni önskar och av allt mitt hjärta ...

Han skulle velat säga något helt annat. Han gjorde korstecknet flera gånger. Sonja band ett kläde kring sitt huvud och Raskolnikov förstod, att hon ämnade följa honom. Det var samma gröna kläde av drap-de-dame, som Marmeladov hade talat om. Raskolnikov tänkte ovillkorligt därpå, men gjorde inga frågor. Han märkte, att hon var mycket tankspridd och häftigt upprörd. Det gjorde honom ängslig.

»Vad tjänar det till? Varthän ämnar du dig? Stanna här! Jag vill vara ensam!» utropade han och gick harmset mot dörren. »Vad skall jag med sällskap?» mumlade han, under det han avlägsnade sig.

Sonja blev stående mitt i rummet. Han hade icke ens tagit avsked av henne, hade kanske redan glömt henne. Nu var det endast en hånfull, upprorisk känsla av tvivel, som rörde sig inom honom.

»Gör jag rätt?» tänkte han, då han gick utför trappan. »Är det för sent att ändra beslut och ... vända om?»

Men han gick likväl. Han liksom kände, att alla frågor nu måste upphöra. Så fort han kommit ned på gatan erinrade han sig, att han icke sagt farväl till Sonja och att hon vid hans bortgång stått kvar orörlig mitt i rummet. Han stannade, men i samma ögonblick flög en ny tanke genom hans hjärna, som om den endast väntat på detta ögonblick för att göra honom alldeles förvirrad.

»Varför gick jag egentligen till henne? Jag sade, att jag hade något att meddela henne, vad har jag meddelat henne ... intet, alldeles intet! Kanske går jag nu dit. Nå, vad mer? Älskar jag henne? Nej ... kanske ändå? Men jag har jagat bort henne som en hund. Längtade jag verkligen efter hennes kors? Ah! Vad jag sjunkit djupt. Nej ... hennes tårar längtade jag efter, hennes ångest ville jag se. Jag ville se, hur hennes hjärta led, hur hon marterades. Jag måste haka mig [ 427 ]fast någonstans, draga ut på tiden, se ännu en människa. Och jag, jag vågade hysa en sådan självkänsla, inbilla mig så mycket ... jag tiggare, usling! En skurk är jag, en skurk!»

Han gick längs kanalen och hade icke långt till sin bestämmelseort. Men då han hunnit till bron, stod han stilla och begav sig sedan i riktning mot Hötorget. Han såg sig nyfiket omkring till höger och vänster och stirrade stelt på alla föremål, som kommo i hans väg, men kunde ej fästa sin uppmärksamhet vid något. »Om en vecka eller en månad blir jag förd över denna bro i en fängelsevagn. Med vilka blickar betraktar jag då denna kanal? ... Jag undrar, om jag då skall komma ihåg denna stund? Skall jag också då fästa mig vid stavfelet på den där skylten? Hur skall jag då tänka och känna? ... Men varför tänker jag nu så dumt och enfaldigt! ... Jag börjar bli barnslig. Hu, vilken trängsel här är! Se på den tjocke mannen därborta ... sannolikt en tysk ... som gav mig en knuff. Tänk, om han visste, vem han hade knuffat! Och se på kvinnan med barnet, som ber om en allmosa! Det är verkligen intressant, hon tror mig vara lyckligare än hon själv. Ja, jag skall för egenhetens skull giva henne något. Jag har ännu fem kopek i min ficka ... Håll till godo, mor lilla!»

»Gud skydde och bevare dig!» sade tiggerskan.

Han hade nu hunnit fram till Hötorget. Det var honom mycket obehagligt att tränga sig in bland folkmassan och likväl begav han sig rakt in i den värsta trängseln. En rusig man ur hopen tilldrog sig mångas blickar. Han ville dansa, men föll oupphörligt omkull. Raskolnikov såg på honom och brast i skratt. Men ett par sekunder därefter hade han redan glömt honom, ehuru han ännu stod och stirrade på honom. Slutligen gick han, men utan tydligt medvetande av, var han befann sig. Men då han hunnit fram till mitten av torget, överfölls han av en sinnesrörelse, som behärskade både hans själ och kropp.

Han kom ihåg Sonjas ord: »Gå till en korsväg, böj knä inför folket, kyss jorden, ty du har försyndat dig mot den, och säg högt till folket: Jag är en mördare!» Hela hans kropp skälvde, då han kom ihåg dessa ord. Hela den sista tidens och i synnerhet de sista timmarnas oändliga ångest och oro hade så nedtryckt honom, att han helt och hållet behärskades av denna nya känsla. Det var, som om hans själ blivit antänd av en enda gnista och nu var omvärd av lågor. Hans sinne blev så vekt och tårarna stego honom i ögonen. Han föll till jorden ... Mitt på torget böjde han knä, lutade sig ned och kysste med hänryckning den smutsiga marken. Sedan lyfte han upp huvudet för att ännu en gång sänka det.

[ 428 ]»Se bara, han är alldeles berusad!» sade en pojke, som stod i hans närhet.

De omkringstående skrattade.

»Det betyder, bror lille, att han skall gå till Jerusalem med sina barn och nu säger farväl till hemmet och bevisar folket i Petersburg sin vördnad därmed, att han kysser jorden», sade en annan.

»Det är ju en helt ung man», bifogade en tredje.

»En av de förnäma», sade en fjärde i undervisande ton.

»Nu för tiden kan man ej så noga veta, vilken som räknas till de höga eller låga.»

Alla dessa yttranden och anmärkningar hindrade Raskolnikov att uttala orden: »Jag har mördat!» som kanske redan höllo på att undslippa hans läppar. Emellertid hade han lugnt avhört dessa utbrott, utan att se sig om och gick nu gatan rakt fram emot poliskontoret. På vägen dit såg han en bekant gestalt, men han blev ej förvånad däröver, utan kände, att det måste så vara. Då han på Hötorget för andra gången böjde sig mot jorden och därvid vände sig mot vänster, såg han ... Sonja på femtio stegs avstånd. Hon hade gömt sig bakom en av de träbaracker, som stå på torget, och hade således följt honom hela vägen. Raskolnikov kände och förstod i denna stund, att Sonja nu tillhörde honom för evigt, att varthän ödet förde honom, skulle hon följa, även om det vore till världens ände. Hela hans hjärta uppfylldes av denna tanke ... men nu hade han redan hunnit till det ställe, där hans öde skulle avgöras. Med tämligen säkra steg beträdde han gården. Han skulle stiga upp till fjärde våningen. »O, om jag vore däruppe!» tänkte han. Men likväl tyckte han, att avgörandets stund var långt borta och att ännu mycket kunde övervägas.

Samma smuts, som han förr en gång sett, kvarlåg på den smala trappan. Dörrarna till alla våningarna stodo öppna liksom förr och rök och os trängde ut från köken. Hans ben voro tunga som bly och darrade under honom, medan han fortsatte sin gång. Han stod stilla några sekunder för att vila sig och hämta andan för att vara i stånd att träda in som en människa. »Men varför!» tänkte han. »Om det nu en gång är bestämt, att jag skall tömma denna kalk, gör det ju detsamma hur jag ser ut. Ju värre, dess bättre!» I detta ögonblick föresvävade Ilja Petrovitjs gestalt hans fantasi. Skulle han gå till honom eller till någon annan? Borde han ej i stället söka upp Nikodim Fomitj? Vore det ej bäst att strax uppsöka polisdirektören i hans egen bostad? Saken kunde då avgöras mera privat ... Nej, nej, till Krut, till Krut! det var bättre att gå till Ilja Petrovitj och tömma kalken i ett drag. Då han [ 429 ]öppnade dörren överfölls han av en rysning och visste knappt, vad han gjorde. Denna gång voro endast helt få tillstädes; en bonde och en portvakt stodo i det yttre rummet. Raskolnikov begav sig in i sidorummet. Där satt en skrivare, som höll på att taga fram sitt arbete. En annan skrivare satt i ett hörn av rummet. Varken Sametov eller Nikodim Fomitj fanns därinne.

»Är någon här?» frågade Raskolnikov.

»Med vem önskar ni tala?»

»Ingenting hört, ingenting sett, bara ledd av den ryske anden ... Hur heter det nu ... i sagan ... Jag har glömt det. Ödmjuka tjänare», utropade plötsligt en bekant stämma.

Raskolnikov studsade. Krut hade kommit ut från det tredje rummet och stod nu framför honom. »Det är ödets skickelse», tänkte Raskolnikov. »Varför är han här just nu?»

»Ni här? Vad anledning har jag att tacka för äran av ert besök?» sade Ilja Petrovitj, som synbarligen befann sig i en munter sinnesstämning, en liten smula på tre kvart. »Om det är någon affär, som skall göras upp, så kommer ni alldeles för tidigt. Jag är bara här av tillfällighet ... förresten står jag till er tjänst. Jag erkänner ... men ursäkta . . hur är det ni ... ursäkta.»

»Raskolnikov.»

»Ja, det var sant, Raskolnikov. Hur kunde jag glömma det. Rodion Ro ... Ro ... Rodionytj, inte sant?»

»Rodion Romanytj.»

»Ja visst, ja visst! Rodion Romanytj, Rodion Romanytj! Det var detta, jag ville veta. Jag har ofta anställt förfrågningar rörande er. Jag vill uppriktigt erkänna, hur ont det gör mig, att ni en gång var föremål för våra misstankar. Sedermera blev allt förklarat. Jag har fått veta, att ni är en ung författare ... till och med en lärd och ... att ni så att säga redan tagit det första steget. Herre Gud, sådant folk är ju alltid litet egendomligt och besynnerligt! Min hustru och jag, vi svärma båda för två saker ... litteratur och konst ... Om man bara har en ädel karaktär kan man få allt annat genom talanger, kunskaper, snille och förstånd. Vilken betydelse har till exempel en hatt? Rakt ingen! Den kan jag köpa hos Zimmerman; men det som är under hatten, det som betäckes av hatten, kan jag inte köpa. Jag erkänner, att jag verkligen ämnat besöka er för att avgiva en förklaring, men tänkte, att ni måhända ... Men jag glömmer ju alldeles att fråga efter anledningen till ert besök. Era släktingar ha ju kommit hit?»

»Ja, min mor och min syster.»

[ 430 ]»Jag har till och med haft den äran att träffa er syster. Hon är en fint bildad, förtjusande, ung dam. Jag beklagar mycket, att jag en gång varit så häftig mot er. Men det var också ett märkvärdigt fall. Att jag vid det tillfället betraktade er med en viss misstanke i anledning av ert svimningsanfall — har sedan funnit sin förklaring på ett lysande sätt. Jag förstår er harm. Ämnar ni kanske byta om bostad i anledning av er familjs ankomst?»

»Nej, jag har bara kommit hit för att fråga ... jag trodde, att Sametov skulle finnas här.»

»Ja, ni känner ju honom, det har jag hört. Nej, han är inte här ... honom träffar ni inte. Alexander Grigorjevitj ha vi förlorat. Han har tagit avsked och lämnade oss i går ... han har stött sig med alla ... varit mycket ohövlig. Han är en lättsinnig karl, det är hela saken. Vi hade fästat stora förhoppningar vid honom ... men så går det, det ser ni! Där ha vi vår lysande ungdom, landets hopp! Han påstår, att han skall taga någon examen, men det är alltsammans skryt och munväder hela den där examen. Annat är det med er och er vän, Rasumichin. Vetenskapen är er vädjobana. Livets njutningar äro för er så att säga nihil och kunna ej locka er från pliktens väg. Ni är en asket, en munk, en eremit ... Böcker och pennan bakom örat, lärda undersökningar utgöra er livsluft ... I sådana sfärer svävar er ande. Själv har jag ... Har ni någonsin läst Livingstones anteckningar?»

»Nej.»

»Jag har läst dem. Om nihilisterna ha starkt utbrett sig på den sista tiden, så är det ju lätt förklarligt. Vilka tider vi leva i! Men vad er beträffar ... så är ni naturligtvis inte nihilist. Svara uppriktigt!»

»Nej ... det är jag inte.»

»Åh, var riktigt uppriktig, genera er inte för mig, låtsas, som om jag ej fanns till. Tjänsten är en sak för sig, någonting annat är ... ni tror väl, att jag skulle säga vänskapen. Nej, då gissade ni inte rätt. Inte vänskapen, men våra plikter som medborgare och människor, humanitet och kärlek till det högsta väsendet. Om jag också är en offentlig person, en ämbetsman, har jag dock mina plikter som medborgare och människa och måste avlägga räkenskap därför ... Ni talade om Sametov. Ser ni, Sametov är i stånd att ställa till en skandal à la mode française i en tvetydig lokal med champagneglaset i handen ... där har ni er Sametov. Men jag brinner så att säga av mänsklighet, av upphöjda känslor, för övrigt är jag en betydande person, har rang, bekläder ett ämbete, har hustru och barn, uppfyller mina plikter som medborgare och [ 431 ]människa ... men han? Vad är han egentligen? Tillåt mig fråga. Jag vänder mig till er, som är en genom bildning förädlad människa. Ser ni, vi ha t. ex. de där lärda barnmorskorna, de ha förökat sig ofantligt.»

Raskolnikov såg frågande på Ilja Petrovitj, som synbarligen nyss stigit upp från en glad måltid, men de ord, som uttalades, ljödo i hans öra som klanglösa toner.

Han förstod blott en del av hans tal, han såg frågande på honom och undrade, huru allt detta skulle sluta.

»Jag talar om dessa korthåriga studentkvinnor», återtog den pratsjuke Ilja Petrovitj, »jag har själv kristnat dem barnmorskor och anser, att denna benämning är fullkomligt korrekt, hi, hi. De tränga sig in i den medicinska fakulteten, studera anatomi. Nå, säg själv, om jag t. ex. skulle bliva sjuk, tror ni, att jag då skulle tillkalla en sådan där snärta för att kurera mig, hi, hi!»

Ilja Petrovitj skrattade åt sin egen kvickhet, som mycket tycktes behaga honom.

»Det är en osläcklig törst efter vetande ... men måtta i allt! ... Inte skall man missbruka det goda. Varför skall man förnärma ädla personligheter, som den där oduglingen Sametov gör. Varför har han förnärmat mig; jag frågar er ... Och så alla dessa självmord, som tilltaga med varje dag, så att ni inte kan göra er ett begrepp därom. Alla sätta de in sin sista kopek på spel, taga sedan livet av sig: flickor, pojkar, gubbar ... Tidigt i dag på morgonen har det åter kommit in en anmälan om ett sådant ... en resande herre. Hör nu, Taras Pavlytj, Taras Pavlytj, vad hette den där herrn, som skjutit sig därborta på Petersburgersidan?»

»Svidrigailov!» svarade en hes och likgiltig röst från sidorummet.

Raskolnikov studsade.

»Svidrigailov? Har Svidrigailov skjutit sig? utropade han.

»Kände ni honom?»

»Ja ... jag kände honom ... Han har anlänt för kort tid sedan.»

»Ja, det är han. Han har nyligen förlorat sin hustru. Han förde ett utsvävande liv och sköt sig helt oväntat ... på ett så skandalöst sätt, att man knappt kan föreställa sig det ... Han efterlämnar i sin annotationsbok några rader och säger, att han har sitt förnufts fulla bruk vid sin död, och ber, att man ej skall anklaga någon såsom skyldig till hans slut. Det säges, att han ägde förmögenhet. Hur kommer det sig, att ni kände honom?»

[ 432 ]»Jag ... var bekant med honom ... Min syster var lärarinna för hans barn.»

»Ah ... i så fall är ni kanske i stånd att meddela oss några upplysningar om honom ... Anade ni ej, att han tänkte döda sig?»

»Jag såg honom i går ... Han satt och drack vin ... Det föll mig inte in.»

Raskolnikov erfor samma känsla, som om något fallit över honom och tryckt honom till marken.

»Ni har blivit så blek. Ja, här är också bra kvavt inne ...»

»Jag måste gå», mumlade Raskolnikov. »Ursäkta ... att jag besvärat er.»

»Gör ingenting ... Det har varit mig ett stort nöje och jag är villig att förklara ...»

Ilja Petrovitj räckte fram sin hand.

»Jag ville bara ... bara ... tala med Sametov.»

»Jag förstår, jag förstår ... Men ni har berett mig ett stort nöje.»

»Det gläder mig. Farväl!» sade Raskolnikov leende.

Han gick.

Han vacklade och det svindlade för hans syn. Då han gick utför trappan, måste han stödja sig mot väggen. Det föresvävade honom dunkelt, att en portvakt knuffade till honom, att en hund skällde häftigt nere på gatan och att en gammal gumma grälade på hunden. Äntligen hade han hunnit ned på gården. Där stod Sonja strax vid utgången. Hennes kinder voro dödsbleka och hon såg på honom med stela blickar. Han blev stående framför henne. Hon såg honom in i ögonen och hennes lidande ansikte uttryckte djup förtvivlan. Hon knäppte ihop händerna och ett smärtsamt, hastigt leende krusade hennes läppar. Han stod ett par sekunder och såg på henne. Sedan vände han sig om för att ännu en gång begiva sig upp i poliskammaren.

Ilja Petrovitj bläddrade i några papper. Framför honom stod den portvakt, som nyss knuffat till Raskolnikov på trappan.

»Ah, är ni här igen! Har ni glömt något? ... Men vad fattas er?»

Raskolnikov nalkades honom långsamt. Med bleka läppar och stela blickar gick han ända fram till bordet, stödde sig mot det med handen och ville säga något, men förmådde det ej. Man hörde endast några osammanhängande ljud.

»Ni är sjuk! ... Tag hit en stol! Se så, sätt er nu ... Skaffa hit litet vatten!»

[ 433 ]Raskolnikov satte sig, men vände bort sina ögon från Ilja Petrovitj, som började känna sig illa till mods. Så betraktade de varandra under en minut, båda i spänd väntan. Nu trädde portvakten in med vattnet.

»Det var jag ...» försökte Raskolnikov att säga.

»Drick några droppar!»

Raskolnikov sköt glaset ifrån sig och sade med låg, men tydlig röst:

»Det var jag, som slog ihjäl den gamla ämbetsmannaänkan och hennes syster med en yxa, varefter jag plundrade dem.»

Ilja Petrovitj satt med vidöppen mun. Från alla håll kom folk inspringande.

Raskolnikov upprepade sin självanklagelse.

  1. Sibirien.