[ 74 ]

Tullverket i Allmänhet.

1. Sjö-Tullen.

All Handel lärer i sin första början, ej annorlunda kunna anses, än såsom en fri och otvungen näring; hvaraf de Regerande eller Konungarne, förmodeligen icke haft eller dragit någon fördel eller allmän inkomst. Man förmenar väl att Sjötull varit känd i Sverige, från urminnes tid, och att den i förstone betalades i varor, hvilka under namn af skipvist, blefvo samlade i Kronans dertill inrättade Varuhus, att användas vid utredningar af Konungens skepp och fartyg. Sedan man i likhet med bruket i Tyskland, hos oss begynt lägga någon afgift på inkommande varor, var man föga nogräknad, att eftergifva en Tull; så länge Lybske Handelen, såsom nödvändig och oumbärlig för Sverige, behöfde med Tullfriheter uppmuntras och bibehållas.

Under K. Magnus Ericsons tid, ålades väl de Handlande, som införde Kram och Specerier, att för hvarje 40 marks värde af lasten, på Myntet inlämna en mark silfver; men som de erhöllo värdet åter i myntade penningar, var denna pålaga ej tryckande. Detta lärer vara den Silfver-Tull, som finnes anmärkt i Calmare Stads Tänkebok, förvarad på Upsala Bibliothek, innehållande: ”år 1384, Hel. Gregorii dag, hvad som bör märkas vid Silfver-Tullen, eller Tullens utgörande i silfver. Till det första: alla varor under 10 marks värde, gifva ej Tull i silfver: ej heller de varor som härefter skrefne stå, gifva Silfver-Tullen, såsom Stockfisk och alla slags fisk, rog, mjöl, korn, malt och hvete, lök och äplen och päron och nötter och grönsaker, rötter, hufvudkål, pepparkakor, vagenskott, knarreholt och humbla och allehanda ringa [ 75 ]saker, dem en menniska till lifvets nödtorft behöfver, gifva icke Silfver; men alla andra Handelsvaror gifva Silfver.” Att denna afgift, som i början bestod endast i utbyte af omyntadt Silfver, emot myntadt, med tiden förvandlat sig uti en ovillkorlig pålaga, inhämtas, af den Stadga, som K. Carl Knutsson 1443 utgifvit, om Tulls erläggande, till att dermed uppehålla Myntet, (Gam. Stadg. till Björkö Rätt. p. 52); äfven som af en föga känd taxa, på inkommande och utgående varor, gjord omkring samma tid och i förenämde Tänkebok finnes införd[1].

Uti R. Råds bref om K. Erichs af Pomern ochristeliga Regemente 1434, förmäles ock, att Han förarmat Städerne med oskäligom tull; som framdeles skulle efter skälighet afläggas[2]. Ibland de försäkringar K. Christian I. 1476 ville gifva, om Han åter i Riket inkomma skulle, utlåfvas i 15. mom. att Tullen öfver allt Sverige skulle läggas efter Sölftal, till att uppehålla Myntet med, och skul!e Öl-tull och annan dylik, som i några Köpstäder erlagd blifvit, afläggas[3].

Af älldre Författningar ang:de Tullen, jämförde med dem, som till ett stort antal finnes uti Stiernmans Polit. och Com. Handl. synes all anledning vara, att med nog visshet sluta; att detta angelägne verk, först ifrån K. Gustaf I:s Regering, börjat komma i mera ordning, samt tid efter annan, småningom blifvit förbättrat, och ändteligen efter Seclers förlopp, hunnit blifva så inrättadt, styrt och vårdat, att en fullkomlig kännedom, om allt hvad dertill hörer, fordrar sin egen man.

[ 76 ]Med biträde af en Berättelse om Sjö- och Gränse-tullen i Sverige och Finland[4], har man blifvit i stånd satt, att derom meddela några underrättelser, dem man sökt, så vidt möjeligt varit att sammandraga, efter hvad ämnet och stället här synes hafva fordrat.

Den första Tull-förordning som ifrån Konung Gustaf I. utkommit, skall vara ett bref 1536 till Fogdarne och Tullskrifvarne, hvarutinnan Han till följe af ett i Stockholm upprättadt Contract, påbjuder: att främmande Köpmän eller Köpsvänner, skulle betala för hvar läst salt 12 öre, för hvar säck humla 6, och för allt annat gods som de hitförde 5 mark örtugar af hvart 100 m. värde, efter det pris hvartill det såldes i landet; förmälandes tillika i samma bref, att Tullen då blifvit förmedlad, emedan Konungen i gamla Tullböcker funnit, att den, (som orden lyda) ”är i för tyden fast stifvere upburin.”

I Tull- och Accis-Ordinantzen 1552, stadgades sedermera: att de som Köphandel bruka och ogifte äro, samt egne hus i Städerne hafva; men dem icke sjelfve besittja, skola af deras gods, hel tull göra; hvaremot de Svenske undersåtare eller Borgare i Städerne, som i annor mans hus bo och icke i deras egne hus sittja, eller egne hus hafva, skola af deras gods, (som af ållder brukeligt varit) gifva half tull.

Om Tull på utgående varor träffar man icke någon författning, förr än 1560, då K. i bref till Joen Svensson och alla Tullskrifvere öfver hela Riket förkunnar, att året förut, eller sommaren 1559, [ 77 ]blef i Stockholm och flerestädes i Riket vid sjösidan, beviljat, att af allt det gods som här utföres, ehvad det hällst kan vara, oanseende hvem det tillhörer, af hvilka man samma gods bekommit, antingen af K. och Dess Varuhus, eller andra, skall utgöra en Tull, nemligen 3 mark ortuger af hvart 100 marks värde.

Intet sporr gifves att Tullen under Eric XIV. undergått någon förändring; och i fullmagten för Harald Bengtsson på Tullskrifvare-beställningen vid Elfsborg 1571, säger K. Johan III, att han skulle uppbära samma Tull, efter det sätt och den ordning, som skedde i K. Gustaf I:s Regementstid.

Undantager man Ryska varor, hvaraf enligt 1577 års författning, Svenske Inbyggare skulle till K. M. aflämna 16:de delen, och främmande Köpmän 11:te delen; och derjämte obemält lämnar, förordningen 1581: att inkommande guld, silfver, daler och reda penningar, skulle förtullas som annat gods; så lärer man icke finna den minsta rubbning uti Intullen, förr än 1583. Då blef den samma fördubblad, så att främmande och ogifte Sv. Undersåter, skulle utgifva 10 daler af hvart 100 d:rs värde, som de införa, samt Borgare som icke hade egne tomter och gårdar 5 af 100:det, och bofasta Borgare, hvilka ägde både hus och grund, eller hade egne och frie gårdar, och som hittils njutit Tullfrihet, borde nu erlägga hvalf tredje procent. Detta förmedlades likväl 1584, så att de som förut betalte 10, skulle utgöra 7 daler, de som utgjorde 5, skulle gifva 2½ och bofasta Borgare endast 7 mark. Och ändteligen blef all Intull afskaffad 1591.

Ut-tullen, eller den som erlades för utgående varor, förblef ock nästan vid samma förhållande till 1591, hvartill den under K. Gustaf I. stad[ 78 ]gades. Då utkom en ordentelig taxa, hvari varorne till vigt, mått och stycketal specificeras och tullen utsättes för hvarje vara i mark, öre eller penningar. Detta hade så af menige Köpstadsmän, blifvit 1590 samtyckt och bejakat.

På Riksdagen 1599 bevilljades åter, att den 1591 afskaffade In-tullen, skulle hvad främmande angick, påbjudas, och tull i så måtto gifvas, af allt gods som ut- och infördes, att alle bofaste Invånare, gåfvo half tull, af utgående varor; men voro tullfrie för det gods af dem infördes. Hvaremot främmande skulle betala full tull, af allt gods som för deras räkning inkom och utgick. Danske undersåtare fingo dock njuta någon tullfrihet. Denna författning hade dock icke längre bestånd än till 1604, då all intull upphäfdes. Detta stadfästades i Placatet d. 5 Jun. 1605, då Tull lades på allt det gods, som fördes från Sverige till Finland och Norrbotten.

I Patentet d. 17 Oct. 1606 och Växel-ordn. d. 8 Nov. s. å., eftergafs all Tull, med det förbehåll likväl, att de traffiqverande i proportion efter varornes värde, vid in- och utförslen, lefvererade på Myntet Guld och Silfver in natura, eller Ungerske Gyllen och slagne Daler eller R:dr, räknad till 36 öre, och hvar Ungersk Gyllen till 8 mark Svenska. Detta varade till 1611 d. 8 Mart., då Växeln upphörde och i dess ställe påböds, att gifva af 100 Dal:s värde för främmande drycker 3 R:dr, och för allt annat gods som inkom 2 Ungerska Gyllen. En Ungersk Gyllen fick då icke tagas högre än 7 m. Svenska p:gr, och 1 R:dr till half-femte. Af de utgående varor, som såldes åt främmande, skulle Sv. undersåter och Borgare betala tull efter den Taxa eller Ordning, som särskildt utfärdades, och steg 5, 10 till 14 gångar [ 79 ]högre i afgiften, än hvad vid slutet af K. Johan III:s regering 1591 varit pålagdt.

Utgående tullen blef under K. Gustaf Adolph ansenligen lindrad åren 1612, 1613, 1614 och 1615, under hvilken tid, ny Taxa deröfver utkom hvart år. Af Koppar, Järn och andra Bergsproducter, skulle Tull betalas först i Uppstäderne med Svenske penningar och andra gången i Sjöstäderne, med Tyska daler, innan utskeppning fick tillåtas. Allt annat gods förtullades endast en gång och det vid utförslen i Sjöstäderne. För utgående Tullen skulle Sjöstädernes Borgare svara, som hade utskeppnings-rättighet, dock så att de betalte ⅕ mindre, då de sjelfve utförde sitt gods, än då de sålde det åt främmande. Jämte förtullningen skulle äfven gifvas af 100 Dal. värde för allt gods som utfördes, i Växel 10 R:dr, som efter 4 ½ mark för R:dr skulle i p:gr återbetalas, af Myntet.

Intullen skulle 1612 utgöra 2 Ungerska gyllen af hvart 100 d:rs värde, som vid varans försäljning ej fick öfverskridas. År 1613 förhöjdes den till 3 gyllen, men hälften af inländsk Borgare, hvilket stadfästades i 1615 års Tullordning.

Genom det Privilegium som 1617 utfärdades för Sjö-Städerne, beviljades samma Städers Borgare, som ägde seglations-frihet och betjente sig af inrikes boende Sjöfolk, särdeles Skeppare och Styresmän, på 4 år, emot andre inhemske, ⅓ lindring i ut-tullen och ½ i in-tullen, när de nyttjade egne med styckeportar försedde skepp, att de åtminstone kunde föra 3 par Göttingar.

I Drottn. Christinas tid undergick Sjötullen, många och täta förändringar. Genom 1636 års Seglations-ordn. upphörde all Sjö-tull för sådant gods som fördes emellan Sverige och Finland. Utgående Sjötulls-Taxan blef icke mindre än 7 gån[ 80 ]gor omändrad innom 11 år, neml. 1637, 1638 i Mart. och s. å. i Dec. 1640, 1643, 1645 och 1648. Tullen höjdes nästan hvarje gång, så att den siste taxan kunde i visse delar säges vara 2, 3, 4 till 15 gångor högre än vid den första. Att icke ytterligare dermed vara besvärande, torde man här kunna förbigå berörde förändringar.

Om man undantager utgående Tullen för koppar, som till följe af Tractaten med Gen. Staterne, blef år 1656 reducerad från 14 till 8 R:dr Skepp:d; så lärer man icke finna några synnerliga ändringar med Sjö-tullen, under K. Carl Gustaf. Men i K. Carl XI:s tid utkommo åter i denna vägen många författningar, hvaraf en del, ännu gälla, och en del hafva tjent till grundläggning, för de flere Sjötulls-regleringar, som uti sistledne årahundrade förelupit. Under K. Carl XI:s Regering ansågs icke som förut, Sjötullen och hvad vid dess erläggande iagttagas borde, såsom någon hemlighet.

Befallning afgick 1667 d. 20 Feb. till Com. Colleg. att Tull-Listan eller Sjö-Tulls-Taxan skulle öfverses, jämkas och publiceras. Detta blef ock verkstäldt s. å. d. 15 Dec. då den alldraförsta reglerade taxa utkom öfver in-tullen på R:dr och öre, efter varornes vigt, mått och stycketall. Nu utgafs ock en ny Taxa öfver ut-tullen på d:r och öre S:mt, sedan förut 1661 den författning blifvit utfärdad, att berörde ut-tull, som allt ifrån 1637 varit taxerad i R:dr och öre, skulle få uträknas på S:mt efter R:dalerns valvation till 1 d:r 19 ⅕ öre.

Den Tullfrihet som 1617 tillades Svenske munderade fartyg, och som under Dr. Christina 1645 och 1648 inskränktes, blef under K. Carl XI. ännu mera indragen; så att den efter 1661 och 1667 [ 81 ]årens författningar, endast fick sträckas till de Ekfartyg, som voro byggde minst till 24 stycken och efter rätt bestick utgjorde 110 fot i längden, 25 i bredden och 6 under öfverloppet. Det var ⅓ lindring i Tullen som bestods sådane skepp, och detta kallades monderad skeppsfrihet eller ock hel frihet. Hvaremot förtullningen af varor, som ut- och infördes med andra Sv. skepp, hvilka med mindre antal eller ock inga stycken voro försedde, skulle allenast blifva ⅙ lindrigare än med främmande. Detta fick namn, dels af omunderad skeppsfrihet dels af half-frihet. Den Tull som främmande fullt ut erlade och utgjorde hälften mera, än den helfria, kallade man ofrihet. Detta förhållande emellan hel- half- och ofri Tull, äro ännu i dag orubbadt, ehuru fri- och ofriheter, i och för sig sjelf, i anseende till fartygens egenskap, varors beskaffenhet, Handels-platser och Rikets behof, undergått flere förändringar.

Hvad betalningssättet vid Tull-Clareringar angår, så har det varit underkastadt så många ombyteliga stadgar och föreskrifter, äfven i anseende till olika myntsorter och deras beräknande; att en omständeligare beskrifning derom, måtte förbigås, att undvika en tröttsam vidlöftighet.

Efter K. Carl XI:s död, förblef Sjötullen i de hufvudsakeligaste delar orubbad, innan Krigets svåra följder inträffade. 1667 års Taxa följdes, och den stadgade allmänna Tullfriheten, blef vid Tull-clarerigen äfven iagttagen. Varda 1698 och 1699 årens författningar förbigångne, hvarefter Intullen fick betalas med Mynt-Caroliner eller i S:mt till 25 m. K:mt på R:drn; så lärer man ock icke träffa några särdeles förändringar förr än 1710. Då blef Rådet under K. Carls frånvaro nödsakadt, att nedslå Tullen på inkommande Spannemål till 8 [ 82 ]öre S:mt på tunnan i ett för allt, hvart öre S:mt utan valvation räknadt till 3 öre K:mt, och då tillika den förordning utgafs, att salt och Victualie-persedlar, vid inkommandet, samt koppar, mässing och järn vid utgåendet, skulle utan afseende på personer och farkostar, förtullas i alla fall, såsom helfrie varor, och allt annat gods, såsom halffritt, när det in- eller utfördes med andre än helfrie fartyg. Nu upphörde således ofriheten, och ehuru Kronans Cassor voro alldeles uttömde, samt alla finance-operationer gingo derpå ut, att undersåtarnes redbaraste egendom måtte åtkommas, och änskjönt de drygaste contributioner, för öfrigt pålades; så blef dock icke mer möjeligt, så länge K. lefde, att påbjuda den ofria tullen. Handeln låg jämt i sådant lägervall, att utlänningar måste under K:s hela öfriga lifstid, igenom Tullfriheter hit lockas, till räddning för Riket, som led brist på det alldra nödvändigaste. År 1714 sträcktes tullfriheten så vida på victualie-varor, att främmande vid införslen icke betalte högre afgifter, än om varorne hade kommit inrikes ifrån, det är, att Sjö-tullen nedsattes så lågt, att den blef lika med Land-tullen. Med taxorne som på K:s befallning från Timur-tasch 1713 skulle öfverses och ändras, samt åren 1715 och 1718 utkommo, försvann ock half-friheten; så att all in- och utförsel öfver hufvud, så af främmande, som inhemske, utan allt afseende på fartygens beskaffenhet, blef helfri.

År 1715 afskaffades alla förbuds författningar, som dit intills varit utfärdade, och allt det som förut haft namn af contraband, fick utan åtal införas öfver allt, emot 8 procent i tull; men denna frihet tjente till intet, när handelen hade förlorat sitt lif och inga penningar funnos i landet. [ 83 ]Sjötullen som annars räknas bland Kronans förnämsta Drätsel, ville då ingenting betyda.

Efter Regements-förändringen 1719 och då krigets svåra följder ännu tryckte landet, handel och näringar; måste helfriheten för främmande ännu bibehållas och den upphörde icke eller förr än 1722. Då först vågades att åter upplifva den urgamla skillnaden emellan Svenska och utländska; och blef den då stadgad på sådane grundsatser, som bättre än förr passade, emot handelns natur och sjöfartens samt skepps-byggeriernes upphjelpande. D. 3 Julii 1722 förordnades, att alla Svenske på cravel, inrikes byggde skepp, större eller mindre, utan all restriction till lästetalet, skulle benådas med hela friheten, vid utgåendet, för alla här fallande metaller samt andra Svenska stapelvaror, och vid inkommandet, för allt gods som hämtades utom Canalen; samt i öfrigt för namngifne och specificerade varor, ifrån tillika specificerade, visse utrikes orter. Jämväl skulle alla Svenska cravel-skepp som intogo andre än specificerade varor, utur andra eller tredje handen, i Öster eller Västersjön, uti och hitom Canalen, åtnjuta vid inkommandet, hela friheten, då de voro 50 läster och deröfver; men endast half-friheten, då de gingo derunder.

I detta förordnande ligger det rättesnöre, som ännu i dag gäller för hel- half- och ofriheten, och om man undantager några sedermera gjorde tilläggningar, i fri och ofri tulls beräknande i anseende till visse varor; så är i berörde förordnande ingen annan ändring gjord; än hvad förbuds författningarne kunna verka, hvilka tid efter annan utkommit, och blifvit dels tillökte, dels jämkade, allt efter som man funnit att öfverflödet [ 84 ]bordt hämmas, undervigt i handeln förekommas och inhemska handa-slögder befordras.

När K. Carl XI förordnade om hel och half-friheten 1661 och 1668, stadgades tillika, att K. Amiralitets-Collegium och vederbörande Magistrat, skulle undersöka, fartygens storlek och beskaffenhet, samt attest deröfver till K. Kammar- och Commerce-Collegierne aflämna. Denna undersökning blef 1678 hänskuten till Kammar- och 1684 till Commerce-Collegium, hvarvid det ock sedermera förblifvit. Det tillhör således sistnämde Collegium, att för Svenska fartyg utfärda fribref, som efter 1730 års författning, icke få gälla längre tid, än ett år; utan böra årligen förnyas, som författningarne derom innehålla och till hel och halffrihetens åtnjutande böra i agttagas.

En annan frihet vid Sjö-tullen, som jämte hel- och half-friheten, samt den Medelländska, Ost- och Väst-Indiska frihet, äfven får räknas för allmän, är den så kallade Nederlags-frihet, hvilken i synnerhet åsyftar Transito-Handelens befrämjande. Den består i eftergift af Kronans och Städernes rättighet för sådane varor, som utrikes ifrån hitföras, här uppläggas och åter till Utrikes orter utskeppas. Till ersättning för den särskilda kostnad, som Kronan genom Nederlags-friheten måste vidkännas, bör ägaren betala af varans värde i recognition ¼ procent, då den inkommer, och lika mycket då den utgår. Till förekommande af missbruk, äro visse säkerhets-mått vid nederlags-godsets uppläggande föreskrefne.

Nederlags-friheten blef icke utsträckt till alla Stapelstäder i Riket förr än 1723. Götheborg skall ensamt ägt denna frihet i Dr. Christinas tid, alldeles oinskränkt; så att både främmande och inhemske fingo derstädes upplägga allt deras gods, [ 85 ]så länge de behagade. K. Carl XI förunnade sedan samma frihet, äfven åt Stockholm, Malmö, Calmar och Carlscrona, fast med inskränkning innom vissa varor och viss utskeppnings-tid, samt att godset skulle inkomma med Svenska skepp.

Nu för tiden tillåtes nederlag i alla Stapelstäder på salt ur första handen med Svenska skepp och för Sv. räkning; på spannemål från alla orter med Svenska skepp och för Sv. räkning; på alla från Cadix och Medelländska Sjön, ur första hand med Sv. skepp och till Svenske Commissionairer addresserade varor, manufacturer likväl undantagne; på tobaks-blader med Svenske skepp och för Sv. räkning; på alla Öster-sjöiske varor ur första handen, utan undantag, tillika med victualie-varor från Archangel, med Sv. skepp till Sv. Commissionairer.

Utom salt och spannemål, som får ligga på nederlag, så länge ägaren åstundar; är en viss nederlags-tid af 1 eller 2 år utstakad, efter orterne hvarifrån varorne anländt. Då en viss del af nederlags-varorne exporteras, har förenämde tid för de återstående på prof fått prolongeras; men hvad som efter 2:ne sådane prolongations-terminer finnes qvarliggande, skall genast förtullas.

Man förbigår att här uppräkna de särskilda friheter, som sedan 1719, varit i Sjötullen decourterade, såsom Apothekare, Barberare, Källare, Boktryckare friheter, m. fl. hvaraf en del upphört, en del för det närvarande betalas med contant i Stats-Contoiret, och en del andra åter, ännu godtgöras.

Sjö-tullen kan nu icke likna förra tiders, sedan den samma undergått och nödvändigt fordrat oändeliga förändringar. Särskilda taxor hafva blifvit utfärdade, d. 1 Jun. 1719, d. 1 Nov. 1726, d. 15 Maji 1730, d. 26 Apr. 1739, och s. å. [ 86 ]d. 8 Jun. särskilda taxor, som åter förnyades d. 26 Apr. 1770 för utgående och d. 15 Feb. 1771 för inkommande. Dessa 2:ne sistnämde hafva fått många förbättringar, förhöjningar och lindringar, som här icke kunna intagas. De år 1782 utfärdade Sjötulls-Taxor, hvilka i 16 år, hade tjent till efterrättelse, öfversågos, efter sednare tiders omständigheter lämpades, samt inrättades så, att jämnvigten i Handeln befrämjades och flere vigtige ändamål kunde påräknas. Det har skedt genom K. M:ts utfärdade taxor, för utgående varor af d. 29 Jan. och för inkommande d. 17 Apr. 1799. (Puncter vid Riksdag. 1800).

Betalnings sättet eller Tull-Clareringen, har så väl efter, som före K. Carl XII:s död, förhållit sig efter tidernes ställning olika, och undergått stora omskiften. 1719 blef tillåtit att Sjö-tullen af inkommande varor, skulle i brist af Specie-mynt, få betalas med sådane Caroliner, som för 1718 slagne voro, eller ock med sådant groft mynt, som efter d. 18 Apr. berörde år 1719 kunde slås. Men sjötullen af utgående varor, fick erläggas antingen med plåtar, gamla Caroliner till 25 öre S:mt, eller med 1718 års Caroliner efter deras påsatte räknevärde. Att förbigå Kronans betydeliga förlust genom detta Clareringssätt af utgående Tullen, då en gammal Carolin, var från dess första räknevärde 16 öre S:mt förhöjd till 25, och då plåtmyntets dalertal efter Skeppundet, som 1710 var 360, då hade stigit till 540; får man endast anmärka att Kronan verkeligen förlorade, på hvar R:dr uti Intullen inemot 34 ass fint silfver, som vill säga vid pass 6 öre S:mt, eller efter vår beräkning 3 skillingar, när R:drn tages till 96 öre, eller 48 skillingar. Detta oacktadt föreställte man sig likväl, att Kronan vann, och ifrån denna tan[ 87 ]ke hänledes de nya namnen af Värde Riksdaler, Riksdalers avance och Tull-Riksdaler, hvarmed man sedermera så mycket bråkat. Värde-Riksdalern ansåg man lika med 2 d:r S:mt; Riksdalers-avancen skulle vara 19 ⅓ öre och Värde-Riksdalern samt Riksd:rs-avancen sammantagne, utgjorde Tull-Riksdalern, som alltså beräknades till 83 ⅓ öre eller 2 d:r 19 ⅓ öre S:mt. Att gjöra begripeligt, huru man kunnat falla på en sådan beräkning, måste de föregående årens författningar om Tull-clareringen och myntet återhämtas. Det är bekant att K. Carl XI. 1681 befallt, det alla räkenskaper skulle ställas och slutas på daler och öre, samt att R:dr icke borde högre upptagas, än till 2 d:r S:mt, och som Han derjämte 1688 förordnat att 3 ⅓ Caroliner skulle validera lika med R:drn, och således svara emot 2 d:r eller 64 öre S:mt; men detta antal af Caroliner eller 3 ⅓ stycken, likväl kom genom 1716 års myntförhöjning att gälla för 83 ⅓; så kallade man differencen emellan 64 och 83 ⅓ eller 19 ⅓ öre, Riksd:rs-avance; hvilken efter berörde tid 1719 alltid blef utbruten och i räkenskaperne särskildt upptagen för spannemål, ända till 1775, och för andra varor till 1765.

Emedlertid hade Carolinerne äfven som Specie-myntet försvunnit. Det blef fördenskull 1743 tillåtit att clarera inkommande tullen i courant-mynt eller som var det samma i Banco-sedlar med 20 procents tillökning, hvilken då och sedermera kallades Carolin-lage eller uppgäld på Carolinerne. En så kallad Tull-Riksdaler betalades alltså efter 1743, med 3 daler 4 öre S:mt i Banco-sedlar. Detta betalningssätt varade ända till d. 1 Julii 1765. Då måste Tull Riksd:rn för den återstående delen af året erläggas med 72 mark eller 18 d:r K:mt i Banco-sedlar.

[ 88 ]Från d. 1 Jan. 1766 Clarerades tullen för alla inkommande varor, undantagande Spannemål, antingen med R:dr Specie, eller med silfver till Riksdalers halt, eller ock med Svenska, Holländska och Ungerska fullvigtiga Ducater, till 2 R:dr på Ducaten, och den utgående tullen betalades med plåtar eller courant silfvermynt in natura.

Med 1769 års början upphörde inkommande Tull-Clareringssättet i Ducater, och intet annat mynt fick det året emottagas än Svenska Sp. R:dr; men år 1770 blef tillåtit att clarera, äfven med Läne-Banco Attester, på Speciemynt och Courant, dock så, att om Attester på Courant erlades för inkommande Tullen, skillnaden af 3 procent, som det Couranta myntet var sämre, än Specie-R:drn då skulle i agttagas och beräknas.

Vid utgående tull-clareringen afskaffades 1774 de ovige koppar-plåtarne, hvilka året förut icke fingo annorlunda i tull-uppbörden emottagas eller godtgöras, än till det värde som af Banco-Fullmägtige, i grund af in- eller utrikes försäljnings-priset var reglerat.

Sedan K. M. d. 27 Nov. 1776 stadgat Rikets mynt för alla tider, och derjämte förordnat, att alla räkenskaper skola föras i Riksdaler, samt att intet annat räkne-värde får brukas; så har ock Sjö-tullen blifvit derefter rättad och ifrån 1777 års början sålunda uppburen, att en Riksdaler efter inkommande Sjötulls-Taxan, verkeligen är betald med 1 Riksdaler eller 18 D:r K:mt, och 1 Daler S:mt, efter utgående Taxan, med ⅓ R:dr, eller 6 Daler K:mt.

2. De så kallade Umgälder.

Jämte Sjötullen uppbäres äfven visse pålagor, som fått namn af Umgälder, hvarunder begripas [ 89 ]Sjörätts och Armpenningar, Pass- Last- och Last-Armpenningar. De 2:ne första kallas Umgälder af varor och de 3:ne sednare Skepps-Umgälder. Vid alla dessa har man följt samma clareringssätt, som vid sjelfva Sjötullen; så att Umgälderne vid inkommande, alltid blifvit betalte med Specie, då Intullen således bordt betalas; och de utgående med courant, när uttullen dermed bordt ärläggas. Nu för tiden (1781) godtgöres de allesammans; så vid in- som utgåendet i Riksdaler, på sätt som ang:de Sjötullen nyss förut är anmärckt.

Om gods icke är Tullfritt, eller om derföre bör efter Taxan, ärläggas mer än ⅛ procent i Recognition; så betalas jämte Tullen ¼ procent i Sjörätts-penningar och 112 i Armpenningar när det inkommer, och 116 i Armpenningar när det utgår.

Sjörätts-penningar som 1668 blefvo påbudne, anslogos då till Commerce-Collegii aflöning; nu hopblandas de med de öfriga Statsmedlen, utan annan utbrytning, än den, att de i Tull-Journaler och Numer-Extracter, skiljas från de öfrige uppbörder.

Utom Armpenningarne på gods, uppbäres nu äfven andra Armpenningar af fartyg, till en skilling på lästen vid inkommandet, och en half skilling vid utgåendet. Båda slagen, så väl gods- som Fartygs-Armpenningarne äro till Amiralitets-Hospitalet, eller de fattige och förlamades underhåll vid Amiralitetet, beviljade, hvarföre ock desse medel, från Sjötulls-Kamrarne, directe aflämnas till Amiralitets Krigsmans-Cassan. Grunden till desse afgifter ligger uti Dr. Christinas Öp. Br. d. 31 Oct. 1646 och K. Carl XI:s d. 20 Mart. 1680 samt d. 11 Maji 1696.

När Passpenningar först blefvo påbudne, eller till hvad ändamål de äro anslagne, lärer icke va[ 90 ]ra möjeligt, att med visshet utreda. Man kunde gissa att de hafva sin upprinnelse från den tid, då Sverige ägde Tullfrihet i Öresund, och att de då tjente såsom fond, till aflöning för Kronans Resident eller Commissarius i Helsingör, hvilken derstädes skulle undersöka, och på Danska Tullboden försvara, Svenska fartygens pass och Certificater. Men om K. Johan III. menar Passpenningar, då Han i fullmagten för Jacob Larsson, Hans Wechhusen och Måns Jönsson, 1576 förordnar, att Borgare- och Köpstadsmän skulle till Kronan och icke till Fogden, som dit intills skedt, gifva af hvar skuta om 10 läster, en daler, och af andra skutor i proportion efter deras storlek eller lästetal; så lära mera nämde passpenningar, hänleda sig från helt annat ursprung. Nu för tiden betalas de icke vid inkommandet, på andra ställen, än i Stockholm, Nyköping, Norrköping och Åbo, och der ärlägges 2 R:dr för hvarje fartyg öfver hufvud. Men vid utgåendet beräknas de öfver allt, för ett fartyg om 10 läster och deröfver till 47 skill. om 8 läster till 41½, om 7, till 36½ om 6 till 31 skilling: och under detta lästetal, lika med Lastpenningarne.

Lastpenningarne skola ifrån början, varit anslagne till Fyrbåkarnes underhållande, och blifvit då till Kongl. Amiralitets-Collegium aflämnade; men nu inflyta de tillika med passpenningarne i Stats-Cassan, och för ett helt fritt fartyg erlägges 4 skilling vid inkommandet och 2 vid utgåendet på lästen; för ett halffritt 5 skilling vid inkommandet och 2½ vid utgåendet; för ett ofritt 6 sk. vid inkommandet och 3 vid utgåendet.

[ 91 ]

3. Gränse-Tullen.

Gränse-Tullen lärer icke vara älldre än ifrån Dr. Christinas tid, och då uppbars den samma alldeles lika, med lilla eller Land-Tullen, så att Land-Tullsordningen till alla delar följdes och 32:dra penningen betaltes, när varan icke fanns Specificerad; hvilket kan inhämtas, af den för Gränse-Tull-Inspectoren, Hinr. Zincler 1638 utfärdade Instructionen.

Men i K. Carl XI:s tid 1696 blefvo andra grunder till Gränse-Tullens reglering vidtagne. Man följde Sjötulls-Taxan, jämte det man i agttog, att de varor som voro nödvändige och nyttige till införsell, blefvo med ringa Tull belagde; men de, hvilka icke så mycket behöfdes; sattes högre Tull uppå, äfven som förbudne varor, blefvo utur Gränse-Tulls-Taxan uteslutne, på det ingen Handel dermed måtte drifvas.

De Gränse-Tulls-Taxor, som sist utkommit äro daterade d. 9 Jan. 1722, d. 31 Jan. 1738; den förre för Vermelands-Gränsen och den sednare för Ryska. Men sedermera äro så många särskilde förändringar, tid efter annan gjorde, att berörde Taxor till det mästa nu mera icke kunna följas.

Från år 1766 till 1776 års slut, blef Gränse-Tullen uppburen i Courant; nu clareras densamma i Riksdaler; så att en i Gränsetulls-författningarne utsatt Daler S:mt betales med en tredjedels R:dr eller 6 D:r K:mt.

4. De så kallade särskilde afgifter, hvilka jämte Sjö- och Gränse-Tullen uppbäras.

Utom de här förut beskrefne Umgälder, uppbäres äfven särskilde afgifter, hvaribland Licent, först kan nämnas. Man finner väl att K. Gustaf [ 92 ]Adolph 1629, till understöd för Krigs-staten, lade på allt inkommande Salt en särskild afgift, som fick namn af Licent och först betaltes med 2 Svenska Daler på tunnan; sedermera af Drottn. Christina modererades, till en Orts R:dr, derefter 1649 ärlades in natura till 2 tunnor salt på hvar läst eller 18 tunnor, samt ändteligen 1650 förhöjdes till 3 t:r på lästen; hvilket Kronans licent-salt, skulle förvaras och till de fattige och nödträngde föryttras. Derföre ser man ock, att det samma under K. Carl XI. såldes 1672 till 12 Daler och 1681 till 14 D:r tunnan. Man finner äfven att Licent blef påbuden 1631, för all utgående spannemål och 1644 för all mässing, koppar, järn och stål, som utskeppades, samt att 1718 års Sjötulls-Taxa, stadgar licent från 2, 8, 10, 20 till 32 procent, på åtskillige inkommande varor; men så består dock det mästa af nu varande licent i sådane pålagor, som sedan Regements-förändringen 1719 tillkommit.

Till ersättning för Kronans kostnad vid utredningen af vissa Örlogs-skepp, som till betäckning och befredande för Sjöröfvare, funnos nödige, att convoyera Svenska Köpmans-skeppen, på deras aflägsnare resor, hade Dr. Christina 1653 förordnat, att en särskild afgift, skulle af varorne betalas, under namn af Convoy-penningar; hvaröfver särskild taxa då uppsattes, uträknad efter en procent. K. Carl XI. determinerade sedan år 1672 och 1673, berörde Convoy-penningar, icke allenast till en procent af varorne; utan ock dessutom till ⅛ R:dr, af sjelfva skeppen, för hvarje skepps läst, samt befallte att de skulle ärläggas och rigtigt betalas, innan skeppet under försvar annammades.

Desse Convoy-penningar fingo 1722, det namnet extra licent och jämte det att den ⅛ R:drn på [ 93 ]skepps-lästen försvann, utstakades nu en procent öfver hufvud, för inkommande och en half procent för utgående varor, i samma mynt-sort, som den utgående Sjö-Tullen. De inflytande medel skulle lämnas, under K. Stats-Contoirets disposition och icke användas till andra Usus, än Convoyens utrustning och Örlogs-fartygs byggande. Men 1723 förvandlades denna pålaga således, att för alla inkommande varor, som hämtades utom Sundet, borde ärläggas 1 procent; men innom Sundet och i Östersjön ½ procent, och för utgående varor, till orter utom Sundet ½ procent, men innom Sundet ¼. Uppbörden skulle nu öfverstyras, till Amiralitetet i Götheborg.

Ändteligen blef Extra Licenten genom K. förordningen d. 3 Junii 1747, på det sättet förhöjd, att för alla med Svenska skepp, från Öster- och Väster-sjön, till Sverige, Finland, Pomern och Wismar, ankommande tullbara varor, skulle betalas 2 procent och för utgående en; men för de med främmande skepp inkommande tullbare varor 3 procent och för utgående 1 ½, och blef tillika sistberörde år förordnat, att redo och räkning för Extra licenten, skulle till K. Convoij-Commissariatet aflämnas. År 1761 triplerades Extra Licenten, så att för inkommande varor med Svenska skepp betaltes 6 procent, och för utgående 3, samt för inkommande varor med främmande skepp 9 procent, och för utgående 4 ½. I sådant förhållande blef Extra licenten bibehållen, och med den Ordinarie licenten sammanslagen i 1770 och 1771 års Taxor.

År 1757 förordnades under namn af förhöjnings-licent, en särskild afgift, som främmande skulle ärlägga, vid utskeppningen af efterföljande varor, nemligen: för hvart skeppund järn 10 ⅔ öre, för beck och tjära 2 daler S:mt på lästen, och för [ 94 ]alla trävaror, till 4 gånger, så mycket, som 1741 års Licent-Taxa utstakade. Denna förhöjnings-licent, på beck, tjära och trä-varor, blef sedermera i 1770 års Taxa sammanslagen med Ordinarie licenten; men förhöjnings-licenten på järn, utbrytes ännu i dag, och deröfver vises redo och räkning, till Järn-Contoiret.

På 1739 års Riksdag, blef till understöd för Statsverket beviljadt, att visse mindre nödige, och utrikes ifrån inkommande varor, skulle beläggas med en Consumtions afgift eller accis. Deröfver hafva ock 3 särskilde Taxor utkommit, nemligen: 1739 d. 8 Maji, 1741 d. 10 Aug. och 1747 d. 2 Maji; men i 1771 års Sjö-Tulls-Taxa, är denna Consumtions-accis, sammanslagen med ordinarie-licenten.

År 1748 påböds d. 28 Jan. att en särskild Consumtions-afgift, skulle vid förtullningen betalas för alla inkommande kortlekar, till 16 öre K:mt för hvarje lek, då de af Priviligerade Personer, kunna ifrån utrikes orter införskrifvas; och denna afgift blef äfven i 1771 års Taxa sammanslagen, med ordinarie-licenten.

Ända ifrån 1736 d. 1 Jan. var en särskild tullförhöjning till 16 öre K:mt på skålpundet, för Snus, Chocolade och Thé uppburen, som ock blef i 1771 års Taxa, sammanslagen med ordinarie-licenten.

Med den ordinarie licenten inberäknas äfven i sistberörde Taxa, Tapperians-Accisen, som vid minuteringen betaltes, för Viner, Bränviner och andra främmande drycker, och som lärer tagit sin början, under K. Johan III:s tid, samt i förstone uppbars af Städernes Magistrater, derefter af särskilde Uppsyningsmän och sist af [ 95 ]Land-Tulls-Kamrarne, sedan Land-Tullar blefvo inrättade och stadgade.

Licenten sådan som den nu efter 1770 och 1771 års Taxor, uppbäres, samt till följe af 1776 års förordnande på det sätt i Riksdaler Clareras, att en i Taxorne utförd daler S:mt, anses lika med ⅙ R:dr; är således en sammansättning af Extra Licenten, licent-förhöjningen på beck, tjära och trävaror, den allmänna Consumtions Accisen, den särskilde Consumtions-afgiften å kortlekar, Tullförhöjningen på Snus, Chocolade och Thé, Tapperians-Accisen och den förre Ordinarie-Licenten, som förut hade i 1719, 1726, 1730, och 1739 årens Sjö-Tulls-Taxa, blifvit efter vissa procent utsatt; men blef genom särskild taxa 1741 d. 23 Sept. mera vidsträckt och närmare utstakad.

Den förra Ordinarie-licenten var till Riksgäldens betalning anslagen, och clarerades efter 1720 års författning med K. Stats-Contoirets år 1715 utgifne lönings-sedlar, så ock med 14 öre S:mts försäkrings-sedlar, samt devalverade mynte-tecken och mynte-sedlar; men 1727 förordnades, att för allt gods i främmande skepp, så inkommande som utgående, skulle denna licenten betalas fullt och med redbart mynt, och för främmande gods i Svenska skepp, hälften i redbart och andra hälften i lönings och försäkrings-sedlar, hvarmed hela licenten för Sv. undersåtares gods, i egna skepp, då äfven fick ärläggas. År 1729 blef detta åter ändrat; så att af Sv. Undersåtares gods, i egne skepp, ¼ gafs i redbart mynt och ¾ i merberörde lönings och försäkrings-sedlar, i hvilkas ställe sedermera fick betalas 30 procent, och härvid förblef det, ända till dess 1770 och 1771 års Taxor utkommo.

[ 96 ]Till Manufacturers och Handaslöjders upphjelpande, beviljades 1728, på vissa inkommande varor 5 procent, som allmän Landshjelp, hvilken derefter genom Taxan 1734, förhöjdes till 7 procent, för alla hvita yllna, ofärgade och oberedde varor, samt 10 procent för alla de öfrige varor, från Östersjöiske orter och hamnar, till och med Elbströmen inclusive. Denna Landshjelp fick sedermera namn af Manufactur-fond och under sådan rubriqve, utkommo särskilde Taxor 1739 d. 17 Maji, 1741 d. 7 Sept., 1747 d. 30 Junii, och 1756 d. 4 October. Nu betalas Manufactur-fonden sålunda, som den i 1770 och 1771 års Sjö-Tulls-Taxor finnes införd, och hvar daler S:mt clareras med ⅙ Riksdaler.

Till en fond att genom praemier upphjelpa, Svenska Saltsjö-fiskerierne, blef år 1752 en viss afgift pålagd sådane salta och torra fisksorter, som utifrån inkommo; och sedan införslen af utrikes fisk, genom de inhemske fiskeriernes förökande hade så aftagit, att denna fond till de utlofvade praemier, ej blef tillräckelig; så utsträcktes berörde afgift 1761 och 1762 äfven till salt, bränvin och viner af alla slag. 1771 års Sjö-Tulls-Taxa visar huru och till hvad belopp, den afgift, som kallas fiskeri-fond, bör uppbäras och beräknas.

Genom R. Ständers Bevillning 1772, tillkom ännu en ny afgift, som under namn af Medicinal-fond och till understöd för Medicinal-verket, särskildt uppbäres vid Tull-Clareringen till 1 öre S:mt för hvarje skålpund Caffé. Sedan K. M. 1772 beviljat, att utom de öfrige Tull-afgifter här i Stockholm, skulle betalas af hvart skålpund inkommande Caffé ett öre S:mt, till fond och understöd, för den nya Kyrkobyggnaden i Adolph Fredrichs Församling, samt derjämte 1775 ett öre [ 97 ]K:mt, till underhållande af ett curhus, för Veneriske Sjukdomars botande; så har denna förhöjning på Caffé, till 4 öre K:mt, äfven blifvit från 1776 års början, sträckt till de andra Stapel-Städer i Riket, och bör uppbäras till innevarande års slut 1782. Hvad häraf i Stockholm inflyter, till Adolph Fredrichs Kyrka, aflämnas åt Kyrko-Rådet derstädes, och Curhus-fonden lefvereras, till Öfverståthållare-Ämbetet. Men beloppet af Tullförhöjningen på Caffé i orterne, insättes i Banken, till K. Stats-Contoirets disposition, och användes till Politie-inrättningen här i Staden.

Som Svenska Handeln och Sjöfarten, under de emellan vissa främmande Magter uppkomne Krigsoroligheter, hade genom uppbringningar och andre tillfogade olägenheter, blifvit på ett märkeligt sätt hindrad och uppehållen, hela Riket i allmänhet och de Handlande i synnerhet till kännbar skada; så fann K. M. Sig i nåder föranlåten, att 1779 vidtaga särskilde kraftige utvägar, hvarigerom Sjöfarten kunde vinna säkerhet och beskydd. Men emedan dertill fordrades en ej mindre ny, än betydande kostnad; så blef berörde år, d. 11 Febr. förordnat, att uppå alle inkommande och utgående varor, för hvilka, enligt Sjö-tulls-Taxorne licent ärlägges, en särskild Tullförhöjning skulle uppbäras, att beräknas och utgå till ⅕ af Licentens belopp. Denna Tullförhöjning, hvarföre särskild redo vises, kommer efter K. M:ts nådigste förklaring att indragas och försvinna, så fort behofvet, hvartill den är anslagen, upphört.

Till de nu uppräknade och beskrifne särskilde pålagor eller afgifter vid Sjötullen, får man äfven lägga följande, nemligen:

Tullförhöjning på Engelskt säl-läder, till 4 öre K:mt skålpundet, påbuden d. 7 Maji 1781, upp[ 98 ]bäres öfver hela Riket, till K. Stats-Contoirets disposition, så länge England i nu varande Sjökrig är inveckladt.

Tullförhöjning på Tobak till 3 öre skålpundet, påbuden d. 16 Jul. 1781, uppbäres öfver hela Riket och inflyter såsom fond för Lazaretterne, till Herrar Seraphimer-Riddares disposition.

Waxholms bompenningar uppbäres i Blockhusudden och Waxholmen, för inrikes gående fartyg, efter deras lästetal och storlek; samt vid Stockholms utgående Sjö-tulls-Kammare, för utrikes gående, till 32 skilling på hvarje fartyg, större eller mindre, och inflyta till Stats Verket.

Särskilde Båk-afgifter uppbäras vid särskilde Tullkamrar, såsom för Häfringe Båk, vid Nyköpings; för Korsö, i Stockholms; för Gräsö, i Gefle, m. m.

Allmän Båk-afgift beräknas för Svenska Fartyg till 29 och för främmande till 49 af hvad 1748 års Lots-Taxa utsätter, och uppbäres af Sjö-Tulls-kamrarne på alla ställen, der Lots-Contoir icke finnes inrättade. Medlen lefvereras i Ränterierne, eller Banken till K. Stats-Contoirets disposition; men räkning och redo göres till K. Amiralitets-Collegium.

K. Amiralitets-Inqvarterings-Cassans andel af Lots-afgifter, för främmande Fartyg, beräknas efter Fartygens djupgående i fotetal och lotsledernes längd i sjömil, samt uppbäres vid alla Sjö-Tulls-Kamrar, då Lots Inspector på stället icke gifves; medlen aflämnas directe till berörde Inqvarterings-Cassa och der vises redo.

Passagerare-afgift, beräknas efter de Resandes Stånd och Värde, samt uppbäres vid alla Sjö-Tulls-Kamrar i orterne. Lefvereringen och redovisningen sker på samma sätt, som vid K. Amiralitets-Inqvarterings-Cassans andel af Lots-afgifterne anmärckt är.

[ 99 ]Porto-franco-afgifter bestå i Recognition- och Hamn-umgälder, och uppbäras endast vid Marstrands Sjö-Tulls-Kammare. Staden undfår hela Hamn-umgälderne och hälften i Recognition; hvaraf den andra hälften tillfaller Stats-verket.

Brygg- och Kranpenningar vid Burg-viks hamn på Gottland, uppbäres i Visby och tillflyta Stats-verket.

Armbösse-medel samlas genom frivilliga sammanskott och insättas till K. Stats-Contoirets disposition.

Stämpel-penningar uppbäras vid Confiscations-Magazinet i Stockholm, för Confiscerade stämpelbara varor, då de till qvarblifvande försäljas. Desse medel tillfalla äfven Stats-Verket.

Consumtions-afgift för Ost-Indiske varor som försäljas till qvarblifvande, uppbäres i Götheborg, och tilflyter Stats-Verket.

Determinerad särskild afgift, för Ost-Indiskt Thé, R:dr 833: 16, ett för allt, uppbäres i Götheborg och tillflyter Stats-Verket.

Afgift för hvart Ost-Indiskt skepp, till K. M. och Kronan, R:dr 12,500; till K. Convoy-Commissariatet R:dr 100; och till Staden 16 skilling per läst, uppbäres i Götheborg.

Afgift för Norrske hästar, betalas till 8 skilling stycket, uppbäres vid Gränse Tullarne utmed Norrige, och inflyter till Stats-Verket.

De särskilde Uppbörds-Titlar, som i Sjö- och Gränse-Tulls-Räkenskaperne, upptages under namn af Confiscations- och Bötes-medel, Bevillning, Chartae Sigillatae-recognition, Lazaretts-medel, m. fl. höra icke till denna berättelse.

Det lärer ej eller äga rum, att beskrifva Spinhus-fonden, jämte de rättigheter, hvilka tillfalla Städerne, såsom Tolag- Vägare- Mätare- Hamn- [ 100 ]Bro- och Stämpel-penningar, m. fl. emedan allt detta beräknas och uppbäres, af Städernes egne betjente; men det torde likväl kunna anmärkas, att Sjötulls-Kamrarne stadna i ansvar, om de förpassa något fartyg på utrikes ort, eller utlämna inkommit gods, till ägarens disposition, innan med behörigt qvitto bevist är, att afgifterne till Spinnhusen och Städerne blifvit betalde.

5. Sjö- och Gränse-Tullarnes administration.

Huru Sjö-Tullarne i älldste tider förvaltades, är obekant; men af K. Gustaf I:s författningar kan man sluta, att Han förordnade vissa Fogdar och Tullskrifvare som i Sjöstäder och Landthamnar skulle af in och utgående varor, uppbära Kronans rättighet. Desse Uppbördsmän eller Tullarnes Föreståndare, hämtade ordres och befallningar från Konungen Sjelf och ärkände icke annat öfverinseende.

Det är ock troligt att styrelsen förhöllt sig lika ända till dess K. Johan III. år 1577 fant nödigt förordna Wolmar Wijkman, till Öfverste-Tullnär i Stockholm. Under hans uppsigt ställdes då Tullskrifvarne öfver hela Riket, tillika med alla de öfrige som hade någon befattning med Tullen; och till denna sin Förman, skulle de nu hvar sjette vicka, eller ock innom kortare tid, om tjensteorten var närmare, uppgifva klara längder och rigtigt besked, om uppbörd och bevakning.

Ett sådant förmanskap öfver Rikets Tullbetjening, lärer sedermera hafva blifvit bibehållit, så länge K. Johan lefde; ty man finner att en Gerdt Elberts år 1583, fick Konungens fullmagt, på Öfverste-Tullnärs beställningen, med lika magt och myndighet, som hans företrädare, bemälte Wijkman. Men intet sporr till någon sådan eller dy[ 101 ]lik syssla, träffas under K. Carl IX. och Gustaf Adolph. Tvärt om ser man, att den förre redan 1600, då Han ännu var regerande Arf-Furste, satte Städernes Borgmästare till controll på Tullnärerne, och att den sednare omkring 1629 och 1630 lämnade Sjö-tullarne i Riket under arrende. Det är elljest trovärdigt, att K. Gustaf Adolph stadgade, Sjötulls-förvaltningen på den fot, som det skedde med Land-tullen, vid dess inrättning, att Tullnärerne hvar på sitt håll, skulle stå under Ståthållarenas befäl, och inför dem och deras Secreterare visa redo och räkning.

I Drottning Christinas tid, kom åter Rikets Tullbetjening under ett enda och gemensamt förmanskap. Mårten Augustinsson, som sedermera adlades och fick namnet Leijonsköld, blef General-Tull-förvaltare, med den oinskränckte magt, att på alla platser der Kronans Tull skulle uppbäras, icke allenast sjelf tillsätta, besolda och löna Tullnärer, Bokhållare, Skrifvare, Besökare, Roddare-folk och andre tjenare, efter som tid och lägenhet fordrade; utan ock på egit bevåg, alldeles cassera och afsätta dem, han fant odugelige. Näst K. M. skulle samtelige Betjeningen, hafva deras respect (som orden lyda), allenast på General-Tullförvaltaren. Han ålades att föra räkning och bok, öfver uppbörd och utgift, för hvar och en ort, och att icke distrahera eller afskrifva något, utom K. Maj:ts anordning; men såsom salarium fick han likväl månadtligen afdraga och sjelf behålla tjugonde penningen af alla tull- och licent-medel, jämte det han äfven ägde, att utan någons gensago eller disput fritt disponera R:dr 18,528; hvaraf han kunde tilldela och förordna så stor årlig lön, åt hvar Tullbetjent, som han pröfvade att dess tjenst förtjente.

[ 102 ]Sedan Leijonskjöld bestridt denna sysla öfver 12 år, blef Wilhelm Drakenhjelm omkring 1650, General Tullförvaltare; men hans myndighet synes hafva varit mindre vidsträckt. Det nyss inrättade General Commerce-Collegium, hvari Leijonskjöld äfven blef vice Director, åtog sig mycken befattning med Sjötullen, såsom den der skulle influera på Handel och Manufacturer, och till följe häraf utöfvade bemälte Collegium, en slags Direction öfver Tull-Betjeningen, hvarigenom General-Tull-Förvaltarens välde, således icke annat kunde, än minskas.

Ändteligen uppkom omkring 1669 missförstånd emellan K. Kammar- och Commerce-Collegierne, om rättigheten att disponera Tullar och Tull-Betjening; hvilket af K. Carl XI, åren 1676 och 1678 på det sätt häfdes, att K. Kammar-Collegium, allena skulle hafva Directionen öfver stora Sjö-Tullen och allt hvad deraf dependerade, i synnerhet öfver alla dit hörande revenuer, jurisdiction uti confiscationer, Tull- och skeppsfriheter, samt alla Tull-Taxor och ordningar; så ock all förordning om de dertill hörige betjente, deras af- och tillsättande, samt deras förhållande och Instructioner.

Emedlertid hade Brynte Cronskjöld blifvit General Tull-Förvaltare, och han stäldes nu under Kammar-Collegii ovillkorliga inseende, så att han derifrån allena skulle till sitt Ämbetes utöfning, taga ordres och befallningar; men bekom likväl genom K:s särskilde Resolution d. 15 Nov. 1680, den myndighet och förmån, att af- och tillsätta de ringare Betjente, såsom Controlleurer, Lieutenanter på Tull-Jagterne, Skrifvare, Uppsyningsmän, Strandridare, m. fl. Hvaremot Tullnärer och Inspectorer vid stora Sjö-Tullen, benådades med Kongl. fullmagter.

[ 103 ]I confiscations-mål var icke processen lång och vidlöftig i fordna dagar. Brottet hade då merendels sin dom med sig, och straffet verkstäldes å bar gärning; men sedan Jurisdictionen i confiscationer 1678, kommit under Kammar-Collegium, förordnades att alla Confiscations-mål, skulle angifvas och undersökas på Sjötulls-Contoiret och sedan afdömas i Collegio. År 1685 d. 22 Oct. vidtogs åter den författning, att de undersöktes och afdömdes på Stora Sjötulls-Contoiret, af en särskild dertill förordnad Domstol, då parten fick per viam appellationis, ställa sin sak, under Kammar-Collegii skärskådande. Men emedan täta ombyten af Ledamöter, förorsakade uppehåll, stadgades 1687 i Stockholm och 1689 i alla Stapelstäder, de nu vanlige Sjötulls-Rätter, genom den utfärdade Process-ordningen, hvilka till nu varande tid bibehållit sig, vid samma inrättning, med den skillnad likväl, hvad rättegångs-sakernes fullföljande beträffar, att parten då ägde att vädja emot Sjötulls-Rätt, och att ett sammanträde af Kammar- och Commerce-Collegierne då utgjorde Öfver-Domstol; hvaremot saken nu mera icke går igenom vad, utan genom besvär, till högre skärskådande, och att Commerce-Collegium ensamt, nu är Öfver-Domstol, i Lurendrägeri och Tullförsnillningsmål.

Vid Ryska sidan lära inga Gränse-Tullar, under hela sista århundradet varit inrättade, utan då Ryssarne öfver gränsen inkommo, voro de förbudne, att bryta deras lass eller foror, förr än i nästa Land-stad. Om den då var Stapel-stad, så skulle Sjötulls-betjenterne, men i Upstad, lilla Tulls-betjenterne, visitera samma foror, och infordra den tull och umgälder, som vanligen i Sjöstäderne för utländske varor ärlades.

[ 104 ]Åt Norrska sidan finnas Gränse-Tullar redan 1638, och de voro då ställde, under sina särskilde Inspectorer, som ägde att besätta Tull-platserne med Uppbördsmän och andra Tjenare, som tid och lägenhet fordrade.

Det lärer först vara omkring 1686, då desse Gränse-Tullar, kommo under samma inseende som Sjö-tullen; ty på berörde år blef det uppdragit Öfver-Inspectoren i Götheborg, att emot vissa på Sjötulls-Stat, uppförde rese-penningar, hafva uppsigt på Gränse-Tullarne i Wermeland, Bohuslän och Dal; och efter denna tiden hafva alla Gränse-Tulls-författningar, blifvit med Öfver-Directeuren vid Stora Sjö-Tullen, till verkställighet communicerade.

I början af 1686 blef J. Phil. Silfvercrona, Br. Cronskjölds efterträdare, med Öfver-Direct:s namn, och undfick samma magt öfver Betjeningen. Tullarne stodo likväl under Kammar-Collegii öfver-inseende och undergingo hvad förvaltningen beträffar, ingen särdeles förändring, förr än 1715, då Sjö-tullarne i Calmar, Carlshamn, Carlscrona, Westervik och de Skånske Städerne, blefvo på vissa år, under arrende upplåtne. K. Carl XII befallte väl sedermera 1717, att Sjö-Tullarne öfver allt i Riket, skulle ställas under en allmän förpaktning; men detta gick likväl icke i verkställighet, förr än med början af 1719, då Öfver-Directeuren Ehrenpreus och Med-Interessenter, på det året innehade alla Sjö-Tullarne under arrende. Emedlertid hade N. Schönberg blifvit Öfver-Directeur 1702 och F. Ehrenpreus 1713, hvilken sednare genom K:s Resolution, dat. Timurtasch d. 20 Sept. s. å. stadfästades i alla de förmåner, som Cronskjöld 1680 undfått, i anseende till dispositionen öfver Tullbetjeningen.

[ 105 ]

6. Om Land-Tullarne, m. m.

Sedan man i det föregående följt, den i början åberopade berättelse om Sjö- och Gränse-Tullarne, bör ock angående Land-Tullarne här intagas, de derom ärhållne underrättelser[5], som tillika innefatta en ytterligare tilläggning om Tullarnes administration.

Kongl. Tull-Directionen, samt General-Sjö- och Landtulls-Contoiren i Stockholm, bestrida styrelsen och öfverinseendet öfver hela Rikets Tullverk, med de der inflytande inkomster. General Sjötulls-Contoiret, som består af en Öfver-Directeur, en Secreterare, en Kamererare och nödig Betjening, besörjer redogörelsen, för alla de Sjö- och Gränse-Tulls-afgifter, som ärläggas för varor, hvilka directe komma ifrån utrikes orter, eller ock här ifrån Riket exporteras. Under samma Contoir lyda alla de Tjenstemän i Riket, som med desse uppbörder och bevakningen deraf, hafva att skaffa, General Landtulls-Contoiret åter, hvarunder alla Tjenstemän vid Landtulls-Verket lyda, består af en Öfver-Directeur, en Secreterare, tre Kamererare, samt nödig Cantzlie- och Contoirs-betjening, och tillkommer redogörelsen för Landtulls-inkomsterne, öfver hela Riket, som ärläggas för de varor, hvilka transporteras inrikes orter emellan, på hvarje ställe der de till salu hålles, eller ankomma, att nötas och förtäras; äfven som ock för varor, som afsändas tili utrikes ort, hvilka dock blott en gång äro Land-tull underkastade. Likaledes höra ock hit, Acciserne för en del utländske varor, då de i Riket inkomma, samt för en del inländska [ 106 ]varor; men ärläggas ej mera än en gång. Äfven ock den Accis, som vissa Salu-idkare ärlägga, såsom Bryggare, Krögare, Slagtare, Bagare, Månglare, Fiskköpare.

År 1622 blef Land-Tulls-verket inrättadt på en ordentelig fot, och utgjorde ifrån den tiden ett särskildt verk. Till lilla Tullens utgörande, som på Riksdagen af menige Rikets Ständer blifvit samtyckt och beviljad, blef först en ordning huru den i Calmar utgifvas och tagas skulle, utfärdad den 18 Nov. 1622; äfven för Stockholm[6], d. 20 Nov. s. å., och under d. 6 Decemb. en allmän ordning, för alla Städer i Riket; samt för Fahlun och Kopparberget, Bissbergs och neder Bergslagen, i början af året 1623. Om lilla Tullens rigtiga ärläggande utkom en förnyad förordning i Aug. 1624. Huru små-tullarnes nya för-arrenderande, med accis och bakugns-penningarne, skulle af Borgmästaren i Stockholm Hans Nilsson, och Christ. Wildshusen, Invånare derstädes, inrättas och i ordning ställas; derom utkom K. Placat. d. 29 Apr. 1629. Ordning på lilla Tullen och Qvarn-Tullen, efter Silfvermynts värde, Stockholm d. 16 Junii 1631, ändrades åter d. 30 Maji 1633, då lilla Tullen skulle uppbäras efter 1622 och Qvarn-Tullen efter den ordning som 1625 var gjord och stadgad[7]. Flere gånger hafva författningarne, rörande Land-Tulls-verket blifvit ändrade och rättade; men Land-Tulls-Taxorne hafva gemenligen, vid hvarje förändring, bibehållit deras primitiva grund, som var 32:dra penningen af varornes värde. Den sista Land-Tulls-Taxan är af år 1777; men för Acciserne nyttjas [ 107 ]ännu 1686 års Taxa. Taxerings-grunderne vid Sjötullen, hafva åter varit af helt annan beskaffenhet och rättat sig efter varornes mer eller mindre nödvändighet och möjeligheten af Inhemska productionen, m. m. Sjötullen på inkommande varor, utgör 6, 12, 20, 30 till och med 50 procent och deröfver. Utgående Tullen åter, hålles alltid låg, att lätta Exporterne. De senaste Sjö-Tulls-Taxorne utkommo 1799.

Korrt efter Land-Tulls-verkets ordenteliga inrättning 1622, blefvo både Sjö- och Land-Tullarne bort-arrenderade särskildt, dels i en, dels i flere Städer; men 1667 blef genom K. Br. d. 13 Mart förklarat, att alla Tull-arrenden, såsom skadelige, skulle upphöra. Likväl blefvo 1726, alla, både Sjö- och Land-Tulls-inkomster bort-arrenderade åt Private Personer, som togo namn af General Tull-Arrende-Societet. Detta arrende som tid efter annan prolongerades, upphörde ändteligen 1766, då en Direction under namn, af K:s och R:s General-Tull-Direction inrättades, som skulle utgöra Öfver-styrelsen vid Tull-Verket; tillsätta lediga syslor; besörja dispositionen af Tull-medlen; afgjöra Oeconomiska anstalter och sådana frågor, som icke hörde till General-Contoirens och Domstolarnes afgjörande. År 1772 upphörde åter denna Direction och förvaltningen uppdrogs Kgl. Kammar-Collegium, enligt Instruction af samma år; hvarvid bägge Öfver-Directeurerne skulle biträda. Af sysslorne vid Tullverket bortgafs en del af Öfver-Directeurerne; en del af Kammar-Collegium, efter Öfver-Directeurernes förslag, och en del af K. Maj:t, efter Collegii förslag. År 1777 börjades ett nytt General-Tull-arrende, hvari Kronan deltog för ¼ och Kammar-Collegii befattning upphörde, utom egenskapen af Öfver-Domstol i vissa mål, [ 108 ]dels ifrån General-Contoiren, dels ifrån Sjö-Tulls, Accis- och Gränse-Tull-Rätterne. Med 1782 års slut upphörde detta arrende, och med 1783 års början, förvandlades Tull-Arrende-Societetens Fullmägtige, till Ledamöter i en Kongl. Direction, emot vissa procent af Inkomsten. År 1786 förordnades en Tull-Direction, af en Ordförande och 7 Ledamöter, med ett arfvode af 350 R:dr hvardera. Denna Direction existerar ännu och äger att följa enahanda förvaltnings-grunder, som uti arrende-tiden blefvo antagne, samt disponerar Tull-medlen och besätter sysslorne vid Tull-verket, utom Öfver-Directeurs-beställningarne. Öfver- och Under-Domstolarnes befattning med confiscations- och andre mål, är likväl genom Kongl. Directionens inrättning, icke ändrad eller inskränkt, utan gå sådane saker deras vanliga väg.

Sjö- och Land-Tulls-inkomsterne i Stockholm utgöra vanligen omkring hälften, af hela Rikets Tull-inkomst. Denna sednare har vid Sjötullen varit högst år 1787, och utgjorde då 1,165,807 R:dr, hvaraf i Stockholm, utom Confiscations-medel, inflöto 687,092 R:dr, nemligen för inkommande varor 524,204 R:dr, och för utgående 162,268 R:dr, deraf Kronans behållning för inkommande var 347,256 R:dr och för utgående 156,342 R:dr, samt öfrige afgifter 620 R:dr. Högsta behållningen i Stockholm, var likväl år 1792, nemligen på inkommande Tullen, 360,801 R:dr, och på utgåen- de 178,573, tillsammans 539,374 R:dr, ehuru totala uppbörden det året icke var mer än 372,921 på inkommande, och 185,739 R:dr på utgående. Minsta uppbörden i Stockholm vid Sjötullen var år 1799, nemligen på inkommande 130,031 R:dr och på utgående 145,927 R:dr, tillsammans 275,958 Rdr. Land-tulls-inkomsterne åter voro högst år [ 109 ]1787, då de utgjorde öfver hela Riket 273,639 R:dr, och hafva sedan varierat, emellan 10 och 20,000 R:dr, i stigande eller fallande. Vid hvarje infart till Stockholm, är Land-Tulls bevakning inrättad, neml. vid Blockhus-udden, der högsta uppbörden utgjort 38,758 R:dr, vid Långholms-Tull 15,060 R:dr, vid Norr-Tull 11,399 R:dr, vid Horns Tull 6928 R:dr, vid Roslags-Tull 3272 R:dr, vid Skants-Tull 1405 R:dr, vid Kungsholms-Tull 1333 R:dr, vid Carlbergs Tull 2103 R:dr. Vid Ladugårdslands-Tull 274 R:dr, vid Hammarby-Tull 227 R:dr, och vid Danviks-Tull 112 R:dr. Dessutom är uti Stockholm en särskild Öfver-Inspector vid Accis-Kammaren, der acciserne uppbäres och förpassningar till Inrikes orter utfärdas. Högsta uppbörden vid Accis-Kammaren har varit 31,893 R:dr.

General-Tull-Directionens Stat uppgafs 1766[8] med Cantzlie, Fiscals- och Förpassnings-Contoiret: D:r S:mt 31,250.
Stora Sjö-Tulls-Staten i Sverige. 120,662. 10⅔
Stora Sjö-Tulls-Staten i Finland. 13,651.
Pensions-Staten. 10,419.
Land-Tull och Accis-Stat. i Sverige och Finland. 165,981.
Pensions-Staten. 9,187.
D:r S:mt 351,150. 10⅔

För dem, som om hela Tullverket i Riket, åstunda någon Historisk kundskap; torde föregående beskrifning, icke finnas för vidlyftig och tröttsam.


  1. Är äfven intagen i Flintbergs Afh. om Hanse-Städ. Handel. Vitt. Ac. nya Handl. 2 Del. p. 380, 383.
  2. St. Rimkr. 2 D. p. 80.
  3. ibid. 299.
  4. Benäget meddelt af Hr Kammereraren Pet. Nymanson, som uppsatt den samma 1781. Allmänheten torde dela, den erkänsla, jag är skyldig att här ådagalägga.
  5. Benäget meddelte af Hr Öfver-Directeuren C. A. Grewesmöhlen, hvilken en skyldig tacksamhet kräfver, att här omtala.
  6. Derutinnan nämnes 2:ne Tullar på Norre-malm, vid Rännare-banan och Ladugårds-grind, och 2:ne på Södermalm, vid Grind och vid Åkermyran.
  7. Stiernmans Politie och Commerce-Handl.
  8. Handl. i Riks-Archivo.