19de Århundradet Förra Delen/4
| ← 1809-1815. |
|
Carl XIV Johans tid. 1811-1844. → |
Restaurationens tid.
Waterloo och de hundra dagarne hade endast varit ett efterspel till kejsardömets stora drama. Redan i den första freden i Paris hade makterna beslutit att om två månader låta sina fullmäktige sammanträda i Wien för att komplettera fredstraktatens bestämmelser och definitivt ordna arfvet efter Napoleon. Den 1 oktober 1814 skulle kongressen sammanträda, men ehuru statsmän och furstar börjat infinna sig redan i september, uppsköts kongressens öppnande till den 1 november, och efter detta första uppskof blef icke mycken tid öfrig till arbete för den rad af lysande fester, som gjorde, att kongressen “dansade mer än marscherade”, liksom äfven dess verksamhet i hög grad förlamades af tvisterna angående den ersättning, som skulle gifvas Preussen, och af frågan om Sachsens och Polens öde, hvilken så när föranledt ett nytt krig.
De i Wien församlade furstarne visade de 32 millioner människor, hvilkas öde de skulle afgöra, att de i den ovärdiga konsten att kunna roa sig på intet vis stodo efter för den i detta hänseende beryktade förre konungen af Westfalen. I ett ständigt rus omväxlade enskilda danstillställningar och hofbaler, maskerader och lefvande bilder, sällskapsspektakel och konserter, middagar och supéer, fyrverkerier och karuseller, jaktpartier och promenader i vagn eller storartade kavalkader, parader och mönstringar; ena dagen hölls en föga passande sorgegudstjänst öfver Ludvig XVI, på aftonen gafs stor bal, andra dagen företogs ett öfverdådigt praktfullt slädparti; på de kyrkliga ceremonierna i Stefansdomen följde en ostronfrukost hos Fanny Elsler, denna tids mest berömda dansös och Gentz’ väninna. Inom Wiens trånga stadsutrymme böljade massvis om hvarandra hela skaror af furstliga personer med sina följen, hela mängden af litterära, politiska och krigiska storheter, Österrikes, Ungerns och Böhmens praktlystna adel jämte de främmande gästerna, salongernas lättfärdiga kvickhufvuden, tysk-fosterländska eller kosmopolitiska original, vivörer och äfventyrare, gycklare och spelare, dansöser och sångare; västerlandets mest förfinade laster sällade sig till de halforientaliska storheternas råare lidelser; den förnäma världen utställde sina skönheter till täflan med den fala halfvärldens koryféer, hvilka inhöstade oerhörda summor; frivola eller gallsjuka pratmakare, sådana som prinsen af Ligne, hvilka bildade den mefistofeliska kören i skådespelet, ombesörjde, att de galanta och skandalösa äfventyren med lämpligen kryddade tillsatser icke förblefvo någon hemlighet i de olika kretsar, som kongressen sammanfört. I pressen förnummos visserligen icke de bitande infallen eller de blodiga sarkasmerna; desto större plats intogo däremot de dityrambiska festkildringar, hvilka de tyska ministrarnes ordkonstnärer skrefvo i “Österrikiska iakttagaren.” Till och med personer, som eljest icke voro surmulna sededomare, funno detta flacka, sedeslösa sällskapslif med dess omåttliga slöseri med penningar, tid och krafter, otillbörligt och klandervärdt; och medan i hofköket i Wien dagligen oerhörda summor förbrukades, och det kejserliga hofvet, enligt kännares uppgift, utgaf öfver 30 millioner gulden på kongressfesterna, hade i samma land tre år förut en statsbankrutt bragt en mängd människor till tiggarestafven, måste mer än 50,000 invalider nöja sig till hälften med en karg nådegåfva, till hälften med blotta löftet om en sådan, och dref en hungersnöd, som rasade i Siebenbürgen, tusentals personer från hus och hem.
Europas folk, som offrat gods och blod för att afkasta Napoleons ok, skulle emellertid bedragas på sin lön; endast för “befrielsen,” men icke för “friheten” hade så många människolif offrats. Också kunde Friedrich Christoffer Schlosser med djup förbittring klaga, att “de europeiska folkens öde åter lämnats i furstarnes, aristokraternas, prästernas och diplomaternas våld”, att ”allestädes en med växande konsekvens genomförd reaktion inträdde” och att folken beröfvades “icke allenast nästan allt hvad de, trots Napoleons eröfringslystnad och förtryck, medelbart vunnit genom honom, utan äfven gingo miste om den lön, som fofvats dem, då det gällde att befria fosterlandet”.
Åtta dagar efter slaget vid Waterloo hade kongressen i Wien förrättat sitt “lappverk”, och Europas yrkesdiplomater, dessa “skeptiska och korrumperade augurer, hade utan att le åt hvarandra firat en politisk högmässa, i spetsen för hvilken stått deras lärare i cynism och korruption, den “haltande djäfvulen”, såsom de kallade Talleyrand, hvilken numer såsom förfäktare af legitimiteten och de dynastiska anspråken blifvit deras egen kyrkas öfverstepräst.” Med Europas länder dref kongressen det skamligaste och mest egennyttiga schackrande, men lämnade så godt som alla nationella frågor öppna. “Det nittonde århundradet har uppfyllts af svåra strider, i hvilka folken först med stora uppoffringar måst tillkämpa sig ett erkännande af sina rättigheter. Hvem vågar påstå, att all den orätt Wienkongressen bragt i världen ens vid århundradets slut blifvit godtgjord.”
Polisväldet och förtrycket, den fanatiska fiendskap, som “tronens och altarets” anhängare visade hvarje skymt af själfständig tanke liksom hvarje friare bildningssträfvan, och slutligen de förhatliga förföljelser i religionens namn och de politiska afrättningar, som togo sin början i så många länder, i hvilka den fördrifne legitime härskaren återinsattes på grund af kongressens beslut, måste uppfylla alla ädlare sinnen med afsky och bitterhet, och åt dessa känslor gaf också Esaias Tegnér ett kraftigt uttryck, då han om “nyåret 1816” bland annat sjöng:
Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk,
Hans häst räknar anor; gif rum!
Hans höghet har klädt sig till tiggarmunk,
och hans blick är orolig och skum.
Svärd förer han icke, den adlige hjälte,
men radband i hand och en dolk i bälte.
Fridspalmen blef oss ett stamträd till slut,
i dess skygd bo folken i ro.
Ordning går in och skatten går ut,
och på köpet fås kristelig tro.
Handeln är fri och hvar loflig näring,
och vid hvar kröningsfest fri förtäring.
Häjsan! Religionen är jesuit,
människorätt jakobin,
världen är fri, och korpen är hvit,
vivat påfven — och hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära,
dikta sonetter till tidens ära.
Välkommet nyår med mörker och mord
och lögn och dumhet och flärd!
Jag hoppas, du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig, som mången annan,
men allting blir lugnt, om hon skjuts för pannan.
Lyssnade man emellertid till de regerandes ord, så måste man tro, att den gyllene tidsåldern vore på väg att återkomma. Den 26 september 1815 kungjordes nämligen till världens öfverraskning ett af de sällsammaste aktstycken, europeiska regenter någonsin utfärdat. Det var en af zar Alexander I, kejsar Frans af Österrike och konung Fredrik Wilhelm III af Preussen utfärdad förklaring, i hvilken de förkunnade såsom “sitt orubbliga beslut, att de hädanefter endast skulle taga den kristna religionen till rättesnöre; de skulle endast regera, så väl i sina egna stater som i förhållande till andra regeringar, efter rättfärdighetens, den kristliga kärlekens och fredens föreskrifter; de skulle vid alla tillfällen hjälpa hvarandra och skulle endast betrakta sig såsom försynens ombud, kallade till att härska öfver tre grenar af en och samma familj”.
Denna förklaring, som fått namn af den “heliga alliansen”, tillträddes under loppet af de följande åren af alla europeiska monarker, med undantag af konungen af England, påfven och sultanen. Den var hufvudsakligen ett verk af den ryske zaren och bar också alltigenom prägeln af denne monarks svärmiska och dimmiga, men också fåfänga och falska väsen. Högst betecknande är för öfrigt, att zaren erhållit idén till den heliga alliansen af änkan efter en rysk diplomat, en fru von Krüdener, som, då hon sammanträffade med zaren 1814, redan hade bakom sig sina unga år, men detta oaktadt likväl fängslade zaren genom sitt bizarra väsen och sitt verkliga eller konstlade religiösa svärmeri. Under umgänget med henne och de anvisningar till bot- och bönöfningar hon gaf zaren, mognade i hans “förkrossade själ” planen till den heliga alliansen. Någon allvarsam praktisk betydelse skulle den sällsamma urkunden, detta “klingande intet”, såsom Metternich kallade densamma, aldrig erhålla, och zarens egen hållning, så väl till de liberala grundsatser, efter hvilka han, oklar som alltid, ville regera sitt eget land, som äfven i den roll af frihetens skyddsvärn i hela Europa, hvilken han ville spela, visade sig snart stå i alltför uppenbar strid mot den heliga alliansens försäkringar, till dess att det slutligen lyckades Metternich att helt och hållet befria zaren ur liberalismens irrgångar och göra folkfrihetens skyddsvärn till absolutismens paladin.
Mellan kejsar Frans II i Wien och den ryske zaren fanns icke samma närmare förbindelse som mellan Fredrik Wilhelm III och zaren, och endast med tvekan och motvilja hade den österrikiske härskaren, efter långvariga underhandlingar mellan zaren och Metternich, slutligen af sin utpräglade fredslängtan och önskan att få regera i lugn låtit förmå sig till att sätta sitt namn under den heliga alliansens sällsamma urkund.
“Vår gode kejsar Frans”, som wienarne kallade honom, var en fryntlig herre, men på samma gång äfven den förkroppsligade flegman. Han ville visst icke träda någons rätt för nära, men så fick icke heller någon besvära honom, och det gjorde olyckligtvis hvar och en, som på något sätt störde hans ro. I och för sig hade han visserligen ingen glädje af förföljelser, men “den, som icke lät säga sig, honom förjagade han”, och ”den, som understod sig att tvista med honom, den lät han inspärra för lifstiden”. Han var alltigenom en egoist, som icke var tillgänglig för någon ädlare bevekelsegrund, vare sig äregirighet, fosterlandskärlek eller plikttrohet; endast fruktan för förtretligheter inverkade på honom. För den skull borde hans undersåtar också göra och låta, tänka och tro endast hvad han ville och fordrade. Den, som satte nya idéer i omlopp, blef genast hans personliga fiende. “Nya idéer äro numer i sväng,” sade han 1821 åt professorerna i Laibach, ”idéer, som jag icke kan och aldrig skall gilla. Hållen eder till det gamla, ty det är godt, och våra förfäder ha befunnit sig väl däraf; hvarför skulle vi icke göra detsamma? Jag behöfver inga lärda, endast goda borgare. Det åligger för den skull eder att bilda sådana. Den, som tjänar mig, måste lära hvad jag befaller. Den, som det ej kan eller som kommer med nya påfund, han kan gå eller också skall jag aflägsna honom.” Stora synpunkter saknade han fullständigt, men för enskildheter och personliga förhållanden hyste han ett så mycket lifligare intresse. Det skankte honom ett stort nöje att bevilja audienser; på en resa i Italien 1815 mottog han icke mindre än 20,000 personer. Därtill visade han sig alltid mycket nedlåtande och blef också mycket omtyckt för sina fryntliga svar på den bredaste folkdialekt. Välvilja besjälade honom härvid visserligen icke, men väl en småaktig nyfikenhet att lära känna sina undersåtars privathemligheter. Under hans regering bragtes också spioneri- och polissystemet i Österrike till högsta blomstring, och att brefhemligheten kränktes var en så afgjord sak, att Stein utan annan anmärkning skref till Scharnhorst: “Jag erhöll edert bref genom den österrikiska posten, alltså otvifvelaktigt öppnadt.” Trots allt detta var den “gode kejsar Frans” i alla fall sitt folks älskling; Wiens invånare tröstade sig för sin politiska och litterära maktlöshet med ett behagligt och bekvämt lif, och man sade, att “hvarje revolution därstädes kunde omintetgöras af ett par tusen stekta kapuner”.
Vid kejsar Frans’ sida stod hans förste minister, furst Clemens Venceslaus Lothar von Metternich, hvars väldiga inflytande på hela Europa mera förklaras af den stats belägenhet, hvilken han ledde, och af de oriktiga och öfverdrifna föreställningar, man gjorde sig om dess makt, än af hans egen personlighet.
Född i Koblenz 1773, hade Metternich under sina studieår icke brytt sig om att förvärfva några öfverdrifna kunskaper. Hans universitetskamrater kunde endast berömma de tre f’n hos honom: han var fin, faux, fanfaron. Sinnlig och slösaktig, har han icke heller kunnat hålla sig fri från beskyllningen att låta muta sig och taga bra betalt för de tjänster, han gjorde Europas suveräner och maktägande. Hans utomordentligt förbindliga och vinnande sätt förtrollade emellertid enhvar, och till och med hans motståndare kunde icke nog berömma hans älskvärdhet i ungänget. Alltför bekväm för att vilja underkasta sig den själsansträngning, som fordrades för att i de frisinnade sträfvandena uppfatta det berättigade och förlika detta med det bestående och aflägsna deras öfverdrifter, blickade han endast med högmodigt förakt och med den ofelbara öfverlägsenhetens min ned på de uppgifter, som dagens politik framställde, och i sin oförmåga att rätt uppskatta det motstånd, han fann, omgaf han sig helst med “passiva, helt och hållet hängifna organ.” Själf kom han icke med någon fruktbar tanke, och tomheten hos sin “samhällsbevarande” politik sökte han för sig själf och andra bemantla med de klingande talesättens skrud. “Hans grundsats är att alltid ha något för händer”, sade man, men hans beskäftighet utmärktes hvarken af följdriktighet eller djärfhet och ännu mindre af rättvisa och rättrådighet, ehuru dessa ord oupphörligt återkomma i hans ämbetsskrifvelser. Med sällsynt framgång arbetade han och hans litterära biträden, Gentz, Müller, Fr. Schlegel, på att kväfva allt politiskt och andligt lif i Österrike. Resorna till utlandet öfvervakades sorgfälligt; utländingar fingo i kejsarstaten icke meddela ens privatundervisning, ja, deras barn fingo icke mer tillträde till de allmänna skolorna, om de fyllt tio år. Bibliotekarierna måste årligen till regeringen inlämna förteckningar på de böcker, som professorerna lånat: de oskyldigaste vetenskapliga och populära arbeten förbjödos; vid lärareprof skulle de skriftliga arbetena bedömas efter de i dem uttalade kyrkliga och politiska åsikterna. Resande hade för hvarje steg känning af polisen, och hvarken konstnärer som Horace Vernet eller statsmän som Capodistria eller ens furstar som kronprinsen Ludvig af Bayern undgingo dess uppmärksamhet. Metternich grundade visserligen 1819 “Wiener Jahrbücher”, men detta oaktadt blef Österrike så godt som alldeles främmande för det öfriga Tysklands vetenskap och poesi, och ingen i landet frågade heller efter vare sig den inre eller yttre politiken; omsorgen om denna öfverlämnades helt och hållet åt statskansliet.
Under de första åren af nittonde århundradet kvarstod ännu en förordning af 1795 angående censuren. I paragrafen IV af denna förordning förbjöds att offentliggöra något, hvad det än måtte vara, utan myndigheternas tillåtelse. Den minsta förseelse häremot medförde upplagans konfiskering och förlust af rättigheten att utgifva tidningen, hvarjämte den felande måste erlägga ett vite af 50 fioriner för hvarje tryckt exemplar; om han icke kunde betala, dömdes han till en dags fängelse för hvarje florin, som icke erlades. Utgjorde upplagan tusen exemplar, steg bötessumman till 50,000 floriner, som kunde förvandlas till 137 års fängelse!
Då furst Metternich fick regeringen i sina händer, ersattes dessa klumpiga stadganden med mera raffinerade, men för den skull icke mindre verksamma metoder och en skuggrädd, men slug despotisms alla konstgrepp. Den österrikiske statskansleren var alldeles för begåfvad för att icke inse de fördelar, regeringen kunde hämta af en klokt organiserad press. På Gentz’ råd och under hans ledning grundades två tidningar, en “Hof-zeitung” för officiella kungörelser och en politisk tidning. “Der Beobachter,” afsedd att öfvertyga världen, att “furst Metternich aldrig misstagit sig och att han aldrig, ända till slutet af sin bana, skulle misstaga sig”. Hvad de öfriga tidningarna beträffade, understödde kansleren några, liksom han äfven tog flera utländska tidningar i sin sold. Som man ser, var detta ett vetenskapligt system; alldeles som sedermera furst Bismarck — hvilken också var mästare i att bruka och missbruka pressen, så stor skillnaden för öfrigt var mellan honom och Metternich — behöfde han blott säga ett ord, och genast svarade alla ekon. De tidningar, som han icke understödde, höll han däremot så mycket kortare. De fingo emellertid med fullkomlig frihet tala om allt, som tilldrog sig på teatern, på scenen och mellan kulisserna. De hade rätt att behandla så viktiga frågor som om den omtyckte komikern och författaren af farcer, s. k. “Wienerpossen”, den genom folkskådespelet “Anderson, Petterson och Lundström” äfven i Sverige bekante Nestroy borde straffas för det han lade till ord och inpass i sina roller, om den eller den aktrisen bytte om kostymer så ofta som man påstod, eller om tenoren Binder verkligen velat bestiga en trähäst, då han spelade Masaniello, eller om Othello borde ha svart eller brun hy, eller: om la cachucha, som Fanny Elsler dansade så gudomligt, borde uttalas “kakuka” eller “katschuka” eller “katschutscha”.
Man kan under dylika omständigheter lätt tänka sig, huru det skulle vara bestäldt med den estetiska och litterära smaken i Wien. På Hofburgteatern uppfördes visserligen Grillparzers om en äkta poetisk begåfning vittnande stycken, såsom “Stamfrun”, “Sappho”, “Gyllene skinnet”, men af grämelse öfver den ringa uppmuntran hans skapelser funno, drog sig skalden tillbaka och lät icke mera uppförå sina dramer. Ett ännu hårdare öde drabbade Ferdinand Raimund, skådespelare och teaterdirektör, hvilken dels i dessa båda egenskaper, dels äfven som framstående teaterförfattare sökte verka för ett förädladt folkskådespel och bland andra stycken skref det äfven i Stockholm uppförda stycket “Slösaren”, men icke förmådde uthärda konkurrensen med Nestroys platta farcer och slutligen, gripen af djup hypokondri, gaf sig själf döden.
.jpg)
GIOACHINO ROSSINI.
Endast musiken fann i Wien ett tacksamt fält. Men äfven på detta område måste en sådan tondiktare som Beethoven stå tillbaka för den italienska musiken och dagens hjälte, Rossini, restaurationens kompositör par excellence, som i sina operor på ett utmärkt sätt tillmötesgick tidens kraf på hvila och längtan efter att njuta lifvet på ett gladt och angenämt sätt. I ett för musiklifvet i Wien och för sin författare lika betecknande bref af 1824 omtalar Hegel för sin hustru de intryck han erfor under sin vistelse i kejsarstaden vid Donau. I detta bref heter det bland annat:
“Jag har tagit mig en vägvisare och var, ännu smutsig efter resan (ankom klockan 7 till värdshuset) redan ½ 8 — på den italienska operan — stycke af Mercadante — hvilka mansröster! två tenorer, Rubini och Donzelli, hvilka strupar, hvilka manér, älsklighet, volubilitet, styrka, klang, detta måste man höra! — en duett mellan dem af högsta force. Bassisten Lablache hade ingen hufvudroll, men redan här, huru måste jag icke beundra hans vackra, kraftiga, likaså älskliga basröst. Ja, dessa mansröster måste man höra, det är klang, renhet, kraft, fullkomlig frihet o. s. v. Så länge pengarna till att betala den italienska operan och hemresan icke taga slut — stannar jag i Wien! — — — Men den italienska operan : i måndags ‘Doralice’ af Mercadante, i förgår ‘Othello’ af Rossini, i går ‘Zelmire’ af densamme. Sångare och sångerskor af en förträfflighet och utbildning, att endast Catalani och mad. Milder kunna gifva dig en föreställning därom. I förgår uppträdde mad. Fodor; hvilken utbildning, själ, älsklighet, uttryck, smak, hon är en härlig konstnärinna! — Mina älsklingar, Rubini och Doncelli, förträfflig bariton, hade hvarje afton att sjunga lika mycket som Baader i ‘Olympia’; i förgår och i går den mest beundrade och beklappade David, härlig röst, kraft och styrka — därpå den härliga basen Lablache, så Boticelli, Cintimarra, två förträffliga bassister — därnäst också Sra Dardanelli i går. — Mot metallen i dessa röster, i synnerhet mansrösterna, har klangen hos alla röster i Berlin, Milder alltid undantagen, något orent, rått, skrofligt och svagt — såsom öl gent emot genomskinligt, gyllene, eldigt vin, — eldigt vin, säger jag — ingen lättja i sången och tonernas frambringande, ingen försummad lektion, — utan där är hela personen med; sångarne, och särskildt mad. Fodor, alstra och uppfinna ett uttryck, koloraturer, af sig själfva; de äro konstnärer, kompositörer, så väl som den, hvilken satt operan i musik. Sra Eckerlin (hvars vackra gestalt och härliga röst först påminde mig om Milder) förmår såsom tyska icke lägga sin själ på sångens vingar och frimodigt kasta sig i melodierna; hon skulle redan nu kunna göra mycket, om hon hade denna viljans energi. — — — Jag förstår nu fullkomligt, hvarför Rossinis musik smädas i Tyskland, i synnerhet i Berlin — därför att liksom atlas endast för damer, gåslefverpastej endast för lärda munnar, — så är den skapad endast för italienska strupar; det är icke musiken såsom sådan, utan sången i och för sig, för hvilken allt är gjordt; — — Rossinis musik har endast mening, då den sjunges; — — Men hvad det är härligt, omotståndligt, så att man icke kan slita sig lös från Wien.”
Det är emellertid klart, att under sådana förhållanden, som de ofvan skildrade, tillståndet inom landet icke skulle vara det bästa; också kom Österrike under det Metternichska regementet ansenligt på efterkälken i jämförelse med det öfriga civiliserade Europa, både hvad dess andliga och materiella utveckling angick. I polisförtryckets och den godtyckliga censurens kväfvande atmosfär förlamades den enskilda företagsamheten, och från regeringens sida voro inga tidsenliga reformer att vänta.
Ingenting gjordes heller för att lindra böndernas belägenhet, befria dem från deras underdånighetsförhållanden under de stora godsägarne eller afskaffa några af de lika besynnerliga som tryckande skatter och gärder, som hvilade på dem. För handel och industri gjordes högst obetydligt. Den förbättring i penningväsendet, som inträdde efter grefve Stadions åtgärder för att höja papperspenningarnas sjunkna värde, hade endast kunnat ernås med stora uppoffringar och genom alltjämt nya lån; då den gode kejsar Frans dog, uppgingo skulderna till omkring 570 millioner gulden, och räntorna hade från 5 millioner år 1816 ökats till 20 millioner år 1831.
I de tysk-slaviska provinserna inrättades visserligen 1816 ett slags ståndsförsamlingar, s. k. “postulatslandtdagar”, men som adel och präster hade öfvervikten i desamma och deras kompetens för öfrigt endast sträckte sig till skatternas fördelning och rekrytutskrifning, blefvo dessa församlingar, hvilkas sammanträden ofta slutade samma dag som de öppnades, en blott formalitet, en “dyr farce”, enligt friherre vom Steins ord, “hvilken lika bra kunde ersättas af en eller annan dekretermaskin”. I Ungern samlades riksdagen icke på hela fjorton år, ehuru den författningsenligt skulle sammanträda hvart tredje år. Följden häraf blef, att oppositionen förlades till komitaten och kretsförsamlingarna och att dessa först helt och hållet vägrade skatter och rekryter och till sist endast under häftiga protester beviljade dem. Förgäfves bedyrade kejsaren, att han älskade ungrarnes gamla författning lika mycket som de själfva, eller klagade han på Ungerns parlamentariska språk, latinet, att “hela världen blifvit förryckt och åstundade fantasiförfattningar”; Totus mundus stultizat et constitutiones imaginarias qwaerit. Då riksdagen slutligen 1825 måste inkallas, visade den sig i hög grad motspänstig, lät regeringen höra de bittraste sanningar och beviljade endast sparsamt och först efter nära två års underhandlingar de penningfordringar, son ställdes till densamma. Den Metternichska förhalnings- och stillaståndspolitiker hade emellertid äfven här tills vidare i hufvudsak vunnit sitt syfte; men att under sådana omständigheter en dag skulle komma, då den af regeringen så lifligt fruktade “samhällsupplösning”, som hon icke ansett sig böra förebygga genom att ombilda samhället efter en bättre plan för framtiden, utan endast fördröja genom allehanda polisåtgärder, icke längre kunde afvärjas, detta undgick icke ens regeringens egna handtlangare. Då Fanny Elsler vid en supé räckte Gentz champagneglaset med de orden: “Krukan går så länge efter vatten, tills hon spricker”, svarade denne: “Åh, mig och Metternich håller hon nog ut”; och med detta apres nous le deluge tröstade sig de maktägande vid Donau.
Skulle emellertid det österrikiska systemet kunna upprätthållas, måste äfven grannländerna så vidt som möjligt äfven tillägna sig detsamma, och det blef också föremål för Metternichs ifrigaste bemödanden att söka förekomma, att konstitutionella regeringsformer infördes, eller, där detta skett, omintetgöra verkningarna af desamma. I detta sträfvande fann Metternich en trogen och pålitlig bundsförvant i Preussen, hvars konung, Fredrik Wilhelm III, blef Österrikes och Rysslands nitiske vapendragare, så snart det gällde att kufva tidens förhatliga friare sträfvanden och med landsflykt och fästningsstraff förfölja alla, som på något sätt i ord eller gärning deltagit eller till och med blott visat lust att deltaga i dem.
I det “upprop till tyskarne”, som Fredrik Wilhelm III och zar Alexander I den 25 mars 1813 utfärdade från Kalisch, hade den preussiske konungen utlofvat en författning, som skulle “träda fram ur det tyska folkets uregna anda”. För att inlösa detta löfte inrättades på kongressen i Wien de 39 tyska staternas förbund med en i Frankfurt under Österrikes presidiumresiderande förbundsdag, som endast erbjöd “en skugga af enhet, endast var ett löst samband af svagaste slag och hastigt visade sig långt mera betydelselöst och erbarmligt, långt mera makt- och rättslöst än man först ens kunde ana”. De tyska patrioternas, en Steins, en Wilhelm von Humboldts, alla bemödanden att åtminstone på några punkter skaffa enhet, hade visat sig fruktlösa: på de stores afundsjuka och själfviskhet och de smås partikularistiska maktkänsla strandade alla ansträngningar.
Icke mycket bättre gick det med försöken att lösa frågan om författningars införande i de särskilda staterna. Visserligen innehöll förbundsakten en bestämmelse, att en författning grundad på landständer skulle komma att införas i alla förbundsstater, men som ingen tid föreskrifvits, tyddes denna föreskrift hånande endast som en “profetia”, men innebar hvarken ett löfte eller en förbindelse. Detta hindrade emellertid icke, att en och annan af de tyska furstarne gjorde allvar med att införa författningar, och i detta afseende utmärkte sig Goethes vän och beskyddare, storhertigen af Weimar, framför de nordliga staterna, bland hvilka Mecklenburg åter upprättade lifegenskapen och Hannover till och med återinförde tortyren. Den sjuttioårige kurfursten Wilhelm I af Hessen, som från 1806—1813 lefvat i landsflykt, strök ett bredt streck öfver alla dessa år såsom ogiltiga och sökte sätta allt på samma fot, hvarpå det befann sig 1806; han återkallade till och med de den 1 november detta år hemförlofvade regementena till deras garnisoner och gaf platsmajoren i Hanau en tillrättavisning därför att han sedan den tiden icke inkommit med kvartalsrapporter från fästningen. Soldaterna måste åter anlägga hårpiska och puder; de pensionerade ämbetsmännen anställdes åter, de nya lagböckerna afskaffades, och de olyckliga köparne af de af den westfaliska regeringen sålda domänerna tvungos att afstå dessa utan ersättning.
Med hela den egennytta, som plägar karaktärisera hvarje sluten kast, skilde den tyska adeln sina intressen från det öfriga folkets. Visserligen förmådde på kongressen i Wien de forna riksomedelbara, men numer mediatiserade furstarne och grefvarne icke genomdrifva sina anspråk på att återställas i sin förra själfständighet och återfå sina indragna besittningar, men till ersättning lyckades de tilltvinga sig så stora friheter och företrädesrättigheter, att de stundom blefvo ganska obekväma undersåtar, och icke ens vid seklets slut ha alla dessa privilegier och förmåner försvunnit. A andra sidan sammanslöt sig den lägre adeln i ett förbund, den s. k. ”kedjan”, till värn mot alla borgerliga anspråk, motsatte sig, hvar den kunde och oftast med framgång, böndernas emancipation eller förvandlade dess följder, såsom fallet i synnerhet var öster om Elbe, till en förbannelse i stället för en välsignelse för de befriade; bönderna på godsen nedsjönko nämligen till utarmade och beroende daglönare, och i denna belägenhet befinna de sig ännu i denna dag på många preussiska riddaregods och domäner. De stora adliga godsägarne erhöllo dessutom lejonparten vid provinsiallandtdagarnes sammansättning i de nordliga staterna, men som dessa landtdagars befogenhet blef mycket inskränkt, blef de adliga representanternas inflytande genom dem icke så stort, att det kunde göra den regerande byråkratien något synnerligt afbräck.
I södra Tyskland bekvämade sig furstarne, visserligen icke alltid utan strid och stundom, såsom i Würtemberg, först efter långvarigt kif, att gifva sina undersåtar författningar i konstitutionell anda, icke minst för att i dessa institutioner finna en damm mot den mediatiserade adelns anspråk och motspänstighet äfvensom ett stöd mot Österrikes och Preussens påtryckningar. Dessa båda omständigheter förlänade den nya ordningen i södra Tyskland en, om också skäligen blek, demokratisk färgning, och trots många inskränkningar och stridigheter erhöll frihetstanken och den uppstående liberalismen slutligen likväl en fristad i de sydtyska kamrarne.
I Preussen undandrog sig Fredrik Wilhelm III att uppfylla det löfte, han i nödens stund gifvit sitt folk att införa en på en allmän landsrepresentation stödd författning. Så snart yttre tvång icke längre verkade, fick nämligen författningsfrågan falla, och i enlighet med hela sitt skaplynne och sina innersta känslor och åsikter öfvergaf konungen snart de ansatser till reformer, till hvilka han förut lämnat sitt bifall, aflägsnade sig alltmer från de män, Preussen haft att tacka för sin pånyttfödelse och sina framgångar, och hängaf sig under inflytande från Wien och Petersburg åt reaktionen.
Fredrik Wilhelm III:s flegmatiska nyktra natur, som med skygghet undvek allt ovanligt, hade efter de utomordentliga åren 1812—1814 åter sjunkit i matt förslappning. “Kalmera” var hans älsklingsuttryck, och för sin tids hela andliga arbete hade han ingen blick, medan han å andra sidan fördjupade sig i teologiska funderingar och studier; af ångest för demagogiens skräckbild kunde han vara hård ända till grymhet; till och med en så hängifven tjänare som Niebuhr beklagade sig öfver, att han fått lära känna despotismen i dess råaste former, och kunde för den skull också begripa, att konungen ville ha en omgifning af smidiga hofmän, sådana som polisministern, furst Wittgenstein, hvilken måste tjäna “till spottlåda åt hans nycker”. Hvarje person med själfkänsla, som uppträdde emot honom med för mycket medvetande om sin handlingskraft eller sin andliga öfverlägsenhet, var odräglig för honom, och han fördrog endast personer, som icke “generade”, icke “turberade” honom. Hans statskansler, furst von Hardenberg, var icke heller en man, som i detta hänseende lämnade honom anledning till klagomål. Med en svaghet, som förklaras af bristerna i hans karaktär och hans tilltagande ålder, fogade han sig, för att kunna bevara sin höga plats, i allt efter konungens växlande infall och afsade sig all egen vilja i enlighet med den grundsats hans biograf uttalar, att “den oinskränkte härskaren hade rätt att fordra hörsamhet äfven af sin förste tjänare”.
De angifvelser och beskyllningar för revolutionära planer, med hvilka geheimerådet Schmaltz uppträdde mot det redan för längesedan upplösta “Tugendbund” och en annan senare, äfvenledes upplöst förening, voro icke förspillda på en sådan natur som Fredrik Wilhelm III. Icke heller fann konungen något oriktigt i Schmaltz’ påstående, att det alldeles icke varit det preussiska folkets entusiasm och den nationella hänförelsen, som uträttat frihetskrigens storverk, utan att allt, som skett, skett på konungens befallning och endast varit den vanliga lydnaden hos undersåten, som “ilat till vapnen, liksom man vid en eldsvåda af allmän medborgerlig plikt skyndade till brandstället för att släcka”. Schmaltz’ uppträdande väckte hos hof- och adelspartiet det lifligaste bifall, och med röda örns orden hugnades han af samme konung, som fällde tårar, då på våren 1813 Scharnhorst, som fört honom till ett af fönstren i slottet i Breslau, visade honom de tillströmmande skarorna af frivilliga och frågade honom, om han icke nu kände sig öfvertygad om att det var allvar med hans folks entusiasm och offervillighet.
Den utmärkelse, konungen låtit Schmaltz’ vederfaras, gjorde ett synnerligen pinsamt intryck. Den gamle fältmarskalken Blücher sparade helt obesväradt icke på sådana uttryck som “hundsfottar”, Gneisenau ansatte på det skarpaste Hardenberg, bakom hvars rygg utmärkelsen skett, och uppmanade honom att protestera mot densamma, och i ett bref till en vän kunde dåvarande prins Wilhelm, den blifvande kejsar Wilhelm I, några år senare bryta stafven öfver de tyska förhållandena i följande bittra ordalag: “Hade nationen 1813 vetat, att efter elfva år af en grad af glans, ära och anseende, som då kunde uppnås och verkligen uppnåddes, ingenting annat än minnet, men ingen realitet skulle återstå, hvem hade väl då uppoffrat allt för ett dylikt resultat? Framställandet af denna fråga förpliktar på det heligaste till att åt ett folk på elfva millioner bevara den plats, det ernått genom uppoffringar, som man hvarken förr sett eller framdeles skall se. Men härpå vill man icke tänka mera.”
Den allmänna meningen i Tyskland fann sig icke heller i hvad som skett, utan uttalade sig, så vidt den kunde göra sig hörd, med mycken bitterhet mot “Kamptz- och Schmaltz-stallbröderna, mot Bel- och Kotzebue”, såsom det heter i en af tidens politiska visor. I synnerhet uppblossade harmen hos den vid universitetet studerande ungdomen, som starkt påverkades af sådana män som “Turnvater” Jahn, en högst egendomlig företeelse, som af Stein betecknades som en egenkär narr, men som man, trots all tillgjordhet i tal och skrift och all grofhet i uppträdande, dock icke kan frånkännas stora förtjänster om kroppsöfningarnas införande och utbredande i Tyskland.
Tyvärr funno denne mans mest förryckta idéer mesta bifallet. Betecknande för hans obändiga och larmande hat till fransmännen var sålunda hans förslag att “på gränsen mot Frankrike anlägga en vild skog med uroxar, rofdjur och gränsväktare för att på detta sätt afskära all förbindelse med den välska grannen”. Ett urtyskt folkväsen skulle återställas; med svärmisk beundran talades om teutoner och cherusker; ungdomen skulle på Jahns oöfversättliga språk göras “frisch, fromm, frölich, froh, wahrhaft und wehrhaft”, men utvärtes inskränkte sig emellertid hela reformen till långa lockar, stora, nedvikna skjortkragar, svarta sammetsrockar med snören och svart-röd-gyllene tofsar på famnslånga tobakspipor.
En bättre kärna hade den rörelse, för hvilken den allmänna tyska studentföreningen, “die Burschenschaft”, blef medelpunkten. Grunden till denna förening hade redan 1810 lagts af Fichte vid universitetet i Berlin utan några omedelbara syften, endast i akt och mening att införa en bättre och ädlare ton i studentlifvet, men först fem år senare uppstod föreningen i sin slutliga gestalt i Jena och utbredde sig därifrån till andra tyska universitet.
De unge män, hvilka som frivillige kämpat i frihetskriget och nu återkommo till universiteten, återfunno därstädes de gamla landsmanskapen, i hvilka studenterna dittills organiserat sig, den gamla partikularismen, som vapenbrödraskapet under kriget undanträngt, den gamla penalismen, som på ett så ovärdigt sätt förnedrade de yngre till slafvar under de äldre och gjorde dem till offer för deras brutalitet och som stod i skarp motsats till deras nya själfständighetskänsla. Dittills hade det tyska studentlifvet med sin råhet, sina ständiga slagsmål, sitt skräfvel och sina supkonvent saknat allt allvar och innehåll; den löjliga vikt, som lades på mensuren, öl- och vinstugans tomhet, studentlifvets hela själlöshet och barnslighet kunde icke mera tilltala de återvändande; den, som stått i kulregnet, behöfde icke bevisa sitt mod i dueller, och den, som varit med om att eröfra blodiga segrar, kunde icke ha någon glädje af att dricka kamrater under bordet. För den skull grundade de den nya allmänna studentföreningen, i hvilken stamoch åldersolikheter skulle försvinna och som skulle befatta sig med allvarsamma saker och förbereda skapandet at ett enda fritt Tyskland.
Den agitation, till hvilken detta program gaf anledning, i förening med det ungdomliga lättsinne, som lät undfalla sig obetänksamma och utmanande ord, gjorde genast från början föreningen till föremål för reaktionens farhågor. För dennas “skuggrädda och ytliga blick,” säger Nietzsche, “tog sig den studerande ungdomen knappt annorlunda ut än Schillers ‘Röfvarband’: dess tal klingade för den ängsliga lyssnaren, som om Sparta och Rom i jämförelse med densamma varit nunnekloster. Förskräckelsen för de vredgade ynglingarne var så allmän, att icke ens ‘Röfvarbandet’ på sin tid framkallade något liknande i hofvens kretsar, ehuru ändå en tysk furste, enligt Goethes förklaring, en gång skulle ha yttrat, att om han varit gud och kunnat förutse ‘Röfvarbandets’ tillkomst, skulle han icke ha skapat världen”. Det torde icke vara möjligt att afgöra, huru mycket man misstog sig i denna fruktan eller huru mycket man förställde sig eller verkligen insåg det rätta, men som en skrämbild underlät i alla händelser icke de reaktionäres här att betjäna sig af föreningen och dess medlemmars uppträdande. Tillfälle därtill skulle icke heller låta vänta på sig.
Under de två år die Burschenschaft haft bestånd, hade den slagit djupa rötter vid högskolorna; tiden syntes nu inne för föreningen att äfven i yttre måtto sammanfatta sina särskilda grenar, och i detta syfte utfärdades inbjudning till en allmän församling till den 18 oktober 1817 till Wartburg för att därstädes "fira en tredubbel fest till minne af reformationen, segern vid Leipzig och de tyska studenternas första vänskapliga samkväm.” Stadsmyndigheterna och prästerskapet i Eisenach, några professorer från Jena voro bland deltagarne; inbjudningen utfärdades till alla protestantiska universitet, och från alla, så när som på fyra, infunno sig delegerade.
På morgonen den 18 oktober anträdde det “heliga tåget” sin vandring upp till den gamla borgen i Thüringen, berömd för sina minnen från sångarkriget och Luthers vistelse. I spetsen fördes “Burschensvärdet” och den nya “Burschenfanan”, och därpå följde parvis den studerande ungdomen, smyckad med svart-röd-gyllene skärp. Festen hade en allvarlig religiös anstrykning; i borgens riddarsal sjöngos vid sammanträdenas början och slut koraler och utdelades den apostoliska välsignelsen; äfven nattvarden begicks under mötets andra dag af mer än tvåhundra studenter, och de tal, som höllos, hade med all sin fosterländska lyftning ingen öfvervägande politisk karaktär. Den egentliga festen var redan slutad, och på Wartenbergets höjder midt emot Wartburg, liksom på bergen rundt omkring, brunno i aftonskymningen oktobereldarne. På det högstämda dramat skulle nu det groteska satyrspelet följa. Utan festkomiténs vetskap framsläpades af några studenter, beväpnade med högafflar, en korg med böcker till den högst flammande elden. Med hög röst upplästes titlarne på de böcker, som voro dömda till bålet, och därpå vandrade Kotzebues tyska historia, geheimerådet von Kamptz’ gendarmerikodex och Schmaltz’ förhatliga angifvelseskrift i lågorna, såsom ett upprepande af Luthers minnesvärda bragd, då han uppbrände den påfliga bullan. En hessisk stångpiska, en österrikisk korpralskäpp och ett preussiskt uhlansnörlif gjorde under åskådarnes pereatrop böckerna sällskap.
Alltsammans hade endast varit ett utslag af ungdomligt lättsinne och öfvermod, men på reaktionens anhängare verkade händelsen som en elektrisk stöt. Geheimerådet von Kamptz fann sig på det högsta uppbragt öfver det öde, som drabbat hans gendarmerikodex, och fordrade i en pockande skrifvelse till storhertigen af Weimar skydd mot “förvildade professorer och förledda studenter och den af svärmare och öfvermagar med eld och grepar utöfvade censuren.” För Metternich var hvad som timat vatten på kvarnen. Hos Fredrik Wilhelm III, som erfor så mycket större förargelse öfver Wartburgfesten, som de diskussioner den framkallat “generade” honom, rönte han icke heller några motsägelser, då han uppmanade konungen att vidtaga stränga åtgärder mot turnföreningarna, pressen och universiteten, och dessa den österrikiske hof-, stats- och ärkekanslerens föreställningar erhöllo ökadt eftertryck genom en anklagelseskrift mot det tyska folkets revolutionära anda, hvilken skrift af en valachisk bojàr vid namn Stourdza öfverlämnades till zar Alexander och bland annat innohöll den beskyllningen, att studenterna i die Burschenschaft skapat en upprorisk förening, för hvars omstörtningssyften festen på Wartburg och några slagsmål i Göttingen fingo tjäna som bevis.
Om Stourdzas skrift gjorde ett djupt intryck på furstar och ministrar, så framkallade den å andra sidan hos den tyska universitetsungdomen en otrolig förbittring icke blott mot Stourdza, utan äfven mot alla hans meningsfränder. Stourdza själf utmanades på pistoler af två grefliga studerande i Jena, men fann för godt att fly till Dresden, hvarifrån han förklarade, att han på zarens befallning “tänkt, skrifvit och utgifvit” sin skrift, hvarför han icke kunde lämna någon upprättelse för densamma. Hans utmanare svarade härpå hånande, att denna förklaring var till fyllest, ty af en blott “tanke-, skrif- och utgifningsmaskin” kunde de icke begära upprättelse.
Knappt hade emellertid det hånskratt, som ledsagade denna förklaring, förstummats, förrän en ny storm af den häftigaste förbittring utbröt. I Weimar bodde sedan längre tid tillbaka såsom ryskt statsråd den för sina gråtmilda dramer och platta lustspel i Tysklands borgerliga kretsar mycket omtyckta författaren August von Kotzebue, hvilken numer i sin tidning “Politisches Wochenblatt” drog i härnad mot de liberala idéerha och därigenom blifvit föremål för allmänt förakt och en ovilja, som gaf sig tillkänna därigenom att han fick sina fönster utslagna och i öfrigt utsattes för kränkningar. Af en händelse föll en berättelse, som han skulle sända till Petersburg, i händerna på professor Luden i Jena, och denne lät genast aftrycka densamma i sin liberala tidskrift “Nemesis.” Den vrede, detta dokument framkallade, stegrades hos medlemmarne af den gren af die Burschenschaft, som i Giessen bildat sig under namn af de “obetingade” och omfattades af förbundets brushufvuden och fantaster, till formligt raseri. En af dessa “obetingade,” en student vid namn Karl Sand, en dyster, svärmisk natur utan synnerlig begåfning, uppsökte Kotzebue i Mannheim, dit denne flyttat efter de senaste händelserna i Weimar, och då han på eftermiddagen erhöll tillträde till honom, drog han efter de första hälsningsorden fram en dolk och genomborrade den intet ondt anande lustspelsförfattaren med utropet: “Där har du, fosterlandsförrädare!” Därpå gaf han sig själf ett styng i bröstet; nedkommen på gatan, knäföll han, höjde ett “lefve för fosterlandet” och tackade Gud för sin seger samt gaf sig ytterligare ett dolkstyng. Intetdera stynget var dödande, och i fängelset tillfrisknade han efter sina sår, hvarpå han den 20 maj 1820 halshöggs i Mannheim, sedan han suttit häktad öfver ett år.
Rannsakningen med Sand visade tydligt, att han icke hade några medbrottslingar, men hans brottsliga gärning eggade likväl, vid den hos den tyska ungdomen rådande stämningen, till efterföljd, och fem veckor efter mordet på Kotzebue försökte en apotekselev vid namn Löning i Wiesbaden mörda presidenten von Ibell. I likhet med alla politiska mord medförde äfven dessa brott de olyckligaste följder, och Metternich var icke sen att begagna den allmänna bestörtning, de framkallade, för att hos den tyska förbundsdagen genomdrifva bekräftelsen på en rad stränga åtgärder, till hviika förslag framställts och erhållit Preussens och andra tyska staters gillande på en konferens i Karlsbad.
Enligt dessa s. k. Karlsbaderbeslut och den s. k. “slutakten” i Wien ställdes universiteten under den strängaste uppsikt af särskilda kommissarier, s. k. kuratorer; alla professorer och studenter, som gjorde sig skyldiga till politisk agitation, aflägsnades från högskolorna; turnföreningarna undertrycktes; pressen lades i de strängaste fjättrar; förbundsdagen erhöll rätt att genast undertrycka alla skrifter, som tycktes sätta samhällets lugn, värdighet och säkerhet i fara: alla tryckta skrifter under tjugu ark skulle underkastas censur. Slutligen tillsattes en centralundersökningskommission, som residerade i Mainz, för att ställa upphofsmännen till de samhällsvådliga stämplingarna, ”demagogerna,” till ansvar, och fastän denna kommission, trots allt nit och all god vilja, slutligen efter årslångt arbete måste erkänna, att den icke funnit några straffvärda handlingar, började likväl med Fredrik Wilhelm III:s bifall en rad förföljelser, som drabbade många af Tysklands framstående män. Den förtjänstfulle teologen de Wette i Berlin, som skrifvit ett tröstebref till Sands olyckliga moder, afsattes; den framstående publicisten J. J. von Görres, som uttalat den åsikten, att Tyskland visserligen ogillade Sands brott, men gillade hans motiv, kunde endast genom en hastig flykt till Strassburg undgå fästning; Jahn, som visserligen prisat Sands gärning och jämfört den med Cæsars och Gesslers mord, fördes från sitt döende barn till Spandau, kvarhölls i fängelse långt efter det kammarrätten i Berlin frikänt honom och ställdes därpå under polisuppsikt; Arndts papper togos i beslag och återställdes till honom först tjuga år därefter under Fredrik Wilhelm IV:s regering; till och med den. preussiske statskanslerens förtrogne Varnhagen von Ense togs i förhör. Till en dödsdoms fällande fanns visserligen ingen möjlighet, men hela skaror af tyska ynglingar måste försmäkta i fängelse därför att de sjungit patriotiska sånger, och på svart-röd-gyllene band och tofsar anställde polisen ifrig jakt, liksom de preussiska ministrarne i hela veckor sysselsatte sig med studentmössornas och studentrockarnes form och snitt. De fällda domarne lydde som oftast på tio års fästning, och fast det knappast är möjligt att riktigt uppskatta hela vidden af de olyckor, denna demagogförföljelse vållade, så är det likväl säkert, att den på det kännbaraste träffade många familjer, hvilkas lefnadslycka det småaktiga och hätska förfarandet och de samvetslösa medlen förstörde. Själfva Hardenberg måste trots all sin undfallenhet och sitt tillmötesgående mot konungens och Metternichs nycker, tåla skarpa förebråelser därför att han låtit liberalismen få insteg bland sina underhafvande, och med detta bittra piller måste han hålla till godo kort före sin död, som inträffade den 26 november 1822 i Genua och besparade honom det hårda slaget att dessförinnan helt och hållet afskedas, sedan han dock i den strängt reaktionäre ministern von Voss nödgats vid sin sida tåla en vice-kansler, som öfvertog den verkliga ledningen af statens angelägenheter och snart en gång för alla också skaffade den obekväma författningsfrågan ur världen, på samma gång som sådana män som Wilhelm von Humboldt, krigsministern von Boyen, general Grolmann och storkanslern von Beyme, motarbetade, tillbakasatta, trötta och missmodiga, drogo sig tillbaka från statsangelägenheterna, i hvilka furst Wittgenstein och Kamptz i stället fingo fria händer.
I samband med reaktionen och såsom dess mottryck hade emellertid äfven motståndet och oppositionen, den tyska liberalismen, som lånat sitt namn från de spanska författningsstriderna, uppstått och blifvit partisak. Sina anhängare och representanter fann den helt naturligt, där ett organ för den allmänna meningen fanns, således i de sydtyska kamrarne, i hvilka för första gången i Tyskland parlamentariskt och politiskt lif utvecklade sig. Dess förkämpar bestodo hufvudsakligen af professorer och advokater, i allmänhet män af den bildade medelklassen, hvilka ännu besjälades af upplysningstidens anda, som också i viss mån tryckte sin prägel på dess läror, men äfven gaf dem en lätt hvardaglig anstrykning.
I upplysningstidens åsikter hade också den statslära, de inbördes omfattade, sin rot, och i första rummet knöt den sig äfven till den stora franska revolutionens tankar om medborgarens naturliga rättigheter och därnäst vid Rousseaus Contrat social. De förra lämnade ett medel till kritik af det bestående och af regeringens åtgärder, läran om samhällsfördraget grundade tron på folkets suveränitet och rättfärdigade folkets medverkan vid lagstiftningen; det tillkomme sålunda rättsstaten att i första rummet skydda folkets rättigheter och genomföra allas likhet inför lagen. Dessa åsikter förkunnades med stor talang af liberalismens skriftställare och publicister, och framför allt förskaffade den badiske historieskrifvaren Rotteck dem spridning och erkännande genom sin 1813 påbörjade “allmänna historia,” hvilken på ett allmänfattligt sätt sökte bevisa, att liberalismens rätt varit segerrik genom hela världshistorien. I enlighet härmed önskade de liberale nya institutioner och en fullständig brytning med det gamla och historiskt tillkomna. Men då de mest visade sin styrka i kritiken och saknade originalitet och skapande förmåga, sågo de sig nödsakade att se sig om efter utländska mönster för det nya, de ville sätta i det gamlas ställe, och funno det bekvämast att taga Frankrikes charte till förebild. Denna konstprodukt, som sökte åstadkomma en yttre förmedling mellan den gamla regimens traditioner och revolutionens eröfringar, ville de inplantera på tysk mark, och härigenom erhöll den tyska liberalismen en världsborgerlig och kosmopolitisk prägel, som bjärt afstack mot den fosterländska rörelsen under befrielsekrigen, hvilken just varit riktad mot arfhenden Frankrike och med sådan framgång närts af romantikens bästa sträfvan att göra det tyska folkets andliga egendom i sång och saga, språk, seder, religion och konst till gemensam nationalegendom.
I motsats till liberalismen voro romantikerna den gamla ordningens anhängare och förkämpar för prästers och adels privilegier, hvilket ledde till en häftig antagonism mellan dem och den från utlandet importerade liberalismen. Mot läran om samhällsfördraget och den naturliga rätten ställde romantiken läran om statens organiska tillkomst och den historiska rätten och ville öfverlämna det åt världshistorien att inleda och småningom genomdrifva det nyas seger öfver det föråldrade. För reaktionen skulle dessa åsikter emellertid komma särdeles väl till pass, och i det Metternichska lägret uppstodo också snart stats- noch rättslärare, som förträffligt förstodo att tolka dem till förmån för ett fullständigt stillastående.
I ordets värsta bemärkelse reaktionär blef den politiska romantiken visserligen i sådana publicisters händer som Friedrich Schlegels och Gentz’, men äfven den historiska rättsskolan arbetade på det mest snillrika och fina sätt de reaktionära tendenserna i händerna, då den gent emot den liberala naturrätten betonade rättens historiska och nationella ursprung och, liksom dessa dagars tyska språkforskare gjorde med språket, härledde den ur folksjälen och folkandan. Då sålunda Savigny, jämte R. F. Eichhorn, grundläggare af denna skola och på samma gång den störste juristen bland romantikerna, på grund af dylika betraktelser frånkände sin tid all kallelse till lagstiftning och skarpt och orättvist kritiserade Code Napoleon och den preussiska landträtten såsom konstlade och godtyckliga skapelser, så dömde han därmed tid och stat och folk till en stilla afvaktan, ett konservativt stagnerande och fogade sig på detta sätt förträffligt i den Metternichska politikens kyrkogårdsro.
Den egentliga romantiska statsläran fann emellertid en representant i Adam Müller, som i statsekonomiska skrifter bekämpade Adam Smith och därigenom förberedde sekelslutets nationalekonomi. Enligt honom är staten “sammanfattningen af de mänskliga angelägenheterna, deras förbindelse till ett lefvande helt, alla idéers evigt rörliga rike: det kroppsliga, fysiska lifvet förslår icke till att deducera densamma, man måste för att fatta statens väsen taga i anspråk allt osynligt, ande, sed, hjärta, människans hela ideala lif; staten är icke blott manufaktur, mejeri, försäkringsanstalt eller merkantilt bolag; den är en innerlig förbindelse af en nations hela fysiska och andliga rikedom, dess hela inre och yttre lif till ett stort energiskt, oändligt rörligt och lefvande helt.” Utöfver dylika allmänna talesätt förmådde Müller emellertid icke uppställa några bestämda begrepp och skapa en hållbar teori, och om ande och tänkesätt ville regeringarna, och framför allt hans vänner i Wien, i längden icke höra alltför mycket talas.
Romantikens statslärare par excellence har Karl Ludvig von Haller blifvit. Född i Schweiz 1768, verkade han först som professor i historia och statsrätt vid universitetet i Bonn och öfvergick i hemlighet till katolicismen för att få behålla sin plats, men afsattes 1821. Det var Haller förbehållet att med sin statslära, som redan på själfva titelbladet gaf sig till känna såsom en fiende till hvarje frisinnad riktning, erhålla de reaktionära makternas fulla gillande och bifall. I sin "restauration af statskunskapen” vill han gent emot det på fördrag grundade, artificiellt borgerliga samhället återvända till naturtillståndet, som för honom sammanfaller med Guds ordning, enligt hvilken det endast tillkomme den öfverlägsne, den mäktige, att härska. Stat och rätt grundade sig nämligen endast på styrka och makt; men de makthafvande äro konungar och furstar, och för den skull vore det.en af Gud uppställd och afsedd naturnödvändighet, att de skulle härska och åtlydas; de äro alldeles icke statens tjänare, utan dess oberoende herrar och staten är deras egendom, liksom hus och hushåll tillhöra husfadern; statsrätten vore för den skull icke väsentligen skild från den privata rätten. Mot öfvervåld hjälpte för öfrigt hvarken konstitutioner eller skrifna lagar, öfver hufvud inga vanliga inrättningar, utan väsentligen endast religion och moral, och därför finge undersåtarne vid förekommande missbruk af makten icke tillgripa själfhjälpen, utan borde endast förtrösta på Gud.
Sin största beundrare och förnämste anhängare fann denna vålds- och maktteori hos dåvarande preussiske kronprinsen, sedermera konung Fredrik Wilhelm IV, hvilken betraktade den som en formlig panacé mot alla politiska sjukdomar, till trots för Hegels stränga omdöme, att “den endast utmärkte sig, för den fullständiga inkonsekvensen af sin tanklöshet, som utan återblick låter allting fortlöpa och lika bra finner sig till rätta i motsatsen af hvad den förut gillat.” Hegel själf skulle emellertid icke gå fri från förebråelsen att med sitt filosofiska system arbeta för reaktionen.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel, född den 27 augusti 1770 i Stuttgart, död den 24 november 1831 i Berlin, tillhör vårt århundrades märkligaste personligheter och har genom sin filosofi utöfvat ett utomordentligt inflytande på seklets andliga innebörd i alla riktningar, politik, religion, konst. Ursprungligen nära förbunden med Schelling, hade han icke heller varit främmande för dennes idéer, då han skilde sig från dem och i Jena utgaf sitt första större arbete: "Die Phänomenologie des Geistes,” hvars manuskript han bar till tryckeriet samtidigt som kanonerna vid Auerstädt och Jena afgjorde Preussens öde. I Napoleon ansåg han sig ha sett “världsanden till häst,” som, enligt Goethes ord,
"I tidernas susande väfstol en skrud
en lefvande, härlig väfver åt Gud.”
År 1818 kallades han till Berlins universitet såsom professor i filosofi, och här samlade han snart omkring sig en talrik åhörarekrets ur alla klasser, icke ens högre ämbetsmän och militärer undantagna, hvilket förskaffade honom äran att, såsom hans motståndare sade, anses såsom “kunglig preussisk statsfilosof,” så mycket mera som det för anställning i statens tjänst, i synnerhet vid universiteten, var en rekommendation att vara anhängare af hans filosofi. Härmed gafs emellertid Hegel upphof till det lärda clique- och kotteriväsendet, som under århundradets lopp ofta gjort sig gällande på ett föga tilltalande sätt, och blef ett af de första af dessa öfverhufvuden för skolor, som undanträngt och mästrat annorlunda tänkande.
Hegel ville i sitt system uttrycka den genom historisk erfarenhet och trofast arbete vunna försoningen med verkligheten i motsats till den kritiska filosofien och till romantiken. Härvid utsattes Hegel emellertid för den faran att alltför ofta gifva en idealistisk omtydning af den verklighet, han ville ådagalägga såsom uppenbarelse af ett ideelt innehåll, och hemföll härigenom just till det romantikens godtycke han velat undvika. Som verkligheten dessutom för Hegel var ett öfver all individuell reflexion och vilja höjdt historiskt tillkommet, så kunde kan till och med förklara, att filosofien alltid komme för sent för att undervisa om hurudan världen skulle vara; tanken vore nämligen världsprocessens sista produkt, och då reflexionen vaknade, vore detta ett tecken till, att en historisk lifsform afslutats: “Minervas uggla börjar först sin flykt, sedan skymningen inbrutit.”
“För Hegel,” säger Teobald Ziegler, “är staten ett nödvändigt, icke ett tillfälligt, det i och för sig förnuftiga, som skall vara till, men icke något godtyckligt eller villkorligt, utan ‘den sedliga idéns verklighet’, ‘det sedliga hela’, och så till vida ‘Gud på jorden.’ Med Adam Müller förklarar han staten för absolut och orubbligt själfändamål; hos Rousseau klandrar han, att den allmänna viljan icke är annat än alla enskildas viljor, att samhällsfördraget hvilar på godtycke och därigenom förstör all auktoritet, och mot Haller betonar han det förnuftiga i staten, hvars välde icke är godtycke, utan själfva förnuftet, som gör sig gällande: ‘det är Guds väg i världen, att staten är till!’ I seden har staten sin omedelbara, i hvarje enskildt medvetande sin medelbara tillvaro; i staten kommer friheten till sin högsta rätt, men likväl har staten högsta rätt mot den enskilde, och för denne är det högsta plikt att vara medlem af en stat och helt och hållet hängifva sig åt densamma.”
Mest missförstådd har Hegel blifvit genom sin berömda och beryktade sats: “Hvad som är förnuftigt är verkligt, och hvad som är verkligt är förnuftigt,” hvilken sats visserligen också väl ägnat sig till att stämpla Hegel såsom loftalare öfver de bestående förhållandena, ehuru han därmed i själfva verket menar, att endast det förnuftiga är verkligt och att det beståendes existensberättigande mätes efter förnuftets måttstock, hvarför det också åligger förnuftet att utöfva sin kritik och framhålla det overkliga, intiga och ovärdiga hos allt oförnuftigt i stat och historia. På detta sätt uppfattad, innebär Hegels sats emellertid ett framåtskridandets moment, som skulle bli en utgångspunkt för en senare tids radikal-revolutionära och socialistiska läror.
Ju mer emellertid under tjugutalet reaktionen skärptes och äfven i södra Tyskland under Metternichs påtryckning vann mera makt, oppositionen i kamrarne bragtes till tystnad, pressens frihet nästan undertrycktes och personligt våld användes mot liberaler och demagoger, desto radikalare blef också liberalismen. Mot våld kunde till slut ändå endast våld, mot förtryck uppifrån endast revolution nedifrån hjälpa, och icke heller saknades republikanska uttalanden och önskningar, i synnerhet i sydvästra Tyskland vid gränsen af Schweiz.
Äfven bland studenterna började det åter jäsa. Die Burschenschaft hade visserligen upphäfts 1819, men fortfor likväl att i hemlighet äga bestånd; dess radikala medlemmar tänkte numer verkligen på att “framkalla revolutionen” och bildade i Schweiz ett hemligt ynglingaförbund, som skulle sluta sig till ett tyskt mannaförbund. Detta gaf naturligtvis centralundersökningskommissionen i Mainz välkommen anledning till nya efterforskningar och fängelsestraff; till och med den franska filosofen Victor Cousin, som ville lära känna den tyska filosofien vid dess källa, måste för denna sin vetgirighets skull finna sig i att af gendarmer anhållas vid gränsen, en händelse, som väckte det största uppseende i hela Europa och så när medfört internationella förvecklingar.
Så tröstlöst det också mångenstädes såg ut i Tyskland, hämtade den tyska liberalismen likväl åter mod och hopp af hvad sonv hände i den öfriga världen. Med ett deltagande, som är alldeles ofattligt för sekelslutets generation, hvilken med största jämnmod åsett de blodbad, turkarne anställt på armenier och kandioter, följde den tyska ungdomen grekernas frihetsstrid, de kristnes strid mot islam och frihetens strid mot despotismen, civilisationens mot barbariet. Öfverallt uppstodo filhelleniska klubbar, bidrag insamlades och skaror af frivilliga drogo ut. Då i Italien eller Spanien, i södra Amerika eller i Grekland friheten var segerrik eller dukade under, då jublade Tyskland eller klagade som om det varit dess egen seger eller dess eget nederlag. Furstar och ministrar hade på sina kongresser i Aachen och Karlsbad, i Laibach och Verona rotat ihop sig till att undertrycka folkfriheten och betvinga den nya andan; folken förenade sig för den skull, åtminstone i tänkesätt och sympatier, till motvärn och skydd, och i deras namn kunde Béranger besjunga “folkets heliga allians” och se “freden nedstiga på jorden och så sitt guld, sina blommor och sina ax.” Men på dessa känslor och denna stämning kunde sedermera också Mazzini bygga med sitt unga Europa, och i dem fann äfven entusiasmen för Polen sin förklaring och sitt rättfärdigande och låg också grunden till de verkningar, julirevolutionen 1830 i Frankrike medförde.
*
I Italien hade Österrike på kongressen i Wien erhållit Lombardiet-Venetien och dessutom tillerkänts ett inflytande, som gjorde, att Metternich betraktade landet, liksom Tyskland, för sin politiska tillhörighet. Endast ett “geografiskt begrepp ” var den Apenninska halfön, liksom Tyskland, sedan de fördrifna furstehusen på kongressen i Wien blifvit återinsatta i sina rättigheter, splittrad i flera små oafhängiga furstendömen, som betraktade hvarandra med afundsjuka, men på samma gång genom sina reaktionära lystnader och sin sträfvan att utrota och undertrycka den franska revolutionens idéer och institutioner, hvilka under Napoleons herravälde vunnit insteg i landet, aflägsnade sina undersåtar från sig. I dessa sina sträfvanden skulle emellertid präst- och fursteväldet, som i Italien, liksom i Spanien, uppträdde i sin mest ohöljda gestalt, stöta dels på den gammalromerska republikanism, som framkallats hos ungdomen af Alfieris skola, dels äfven på den revolutionära andan hos spillrorna af det franska partiet, och dessa båda riktningar gjorde sig gällande i tidens litteratur, på samma gång mellan dem äfven en moderat strömning framträdde, som sökte afvinna de bestående förhållandena det bästa möjliga.
Vittorio Alfieri afled redan 1803, men hade genom sitt författareskap utöfvat en mäktig verkan på sitt folk. Under studiet af Dante och Machiavelli undfick han den politiska tanke, som inledde och bestämde hans litterära bana, och denna tanke uttalade han i de båda böckerna “om tyranniet.” Med en fri själs djupa ovilja kände Alfieri och med skärpan hos en karaktär, som är fiende till hvarje medelväg, vågade han också uttala, att det furstliga tyranniet alldeles för länge tyngt på hans fosterland. I detta tyranni inneslöt han äfven påfveväldet och förklarade rent ut, att den katolska religionen vore oförenlig med politisk frihet. Han sökte emellertid äfven besvara den frågan, huru hans landsmän skulle kunna undandraga sig tyranniet, och i detta sitt svar har han med få ord företecknat de italienska sträfvandena i nittonde århundradet. Folkets massa måste nämligen först känna tyranniet, hvilket endast upprätthölles genom dess vilja och medverkan, innan det kunde uppryckas, och “gråtande” erkände Alferi, att detta var en långsam väg, men i alla fall den enda verksamma, hvarför han också varnade för alla förtidiga sammansvärjningar. Men kände någon tyranniets börda så djupt, att han föredrog en frivillig död framför ett lif i slafveri, prisade han med Tacitus äran af denna offerdöd, som genom sitt upphöjda föredöme aldrig kunde vara helt och hållet fruktlös. Men till en sådan offerdöd eldade Alfieri själf i sina tragedier, i hvilka han sökte framställa de gamles stordåd i antika former och uppväcka en “fanatisk frihetsfeber” genom att skildra dessa heroer, som genom egen kraft ensamma grundat eller befriat stater och folk och härför också ensamma skördat äran.
I denna sträfvan understödde honom Ugo Foscolo, som frihetskärleken likaledes gjort till skald. Bizarr och lidelsefull, tviflare, prästhatare, republikan, greps han under sin första ynglingaålder af sin fädernestats, Venedigs, fall af den bittra smärta, som “redan gnagde Dante, den dubbla sorgen öfver sitt folks olycka och skam.” Vid denna tid, 1802, utgaf han “Jacopo Ortis sista bref,” berättelsen om en ynglings själfmord i förtviflan öfver ett förloradt fosterland och en förlorad älskarinna, som han aldrig kunnat erhålla. Båda lidelserna skildrades med gripande innerlighet och den okonstlade naturlighetens kraft, hvarför verkan också var djupgående. Men då Foscolo sedermera äfven upplefde konungariket Italiens fall, liksom han förut sett Venedigs, hemföll han åt slö fatalism och betraktade med dystra blickar historia, mänsklighet och frihet. Liksom hela Italien, delad mellan tacksamhet och hat till fransmännen, intog han i det napoleonska konungariket Italien en vacklande hållning utan värdighet och måtta, och alltid kastad mellan ytterligheter, öfvergaf han 1814 de åsikter, till hvilka han som ung bekänt sig: fosterlandet syntes honom icke mera kunna räddas ens “af tusen Lykurger”; dess “fördärf kunde endast botas genom förstöring; dess välförtjänta smälek kunde icke utplånas, förrän de båda hafven slogo tillsammans sina böljor öfver densamma.” Då han ett år senare begaf sig i landsflykt till Schweiz och England, såg han sakerna med större lugn, men talade nu om religionens nödvändighet och den katolska religionens välsignelse i den tron, att katolicismens luttring vore en möjlighet under påfve- och prästherravälde. Han, som förut på det häftigaste angripit påfvarne, föreskref nu Italien, att “det med sin sista blodsdroppe skulle vilja, att den suveräna påfven, religionens högste beskyddare i Europa, såsom utkorad italiensk furste och italienare, icke allenast skulle fortfarande regera, utan alltid regera i Italien, försvarad af italienare.” Nu rådde han till måtta och ville sammanfatta hela medelklassen till ett enda parti, “af fruktan för pöbeln, utan att hoppas något af adeln och bekymrad för sekternas sammansvärjningslust.” Trots sin politiska ombytlighet och alla sina besynnerliga och öfverspända sidor, har Foscolo, som dog 1827, förblifvit den italienska ungdomens gunstling.
Representant för de moderatare politiska åsikter, hvilka Ugo Foscolo mot slutet af sin bana hyllade, var Alessandro Manzoni, som 1810 uppträdde med sina “andliga hymner,” dikter i den gamla kyrkosångens anda, uppsprungna i en mild, kontemplativ personlighets sant fromma sinne, som upprörts af revolutionens stora moraliska härjningar. Man har påstått, att en fransk predikant i ett ögonblick af plötslig rörelse ryckt honom ur skepticismen och åter fört honom i kyrkans sköte; Manzonis hymner voro i alla fall i Italien första tecknet till
.jpg)
FÖRKUNNANDET AF ZAR NICOLAUS I:s KRÖNING I MOSKAU DEN 19 AUGUSTI 1826.
Efter en samtida litografi af Courtin och Adam.
detta återvändande till religionen, som i Frankrike betecknades af Chateaubriands Genie du Christianisme och i den tyska romantikens medeltidsriktning. Redan Foscolo hade varit beundrare af Shakespeare och Ossian och skrifvit Ortis’ bref under det friska intrycket af Goethes Werther. Manzoni läste med beundran den engelska och tyska litteraturens mästerverk, men stod länge ensam, till dess att efter freden nordens skalder och författare i större utsträckning inträngde i Italien. Milton, Shakespeare och Walter Scott öfversattes, liksom äfven Bürgers ballader, hvilka framkallade en liflig strid mellan klassicism och romantik. Denna senare hade sitt litterära organ i “det italienska biblioteket,” hvilket leddes af Vincenzo Monti, som likt en vindflöjel följde alla växlingar i den politiska situationen, såsom påflig poet i Rom besjöng Pius VI:s resa till Wien, under Alfieris inflytande skref två tragedier, som af Foscolo prisades för sin frihetskärlek, slutligen lånade det franska kejsardömet sin penna och under det österrikiska herraväldet skref tillfällighetspoem på beställning från högre ort. Manzoni höll sig fjärran från hofvet i Milano, men var med allt sitt frisinne och hela sin fosterlandskärlek likväl öfvertygad, att friheten lika litet kunde vinnas genom uppror och sammansvärjning som kväfvas af våldet, och mera skadades än befordrades af vältalighetsutgjutelser och af en litteratur, som predikade förtviflans lifsleda. Ehuru Manzoni omgafs af medarbetarne i Conciliatore, som af den österrikiska regeringen undertrycktes 1820 efter två års tillvaro, och gillade deras sträfvan att söka återuppväcka den nationella andan, så deltog han likväl icke i deras arbete. Däremot lärde han, såväl i sina båda sorgespel “Carmagnola” och “Adelchi” som äfven i sin berömda roman “De förlofvade” 1827, tröstande och förmanande, tålamod och hopp, “enär lyckan lika litet sluter ett evigt förbund med förtryckaren som med den förtryckta,” och vände sig mot all själfhämnd och egenmäktigt skipad rättvisa under lidande och förtryck. Manzonis afsikt var, i synnerhet i hans roman, helt och hållet försonande, men, såsom Foscolo säger: “Äfven då skalderna förkunna undergifvenhet, rifva de ändå upp hjärtats sår, enär de röra det alltför häftigt”; Italiens patrioter kände intet annat intresse än fosterlandets och dess politiska befrielse, och äfven de moderatare bland dem inlade en högtidlig gensaga mot den fega underkastelsens predikan, ja, Manzonis förhärligande af religionens sedliga kraft, som han väscentligen skildrade från den verksamma människokärlekens sida, angreps som ett återfall i katolicismen med alla dess olyckor. Ett skönlitterärt verk utan politisk tendens syntes nämligen otänkbart för det allt sedan 1794 häftigt upprörda Italien, hvarest det ständigt växlande främlingsherraväldet hos alla framåtsträfvande andar framkallat tanken på detta väldes slut och gjort den nationella oafhängigheten till en fråga om lif och död.
För Metternich fanns emellertid ingen viktigare uppgift än att på alla sätt söka kväfva denna tanke, och i detta syfte förde han ett utrotningskrig mot alla författningar, mot tal- och tryckfrihet och hvarje annan rätt, som möjligen skulle kunna bidraga till att understödja deras bemödanden att hålla den italienska oafhängighetstanken vid lif.
Det missnöje, som framkallades af de förändrade förhållandena i Italien, föranledde en opposition, som, då den icke kunde fritt uttala sig, organiserade sig i hemliga föreningar. Den viktigaste af dessa var de s. k. karbonariernas eller “kolarnes” förbund, som med sina loger, vendite, utbredt sig öfver hela halfön och gjorde anspråk på mycket gamla anor, under adertonde århundradet haft förhändelser med illuminater och frimurare och af de senare lånat sina grader och ceremonier. Äfven kvinnor intogos i carbonarians förbund under namn af giardiniere, “trädgårdskvinnor,” och hvarje syster antog namnet af en blomma. De tjänade hufvudsakligen som lockfåglar och spioner, men fyllde äfven den högre uppgiften att mildra den hårda lott, som drabbade despotismens offer i Neapels, Roms och Piemonts fängelser, och många kvinnliga medlemmar af Societa della misericordia voro giardiniere. Då Napoleons stjärna började blekna, uppmanades Murat; som var konung i Neapel, att begagna sig af förbundet till att afkasta kejsarens ok och proklamera Italiens enhet och oafhängighet. Vid denna tid uppstod en söndring inom förbundet, som föranledde en reform af detsamma. Många af dess förra medlemmar utstöttes ur det, och endast de, som kvarstannade, buro nammet carbonari. De utstötte kallade sig, enligt några uppgifter, för calderari, “kittelflickare,” och mellan de båda rivaliserande föreningarna uppstod ett oblidkeligt hat. Murat vacklade någon tid mellan båda partierna, men då han stutligen beslöt sig för att understödja carbonari, som voro talrikast, var det för sent; han. hade förlorat deras förtroende, hans ställning var förtviflad och hans fall oundvikligt.
Murat hade, för att kunna kvarhålla sig på Neapels tron, öfvergifvit sin svåger Napoleon och knutit förbindelser med Metternich, som uppmuntrade hans förhoppningar. Murat var emellertid icke man att reda sig under de brydsamma förhållanden, som uppstodo efter Napoleons fall. I Wien framhöll Talleyrand med eftertryck den fördrifna Bourbonska familjens legitima rätt att återfå Neapels tron, och då Metternich icke hade något särskildt intresse af att upprätthålla Murat, gjorde han inga svårigheter mot att låta honom falla.
I sin förblindelse trodde Murat sig kunna uppresa hela Italien mot den nya ordningen och mot Österrike och göra sig själf till nationell suverän; då han fick veta, att Napoleon lämnat Elba, fruktade han, att kejsaren skulle straffa honom för hans förra affall och ville för den skull på förhand försäkra sig om hans förlåtelse och bevågenhet, hvarför han också grep till vapen. Han vann därmed emellertid ingenting annat än att han invecklades i Napoleons undergång. Österrike förklarade honom krig och ingick ett fördrag med konung Ferdinand IV. Murat tvingades att lämna Neapel och Italien. Han drog sig undan till Corsica, men lät snart, af falska förespeglingar om huru efterlängtad han vore af Neapels folk och armé, förmå sig att med en hand full följeslagare göra ett försök att återvinna sin krona. Den 8 oktober 1814 landsteg han i Pizzo i Calabrien, omringades genast och greps, ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Det visade sig, att han lockats i ett bakhåll, och den 13 oktober stupade den lysande förre franske marskalken för afrättningsplutonens kulor, sedan han själf kommenderat fyr.
Ett gynnsamt fält för karbonarismens utbredande erbjöd kyrkostaten; hvarest allting försattes i sitt forna skick, så snart Pius VII återkom ur sin fångenskap 1814.
Här återinfördes inkvisitionen, kongregationen för upprättande af listan, Index, på de böcker, som skulle förbjudas, sammanträdde åter, och förbud utfärdades mot alla politiska skrifter. Icke mindre än 2,436 kloster öppnades och skulle underhållas af staten, och genom dekretet af den 7 augusti 1815 återställdes jesuitorden. Fanatismen gick så långt, att inkvisitorn i Ravenna 1816 dömde en omvänd, men åter affallen jude till döden, och kardinal Pacca afskaffade till och med skyddskoppympningen och gatubelysningen. Alla högre ämbeten i förvaltning och rättsväsende kommo åter i prästernas händer, och dessa regerade på sådant sätt, att tiggare- och röfvareofoget tog fruktansvärdt öfverhand. Hela kommuner slogo sig på röfvareyrket, och en gång efterlystes samtidigt 57 rofmördare. Åkerbruk, industri och handel förfölle hastigt och befunno sig inom kort i ett alldeles förkommet skick, och de få reformer, som den mera frisinnade kardinal i Consalvi förordade, funno i kardinal Pacca och hans parti oöfvervinneliga motståndare.
Efter Pius VII:s död 1824 valde den af idel reaktionära kardinaler bestående konklaven Consalvis häftigaste motståndare della Genga till påfve under namn af Leo XII, och under honom fortgick det romerska hofvet beslutsamt på den reaktionära vägen. Lekmännen uteslötos från alla borgerliga värdigheter och prästerna hade obetingad myndighet öfver förvaltnings-, rätts- och undervisningsväsendet. Hela detta “turkisk-teokratiska system” var värre än någonsin och underhöll också förträffligt harmen hos den af carbonari bearbetade befolkningen. Redan vid denna tid sade ingen mindre än själfva kardinal Bernetti, att han ansåg det alltför möjligt, att han, om han skulle bli gammal, komme att få upplefva den världsliga påfvemaktens fall. Icke bättre voro förhållandena under Leo XII:s efterträdare Pius VIII, som stadgade dödsstraff för deltagande i hemliga sällskap.
Ehuru kurians regering i eget land endast hade att uppvisa de sämsta resultat, sökte hon likväl utsträcka sitt herravälde till andra länder och ingick för den skull konkordat med flera af de katolska staterna. I Neapel erhöll prästerskapet sådana medgifvanden, att det formligen bildade en stat i staten. Icke mycket bättre såg det ut i Modena, där hertig Frans IV fann sin tillfredsställelse i att utöfva en dåraktig, nästan outhärdlig despotism medan åter Napoleon I:s gemål Marie Louise i Parma förde ett jämförelsevis mildt regemente med den österrikiske generalen grefve Neipperg till rådgifvare och intim vän.
Det mildaste och klokaste regementet förde storhertig Ferdinand III af Toskana, hvilken trädde i sin faders, kejsar Leopolds, spår. Han sökte göra sin hufvudstad Florens till medelpunkt för den andliga, framför allt den litterära rörelsen, hvarför han också eftersträfvade så stort oberoende som möjligt af Österrike och tillät fri införsel af främmande tidningar och böcker. Visserligen afskaffades äfven här nästan alla, äfven de bästa franska inrättningarna, men som de ersattes med de fria institutionerna från storhertig Leopolds tid, hvilka ingalunda voro förkastliga, så rådde likväl ett långt bättre tillstånd än någon annanstädes i Italien.
Som furst Metternich mer än allt annat fruktade, att de italienska furstarne skuile gifva efter för carbonaris tryck och gifva sina länder konstitutionella inrättningar, hvilket kunde föranleda, att “frihetens gift” inträngde äfven i Lombardiet-Venetien, sökte han också på allt sätt förebygga en sådan olycka och slöt för den skull 1815 en hemlig traktat med Ferdinand IV af Neapel, som efter sitt återuppstigande på Neapels tron antagit titeln: “konung af båda Sicilierna” och såsom sådan kallade sig Ferdinand I. I traktaten hade denna kung förbundit sig att icke införa en författning eller några konstitutionella institutioner och icke grunda några inrättningar, som vore mera frisinnade än de, som Österrike unnade Lombardiet-Venedig.
Konung Ferdinand var nu gammal. Okunnig, rå och våldsam, hade han af sin grymma och lidelsefulla gemål, drottning Caroline, eggats till de ogärningar, som utmärkte reaktionen 1799, och då han återkom 1815 efter Murats fall, hade han i intet ändrat sig, utan förblifvit samma lögnaktiga och grymma, om sin högre mission och sin absolutistiska makt öfvertygade despot som förut. Men med sin despotism förenade han sin oduglighet. Genom konkordatet med Rom öfverlämnades hela undervisningsväsendet åt jesuiterna, medan han visade sig alldeles vanmäktig att stäfja röfvareofoget, som tog till den grad öfverhand, att 1817 icke mindre än 30,000 personer omfattade denna handtering, och regeringen såg sig slutligen tvungen att ingå formliga öfverenskommelser med somliga röfvarehöfdingar för att med deras tillhjälp hålla andra i styr. Men medan man på detta sätt sökte utdrifva djäfvulen med Beelsebubs hjälp, försummades och tillbakasattes armén, hvilket inom denna framkallade ett lifligt missnöje och gjorde dess officerare och menige så mycket tillgängligare för carbonarismen, som denna omfattades af flera högre officerare, hvilkas tjänst regeringen icke kunnat undvara, ehuru de, i likhet med den begåfvade generalen Vilhelm Pepe, hyllade frisinnade åsikter.
Så länge konung Ferdinand ännu icke återfått sin krona, hade han gynnat carbonarismen, men då han åter kände sig säker på tronen och i hemlighet afskydde förbundet, sökte han också genast ett tillfälle att undertrycka det. Carbonari, som en gång höjts ända till skyarna, så att “påfven befallt präster och munkar förkunna, att den blotta omständigheten, att carbonarotecknet gjordes, försloge till att förmå S:t Peter öppna paradisets portar”, förklarades nu för Guds och människors fiender. Konungen förbjöd alla carbonarimöten, och fursten af Canosa, som 1819 blef polisminister, fick i uppdrag att undertrycka förbundet, hvilket emellertid tagit en ofantlig utveckling och räknade medlemmar af alla stånd och klasser, ända till munkar och militärer. Biträdd af sin polischef, den grymme Gianpietro, samlade fursten af Canosa ihop de banditer, som 1799 spelade en så framstående roll i mordscenerna i Neapel, till ett nytt förbund, med hvilket han förenade de klerikale sanfedisterna äfvensom alla calderari.
Slutligen stegrades missnöjet till en fruktansvärd höjd, och i juli 1820 utbröt under anförande af löjtnant Morelli en militärrevolt, hvilken, sedan general Pepe slutit sig till densamma, hastigt utbredde sig till Neapel, där studenter och soldater gjorde gemensam sak mot konungen, som fann sig helt och hållet öfvergifven. Hertigen af Piccotelli och fem andra carbonari infunno sig på slottet och begärde företräde hos konungen, som de uppfordrade att genast utfärda en författning. Konungen lofvade att “måhända om två timmar” uppfylla deras begäran, hvarpå Piccotelli tog upp sin klocka, höll den för konungens ögon och sade: “Klockan är nu ett på morgonen; klockan tre måste författningen proklamceras”, hvarpå han och hans följeslagare lämnade rummet. Konungen såg ingen annan utväg än att bevilja författningen; genom att lägga sig till sängs och ställa sig sjuk sökte han undgå att aflägga ed på densamma, men då han omsider nödgades göra detta, tillade han af egen drift: “Må den allsmäktige, som läser i hjärtan och framtid, slunga sin hämnds åskor öfver mitt hufvud, om jag icke uppriktigt aflägger min ed eller söker bryta den.”
Den konstitutionella regering, som carbonari med militärens tillhjälp sålunda fått till stånd i Neapel, skulle emellertid icke bli långvarig. De ledande männen i densamma skulle snart erfara, att det var lättare att göra en revolution än att sedermera organisera densamma. På Sicilien, där man icke ville veta af den nya neapolitanska författningen, utan fordrade återinförande af den författning, ön erhållit 1812, kom det till fullt uppror på själfva den heliga Rosalias fest. Pöbeln stormade Fort Malo, öppnade fängelserna och släppte lös 3,000 galärslafvar och andra fångar samt sprängde de neapolitanska trupper, som utsändes. De högsta myndigheterna flydde, deras palats nedbrändes och bortåt 4,000 människor mördades. Regeringen i Neapel var emellertid icke sinnad att finna sig i hvad som skett, utan sände trupper till ön, och efter flera dagars strid lyckades det för dessa att tvinga Palermos befolkning till kapitulation och att jämförelsevis hastigt undertrycka resningen, men för att hålla ön i tygeln måste regeringen låta sina bästa trupper kvarstå på densamma.
I Wien hade emellertid furst Metternich vid underrättelsen om händelserna i Neapel genast vidtagit förberedelser till att möta den förhatliga revolutionen och, om så behöfdes, med väpnad makt intervenera för dess undertryckande. Medan Österrike rustade, utfärdade han en inbjudning till en ny monark- och ministerkongress, som skulle sammanträda i Troppau i oktober 1820. Zar Alexander I, som vid underrättelsen, att några i och för sig rätt obetydliga oroligheter förekommit i gardesregementet Semenov i Petersburg, gripits af fruktan för en öfver hela Europa utbredd militärsammansvärjning, hvars spöke Metternich med mycken skicklighet förstod att frammana, instämde med Österrike och Preussen, och sålunda ingingo, trots Frankrikes och Englands protester, de tre östmakterna “såsom centrum för de europeiska staternas union” en “koalition mot rebellionens och lastens tyranniska makt”, hvarjämte beslut fattades om att hålla en ny kongress i Laibach, dit konung Ferdinand af Neapel skulle inbjudas.
I Neapel framkallade underrättelsen om de beslut, som fattats på kongressen i Troppau, den största upphetsning, och i parlamentet öfverlade man, om man skulle låta konungen afresa till Laibach. Då konungen emellertid heligt bedyrade sin tillgifvenhet till författningen, lät man honom resa med den förklaringen, att “Carl III:s sons hjärta icke kunde vara annat än ett trohetens tempel”. Innan ännu kongressen öppnades i jan. 1821, hade de tre östmakterna blifvit ense om, att Österrike skulle sända en armé till Neapel för att göra slut på revolutionen, och då Metternich delgaf konung Ferdinand detta beslut, visade konungen sig mycket villig att bryta sin författningsed, i det han förklarade, att denna blifvit honom aftvingad. Han hade likväl den försiktigheten att friköpa sig från straffet för mened genom att förära den heliga Annunciatas kapell i Florens en dyrbar gåfva af guld- och silfverlampor.
Trots all entusiasm, som i Neapel besjälade motståndet mot österrikarne, förmådde man därstädes endast uppställa 25,000 man illa beväpnade och opålitliga trupper mot invasionsarméns 43,000 man, och sedan de neapolitanska trupperna under general Pepes befäl blifvit slagna och sprängda, kunde konung Ferdinand I i skydd af de österrikiska bajonetterna den 9 maj 1821 hålla sitt intåg i Neapel, där han mottogs af folkmassans jubel.
Hans återkomst gaf genast anledning till de fruktansvärdaste förföljelser; hertigen af Canosa blef åter polisminister; hundratals dödsdomar fälldes; löjtnant Morelli, som börjat upproret, hängdes; många af de mest ansedde män släpades i fängelse till österrikiska fästningar; hela carbonariförbundet förklarades i akt, och flera af dess medlemmar fördes på åsnor genom gatorna och piskades därefter. Röfvareofoget, som varit i aftagande och på sina ställen redan utrotats, tog åter öfverhand. Äfven efter Ferdinands död 1825 fortforo dessa ohyggliga förhållanden under hans son Frans I, om hvars regering Chateaubriand sade, att “den sjunkit till lägsta grad af förakt.” Under denne hycklande konung steg korruptionen till sin höjdpunkt ; den till sina seder som till sina förmögenhetsomständigheter lika ruinerade adeln gick alldeles under i yppigheten och utsväfningarna vid hofvet, som endast kände till jakt och banketter, baler och maskerader af skamlösaste slag. Statens ämbeten och tjänster såldes för att skaffa medel till det mest ohejdade slöseri, trefaldt oförsvarligt i det utsugna landet. Förföljelserna mot alla regeringens motståndare bedrefvos ifrigare än någonsin, och i Cosenza rasade polisintendenten de Mattheis på ett sätt, att till och med den österrikiske befälhafvaren ansåg honom mogen för dårhuset. Tronen skyddades icke af de infödda trupperna, utan af 6,000 man schweizargarde, hvars värfning och underhåll kostade oerhörda summor. Allt detta oaktadt, fortlefde likväl de hemliga sällskapen, och 1828 utbröt till och med en resning i det oroliga Salerno, hvilken emellertid kväfdes i strömmar af blod.
För Europa var, efter alla de entusiastiska frihetstal, som hållits i det neapolitanska parlamentet, och efter dess medlemmars alla högtrafvande bedyranden, att de “med glädje skulle se döden i ögonen”, revolutionens utgång en öfverraskning, som mångenstädes väckte förakt för ledarnes rådvillhet och arméns feghet och gaf Metternich anledning till den hånande förklaringen, att hela rörelsen tillintetgjorts med en “näsknäpp.” I Piemont hade emellertid den neapolitanska resningen framkallat en revolutionär rörelse, som gick ut på ingenting mindre än att, medan österrikarne tågade mot Neapel, infalla i Lombardiet, uppvigla denna provins och därpå tillsammans med syditalianarne angripa österrikarne från två sidor.
I Piemont hade efter Napoleons fall konung Victor Emanuel, som på kongressen i Wien fått sitt rike ökadt med republiken Genua, återvändt till Turin. Han var en hjärtegod, men särdeles klent begåfvad och nu dessutom ålderstigen man, hvars lif uppgick i ett strängt iakttagande af hofetiketten och andaktsöfningar. Knappt hade han återkommit, förrän han på den piemontesiska adelns bedrifvande lät förmå sig att upphäfva alla franska lagar och institutioner, återinföra författningen af 1770 med sin intolerans, sin kastskillnad och de gamla strafflagarnes barbari. Af de franska appellationsdomstolarne redan för längesedan afdömda processer måste föras om igen, och på detta sätt prisgafs håndel och vandel åt en allt förlamande osäkerhet. Kloster, som inrättats till fabriker, återlämnades åt kapucinerna; jesuiterna bemäktigade sig skolorna, och flera professorer vid universitetet i Turin afsattes. Drottningen, en österrikisk ärkehertiginna, tillät endast adeln tillträde till hofteatern, och platserna därstädes bestämdes af ättartaflornas längd. Den bro, Napoleon låtit bygga öfver Po i närheten af Turin, räddades från rifning endast af det skäl, att man vid dess ända byggt en kyrka till minne af konungens återkomst. Inga pass utfärdades åt resande, som tänkte taga vägen öfver Mont Cénis, ty man ville på detta sätt låta Napoleons verk, den stora lands- och militärväg, han anlagt öfver detta bergpass, förfalla; ja, ända till den botaniska trädgård, som anlagts under den store kejsarens tid, förstördes.
Ett dylikt besinningslöst förfarande mot både lefvande och döda måste naturligtvis öppna en djup klyfta mellan regeringen och folket, i hvilket carbonarian för öfrigt fattat fast fot och hvars ungdomligare kretsar insupit de franska idéerna och svärmade för ett fritt Italien. Många söner af förnäma familjer, mest officerare, tillhörde de sammansvurna, hvilka såsom sin ledare betraktade den unge prinsen af Savoyen-Carignan Carl Albert, den presumtive tronarfvingen, enär hvarken konungen eller hans broder Carl Felix hade några manliga afkomlingar. På honom fäste icke allenast Piemont, utan hela Italien sina blickar; man ville ställa honom i spetsen för rörelsen; utan att ha någon aning om den benägenhet för förställning, obeständighet och mysticism, som utgjorde ett grunddrag i hans karaktär och snart skulle visa, huru opålitlig han i själfva verket var.
Emellertid utbröt den 10 mars 1821 resningen i Piemont, i det regementet Genua i Alessandria först höjde upprorsfanan. En provisorisk regering bildades, och den gamle konungen afsade sig i Nizza kronan till förmån för sin broder Carl Felix, en stolt och befallande man, som var en bitter fiende till alla liberala grundsatser. Carl Albert, som emellertid utnämnts till regent, erhöll befallning att stöta till de regeringstrogna trupperna och svek nu alla förhoppningar, som de revolutionära satt till honom. Han aflägsnade sig i hemlighet från Turin och nedlade sitt regentskap, de upproriskas sak var därmed förlorad, och slutligen sprängdes deras till 4,000 man hopsmälta skara vid Novara af några österrikiska kanonskott, hvarpå 12,000 man österrikiska trupper besatte landet och återförde Carl Felix till Turin. Visserligen fälldes många dödsdomar, men reaktionen blef dock icke på långt när så blodig som i Neapel. Regeringsmakten kom åter i händerna på den absolutistiska adeln och prästerna, medan den nye konungen tillbragte sitt njutningslystna lif i lättja och liknöjdhet och, då man med honom talade om statens angelägenheter, svarade: “Jag är icke konung för att låta plåga mig.”
Den heliga alliansens grundsatser hade sålunda segerrikt uppehållits äfven i Italien, och ingen kände heller större fröjd häröfver än Metternich, som nu stod på höjden af sin makt och sitt anseende och i Laibach uppgifves triumferande ha sagt till zaren: “Där ser ni, sire, hvad en revolution är, så snart man i tid tager itu med den!” I Milano lät han också genast, då han i samband med den piemontesiska rörelsen kom en vidt utgrenad sammansvärjning på spåren, kasta flera ansedda män i fängelse, och två år därefter fördes fyrtio af dessa fångar till fängelserna på Spielberg och i Laibach, sedan de i Milano offentligen fått stå vid skampålen. Den italienska skalden Silvio Pellico fick jämte tolf olyckskamrater först i fyra månaders tid försmäkta i Venedigs blykamrar och benådades därpå på schavotten till femton års strängt fängelse på Spielberg. Flera af de olyckliga dogo i sitt häkte, andra blefvo vansinniga, och då julirevolutionen slutligen återgaf Silvio Pellico friheten, hade det fängelsesystem, han underkastats och om hvilket han i berättelsen om sin fångenskap lämnat ohyggliga upplysningar, böjt äfven hans ande och gjort honom till mystiker och drömmare.
*
Efter Waterloo hade Frankrike ställts under Europas förmynderskap. Fem år skulle de förbundna makternas trupper stanna i landet för att skydda ett härskarehus, som ingenting lärt och ingenting glömt. Behofvet af hvila efter de senaste tio årens oerhörda ansträngningar och uppoffringar af penningar och människolif gjorde sig emellertid kännbart på ett sätt, som kom fransmännen att med trött undergifvenhet foga sig i den nya ordningen. Ett undantag härifrån gjorde endast de hämndtörstande emigranterna, hvilka med Bourbonerna äfven hållit sitt intåg i Frankrike. Med största förbittring hade de bevittnat, att zar Alexander I:s vilja ålagt konungen att föra ett konstitutionellt regemente, men till sin synnerliga belåtenhet skulle de snart öfvertyga sig, att det endast berodde af dem själfva att göra den af konungen beviljade författningen, la Charte constitutionelle, till en död bokstaf. De första valen till den nya folkrepresentationen gåfvo en kammare, om hvilken konungen själf förklarade, att “han aldrig trott sig kunna finna den,” och som för den skull också i historien fått namnet introuvable. Monarken och hans ministrar skulle emellertid till sin svåraste uppgift få att söka hålla denna kammares reaktionära nit och tjänstvillighet inom förnuftiga skrankor.
Den förre grefven af Provence, numer Ludvig XVIII, var i grunden en egoistisk, frivol natur, som gått i Voltaires skola. Vare sig af medfödd bekvämlighet eller till följd af den långa overksamhet, till hvilken hans pretendentlif dömt honom, hyste han en verklig fruktan för statsbekymren och flydde så mycket som möjligt arbetet. I hög grad hängifven en rik och yppig taffels njutningar, utmärktes han af en kroppslig orörlighet, till hvilken gikten och hans oformligt svullna ben dömde honom, och häremot svarade också en moralisk tröghet, som kom honom att afsky alla kriser och situationer, som kunde störa hans lugn. Fullt och fast öfvertygad om sin legitima rätt och dess gudomliga ursprung, såg han för den skull helst, att han finge utöfva densamma utan besvär och utan att oroas njuta af makten på en tron, som för honom endast var den mjukaste af alla hvilstolar. Ett sådant politiskt skick som det engelska var långt ifrån att misshaga honom, ty det tilläte honom att regera utan att administrera, lade ärendenas börda på ministrarnes axlar och gynnade en dilettantisk maklighet, som fann långt mera nöje i ett ode af Horatius eller i kvickt skvaller än i ministerrådets öfverläggningar. Dessutom visade konungens klara förstånd och af alla illusioner oförvillade omdöme honom tydligt, att han endast skulle sätta sin krona på spel med största utsikt att förlora henne, om man sökte göra några väsentliga förändringar i de inrättningar, som uppstått ur revolutionen. Men blotta tanken på att vid fyllda sextio år åter börja sin förra tillvaro för dagen och det kringirrande lif, som fört honom till Verona, Mittau, Hartwell, Gent, väckte hans fasa, och för den skull var han också “fast besluten att dö på tronen och uppbjöd all den fintlighet och klohet, som fordrades för att genomföra detta beslut”. Hans sats var att hellre regera liberalt än att icke regera alls, och hade han blott ostörd fått följa sina egna ingifvelser, skulle hans regering sannolikt blifvit välgörande för Frankrike.
Under de allierades skydd hade Ludvig XVIII åter intågat i sin goda stad Paris “mellan brottet och lasten”, såsom Chateaubriand betecknade hans båda nya ministrar, Fouché och Talleyrand. Dessa män voro djupt hatade af rojalisterna och ingåfvo de främmande makterna största misstro; man fordrog dem emellertid under några veckor för att låta dem inleda de första förföljelserna mot Napoleons anhängare, och Fouché hade icke heller haft något brådare än att upprätta proskriptionslistor, på hvilka “han icke glömde någon af sina vänner,” såsom Talleyrand anmärkte. Välens utgång visade emellertid, att man icke behöfde dessa män för att tygla eller förfölja de fientliga partierna, och på Alexander I:s råd tog Ludvig XVIII till sin förste minister hertigen af Richelieu, som under revolutionen och kejsardömet vistats i Ryssland och såsom guvernör i Odessa förvärfvat sig erfarenhet och tillgifvenhet.
Den nye ministerns aktningsvärda karaktär måste i Frankrike skaffa honom anseende och inflytande, men detta oaktadt var han icke stark nog att kunna betvinga de legitimistiska ytterlighetselementen, de s. k. “ultras,” och vid hofvet motarbetades han dessutom af konungens broder, grefven af Artois, hvars residens i Pavillon de Marsan blef samlingspunkten för det ultra-legitima partiet och där detta inrättade en formlig motregering med grefven af Artois såsom dess öfverhufvud.
Som Ludvig XVIII var barnlös, var hans numer femtioårige broder tronarfvinge. Denne man, som berömde sig af att icke ha förändrat sig sedan 1789, ägnade sig åt jakten, teatern och kärleksäfventyr, men saknade nästan alla kunskaper och såg icke heller gärna kunskaper hos andra. I sin ungdom hade han, som en äkta bourbonsk prins, först ett i hög grad utsväfvande lif, på äldre år hade hans bigotteri genom vanän öfvergått till öfvertygelse, och nu hyllade han klerikalismen. Om en jordisk konungs majestät hade han de mest öfverdrifvet höga föreställningar, och enligt hans uppfattning borde chartan endast upprätthållas, så länge en järnhård nödvändighet kräfde det; för öfrigt förklarade han, att han hellre ville såga ved än vara en konung efter engelskt mönster. Hans inflytande var så mycket större som han förde öfverbefälet öfver nationalgardet och stod i spetsen för en strängt katolsk förening, kongregationen, hvilken utsträckte sina känseltrådar öfver hela landet och både för troende och icketroende, så vida de endast förstodo att hyckla, tjänade som trappstege till makt och anseende.
Grefven af Artois hade två söner, båda å hufvudets vägnar tämligen betydelselösa personer. Den äldre, som var hertig af Angoulème, saknade dock icke alldeles praktiskt sundt förstånd, men vågade aldrig hysa en egen åsikt mot sin fader och sin gemål, den olyckliga Marie Antoinettes dotter, som genom revolutionen förlorat föräldrar, broder och fastrar och numer, förbittrad och hämndlysten, till den nya ordningen och dess män hyste ett hat, sådant endast en kvinna mäktar, lika brutalt som blindt. I henne hade grefven af Artois en afgjord meningsfrände i politiskt afseende. Den yngre brodern, hertigen af Berry, var lifligare än den äldre brodern, men uppfylld af Bourbonsk stolthet. Han var förmäld med en dotter till Frans I af Neapel, och som den äldre broderns äktenskap var barnlöst, hvilade dynastiens framtidsförhoppningar på honom och hans gemål.
I själfva ministären håde grefvens af Artois sidoregering sin målsman i en af ministrarne, förre jakobinen Vaublanc, som oftast med framgång gjorde sin vilja gällande mot Richelieus, och med hänvisning till den i kammaren rådande stämningen lyckades det också för ultras’ förenade ansträngningar att förmå konungen gifva sitt bifall till åtgärder och förföljelser, hvilka voro så mycket mera dåraktiga, som de partier, mot hvilka de riktades, republikaner och bonapartister, redan voro vanmäktiga.
Främst på Fouchés proskriptionslista stod den unge öfverste Labédoyère uppförd. Han hade varit den förste, som förde sitt regemente till Napoleon, då denne återkom från Elba, och hade ingen nåd att vänta. Han hade kunnat undandraga sig sitt öde genom flykten, men ville ännu en gång se sin nittonåriga maka i Paris, där han upptäcktes, fängslades och afrättades. Ett ännu mera lysande offer skulle reaktionen erhålla i marskalk Ney, hvars lif med blodtörstig ifver kräfdes af de rojalistiska ultras med hertiginnan af Angoulème i spetsen. Liksom Labédoyère, föll äfven Ney genom egen oförsiktighet i sina förföljares händer och beredde därmed regeringen, som icke hade minsta lust att finna honom, en missräkning, som kom Ludvig XVIII att utbrista: “Han gör oss mera skada med att låta fånga sig än han gjorde den 13 mars!”: Olyckligtvis lät Ney af sina försvarare förmå sig att bestrida den krigsrätt af marskalkar, inför hvilken han först ställdes, all kompetens och i stället fordra att ställas inför pairskammaren. Denna dömde med alla röster utom en Ney till döden, och den 7 december 1815 sköts han i närheten af Observatoriet i Paris på den plats, där hans staty numer står. Konungen hade af fruktan för att synas svag icke vågat benåda Ney, och icke heller vågade han benåda generalpostdirektören Lavalette, som beskylldes för att ha missbrukat sin ställning till att förbereda Napoleons återkomst. Aftonen före den dag, då afrättningen skulle ske, undkom Lavalette emellertid lyckligt, tack vare sin hustrus list, i det han i hennes kläder lämnade fängelset, medan hon stannade kvar, hvarefter han af tre engelska officerare hjälptes ut ur Paris och öfver gränsen.
Rojalisternas ursinne kände inga gränser. I hatet till Napoleon brändes af somliga prefekter hans bild, och en af dem inneslöt till och med en lefvande örn i autodafén. Genom undantagslagar, som i oktober 1815 för en tid af ett år gåfvo regeringen de vidsträcktaste fullmakter mot alla politiskt misstänkta, sattes den personliga friheten i sådan fara, att man kunde säga, att ena hälften af Frankrikes invånare därigenom fått rätt att låta häkta den andra; till beifrande af upproriska rop och handlingar tillsattes undantagsdomstolar, s. k. prévotaldomstolar, hvilka förforo med största stränghet, men dock icke tillräckligt strängt i ultras tycke, hvilka ville, att hvarje upprorisk handling skulle straffas som fadermord. Hand i hand med dessa förföljelser gick prästerskapets kamp mot den nya tidens idéer; genom praktfulla processioner, i hvilka hela hofvet och till och rned den gamle monarken deltogo och hvarvid missionssånger sjöngos på bekanta revolutionsmelodier, genom sentimentala eller imponerande predikningar sökte man vinna folket, i synnerhet kvinnorna. Till detta syfte lämpade sig på ett utmärkt sätt den genom Chateaubriands Genie du Christianisme uppkomma “paradreligion, som blef ett verktyg för politikern, ett strängaspel för diktaren, en symbol för filosofen och en modesak för världsmannen”. En omätlig ifver för kyrkan vaknade också öfver allt, och det högre prästerskapet, som redan såg sin makts dagar på väg att återkomma, dundrade i herdabref mot fördragsamhetens synd och fordrade bland annat, att protestanterna skulle inställa sitt arbete på katolska högtidsdagar. I södra Frankrike, i Provence och Languedoc, föranledde parti- och religionshat den s. k. “hvita skräcken” och en massa ogärningar och mord, som rojalister och katoliker anställde på annorlunda tänkande. I Avignon mördades marskalk Brune, i Toulouse general Ramel, och i Nimes satte endast ankomsten af österrikiska trupper en gräns för blodbadet på protestanterna. Alla besegrade partier voro lika mycket gifna till pris åt de oförsonligas hämnd. Häktningarna blefvo så talrika, att de i slutet af augusti 1815 utgjorde omkring 70,000 och marskalk Maison skröt af att endast i Paris under tre månader ha ställt 20,000 personer under polisuppsikt.
Vid ett sådant regemente måste tålamodet förgå äfven den långmodigaste. Redan 1816 kom det till sammansvärjningar och oroligheter i Grenoble och Paris, 1817 i Lyon. Dessa rörelser undertrycktes visserligen utan svårighet, men gåfvo ultras en välkommen anledning att kräfva nya offer. Åter skötos två generaler, alla medlemmar af familjen Bonaparte, alla s. k. “kungamördare”, d. v. s. före detta konventsmedlemmar, hvilka röstat för Ludvig XVI:s afrättning, och de generaler och statsmän; som mottagit anställningar af Napoleon under de hundra dagarne, landsförvisades. Det allmänna missnöjet växte till en betänklig höjd och ingaf till och med de öfriga makterna farhågor. Ludvig XVIII märkte slutligen också, att han befann sig på en falsk väg, och då Vaublanc och ultras äfven ville ändra författningen för att därigenom befästa sin makt, afskedade konungen Vaublanc och upplöste den 5 september 1816 kammaren.
I den nya kammaren hade ultras icke mer majoriteten, som i stället utgjordes af moderata element och gaf regeringen sitt stöd. Då emellertid kammarens medlemmar för hvarje år förnyades med en femtedel, ökades med den växande liberala rörelsen i landet också för hvarje gång antalet liberaler, som insattes i kammaren, och af 55 medlemmar, som 1818 skulle väljas, valdes icke mindre än 23 independenter. Hertigen af Richelieu hade på kongressen i Aachen utverkat, att de förbundna makterna drogo sina trupper tillbaka från Frankrike tre år tidigare än detta ursprungligen varit bestämdt, och dessutom förmått zar Alexander I att hos de öfriga makterna genomdrifva, att de fordringar, hvilka Frankrike beräknades vara skyldigt att betala de makter, som blifvit lidande under kejsartiden, nedsattes från 1,390 millioner till 16 millioner. Genom den stora tjänst, han därmed gjort sitt land, hade han icke litet vunnit i anseende och styrka. Men då han, under de i Aachen församlade monarkernas påtryckning, åter ville närma sig ultras för att införa några förändringar i valrätten i konservativ riktning, stötte han på så stora svårigheter, att han beslöt sig för att afgå från sin befattning, och de förut tillbakaträngda liberala riktningarna började åter under en utsträckt tryckfrihet på ett omisskänneligt sätt framträda och vinna i kraft.
Hvad folkets vidsträcktare kretsar kände och tänkte, visade sig tydligt nog af det bifall, hvarmed Bérangers mot Bourbonerna riktade, ännu otryckta visor hälsades och gingo från mun till mun. Pierre Jean Béranger föddes 1780 i en fattig arbetarefamilj och fick 1809 en skrifvarebefattning under kejsardömet. Från att ha varit den bekymmerslösa och uppsluppna lifsglädjens tolk,
"Till motvikt klippt och skuren
mot gallsjukt släktes kif”,
gjorde honom kejsarens fall, invasionen och Bourbonernas reaktionära regering till politisk diktare, och åt den förbittring, som sjöd hos hans samtid, gaf han i sina visor ett alltid kraftigt, stundom till och med storslaget uttryck, såsom då han i “Kosackens” mun lägger strofen:
“För präst och ädling gick det nedåt värre,
se’n undersåtens tålamod tog slut.
De bådo mig: ‘Kom och var allas herre,
blott vi förbli tyranner som förut!’
Jag kom — och när jag syntes lansen svinga,
mot lansen kors och scepter syntes små.”
Hans visor, som mäktigt bidragit till Bourbonernas fall, ådrogo honom också förföljelse “för gudlöshet,” klagar han, “af de kungliga prokuratorerna och deras ställföreträdare, idel människor, som äro mycket fromma — så länge domstolens sammanträde varar”. Två gånger insattes Béranger i fängelse och dömdes till dryga böter, men detta gaf honom endast martyrens gloria och skänkte ökad popularitet åt hans dikter.
Äfven i pressen började för öfrigt uttalanden förekomma, hvilka förut skulle ha varit oerhörda; glänsande skriftställare som Benjamin Constant, den 1825 sannolikt på legitimistisk anstiftan mördade Paul Louis Courier de Méré, Auguste Comte, ställde sina pennor i oppositionens tjänst, och dennas förnämsta tidning, “Minerva,” svingade sig upp till nästan europeisk betydelse. De öfriga partierna följde exemplet. “Journal de Commerce” återtog sitt gamla namn “Constitutionel”. Högern grundade “Conservateur”, i hvilken tidning liksom i “Journal des Débats”, Chateaubriand riktade sina bitande anfall mot ministären. Dessa angrepp öfverträffades emellertid vida af den cyniska häftigheten hos “Quotidienne” och ändå mera af “Drapeau blanc”, medan de från Frankrike förvisade bonapartisterna fortsatte i Bryssel utgifvandet af sitt mot Bourbonerna i högsta grad giftiga organ, “Le Nain jaune”, d. v. s. “den gula dvärgen”.
De antibourbonska sträfvandena sökte äfven anknyta förbindelser i utlandet och närma sig själfva zaren. I Paris funnos hemliga sällskap, och bland ungdomen vid de olika fackskolorna härskade oro. Allt detta gjorde, att Ludvig XVIII kände sig öfvertygad om nödvändigheten att själf fordra en ändring af vallagen och genomdref slutligen också, att förre biskopens af Tours, revolutionären Grégoires val, som i hög grad upprört icke blott den kungliga familjen, utan äfven de främmande makterna, förkastades. Innan förslaget till den nya vallagen hunnit framläggas, inträffade emellertid en händelse, som fullständigt förändrade situationen.
Den 13 februari 1820 ledsagade hertigen af Berry sin gemål till hennes vagn, då han alldeles utanför ingången till stora Operan nedstacks af en sadelmakaregesäll vid namn Louvel, en fanatisk motståndare till det bourbonska konungadömet. Hertigen af Berry var nyss förmäld, och Louvel trodde sig förvärfva en stor förtjänst om sitt fosterland, om han genom hertigens undanrödjande omintetgjorde konungahusets förhoppningar på en afkomling, som efter den barnlöse hertigen af Angoulème skulle kunna öfvertaga den franska kronan.
Under den i Europa rådande politiska situationen kunde denna händelse endast lända reaktionens anhängare till fördel. Ultras’ raseri kände icke heller några gränser, och i sin blinda yra gåfvo de de liberala och regeringen skulden för ett brott, som hos en fanatiker framkallats af deras egna öfverdrifter och våldsamheter. “I frågen”, skref sålunda Charles Nodier, “om den knif, som dödade hertigen af Berry, är en dolk, en hirschfängare eller en sadelmakarknif; jag har sett den; den kallar sig en liberal idé.” Ministerpresidenten Décazes, som i deputeradekammaren öppet beskyllts för att varit upphofsman till mordet på hertigen af Berry och på hvilken en deputerad för den skull också yrkat åtal för mord, insåg, att hans afgång var oundviklig. För konungen föll det sig mycket svårt att offra den man, han betraktade som sin son, åt högerns hat, och först då grefven af Artois och hertiginnan af Angouléme på knä besvurit honom att entlediga den hatade ministern, kunde han förmå sig därtill. “Hans fot”, sade Chateaubriand om honom i ”Conservateur”, “har halkat i blodet!” Med större rätt sade Ludvig XVIII: “Med mig är det slut.” I själfva verket hade han abdikerat; dädanefter skötte Pavillon de Marsan tyglarne.
Louvels brott skulle för öfrigt icke medföra den följd, han själf tänkt sig af detsamma, ty sju månader efter mordet födde hertigens af Berry änka den prins som skulle bli pretendenten Henrik V, men som nu mottogs med ändlöst jubel, prisades såsom “undrets” barn och legitimitetens Messias, medan hans moder jämfördes med jungfru Maria. Till hans döpelse hade Chateaubriand omtänksamt medfört vatten ur Jordan; och fem dagar gammal, mottog han, såsom “le Moniteur” meddelade, diplomatiska kårens uppvaktning. En insamling föranstaltades för att skänka den nyfödda hertigen af Bordeaux slottet Chambord.
Hade hertigens af Bordeaux födelse på nytt upptändt alla legitimisters förhoppningar, skulle Napoleons timade frånfälle, såsom de själfva trodde, befria dem från en ständig fruktan och Europas kabinett från en tryckande mara.
Men kejsaren var icke död därför att han gått ur lifvet. Huru ringa sedligt värde han än haft såsom människa, så skrider en sådan jätte likväl icke öfver jorden utan att lämna djupa spår efter sig. Denna väldiga lefnads tragiska slut gaf en ny klang åt namnet Napoleon. Ur grafven på den ensliga klippön ute i Atlanten uppsteg en idealgestalt, som visserligen bar kejsarens drag i lifvet, men icke hade något gemensamt med hans inre varelse, och nu uppstod den bonapartistiska legenden, som omskapade den hatade despoten till en fredsälskande och frisinnad härskare, så mycket större som hans snille och hans bragder jämfördes med det för tillfället härskande släktet af pygméer; och liksom fordom den döde Caesar störtade den romerska republiken, så har också denne Napoleon ur sin graf för andra gången fördrifvit Bourbonerna, ty nu fullbordades den förbindelse mellan liberalismen och bonapartismen, för hvilken vägen banats af den revolutionära grund, på hvilken kejsarriket hvilade, och det antilegitimistiska, plebejska moment, hvilket representerades af den såsom advokatson födde världshärskaren, samt slutligen bådas gemensamma hat mot Bourbonerna. I poesien frambryter den glödande hänförelsen för kejsaren för första gången i Victor Hugos ode till Vendômekolonnen.
Den gamle hertigen af Richelieu hade åter trädt i spetsen för regeringen, men ehuru han åter införde censuren för tidningar, inskränkte den personliga friheten och förändrade vallagen till de högst beskattades förmån, förmådde han dock icke tillfredsställa ultras bland rojalisterna, och då slutligen dessa segrade vid omvalen till deputeradekammaren 1821, växte deras anspråk långt öfver hvad Richelieu ansåg sig kunna bevilja. Fastän han genom att i sin ministär upptaga partiets förnämste ledare, Villèle, sökt bryta deras motstånd, såg han sig slutligen nödsakad att i december 1821 nedlägga sitt ämbete, sedan högern och vänstern i gemenskap slungat honom den skymfen i ansiktet, att han för att bevara freden prisgifvit Frankrikes ära. Regeringen öfvergick nu i ultras’ händer, ity att deras dugligaste statsman Villèle trädde i spetsen för den riya ministären.
*
Genom Napoleons fall hade, också Ferdinand VII af Spanien återfått sin frihet. Bland alla de usla och fördärfvade regenter och pretendenter, hvilka af kongressen i Wien till folkens förbannelse återinsattes i sina gamla ställningar, intager Ferdinand VII för visso ett af de allra lägsta rummen. Fullständigt hållningslös, blottad på hvarje skymt af högre intresse, var “stalldrängen”, såsom hans utsväfvande moder med en af henne själf bäst känd dubbelmening kallade honom mästare i konsten att förställa sig, och mot hvar och en, som visade någon själfständighet, till och med mot sina gunstlingar, hyste han en afgjord motvilja. Krypande feg för dem, som imponerade på honom, var han obarmhärtigt grym, där han kunde spela härskare, och till och med en af Europas furstar ansåg honom tillhöra den värsta sortens Bourboner.
Då han i mars 1814 satte sin fot på den spanska jorden, fann han därstädes före sig två partier, å ena sidan prästerskapet, som lidelsefullt fasthöll alla gamia murkna institutioner från tiden före fransmännens invasion, och å andra sidan de liberale, hvilka sökte landets väl i den franska revolutionens grundsatser och redan midt under oafhängighetskriget på cortes’ församling i Cadiz genomdrifvit författningen af 1812. Båda partierna voro lika omedgörliga och hårdnackade; de klerikale — som kallades de servile eller “perserna” — fordrade inkvisitionens, jesuiternas och censurens återinförande äfversom skattefrihet för prästerskapet; de liberale bekämpade dessa anspråk och hade i 1812 års konstitution intagit den bestämmelsen, att författningen icke finge ändras i någon punkt under de närmaste åtta åren.
Tanken att uppträda såsom medlare mellan dessa båda partier föll alldeles icke Ferdinand in; utan vidare kastade han sig i armarne på de klerikale, hvilka genom en af förre advokaten Rosales, numer markisen af Mataflorida, skrifven broschyr uppmanade konungen till en statskupp och åt de liberale fordrade “galgen utan dom och rannsakning”. Med största beredvillighet efterkom också Ferdinand dessa önskningar, upphäfde författningen af 1812, och innan han ännu hållit sitt intåg i Madrid, häktades regentskapets medlemmar, fyra ministrar, flera ledamöter af cortes och andra framstående män till ett antal af 70 för att efter flera månaders pina utan uppgifven orsak inspärras under 6 till 8 år i klostren, fästningarna eller i de afrikanska presidios. Inga förtjänster skyddade för den skamligaste behandling; Zaragozas försvarare, frihetskrigets hjältar, voro lika mycket utsatta för förföljelse som afrancesados eller josefinos; hvilka sistnämnda förklarades obehöriga att bekläda ett ämbete i Spanien och förvisades på tjugu mils afstånd från Madrid. I förvaltningen, rättsskipningen och beskattningsväsendet återställdes alla de gamla missbruken, de upphäfda klostren öppnades åter, alla tidningar förbjödos, utom den officiella “Gaceta”. På mindre än två år hade den återupprättade inkvisitionen fyllt fängelserna med 50,000 fångar. Sin höjdpunkt nådde reaktionens orgier med ministerpresidenten hertig Don Carlos’ plötsliga fall. Det var icke mer ett segerrikt parti, som regerade staten efter sina särskilda grundsatser, utan en af skurkaktiga gunstlingar af lägsta slag, lakejer och kammartjänare, af en före detta vattenbärare och konungens hofnarr Chamarro sammansatt camarilla tjänade en stupid despots nycker. Om denna krets gällde hvad som fordom sagts om Neros gunstlingar, att “de stego genom att baktala, belacka och beljuga alla de bästa och genom gumst, rikedom och makt öfverbjödo till och med de, elakaste i förmågan. att kunna skada”. Här spunnos i kvalmet från cigarrerna de ränker och förbereddes de slag, som plötsligt störtade konungens skenbart mest gynnade gunstlingar. Till följd af detta inflytande omväxlade under sex år icke mindre än 30 ministrar, af hvilka till och med det kungliga partiet knappt fann 3 eller 4 värdiga sin ställning.
Denna despotism hade icke ens så mycken besinning, att den tänkte på att försäkra sig om armén och flottan. I stället tillbakasattes den förra på ett oförsvarligt sätt; de bästa regementena sattes på half sold, de misstänkta plågades med ständiga ombyten af garnisonsort och erhöllo ofta på hela månader ingen sold. Ännu värre var tillståndet vid flottan, där på nära sex hela år ingen sold utbetalats. Hade man redan långt förut sett trasiga, barfotade, tiggande officerare i den spanska armén, så var det likväl Ferdinand VII:s tid förbehållet, att tre marinofficerare i Ferrol dogo af nöd och hunger. Följden af ett dylikt sakernas skick blef också den; att armén i Spanien blef härden för oupphörliga sammansvärjningar och resningar, som, då de misslyckades; bragte sinå anstiftare i galgen och icke sällan drefvo soldater och officerare till att, såsom i Galicien och Aragonien, förbinda sig med röfvärbanden, de s. k. “partidas”, eller, såsom i Valencia, Murcia och Andalusien, med smugglarne, hvilkas antal ökades i oerhörd grad.
Trots allt det högmod den spanska regeringen visade, liksom hade Spanien ännu varit en stormakt, framträdde på ingen punkt dess vanmakt skarpare än i dess oförmåga att fasthålla sina transatlantiska kolonialbesittningar. Genom ett strängt monopoliserande system, aristokratiskt-kyrkligt förmynderskap, alla främlingars utestängande, hade Spanien med hjälp af det katolska prästerskapet, som fick deltaga i koloniernas utsugning, lyckats hålla dessa slutna för allt främmande inflytande. Den oreda, i hvilken de napoleonska krigen kastade Spanien, gjorde emellertid slut på detta stränga förmynderskap, på samma gång de britiska koloniernas exempel i norra Amerika väckte tanken på oafhängighet. Då tillståndet 1810 i moderlandet var så godt som hopplöst, syntes också tiden vara inne för Spaniens central- och sydamerikanska kolonier att afkasta det afskydda oket.
Början gjordes af kreolerna i Caracas, och den 5 juli proklamerade kongressen därstädes oafhängigheten för Venezuela, “den sydamerikanska frihetens förstfödda”. Därpå kom ordningen till Buenos Ayres, Nya Granada, Chile; i Mexico förde de båda prästerna Hidalgo och Morelos indianerna till strid mot spanjorerna; i Paraguay bemäktigade sig d:r Francia diktaturen för att i det strängt afspärrade landet bevara densamma till sin död. Endast i Peru vajade ännu Castiliens banér. Härifrån lyckades det också de spanska myndigheterna, i synnerhet sedan underrättelsen om Ferdinand VII:s återkomst inträffat, att nästan helt och hållet göra sig till herre öfver rörelsen. Den duglige general Boves underkufvade med sina halfvilda llaneros först Venezuela och därpå äfven Nya Granada. “Befriaren” Simon Bolivar måste fly till utlandet, och äfven i Mexico och Chile dukade samtidigt oafhängighetssaken under. Med undantag af La Plataslätten hade vid början af 1816 Ferdinand VII erkänts såsom rättmätig konung i alla Spaniens amerikanska besittningar.
Därmed ansåg man i Madrid saken afgjord; man insåg emellertid icke, att det icke längre gick an att åter följa det gamla utsugningssystemet; tvärtom, ju mer moderlandet försjönk i penningbetryck och fattigdom, desto lifligare brann begäret efter Amerikas skatter. Det spanska oket kändes också dubbelt så tungt till följd af de stegrade krafven på kolonierna och den grymma hämnd, som togs på de besegrade, och snart upplågade upproret på nytt på flera ställen. Denna gång erhöll rörelsen understöd och hjälp från utlandet, från Förenta staterna, som 1819 tvang den spanska regeringen att till dem afträda halfön Florida och hvars president, den begåfvade statsmannen James Monroe, med kongressens i Washington bifall den 2 december 1823 betecknade “hvarje ingripande af europeiska makter mot de nyupprättade staterna såsom en fientlig handling mot unionen och förklarade den tid förbi, då det var tillåtet att betrakta Amerika såsom ett område för anläggande af europeiska kolonier”, en förklaring, som erhållit namn af Monroedoktrinen och blifvit lösen för Förenta staternas politik gent emot europeiska ansatser till inblandning i Amerikas förhållanden. Äfven England gynnade af välförstådt handelsintresse de sydamerikanska insurgenternas sak, och slutligen gaf Portugal, som retats af Spaniens vägran att till detsamma utlämna Olivenza, hvilket det fått sig tillerkändt på kongressen i Wien, insurrektionenr ett kraftigt handtag genom att sätta sig i besittning af Banda Oriental och Montevideo, den enda för krigsfartyg tillgängliga hamnen vid La Platas mynningsvik. Chilenerna afkastade åter det spanska oket och lyckades bevara sin oafhängighet, i Venezuela höjde Bolivar, som återkommit från utlandet, dit han flyktat, åter frihetens fana och fattade slutligen fast fot vid Orinoco genom Angosturas intagande, hvarefter han företog en lika djärf som lycklig marsch öfver Anderna, öppnade sig väg till Bogotá genom en seger öfver spanjorerna och proklamerade Venezuelas och Nya Granadas förening till republiken Colombia. Genom spanjorernas nederlag vid Ayacucho i Peru den 9 december 1824 bröts för alltid och ohjälpligt deras makt i Amerika, och i början af år 1826 var Amerikas hela fastland befriadt från deras öfvervälde.
Spanien hade sålunda förlorat partiet mot sina upproriska amerikanska kolonier. Den ryske zaren, som gärna velat tillämpa den heliga alliansens grundsatser äfven på andra sidan Atlanten; hade till Spanien afstått några fartyg af sin Östersjöflotta, och denna hjälp hade gifvit ny näring åt regeringens högmod i Madrid. Då fartygen anlände till Cadiz, befunnos de emellertid alldeles odugliga, och det hjälpte icke, att zaren, för att öfverskyla skandalen, lämnade ytterligare tre fregatter. Spanien var åter hänvisadt till sina egna krafter, och kaos slog på nytt ihop öfver det olyckliga landet.
För hvarje dag hade Spaniens tillstånd blifvit allt tröstlösare, då sammandragandet af en till Amerika bestämd expedition i Cadiz på en punkt sammanförde flera af arméns förut spridda missnöjda element. Hade många af de föregående sammansvärjningarna strandat på gemene mans likgiltighet eller trohet, så bragte denna gång utsikten att i södra Amerika föras till en kvalfull slaktbänk äfvensom gula feberns utbrott denna stämning att vackla. På nyårsdagen 1820 höjde öfverste Riego i spetsen för bataljonen Asturia upprorsfanan och utropade författningen af 1812, på samma gång öfverste Quiroga satte sig i besittning af Isla de Leon. Ett försök att öfverrumpla Cadiz misslyckades likväl, och rörelsen var nära på undertryckt, då nya resningar inträffade i Corunna, Ferrol och Vigo. Konungen förlorade nu modet, och då intet annat hyckel längre hjälpte, undertecknade den vettskrämde monarken natten till den 8 mars ett löfte att aflägga ed på 1812 års författning. Jublet var stort, och konungen måste till ministrar taga utpräglade liberaler, hvilka i detta syfte delvis hemkallades ur den förvisning till de afrikanska presidios, i hvilken konungen förut af despotisk nyck sändt dem. Quiroga och Riego utnämndes till fältmarskalkar.
Under de första veckorna utöfvade de radikale genom sin klubb i Café Lorencini en terrorism, som dref alla mera sansade öfver på ministärens sida, hvarigenom denna förlänades nödig fasthet för att i cortes kunna förskaffa sina åsikter gehör. Hvad åter Ferdinand VII angick, så tänkte han endast på att hämnas och såg med nöje sina anhängare, servile och klerikale, göra uppror mot hans egen regering. Rojalistisk-klerikala röfvarband började uppstå, och en “trosarmé” samlades, i spetsen för hvilken präster och munkar marscherade med krucifixet i ena handen och en sabel eller piska i den andra. Som dessa band emeliertid besegrades af de af cortes utsända trupperna och andra försök till resning i absolutistisk anda också strandade, skref Ferdinand VII i hemlighet till konung Ludvig XVIII bevekliga och krypande bref om hjälp och lät genom konung Ferdinand IV i Neapel anhålla om de europeiska makternas understöd mot sina egna undersåtar.
I Frankrike hade reaktionens seger och Villeles öfvertagazde af regeringen alldeles icke förbättrat förhållandena. I stället började de hemliga sällskapen med ny ifver sin verksamhet. Till det gamla hemliga förbundet, ”Frihetens vänner”, hade carbonarian tillkommit och i Frankrike under namn af “la charbonnerie” vunnit stor utbredning, i synnerhet bland det yngre släktet. Bourbonernas aflägsnande var det mål, för hvilket de arbetade, och på tre år räknades icke mindre än åtta sammansvärjningar.
Slutligen fick polisen 1820 några af trådarne i sina händer, och på fjorton dagar skedde icke mindre än nio afrättningar. Fyra af dessa afrättningar företogos på den lilla hertigens af Bordeaux födelsedag, som af hofvet firades med bullrande fester, en grym taktlöshet, som gjorde det pinsammaste intryck och gaf anledning till de bittraste epigram.
För ultras blef hvad som skett endast anledning till att framkomma med nya, allt strängare fordringar, och fiendskapen mellan de olika partierna i kammaren öfversteg alla gränser. Villèle gaf efter för högerns tryck, och denna hans hållning var icke ägnad att lugna de uppretade sinnena. Den rojalistiska pressen fick ostraffadt kalla minoriteten i kamaren för en hop “frigifna galärslafvar”; universitetet ställdes under strängt prästerlig kontroll, framstående, men misshagliga professorer, såsom Guizot, Victor Cousin, Sylvestre de Sacy, aflägsnades, öfver teatrarne utöfvades en småaktig censur, och inför rätta inskränktes sakförarnes frihet att föra de anklagades talan.
Under dessa förhållanden sammanträdde kongressen i Verona, på hvilken den ryske zaren och kejsaren af Österrike, konungarne af Preussen, Sardinien och Neapel, Italiens småfurstar och en hel skara diplomater infunnit sig. Af brist på öfverläggningsämnen fröjdade man: sig åt Rossinis operor, madame Catalanis sång och praktfesten i der stora romerska amfiteatern, men här erbjöd sig äfven ett tillfälle att bringa frågan om tillståndet i Spanien på tal, och beslut fattades, att Frankrike med vapenmakt skulle intervenera i Spanien till Ferdinand VII:s förmån.
Hvarken Ludvig XVIII, som rent ut om sin utrikesminister Montmorency sade, att “den fördömde Matthieu endast gjorde dumheter hvar man använde honom”, eller Villèle var synnerligen lifvad för denna intervention. Så mycket ifrigare påyrkades den däremot af ultras och af den nye utrikesministern Chateaubriand, som här såg det måhända enda tillfället för den hvita kokarden att förvärfva krigisk ära i ett kort och ofarligt krig och skrytsamt förklarade, att den bourbonske konungen “på sex månader skulle uträtta hvad Napoleon icke förmått på sex år.” Högerns krigiska otålighet stegrades till formligt raseri, och det bifall, hvarmed den den 23 januari 1823 hälsade det kungliga budskapet, att 100,000 man fransmän under befäl af hertigen af Angouléme stodo i beredskap att “under anropande af Ludvig den heliges gud bevara tronen åt en afkomling af Henrik IV,” gränsade rent af till vanvett.
Under den ytterst stormiga debatt, som utspann sig om svarsadressen på trontalet, sökte Chateaubriand att i ett retoriskt glänsande anförande visa nödvändigheten att rädda Ferdinand VII undan en Carl I:s och en Ludvig XVI:s öde. Utan att akta på högerns vredgade afbrott, svarade honom den liberale deputeraden Manuel med att jämföra den franska inblandningen i Spanien med Preussens inmarsch i Frankrike år 1792 och förutspå samma följder — konungens afrättning. Detta väckte emellertid hos den rojalistiska majoriteten en sådan storm af förbittring, att Manuel utstöttes ur kammaren, och då han icke godvilligt aflägsnade sig och det tillkallade nationalgardet vägrade föra ut honom, bortsläpades han af gendarmer.
Den hållning, de spanska revolutionärerna iakttogo mot den franska invasionen, var så erbarmlig som möjligt. Om allvarsamma krigsrustningar och verkligt motstånd var icke ens fråga. För de anryckande fransmännen flydde cortes först till Sevilla och därpå till Cadiz och släpade med sig konungen, medan de konstitutionella myndigheter det tillsatt öfver allt ramlade. Den provisoriska regering, som upprättades till dess att konungen själf åter kunde öfvertaga styrelsen, hängaf sig åt den mest fanatiska reaktionära våldsamhet och tillät sig därunder de afskyvärdaste dåd, så att Angoulème med förtrytelse måste meddela: “Allestädes, där våra trupper stå, vidmakthålla vi med mycken möda freden, men där vi icke äro, mördas, brännes, plundras, stjäles”. Efter tre månaders blockad lyckades det fransmännen att natten till den 31 augusti 1823 storma nyckeln till Cadiz, den s. k. “Trocaderon”, och allt ytterligare motstånd var nu fåfängt.
Innan cortes emellertid upplöste sig, gaf det konungen den 29 september tillåtelse att begifva sig till det franska lägret för att utverka så gynnsamma villkor som möjligt. Dessförinnan gaf han “af fri vilja” sitt kungliga ord på en allmän amnesti och konstitutionens erkännande. Knappt hade han emellertid kommit till det franska lägret, förrän han annullerade alla åtgärder, som den konstitutionella regeringen vidtagit, dömde de tre regenter cortes tillsatt, då det lämnade Madrid, till galgen och på femton leguas’ afstånd från Madrid och hvarje annat kungligt residens förvisade alla, som under konstitutionen suttit i cortes eller beklädt ett högt ämbete. Ur stånd att hämma strömmen, återvände hertigen af Angoulème till Frankrike och skref till Villèle: “Mitt samvete är rent, jag säger intet mer, men det försäkrar jag er, att alla dårskaper, som möjligen kunna göras, skola också begås.”
Denna förutsägelse uppfylldes till punkt och pricka. Som hungriga vargar störtade de af hämndgirighet, blodtörst och roflystnad glödande folkmassorna under anförande af präster och munkar sig öfver allt, som misstänktes för liberalism, d. v. s. öfver nationens bildade och förmögna del. De högre klasserna började utvandra. Riego blef fånge, misshandlades på vägen till Madrid, hvarest han därpå i en korg af en åsna släpades till afrättningsplatsen och dog i galgen, skymfad och förbannad af samma pöbel, hvars afgud han varit några månader förut. Åtta dagar senare höll konungen sitt intåg i Madrid på en 20 fot hög triumfvagn, som drogs af hundra personer och omsvärmades af dansare och danserskor. Det spanska folket tilljublade tyrannen, som på aderton dagar lät hänga eller skjuta 118 personer. Spaniens ena hälft var sysselsatt med att inspärra eller fördrifva den andra. Den utlofvade amnestien liknade endast en ny hämndåtgärd. Regeringen blef åter en härfva af intriger, som knötos och upplöstes i den kungliga sängkammaren eller i det kungliga förmaket, men allt detta oaktadt hade icke nog skett i de “apostoliskes” ögon, hvilkas organ “Mordängelen” fann till och med Ferdinand VII:s usla och grymma regering icke nog grym och dålig, utan riktade blicken på hans broder Don Carlos. Konungen var icke heller okunnig om, att hans gemål och syster, prinsessan af Beira, voro djupt invigda i deras stämplingar, och han förstod att genom ett ingalunda oskickligt balanseringssystem hålla det farliga partiet stången.
Isoleradt och vanmäktigt hade England åsett den heliga alliansens triumfer, ty sedan tories på kongressen i Wien tanklöst underordnat sig Metternichs ledning, hade det hafven behärskande örikets anseende sjunkit både hos vän och fiende. Den harm, som bemäktigade sig hvarje engelskt sinne vid tanken på att Frankrike, hvilket blott tio år förut af britiska vapen förjagats från den pyreneiska halfön, nu åter inträngde därstädes för att måhända fatta fastare fot än förut, tvang konung Georg IV att i lord Castlereaghs ställe taga den honom personligen förhatlige Georg Canning till utrikesminister, och denne blef genast ministärens egentliga hufvud. Äfven Canning kunde emellertid tills vidare icke använda andra vapen än neutraliteten, men denna var dock icke som förut viljelös, och med ett mästerligt schackdrag mot den heliga alliansens politik öfverflyttade han frågan om Englands nationella ära till ett område, på hvilket Albions treudd hade otvifvelaktig bestämmande makt.
Redan på kongressen i Verona hade Wellington meddelat makterna, att England för sina handelsintressens skull såge sig nödsakadt att erkänna de spanska koloniernas oberoende. För Spanien fanns ingen möjlighet att återeröfra hvad det förlorat, och då det, trots allt, ändå förkastade mexikanernas fordran att bilda ett oafhängigt kejsardöme under en spansk infant, lät general Iturbide den 18 maj 1822 af sin armé utropa sig till kejsare under namn af Augustin I; en kortvarig härlighet, som slutade med Iturbides fördrifvande och därpå följande afrättning samt Mexikos utropande till republik under diktatorn Santa Anna. Den franska expeditionens framgång i Spanien förmådde därpå Canning att icke längre uppskjuta det afgörande steget. Novus saeclorum nascitur ordo! “En ny århundradenas ordning födes,” skref han till engelska sändebudet i Paris, lord Granville, och den 1 juni 1825 meddelades officiellt, att England korsat den heliga alliansens planer att utsträcka sitt inflytande äfven till andra sidan Atlanten, ity att det erkände Spaniens kolonier i Amerika såsom själfständiga och oafhängiga stater.
Hvad Canning emellertid icke kunde gifva de nyskapade fristaterna var politisk sans och klokhet och ett sant fosterländskt sinne. Befrielseverket var knappast genomfördt, förrän också genast stridigheter utbröto mellan oafhängighetskrigets generaler, stridigheter, som sedermera behärskat mellersta och södra Amerikas statslif till den grad, att själfva Simon Bolivar förtviflade om framtiden och på sin dödsbädd klagande utropade: “De, som tjänat republikens sak, ha plöjt hafvet!” Under ständiga revolutioner och borgerliga krig, som pågått ända till seklets slut, ha äregiriga generaler och munviga advokater, ett släkte, som aldrig tyckes vilja dö ut, slitits om makten, och hvarje parti, som suttit vid statsrodret, har, i känslan af att denna härlighet icke skulle räcka länge, sökt så mycket som möjligt tjäna sina personliga syften. Karaktären af dessa omstörtningar, som i hög grad förlamat de sydamerikanska staternas utveckling och civilisation, angifves förträffligt af en engelsk författare på följande i all sin bitande ironi icke oriktiga sätt:
"Don José Maria del Muchos Dolores finner, att hans befordran i armén går alldeles för långsamt för hans ärelystnad. Ett helt år har en regering suttit vid rodret, detta är för mycket, en revolution behöfves, och landet suckar under despotismen. Don José känner sitt land. I hvarje före detta spansk koloni finnas alltid tillräckligt många, som frukta — lika väl som de fortjäna — bila eller rep och äro färdiga att vara med om allt, som kan kullkasta ordningen eller gifva utsikt till plundring. Don José utfärdar ett pronunciamento, ett svulstigt upprop, fullt af klingande talesätt om människans frihet, förslafvadt folk, tyrannens järnhälar o. s. v., och en hop, som icke ens har en skjorta på kroppen, flockar sig kring hans standar; armén fraterniserar med ‘folket,’ en svag regering kastas öfver ända, och en annan lika svag makt intager dess plats. Landet är åter fritt, Viva libertad! Hans excellens, den nye presidenten, som har ett lifligt sinne för myntets värde och dessutom tillräcklig blick för böjelserna hos den hoprafsade hop, som utgör hans ministrar och medhjälpare, lägger såsom ett försiktighetsmått vantarne på statskassan — om icke olyckligtvis hans föregångare gjort detta, innan han lämnade sitt ämbete — pålägger för sitt eget behof och för frihetens skull några nya skatter, utfärdar en eller ett par nya proklamationer och konfiskerar allas deras egendom, som i tron, att han icke skulle lyckas, gjort honom motstånd, låter skjuta ett halft dussin framstående män, tillhöriga den föregående regeringen, med inbegrepp af före detta presidenten, om han kan få tag i honom, ehuru det sannolikaste är, att denne värde ämbetsman varit så försiktig att i god tid rädda sig öfver gränsen med sitt rof. Därstädes stannar han, till dess han i sin tur kan göra ett pronunciamento och på nytt spela det gamla spelet.”
Äfven i Portugal och Brasilien skulle Canning visa, att England icke längre var sinnadt att tåla den heliga alliansens öfvergrepp.
Sedan Brasilien under Napoleons occupation af Portugal länge härbergerat hofvet och genom utvecklingen af en blomstrande handel kommit i ett oafhängigt rikes belägenhet, såg det sig, efter konung Johan VI:s återvändande till Lissabon, af cortes därstädes åter behandladt som en viljelös, omyndig koloni. Då cortes befallde regenten i Brasilien Dom Pedro att återkomma till Portugal, vägrade emellertid denne lyda, hvarpå cortes förklarade regeringen i Rio de Janeiro för upprorisk och infanten förlustig tronföljden. Dom Pedro besvarade denna förklaring med att sammankalla en konstituerande församling, som proklamerade Brasiliens oberoende och den 12 oktober 1822 utropade Dom Pedro till konstitutionell kejsare, hvarefter genom Cannings bemedling Portugal den 29 augusti 1825 erkände Brasilien som själfständig stat.
Endast en vindpust, ett enda regementes pronunciamento, behöfdes för att i Portugal kullkasta cortesförfattningens korthus. Konung Johan VI hyste emellertid moderata åsikter, men stötte, då han sökte tillämpa dem, på motstånd hos ultras i spetsen för hvilka stodo den fanatiska och sedeslösa drottningen Carlotta, en värdig syster till Ferdinand VII af Spanien, hennes son Dom Miguel och ärkebiskopen af Lissabon. En sammansvärjning, som de anstiftade mot konungen, misslyckades, enär konungen tog sin tillflykt ombord på ett engelskt kriggskepp. Från detta afsatte han infanten Dom Miguel från det öfverbefäl denne innehade, kasserade alla hans åtgärder och förvisade honom ur landet, hvarpå Dom Miguel begaf sig till Wien. Då konung Johan afled 1826, afsade sig Dom Pedro sin rätt till Portugals krona till förmån för sin sjuåriga dotter Maria da Gloria, dock med förbehåll, att han skulle stanna i Brasilien till dess hon besvurit den konstitution, hennes fader med detsamma gaf Portugal. Detta steg väckte djupt missnöje hos de absoluta hofven, och Metternich gick i sin förargelse ända därhän att påstå, att “konungar icke hade rätt att gifva sina folk en författning,” samt eggade hofvet i Madrid till den bittraste fiendskap mot det konstitutionella Portugal.
Men då reste sig Canning, fastän bruten af ålder och sjukdom, och förkunnade den 12 december 1826 i ett tal, fullt af ungdomlig hänförelse och eld, för det engelska underhuset regeringens beslut att efterkomma regentskapets i Lissabon bön om hjälp. “Englands ställning,” sade han bland annat hotande, “midt i den strid mellan politiska meningar, som skakar åtskilliga stater, kan jämföras med vindarnes behärskares: Celsa sedit Aeolus arce Sceptrum tenens mollitque animos et temperat iras.[1] Om de nu fjättrade lidelserna finge fritt lopp, skulle följden vara en förstörelse, på hvilken ingen kunde tänka utan skräck. Detta är grunden, hvarför jag hellre skulle tåla allt, som icke berör vår nationella tro och heder. Vi gå till Portugal endast för att skydda en bundsförvants oafhängighet. Vi stå i begrepp att plantera Englands fana på Lissabons välbekanta höjder; hvar denna fana än vajar, dit skall intet främlingsherravälde nå!” På de stolta orden följde också omedelbart handling. En engelsk expedition kastade i slutet af 1826 ankare i Tajos mynning, och denna expedition tillintetgjorde snart de infall, som skedde i Portugal af i Spanien organiserade politiska flyktingar och desertörer. De engelska trupperna skulle därefter stanna lika länge i Lissabon och Oporto som de franska i Cadiz och Barcelona.
Med vanmäktig vrede måste de reaktionära makterna i Europa åse detta beslutsamma förfarande, och allestädes fattade frihetens vänner åter mod, då den man, på hvilken hela Europa höll sina blickar fästa, afled den 8 augusti 1827; “Spanien och Portugal” voro de sista ord, som sväfvade på den döendes läppar.
Med Cannings bortgång föll också den politiska frihet han upprätthållit i Portugal, och Dom Miguel, som Metternich gaf betyg på, att han under sin vistelse i Wien mognat i erfarenhet, fastän han gifvit prof på så råa och gemena böjelser, att den kejserliga polisen måst hålla dem i tygeln, fick på den österrikiska statskanslerens bedrifvande öfvertaga regentskapet i Portugal. Redan då han på sådant sätt, att man hvarken hörde hans ord eller såg hans åtbörder, aflade ed på författningen, visade det sig hvars andas barn han var, och knappt i besittning af makten och säker på den okunniga och fanatiska folkmassans bifall, hemsände han cortes, upphäfde författningen, och, sedan han efter de engelska truppernas aftåg låtit de förra, på århundraden icke sammankallade riksständerna utropa sig till legitim konung, började han ett sannskyldigt skräckregemente, som han med makternas stillatigande eller tysta bifall kunde fortsätta i sex år, under hvilken tid han utan rättsligt förfarande lät afrätta 17,000, deportera 13,000 och i fängelserna inspärra 26,000 personer. Endast Madeira och Azorerna förblefvo drottningen trogna, och här samlade sig också alla flyktingar och missnöjda för att omsider, då måttet rågats, störta den blodtörstige usurpatorn.
Med den revolutionära branden i sydvästra Europa skulle den heliga alliansens makter sålunda snart bli färdiga. Annorlunda förhöll det sig med den låga, som i sydöstra Europa i grekernas frihetskrig flammade högt mot skyn och omsider skulle leda till Greklands lösslitande från Turkiet. Genom härstamning, seder och tro skilda från de folk, öfver hvilka de härskade, hade turkarne, allt sedan de underkufvat dem, förhallit sig såsom en besättning i fiendeland, utan minsta tanke på några förpliktelser mot sina kristna undersåtar, som i deras ögon endast utgjorde en rättslös hop af “rajahs,” mot hvilka allt var tillåtet. Om också Fallmerayer går för långt, då han frånkänner nutidens greker hvarje släktskap med de gamle hellenerna, hvilka en gång voro nationernas lärare, så måste i alla fall deras hufvudmassa betraktas såsom greciserade albaneser med en ingalunda ringa tillsats af slaviskt blod, medan rena eller åtminstone öfvervägande helleniska återstoder endast bibehållit sig i några synnerligen väl skyddade vrår af den grekiska halfön. Fyra århundradens slafveri hade visserligen tryckt sitt brännmärke på detta folk, men detta oaktadt hade intet, om än så hårdt förtryck förmått utplåna den känsla af nationell samhörighet, som upprätthölls, liksom i forntiden, af språket och därnäst af kyrkan, hvars patriark i Constantinopel, så att säga, i synlig måtto framställde det förenande bandet, åtnjöt det största anseende och af den höga Porten betraktades såsom borgen för sina troendes lydnad. Därtill kom, att det osmaniska rikets lösa sammanfogning lämnade grekerna en viss, ehuru genom godtycke alltid hotad frihet, som flerstädes antog form af själfstyrelse under egna valda by-, stads- och distriktsföreståndare, och på somliga öar inskränkte sig afhängigheten endast till en tribut i penningar eller manskap till storherrns flotta.
Vid århundradets början visade den grekiska nationen en oförtydbar uppblomstring; dess gamla sjömannaduglighet hade åter vaknat och med denna också dess sinne för handeln. År 1816 räknade den grekiska marinen icke mindre än 600 fartyg med 17,000 i strid mot pirater vapenöfvade matroser och 6,000 kanoner. Såsom de bästa sjömännen ansågos invånarne på klippöarna Hydra, Spetsia och Psara. I Medelhafshamnarne uppstodo grekiska handelshus, och på hemlandets öar inställde sig med handel och industri också välstånd och rikedom. Samtidigt hade det helleniska folkets andliga pånyttfödelse tagit sin början och företrädesvis utgått från fanarioterna, en just icke alltid på de renaste vägar från ämbetsmän och skatteindrifvare utgången aristokrati, som fått sitt namn efter den tätt invid patriarkkyrkan i Constantinopel belägna Fanarporten, och till hvilken släkterna Ipsilanti, Sutsos, Maurokordatos hörde. Skriftställare som Athanasius Ipsilanti, Bulgaris och Theotekis, skalder som Rhigas, hvilken, utlämnad af den österrikiska regeringen, föll för sina turkiska bödlars kulor, forskare som Adamantios Korais, hvilken grundade det nygrekiska skriftspråket, ingöto sin egen eldiga hänförelse för det gamla Hellas’ härlighet i den grekiska ungdomens hjärtan, och deras utsäde hade småningom börjat bära frukt.
På kongressen i Wien hade de församlade makternas representanter visserligen haft hvarken öra eller öga för de kristna under det turkiska herraväldet, men detta oaktadt lyckades det likväl för den korfiotiske grefve Capodistrias, som nu var zar Alexanders minister och gunstling, att intressera sin herre äfvensom några andra potentater för philomusernas 1812 grundade förening, hvilken gjort till sin uppgift att söka bevara grekiska fornminnen, grunda ett museum, ett bibliotek o. s. v. Med skickligt begagnande af denna förening såsom skärm och täckelse, stiftade 1814 tre köpmän i Odessa philikernas hetairia, hvars syften gingo ut på ingenting mindre än att störta det osmaniska herraväldet och upprätta ett grekiskt rike med Byzanz till hufvudstad. Genom förstuckna antydningar och hemlighetsfulla vinkar väckte stiftarne den meningen, att ingen annan än zaren själf vore föreningens öfverhufvud, och förskaffade densamma sålunda ett anseende, som i hög grad befordrade dess utbredning. Före slutet af 1818 hade hetairian sålunda utbredt sig öfver hela Morea och till och med sträckt sig till mainoternas vilda stam i Lakoniens bergskrefvor.
Hetairian hade sålunda med framgång arbetat för sina syften, men då dess förbund 1820 till sitt öfverhufvud erhöll den unge furst Alexander Ipsilanti, som med utmärkelse kämpat under Rysslands fanor och stod högt i zarens ynnest, kände grekernas entusiasm icke längre några gränser, och det blef farligt att längre uppskjuta verkställigheten af planen att afkasta det turkiska oket. Hetairian hade emellertid försummat så godt som alla förberedelser för strid, då en händelse inträffade, som i högsta grad gynnade grekernas resning, nämligen det krig Porten måste föra mot sin mäktiga vasall, Ali Pascha af Janina, en man lika utmärkt för sin stora begåfning som afskyvärd på grund af sin förskräckliga karaktär. Upprorslågan uppflammade först i Donaufurstendömena, men hade, efter ett i Galacz natten till den 6 mars 1821 föranstaltadt blodbad på de intet ondt anande turkarne därstädes, redan börjat slockna af brist på näring, då Alexander Ipsilanti med sin ringa skara infann sig. Han kunde emellertid ingenting uträtta, utan måste rädda sig in på österrikiskt område, där han fängslades och i sex år hölls fången, medan upprorets första rörelse i furstendömena af turkarne kväfdes i blod.
Det första försöket hade sålunda misslyckats, men upprorsgnistan hade emellertid tändt branden på Morea. I spetsen för sina vilda skaror steg Petros Mauromichalis, varligen kallad Petrobey, ned från Mainas berg; i Patras höjde ärkebiskopen Germanos högtidligt korset och meddelade frihetskämparne absolution. Inom tjugu dagar hade en mängd turkar dödats utan förbarmande, till en del mot gifvet ord och löfte, sålunda förebådande fasorna af ett frihets-, ras- och troskrig. De turkar, som, gripna af skräck, icke flydde ur landet, inneslöto sig i Tripolitsa, och mot dess befästningar hotade resningens kraft att bryta sig, då den mainotiska klephten, d. v. s. röfvaranföraren, Theodor Kolokotronis lyckades tillbakaslå den undsättning, som sändes från det turkiska lägret utanför Janina. Upproret grep på nytt omkring sig, och nu omfattades frihetens sak äfven af ögrekerna. De djärfva sjömännen från Psara, Hydra och Spetsia blefvo med sina brännare en skräck för turkarne.
Vid sultanens hof och hos Constantinopels muhammedanska befolkning framkallade dessa händelser ett obeskrifligt raseri, som vid den grekiska påskens firande slog ut i full låga. Från aftonmässan rycktes den gamle vördnadsvärde patriarken Gregorios och måste lida den grymmaste misshandling, till dess han i full ornat hängdes på portarne till sin egen katedral, där liket under hopens hån och oupphörliga mord och afrättningar af greker fick hänga tre dagar, innan det bortsläpades och kastades i sjön. Till vedergällning anställde grekerna ett tre dagars blodbad på Tripolitsas uthungrade invånare; peststanken från de många tusen liken framkallade bland segrarne en fruktansvärd farsot.
Nu voro de vildaste lidelser lössläppta, och fanatism och hämndbegär släckte både hos greker och turkar hvarje mänsklig känsla. Ali Pascha hade slutligen besegrats, och hans och hans fyra söners och sonsöners hufvuden hade jordats vid Silivriaporten i Constantinopel; turkarne kunde således med odelade krafter vända sig mot grekerna, och första slaget måttades mot det rika Chios, där den turkiske Kapudan Pascha med exempellös grymhet, mot gifvet löfte om amnesti, lät anställa ett blodbad, som endast upphörde till följd af bödlarnes trötthet, sedan 23,000 offer mördats, 47,000 bortsläpats i slafveri och befolkningen på den härjade ön från 100,000 nedbragts till 20,000. Chioternas blod ropade till himlen, och hämnden skulle icke heller utebli. Natten till den 19 juni 1822 lyckades det den djärfve psarioten Kanaris och hans lilla skara att, medan turkarne sorglöst hängåfvo sig åt bejramsfestens jubel, fästa sina brännare vid det turkiska amiralskeppet, som i ett nu stod i lågor. Dödligt sårad af en nedstörtande stång, såg Kapudan Pascha från stranden, dit han förts, sitt stolta skepp med 3,000 mans besättning springa i luften; gripen af skräck, gömde sig den turkiska flottan i Hellesponten, och då den åter vågade sig ut, förstörde Kanaris med sina brännare den 10 november dess vice-amiralskepp. På Chios mördade turkarne visserligen alla, som ännu återstodo af befolkningen, men mot Missolonghis befästningar bröts äfven till lands Churchid Paschas makt, och på återtåget formligen upprefs hans armé af Kolokotronis och dennes nevö, ”turkätaren” Nikitas. Churchid undandrog sig ansvaret för sitt dubbla nederlag genom att taga in gift.
Äfven det följande året bröts det turkiska angreppet mot Anatolikos’ af 600 man försvarade usla lermurar, men den 21 augusti skördade emellertid döden, under ett nattligt angrepp på de turkiska förposterna vid Karpenisi, grekernas ädlaste hjälte Markos Botsaris.
Ty värr skulle grekerna icke allenast befläcka striden för sin frihet med ohyggliga blodsdåd, som fullt ut kunde mäta sig med turkarnes, utan äfven vanära densamma genom förräderi och lumpen girighet, hvarifrån icke ens en Kolokotronis höll sig ren, och därtill hotade tvedräkt och småaktig afundsjuka, som aldrig tålde, att ett nationellt öfverhufvud uppsvingade sig till obestridd och varaktig myndighet, att fullständigt förlama deras kraft och tillintetgöra de segrar och fördelar de vunnit. Medan grekerna i blind lidelse rasade mot hvarandra, uppstod en ny fara, fruktansvärdare och mer hotande än någon, som de hittills haft att bekämpa. På storherrns rop om hjälp beredde sig nämligen den mäktige paschan af Egypten, Mehemed Ali, att låna honom sin arm till det grekiska upprorets betvingande.
Denne märklige man, född 1769 i Makedonien och ursprungligen tobakshandlare, hade 1798 kommit till Egypten, där han först uppsvingade sig till anförare för arnauferna och sedermera med deras tillhjälp till pascha. År 1811 bröt han på äkta orientaliskt vis de mäktige mamluckernas välde i Egypten. Inbjudna till fest på citadellet i Kairo, begåfvo sig mamluckcheferna, iklädda sina präktigaste kläder på sina vackraste hästar, uppför den trånga gata, som leder till citadellets port, då plötsligt ur alla fönster och gluggar på vägen gevärssalvor smattrade och sträckte hästar och ryttare i dödlig förvirring till marken, ända till dess att ingen af de nyss så stolta höfdingarne längre var i lifvet. Såsom envåldshärskare i landet organiserade Mehemed Ali därpå af egyptiska fellahin en stående, på europeiskt sätt öfvad armé på 90,000 man, med hvars tillhjälp han gjorde stora eröfringar uppåt Nilen till Chartum och dessutom intog en del af Arabien. Landets alla rika hjälpkällor tog han i anspråk för egen del och gjorde sig själf till ende jordägare, fabriksidkare och köpman och dref på detta sätt upp Nillandets afkastning, så att detta, hvilket under mamluckerna icke ens kunnat betala tributen till storherrn, årligen utförde produkter till ett värde af 18 millioner kronor.
Denne mäktige vasall, hvars fördärf sultan Mahmud och hans rådgifvare länge planlagt, ville man i Constantinopel först använda som räddare i nöden, på samma gång man beräknade, att hans stridsmakt skulle förbrukas i kampen mot grekerna; mot öfverlämnande af Kandia och Cypern var Mehemed Ali också beredd att lämna den begärda hjälpen. Som en tiger kastade sig hans måg Hassan Pascha öfver Kandia, på ön Psara sprängde sig grekerna i luften med kvinnor och barn och 2,000 turkar, och nu skulle äfven ordningen komma till Morea, där det i februari 1825 lyckades Mehemed Alis styfson Ibrahim, som utnämnts till pascha af Morea, att fatta fast fot i Messenien, på samma gång Reschid Pascha med 20,000 turkar sändes mot Missolonghi med den lakoniska anvisningen: “Missolonghi eller ditt hufvud!”
I spetsen för den lilla, af endast 4,000 man bestående besättningen försvarade Notis Botsaris fästningen, på hvilken hela Europas blickar hvilade med största spänning och dit lord Byron,
“Apollo lik med lagerblad i håren,”
skyndat, eldande, hjälpande, ordnande, till dess han i dess förpestade feberluft fann sin tidiga graf. Hunger och sjukdom rasade bland försvararne, och då deras krafter voro nästan uttömda, försökte den 22 april 1826 nattetid 3,000 män med 5,000 kvinnor och barn slå sig igenom de belägrande turkarnes linjer. Den förtviflade planen förråddes emellertid för fienden; endast 1,300, bland hvilka sju kvinnor befunno sig, lyckades undkomma till Salona, de öfriga sprängde sig jämte 2,300 fiender i luften, och på stadens kvarlefvande invånare anställde turkarne ett skoningslöst blodbad.
Följande år föll slutligen äfven Athens Akropolis i Reschid Paschas händer, och fastän Ibrahim förlorat två tredjedelar af sina trupper och i sina angrepp på Maina endast skördat nederlag, syntes det likväl lida mot slutet med grekernas sak; hvad fiendens svärd icke gjorde, ersattes af den tröstlösaste anarki i det inre, och mången spanade längtansfullt efter den räddare, som skulle komma det olyckliga landet till hjälp.
Till lycka för grekerna såg västerlandet mestadels endast deras bragders lysande sida, och de mörka fläckar, som vanställde dem, framträdde icke tillräckligt skarpt för att kunna minska det alltjämt växande deltagande, hvarmed den allmänna meningen i Europa betraktade befrielsestriden och som endast stegrades ändå mera af de turkiska ogärningarna.
Europa greps af en allmän entusiasm för Hellas, såsom Nicander uttryckte det,
“af evig kärlek till det sköna land,
där konstens gud de första kransar band,
där Aristides lefde, Plato tänkte,
Sophokles sjöng och Cimon lagrar skänkte.”
Allestädes bildades föreningar för att understödja den grekiska saken; den gamle J. H. Voss, som till tyskan öfversatt Homeros’ sånger, gaf med rörande beredvillighet af sin fattigdom 1,000 gulden, “såsom ett litet bidrag till afplanande af den stora skulden för den från Hellas erhållna bildningen” ; den konstälskande konung Ludvig I af Bayern antog sig varmt grekernas intresse och tillsköt ansenliga summor; Genève, hvarifrån den rike bankiren Eynard utvecklade en i sanning storartad verksamhet och för Greklands frihetsstrid offrade halfva sin förmögenhet, blef philhellenismens medelpunkt; och 1826 hade västerlandet samlat den för denna tid förvånande summa af 2½ millioner. I Tyskland firade W. Müllers Greklandssånger i högstämda toner det förtryckta folkets uppvaknande, och följande lord Byrons exempel strömmade skaror af philhellener till de grekiska fanorna såsom frivilliga kämpar för den frihet, som i deras hemland var förklarad i akt och bann. Reschid Pascha hade fullkomligt rätt, då han fäste sultanens uppmärksamhet på, att man icke längre stridde mot grekerna, utan att man förde krig mot Europa.
Så mycket mera nedslående verkade det under sådana omständigheter, att hänsyn till mänsklighet och kristlig broderskärlek, då det gällde grekerna, icke hade något att säga i stormakternas råd. I synnerhet i Wien voro betraktelser af helt annat slag, af en på en gång hjärtlös och kortsynt politik, afgörande.
Icke besvärad af ett spår till medlidande med grekerna — “fyra- till femhundratusen människors lif där borta hade ingenting att betyda” — och utan hvarje begrepp om de inre krafter, som drifva fram folken på deras utvecklingsbanor, såg Metternich i grekernas uppror endast faran, att det kunde gifva Ryssland anledning till inblandning och förläna det sedan gammalt ännu icke uppgjorda mellanhafvandet mellan denna makt och Turkiet en akut karaktär. Metternich behärskades härvid helt och hållet af fruktan för en tillväxt af Rysslands makt på Turkiets bekostnad, och näst halfmånen hade den grekiska frihetens sak för den skull icke heller en mera förbittrad motståndare än den österrikiska statskansleren. Efter Ibrahims landstigning på Morea kände han och hela den österrikiska diplomatien med honom en cynisk glädje vid tanken på grekernas stundande undergång. “I jämförelse med de liberale,” skämtade han, “äro de egyptiske morerna så goda som barn”, och Österrikes sändebud i Petersburg Lebzeltern lät till och med hän föra sig till det groteska påståendet att “Europa aldrig haft att tacka det gamla Grekland för ens fjärdedelen af den höga civilisation och de välgärningar, som det hämtat från afkomlingarne af Muhammed, denne store man och beundransvärde lagstiftare!”
*
Det stod emellertid skrifvet i stjärnorna, att Metternich skulle se alla sina förhoppningar på Greklands underkufvande grusade. Den ryske zaren, som i Laibach och Verona varit hans villiga följesven, då det gällde att arm i arm med Österrike uppträda såsom “legitimitetens” beskyddare i Spanien och Italien, hade helt andra intressen att tillvarataga i östern och började, då han icke fann något tillmötesgående hos Österrike, just för dessa intressens skull närma sig England, där Canning vid denna tid förde regeringen. Denne hade till och med öppnat förhandlingar med grekerna, som anropat England om skydd, då plötsligen underrättelsen kom, att zar Alexander I aflidit den 1 december 1825 i Taganrog.
De händelser, hvilka fördystrade början af Alexanders regering, hade under inflytande af ett smärtsamt och tragiskt minne hos honom väckt en religiös, med sorg och ångest blandad känsla, som aldrig upphörde att pläga hans lättvindiga, subtila och ombytliga ande. Åt denna känsla hade Moskaus brand, Rysslands befrielse och de triumfer, zaren därefter firade, gifvit en ny och ökad styrka på samma gäng som en ny riktning, hvilken emellertid icke tillfredsställdes af den ortodoxa ryska lärans ceremoni- och formelkram, som lämnade den inre människan oberörd. Mänga ryska andar befunno sig för öfrigt, liksom zaren, i ett tillständ af tröstlöshet och sökte genombryta nationalreligionens trånga skrankor för att utanför dem finna värme och lif. På detta sätt återfördes många till raskolnikernas gamla kätterska läror, som numer icke förföljdes af regeringen, andra lockades af frimureriets mysterier, andra åter sökte sin moraliska pånyttfödelse i katolicismen, och jesuiterna, som visserligen 1815 utvisades från Petersburg, men tolererades till 1820, gjorde många proselyter. Ännu flera vände sig emellertid till protestantismen och funno i den förut i Ryssland, föga lästa bibeln en ny och lysande uppenbarelse; öfver allt i zarens rike, till och med bland kosackerna, uppstodo bibelsällskap, och man kan från denna tid datera den andliga rörelse, som i våra dagar nått sin spets hos Tolstoi och i tolstoismen. Zaren själf hänfördes af rörelsen, kände sig vid bibelns läsning “liksom träffad af ett tveeggadt svärd” och fann tusen tillämpningar på sitt eget lif och öde. Den fromme amiral Schischkov sammanställde af idel bibelställen en hel berättelse om krigshändelserna, vid hvars genomläsande zaren “grät med andäktigt hjärta,” och vid den audiens, han gaf en deputation af kväkare, såg man honom bedja och gråta tillsammans med dem och kyssa deras äldstes, Allens, händer.
Vid denna tid frodades ett helt släkte ränkfulla kvinnor, som under en exalterad religiös känslas täckmantel ifrigt eftersträfvade inflytande och djärft trängde sig fram till dagens mäktige, alldenstund de föregäfvo sig tala i Guds namn, och med bibeln i hand bildade de, drifna af ett gemensamt hat till Napoleon, efter den stora armens förstöring liksom ett slags “frälsningsarmé.” Den mest beryktade af dem alla var Julia von Vietinghoff, baron von Krüdeners frånskilda hustru.
Från sin ungdom fången i stora världens flärd, hade fru von Krüdener endast lefvat för baler och sällskapsspektakel. Ständigt i behof af andliga och sinnliga eggelser, hade hon i sin äflan efter dessa också tidigt satt sig öfver anständighetens fordringar och moralens tvifvel. Då hon icke längre fängslade genom ungdomliga behag, hade hennes behagsjuka slagit sig på mera tillgjorda konster, på fantastiska dräkter, schaldansar, skriftställarerykte. Då hennes roman Valerie 1804 utkom, hade emellertid icke ens reklamens plumpaste konststycken, med hvilka författarinnan sökte förfalska det allmänna omdömet och göra sin hjältinna modern, lyckats förvärfva densamma bifall. Otillfredsställd af den ringa framgång, hon sålunda skördat på detta område, hade hon öfvergått till det andliga, vid fyllda fyrtioett års ålder i sin fädernestad Riga upplefvat sin “Damascusdag” och lärt att på nytt elektrisera sin inbillningskraft på ett fält, där man kan glänsa äfven med andens fattigdom och med ödmjukhet tillfredsställa till och med fåfängan. I sitt fromma omvändelse- och välgörenhetsnit närmade hon sig först i Königsberg drottning Luise, sedermera i Karlsruhe kejsarinnan Elisabeth.
Allt ifrån 1812 hade hon siat om mörkrets ängels, d. v. s. Napoleons, fall och inträdandet af en fridens och den allmänna lycksalighetens æra under ljusets ängel, d. v. s. den ryske zaren. Bref från henne spelades därpå i händerna på Alexander, som girigt läste dem och tillät profetissan att korrespondera med honom. Efter Napoleons första fall förutsade hon hans återkomst från Elba och nya blodsutgjutelser, som skulle följas af allmän fred. Som dessa förutsägelser verkligen till en del bekräftades, erhöll hon i Heilbronn 1815 tillträde till zaren, som hon gaf anvisningar till bön och betraktelser. Då zaren förkunnat den heliga alliansen, i hvars tillkomst hon tillskref sig en icke ringa andel, lyckönskade hon honom till att ha varit “stor nog för att offentligen i spetsen för sin armé bekänna den frälsare, som välsignat honom, och Gud, som gifvit honom till efterdöme åt världen”. Slutligen började Alexanders omgifning bli orolig öfver sierskans inflytande, och Alexander själf, som fruktade synas löjlig, upphörde att besöka henne; han tog därpå icke heller mot hennes bref, och slutligen förbjöd han henne att predika i hans stater och förvisade henne från Petersburg; kort sagdt, han behandlade henne, såsom han alltid behandlade de personer, hvilka han förut mest omfattat med sin ynnest.
Med året 1815 hade zarens bana nått sin höjdpunkt; han framstod då icke allenast såsom segrarens besegrare, utan äfven såsom den allmänna befriaren. De tecken till frisinne, hvilka han dittills visat, skulle emellertid snart försvinna för att lämna rum åt en afgjordt reaktionär stämning, under hvilken zaren beklagade sig öfver den otacksamhet, som visades honom från alla håll. Själen i den reaktion, åt hvilken zaren hängaf sig under sina sista regeringsår, var en man, som allmänt betecknades såsom hans onda genius, hans gunstling generalen, grefve Alexis Araktschejev, en uppkomling af låg börd, smidig och inställsam mot sin herre, som han fullkomligt behärskade, men allmänt hatad för sin grymhet och sin ovanliga förmåga att plåga sina underhafvande.
Lika brutalt som Araktschejev behandlade soldaterna, lika grym var han mot sina lifegna, till hvilkas bestraffning han använde en särskild käpp, som uppmjukades i saltlake, innan den begagnades. Till olycka för hans bönder hade den elake mannen till älskarinna tagit sin kusks hustru, en ändå grymmare varelse än han själf, hvilken, sedan hon blifvit härskarinna på hans gods, slösade med prvgel och tortyr och i stallet lät piska sin egen man. I synnerhet rasade hon mot de kvinnliga lifegna med raffinerad hårdhet, till dess att slutligen brodern till en ficka, som hon misshandlat, hämnades sin syster och med en knif nedstack favoriten. Araktschejev var utom sig af sorg, och zaren ägnade honom det djupaste deltagande i hans smärta, sände arkimandriten Photius till att gifva honom “religionens tröst” och besvor honom om att “spara sig åt fosterlandet”. Den milde Alexander tillät sin gunstling att, tvärt emot lagens bud, enligt hvilket det tillkom senaten att döma i dylika fall, själf skipa rättvisa icke allenast på mördaren, som erhöll 175 knut och dog på stället, utan äfven på hans syster, som redan pinats af Araktschejevs mördade älskarinna. Hon erhöll 125 knut och dog likaledes under exekutionen. Dessutom straffades 22 bönder eller bondhustrur, hvilkas enda brott bestod i att de icke skyndat till hans älskarinnas hjälp. Ett dylikt barbari kunde zar Alexander I, som det mot seklets slut blivit på modet att höja till skyarna för hans ädelmod, med god smak tillåta, men hans efterträdare afsatte Araktschejev från alla hans värdigheter och förvisade honom till hans gods, där han sysselsatte sig med andaktsöfningar och 1834 dog “med blicken fäst på en bild af Alexander I, som han hoppades återse i himlen”.
Zar Alexander, hvars dubbelhet och karaktärslöshet Napoleon så väl genomskådade, då han kallade honom “nordens Talma” och en “byzantinsk grek”, men som af sin tids smickrare kallades “en lycklig tillfällighet i sin familj”, hade i själfva verket, då han dog, mer skadat sina undersåtar än den mest utpräglade despot, ty under vissa perioder af sitt lif hade han icke upphört att hos dem väcka och uppmuntra frihetsdrömmar för att sedan straffa dem för dessa under reaktionsperioden; men detta oaktadt kunde han ännu under sitt sista lefnadsår bedraga sig själf och bedyra sitt frisinne. “Man må om mig säga hvad man vill,” förklarade han nämligen, “men jag har ändå lefvat som republikan och såsom sådan skall jag dö.”
Som Alexander I icke efterlämnade några barn, skulle kronan egentligen öfvergå på hans broder Constantin, hvilken såsom vicekonung i Polen residerade i Varschau. Men denne hade, dels i känslan af sin oförmåga att lösa en rysk härskares svåra uppgift, dels också af kärlek till den polska grefvinnan Grudzinska, afstått från sin rätt till tronen, och Alexander hade därpå bestämt sin näst äldste broder Nicolai till sin efterträdare. Detta hade emellertid skett i allra största hemlighet, och Nicolai hade till och med hållits i okunnighet härom, hvarför hån också vid Alexanders frånfälle hyllade sin broder och svor honom trohet. Först sedan Constantin på nytt förklarat sin bestämda afsikt vara att vidhålla sin afsägelse mottog Nicolai kronan och gjorde slut på ett tillstånd af ovisshet, som hotade bli farligt för den inre freden i Ryssland.
Redan händelserna 1812—15 hade icke förgått utan att lämna spår efter sig i den ryska nationen; ändå större inflytande erhöll emellertid den omständigheten, att så många ryska officerare sedermera kommo i beröring med den västerländska civilisationen och blefvo bekanta med de moderna föreställningar, som voro en frukt af den stora franska revolutionen. Vid sin återkomst till Ryssland återfunno de därstädes, sedan de i Frankrike varit vittnen till den konstitutionella frihetens första försök, själfhärskarens absolutism, böndernas lifegenskap, de brutala kroppsstraffen, som deras egna soldater, hvilka dock varit deras vapenbröder i striden mot Napoleon, också voro underkastade, ett närgånget och småaktigt polisgodtycke, ingen oberoende rättvisa, censurens tyranni, en fruktansvärd “obskurantism” vid universiteten och allestädes förakt för människorna och för mänsklig värdighet. En ny anda började emellertid vakna i Ryssland, understödd af en gryende litterär verksamhet, och en oklar, men stark åtrå efter politiska reformer började göra sig gällande. Under inverkan af dessa förhållanden uppstodo hemliga föreningar; såsom det 1817 stiftade “De sanna och trogna fosterlandsvännernas förbund”, till hvilket många framstående adelsmän och officerare, såsom bröderna Muraviev, bröderna Muraviev-Apostol, furst Dolgorukov, furst Trubetskoi, furst Wittgenstein, bröderna Bestuschev, skalden Rylejev och öfversten Paul Pestel, som var en af förbundets chefer, hörde.
Zar Alexander I själf var, då han dog, icke okunnig om att sammansvärjningar voro å bane att mörda honom och åstadkommå en omstörtning af förhållandena i konstitutionell eller rent af republikansk anda. Under inflytande af den långa osäkerheten angående hvem som vore den rätte zaren, Constantin eller Nicolai, höjdes den 26 december 1825 upprorsfanan i Petersburg af regementet Moskau, lifgrenadiererna och marinsoldaterna, hvilka hurrade för Constantin och för “konstitutionen”, som soldaterna trodde vara namnet på hans gemål. Men därpå var det också slut med all handlingskraft och fullständig rådlöshet inträdde; sammansvärjningens ledare visade sig icke, och de trogna trupperna fingo tid att kringränna de upproriska. Den korta decemberdagen gick redan till ända, då efter fruktlösa uppmaningar till de upproriska att gifva sig, hvilka besvarades med gevärseld, några karteschskott voro tillräckliga för att skingra dem; och af de sedermera häktade 121 medskyldige, som förhördes af zaren i egen person, dömdes de flesta till tvångsarbete i Sibirien eller till lindrigare straff, endast fem, och bland dem Pestel, Sergei Muraviev-Apostol och Rylejev, dömdes att rådbråkas; men benådades af zaren till att hängas. Då domen skulle gå i verkställighet, skedde detta icke bättre än att tre af de lifdömda störtade ned från galgen, hvarvid Mikael Bestuschev afbröt båda benen; Rylejev utbrast: “Det står då skrifvet, att ingenting skall lyckas mig, icke ens att dö!” och Muraviev-Apostol sade: “Fördömda land, där man hvarken förstår sig på att konspirera, döma eller hänga!”
*
Trots den lätthet, med hvilken det dåraktiga s. k. “dekabristupproret” undertrycktes, var det likväl ett farligt symptom, enär det förråde den i landet och i armén rådande jäsningen, och zar Nicolai, hvars tronbestigning i stället för den medgörliga Constantins för Metternich var en stor missräkning, fann sig häraf manad att tänka på en afledning utåt. Det var också för den skull som zaren, under den bestämda förutsättningen att hans begäran skulle afslås, den 17 mars 1826 till Constantinopel affärdade ett ultimatum med fordran, att Turkiet skulle uppfylla de i freden i Bukarest stipulerade villkoren angående Donaufurstendömena och sända en fullmäktig till det ryska området för att bilägga alla sväfvande tvistefrågor. Zaren ingick emellertid också förbund med England genom Petersburgprotokollet af den 4 april, hvilket under sultanens öfverhöghet tillerkände grekerna egen styrelse af deras land och fullständig handels- och samvetsfrihet, hvarjämte bestämdes, att, om detta blefve nödvändigt, Turkiet med makt skulle tvingas till dessa villkors antagande. Samtidigt firade i själfva Grekland den ryska politiken en viktig seger därigenom att den ryske ministern, grefve Capodistrias valdes till verkställande maktens utöfvare eller till “kybernetes” för en tid af sju år.
Från detta Petersburgprotokoll daterar sig grekernas räddning. Metternich var liksom rörd af åskan öfver detta “brottsliga fördragsförslag”, men för att den orientaliska frågan icke alldeles skulle glida honom ur händerna, satte han alla krafter i rörelse för att förmå den uppbragta Porten till att gifva efter, för att undgå en brytning med Ryssland. Med bitterhet i hjärtat fogade sig Porten i det oundvikliga och antog Rysslands ultimatum; den 26 oktober sände sultan Mahmud i vanmäktig vrede sina fullmäktige till Akjerman för att bifalla Rysslands fordringar.
England och Ryssland hade emellertid förmått Frankrike, där rojalisterna i Grekland sågo ett slags nytt Vendée, att biträda protokollet i Petersburg genom ett mellan de tre makterna i London undertecknadt fördrag af den 6 juli 1827. Då detta fördrag delgafs Porten den 30 augusti, gaf denna det uttryckliga och oföränderliga svaret, att sultanen icke mottog något förslag angående grekerna. Som detta afslag ingalunda var oväntadt, hade en engelsk-fransk-rysk flotta på 26 fartyg med 1,270 kanoner under befäl af admiralerna Codrington, de Rigny och von Heyden infunnit sig i de grekiska farvattnen och nödgat Ibrahim, som med den turkisk-egyptiska flottan låg i Navarinos hamn och stod i begrepp att hemsöka Morea, löftet att icke företaga något, innan han erhållit ytterligare förhållningsorder från Constantinopel. Då emellertid några dagar därefter philhellenen Hastings i Salonas hamn förstörde sju turkiska krigsfartyg och amiralerna hindrade Ibrahim att härför straffa honom, ansåg Ibrahim detta såsom ett brott mot öfverenskommelsen och började med eld och svärd härja Morea, där 85,000 fikon- och olivträd förstördes och sålunda landets välstånd för åratal mördades. De tre amiralerna fordrade kategoriskt, att Ibrahim skulle upphöra med sitt förstörelseverk, men fingo intet svar. Då inseglade deras förenade eskadrar på middagen den 20 oktober 1827 i Navarinos vik och lade sig på pistolskotts håll midt emot Ibrahims flotta. Ehuru afsikten icke var att angripa, uppstod likväl strid om ankarplatsen, och då från turkisk-egyptisk sida gevärs- och kanonskott lossades, gaf Codrington, hvilken såsom äldste amiral förde öfverbefälet, signal till batalj. Fruktansvärdt dundrade örlogsskeppens bredsidor mot hvarandra och återskallade mot buktens klippväggar; på mindre än två timmar var förstörelseverket fullbordadt; af den turkisk-egyptiska flottans 89 fartyg återstodo endast 29 svårt skadade, men äfven de förbundna makternas fartyg voro illa medtagna och måste uppsöka Malta och Toulon för att reparera.
Liksom ett glädjeskri gick genom hela Europa vid underrättelsen om slaget vid Navarino, men på kabinetten gjorde det ett mycket olika intryck. I Paris uttalade man oförbehållsamt sin belåtenhet, i Petersburg gnuggade man med tyst förnöjelse händerna, i London betecknade hertigen af Wellington slaget som en “ovälkommen tillfällighet”, i Wien kände Metternichs förtrytelse inga gränser öfver en händelse, som enligt kejsar Frans’ ord “visade alla tecken till lönmord,” och i Constantinopel lät sultanen till alla troende utfärda ett upprop med de häftigaste utfall mot Ryssland, det heliga kriget predikades, frankerna utvisades och till lands och vatten bedrefvos de ifrigaste rustningar. Zar Nicolai, som just nyss slutat ett lyckligt krig mot Persien, svarade med krigsförklaringen mot Turkiet af den 28 april 1828.
Med försvagade krafter gick Turkiet detta krig till mötes. Det var icke nog, att det lidit svåra förluster under det långa kriget mot Grekland, det hade kort förut äfven förlorat den gamla stående krigsmakt, som i så många föregående krig utgjort dess styrka och varit en skräck för dess fiender; janitscharerna funnos nämligen icke mer. Sultan Mahmud hade länge tänkt göra sig af med denna kår, som småningom urartat till en tuktlös och olydaktig pretorianhop, och hade också träffat förberedelser härtill genom att upprätta ett på europeiskt sätt organiseradt artilleri. En hatischerif af den 26 maj 1826 förordnade, att hvar och en af janitscharernas 51 ortas skulle aflämna 150 man till de nyorganiserade trupper, som buro namn af muallem-ischkendj eller “den väpnade handen”. Janitscharerna vägrade lyda, fordrade, att hatischerifen skulle återtagas och dess upphofsmäns hufvuden utlämnas. Upproret utbröt, men fann regeringen väl förberedd, och lika hastigt som förskräckligt verkställdes utrotelseverket. Hvad som undgick de brinnande kasernernas lågor, sönderslets af artilleriets karteschsalvor eller nedhöggs på flykten, och alla, som grepos med vapen i hand, stryptes.
Med janitscharerna begrofs för alltid det gammalturkiska systemet, men för den skull föryngrades icke det turkiska väldet, och under kriget mot Ryssland bereddes den senare maktens motgångar under fälttågets början alldeles icke af turkarne, utan af dess otillräckliga stridskrafter och deras dåliga förplägning och usla ledning. Men sedan på våren 1829 fältmarskalken Diebitsch, en i Schlesien född tysk, satts i spetsen för den förstärkta ryska armén, sprängde han med lätt möda den turkiska armén, öfvergick Balkan, eröfrade Adrianopel och hotade Constantinopel. Den farliga belägenhet, i hvilken han likväl härvid råkade, gjorde honom benägen att lyssna till den af Preussen på zar Nicolais begäran afsände general von Muffings medling, och den 14 september ingicks freden i Adrianopel, hvarigenom Turkiet till Ryssland afträdde öarna i Donaumynningen, ett stycke af Armenien, lofvade betala 10 millioner holländska dukater i krigskostnadsersättning, öppnade Dardanellerna för alla nationers handel och slutligen förpliktade sig att biträda London-traktaten och underkasta sig de beslut, som kunde komma att fattas på den konferens om de grekiska angelägenheterna, till hvilken de tre förbundna makterna sammanträdt i London sedan den 26 april 1828.
Grekland var sålunda skyddadt för att åter utlämnas till Turkiet, men befann sig också i ett tillstånd af kraftuttömning och anarki, som trotsar all beskrifning. Presidenten Capodistrias gjorde, trots all god vilja, under sin förvaltning många missgrepp och väckte mot sig mycket hat för sin orättvisa och sitt öppet uttalade förakt för det grekiska barbariet äfvensom för det egenmäktiga och brutala sätt, hvarpå han upphäfde demogeronternas eller stads- och byföreståndarnes gamla själfstyrelse. Då han slutligen efter en misslyckad resning lät fängsla flera medlemmar af den högt ansedda familjen Mauromichalis och bland dem den gamle Petrobey, “Mainas kung”, såsom högförrädare och icke ens knäfall från dennes 86 år gamla moder förmådde beveka honom, var blodshämndens mått rågadt, och den 9 september 1831 mördades han, då han begaf sig till kyrkan, af Petrobeys broder och brorson.
Slutligen hade konferensmakterna i den unge prins Otto af Bayern åt grekerna funnit en furste, som på sin faders, konung Ludvig I:s fordran erhöll konungatitel, hvarjämte linjen från Volo till Arta fastställdes såsom landets norra gräns och makterna garanterade ett statslån. Kreta lämnades såsom ett framtida tvistefrö i turkarnes händer, men på ett ofantligt fält af spillror, på hvilket den resande endast såg afbrända trädstubbar, med marken jämnade byar och några halfnakna kvinnor och barn, som sökte skydd bland stenhoparne, blef det den unge konungens uppgift att söka upprätta en lifskraftig stat.
* * *
Tiden efter de stora napoleonska krigens slut har för England varit en period af djupt gående omgestaltning och en öfvergång från gamla förhållanden till ett nytt tillstånd. Ingen stat hade mera ihärdigt och följdriktigt sökt bekämpa och kufva revolutionen; oceanens vågor hade beskyddat öriket för en invasion af de franska vapnen, för hvilka kontinenten dukade under, men de demokratiska läror, som uppspirat på Nordamerikas och Frankrikes mark, inträngde detta oaktadt, burna af vindarne, i det britiska statsväsendets traditionella byggnad och började lossa dess fogar. De kriser, hvilka i den franska statskroppens svagare konstitution, liksom äfven i de sydligare romanska staterna, framkallade fruktansvärda konvulsioner och hotade med dödsbringande faror, öfvervunnos emellertid af det genom en lång politisk erfarenhet uppfostrade engelska foiket icke allenast utan skada, utan bidrogo endast till att på nytt stärka folkets robusta natur.
Statens roder fördes af tories, hvilka sedan mer än en människoålder med några korta afbrott suttit vid makten. Trots det glänsande slut, som kriget omsider erhöll, bildades emellertid det kabinett, hvilket fört det, endast af medelmåttor, hvilkas hela politik i fullt samförstånd med den privilegierade aristokratien endast gick ut på att af fruktan för revolutionen upprätthålla det bestående. Premierministern, lord Liverpool, var emellertid på grund af sin godmodiga flegma långt mindre föremål för hat än lordkansleren Eldon för sitt orubbliga motstånd mot alla reformer, af hvilket slag de än vore, och utrikesministern, lord Castlereagh, för det ärelösa sätt, hvarpå han gick de absolutistiska fastlandsmakternas ärenden. Kriget var slut, men fredens välgärningar inställde sig icke; under detsamma hade Englands statsskuld vuxit till den ofantliga summan af 861 millioner pund sterling, och till det oerhörda tryck, denna skuldbörda utöfvade på folkets skatteförmåga, sällade sig nu en fruktansvärd handelskris, framkallad af en öfverspekulation, som efter kontinentalspärrningens upphäfvande öfversvämmade Europas marknader med den genom maskinernas införande underbart fullkomnade engelska industriens alster och vållade stockning i afsättningen, prisens sjunkande och hunger och nöd hos fabriksproletariatet. Nödens förfärande höjd framgår bäst af den omständigheten, att fattigvårdsafgifterna i England och Wales från 4 millioner 1801 stigit till 7 millioner år 1816; hvar elfte människa lefde af allmänt understöd. Men i fattigdomens följe skred äfven brottet, och i Leicestershire uppstod åter de s. k. luddisternas hemlighetsfulla band, som nattetid förstörde maskinerna. I Newcastle och Wales hade de genom arbetets upphörande i kolgrufvor och vid järnverk åt hungern prisgifna arbetarne med rörande tålamod fogat sig i den allmänna ordningen, till dess äfven de grepos af förtviflan. Ännu mera försvårades tillståndet och ökades eländet, då efter krigets slut soldater och matroser
.jpg)
ENGELSK LORDKANSLER I GALAÄMBETSDRÄKT FRÅN ÅRHUNDRADETS BÖRJAN.
afskedades i massa, och därmed hela skaror af lösdrifvare och tjufvar kastades på gatan. Öfver allt mångfaldigades våldsamheterna mot mjölnare, bagare, slaktare och bryggare, och mordbrandsanläggningar och förstöring af egendom tilltogo i förfärande grad. På fyra år fördubblades antalet inför rätta dragna förbrytare och mängden af fällda dödsdomar. En föråldrad och orimlig fattigvårdslagstiftning förledde landtbefolkningen till lättja. Hvar kommun sökte så fort som möjligt bli kvitt de fattiga, som lågo densamma till last, och, om möjligt, skjutsa dem på grannen, och som kommunerna hade rätt att sända de fattigas barn under namn af lärlingar hvart de ville och för alltid voro befriade från dem, om de icke återfordrades inom fjorton dagar, så uppstod en formlig slafhandel, som försåg fabrikerna med billiga barnarbetskrafter och beröfvade de olyckliga varelserna för hela deras lif hem och familj. Man såg nioåriga gossar i kolgrufvorna draga vagnarne, och i bomullsspinnerierna användes till vissa arbeten så små barn, att de, för att kunna hålla sig upprätta, måste sättas i små lådor, som stödde deras späda kropp, men lämnade armarne fria. Fattighusen befunno sig i ett så ohyggligt tillstånd, att den fattige, som endast hade att välja mellan fängelse och fattighus, vanligen gaf företrädet åt fängelset och därmed beträdde brottets högskola. Strafflagen förordnade med en fullkomligt medeltida stränghet dödsstraff för tvåhundra brott, däribland för stöld från 5 shillings värde, men motverkade härigenom endast sin egen uppgift, ty juryn frikände hellre en för mindre brott anklagad än dömde honom till ett straff, som icke stod i förhållande till hans gärning.
Likgiltiga och känslolösa, fångna i själfviskhet och fördomar, åsågo de privilegierade klasserna, regering och parlament, eländet vid sina fötter. Och huru skulle de väl också kunnat göra annorlunda, då de själfva voro försjunkna i de råaste, sinnliga njutningar.
Fråsseri och en dryckenskap, som öfvergår all föreställning, tillhörde både de förnämas och de mindre förnämas vanor; själfva den store William Pitt kunde, fastän han hemma druckit en butelj portvin, innan han infann sig i underhuset, efter sammanträdet i sällskap med en vän begifva sig till Bellamys värdshus och tömma ytterligare ett par buteljer. Under skämt och löje berättade bordsällskapet anekdoter och sjöng visor till ljusan dag, och “hofmästaren uttröttades af att draga upp buteljer”. På “circuits” eller tingsresorna hände det icke sällan, att de anmälda målen måste uppskjutas på den grund, att domare och advokater till följd af alltför ymniga libationer icke förmådde taga kännedom om dem; och då biskopen af Lincoln skulle förtaga en flyttning, berättar Thackeray, att han tillfrågade en lärd vän om huru han skulle få med sig sex dussin flaskor gammalt portvin, hvarpå den lärde vännen svarade, att om biskopen sex gånger bjöde honom på middag, skulle han nog draga försorg om dem. Till vinet kom spelet. De fashionabla klubbarne, Arthur’s, Almack’s, Brooke’s och White’s, voro verkliga spelhelveten, där afsigkomna adelsmän eller ruinerade parlamentsledamöter obarmhärtigt pungslogo den oförsiktige eller oerfarne. Oerhörda summor vunnos och förlorades; lord Byron och en den tidens tongifvande “dandy,” såsom unge män på modet kallades, vid namn Brummell, “beau Brummell”, tillhörde hjältarne vid spelbordet, och ehuru det upptäcktes, att till och med en engelsk peer spelade falskt, upphörde för den skull medspelarne icke att spela med honom, och de största ansträngningar gjordes för att öfverskyla hans förnedring, då den slutligen kom i dagen.
Inom klasser med dylika seder rörde sig ingen hand för att lindra, än mindre afhjälpa det svältande proletariatets nöd eller för att söka höja det i sedligt afseende.
Fastän årligen minst två millioner barn växte upp utan minsta undervisning, gjordes intet för folkskolorna, ja, gemene mans okunnighet betraktades af den härskande aristokratien såsom ett önskvärdt tillstånd, dess undanrödjande som en fara. Äfven den härskande högkyrkan hade alldeles för mycket stelnat i högmod och världslighet för att förbarmande taga sig an de till kropp och själ nödlidande. Liksom staten hade den blifvit en anstalt, som gynnade endast några få utvalda. Medan det lägre prästerskapet försmäktade i djupaste armod, utdelades de högsta kyrkliga ämbeten med deras stora, delvis oerhörda inkomster till följd af en nepotism, som ansågs helt naturlig, åt högaristokratiens yngre söner och skyddslingar, hvilka fullt ut kunde mäta sig med hvilken som helst i hvarje idrott, som tillkom en världsman, men sällan eller aldrig besökte sin församling. Ur denna högkyrka som icke uppbars af något vetenskapligt eller djupare lif, hade det religiösa behofvet flyktat till de många sekter, som af gammalt funnos i England, till metodister, unitarier, independenter o. s. v., och dessas anhängare ökades med rasande fart, ehuru det icke ansågs anstå en gentleman att vara “dissenter.”
Den härskande toryministären hade endast en enda tanke, och det var att kunna kvarhålla sig vid rodret. Till den ändan sökte den också på allt sätt göra sig de i parlamentet i öfvervägande grad representerade jordägarne förbundna, sak samma hvad som blefve af det öfriga folket. Detta visade sig bäst vid den kris, som 1815 hemsökte jordegendomen på samma sätt som industrien.
Under kriget hade England varit till en god del afstängdt från all främmande tillförsel, och dess landtbruk hade således åtnjutit ett monopol, som i utomordentlig grad stegrade jordräntan. Efter fredsslutet föranledde en stor tillförsel af spannmål ett så plötsligt och djupt sjunkande af spannmålsprisen, att landtbruket råkade i en nödställd belägenhet. Men då industrien lämnades åt sina egna hjälpkällor, skyndade sig regeringen att bispringa de stora godsägarne och, såsom man kallade det, skydda det britiska landtbruket genom att åter införa spannmålstullar och därigenom ytterligare på konstladt sätt fördyra brödet för armodets svältande barn. Resten gjorde de dåliga skördarne 1816 och 1817, hvilka uppdrefvo prisen på de nödvändigaste lifsförnödenheterna till dubbla beloppet.
Under dylika omständigheter vågade likväl ministären framträda för underhuset med fordringar att hålla en armé på öfver 100,000 man, som tog 11 millioner pund sterling i anspråk, med en oordnad civillista och med förslaget att äfven under freden behålla den inkomstskatt, ehuru nedsatt till hälften, hvilken pålagts endast för kriget “och icke längre”!
*
Ju hårdare och mera omedelbart tryckande detta tillstånd kändes för den enskilda, desto kraftigare bidrog det till att framkalla den inre stora omhvälfning, som förebådats af de senaste årtiondena, och ur det djupa mörker, som höljde landet, frambröt gryningen till bättre dagar. Medan Nelson och Wellington i aflägsna länder kämpade sina segerrika strider, hade hemma ett antal snillrika tänkare och skriftställare kämpat en visserligen mindre bemärkt, men därför icke mindre betydelsefull strid mot villfarelser och fördomar, som voro många generationers arfvedel.
Sedan den störste af dem, Adam Smith, utredt de naturlagar, hvilka ligga till grund för allt mänskligt arbetes produktion, och ådagalagt det oriktiga och orimliga i att vilja beskydda en klass på de öfrigas bekostnad, sökte Thomas Robert Malthus (1766—1834) utforska de lagar, enligt hvilka befolkningens ökning försiggår, och uppställde sin ryktbara, mycket förkättrade och ofta missförstådda sats, att befolkningen hade en tendens att öka sig hastigare än de till dess lifnäring erforderliga näringsmedlen mångfaldigades, och att den hämsko, som tillbakaträngde människosläktets öfvervägande aflingskraft och tvingade det att rätta sig efter massan af befintliga näringsmedel, vore å ena sidan moralisk återhållsamhet, å andra sidan laster, nöd och sjukdom. David Ricardo (1772—1823) åter, Adam Smiths mest framstående lärjunge, uppställde sin lära om jordräntan, i hvilken han förklarade dess uppkomst därigenom att af de olika jordmånskvaliteter, som funnes för handen, de bättre icke försloge till att täcka behofvet, hvarför också priset på jordens produkter måste stå så högt, att det betalade kostnaderna för äfven de sämsta, ännu oumbärliga jordmånskvaliteternas brukning.
Henry Hallam (1777—1859) beskref och förklarade den engelska författningens uppkomst och anda, och Jeremy Bentham (1748—1832) gjorde sig ett berömdt namn såsom statslärare och filosof genom att grunda den s. k. “utilitarismens” system eller läran, att det vore det borgerliga samhällets ändamål och plikt att åt det största möjliga antal af sina medlemmar förskaffa det största möjliga mått af välbefinnande, på det att belåtenhet och njutning måtte träda i lidandets och umbärandets ställe. Men trots denna alltigenom demokratiska, ja, nivellerande statslära, ogillade och förkastade Bentham obetingadt det trångbröstade partiväsendet på en tid då den egna öfvertygelsens slafveri under partilösens ok var en orubblig politisk dogm; och på en tid, då lord Eldon tum för tum försvarade de afskyvärdaste strafflagar och en annan toryminister, lord Sidmouth, byggde en ny “bastilj” för straffångar, ställde han den engelska straffrättens barbari och det engelska fängelseväsendets råhet vid skampålen inför hela världen. Som en röd tråd går fordran på en människovänlig anda hos staten genom alla hans verk, i hvilka han också lämnat en väldig arsenal af de skarpaste vapen åt den moderna demokratien, då denna uppträdt mot militarismen och dess fördärfliga orsaker och följder, sökt undanrödja hindren för samfärdseln, vända statens omsorger till de behöfvande och nödlidande, skaffa rättsligt skydd åt de fattigare klasserna, afhjälpa rättsskipningens luckor, mildra strafflagens råhet, utverka en mänskligare behandling af fångar. För alla dessa mål har ingen kämpat med sådan andans kraft, sådan hjärtats värme, sådan uthållighet och sådan oförskräckthet som Bentham. I hans fotspår trädde den ädle sir Samuel Romilly (1757—1818), framstående jurist och talare, som öppnade den strid mot den oförnuftiga och barbariska straffrätten, hvilken efter hans död fortsattes af sir James Mackintosh (1765—1832). Kväkarne tillkommer äran af att framför andra ha förbarmat sig öfver de fattiga och nödlidande. Elisabeth Fry grundade en kvinnoförening för att utverka en mänskligare behandling af i synnerhet kvinnliga fångar, och hennes åtgörande har man att tacka för att piskstraffet för kvinnor afskaffades. Bell och Lancaster gåfvo genom sina metoder för växelundervisningen första impulsen till folkskolors grundande och förbättring. En mildare anda inträngde i samhällets alla lager, och sinne för bildning vaknade, hvartill den periodiska pressens utveckling icke litet bidrog.
Två uppfinningar på illustrations- och boktryckerikonstens område, som båda utöfvat ett utomordentligt inflytande, infalla nämligen under det andra årtiondet af vårt århundrade, nämligen litografien eller stentrycket och snällpressen. För båda dessa uppfinningar står världen i förbindelse hos tyskar, som knutit dem vid sitt namn.
.jpg)
SENEFELDERS LITOGRAFISKA HANDTRYCKPRESS.
Aloys Senefelder, född 1771 i Prag och son af en skådespelare, skall, föranledd af önskan att spara tryckningskostnaderna för de stycken han skref, ha kommit på den tanken att söka utfinna något enkelt och billigt förfarande för att mångfaldiga skrifna uppsatser. Under sina försök att finna ett hårdt ämne, på hvars glatta yta han kunde inrista bokstäfverna, fann han ett slags kalksten — från Solnhofen i Bayern, ännu i dag den bästa — som visade sig vara det riktiga materialet. Först jämnades och glättades kalkstensplattan med vitriol och vatten och hela ytan öfverdrogs med vax, i hvilket den omvända skriften inristades och inetsades genom att öfvergjutas med skedvatten, hvarpå den från vaxet befriade plattan aftrycktes på samma sätt som kopparstick. På detta sätt hade Senefelder upptäckt det s. k. fördjupade stentrycket. En tillfällighet skulle låta honom finna ett nytt förfarande för att äfven åstadkomma s. k. upphöjdt stentryck. Vid ett tillfälle, då han icke hade papper och bläck till hands, skref han nämligen på sin moders begäran en tvättnota på en sten med den af vax, såpa och sot beredda massa, med hvilken han plägade bestryka sina plattor. Han undrade därvid, hvad följden skulle bli, om han nu öfvergöte plattan med skedvatten. Han gjorde ett försök och fann, att stenen öfver allt, där den icke täckes, etsas, så att dess täckta delar höjde sig öfver de öfriga med ungefär ett korts tjocklek, och tilläto ett klart och skarpt aftryck.
Hofmusikus Gleissner i München, som genast insåg uppfinningens praktiska betydelse för nottryck, försträckte Senefelder litet penningar, och nu gjorde denne 120 aftryck af tolf af sin gynnares sånger, hvilka inbragte honom 70 gulden. Kurfursten Karl Theodor uppmuntrade i sin ordning uppfinnaren med en gåfva af 100 gulden och löftet att tilldela honom ett “privilegium.” Största svårigheten var nu blott att finna en brukbar tryckpress, till dess att Senefelder lyckades öfvervinna äfven detta hinder och dessutom uppfann ett slags bläck af linolja, såpa och sot, som genast kunde aftryckas — omtryckas — på stenen. Senefelder, som afled 1844, lyckades äfven åstadkomma fulländade färgade stentryck på papper och väf, hvilka under följande årtionden under namn af oljetryck funno utbredning öfver hela världen.
Ännu större betydelse erhöll Friedrich August König (1775—1833) genom sin uppfinning af snällpressen eller en maskin, som tillät att trycka hastigt och väl. Behofvet häraf hade i synnerhet gjort sig kännbart inom tidningsväsendet, där man hastigt måste åstadkomma stora upplagor. Numer, då de jättestora rotationspressarne i de stora tryckerierna lämna 10 till 20,000 färdiga tidningsexemplar i timmen, falsade och till och med klistrade, kan man icke göra sig ett begrepp om de mödor och besvär, om den långsamhet och klumpighet, som vidlådde tidningstrycket för hundra år sedan. År 1805 kom König till London, där han i sin landsman Andreas Friedrich Bauer (1783—1860) fann en hjälpare, som med råd och dåd befordrade hans arbeten, medan den rike boktryckaren Bensley lämnade de till försöken nödiga penningarna. Efter åratals bemödanden kom slutligen den första i mars 1810 patenterade pressen till stånd, som i april 1811 för första gången profvades på sin användbarhet; arket H i Times’ Annual Registers för 1810 trycktes i en upplaga af 3,000 exemplar med en hastighet af 400 i timmen. Denna framgång tillfredsställde emellertid icke de båda vännerna, som åter började sina försök för att kunna åstadkomma det numer brukliga cylindertrycket. Äfven detta lyckades så väl, att Times’ ägare John Walter, som genast insåg uppfinningens stora värde, förklarade sig beredd att låta trycka sin så högt ansedda tidning på Königs snällpressar. Redan efter tjugu månader stodo maskinerna färdiga, men man vågade icke uppställa dem i Times’ hufvudsal, utan i all hemlighet monterades och profvades de i en sidobyggnad, på det att inga oförutsedda händelser skulle rubba eller hindra företaget. Slutligen på aftonen den 28 november 1814 erhöllo Times’ tryckare tillsägelse att tills vidare dröja med tidningsformarnas insättande; man väntade viktiga underrättelser från kontinenten. I sidobyggnaden släppte man emellertid på ånga, och hjulen i Königs maskin började röra sig, formarne rullade fram och tillbaka och täckte sig med trycksvärta, som de afgåfvo till papperet, hvilket smög sig tätt intill tryckcylindern. Snart skapade den konst- och sinnrika maskinen hundrade och tusende nummer af Times, och man kan föreställa sig Königs, Bauers och Walters väntansfulla spänning och deras glädje, då Times för den 29 november 1814 var färdigtryckt och dess ledande artikel för världen förkunnade “det praktiska resultatet af den största förbättring, som boktryckerikonsten erfarit allt sedan den uppfanns.”
År 1814 hade London sex dagliga tidningar, ehuru i litet format, och en hel rad nya tidskrifter, Edinburgh Review, Quarterly Review, Blackwood’s Magazine, kunde redan ställa högre anspråk på tillmötesgående, intresse och uppfattning hos sina läsare. Litteratur och poesi började uppblomstra.
Liksom i Tyskland den romantiska skolans anhängare, så uppstodo äfven i England skalder, hvilka bröto med de gamla klassiska formerna inom poesien och väckte mycken förargelse genom sina nya och djärfva teorier. Man fann hos dem samhällsfientliga principer och Rousseaus sjukliga känslighet, kort sagdt, ett ofruktbart och misantropiskt missnöje med samhällets institutioner. Om så var fallet, var detta emellertid endast ungdomssynder, från hvilka de snart frigjorde sig. Af de tre efter sjöarne i nordvästra delen af England, där de bodde, så kal- lade “lakisterna” var Southey (1774—1843) vid sitt första uppträdande socinian och jakobin; sedermera blef han Byrons häftigaste vedersakare, statspensionär och poeta laureatus med en årlig lön af 300 pund sterling mot förbindelse att besjunga alla tilldragelser, som rörde det kungliga hofvet. Hans svåger Coleridge (1772—1834), en fattig, före detta dragon, drömde om att i Amerika grunda en kommunistisk republik, rensad från konungar och präster, skref sedermera konservativa ledare i regeringsorganet Morning Post och angrep med sådan skärpa kejsar Napoleon, att denne fäste sin uppmärksamhet vid honom och skulle ha låtit häkta honom på en resa i Italien, om Coleridge icke, varnad af den preussiske ministern Wilhelm von Humboldt och själfva kardinal Fesch, skyndsamt lämnat landet. Coleridge, som slutligen föll offer för opiumnjutningen, är mest bekant för sin dikt: “Den gamle sjömannen,” i hvilken hans böjelse för det mystiska och öfvernaturliga fått uttryck. Den förnämste var emellertid Wordsworth (1770—1850), som också började med entusiastiska verser mot konungarne, “dessa stoftets söner, som med sina spiror sökte hindra revolutionens och frihetens flod att stiga, hvilken skulle bortsopa och sluka dem.” Det dröjde emellertid icke länge, innan äfven han omvände och bättrade sig och blef en af Pitts publicister, statspensionär och slutligen i sin ordning poeta laureatus. Nitisk omvänd, utpräglad anhängare af den anglikanska kyrkan och intolerant konservativ, dref han enligt Emerson den satsen, att “samhället genom ytlig kultur fått upplysning utan hänsyn till moralisk bildning; skolor gagnade till intet; skolmästaren vore icke uppfostrare; moralen, det konservativa elementet, måste odlas; Goethes Wilhelm Meister kunde han för den skull icke tåla; den vore full af all slags otukt; han hade icke kommit längre än till första delen och hade då hastigt kastat från sig boken, så upprörd hade han blifvit.” Han talade illa om fransmännen och icke bättre om skottarne och gjorde på Emerson intryck af att vara “en inskränkt ande, som betalt hänförelsens sällsynta stunder med timmar af torraste prosa.” Detta oaktadt saknar hans poesi, fast en stark dosis moralfilosofi ingår i densamma, ingalunda förtjänst och skönhet, i synnerhet utmärker den sig för sin känsla för naturen och sina fina skildringar af småfolkets villkor och förhållanden.
Liksom romantikerna i Tyskland sökte den nya engelska skolans anhängare mönstren för sina dikter i den österländska poesien, som i synnerhet Southey sökte efterbilda, äfvensom i renaissancens och medeltidens skrifter, och ur denna nya riktning framgick hvad Taine kallar den historiska dikten, hvars förnämsta representant blef Walter Scott.
.jpg)
SIR WALTER SCOTT.
Walter Scott föddes 1771 i Edinburgh och växte upp i en hängifvet monarkisk och strängt kyrklig familj, och tory, men en tolerant tory, förblef han också hela sitt lif. Redan som gosse svärmade han för folkvisorna och berättelserza om skottarnes gamla strider och upphörde aldrig att samla ballader och gamla dikter. Hans sinne öppnades också tidigt för naturens skönhet, och han studerade naturen som en målare tager studier. Innan han emellertid fått sitt diktarekall klart för sig, utbildade han sig till en flitig jurist, som skref sina akter med samma sirliga juriststil som den, med hvilken han sedermera skulle skrifva så många poetiska verk. År 1805 utkom hans första episka dikt: “Den siste bardens sång,” och gjorde utomordentlig lycka. Nu började också Walter Scotts egentliga verksamhetsperiod; en tidig morgonarbetare, var han uppe redan före klockan fem, gick först ned i sina stall, hälsade på sina hästar, sin favorithund och såg om sina husdjur, hvarefter han satte sig att skrifva och arbetade med den lätthet och skyndsamhet, att han till frukosten mellan nio och tio redan “knäckt halsen af sitt dagsverk.” År 1810 utkom "Sjöfröken,” den största framgång skalden ännu haft; dikten var så populär, att postbefordringsinkomsterna på de stationer, som lågo i närheten af de i dikten beskrifna scenerierna, fördubblades. Med “Waverley,” som i februari 1814 utkom anonymt, började därpå den långa raden af historiska romaner, som gjort Walter Scott och hans fosterland berömda öfver hela den civiliserade världen. Ty värr låg ett tryckande penningbehof till grund för denna produktivitet. Redan år 1809 hade Walter Scott trädt i förbindelse med förläggarefirman Ballantyne, och som roman författare blef han bolagsman med sin boktryckare och förläggare. Han skref nu med fabelaktig skyndsamhet; att ha 40 tryckta sidor i manuskript färdiga före middagen var blott ett vanligt förmiddagsarbete, och afsättningen motsvarade den oerhörda produktionen. Honoraret steg med afsättningen, och de penningar, som inflöto, använde Walter Scott till att utvidga och försköna sin egendom Abbotsford, där han med furstlig gästfrihet mottog den härskara af gäster, som öfversvämmade hans hus och stundom för lång tid slog sig ned hos honom. Med hvarje ny roman, “Fängelset i Edinburgh,” “Ivanhoe,” “Quetin Durward,” följde en ny bifallsstorm, och författarens namn var i allas mun. Men 1826 kom krisen i Walter Scotts lif. Firman Ballantyne gjorde konkurs med en skuld af 117,000 pund sterling, hvarom dess delägare icke hade någon aning. Med manligt lugn bar Walter Scott det slag, som vållade hans ruin, och inlät sig på det förtviflade försöket att med sin penna betala den ofantliga skulden och icke unna sig rast eller ro, förrän han inlöst de förpliktelser, som andras lättsinne och oordning lagt på hans skuldror. Med hungrig hast och ruinerad entusiasm började han en galärslafs arbete med pennan i sina fordringsägares tjänst och ingick kontrakt med sina förläggare om böcker, hvilkas titlar han ännu icke ens tänkt på. Hans högt älskade hustru afled, och hans göromål hindrade honom att stanna vid hennes dödsbädd. Hans förr så gästfria hus stod tomt och öde, endast fordringsägarne stormade dit. Slutligen kunde han betala en del af sin skuld, sjuk, svag och lam i en del af ansiktet, företog han en sista resa till Neapel, men återkom hem 1832 endast för att dö.
Äfven Irland gaf sitt bidrag til] tidens litterära storhet. I Dublin föddes nämligen år 1780 “Lalla Rookhs” sångare, Thomas Moore, som uppfostrades af sin patriotiska moder och under sina ynglingaår blef vittne till de rysligheter, med hvilka den engelska toryregeringens sega och grymma tyranni hemsökte “gröna Erin,” och huru lord Castlereagh, själf irländare, med mutor och hotelser slutligen 1800 genomdref, att det irländska parlamentet, trots Grattans hela vältalighet, begick själfmord och antog unionen med England.
Tillståndet i Irland var alltifrån 1795, då lord Camden blef vicekonung därstädes, rent af fasaväckande. Under förevändning att göra slut på de ständiga oroligheter och uppträden, som vållades af hatet mellan katoliker och protestanter, inrättade regeringen ett talrikt protestantiskt gendarmeri med tillåtelse att, under förebärande att eftersöka dolda vapen, fängsla, martera och döda en hvar, som af en eller annan skurk eller fiende angafs såsom misstänkt. Belägringstillstånd med krigsrätter infördes; det hemliga fosterländska sällskapet: “De förenade irländarne” såg sin emissarie, lord Edward Fitzgerald, dö i fängelset, innan man hann afrätta honom, af de sår, hans engelska bödlar tillfogat honom, då de grepo honom; och jurydomstolarnes medlemmar betecknas till och med af engelska historieskrifvare såsom “ett band okunniga och blodtörstiga skurkar, hvilka genom tortyr och löfte om tillgift tvungo katolska vittnen att aflägga falska vittnesmål mot de anklagade.” Till redskap för förföljelsen hade regeringen valt en okunnig och hetsig partiman, en liten godsägare vid namn Thomas Judkin Fitzgerald, som 1799 utsågs till High Sheriff och af hvilken hon kunde räkna på hvarje våldsamhet. Till yttermera visso hade regeringen mot författningen genom en lag låtit återställa tortyren, så att öfverdomaren icke kunde fällas till något ansvar för sina våldsamheter och lagöfverträdelser. Han lät också piska sina offer, till dess deras inälfvor syntes genom den sargade huden, och skröt öfver sina illdåd, men detta oaktadt hade ändå en protestantisk präst panna att under edlig förpliktelse intyga, att denne blodhund var en “mild och human man.” Till lön för sina tjänster erhöll han af toryregeringen en särskild pension, och efter unionen med England utnämndes han af lord Castlereagh till “baronet af de förenade konungarikena.”
Blygseln öfver Irlands förnedring och afskyn mot de engelska tories hade icke hos någon slagit djupare rötter än hos en af Irlands ädlaste söner, Robert Emmet, den unga nationalhjälte, till hvilken Moore drogs med hjärtlig beundran och innerlig vänskap. Medan Moore, efter några års vistelse i London, lämnade Europa och till slutet af 1804 innehade en anställning på Bermudasöarna, skulle emellertid Emmet drabbas af det bittraste öde.
Efter ett besök i Paris, där han fått företräde hos förste konsuln och erhåliit dennes löfte om hjälp till Irlands befriande, sökte han med rastlös djärfhet åstadkomma en ny sammansvärjning i Irland och därstädes förbereda allt till resning möt engelsmännen, så snart fransmännen landstego på ön. Ett hemligt krutmagasin, hvari de i sammansvärjningen invigda arbetade på att tillverka ammunition, sprängdes emellertid i luften genom en olycklig tillfällighet, och följande dag varskodde ett protestantiskt blad regeringen om den fara, denna händelse förebådade. Utan att afvakta fransmännens ankomst företogo de sammansvurne resningen, men misslyckades fullständigt. Emmet hade kunnat fly, men återvände till Dublin för att ännu en gång få se sin älskade, miss Curran. Soldaterna sökte honom länge fåfängt; hans trogna hushållerska, en ung, modig flicka, stacks förgäfves med bajonetterna öfver hela kroppen och underkastades “halfhängning,” men förrådde icke hans gömställe. Slutligen fann man honom likväl, förlamade med ett skott i skuldran hvarje flyktförsök och fängslade honom. Under rättegången öfveröstes han af allmänna åklagaren, en irländsk affälling, förut medlem af upprorspartiet, lord Plunkett, med hån och speglosor, och då han slutligen talade till sitt försvar, måste han tillrättavisa sin domare med de värdiga orden: “Jag har hört sägas, mylord, att domare stundom betrakta som sin plikt att med tålamod höra på och att tala med humanitet.” Verkan af hans tal var utomordentlig; Times’ korrespondent skref om detsamma: “Då han på processens dag, i det ögonblick grafven öppnade sig för att mottaga honom, skakade själfva domsalens väggar med sin vältalighets glans och kraft, såg jag den orm, hans fader närt vid sin barm (lord Plunkett) darra för hans blick och detta mänsklighetens utskum, som dömde honom (lord Norbery), blekna och skälfva på sin stol.”
Blott tjugutre år gammal dömdes Robert Emmet att först hängas och därpå halshuggas, och domen gick genast i fullbordan på det mest brutala sätt. Men i regeringens tidning, toryorganet London Chronicle kunde man läsa, att “han vid afrättningen lagt i dagen samma blandning af nonchalance och fräckhet som under rättegången och synts håna de fruktansvärda omständigheter, i hvilka han befann sig; intet kunde mindre likna den sanne kristnes ro; Gud bevare oss för människor med slika principer!”
Då Moores “Irländska melodier” utkommo, fick också Emmets minne sin upprättelse, då “hörde man i dem ett helt folks sorg och harm stiga och sjunka, hviska och ropa, klaga och mumla som hafvets böljor och med ett naturelements omotståndliga makt.” Det fanns snart icke i Irland en bonde, som icke kände sången:
"Nar han, som dig dyrkar, har gatt härifrån
och blott lämnat ett minne af sig,
vill du gråta, o säg, när man höljer med hån
detta lif, som var helgadt åt dig?
Ja, gråt, — och hur fiender svärta mig ner,
deras dom plånas ut af din tår;
fastän skyldig mot dem, likväl himmelen ser,
att mot dig allt för trogen jag står.
Du var ju min första, min ädlaste brud,
hvarje slag af mitt hjärta var ditt.
I min yttersta stund, när jag beder till Gud,
ditt namn vill jag blanda med mitt.
O, hur lycklig den vän, som skall lefva att se
din glans, du min älskade ö;
men därnäst ingen nåd kan dock himmelen ge
mera skön, än för dig att få dö.”
Moore var af naturen danad till glädje och lycka, icke till ensam strid. “Han var skapad till att, liksom de gamla irländska barderna, sitta hedrad vid höga herrars bord och förkorta tiden för dem med sång.” Strax då han kom till London, mottogs han med öppna armar af whigpartiets ledare, och deras skald blef han också, som i en lång rad af satiriska och humoristiska bref mot Castlereagh, den heliga alliansens furstar och prinsen-regenten afsköt alla pilar, som stodo honom till förfogande i hans outtömliga kvickhets koger. En helt annan bild än denna lyckans gunstling erbjudes oss af en annan skald, som blef Englands störste lyriker, Percy Bysshe Shelley (1792—1822).
Han föddes i en gammal adlig och ansedd familj; hans fader var baronet och ägare af en betydlig förmögenhet, konservativ af renaste vatten och anhängare af det bestående endast på den grund att det bestod. I högsta grad vek och känslig, upprördes Shelley redan i skolan öfver den misshandling, han själf och andra yngre och svagare lärjungar måste tåla från de äldre kamraternas och lärarnes sida. “Utrustad med alla hjärtats och själens gåfvor, af börd, rik, fördärfvade han, liksom af föresats, sitt eget lif, i det han på sitt uppförande öfverflyttade den entusiasm, som han bort bevara uteslutande för sina verser.”. I skolan läste han förbjudna böcker och började bedöma samhället efter det förtryck, för hvilket han därstädes utsattes; det ädelmod, han själf kände, ingaf honom emellertid den tron, att människan vore god och samhället dåligt och att man endast behöfde afskaffa de befintliga institutionerna för att göra jorden till ett “paradis.” Han blef republikan, kommunist, predikade broderlighet och kärlek, och såsom medel att ernå alla dessa vackra saker förordade han afhållsamhet från köttföda och afskaffande af konungar, präster och Gud. Redan i skolan kallades han också för “ateisten Shelley,” ett tillmäle, som sedan skulle följa honom genom hela hans korta lefnad och tjäna till ursäkt för alla kränkningar och smädelser, som tillfogades honom från ett samhälle, hos hvilket religiös och moralisk intolerans var det utmärkande draget, där engelsk cant förde härskarespiran och hans idéer väckte den största förtrytelse. Han förjagades från universitetet i Oxford, utstöttes af sin egen familj, och lordkansleren Eldon förklarade honom ovärdig att öfvervaka hans egna barns uppfostran; slutligen måste han lämna England, af den engelska pressen och kritiken förföljd med ett raseri, som icke kände några gränser för smädelsen.
Under sina resor på kontinenten tillbragte han sin mesta tid under bar himmel, på ständiga seglingar, på Genèvesjön, på Venedigs laguner, på Arno och Serchio och det toskanska hafvet, och liggande i sin båt skref han sina skönaste dikter till naturen, som ingen förhärligat såsom han. Lidelsen för sjön var hans lif och blef hans död. På sin sista resa från Livorno till Lerici öfverfölls han oförmodadt af en häftig storm; hans båt kantrade, och några dagar därefter anträffades hans lik. En förordning bestämde, att allt, som kastades upp på stranden, skulle brännas, och häraf begagnade sig Byron till att gifva Shelley en grekisk och hednisk begrafning i full öfverensstämmelse med hans panteistiska världsåskådning. “På bålet ströddes rökelse, vin, salt och olja som i det gamla Hellas.” Lågan steg mot skyn och förtärde liket, men egat nog, förblef hjärtat helt. Askan af “Drottning Mabs” och “Cenciernas” skald nedlades vid foten af Cestuspyramiden i Rom, där Shelley i lifvet funnit det så ljuft att hvila.
På sina resor sammanträffade Shelley med an annan landsflyktig engelsk skald, den störste af dem alla, allt sedan Shakespeares och Miltons tid, lord Byron, som med sin gigantiska kraft och sin vilda energi, genom sin demoniska uppresning mot allt hvad kyrklig och politisk reaktion hette, skakade andarne på ett sätt, som nådde långt utöfver hans eget lands gränser, ja, till och med verkade starkare i utlandet än i England och icke obetydligt hjälpte till att dämma den strömning, som utgick från den heliga alliansen. Men då han i stolt själfkänsla slog de förnäma engelska klassernas hycklade respectability i ansiktet och satte sig öfver de traditionella åskådningssätt, som hans landsmän höllo i sådan helgd, krossade han, på samma gång som afgudabilderna, äfven grundvalen för den sedliga ordningen, och för denna svåra skuld måste han plikta; han utstöttes ur sin nation och hela hans inre väsen sönderslets af de smärtsammaste dissonanser.
George Noel Gordon, lord Byron, föddes den 22 januari 1788 af en lidelsefull och olycklig moder, som kort förut lämnat en rå och hänsynslös man, för sitt vilda lif bekant under namnet galne Jack Byron, och ett oroligt blod var också det arf den unge Byron erhöll från både faders och moders sida. Stolt och omedgörlig var han af naturen, och den uppfostran han erhöll af sin moder var af den art, att de ömmaste kärleksbetygelser tidt och ofta omväxlade med de våldsammaste vredesutbrott, och förebråelser för hvad hans fader brutit aflöstes af elaka anmärkningar öfver det kroppsliga lyte, som kastade sin skugga öfver Byrons hela lif. “Med utseende af en Apollo hade han nämligen fötter som en satyr,” och stundom kallade han sig själf med bitter humor för klumpfot. Till stoltheten, lidelsen, melankolien och den fantastiska reslust, som framkallades af resebeskrifningar, hvilka voro hans älsklingslektyr, kom en naiv uppriktighet, som var ett utmärkande drag hos den man, hvars trots blott var en af formerna för hans brinnande sanningskärlek. Vid universitetet i Cambridge, där han företrädesvis ägnade sig åt alla slags kroppsöfningar: rida, simma, dyka, boxas, skjuta, spela cricket och dricka, färdigheter, hvilka han satte en ära i att drifva till fullkomlighet, började dandyn uppspira hos honom, ach på det gamla förfallna herresätet Newstead Abbey förde han med sina kamrater ett vildt svirarelif, under hvars nattliga dryckeslag till traktens fasa hjärnskålen af en gammal hufvudskalle, som Byron hittat och låtit infatta i silfver, fylld med bourgogne, gick omkring bland de till munkar med tonsur, kors och radband förklädda deltagarne. Ur detta plan- och regellösa lif rycktes Byron af en hvass kritik i Edinburgh Review af ett häfte dikter, som skalden 1807 utgifvit. För Byron var denna kritik en utmaning, som dödligt sårade hans fåfänga, men därjämte väckte hans stolthet, och svaret på densamma blef en till ytterlighet häftig satir, i hvilken den tjuguårige skalden lät engelska poeter och skotska recensenter springa gatlopp. Återkommen till England från sin första resa till södra Europa, mottogs han af sina kreditorer och hann icke till sin moders sjukläger, innan hon dog. Från sin resa hade han emellertid bland andra dikter medfört de båda första sångerna af Childe Harold, “Ung Harolds pilgrimsfärd,” hvilka nu trycktes. I februari 1812 höll Byron i öfverhuset, där han såsom peer hade säte och stämma, sitt jungfrutal till fördel för den fattiga arbetarebefolkningen i Nottingham, mot hvilken de strängaste åtgärder föreslagits. Med mycket sundt förstånd visade han sina landsmän, att de för tiondedelen af den summa, med hvilken de satte portugiserna i stånd att föra krig, skulle kunna afhjälpa mycket af den gränslösa nöd, som man nu ville tysta med fängelse och galge. Såväl hans tal som hans första dikter gjorde Byron med ens till en berömd
.jpg)
LORD BYRON.
man och Londons lejon, för hvars fötter allt, som var vackrast, finast, mest bildadt och mest lysande, låg. Det var just dandyväsendets blomstringstid, då under “beau Brummells” auspicier Londons high-life utvecklade sig med ett öfverdåd och en lättfärdighet, som påminde om Carl II Stuarts dagar. Bjudningar och baler, teaterbesök, spel och skuldsättning, kärleksäfventyr, förförelser och däraf följande dueller var aristokratiens lifsinnehåll. Byron följde med strömmen. Det var ett lif, uppfylldt af fåfängans triumfer och tomma njutningar, som fick ett provisoriskt slut genom Byrons giftermål med miss Anna Isabella Milbanke, enda barnet till en rik baronet, en “kvinna, som var ett dygdemönster, helt och hållet slafvinna under konvenansen, korrekt och torr, ur stånd till hvarje svaghet och oförmögen att förlåta.” “Det är verkligen högst besynnerligt,” sade Byrons kammartjänare Fletcher; “jag har aldrig känt något fruntimmer, som icke förstått sig på att styra mylord, med undantag af mylady.” Hon trodde, att hennes make var tokig och lät läkare undersöka honom. Alldeles utan skuld var icke heller Byron själf i den olyckliga vändning, hans äktenskap tog. Hans skulder och slöseri vållade penningbekymmer, åtta utmätningar företogos i deras hem, och till och med den äktenskapliga sängen togs i mät. Med sin lilla, endast en månad gamla dotter lämnade slutligen lady Byron det gemensamma hemmet och återvände till sina föräldrar; Byron återsåg hvarken henne eller sitt barn.
Nu bröts alldeles stafven öfver Byron, som allmänt betraktades som ett odjur i människohamn. Tidningarna öfveröste honom med smädelser; hans vänner afrådde honom från att besöka teatern och infinna sig i parlamentet af fruktan för att han skulle uthvisslas eller förolämpas. Under en storm af skymford, hån och förebråelser, som på det djupaste sargade hans lidelsefulla och stolta själ, lämnade han för alltid England, uppehöll sig i Venedig, där han hängaf sig åt det vällustiga italienska lifvet och knöt en allmänt känd förbindelse med den unga och vackra grefvinnan Guiccioli, endast för att ådraga sig ännu mera hat och klander. I politiskt hänseende blef han revolutionär, inlät sig med carbonari, och i Ravenna var hans hus de sammansvurnes medelpunkt och arsenal. Då grekernas frihetskrig utbröt, omfattade han deras sak med hela den varma hänförelse, hvaraf han var mäktig, och fann, som vi sett, sin död i Missolonghis pestluft, blott trettiosex år gammal, efter en stormig lefnad, i hvilken hans öfversvallande, lidelsefulla ande icke kunnat finna något lämpligt verksamhetsområde, på hvilket den kunde omsätta sig i handling. Då han for till Grekland, sade han också, att han valt “poesien af brist på bättre, men att om han lefde ännu tio år, skulle världen af honom få se annat än verser.”
I sin största dikt “Don Juan” vänder sig Byron mot sitt samhälles hela tillgjordhet och hyckleri, som han obarmhärtigt gisslar. Hyckleriet är emellertid en samfundsmakt, som ingen ostraffadt utmanar, och detta kände Byron själf, då han kallade den allmänna meningen
“en allmakt, som vill svepa blott
vår jord i mörker, så att endast nycken
och slumpen skilja må på ondt och godt
och vettet frukta, att i hopens tycken
fri tanke varder brott och ljusets glans för mycken;”
och utbrister:
O, gif mig fyrti prästers kraft, att sjunga
ditt lof, o hyckleri, så du blir brun,
en hymn så gäll som dygden … på din tunga!”
Åt krafvet på frihet i handling och tanke gaf Byron äfven de eldigaste uttryck under en tid, då furstar, statsmän och präster gjorde allt för att kväfva detsamma. Så manar han exempelvis i sista sången af “Ung Harolds pilgrimsfärd”:
“Men djärft vi grubbla må — en feghet blott
är afstå från vår rätt att tänka fritt —
den sista, enda tillflykt, som vi fått —
Min är du än. — Fast man från födseln smidt
vår gudakraft i bojor och den tidt
och ofta pinat, spärrat in och motat
ifrån det ljus, som sanningen har spridt
som om dess glans vår själ med blindhet hotat,
det strålar in, när tid och "kunskap starren botat.”
Byron var äfven kärlekens skald, och den har han besjungit i alla dess skiftningar och i alla gestalter från den brottsliga kärleken i “Parisina” till den allt uppoffrande, heroiska kärleken, sådan slafvinnan Myrrha i hans sorgespel “Sardanapalus” känner den, och den rena, omedelbara, skära naturkänslan hos Haydée i Don Juan — måhända en af de ljufvaste skapelser något lands och någon tids poesi framställt. Om kärleken säger skalden i sin dikt “Giaouren”:
“Ja, kärlek är en gnista från
odödlig flamma, är ett lån
från höga himlar, då de syfta
att locka hjärtat mer och mer
ur hvardagsvärldens trånga klyfta.
I bönen vi oss uppåt lyfta,
men kärleken drar himmeln ner;
han är en skymt af evigheten,
som renar hjärtat omedveten,
en stråle af Gud faders sken,
en gloria kring vår själ allen.”
Så kunde den skald sjunga, om hvilken poeta laureatus, affällingen Southey, i vacker biblisk stil skref, att han påminde om Moloch och Belial, men i synnerhet om Satan, och mot hvilken han påkallade regeringens ingripande. Detta skedde icke heller förgäfves. Beväpnad med lagens svärd uppträdde lordkansleren Eldon och förbjöd tryckningen af lord Byrons djupsinniga mystär “Kain,” men förgäfves sökte han utestänga de åsikter, känslor och drömmar, som den landsflyktige Byrons dikter i flammande ord upptände hos ett yngre släkte.
*
Till det allmänna tänkesättets ombildande och införandet af en ny tid bidrog emellertid äfven den stolta rad af uppfinningar, som utmärkte slutet af förra och början af detta århundrade, och hand i hand med dessa uppfinningar gingo förbättringarna i kommunikationsväsendet; kanaler, vägar och järnbroar byggdes, och, liksom i industrien, skulle äfven i kommunikationsmedlen till lands och sjös ångans användande åstadkomma en fullständig omstörtning.
Resor voro ännu under de tre första årtiondena af detta århundrade förknippade med icke ringa kostnad, besvär och tidsspillan. Varor måste till lands fraktas med forbönder och utsattes naturligtvis för alla de risker att taga skada, som dåliga vägar, olyckshändelser med vagnar och hjul och körsvennernas vårdslöshet och bristande nykterhet hotade. För passagerares befordran funnos postdiligenserna att tillgå, men förmögnare personer föredrogo likväl att, i synnerhet för en längre resa, förskaffa sig egna vagnar. Den snillrike engelske författaren John Ruskin, som är en varm loftalare öfver förflutna tider, har lämnat en särdeles målande beskrifning på detta sätt att färdas, som onekligen också erbjöd sina behag.
“De stackars moderna slafvar och dårar, som låta släpa sig omkring likt villebråd eller fällda timmerstockar genom de länder, de inbilla sig besöka,” säger han, “ha icke den minsta föreställning om det mångfaldiga nöje och de glada förhoppningar, som voro förbundna med valet och ordnandet af en resvagn i forna dagar. Först de mekaniska frågorna om styrka och lätthet och personers och packnings säkra och lämpliga fördelning och placering; det sluga ordnandet af förrådsrum under sätena, lönlådor under fönstren, osynliga fickor under stoppningen, fria från damm och tillgängliga endast genom dolda springor eller trolska klaffar; kuddarnes fästande, så att de icke kunde glida; hörnens afrundande för den behagligaste hvila; jalusiers och snörens kloka fästande, fönstrens noggranna inpassning, ty därpå berodde i själfva verket hälften af behaget af en resa i vagn, och hela denna lyx’ afpassande efter den person, som skull sitta i vagnen, i det lilla hus, som under en tid af fem eller sex månader i själfva verket skulle bli hans hem; allt detta var redan i och för sig en resa i fantasien med den verkliga resans alla behag, men utan dess obehag …
“För en familjevagn af denna solida inrättning med packning och sex eller ännu flera personer behöfdes ovillkorligen fyra hästar, om den skulle komma någon hvart; och ett halft dussin dylika anspann hölls i beredskap vid hvarje posthus … Hästarne voro på alla europeiska reslinjer mer eller mindre lämpliga för sitt ändamål, groft byggda och starka draghästar, oryktade, långsvansade, godmodiga, ihålliga och jämna i sin lunk, mestadels lydiga på blotta tillrop, ty endast för mera tydlighets skull behöfde tyglarne användas; piskan behöfde de aldrig smaka, och denna användes endast för att uttrycka kuskens belåtenhet med sig själf och att gifva mötande vagnar tecken att hålla ur vägen och för invånarne i byar och städer, som passerades under dagens färd, tillkännagifva, att framstående personer hedrade dem med sin förbigående närvaro. Om allting var som sig borde, kördes de fyra hästarne af en postiljon, som red på en af posthästarne; men voro hästarne mycket unga eller ryttaren ovan, red en postiljon äfven på den ena spannhästen. Vanligen var kusken helt ung, enär äldre och starkare karlar kunde nyttigare användas till annat arbete, och hvilken käck ungdom som helst förmådde styra de väl inkörda och godsinta hästarne, hvarjämte han icke tyngde så mycket på deras rygg. Ryttarens halfva tyngd låg i hans stöflar, hvilka ofta medfördes bundna på hvar sin sida af sadeln som två ämbar, och, sedan hästarne voro påselade och förspända, gick postiljonen ut på tistelstången och praktiserade sina fötter och ben i stöflarne.
“En knappt mindre officiell prägel än postiljonen var, för en bättre resvagn, kuriren, hvars förnämsta åliggande var att rida i förväg i jämn galopp och beställa hästar vid hvarje posthus, så att dessa stodo påselade i beredskap till ombyte och ingen tid behöfde gå förlorad mellan hållen. Hans högre uppgifter voro att göra upp alla affärer och betala alla räkningar för att bespara familjen onödigt besvär och små obehag, förutom bekymret och svårigheten att tala franska eller andra främmande språk. Dessutom kände han till alla goda värdshus, så att han kunde skrifva och i förväg beställa dem, som bäst passade för den familj, han betjänade. Var han en intelligent man och en första klassens kurir, var han äfven väl förtrogen med allt, som kunde vara värdt att se i hvarje stad, och med alla hemliga medel och utvägar, som användes för att få se sådant, som icke plägade visas för hvem som helst. Resehandböcker funnos ännu icke på den tiden, och för den skull gjorde kuriren tjänst som enskild resehandbok och visste, om han förstod sin sak, icke allenast hvad som var att se, utan äfven hvad man själf hälst skulle vilja se; i öfverensstämmelse därmed gaf han också sina anvisningar åt vägvisarne på platsen och ingrep endast såsom en högre makt i de fall, då svårigheter uppstodo och hans mellankomst blef nödvändig med hänsyn till penningar eller uppförande.”
.jpg)
STEPHENSONS LOKOMOTIV "THE ROCKET.”
Allt detta skulle emellertid försvinna för uppfinningen af ånglokomotivet och ångfartyget, som från de ofullkomliga försöken under föregående århundraden under det nittonde seklet skulle nå sin största fullkomning, sedan med George Stephensons (1781—1848) verksamhet lokomotivbyggandets framgångsrika period tog sin början.
Stephenson var son af en kolgrufarbetare och arbetade sig från vanlig maskinist upp till direktör för lord Ravensworths stora kolverk vid Darlington. År 1814 byggde han för koltransporten vid grufvan därstädes ett lokomotiv, som kunde draga en last af 30 tons med en hastighet af 4 engelska mil i timmen uppför en stigning af 10—12 fot på milen. Ytterligare ett lokomotiv för samma ändamål byggde han 1817, men först 1823 kan man säga, att lokomotiv-järnvägens historia börjar, sedan delägarne i Stockton-Darlingtonbanan, som ursprungligen var en vanlig spårvagnsväg, öfvertygat sig om de fördelar, som ett af ånga drifvet lokomotiv måste erbjuda framför hästkrafterna. Det första lokomotiv, som byggdes i Stephensons lokomotivfabrik i Newcastle, blef färdigt till banans öppnande den 27 september 1825. Denna bana var emellertid långt ifrån en järnväg i våra dagars bemärkelse. Trafiken ombesörjdes endast till en del med lokomotiv, och på ställen, där stigningen var stark, drogos vagnarne uppför densamma med tillhjälp af linor och fasta ångmaskiner. Mellan de
ROBERT STEPHENSON.
Efter en tafla af John Lucas.
båda ändstationerna gingo endast två gånger om dagen personvagnar, som hade en fatal likhet med menagerivagnar eller nutidens täckta flyttningsvagnar. Två år senare lyckades Stephenson konstruera sitt berömda lokomotiv “The Rocket,” d. v. s. ”Raketen”, hvilken trots all sin blygsamhet ändå till sitt yttre förebådade våra dagars jättemaskiner. På den nyanlagda järnbansträckan Manchester—Liverpool förvärfvade Stephenson sig med detta lokomotiv år 1829 det pris af 500 pund sterling, som parlamentet utsatt för det bästa lokomotiv, som, bland andra uppställda villkor, kunde förbränna sin egen rök och med en egen vikt af 6 tons dagligen befordra en vikt af 20 tons med en hastighet af 10 eng. mil; medan ångtrycket icke finge öfverstiga 3½ atmosfärer. Till pristäflan hade anmälts ännu fyra andra maskiner, bland hvilka befann sig den af vår store landsman John Ericsson konstruerade maskinen “Novelty,” som vann största bifallet och uppnådde en hastighet af 28 eng. mil, men hade den oturen, att dess ångpanna sprang, hvarför “The Rocket” blef pristagaren. Med en medelhastighet af 15 engelska mil i timmen, som kunde ökas till 25 à 30 mil, kunde lokomotivet dessutom draga en vagn med 30 passagerare. Detta öfver alla förväntningar lyckliga resultat afgjorde definitivt järnvägarnes och kommunikationsväsendets framtid, och då linjen Manchester—Liverpool den 15 september 1830 med stora högtidligheter öfverlämnades åt trafiken, kände den församlade betolkningens entusiasm inga gränser. Den dämpades icke ens af den beklagansvärda olyckshändelse, som skulle bilda förspelet till så många andra; tvärtom visade sig just vid detta tillfälle i ett glänsande ljus hvad lokomotivet kunde prestera. Då “The Rocket” skulle inrangeras på banan, råkade den engelske handelsministern Huskisson att få sitt ben krossadt; af lokomotivet “Northumbrian” fördes emellertid den skadade under Stephensons egen ledning på 25 minuter till det 15 mil aflägsna sjukhuset, hvarvid farten uppgick till 36 engelska mil i timmen. Underrättelsen om den härvid uppnådda hastigheten ilade genom hela Europa och bidrog icke litet till det nya kommunikationssystemets allmänna införande.
Hos Stephensons lokomotiv, som sedermera betydligt förbättrades af hans son Robert (1803—1859) finnas redan alla delar, som förekomma hos de moderna lokomotiven, framför allt rörpannan, som tillåter en hastig afdunstning af vattnet, blåsröret, med hvars tillhjälp man efter behag kan styra och reglera draget i ångpannan och som framför allt gör, att användandet af alltför höga skorstenar kan undvikas, vidare kuliss-styrningen, som på enklaste sätt tillåter lokomotivet att färdas framåt och tillbaka; äfven de särskilda delarnes anordning är af Stephenson utförd på ett så genialiskt sätt, att maskinen arbetade med underbar noggrannhet och till sin princip ännu icke öfverträffats, ehuru de hundrafaldiga förbättringarna i detalj väsentligen förändrat lokomotivets yttre gestalt.
Äfven ångfartygets första begynnelse går långt tillbaka i tiden, men först i början af detta århundrade hade denna uppfinning bragts därhän, att den kunde bära frukt och bli af nytta för kommunikationsväsendets förbättrande till sjös, sedan det lyckats amerikanen Robert Fulton (1765—1815) att konstruera en ångbåt, som var praktiskt duglig för sitt ändamål.
Redan år 1803 hade Fulton i Paris gjort försök med en af honom byggd ångbåt på Seinen, men dessa försök ledde icke till något resultat, och 1806 återvände Fulton till Nordamerika, där han byggde en fullt brukbar ångbåt vid namn “Clermont,” hvilken den 7 oktober 1807 gjorde sin första färd på Hudsonfloden mellan New York och Albany med en hastighet af 5 eng. mil. Till detta fartyg hade Watt levererat ångmaskinen och Miller skofvelhjulen, hvilka förbundits med maskinen efter af Symington lång tid förut angifna idéer. Efter proffärden användes fartyget genast som passagerarefartyg, och framgången var sådan, att redan 1812 mer än 50 i norra Amerika byggda ångfartyg färdades på landets floder. År 1818 gick det för regelbundna turer mellan New York—Liverpool—S:t Petersburg afsedda, med tre master försedda ångskeppet “Savannah” af stapeln och gjorde sin första resa till Liverpool på 26 dagar. Amerikanerna förbättrade ångmaskinerna med mycken energi och bragte snart upp fartygens hastighet till 10 knop. År 1823 färdades redan mer än 300 ångbåtar på deras floder och sjöar.
Det första ångfartyget i Europa byggdes 1811 och var den af Bell i England konstruerade “Kometen,” som 1812 förmedlade persontrafiken mellan Greenoch och Glasgow. Ångfartygen utvecklade sig emellertid icke lika hastigt i Europa som i Amerika; 1820 hade England sålunda icke mer än 43 små person- och bogserångare, medan i Tyskland ångfartyg redan färdades på Elbe, Oder, Spree och Havel mellan Berlin och Potsdam.
De första ångfartygen voro uteslutande hjulångare, ehuru redan 1796 Fitch konstruerat den första skrufångbåten. Orsaken härtill låg däri, att skrufven, som 1819 användes äfven af Rössel i dess nuvarande form, fordrade ett vida hastigare kringvridande än hvad de äldre ångmaskinerna förmådde åstadkomma, äfvensom däri, att maskiner, som kringvredo skrufven, måste ligga mycket djupare i skrofvet än maskiner för skofvelhjul, hvarför också hela den äldre fartygskonstruktionen måste förändras. Först 1837 började för den skull skrufven sitt segerlopp i Amerika efter den framgång den svenska ingeniören John Ericsson haft med sin uppfinning af skrufven.
John Ericsson föddes den 31 juli 1803 vid Långbanshyttan i Värmlard. Han ingick 1820 i den svenska armén vid dess väg- och vattenbyggnadskår, men begaf sig 1826 till England, där han ägnade sig åt mekaniken och gjorde en mängd uppfinningar, af hvilka många erhållit praktisk tillämpning. År 1839 flyttade han till New York, sedan han 1836 tagit ut patent på en fullkomnad skruf såsom skeppspropeller. Den engelska regeringen satte emellertid ett sådant motstånd mot skeppsskrufvens införande, ehuru skrufven tydligt visade sin stora öfverlägsenhet öfver skofvelhjulen år 1839, då den af John Ericsson byggda skrufångaren “Stockton” for öfver till New York, att hon i början principiellt motsatte sig skrufvens användande för krigsskepp. Förenta staterna hade en mera vaken blick för den nya propellerns betydelse och gaf John Ericsson i uppdrag att bygga en skrufångare. Detta krigsfartyg, som hette “Princeton,” hade en längd af 164 fot, en bedd af 30½ fot och ett deplacement af 1,030 tons. Skrufven var förfärdigad af kanonbrons, hade 6 ringar och 14 fots genomskärning. Princeton visade sig vara en förträfflig skrufångare och uppnådde en hastighet af 13 knop i timmen. År 1841 försågos 6, följande år 9 och 1843 nära 30 ångfartyg med den Ericssonska skrufven. Först efter denna framgång började England, Frankrike, Tyskland och de öfriga europeiska länderna likaledes införa skrufven, som blef allmän vid århundradets midt. John Ericsson afled den 8 mars 1889 i New York, och följande år fördes hans lik till Sverige för att hvila i fosterlandets jord.
Den oerhörda stegring i kolåtgången, som dessa uppfinningar och de af dem i sin ordning framkallade järnverken och mekaniska verkstäderna betingade, kunde endast åstadkommas genom en uppfinning, som minskade de faror för explosion af ur kolen utvecklade gaser, hvilka vid kolens brytning i grufvornas inre kostat lifvet på så många grufarbetare. En sådan uppfinning var sir Humphry Davys säkerhetslampa.
.jpg)
JOHN ERICSSON.
Som människa och naturforskare lika stor, föddes sir Humphry Davy såsom son af en fattig träsnidare den 17 december 1778 och kom efter en mycket bristfällig skolbildning 1794 i lära hos apotekaren Borlase, hvilken därjämte var läkare och kirurg. Här begagnade han sin fritid till att förskaffa sig kunskap i språk och naturvetenskap, men fann snart en ställning, som passade honom bättre, hos naturforskaren d:r Beddoes i Bristol, hvilken under namn af “Pneumatic Institution” upprättat en kuranstalt, vid hvilken bröstsjuka skulle botas genom inandning af gaser. Här upptäckte Davy de sällsamma egenskaperna hos kväfoxydul, som han, på grund af dess förmåga att förtaga smärta och för fantasien iramtrolla de härligaste bilder, kallade lustgas. Denna upptäckt fäste den vetenskapliga världens uppmärksamhet på honom, och redan 1801 utnämndes han till professor i kemi vid Royal Institution i London och medlem af det kemiska sällskapet.
En gräslig explosion, som 1812 inträffade i grufvan Felling, gaf Davy anledning att konstruera sin säkerhetslampa, som ännu i dag är i bruk i alla kolgrufvor. Denna lampas konstruktion är lika enkel som sinnrik. Genom försök hade Davy funnit, att ett ljus aldrig tänder genom ett ofvantill i detsamma infördt metallnät, emedan metallen så starkt afkyler lågan, att den till antändning nödiga temperaturen icke mera uppnås. Han omgaf för den skull gruflampornas ljus med ett nät af metalltråd. Antändes nu den farliga grufgasen af lampans låga, så kan endast den innanför trådnätet befintliga ringa mängden af gas explodera, hvilket är oskadligt; men öfver eller utanför trådnätet kan explosionen icke fortplanta sig, enär nätet alltför starkt afkyler lågan. Samtidigt med Davy och oberoende af honom uppfann George Stephenson samma konstruktion för gruflampor.
Davys lif var rikt på framgång och utmärkelser. Redan vid sina undersökningar om inandningen af gaser hade han emellertid ådragit sig för sin hälsa svåra följder, och under de forskningar angående ventilation af stora byggnader han anställde i Newgates förpestade fängelser, sjuknade han svårt och repade sig aldrig. Han sökte sin hälsas återställande i södern, men afled på hemresan i Genève den 29 maj 1829.
*
Genom fabriks- och maskinväsendet hade det engelska proletariatet blifvit ett särskildt och talrikt stånd, som började visa stor lust att förskaffa sig ett ord med i parlamentet och söka äfven åt sig eröfra inträde i denna det exklusivt aristokratiska regementets fasta borg. Till arbetareskarornas ledare hade en demagog af sällsynt begåfning, William Cobbett, svingat sig upp, och hans med utomordentlig skicklighet skrifna, till det dittills oerhördt billiga priset af 2 pence numret utbredda tidning Weekly Political Register blef arbetarnes orakel.
“Icke maskinerna,” förklarade Cobbett, “äro skulden till den härskande nöden, hvarför alla våldsamheter mot dem, liksom alla olagligheter i allmänhet, äro skadliga och förkastliga; den verkliga orsaken till allt elände är däremot den usla regeringen, och enda medlet att afskaffa denna är en radikal parlamentsreform, som måste genomdrifvas på laglig väg genom allmän rösträtt, hemlig omröstning, arvoden åt underhusets medlemmar och årliga parlament.” På kort tid hade Cobbett vunnit en verklig diktatorisk makt öfver massorna, hvilka med desto större ifver omfattade de nya löftena om räddning och framgång, ju större nöden var. Öfver allt uppstodo reformklubbar, och en stor petitionsstorm organiserades. Upprorsförsök saknades emellertid icke heller, och dessa skadade Cobbett och den sak han förfäktade. Af en viss Watsons plan att storma Towern, af våldsamheter, som begingos vid de nödlidandes stora möte på Spa-Fields vid London, af den omständigheten att pöbeln kastade sten efter prinsen-regentens vagn den 28 januari 1817 tog sig ministären anledning att med största eftertryck uppträda mot folkledarne och reformvännerna; parlamentet slöt sig till ministären, afvisade harmfullt den på Cobbetts bedrifvande inlämnade petitionen och godkände nästan enhälligt de af regeringen fordrade tvångsåtgärderna. En formlig förföljelse af tanke- och tryckfriheten sattes i system under processerna mot en antikvarisk bokhandlare vid namn Hone, hvilken, för fattig för att kunna hålla sig en försvarsadvokat, emellertid inför rätten gaf prof på en lärdom, en sanningskärlek och klokhet, som kommo lord Eldons alla försök att få honom fälld för hädelse mot religionen på skam. Rörelsen utdog emellertid icke, och bland annat hölls ett af öfver 80,000 personer besökt jättemöte på Peterloo vid Manchester. Den radikale ledaren Henry Hunt hade just under mängdens bifall bestigit talarestolen, då upprorsakten upplästes af sheriffen och församlingen tillsades att åtskiljas. Denna uppmaning, liksom uppläsningen af själfva akten, kunde emellertid i den stora folkmassan endast höras af några få personer, och innan den tid fått förflyta, som lagen stadgade, förrän man skrede till maktens användande, höggo beriden milis och husarer in på de församlade, som hindrades från att vika undan af den lefvande mur, som stod bakom dem; några hundra personer sårades och nedtrampades och flera dödades.
Denna lika onödiga som rättsvidriga massaker fyllde arbetarnes sinnen med nytt hat och ny förbittring, men regeringen begagnade sig af de högre klassernas skräck till att af parlamentet utverka de sex s. k. tvångsbillerna, genom hvilka församlingsrätten, tryckfriheten, skyddet mot godtycklig häktning inskränktes eller upphäfdes. Oviljan i landet öfver dessa åtgärder växte till en betänklig höjd och i parlamentet angreps regeringen på det häftigaste af medlemmarne af whigpartiet, lord Brougham, lord John Russell med flera, då ett brottsligt anslag, som i rätt tid upptäcktes, kom regeringen till hjälp. Den s. k. sammansvarjningen vid Cato Street, i spetsen för hvilken stod en för detta underofficer vid namn Arthur Thistlewood, gick ut på ingenting mindre än att mörda ministären, antända kasernerna, plundra banken och tillsätta en provisorisk regering. De sammansvurne grepos och hängdes i februari 1820, och samtidigt undertryck- tes ett lika hufvudlöst upprorsförsök i Glasgow.
Det skulle emellertid icke dröja länge, förrän ministären beröfvade sig den sista skymt af aktning och anseende, som dess af fruktan, svaghet och våld präglade system ännu lämnat öfrig. Medan “kronans ring omslöt vansinnets panna, satt spiran i handen på den slappa otukten,” och då den sinnesrubbade Georg III omsider afled den 29 januari 1820, bestegs tronen af Georg IV, som i fräckhet och utsväfningar öfvergick till och med Ludvig XV af Frankrike, hvilken på sin tid likväl steg ned i grafven med ett i detta hänseende välbefäst rykte.
Redan 1788 hade den gamle konungen haft ett anfall af vansinne, och redan då var frågan om prinsens af Wales regentskap föremål för ytterst häftiga debatter i parlamentet. Hans karaktär och seder voro nämligen af den art, att hans regentskap och tronbestigning motsågos med verklig ångest. Under sin faders sjukdom ådagalade han ett allt utom sonligt sinnelag. Han ägde en viss härmningstalang, och ett af hans favoritnöjen var att för de utsväfvande män och fala kvinnor, som utgjorde hans dagliga umgängeskrets, härma sin vansinnige faders ord och åtbörder. Redan detta enda drag är betecknande för den man, som på grund af en viss yttre polityr och värdighet kallades “Europas förste gentleman.” Sällsamt nog kunde han, ehuru endast för en kort tid, emellertid vinna tidens förnämsta andar, en Burke, en Fox, en Sheridan. “Men han talade med Fox om tärningar och om vin med Sheridan, saker, i hvilka gäckens och snillenas intressen möttes.” Bland tidens dandies var “beau Brummells” vän och rival en auktoritet i sådana frågor som hvilka knappar bäst passade för en viss slags väst eller hvilken sås bäst öfverensstämde med en viss slags pastej. Då Georg IV såsom konung änkom till Skotland, där han uppträdde i en klanhöfdings kostym med sina bara feta ben och en skotsk “kilt” om sin ofantliga mage, gick Walter Scott om bord på den kungliga jakten för att uppvakta honom, tog ett glas, hvarur hans majestät nyss druckit, utbad sig den nåden att få behålla det, lofvade, “att det för evigt skulle gå i arf i hans familj; gick därpå hem, fick ett oväntadt besök, slog sig ned i en stol, satte sig på sin bakficka för att alltför snart och smärtsamt erhålla en påminnelse om hans majestät.” Walter Scott förblef likväl konungens man, äfven sedan till och med Brummell, hvilken den kunglige gentlemannen icke aktat för rof att afhända en dyrbar snusdosa, på en spatsertur i Hyde Park genom lorgnetten betraktat konungen såsom en för honom alldeles främmande person och sport hans följeslagare: “Hvem är er feta vän?”
Sitt inträde i hoflifvet betecknade Georg IV med ett stordåd, värdigt hans framtida lif: han uppfann ett nytt skospänne, en tum långt och fem tum bredt, som täckte hela vristen och räckte ned på båda sidor om foten. I sitt präktiga palats Carlton House, där prinsen-regenten för ett ögonblick såg Moore och Byron och Grattan, omgaf han sig snart med franska kockar, franska dansmästare, jockeyer, hofnarrar, kopplare, skräddare, boxare, juvelerare och fäktmästare, och med slikt folk tillbragte han den tid, han hade öfrig från sina älskarinner och sina dryckeslag. År 1816 sutto i Newgate 58 lifdömde och väntade, att prinsen-regentens nöjen skulle lämna honom tid till att underskrifva dödsdomen eller benåda dem. Förgäfves riktade i parlamentet Brougham ett skarpt anfall mot “dem, hvilka, då fängelserna voro öfverfyllda med olyckliga, icke ett ögonblick kunde uppskjuta sina tanklösa nöjen för att göra slut på detta sorgliga sväfvande mellan lif och död.”
För att på godt manér bli kvitt en skuldbörda på 600,000 pund sterling hade Georg IV år 1794 bekvämat sig till en förmälning med sin kusin, prinsessan Karolina af Braunschweig. Ingendera parten ingick äktenskapet med synnerlig glädje, och Georg IV behandlade från första stunden sin gemål med upprörande råhet: vid vigseln var han till och med så berusad, att han endast hickande förmådde eftersäga formuläret. Den 7 juni 1795 föddes prinsessan Charlotte, som emellertid afled redan 1817 efter att ha upplefvat en sorglig ungdom. “Min moder var dålig,” sade hon, “men hon skulle icke ha varit så dålig, om icke min fader varit ändå sämre.” Georg hade knappt blifvit konung, förrän han gjorde anstalt att skilja sig från sin hatade gemål, som, kränkt och utpinad på alla sätt, slutligen lämnat England och under en följd af år vistats på resor på kontinenten. Medan Georg IV därunder fortsatte sitt för kronan så förnedrande lefnadssätt, drog han icke i betänkande att sända hemliga spioner efter sin gemål på hennes irrfärder för att skaffa bevis på, att hon stått i brottsligt förhållande till sin kammarherre Bergami. Ministrarne ansågo visserligen en process för en betänklig sak, men då drottningen afslog ett anbud att årligen uppbära 50,000 pund sterling mot villkor att bo och lefva utanför England och afstå från en engelsk drottnings rang och rättigheter, så framställde ministären inför öfverhuset konungens klagomål och fordran om skilsmässa. Drottningen försvarades af lord Brougham, och trots alla skandaler, som afslöjades under vittnesförhöret, gjorde uppdagandet af de skändligheter, som begåtts mot drottningen och af lord Brougham framhöllos i ett glänsande försvarstal, hvilket gestaltade sig till de svåraste anklagelser mot Georg IV, ett ändå sämre intryck. Den ringa majoriteten af blott nio röster, hvarmed öfverhuset afgjorde frågan till klagande partens förmån, förmådde ministrarne att taga tillbaka ärendet, enär de förutsågo ett svårt nederlag i underhuset. Den 7 augusti 1821 dog emellertid drottningen af de skakningar, som processen orsakat henne, i förening med den kränkning, som tillfogades henne, att icke få deltaga i kröningsceremonien, ity att hon afvisades vid ingången till Westminster Abbey. Men på Georg IV besannades Moores ord:
— — ej båtar stort
förbannelser att tömma,
ty brott och skam dig gjort
långt mer än hat kan drömma.”
Upploppen och nöden nedifrån, skandalerna uppifrån betecknade höjdpunkten af det olyckliga tillståndet i England, och slutligen blef den börda af hat och förakt, som tyngde på ministärens skuldror, för stor till och med för Castlereagh, som i ett anfall af sinnesförvirring begick själfmord. “Politikens Werther har med en pennknif skurit af en gåspenna,” sade Byron om hans död. Men från denna stund inträdde likväl en vändning i Englands inre och yttre politik, då Canning kom till rodret och kabinettet föryngrades genom att upptaga friskare krafter.
Liksom vid sir Robert Peels namn 1823 förpliktelsen för Englands bank
knyter sig att vid anfordran göra alla sina utbetalningar i guld, så är också
den principiella omkastningen i den engelska statshushållningen knuten vid
William Huskissons namn. Han såg nämligen, att statens hela finanspolitik
befann sig på en falsk stråt och att åkerbruk, handel och näringar, för att upp-
blomstra på sådant sätt, att de kunde bära statsskuldens oerhörda börda, måste
befrias från de fjättrar, till hvilka de förut till deras skydd vidtagna åtgärderna
urartat. Han tog också de första försiktiga stegen för att från prohibitivsyste-
met öfvergå till ömsesidighetssystemet och lade också handen vid -att aflägsna
andra monopol och tvångsinrättningar. En ny tulltariff utfärdades sålunda 18253,
och lagstiftningen tillförsäkrade arbetarne fri flyttnings- och associationsrätt.
Spekulationen erhöll nya impulser, men urartade snart till svindel; till de 276
aktiebolag, som dittills funnos, kommo 1825 ytterligare 286, men före årets slut
utbröt en af de svåraste handelskriser, som England haft att genomgå. Icke
mindre än 73 banker ramlade och drogo en mängd handelshus med sig, ja, till
och med Englands bank vacklade. TI fabriksdistrikten uppstod en obeskriflig nöd,
men just denna gaf anledning till, att äfven de förhatliga spannmålslagarne an-
tastades, och jordägarne måste finna sig i, att ett maximalkvantum spannmål
under två år finge tullfritt införas.
På samma gång den första breschen sålunda öppnades i aristokratiens ekonomiska monopol, riktades äfven med förnyad kraft angreppen mot dess politiska och kyrkliga privilegier.
I själfva verket hade underhuset under tidernas lopp blifvit ett ärftligt institut åt de stora familjerna, hvilka plägade förläna säte och stämma i detsamma ät sina yngre söner. Mer än hälften af alla dess medlemmar utsågs af mindre än 15,000 valmän, och äfven af dessa senare berodde de flesta af godsägarne. Det fanns 46 valdistrikt, som hade mindre än 50 valmän, 19 med mindre än 100, 46 med mindre än 200, och 204 rotten boroughs, d. v. s. afsigkomna eller tillbakagångna köpingar, af hvilka två endast bestodo af två hus hvardera, voro representerade i underhuset. Hertigen af Norfolk förfogade öfver 11 platser, lord Landsdale öfver 9, och om grefskapet York, som tillhörde Englands tätast befolkade delar, sade man skämtande, att dess representanter utnämndes i lord Rockinghams matsal. I Irland delade det protestantiska prästerskapet herraväldet öfver valen med godsägarne, och städernas representanter valdes af magistraterna, hvilka åter i sin ordning kompletterade sig själfva. Den privilegierade klass, som på detta sätt uteslutande hade den politiska makten i sina händer, förstod förträffligt att med dess tillhjälp förskaffa sig materiella fördelar, rikliga pensioner, högt aflönade sinekurer, rang och ämbeten. För den skull voro också platser i underhuset starkt efterfrågade; de såldes och köptes som teaterbiljetter, och äfven de bästa sågo intet orätt i, att ägaren af en borough sålde en plats i parlamentet för 10,000 pund sterling eller att bestickning och våld allmänt utöfvades under valen, som stundom kunde räcka hela veckor.
Naturligtvis måste de olägenheter, ett sådant tillstånd medförde, göra sig kännbara på ett desto obehagligare sätt, ju större de framsteg voro, som gjordes på det offentliga lifvets alla områden. I parlamentet icke representerade storstäder kunde icke annat än med förtrytelse se, huru förfallna byar i deras närhet sände sina två medlemmar till underhuset, och småningom vaknade man till full insikt om huru viktigt det vore, att äfven det öfriga folket hade större andel i representationen. Ett antal yngre liberale höjde också parlamentsreformens banér, men tills vidare förmådde lord John Russell endast genomdrifva, att 1821 den fullständigt förfallna köpingen Grampound i Cornwallis beröfvades sin rätt att välja medlemmar till underhuset, och denna rätt öfverflyttades enligt öfverhusets beslut på grefskapet York, men icke på staden Leeds, såsom underhuset velat.
Då Irlands union med England genomfördes, hade det också varit Pitts mening att frigöra katolikerna från de inskränkningar i deras borgerliga ställning, hvilka uteslöto dem från politiska rättigheter. Hvarje förslag, som gick ut på denna katolikernas “emancipation,” rönte emellertid hos det engelska öfverhuset afgjordt motstånd, och detta kunde icke brytas förrän tillståndet i Irland blifvit sådant, att ett borgerligt krig började kasta sina dystra skuggor framför sig.
Allt ifrån Cromwells tid befann sig i Irland nästan all jordegendom i den engelska aristokratiens händer, och medan dess rikaste medlemmar nästan aldrig satte sin fot på den “gröna ön,” lefde de katolska irländarne, som utgjorde sju åttondelar af befolkningen, såsom deras förpaktare så godt som rättslösa och prisgifna åt sina husbönders godtycke. I smuts och armod odlade de åt dem den jord, till hvilken deras förfäder och klansmän varit ägare, och måste dessutom betala tionde till den hatade kätterska högkyrkan, medan deras egna präster utan minsta understöd af staten nödgades dela deras egen usla lott. Fattigdomen var sådan, att af sju millioner invånare lefde 1825 en million af tiggeri stöld och rof. Mot protestanterna, som för att stärka sitt välde på ön upprättat orangisternas hemliga loger, stodo hemliga irländska föreningar, sådana som White Boys med flera, hvilka hämnades genom nattliga förbrytelser mot lif och egendom.
Med Daniel O’Connells uppträdande skulle emellertid de hemliga sammansvärjningarna öfvergå till öppen strid. Född 1775, hade han af dominikanerna i Löwen och jesuiterna i S:t Ouen uppfostrats i hat till kättarne och utvecklade sedermera en sällsynt agitatorisk talang. Storväxt och stark, utrustad med den kvickhet, humor och slagfärdighet, hvilka på ett så egendomligt sätt utmärka irländare, men också rikligt utrustad med deras nationallyten: lögnaktighet, förslagenhet, framfusighet och fåfänga, var han, såsom det anstår en genomdrifven advokat, alltid betänkt på att strängt hålla sig inom laglighetens gränser och förstod mästerligt konsten att ömsom upphetsa massorna till raseri, ömsom åter tygla deras utbrott. O’Connell blef på detta sätt irländarnes afgud och grundade 1823 i den “katolska associationen” ett mäktigt vapen i striden för katolikernas emancipation.
Bland emancipationens vedersakare började många tvifla på möjligheten att längre fortsätta motståndet. I Cannings ministär ogillade hertigen af Wellington afgjordt densamma, men då han någon tid efter Cannings död trädde i spetsen för en toryministär, drabbades den engelska högkyrkans monopol af ett kraftigt slag, ity att på lord John Russells förslag båda husen beslöto att upphäfva korporations- och testakterna till förmån för alla nonconformister. Nästa slag skulle utgå från själfva torykabinettet. I grefskapet Clare skulle ett nyval företagas, något som vanligen betraktades såsom en ren formsak, då plötsligt O’Connell uppställde sig som kandidat och valdes under det halft ihjälhungrade irländska folkets oändliga jubel och till största bestörtning för protestanterna. Den rådande spänningen lämnade just intet annat val än att gifva vika eller inlåta sig på ett borgerligt krig, hvars dimensioner, vid det i England vidt utbredda missnöjet och de därstädes rådande sympatierna för katolikernas rättmätiga fordringar, ingen kunde förutse. Men för ett dylikt perspektiv ryggade Wellington tillbaka. “Jag har,” förklarade han, “tillbragt en längre tid af mitt lif än de flesta människor i krig, och företrädesvis i borgerligt krig; och jag säger: om jag genom något offer kunde bespara mitt fosterland en månads borgerligt krig, skulle jag gärna offra mitt lif för den saken. Ingenting förstör egendom och välstånd och förnedrar karaktären till den grad som borgerligt krig.” Den 13 april 1829 sanktionerades den bill, som för katolikerna öppnade parlamentet och statens ämbeten med några få undantag; men Wellington måste för emancipationens skull duellera med lord Winchelsea, och Peel, som varit emancipationens motståndare, men insett åtgärdens nödvändighet, omvaldes icke af Oxfords universitet, hvars representant han förut varit.
Den försoning af långvarig orättvisa, som skedde genom den katolska kyrkans återupprättande på de britiska öarna, bildade på samma gång för den engelska staten ett nytt utvecklingsskede. Den andra stora omhvälfning, som icke mera kunde uppehållas, parlamentsreformen, skulle först under nya och förändrade förhållanden bringas till slut.
* * *
“Glöm icke, att ni har till uppgift att bevara kronan åt eder son och sonson.” uppgifves Ludvig XVIII, uppfylld af dystra aningar om framtiden, på sin dödsbädd ha sagt till sin broder, grefven af Artois, hvilken den 16 september 1824 vid 67 års ålder under namn af Carl X efter Ludvigs frånfälle uppsteg på den franska tronen.
Den nye konungen hälsades med en glädje, som dock icke skulle bli långvarig. Redan hans kröning i Reims, som den 29 september 1825 försiggick med förgångna århundradens pomp och ståt, väckte en djup förstämning. Ehuru konventet, jämte andra domkyrkan i Reims tillhöriga reliker, låtit förstöra den dyrbara “ampulla” med helig olja, hvilken en dufva, enligt sägnen, medfört från himlen till konung Clodvigs dop, fanns dock en präst, som tog på sin ed, att en skärfva af densamma jämte några droppar af dess heliga innehåll räddats, och jublande förkunnade den rojalistiska pressen för alla troende, att Carl X:s panna smorts med den olja, med hvilken sedan Clodvigs tid alla Frankrikes konungar blifvit smorda. I enlighet med ett gammalt bruk, som iakttagits af Frankrikes framfarna konungar, lånade sig Carl X äfven till den vidskepliga tron, att han såsom smord konung kunde genom sin beröring bota skrofler, och icke heller - denna ceremoni fick saknas. Trots de högstämda verser, i hvilka Lamartine och Victor Hugo firade kröningen, väckte den dock endast förargelse och hån. Vid konungens kröningsintåg i Paris, och då han därstädes besökte sjukhusen och lät den store kirurgen Dupuytren på Hötel Dieu i sin närvaro företaga operation af grå starr, visade sig icke heller någon entusiasm, trots alla ansträngningar, som gjordes för att framkalla dem.
De lagförslag, som framlades för kammaren, skulle för öfrigt mer än allt annat visa, hvars andas barn den nya regeringen var, enär de representerade ett sammanhängande system af politisk och kyrklig reaktion. Icke ens den mest förblindade partilidelse skulle emellertid haft något att invända mot förslaget att med en milliard ersätta emigranterna för deras förluster under revolutionen, fastän denna ersättning betydde en årlig ökning af budgeten med 30 millioner francs. Därmed skulle nämligen en gång för alla den osäkerhet, som vidlådde besittningen af de förra nationalgodsen, aflägsnas. Nu lyckades däremot högern blodigt förolämpa alla, som stodo på revolutionens mark, genom att beteckna den föreslagna ersättningen endast såsom en af plikt och rättvisa föreskrifven godtgörelse för en af staten och de nya ägarne begången stöld. Ännu lifligare blef striden om förslaget att upprätta och dotera nunnekloster, hvilket icke var mer eller mindre än ett attentat mot den bestående ordningen och det åskådningssätt, som vunnit allmänt insteg hos befolkningen. Dessa förslag öfverbjödos emellertid vida af det nya lagförslaget angående helgerån och vanhelgande af kyrkliga föremål, brott som enligt förslaget skulle straffas med döden, ja, hostians vanhelgande skulle, om det skedde af hat eller förakt, straffas såsom fadermord. Med rysning hörde man vicomte de Bonald under öfverläggningen om detta förslag uttala det påståendet, att “då man straffade helgerån med döden, ställde man endast den brottslige inför hans naturliga domare.” Förslaget antogs detta oaktadt med några mildringar, som pairskammaren genomdref och hvilka hos högern väckte ett djupt beklagande, att man 1815 öppnat portarne till pairsvärdigheten åt så många otillförlitliga element.
I sina väsentliga bestämmelser kom lagen angående helgerån visserligen aldrig att tillämpas; för den kyrkliga reaktionen var den emellertid för mild, och en af denna reaktions ifrigaste förkämpar, abbé Lamennais, fann den till och med ateistisk, enär den äfven kunde användas på icke katolska trosbekännelsers gudstjänstföremål. Käckare än någonsin uppträdde för öfrigt klerikalismen med sina anspråk. I ett herdabref anbefallde sålunda en ärkebiskop sitt prästerskap att upprätta noggranna förteckningar öfver alla, som icke bevistade mässan, icke biktade eller underkastade sig kyrklig vigsel eller uraktläto andra kyrkliga plikter; en predikant förklarade till och med från predikstolen, att Ludvig XVIII och Carl X icke voro kristna, utan hemfallna till den eviga fördömmelsen, därför att den förre gifvit författningen och den senare icke afskaffat densamma; exemplen på religiös ofördragsamhet blefvo allt talrikare, och i befolkningens alla lager ökades under ledning af kongregationen och trons fäder de religiösa föreningarna och affiliationerna; på nytt återljöd landet af de larmande missionsöfningarna och korsens uppresande; med större ståt än någonsin firades i Paris jubelåret, och man såg därstädes konungen iförd violett prästdräkt, hela hofvet, statens förnämste ämbetsmän och högsta militärpersoner, en mängd pairer och deputerade gå med i processionerna, som genom gatorna skredo till Notre Dame.
Hos den frisinnade majoriteten af befolkningen måste de klerikales uppträdande naturligtvis väcka harm och ovilja; i namnet jesuit koncentrerade sig också all afsky och allt hat, och Molieres “Tartuffe” blef dagens favoritstycke på teatern. Konungen var visst icke okunnig om dessa känslor hos befolkningen, men sporrades endast så mycket mera att uppfylla hvad han ansåg vara sina religiösa plikter. Hans popularitet försvann; han hälsades icke mera med några tillrop, då han visade sig offentligt; huru hatad ministären Villèle var, skulle han erfara, då han den 29 april 1827 höll revy öfver nationalgardet i Paris; konungen mottogs af ropen: “Ned med ministären!” och de kungliga damernas vagn omgafs af hopar, som ropade: “Ned med jesuiterna!” Då två legioner af nationalgardet, som marscherade förbi ministerhotellen, ropade: “Ned med Villèle!” blef denne så uppbragt, att han förmådde konungen att upplösa nationalgardet, och därmed hade Carl X brutit med Paris’ bourgeoisie.
För Carl X voro emellertid alla dylika yttringar af folkstämningen förspillda. Icke heller insåg han betydelsen af de demonstrationer, med hvilka det liberala partiet hälsade Lafayettes återkomst från Amerikas Förenta stater eller som ledsagade den frisinnade deputeraden Manuels begrafning. Då Villèle framlagt ett förslag, hvilket i hög grad skulle inskränka pressens frihet, men måste återtaga detsamma, firade Paris detta nederlag med en storartad illumination. Konungen såg däremot häri endast ett bevis på ministärens svaghet och blef allt mera betänkt på att skaffa sig ett nytt och kraftigare kabinett.
Villèle ville emellertid icke afgå, utan gjorde förtviflade försök att hålla sig kvar vid statsrodret. Tre dagar efter kammarsessionens slut återställde en förordning censur öfver den periodiska pressen, men detta hade endast till följd, att sällskapet “Pressfrihetens vänner” bildades, delvis af pairer och deputerade, och med sina flygskrifter ersatte de genom censuren förlamade tidningarna. Då valen till den nya kammare, som skulle sammanträda den 5 februari 1828, förtogos, använde regeringen hela det maskineri, som stod henne till buds, på att leda valen efter sin vilja, men fann i den af det liberala partiet under Guizots ordförandeskap bildade föreningen Aide-toi, le ciel t’aidera en motståndare, som med strängt lagliga medel öfvervakade valen. Dessa ledde också till ett förkrossande nederlag för ministären, och slutligen hade Villèle ingen annan utväg än att afgå. I spetsen för den nya ministären trädde vicomte de Martignac, som varit högerns skickligaste talare, men genom sitt förbindliga och försonliga väsen midt under de häftigaste debatter gjort sig mycket omtyckt.
Den nya ministären skulle emellertid icke bli långlifvad. Om dess program sade ultras hånande, att det kunde sammanfattas i orden: “Jag älskar pappa, den gode guden; men jag älskar också mamma, revolutionen!” och konungen själf stämplade i förening med sina förtrogne mot kabinettet. Den hyllning, som bereddes honom på en resa i Lothringen och Elsass, styrkte honom i hans inbillning, att folket icke frågade efter chartan och att endast kammaren och pressen vore Parisbefolkningens förledare. “Hör ni?” sade han till Martignac; “ropar folket kanske: lefve chartan? Nej, det ropar: lefve konungen!”
Hofvet och konungen önskade ett systemskifte, men det blef likväl kammaren, som genom en koalition mellan liberale och ultras störtade ministären. Båda partierna skulle snart få anledning att ångra sin kortsynthet. I stället för kabinettet Martignac trädde den 8 augusti 1829 ett ultrarojalistiskt kabinett med den lika enfaldige som halsstarrige furst Auguste Jules Polignac i spetsen, hvilken till sitt program tog konungens ord: “Inga eftergifter mer!” Utnämnandet af detta kabinett kändes af de liberale som ett slag i ansiktet, och äfven rojalisterna klandrade och beklagade konungens missgrepp samt motsågo framtiden med allt annat än glada förhoppningar. I pressen började genast de häftigaste anfall på de nya ministrarne.
Trots den stränga presslagen af 1822 hade dagslitteraturen i tidningar och flygskrifter erhållit ett alldeles ofantligt omfång och inflytande, och äfven på detta område hade oppositionen obestridligt öfvervikten. En särdeles stor spridning erhöllo Tablettes historiques, hvilkas förläggare Costa 1823 förvärfvade ett antal yngre krafter, såsom Thiers, Mignet, Rémusat m. fl. År 1824 grundade Pierre Leroux och Dubois tidningen Globe, i hvilken en glänsande konstellation af unga talanger med liberala åsikter, Rémusat, Vitet, Duchâtel, Duvergier d’Hauranne, Sainte Beuve, diskuterade filosofiska, sociala, religiösa, historiska och litterära frågor. Revue française grundades 1828 och blef organ för Guizot, de Broglie, Barante m. fl.
Djupaste intrycket gjorde en af Saint Marc-Girardin i Journal des Débats införd artikel, i hvilken det bland annat hette: “Så skall då åter det band af kärlek och förtroende, som förenat folket med monarken, vara brustet! Så kasta sig då åter hofvet med sina gamla ränker, emigrationen med sina fördomar, prästadömet med sitt hat till friheten, mellan Frankrike och dess konung! Hvad det vunnit genom fyrtio års ansträngningar och olycka, beröfvar man det; hvad det med all kraft och energi stöter ifrån sig, det pålägger man det med våld. Äfven om de ville, skulle de män, som nu föra regeringen, icke kunna vara moderata; det hat, deras namn väcka i alla sinnen, är för djupt för att icke besvaras. Hvad skola de nu göra? Stödja sig på bajonetternas makt? Nu för tiden ha bajonetterna intelligens och känna och akta lagen … Skola de sönderslita chartan? De böra noga betänka sig, innan de taga detta steg. Chartan har numer en auktoritet, mot hvilken despotismens alla ansträngningar skola krossas.”
Den 2 mars 1830 öppnade konungen kamrarne med ett trontal, i hvilket han bland annat sade: “Om straffbara manövrer skulle bereda min regering hinder, skall jag finna kraft till deras öfvervinnande i mitt beslut att upprätthålla den offentliga friheten.” Under den rörelse, med hvilken han uttalade dessa ord, tappade han hatten, som hertigen af Orléans upptog och halft knäböjande öfverlämnade till honom. Kammarens svarsadress var lika allvarlig som konungens trontal hotande och besvarades i onådiga ordalag. Kamrarne ajournerades därpå till den 13 mars.
Kriget var nu förklaradt. “Jag stiger hellre till häst än jag bestiger bödelskärran,” förklarade konungen, och hans förtrogne och ministrar tröttnade icke att bedyra, att det endast fordrades litet fasthet för att komma till rätta med oppositionen; i landet härskade lugn, och den enda upphesning, som förekom, vållades af valsystemet och presslagstiftningen, element, hvilka emellertid kunde undanrödjas därigenom att man för en tid afveke från de bestående institutionerna.
Men äfven motståndarne rustade sig till strid och fäste sina blickar på hufvudmannen för huset Bourbons yngre linje, hertig Ludvig Filip af Orléans, son till den bekante, under revolutionen halshuggne Filip Egalité. Äfven han hade under kejsardömet lefvat i landsflykt och under ett antaget namn i Schweiz lifnärt sig af att gifva undervisning; därefter hade han besökt Nordamerika och slutligen i närheten af London lefvat af det underhåll, den engelska regeringen beviljade honom. Med Bourbonerna hade han återkommit till Frankrike, där han intagit den plats i tronens närhet, till hvilken hans börd berättigade honom, och i Palais Royal förde han ett lif, som bildade en skarp motsats mot det kungliga hofvet i de midt emot belägna Tuilerierna. Då vid hofvet en rent af orientalisk etikett var rådande och tillträde till konungens person endast med stor svårighet stod att utverka, härskade hos hertigen af Orléans en ända till öfverdrift gående enkelhet och huslighet. Hertigen själf, till fots med paraply under armen, hade blifvit en typisk gestalt på Paris’ gator; hans söner besökte, liksom barn af vanliga borgerliga familjer, Collége de France. Men på den gamle Ludvig XVIII gjorde denna hertigens hållning ett rent af hemskt intryck. Hans blotta namn var i konungens ögon en hotelse, hans palats en samlingspunkt. “Han rör sig icke,” sade Ludvig, “och ändå ser jag, att han går framåt. Men denna verksamhet utan rörelse oroar. Hur skall man bära sig åt för att hindra en person, som icke tager ett steg, från att marschera.”
Oppositionen, af hvars ledare flera, såsom Laffitte, Dupin, Sebastiani, stodo i närmaste förbindelse med hertigen, såg, liksom hela den borgerliga klassen, i honom idealet af en liberal prins, och äfven Talleyrand, som erfarenheten förlänat stor förmåga att upptäcka de hippokratiska anletsdragen hos regeringar, som luta till fall, fäste sina blickar på honom. På ett slott, tillhörigt Talleyrands nièce, hertiginnan af Dino, fattades beslut att grunda en tidning med utprägladt orleanistisk färg, och under ledning af Thiers, Mignet och Armand Carrel utkom den 2 januari 1830 första numret af National, i hvilken läran om den verkliga konstitutionella monarkien predikades, en lära, som Thiers sammanfattade i den bekanta satsen: Le roi régne, mais il ne gouverne pas; men som Bourbonerna aldrig kunde bekväma sig till att endast “härska, utan att styra,” måste man tänka på ett dynastiskifte.
Molnen skockade sig emellertid allt mera hotande. “Vi äro slagna med blindhet; detta tillstånd kan icke fortfara,” skref en af regeringens egna medlemmar, och på den fest, hertigen af Orléans gaf för sina svärföräldrar, det neapolitanska konungaparet, under deras besök i Paris, anmärkte grefve de Salvandy till hertigen: “Nådig herre; detta är en neapolitansk fest; vi dansa på en vulkan.” Redan den 16 maj upplöste regeringen kammaren, sedan hon erhållit underrättelse, att den expedition, som utsändts för att tukta deyen af Algier, haft önskad framgång.
.jpg)
LUDVIG FILIP, HERTIG AF ORLEANS.
Det är en af den nyare historiens sällsammaste anomalier, att de nordafrikanska barbareskstaterna fått bedrifva yrkesmässigt sjöröfveri långt in i det nittonde århundradet. De europeiska staterna, stora som små, betalade hellre tribut åt korsarerna än vidtogo några anstalter till att stäfja ofoget, ja, Österrike fann det icke ens under sin värdighet att utverka fördragsenligt skydd åt dem hos Porten. Frankrike erhöll emellertid efter 1818, då Hussein Pascha blef dey, upprepade anledningar till klagomål öfver traktatsbrott. Den 30 april 1827 uttalade deyen till den franska konsuln sitt missnöje öfver att deyens bref till konungen af Frankrike förblifvit obesvaradt. “En konung af Frankrike brefväxlar icke med en dey af Algier,” blef det högdragna svar, som genast från devens sida tillrättavisades med ett slag i ansiktet af flugfläktan. Den fordrade upprättelsen förvägrades, och skott aflossades på parlamentärfartyg. Så beslöts expeditionen till Algier. Den 14 juni landsattes en fransk armé på mer än 30,000 man, och sedan general Bourmont beskjutit “kasbah” eller “kejsarslottet,” hvilket dominerade staden, utrymdes detta af sina försvarare och sprängdes i luften. Redan samma afton kapitulerade deyen, och den 5 juli höllo segrarne sitt intåg i Algier.
På ställningen inom Frankrike skulle denna händelse dock icke utöfva något inflytande. Valen till den nya kammaren blefvo ett fullständigt nederlag för regeringen, och nu syntes den statskupp, som så länge legat i luften, oundviklig. Polignac, som var visionär och på fullt allvar trodde sig erhålla ingifvelser från höjden, hade emellertid i förlitande på himlens omedelbara hjälp försummat hvarje åtgärd för att bryta möjligen förekommande motstånd, och Paris’ garnison var icke ens fulltalig, då “dumhetens och hyckleriets sammansvärjning” utbröt. Ministerns och konungens enda bekymmer var att bevara hemligheten, ty som en blixt skulle statskuppen slå ned och bedöfva motståndarne; med ett slags barnslig glädje fördes hela världen bakom ljuset, och ända in i sista ögonblicket förnekade Carl X hvarje tanke på statskupp. Kamrarne inkallades till den 3 augusti, och själfva polisprefekten visste ingenting, men bedyrade, att “han med sitt hufvud kunde ansvara för att Paris icke skulle röra sig, hvad som än skedde.”
Den 25 juli underskrefvos de beryktade ordonnanserna; klockan elfva på aftonen aflämnades de till redaktören för le Moniteur. “Nå, hvad tycker ni?” frågade Polignac den ifrigt läsande redaktören. “Gud bevare konungen,” svarade denne. “Jag har varit vittne till alla revolutionära strider och går med djup ångest för nya skakningar.” På morgonen den 26 juli läste parisarne i den officiella tidningen ordonnanserna, i hvilka tryckfrihetens upphäfvande, deputeradekammarens upplösning, vallagens förändring förordnades, den nya kammaren inkallades till den 28 september, och flera nya medlemmar af statsrådet utnämndes.
Det första motståndet mot ordonnanserna utgick från publicisterna, hvilka protesterade mot dem såsom olagliga och beslöto att trots allt ändå utgifva sina tidningar. Gatorna visade visserligen ett något lifligare utseende än eljest, men allting gick sin jämna gång, teatrar och andra förlustelseställen liksom äfven ministrarnes salonger fylldes som vanligt; Carl X själf hade tillbragt hela dager på jagt i Rambouillet, och då han återkom till S:t Cloud lyckönskade honom hertiginnan af Berry till att omsider vara konung. Dagen därpå, den 27 juli, hade emellertid allting ett annat utseende. Arbetarne vid de stängda tryckerierna och lärjungarne vid de högre skolorna voro i rörelse. Polisen inträngde med våld i Nationals sätteri och tog sönder pressarne. Man fann emellertid utväg att återställa dem, och ett nytt häftigt flygblad trycktes. Samma sak upprepades i Temps lokaler under stort tillopp af männistor. Vid middagsstiden utnämndes marskalk Marmont till öfverbefälhafvare i Paris, men hade till sitt förfogande blott 11,000 man, hvilkas pålitlighet dessutom var allt annat än säker.
Den revolutionära rörelsen tog egentligen fart först under natten, och medan konungen ännu helt lugnt satt vid spelbordet i S:t Cloud, bildades under ledning af erfarna konspiratörer upprorskomitéer öfver allt i hufvudstaden, och resningen organiserades. Marmonts belägenhet blef under loppet af den 28 juli allt mer betänklig; han själf var obeslutsam, hans trupper omgåfvos på alla sidor af regelrätt byggda barrikader; från alla fönster hälsades de af en häftig gevärseld, och själfva visade de ingen lust att strida. Förgäfves underrättade marskalken konungen i bref om ställningens allvar; han erhöll endast intetsägande svar att koncentrera sig och afvakta nya order. Ehuru fönsterrutorna skallrade af kanon- och gevärselden, var man vid hofvet utan bekymmer, och till och med underrättelsen, att trikoloren vajade på Hôtel de Ville och Notre Dame, förmådde icke rubba konungens beslut att upprätthålla ministären Polignac och ordonnanserna. Den 29 juli utbröt gatustriden med förnyad häftighet, och Marmont måste med sin försvagade styrka lämna största delen af Paris i de upproriskes händer och koncentrera sig i Louvren och Tuilerierna. Vid underrättelsen härom sade Talleyrand, i det han såg på den präktiga pendylen i sin salong: “Den 29 juli klockan 12 och 5 minuter har Bourbonernas äldre linje upphört att regera öfver Frankrike.”
I S:t Cloud låter Carl X omsider förmå sig att sammankalla ett ministerråd. Men medan det öfverlägger, ingår underrättelse, att två linjeregementen öfvergått till de upproriska och att Marmont måst utrymma Louvren och Tuilerierna samt draga sig tillbaka till triumfbågen; i Paris var det förbi med konungens myndighet.
Sedan gatustriden väl utkämpats af arbetare och studenter och trupperna fördrifvits, hade äfven medelklassen fattat mod till att öfvergifva den tillbakadragna hållning, den dittills iakttagit, och bemäktiga sig rörelsens ledning. Hos bankiren Laffitte samlade sig flera deputerade och beslöto att återställa nationalgardet och tillsätta ett utskott, för hvars myndighet den själfgjorda provisoriska regering, som installerat sig i Hôtel de Ville, måste vika. Laffitte talar redan om en dynasti Orléans, och ett af Thiers och Mignet författadt plakat fordrar Carl X:s afsättning och förordar hertigen af Orléans, som under trikoloren fäktat vid Jemappes.
Redan den 29 juli låter Talleyrand hälsa hertigens energiska och äregiriga syster, madame Adelaide, och säga: “Hertigen af Orléans måste vara här i morgon; han får icke antaga annan titel än af konungarikets generallöjtnant, hvilken tillerkänts honom; resten går sedermera af sig själf.” Samma meddelande kommer från Laffitte. Hertiginnan ryggade emellertid tillbaka för tanken att beröfva sin familjs välgörare tronen, men hennes modiga svägerska förmådde sin broder att bifalla den gjorda framställningen. Klockan half tolf på aftonen anlände hertigen till Palais Royal med trefärgadt band på hatten, men bedyrade för hertigen af Mortemart, som fått Carl X:s uppdrag att bilda ett nytt kabinett i Polignacs ställe, att “han endast lydde af nödtvång och hellre skulle låta hugga sig i stycken än mottaga kronan.” Den proklamation, i hvilken han förklarade sig mottaga uppdraget att vara rikets generallöjtnant, innehöll emellertid äfven löftet, att trikoloren skulle återställas och kamrarne inkallas den 3 augusti, samt slutade med orden: “Hädanefter skall chartan vara en sanning!”
Åtföljd flera deputerade, begaf sig hertigen därefter till häst till Hôtel de Ville i ett oordnadt tåg, som måste bana sig väg genom upphetsade folkhopar och öfver en mängd barrikader, och här ingicks i själfva verket, om icke i
.jpg)
THEODORE GERICAULT: DE ÖFVERLEFVANDE FRÅN FREGATTEN “MEDUSA.”
Efter en tafla i Louvrens museum i Paris.
.jpg){kind=link}
uttryckliga ordalag, pactum mellan det af revolutionens högste ledare, Lafayette, representerade folket, och rikets generallöjtnant. Båda omfamnade hvarandra under mängdens jubel; utskottet nedlade sin verksamhet och aflöstes af en provisorisk ministär, på samma gång Lafayette utnämndes till öfverbefälhafvare för samtliga nationalgarden.
Under tiden hade Carl X, som icke längre ansåg sig säker i S:t Cloud, begifvit sig till Rambouillet, dit hertigen af Angoulème äfven förde de trupper, som ännu förblifvit trogna. Härifrån sände konungen hertigen af Orléans bekräftelse på hans utnämning till rikets generallöjtnant och sitt bifall till kamrarnes sammankallande. Detta försatte hertigen i stor förlägenhet, men på Laffittes inrådan tillbakavisade han bekräftelsen af det skäl, att hans utnämning grundade sig på folkviljan. Konungen afsade sig därpå tronen och dauphin, hertigen af Angoulème, sin rätt till tronföljden till fördel för den tioåriga hertigen af Bordeaux och underrättade generallöjtnanten om detta steg, på samma gång han uppmanade honom att öfvertaga regentskapet för den omyndige konung Henrik V.
Då tillfälle sålunda bereddes hertigen af Orléans att fatta ett stort beslut, visade han sig lågsinnad och oförmögen att motstå frestelsen; och för att lista sig till en krona, som aldrig skulle sitta säkert på hans hufvud, svek han tro och heder och nedlät sig till ett bedrägeri för att vinna henne. Han gaf Carl X ett lugnande svar och försäkrade de främmande sändebuden, att han icke skulle förlora hertigens af Bordeaux rättigheter ur sikte. Men då han den 3 augusti meddelade kamrarne Carl X:s tronafsägelse, förteg han, att denna afsägelse skett till förmån för sonsonen.
Med högtidlig långsamhet och med iakttagande af den strängaste etikett anträdde, under betäckning af 1,200 man, den gamla monarkiens liktåg färden till Cherbourg, där den afsatte monarken med sin familj den 16 augusti gick ombord på ett amerikanskt fartyg för att resa öfver till ön Wight. Carl X nedsatte sig därefter först i Prag och sedermera i Gräz, där han afled den 6 november 1836. Ministern Polignac, som sökt fly, greps, trots sin förklädnad, i S:t Lo; fängelset måste skydda honom för folkets raseri.
Icke såsom “Filip VII, konung af Frankrike,” utan under namn af "Ludvig Filip, fransmännens konung” uppsteg hertigen af Orléans på tronen och aflade den 9 augusti inför kamrarne ed på den i liberal anda “upplappade” chartan. Men Chateaubriand uttalade de profetiska orden, att de gamla demokraterna icke kommit längre än de oläraktiga rojalisterna och att, då de proklamerat våldets rätt, måste de också bevara den och finge icke beklaga sig, om de förlorade den, och Royer-Collard, som under hela restaurationen varit chartans outtröttlige försvarare och förkämpe, sade: “Äfven jag tillhör segrarne, men segern är ganska sorglig.”
- ↑ “I skyn för Aeolus spiran och mildrar vädren och dämpar deras raseri.”
| ← 1809-1815. | Upp till början av sidan. | Carl XIV Johans tid. 1811-1844. → |