19de Århundradet Förra Delen/3
| ← 1805-1809. |
|
Restaurationens tid.1815-1830. → |
1809-1815.
Djupt lugn rådde från Neva till Atlantiska oceanen då nyårsklockorna ringde året 1809 till grafven — endast i Europas sydligaste hörn, på pyreneiska halfön rasade fortfarande kriget, blodigare, grymmare och vildare än någonsin.
Till herrar öfver den pyreneiska halfön förmådde fransmännen dock icke göra sig. Marskalk Soult, som erhöll uppdraget att underlägga sig Portugal, lyckades visserligen eröfra det rika Oporto och uppgifves ha förehaft några stämplingar i syfte att göra sig till konung i Portugal, men måste snart låta dylika dronunar fara och åter utrymma landet, så snart sir Arthur Wellesley, som kort därefter upphöjdes till lord Wellington, i Lissabon landstigit med friska engelska trupper och såsom generalissimus för den förenade engelska och portugisiska armén ryckte mot honom. Visserligen inträngde Wellington äfven i Spanien och vann därstädes segern vid Talavera, men då den spanska insurgentarmén tillintetgjordes vid Ocafia, måste han återvända till Portugal, och på våren 1810 var hela Spanien utom Cadiz i fransmännens våld, utan att därför det mördande gueril- lakriget, trots alla barbariska åtgärder, de franska generalerna vidtogo för att kväfva det, afstannade.
Ett nytt försök till Portugals eröfring, som därpå gjordes af Masséna, misslyckades emellertid äfven, och från Torres Vedras befästa linjer, mot hvilka hans krafter brötos, måste han på våren 1811 återvända till Spanien med stor uppoffring af förnödenheter och krigsmateriel, förföljd af Wellington, som efter en kort motgång först eröfrade de båda viktiga fästningarna Ciudad Rodrigo och Badajos, därpå genom sin seger vid Salamanca i grund slog marskalk Marmont och slutligen den 12 augusti 1812 intågade i Madrid. Härmed var i själfva verket fransmännens makt på pyreneiska halfön bruten, men ännu forsattes kriget i nära två år och slutade egentligen först med Napoleons fall.
Var Josephs lott som konung i Spanien sålunda foga afundsvärd, så var det öde, som drabbade Louis i egenskap af konung i Holland, om möjligt, ändå hårdare.
Louis hade i själfva verket tagit sin uppgift såsom landets regent på fullt allvar och gjort sina undersätars intressen till sina egna. Intet land led så fruktansvärdt af kontinentalspärrningen som Holland, och under Napoleons fälttåg mot Österrike hade Louis för den skull blundat för införseln af engelskt kontraband, som förunnade landet att ett ögonblick draga andan. Napoleon vredgades emellertid häftigt häröfver, och trött på att längre spjärna mot, afsade sig Louis slutligen den 1 juli 1810 sin krona samt begaf sig i största hemlighet till baden i Tepritz, hvarpå Napoleon genom dekret af den 9 juli 1810 införlifvade Holland med det franska kejsarriket. Louis, som antagit titeln af hertig af Saint-Leu, protesterade hos hofven i Österrike och Ryssland mot detta Napoleons steg och vägrade efterkomma hans befallning att återvända till Frankrike. Utan att fråga efter sin broders hotelser eller gifva vika för hans böner, drog han sig slutligen tillbaka till Grätz i Steiermark, där han lefde ett tillbakadraget och isoleradt lif, sysselsatt med att författa romaner och noveller.
Napoleons yngste broder, Jérôme, konung af Westfalen, fann sig bättre i sitt öde. Vid hans hof i Cassel och på det närbelägna Wilhelmshöhe fördes ett gladt lif, som förskaffade honom benämningen: konung “Lustig". Maskerader och spektakler omväxlade därstädes med andra nöjen i oafbruten följd, och hans gemål, som förde dagbok, gjorde bland annat följande viktiga anteckningar: “I kväll var det maskeradbal hos grefve von Furtenstein. Vi dansade en kvadrilj, kostymerade som bajadärer; våra kostymer klädde oss förträffligt; jag blef illamående under soupén” ; och på ett annat ställe: “Nyårsaftonen begingo vi alla möjliga dårskaper; bland annat sökte vi finna en guldring i ett stort fat med mjöl. Det är nästan omöjligt att hitta den med munnen.”
Trots allt lättsinne och alla utsväfningar, var Jérôme emellertid icke blind för det fruktansvärda tryck det Napoleonska väldets ok utöfvade i Tyskland, och med fara för att drabbas af Josephs och Louis’ öde skref han till Napoleon ett bref, i hvilket han med mycken klarsynthet visade honom följderna af den despotiska politik, han drifvit ända sedan 1807. Men Napoleon frågade lika litet efter sin yngste broders varningar som efter några andra föreställningar och besvarade sådana endast med orden: “I ären dumhufvuden allesammans!”
Napoleon var för öfrigt ingalunda sinnad att öfvergifva den bana, han en gång beträdt; detta visade han också genom sina åtgärder mot den heliga stolen, hvilka voro lika otacksamma som förhatliga och okloka, enär de inneburo en plundring, som den starkare tillät sig mot den svagare, och dessutom icke blott inom den katolska världen väckte en storm af ovilja, utan äfven skulle oroa många samveten.
Genom ett från Wien utfärdadt dekret af den 17 maj 1809 hade Napoleon förklarat Kyrkostaten införlifvad med det franska kejsardömet; påfven erhöll
.jpg)
JAMES NASYMTHS FÖRSTA ÅNGHAMARE.
Efter en framställning af uppfinnaren år 1842.
endast rättighet att residera i Rom jämte ett årligt underhåll af två millioner francs. I dekretet lästes, att “det andliga inflytande, som en främmande furste utöfvade i Frankrike, vore stridande mot statens oberoende, sårande för dess ära och hotande för dess säkerhet; att kejsaren endast återtoge den gåfva, hans berömde företrädare, Carl den store, gjort de romerska biskoparne och som desse missbrukat till skada för sina andliga plikter och de under deras myndighet ställda folken”. Pius VII besvarade detta dekret den 10 juni med en bannlysningsbulla, utan att dock i denna uttryckligen nämna kejsaren, och lämnade, icke mera Quirinalen, som han bebodde och hvars alla ingångar han lät igenmura utom en enda, så att man endast med öppet våld kunde bereda sig tillträde till honom. Våldet uteblef icke heller. Natten mellan den 5 och 6 juli lät de franska truppernas befälhafvare i Rom, general Miollis, medan den romerska adeln dansade i hans salonger, gendarmerigeneralen Radet med sitt folk bryta sig in i den påfliga bostaden, liksom en skara tjufvar och röfvare, och med våld bana sig väg till Pius VII:s person. Radet fann påfven iklädd sin ornat och framställde Napoleons fordran, att han skulle afstå från sin världsliga myndighet. I stället för svar reste sig påfven och begaf sig jämte sin statssekreterare, kardinal Pacca, utför trappan. Han sattes härpå i en vagn, general Radet besteg själf kuskbocken, och på detta sätt bortfördes påfven från Rom till Grenoble, hvarifrån han sedermera flyttades till Savona, där han hölls i half fångenskap. I ett bref till sin stjufson, prins Eugène, tillkännagaf Napoleon hvad som inträffat i följande ordalag: "Ni har hört, hvilken välgärning jag visat påfven”. Pius VII återvann emellertid i Savona en kraft, på hvilken han förut icke alltid gifvit prof. “Jag öfverlämnar åt Gud att hämnas min sak, som är hans”, sade han och motstod alla böner, allt smicker och alla hotelser. Hvarken i frågan om att tilldela de nya biskopar, Napoleon tillsatt, den kanoniska bekräftelsen eller i den för kejsaren ändå mera maktpåliggande frågan om upplösandet af hans äktenskap med Joséphine, kunde Pius VII förmås att böja sig för Napoleons vilja.
Redan länge hade Napoleon umgåtts med planen att låta skilja sig från sin gemål på den grund att hon icke kunde skänka honom några arfvingar, åt hvilka han skulle kunna öfverlämna sitt välde. Familjen Bonapartes medlemmar, som grundligt hatade Joséphine och hennes barn, gjorde också allt, som stod i deras förmåga, för att uppmuntra och stärka kejsaren i denna hans afsikt, och under flera år hade skilsmässan som ett Damoklessvärd sväfvat öfver kejsarinnans hufvud. Hittills hade hon emellertid förstått att afvärja det slag, som hotade henne, och för Napoleon själf synes detta steg ha varit så mycket mera påkostande som Joséphine var den enda kvinna, vid hvilken han verkligen. fäst sig så djupt han förmådde detta, och han dessutom, i sin förening med henne, icke utan en viss vidskeplig känsla, trodde sig se en borgen för den framgång han hittills rönt, en tro, som Joséphine förträffligt förstod att underhålla. Önskan att erhålla en arfvinge till sin tron och genom en förbindelse med något af Europas gamla furstehus befästa sin makt förmådde likväl slutligen Napoleon att efter sin återkomst från det österrikiska fälttåget taga det afgörande steget.
Det gällde endast att öfvervinna Joséphines motstånd. Kejsaren förklarade henne slutligen utan omsvep på sitt vanliga hårda sätt, att en skilsmässa vore nödvändig, att hon måste foga sig i det oundvikliga. Då hon såg, att allt motstånd var fåfängt, gaf hon vid det familjeråd, som Napoleon i december 1809 sammankallat i Tuilerierna, skriftligen tillkänna sitt bifall. Med åsidosättande af flera af lagens föreskrifter förklarade därpå senaten i ett utlåtande Napoleons och Joséphines borgerliga äktenskap för upplöst, och då påfven icke stod till att beveka, öfvertala eller tvinga till att gifva sin tillåtelse till den kyrkliga vigselns häfvande, lät Napoleon ett utskott af biskopar, på hvilka han kunde lita, förklara vigseln ogiltig, när den icke skett i vittnens närvaro och icke heller inför kyrkoherden i den församling, det kejserliga hofvet tillhörde. Dessa grunder voro tillräckliga för kardinal Maury, som Napoleon, trots hans dåliga anseende, mot Pius VII:s vilja gjort till ärkebiskop i Paris, för att, oaktadt påfvens protester, förklara äfven Napoleons kyrkliga äktenskap upplöst. Samma dag som detta skedde, den 10 januari 1810, drog sig Joséphine tillbaka till Malmaison, och kejsaren var fri att ingå ett nytt äktenskap.
Redan i Erfurt hade Napoleon hört sig före hos zar Alexander, om icke en rysk storfurstinna skulle kunna bli hans gemål för den händelse han upplöste sitt äktenskap med kejsarinnan Joséphine, och zaren hade alldeles icke befunnits obenägen att i så fall låta en af sina systrar intaga den lediga platsen. Efter fredsslutet med Österrike 1809 hade Napoleon åter tänkt på en förbindelse med zar Alexander, och förhandlingar om ett äktenskap med en rysk storfurstinna hade åter öppnats. Medan dessa pågingo som bäst, lät österrikiska sändebudet i Paris, furst Schwartzenberg, Napoleons utrikesminister veta, att kejsar Frans skulle skattat sig lycklig, om han fått gifva Napoleon till maka en ärkehertiginna af huset Habsburg, hvilket vore mycket äldre än huset Romanov. Detta frambars till kejsaren, som smålog och genast bestämde sig för “österrikiskan”. Genom ett egendomligt sammanträffande lät samtidigt en fransk diplomat på genomresa i Wien under ett samtal med den österrikiske ministern Metternich samma tanke undfalla sig. Metternich omfattade med ifver förslaget och framställde det för sin härskare, som visserligen först ovilligt ryggade tillbaka för detsamma, men hans fintlige minister förstod att besegra hans betänkligheter, och kejsar Frans II gick slutligen in på att uppoffra sin dotter, ärkehertiginnan Marie Louise. Napoleon afbröt helt tvärt på ett föga hänsynsfullt sätt giftermålsförhandlingarna med Ryssland, och zaren, som dolde det sår hans stolthet lidit, önskade sin vän Napoleon och hans österrikiska brud mycken lycka. Sedan äktenskapskontraktet mellan de höga makarne uppsatts i enlighet med det kontrakt, som upprättats vid Marie Antoinettes förmälning, sändes fursten af Wagram, Berthier, till Wien för att såsom kejsarens ställföreträdare låta viga sig vid ärkehertiginnan. Den 19 mars bröt den nya kejsarinnan upp till Frankrike. I Braunau, på gränsen af Bayern, afskedade hon sina tyska hofdamer och lämnade, enligt ett gammalt bruk, alla sina österrikiska kläder för att ikläda sig dem, som kommit från Paris. I Paris skedde därefter den definitiva vigseln den 2 april 1810 i en af Louvrens stora salar, som förändrats till kapell, med en utomordentlig prakt — fem drottningar uppburo den nya kejsarinnans släp.
För öfrigt medförde dagens festligheter den lilla olägenheten, att de, som samvetsgrannt ville deltaga i dem alla, äfventyrade att icke erhålla någon middag. Hertigen af Pasquier omtalar sålunda, att presidenten för statsrådets inre afdelning förutsett detta och till afdelningens sessionssal i Tuilerierna beställt en ganska god middag för afdelningens samtlige ledamöter. Under middagen kom den österrikiske ministern, grefve von Metternich, att gå förbi salen i sällskap med flera medlemmar af sitt lands beskickning och blef inbjuden att deltaga i måltiden. Efter dess slut kom äfven ryska sändebudet, furst Kurakin, till salen. Återstoderna efter middagen voro visserligen föga presentabla, men hopsamlades emellertid, och den ryske ambassadören inbjöds. “Denna tämligen egendomliga scen”, säger Pasquier, "hade olyckligtvis en slående likhet med de båda diplomaters ömsesidiga ställning, hvilka efter hvarandra åtnjöto vår gästfrihet, en ställning, som blott alltför snart bekräftade storkanslern Cambacérès” farhågor, att Frankrike skulle om två år vara i krig med den suverän, ur hvars familj kejsaren icke hämtat sin gemål”.
Den nya kejsarinnan hade hela sina aderton års ungdomliga friskhet, var “skär och hvit”, något fyllig, men saknade hvarje initiativ, liksom nästan alla idéer. Sin kejserlige makes storhet förstod hon icke, men trög och liknöjd af naturen, fann hon sig utan svårighet i sin ställning. För sitt nya fäderneslands lycka eller olycka hyste hon icke minsta intresse, och efter Napoleons fall tröstade hon sig öfver förlusten af en kejsarkrona i sin hofmarskalks, grefve Neippergs, armar, liksom hon också glömde den son, som född den 20 mars 1811, afled i Wien den 22 juli 1832, förtärd af otillfredsställdt verksam- hetsbegär och ärelystnad, noga bevakad af sin morfader, kejsar Frans II, och hans statskansler, furst Metternich, samme Metternich, hvilken förebådat hans tillkomst, då han på kejsarinnans förmälningsdag under allmänt jubel drack en skål för “konungen af Rom”.
* * *
På Napoleons tillfrågan, hvad han tyckte om Paris, berättas konungen af Würtemberg, som befann sig som gäst i den franska hufvudstaden, hvilken han omsorgsfullt besett, ha svarat: “Jag finner den mycket bra för att vara en stad, som stormats af arkitekterna!” Svaret var i hög grad betecknande, ty hela staden belamrades i själfva verket af byggnadsmaterial, som användes till uppförande af de många monument och andra stora arbeten, som skulle utföras på befallning af kejsaren, hvilken gaf en kraftig impuls åt så väl arkitekturen som konstindustrien.
Till följd af omständigheternas makt hade arkitekturen under revolutionstiden helt och hållet offrats; endast den af Soufflot 1757 började Sainte Genévièves kyrka fullbordades under denna tid, men undandrogs sitt religiösa ändamål och måste under den stolta titeln af ett franskt “Pantheon” låna sig till att mottaga en Marats stoft. Med kejsarrikets upprättande började emellertid äfven arkitekturen åter uppblomstra. Genom de första uppgräfningarna i Herculanum och Pompeji hade man börjat bli något närmare bekant med antikens former, och endast en byggnadsstil, som återupplifvade dessa former, kunde anstå den nye Cæsar. Romersk måste för den skull konsten bli, romersk de offentliga byggnadernas arkitektur och monumentens stil, romersk dekoreringen af hus och hem och romerskt allt husgeråd. Återgången till ett årtusende gamla mönster måste naturligtvis föranleda många oegentligheter och anakronismer, men detta oaktadt kan man icke frånkänna hvad man vanligen kallar “empirestilen” allt erkännande eller förneka en viss imponerande storhet hos densamma.
En högt begåfvad arkitekt, som i tillämpningen af antikens former på samtidens arbeten ofta visade en fin och lycklig uppfattning och känsla för harmonien och i synnerhet utmärkte sig som fyndig och smakfull dekoratör, Percier, blef, jämte sin medarbetare Fontaine, den, som inspirerade tidens hela monumentala och dekorativa konst. Percier var son af en portvakt i Tuilerierna och föddes 1764. Lärjunge af arkitekten Peyre jeune erhöll han 1786 första priset för arkitektur och begaf sig till Rom för att studera antiken. Därstädes gjorde han bekantskap med Fontaine, som blef hans vän och medarbetare. Medan revolutionen rasade på Paris’ gator, hyrde sig de båda vännerna i förtröstan till bättre tider ett litet vindsrum, där de gjorde sina utkast till stora och små byggnadsverk, som en tredje person knappt såg, långt mindre tänkte på att utföra. Konstindustrien skulle emellertid bli deras räddning. En möbelsnickare beställde några skizzer till stolar af dem, och detta försök lyckades så väl, att den ena beställningen derefter aflöste den andra. Medan de nu ritade mönster till mattor, tapeter, bronser, smycken, takdekorationer o. s. v., lyckades de fästa regeringens uppmärksamhet på sig och erhålla uppdrag att utarbeta ett förslag till dekorering af konventets sessionssal i Tuilerierna. Förslaget kom emellertid aldrig till utförande, och först Napoleon kallade dem till sitt hof och utnämnde dem till sina hofarkitekter. På kejsarens befallning uppförde de 1806 triumfbågen på Place du Carrousel, till hvars modell de valde Septimius Severus’ triumfbåge på Forum romanum. För att förverkliga Napoleons plan att förena Louvren med Tuilerierna utarbetade de ett storartadt förslag, i hvilket största svårigheten låg i att på sådant sätt förbinda de båda byggnaderna, hvilka ej lågo i samma axel, att detta förhållande icke framträdde. De löste på ett lysande sätt denna uppgift, men först ett halft århundrade senare, 1852 till 1857, förverkligades denna idé, ehuru med väsentliga förändringar.
Samtidigt med triumfbågen på Place du Carrousel förordnade kejsaren 1806, att triumfbågen på “Place de l’Etoile” skulle uppföras till förhärligande af de franska vapnens segrar. Arkitekterna Raymond och Chalgrin erhöllo uppdraget att uppföra den nya triumfbågen och började också de därtill nödiga förarbetena, men först 1836 kunde arbetet fullbordas af Abel Blouet. Samma år, som arbetet på de båda triumfbågarne tog sin början, lades grunden till Vendômekolonnen, som uppfördes af arkitekterna Le Père och Gondonin till förhärligande af stora arméns fälttåg 1805. Liksom på Trajanuskolonnen i Rom, hvilken tjänat till förebild, ställdes Napoleons bild i en romersk imperators antika dräkt, modellerad af Chaudet, på dess topp. År 1814 nedtogs emellertid denna bild, men ersattes 1832 af en annan staty af Napoleon i den karaktäristiska lilla hatten och den traditionella grå rocken, modellerad af Seurre. Monumentets fullständiga förstöring 1814 hade hindrats af ryssarne, men hvad som icke lyckades vid detta tillfälle, upprepades med större framgång af socialisterna under kommunens dagar. Den 16 maj 1871 störtades segertecknet omkull, men kunde likväl redan 1875 återställas genom en omgjutning efter de gamla formarne, som tillvaratagits.
Ett växlande öde har äfven ett annat byggnadsverk från kejsardömets dagar haft. Den nuvarande Madeleinekyrkan började byggas under Ludvig XV:s sista regeringsår, men arbetet på densamma fortgick långsamt och hade knappt hunnit öfver grundvalarne, då revolutionen utbröt. Byggnaden låg som ruin, då Napolcon 1806 gaf befallning om att uppresa ett monument, som på sin framsida skulle bära inskriften: “L’Empereur Napoléon aux soldats de la grande armée.” I det inre skulle på gyllene taflor namnen på alla i fält stupade soldater antecknas, bildstoderna af marskalkar och generaler, de eröfrade fanorna, fälttecknen och troféerna skulle uppställas, och inskrifter och basreliefer, framställande arméns bragder, skulle smycka detta “temple de la gloire.” Af 127 täflande erhöll arkitekten de Beaumont första priset, men Napoleon öfverlämnade, detta oaktadt, arbetets utförande åt arkitekten Vignon, emedan denne bäst uppfattat kejsarens mening. “Jag vill ha ett tempel, men icke en kyrka”, förklarade Napoleon; “trä får icke användas, det skall bli ett monument, sådant som de, hvilka funnos i Athen, men som icke finnes något i Paris.” Pierre Vignon grep verket an med sådan fart, att cellans väggar och peristylens kolonner voro nästan fullbordade, då kejsaren föll. Den nya regeringen förändrade templet till en kristen kyrka. Den yttre formen förblef oförändrad, men i det inre måste vidtgående förändringar företagas, och Vignon arbetade på dessa till sin död, hvarpå Huvé i hans anda fullbordade kyrkan, som invigdes 1842. Ett motstycke till Madeleines fagad bildar förhollen till Palais législatif, som 1807 byggdes af arkitekten Poyet.
Bland byggnader, som särskildt betraktats såsom kännetecknande för första kejsardömet, må slutligen börsen nämnas, som 1808 kom i stället för ett 1790 upphäfdt kloster. Arkitekten Brogniart arbetade till sin död 1813 på denna byggnad, som sedermera fullbordades af Labarre 1827.
Liksom arkitekturen hade under revolutionsåren äfven den dekorativa konsten i inredning och möblering gått ansenligt tillbaka. Ingen hade förtroende till morgondagen, ingen tänkte på att bereda sig en hemtrefnad, om hvars njutande han icke ett ögonblick kunde vara säker; emigrationen hade aflägsnat de klasser, inom hvilka smak och lefnadsvett hade sina förnämsta representanter; redan en månad efter bastiljens stormning hade lyx- och konstindustriens verkstäder på en gång tillslutits, och de skickligaste arbetare befunno sig plötsligt utsatta för den grymmaste nöd. “Under de närmaste åren, då allt som tillhörde konstens småsaker: möbler, lyxartiklar, mattor, förhängen, bronser o. s. v. såldes till låga pris, plundrades också de gamla slotten och hotellen, och på borggårdarne brändes planschverk och förgyllningar, sidentapeter och guldbroderade väfnader, endast för att man ur askhögarne skulle kunna utdraga metallen”.
Det kom sedermera åter på Fontaines och Perciers lott att återuppväcka äfven denna konstart i grekisk och romersk stil. Deras dekorativa verksamhet har icke alltid bedömts med välvilja; särskildt yttrar sig Jacquemart i sin möbleringens historia med mycken stränghet om densamma och fördömer absolut den “falska och tillgjorda stil, som under påverkan af David under första kejsardömet skulle gå och gälla för grekisk konst.” Med de olika uppgifter, som tillföllo de båda arkitekterna att uppföra nybyggnader eller till- och ombygga Saint-Cloud, Tuilerierna, Louvren och andra slott, måste de emellertid öfverflytta de principer för stilen, hvilka de följt i det yttre, äfven på inredning och möblering för att åstadkomma full harmoni i sina skapelser. För dekoreringen af det inre blefvo åter Pompeji och Herculanum i många stycken deras mönster. Väggytorna delades af horisontala och uppstigande friser, paneler och pilastrar med antikt stiliserade ornament, eller smyckades af målningar efter pompejanska förebilder. I salar och salonger i slottens eller hotellens festvåningar smyckades väggarnes fält mellan infattningarna af olika slags marmor eller af rika väfnader i lifliga färger, af siden och sammet med rikt användande af guld. I enlighet härmed gjordes, allt efter rummens bestämmelse, taken raka eller hvälfda och pryddes med rika plastiska ornament, mestadels i ljusa skiftningar på färgad botten, eller ock fortsattes väggmålningarna i taket. “Hvitt eller ljusgrått, med rödt och guld som grundstämning, med sparsamt användande af azurblått och en karaktäristisk halmgul eller hvitgrön färgskiftning åstadkom ett intryck, som icke saknade en viss kylig stelhet, men likväl gaf en värdig och högtidlig prägel åt det hela”.
Perciers triumf var skapelsen af madame Récamiers hotell, där alla möbler, brönser, bokskåp, kandelabrar, ända ned till minsta stol enkom ritats och modellerats. Jacob, som var en finsnickare af första rangen, utförde sedan arbetet efter de lämnade modellerna. Resultatet var ett möblemang, som “bar tidens stämpel, men som alltid skall förbli bästa exemplet på den tidens smak, och hvars helhet erbjöd en allför sällsynt harmoni.”
Under den rådande smaken, som visserligen också stundom klumpigt öfverdrefs af dekoratörer och tecknare med mindre smak än Percier, framdrogos åter alla antikens rekvisita: trefoten, facklan, lejonramen, de bevingade lejon- och sfinxhufvudena, de mest olika vaser och kärlformier, pelare af alla slag, akantus-, karnis- och rundstafprydnader, flätade band, meandrar m. m. Som material användes, snart sagdt, allt, men bland de olika träslagen var mahogny med pålagda förgyllda bronser eller helt och hållet förgylldt trä förhärskande. Men äfven glas, kristall, emalj, lapis lazuli och oäkta stenar, pärlemor och metaller af alla slag användes jämte marmor. Bland tidens konsthandtverkare glänser i främsta rummet Jacob, som lämnade sin atelier vid rue Mêlé åt sina båda söner, hvilkas märke “Jacob frères” man ännu ofta träffar; efter 1804 förestod endast den äldre under namn af Jacob Desmalter den berönida verkstaden, från hvilken Fontainebleaus och Compiègnes slott bevara en rad framstående arbeten, hvilka mestadels äro utförda efter teckningar af Percier och Fontaine. Bland dessa arbeten märkas äfven ett juvelskåp, som tillhört kejsarinnan Marie Louise, med reliefer i drifven koppar, föreställande Venus Anadyomenes födelse efter Prud’hons skizzer, hvilket kostat en obetydlighet af 55,000 francs, äfvensom konungens af Rom vagga, likaledes prydd med reliefer efter Prud’hons utkast. Från Desmalters atelier härstammar äfven Napoleons säng i Fontainebleau af mahogny med ornament och reliefer i silfver efter teckningar af Denon, som var generaldirektör för muséerna.
En annan berömd konstsnickare var Biennais vid rue St. Honoré, som äfven utförde guldsmedsarbeten åt kejsarinnan Joséphine, tillverkade dekorationer till sablar och värjor, det kejserliga silfret och många andra dyrbarheter.
De summor, som under åren 1799 till 1815 utgåfvos för lyxmöbler, sidenväfnader, mattor, porsliner o. s. v., uppgå till många millioner. Napoleon hade för vana att årligen göra stora beställningar, och vid hans fall voro icke allenast samtliga slott så rikt nymöblerade, utan äfven den kejserliga husgerådskammaren så rikt försedd på allt sätt, att hans efterträdare icke behöfde tänka på komplettering af något slag. Ännu i dag bevarar också den tredje republikens “garde-meubles” en utsökt samling dyrbara praktmöbler från första kejsardömets tider.
I Europas öfriga länder fanns under det första franska kejsardömet egentligen hvarken arkitektur eller konsthandtverk. I Tyskland förbereddes emellertid under empiretiden skolorna i Berlin, München och Wien, hvilka sedermera vandrade sina egna vägar, men i sin början helt och hållet stodo under Napoleons allt betvingande inflytande. Icke ens i England, som dock ensamt af Europas stater kunnat hålla sig fritt från alla franska påverkningar, uppstod under Napoleon I:s regeringstid något enda stort byggnadsverk, som till stil och utförande förmådde uthärda kritiska blickar. Hvad de engelska arkitekterna skapade under vårt århundrades första decennium var alltför nyktert, stelt och obetydligt för att kunna mäta sig med de stolta praktbyggnaderna i den franska hufvudstaden.
*
I målarkonsten var under hela kejsartiden i Frankrike Davids skola förhärskande och tongifvande, och ännu långt efter Napoleons fall följde de ur denna utgångna konstnärerna den riktning, konsten erhållit i densamma. Davids skola arbetade ännu under intrycket af den skakning Frankrikes politiska och sociala förhållanden undergått genom den stora revolutionen, men dess konst är detta oaktadt ingalunda ett barn af revolutionen, som i det stora hela äfven på det nationella konstlifvet verkade långt mera negativt än skapande och hvars snabbt på hvarandra följande tilldragelser till hela sin art och beskaffenhet icke voro ägnade att uppmuntra de bildande konsterna.
Jacques Louis David (1758—1825) var visserligen en mästare af erkänd auktoritet under revolutionen, men redan flera år före dess utbrott hade hans konstnärliga väsendes egendomliga karaktär stadgat sig, och den prägel, den erhållit, undergick ingen anmärkningsvärd förändring, vare sig under skräckväldet, konsulatet eller kejsardömet. Få människor ha haft att glädja sig åt en sådan popularitet som David, få konstnärer ha varit i lika hög grad uppburna som grundläggaren af den stora skola, ur hvilken nittonde århundradets franska konst utgått, och detta, fastän hans konst hade lika liten rot i folklifvet som på sin tid Poussins. Händelserna och hans egen förmåga att finna sig till rätta med dem ha gjort David stor. Under Ludvig XVI:s tid sysselsatt för hofvets räkning, grundlade han redan under denna monarks regering sitt rykte och upptog den klassiska riktning inom konsten, för hvilken hans lärare Vien redan banat väg. Romersk stränghet: en “Brutus, som dömer sina egna söner till döden,” de “tre Horatierna, som svärja att dö för sitt fosterland”, var det ämne, han förhärligade, och då sedermera revolutionens ström genombröt alla dammar, förmådde denna konstriktning hålla David, som öfvergått i de fanatiska demokraternas läger, uppe och till och med göra honom till den envåldshärskare inom konsten, hvilken konsulatet fann i honom.
Äfven på David utöfvade Napoleon sin vanliga tjuskraft, och icke ens den 18 brumaire förmådde afkyla mästarens beundran. Då en af hans lärjungar underrättade honom om statskuppen, sade han blott: “Jag har alltid trott, att vi icke äro tillräckligt dygdiga för att vara republikaner,” och detta var hela det liktal, som han bestod den fordom så högt prisade friheten. Bonaparte, som fann, att färgernas konst kunde vara honom till nytta, frågade David hvad han för tillfället målade. ”Leonidas före slaget vid Thermopyle!” var svaret. “Det är illa,” återtog Bonaparte, “ni kunde göra något bättre än måla besegrade.” David förstod vinken, och hans nästa verk blef Frankrikes hjälte, detta berömda porträtt af Bonaparte, på hvilket han på en hvit häst med flygande mantel spränger uppför St. Bernard.
Då hederslegionen instiftades, blef David en af de förste, som hugnades med denna orden, och kejsaren, som gjorde honom till sin hofmålare, gaf honom i uppdrag att måla kröningsceremonien i Notre Dame äfvensom örnarnes utdelande på Marsfältet. David arbetade under fyra års tid på den förstnämnda af dessa taflor och ställde Napoleons tålamod på ett svårt prof. Först 1809 var målningen färdig. Napoleon, som genast infann sig med sitt hof för att taga mästerverket i skärskådande, betraktade det länge och sade slutligen: “Bra, mycket bra, David! Ni har fullkomligt uppfattat min tanke!” Med dessa ord gick han ett par steg mot David, lyfte något på hatten och sade med hög röst: “David, jag hälsar er!”
Eftervärlden har varit sträng mot David och förnekar honom den instinktiva skaparekraft, som sätter en konstnär i stånd att åstadkomma något verkligt stort. “Hans fantasi arbetade med möda och behöfde understödjas af reflexionen och den omedelbara åskådningen för att han skulle lyckas göra ett skickligt utkast. Hans eget inre lämnade honom icke stor vinst, och man kunde vara frestad antaga, att då han så nära anslöt sig till antiken, efter hvilken många af hans figurer äro rätt och slätt kopierade, hade detta i många fall icke annan betydelse än att under klassicitetens sken dölja den egna uppfinningsgåfvans torftighet.”
För året 1810 hade Napoleon förordnat, att alla vetenskapliga, litterära och artistiska verk, som sett dagen sedan 1800, skulle framläggas till högtidlig pristäflan och att franska institutet skulle bedöma de olika arbetenas värde äfvensom att skaparen af det bästa i hvarje slag skulle erhålla en nationalbelöning. David hade till denna pristäflan inlämnat en stor tafla, föreställande “Sabinskorna,” om hvilken hela Paris länge talat, och om hvilken sades, att flera af den kejserliga hufvudstadens vackraste och elegantaste damer erbjudit sig som modeller. David erfor emellertid den missräkningen, att hans tafla endast omtalades med beröm, medan priset tillerkändes en annan tafla, föreställande “Scen från en öfversvämning” af Girodet.
Anne Louis Girodet de Rancy-Trioson (1767-1824) tillhörde Davids mest begåfvade lärjungar, hos hvilken redan “en friare anda började röra sig och den bildande fantasien upptog andra ämnen än sådana, som stodo i ett nära sammanhang med statsväsendet.” Girodet eftersträfvade sålunda det sällsamma, hemlighetsfulla och måste betraktas såsom en förelöpare till den senare romantiska skolan. Han försökte sig också på att gifva form och gestalt åt de töckniga bilderna ur Ossians dunkla sagovärld och bringa dessa skapelser i förbindelse med tidshistorien, ett försök som endast hamnade i en alldeles orimlig komposition. Bättre lyckades han däremot med “Attalas begrafning,” med ämnet hämtadt ur Chateaubriands novell, en tafla, i hvilken Girodet "så fullt och rent återgaf en stämning af stilla, outsägligt vemod, att denna bilds mollackord länge efterklingar hos åskådaren.”
Francois Gérard (1770-1837) följde strängare än Girodet sin lärare Davids mönster. Sin förnämsta ryktbarhet förvärfvade han emellertid såsom porträttmålare, i hvilken genre han åstadkom för sin tid utmärkta skapelser. Han anlitades också mycket af hela den förnäma världen, och de af honom målade porträtten i kroppsstorlek betalades med 10,000 och 12,000 francs, utan att han därvid gjorde någon skillnad, om konungar eller enskilda personer beställde dem. Gérard var född i Rom af en italiensk moder och måste bekämpa många svårigheter, innan han förmådde göra sig gällande. Utan den hängifna vänskap, som ägnades honom af hans medlärjunge hos David, Jean Baptiste Isabey (1767-1855), skulle han måhända länge nog ha förblifvit obemärkt. Isabey förmådde honom nämligen att måla den berömda bild, som föreställer den blinde Belisarius, hvilken på sin arm bär sin döde ledsven, en tafla, som jämte porträttet af Isabey och dennes lilla dotter med ens skapade Gérards rykte. Napoleon gjorde honom till baron, och Ludvig den XVIII utnämde honom till förste hofmålare.
Den yngste ur Davids äldsta krets af lärjungar var Jean Antoine Gros (1771—1835), hos hvilken hans lärares idealism försvunnit så när som på knappt märkbara spår. Gros vände sig nämligen allt mer till verkligheten, hvars företeelser han sökte förena med den smak för det hjältelika och värdiga, som han förvärfvat i Davids skola. Man måste också erkänna, att detta lyckades honom i sällsynt grad, såsom hans målningar: ”De pestsmittade i Jaffa” och “Slaget vid Eylau,” visa; och "så länge den franska nationens upphöjda ställning varade, så länge var Gros också nationens största målare.” Men då den kejserliga hjälten alltmera trädde tillbaka för despoten och nationens politiska lif förföll till den simplaste hvardaglighet med Bourbonernas återkomst, då utsinade äfven hos Gros den lefvande åder af poesi, som befruktade hans fantasi. Hans tid var förbi, och han förmådde icke finna sig i den likgiltighet, för att icke säga motvilja, hvilken en yngre generation visade hans ålders verk. Hans upphöjelse till baron kunde icke trösta honom öfver dessa motgångar, och full af harm öfver den förmenta oförrätt en frimodig kritik tillfogade honom gjorde han själf ända på sitt lf.
Påverkad af David, men likväl oberoende och utan att helt och hållet fördunklas af honom, arbetade Jean Baptiste Regnault (1754—1829), som efterlämnade en framstående lärjunge, den elegiske eller fastmer patetiske Pierre Narcisse Guérin (1774—1832).
Alldeles opåverkad af sin tidsålders smak gick Davids samtida Pierre Prud’hon (1760—1823) sin väg såsom den ende representanten för den koloristiska principen bland den klassiska plasticitetens många anhängare. “Prud'hon föraktade emellertid ingalunda antiken; äfven han öfvade sitt öga på dess bilder, och för honom bestod så väl målarens som bildhuggarens förnämsta uppgift i att återgifva den nakna kroppens skönhet. Men med, formens fulländning ansåg han för den skull icke, att målarkonsten hunnit sitt mål. Först då färgen åter mildrat och upplöst konturernas stränga linjer, då den sköna kroppen i fyllig mjukhet lät åna det varma pulserande lifvet, då det rum, som omgaf honom, vidgades och fördjupades i ljusets och halfdunklets spel, först då ansåg han, att målaren stode vid målet för sin verksamhet.”
Prud’hon lyckades icke under sin lifstid i någon högre grad vinna sina landsmäns uppmärksamhet. Fattig och större delen af sin lefnad kämpande mot vidriga omständigheter, som verkade hämmande på hans konst, väckte han först 1808 uppseende med en allegori: “Brottet, som förföljes af hämnden och rättvisan.” Han blef nu medlem af institutet och riddare af hederslegionen och utsågs till lärare i teckning åt kejsarinnan Marie Louise. Den höga eleven började emellertid vanligen undervisningstimmen med orden: “Ah, hvad jag är sömnig, monsieur Prud’hon!” “Sof då, ers majestät,” var lärarens svar, och medan kejsarinnan gäspade och sof, gick Prud’hon i sin hofdräkt fram och tillbaka i rummet med händerna på ryggen. Under hans sista år hade en af hans elever, en mademoiselle Meyer, blifvit honom en kär väninna, som ombesörjde hans hushåll. Olyckan fogade emellertid, att hon plötsligt blef sinnessjuk. Plågad af den föreställningen, att hennes förhållande till Prud’hon vanärade henne i världens ögon, smög hon sig en dag, medan mästaren arbetade i sin atelier, in i hans sängkammare och skar halsen af sig med hans rakknif. Detta dödsfall grep djupt Prud’hon, som efter detsamma undvek sällskap och ständigt vallfärdade till Père Lachaise, där han utsåg en hviloplats bredvid sin oförgätliga väninnas sida. Knappt två år efter hennes död afled han själf af sorg.
Om de bildhuggare och skulptörer, hvilkas verksamhet faller inom konsulatets och kejsardömets tid skref Guizot med anledning af 1810 års salong: “Våra modärna bildhuggare tyckas framför allt vinnlägga sig om att öfverdrifva de vackra formerna; alltför osäkra på sin mejsels tjuskraft för att förläna marmorn en enkel, otvungen och liflig skönhet, tro de sig kunna ersätta denna genom att öfverdrifva skönheten, sådan denna föreskrifves af reglerna; sålunda göra de ögonlocken längre, pannans och näsans linjer rakare, afståndet mellan näsan och munnen kortare och smickra sig måhända med att på detta sätt ha skapat vackra hufvuden.” Föreställningen om en opersonlig och abstrakt skönhet, den lära, som fordrade, att artistens alla ansträngningar ginge ut på att söka förverkliga den ideala” eller “heroiska” typen, härskade också öfver bildhuggerikonsten, med ett sällsamt tyranni, och de samtida bildhuggarne, som fått sin utdaning i enlighet med dessa läror, säger André Michel, “Frankrike den mest fadda, tillgjorda, kyliga och minst nationella skulpturskola, som landet någonsin haft.” Begåfning saknades hvarken hos Chaudet eller hos Cartelier eller Lemot eller Bosio (1768—1845), men däremot brusto de alla i skapande ursprunglighet. Den originellaste uppfinningen och det saftigaste utföringssättet anträffas under denna tid måhända hos några provinsskulptörer som Chinard, död 1813, från Lyonnais, utmärkt porträttbildhuggare, af hvars hand Nationalmuseum i Stockholm äger ett par porträttbyster, Giraud från Provence och Dupety från Bordeaux.
För att träffa mästaren på skulpturens område under denna period, måste man vända sig till Italien, där Antonio Canova (1757—1822) med antikens mönster till föredöme började pånyttföda en konst, som under Berninis inflytande sjunkit till sin lägsta ståndpunkt, skapa om perukstilens afgudabeläten och i deras ställe frambringa ett ädlare släkte af behagfullt besjälade bilder, visserligen “inga Olympens gudar, men nära besläktade med de odödliga.”
.jpg)
CHATEAUBRIAND.
Efter porträtt af Girodet-Trioson.
Canova var son till en vanlig stenhuggare i den lilla byn Possagno, och då han efter sin faders död blef en börda för sin moder, öfvertog hans morfader, arbetare liksom hans fader, men skicklig i att utföra geometriska ritningar, omsorgen att uppfostra honom till stenhuggare. Den smak och skicklighet den unge Antonio utvecklade vid utförande af marmorprydnader, hvilkas mönster han ofta förbättrade, väckte en venetiansk ädlings uppmärksamhet, och denne drog därefter försorg för Canovas vidare utbildning, som öfverlämnades åt en bildhuggare vid namn Bernardi, vanligen känd under namnet Toretto. Hos denne “måste han arbeta som en slaf,” och det kom merendels på hans lott att göra den första tillhuggningen af de statyer eller grupper, hvilka skulle utföras, enär, såsom Toretto förklarade, han kände hemligheten att “genast sätta mejseln på skinnet till den i stenen dolda figuren” ; slutligen fick han också göra efterputsningen och nödiga korrekturer. Kort efter Torettos död började Canova sitt första själfständiga arbete, som dock visade så stora brister, att han var nära att förlora modet. Han bemannade sig emellertid snart och började oförtrutet under påverkan af Michel Angelos skulpturer systematiskt bedrifva anatomiska och mimiska förstudier för bildhuggarekonsten. Resultatet häraf var “knoppen af Canovas genius,” gruppen “Dädalus och Ikarus,” som väckte stort uppseende och med ens gjorde hans namn bekant i hela Italien. Vid tjugutre års ålder kom han nu till Rom, där den grekiska antika skulpturen fängslade hans
.jpg)
MOSKAU FÖRE BRANDEN.
Efter ett kopparstick af C. G. Hammer från år 1807.
uppmärksamhet och inspirerade honom till hans “Theseus såsom Minotaurus’ besegrare,” hvarmed han öfverraskade Roms konstvärld.
Canovas rykte var härmed stadgadt, och under den öfriga delen af sin konstnärsbana skapade han icke mindre än 176 fullbordade arbeten, bland hvilka finnas tolf grupper och 53 statyer. Till hans mest fulländade skapelser höra gruppen “Amor och Psyche,” i Louvrens museum, “Hebe,” i Münchens glyptotek, “Theseus såsom centaurdödare,” gruppen “Mars och Venus,” gruppen “De tre gracierna.” Hans ädlaste skapelse torde väl vara den grafvård han förfärdigade på beställning från Venedig för att resas öfver Titians hviloplats, men som sedermera utfördes för att pryda ärkehertiginnan Maria Kristinas graf i Wien och hvaraf en reproduktion tjänar som minnesvård åt honom själf i kyrkan dei Frari i Venedig.
._XIX_century.jpg){kind=link}
Canova sade om sitt lif, att hans bildverk voro de enda tecknen till hans borgerliga tillvaro. Han lefde, ogift, mycket tillbakadraget och lämnade endast två gånger Rom på någon längre tid för att besöka Wien, Paris och London. Han öfverhopades med utmärkelser af alla slag; påfven inskref med egen hand konstnärens namn i den gyllene boken på Capitolium och förlänade honom titeln af marchese di Ischia jämte en ansenlig pension. Då Canova afled i Venedig, hade hans stjärna redan börjat undanskymmas af strålglansen från Thorvaldsens rykte. Själf betraktade han sin yngre medtäflare utan minsta skymt af afund och framhöll eftertryckligt den stora begåfning, som utmärkte "Jasons” skapare, il giovanone danese, "den unge dansken.”
*
För litteraturen och författarne var Napoleons herravälde ingalunda gynnande. Napoleon betraktade alltid med misstänksamma blickar allt, som höjde sig öfver medelmåttans eller den rena utilitetens nivå, liksom hvarje själfständig karaktär, hvarje yttring af frihetskänsla eller motsägelse; och öfver ett författareskap, som för hans despotiska ande tycktes förråda en skymt af tankens eller ordets oberoende, utöfvades också den strängaste censur.
De namn, som ännu i likhet med Delilles och Joseph Chéniers pryda konsulatets år, tillhöra författare, som kvarstå från en förgången tid. Delille lyckades för öfrigt aldrig förvärfva Napoleons ynnest. Såsom förste konsul ansåg han sig visserligen böra aflägga ett besök hos den fräjdade skalden, men det intryck han gjorde på denne och själf erhöll af Delille var icke fördelaktigt. “Delille jollrar själfullhet,” sade Napoleon, och den gamle skalden fann, att Bonapartes konversation “luktade krutrök.”
Med sin smidiga och blomstrande vältalighet blef Fontanes det napoleonska herraväldets gynnade loftalare i senaten och lagstiftande kåren och täckte med sina väl svarfvade talesätt på ett ganska utmärkt sätt den fullständiga innehållslösheten hos kejsardömets officiella författareskap, liksom han äfven spelade rollen af ett slags litterär polisprefekt och slutligen af Napoleon gjordes till stormästare för universitetet. Till den krets, som bildade sig kring Fontanes, kring kritikern och estetikern Joubert, kring Portalis, som varit Napoleons rättskunniga biträde vid konkordatets affattande, och kring några damer, i synnerhet madame Récamier, sällade sig vicomte de Chateaubriand, som gjorde stor lycka med sina båda berättelser “Atala” och “René” samt sitt större arbete “Génie du Christianisme,” i hvilka han förde den under revolutionstiden tillbakasatta kristendomens talan, men en kristendoms, som han helt och hållet öfverflyttade på det skönas område, i det han gjorde religionen till föremål för estetisk njutning och i legender, hänförande bilder och fromma drömmar skapade ett slags katolsk filosofi, hvilken vände sig till skönhetssinnet och fantasien. “Den glänsande stilen, landskapsmålningarna, de veka tonerna hos en bildrik poetisk prosa och det fulländade framställningssättet väckte icke mindre bifall och beundran än den religiösa tonen och det kristliga innehållet, som så väl motsvarade den rådande stämningen vid den tid, då konkordatets afslutande med glad rörelse återförde alla fromma sinnen till religionens oförgätna känslor och bruk.”
Efter hertigens af Enghien död bröt Chateaubriand med Napoleon och slöt sig till de gamla förnäma kretsar i Faubourg Saint Germain, som icke låtit vinna sig för kejsardömet; ja, han vågande till och med i den mycket spridda tidskriften Mercure de France uppträda mot Napoleons despotism. “Då under förnedringens tystnad,” skref han sålunda därstädes, “man endast hör slafvens kedja och angifvarens stämma ljuda, då allt darrar inför tyrannen och det är lika farligt att ådraga sig hans ynnest som att förtjäna hans onåd, synes det vara historieskrifvarens uppgift att hämnas folken. Förgäfves njuter Nero af sin framgång; Tacitus är redan född i hans rike; han uppväxer okänd vid Germanicus’ aska, och den rättrådiga försynen har redan åt ett obemärkt barn utlämnat världshärskarens ära.” Denna förstuckna kritik af kejsarens regering medförde genast, att Mercure de France indrogs, och tidningarnas antal, som under konsulatet varit fjorton, inskränktes numer till blott fyra.
Napoleons hat till det oberoende snillet drabbade emellertid tyngst en kvinna, som för sin själfständighet fick röna de småaktigaste förföljelser från hans sida.
Anne Louise Germaine de Staël, den berömde Neckers dotter, född 1766, död 1817 och gift med svenska sändebudet i Paris, baron Staël von Holstein, var onekligen det kejserliga Frankrikes mest betydande litterära personlighet. Genom snille, bildning och umgängesgåfvor hade hon förstått skapa sig en framstående ställning i den franska hufvudstadens högre kretsar och utöfvade ett icke obetydligt inflytande på alla dem, som samlades i hennes salong. Armfelt, som 1802 gjorde hennes bekantskap, skrifver om henne: “Hon är bra ful; hennes konversation är behaglig och uddig; men ljudet af hennes röst och det konstlade i hennes uttryckssätt göra ett obehagligt och motbjudande intryck. Hos henne såg man folk af alla slag och klasser: ambassadörer, emigranter af rang, personer, som nu bekläda ämbeten, lärde, jurister, jakobiner. Jag trodde mig ett ögonblick vara på en Vauxhall eller i ett politiskt naturaliekabinett.” Politiken lidelsefullt hängifven, fann hon sitt ideal i den af Montesquieu så högt beprisade konstitutionella rättsstaten, och detta bragte henne redan tidigt i opposition mot förste konsuln, som förvisade henne från Paris. Från hennes fäderneärfda gods Coppet i närheten af Génève dref hennes oroliga ande henne tidtals ut på resor till Italien, Tyskland, Ryssland, Sverige, och frukter af dessa utflykter voro hennes romaner “Delphine” och “Corinne,” men framför allt hennes bok om “Tyskland,” resultat af en längre tids vistelse i Weimar och Berlin och af umgänget med där bosatte tyska författare. I denna bok berömde hon "den rikedom på idéer, som förstått att bevara jämte den enskildes tankefrihet och den idealistiska filosofi, visade sig i det tyska folkets diktning och vetenskap, det religiösa sinne, som det förstått att bevara jämte den enskildes tankefrihet och den idealistiska filosof, som satt en damm mot hennes landsmäns materialistiska riktning. I motsats till den franska akademiens lagstiftande myndighet och språket behärskande tyranni, prisade hon den tyska andens tillförsikt och själfbehärskning, som var sin egen lag och regel och med all frihet i diktningen icke ledt till en ‘smakens anarki, utan till konstens idealbegrepp och till den rikaste mångfald af dess alster?’ ”
Denna lofsång öfver det underkufvade och föraktade Tyskland var mer än Napoleon kunde tillåta. Madame de Staël hade visserligen erhållit tillstånd att för korrekturens genomseende närma sig Paris till ett afstånd af 40 lieues, men då boken utlämnades i bokhandeln, gaf kejsaren sitt lydiga redskap Savary befallning att lägga beslag på hela upplagan, 10,000 exemplar, som förstördes, medan bokhandlaren erhöll en ersättning af 20 napoleond’orer. Samtidigt fick madame de Staël befallning att utlämna sitt manuskript och inom tjugufyra timmar aflägsna sig ur Frankrike. I det bref, Savary af denna anledning sände henne, hette det: “Ni skall icke söka orsaken till denna befallning i den tystnad, ni iakttagit om kejsaren i ert senaste arbete; det skulle vara ett misstag; han kunde icke finna någon plats i det, som vore honom värdig. Men er förvisning är en naturlig följd af den bana, ni ständigt följt under de senare åren. Det har förekommit mig, som om luften i detta land icke passade er, och vi äro lyckligtvis ännu icke reducerade till att nödgas söka förebilder i de folkslag, som ni beundrar. Ert senaste verk är icke franskt.”
Madame de Staël återvände till Coppet, hvarifrån hon icke fick aflägsna sig längre än 4 lieues. Men där var hon också drottning. Dansken Oehlenschläger, som 1808 besökte henne på hennes egendom, säger: “Jag har aldrig känt ett fruntimmer med så mycket snille som hon, men därför har hon också något manligt i sitt väsen. Vacker var hon icke, men hennes briljanta bruna ögon hade dock något tilldragande, och den kvinnliga förmågan att vinna, med finhet behärska och i umgänget förena män af de mest olikartade karaktärer ägde hon i hög grad. Besinnar man dessutom, att hon var utomordentligt rik, gästfri och nästan hvarje dag gaf präktiga gästabud, så undrar bestämdt ingen på; att hon som en drottning eller fée drog männen till sig i sitt förtrollade slott. Man skulle nästan tro, att det var för att beteckna detta herradöme, som hon alltid satt och lekte med en liten löfkvist i handen under måltiderna. Hvarje dag måste betjänten lägga en dylik kvist bredvid hennes tallrik, ty den var henne lika oumbärlig som sked, knif och gaffel.”
Men om Napoleon också kunde kränka och förfölja madame de Staël, kände han trots allt likväl med grämelse behofvet att vinna den snillrika kvinnan. Tjänstaktiga andar närmade sig henne och läto förstå, att en, om än aldrig så liten, förändring i åsikter eller öfvertygelse skulle förskaffa henne, som så djupt saknade sitt Paris, att hon vid Génèvesjöns stränder kunde utbrista: “Huru mycket vackrare är ändå icke rännstenen vid rue du Bac!” tillstånd att återvända till Frankrike, och då hon i bestämdare form uppmanades att skrifva “blott ett enda litet ord om konungen af Rom, så skulle alla hufvudstäder öppna sig för henne,” svarade hon endast: “Jag önskar honom en god amma!”
På Coppet utbröto ofta häftiga uppträden mellan den snillrika madame de Staöl och hennes båda beundrare, A. W. Schlegel “med sitt mulna onda ansikte och sin tyska tyngd” och Benjamin Constant. Äfven denne sistnämnde tillhör det kejserliga Frankrikes förnämsta litterära förmågor. Redan som medlem af tribunatet hade han genom sitt uppträdande i en riktning, som förrådde en viss benägenhet att häfda denna institutions själfständighet gent emot Napoleon, ådragit sig dennes misshag. Benjamin Constant de Rebecque (1767—1830) omfattade för öfrigt, liksom hans snillrika gynnarinna, det konstitutionella statsskickets idé, såsom hvars förkämpe och försvarare han uppträdde. Af hans hand föreligger äfven en berömd novell, “Adolphe,” som kan sägas börja raden af århundradets romaner, hvilka befatta sig med den psykologiska analysen. Utpräglad skeptiker, plägade han säga, att “han icke trodde någon sanning vara fullständig, så länge man icke i densamma upptagit dess motsats,” och hans hela lefnad var också, så att säga, en illustration till denna sats. Hans obeständighet och vacklande ådrog honom binamnet l’inconstant; mot Napoleon uppträdde han med en häftighet, som efter dennes återkomst från Elba gaf hans anslutning till de hundra dagarnes kejsardöme en prägel af förräderi mot Bourbonerna, och då han sedermera underrättades om att den böneskrift, hvilken han ställt till Ludvig XVIII, förmått konungen att åter taga honom till nåder och öfvertygat konungen om hans trohet, utbrast han: “Det tror jag det; den hade nära på öfvertygat mig själf!”
*
Det adertonde århundradets senare del hade varit musikens gyllene tidsålder; den hade frambragt tonkonstens klassiska mästare och slutligen vid århundradets slut genom Mozart, Haydn och Beethoven bragt den till största höjd. Mozarts allt omfattande genius hade, från den enkla visan till operan, från sonaten och kvartetten till symfonien, i sin skapande kraft med fulla händer öst ur lifvets brokiga mångfald och, såsom en makt af Guds nåde, befiriat tonernaus värld ur de fjättrar, i hvilka föregående tiders stela och afmätta konvenans lagt henne. På samma gång han försonat individens inre lif med de yttre omständigheterna, hade han äfven häfdat dennes rätt mot hans omgifning, och såsom kärlekens tolk hade han i sina operor, “Figaros bröllop,” “Don Juan,” “Trollflöjten,” firat dess makt i alla dess former från dess första, halft omedvetna rörelser hos en “Cherubin” till dess allt förhärjande, allt nedslående, dämoniska raseri hos en “Don Juan” och dess luttrade, människovänliga och mest högsinnade yttringar hos en “Sarastro.” I sitt “Requiem” hade han gifvit ett innerligt uttryck åt de religiösa känslor, som katolicismen, i hvilken han uppfostrats, väckt i hans själ, och i sina symfonier hade han slutligen förenat den härligaste jämvikt af reflexion, känsla, konstnärlighet och naturlig kraft. Hos Mozart förenas och fulländas hela det adertonde århundradets alla musikaliska sträfvande och företecknas de riktningar, som efter honom skulle vidare fullföljas i det nittonde århundradet.
Mozart afled redan 1791. Fastän Haydn var född 1732, falla emellertid ett par af hans förnämsta kompositioner inom det nittonde århundradets början.
Joseph Haydn, som dog 1809, är skapare af den nyare kvartett- och symfonistilen. Han sammanfattade och utvidgade hvad hans föregångare öfverlämnat åt honom, och genom att framför allt förläna den symfoniska kompositionen form och innehåll förädlade och fördjupade han denna gren af tonkonsten. Haydn var i ordets fulla bemärkelse tondiktare för folket, ur hvars led han själf utgått. Punktlig och ordningsälskande, iakttog han alltid noga de konventionella skrankor, tidsförhållandena uppställt. Redan tidigt på morgonen visade han sig i fullständig toalett, så att han endast behöfde taga hatt och käpp för att gå ut. Så ofta han förehade en större komposition, tog han fram sina bästa kläder och klädde sig fin och prydlig, ty endast då förmådde han skrifva. Med största noggrannhet genomsåg han hvarje afton sina hushållsräkningar, och det genomhederliga, praktiskt förståndiga drag, som utmärker fordna tiders konstnärer, framträder i hela hans väsen. Stilla och anspråkslös i sitt yttre uppträdande, hade Haydn “umgåtts med kejsare och konungar och många stora herrar, men på förtrolig fot ville han icke lefva med sådana personer, utan höll sig hellre till folk af sin egen klass,” i detta fall raka motsatsen till Beethoven, som, då han en gång i Carlsbad promenerade med Goethe, väntade, att det Österrikiska hofvet skulle hälsa på honom, och begaf sig in “midt i tätaste hopen,” medan Goethe vördnadsfullt förblef stående afsides.
.jpg)
.jpg){kind=link}
Haydns musikaliska bildning hade sin utgångspunkt i det rent praktiska, ja rent af handtverksmässiga. Lärjunge hos en stadsmusikant, lärde han sig nödtorftigt spela alla instrument. Yttre anledningar förmådde honom at börja komponera, och sin enda undervisning däruti erhöll han af sin egen begåfning, som honom själf nästan omedvetet lärde honom att alltjämt uttala sig djupare i allt större fulländning. I yttre måtto påverkades han af Mozart, och först efter dennes uppträdande gaf han sina bästa och största alster; till sitt inre väsen förblef Haydn sig emellertid alltid lik, “samma glada, barnsligt naiva natur, för hvilken jordisk smärtas afgrunder äro nästan dolda; för honom finnes knappast lifvets negativa sida; skalkaktigt undviker han kamp och strid, men är en mästare i det ystra skämtet och de glada infallen.”
Med Beethoven, hvars verksamhet företrädesvis tillhör nittonde århundradet, öppnar sig en ny inre värld, som uppbygges oberoende af och bredvid den yttre världen, en andens värld, som sträcker sig långt utöfver den bestående; ett inre oändligt djup öppnar sig, i hvilket han finner den uteslutande sanningen.
Ludvig van Beethoven föddes den 16 December 1770 i Bonn, där han växte upp i små förhållanden och erhöll sin första musikaliska undervisning, till dess han sändes till Wien för att vidare utbilda sig under Haydns ledning. Denna undervisning lände emellertid till ingen nytta; lärare och lärjunge passade alltför litet för hvarandra, och Beethoven tog dessutom i hemlighet lektioner i kontrapunkt hos Johann Schenk (1753—1836), kompositör af operan “Bybarberaren.” En inflytelserik bekantskap, som Beethoven gjorde i Wien, var furst Lichnowsky, hvilken utfäste ett årligt underhåll af 600 floriner åt honom, så länge han icke hade fast anställning. Men framför allt intresserade sig furstinnan Lichnowski, hvilken utfäste ett årligt underhåll af 600 floriner åt honom, så länge gjorde, vackert, konstnärligt, originellt och älskvärdt och tog för den skull alltid hans försvar hos den stränge fursten. Den unge mästarens själfständiga, oberoende natur, som ofta våldsamt genombröt alla skrankor, förde till mångahanda konflikter, hvilka störde hans konstnärliga verksamhet och hos honom framkallade en dyster stämning, som gjorde hans verksamhet afbräck. Först på hösten 1802 kunde han sålunda förverkliga sin tanke att fira tidens hjälte, Napoleon, med ett större instrumentalverk. Detta gaf anledning till Beethovens berömda “Sinfonia eroica,” och det för förste konsulns räkning vackert renskrifna manuskriptet skulle just afsändas till Paris, då underrättelsen inträffade, att Napoleon låtit kröna sig till kejsare. Beethoven, som till sin politiska öfvertygelse var republikan, slet vid denna nyhet under en ström af förbannelser sönder titelbladet och kastade symfonien på golfvet, där den länge fick ligga. Slutligen utgafs den under sin bekanta titel. Med “Fidelio,” den enda opera Beethoven skrifvit, hade han ingen framgång, då den första gången uppfördes på “Theater an der Wien” inför en åhörarekrets, som till största delen bestod af franska soldater. Beethovens materiella ställning förbättrades allt mera genom betydliga honorar och dyrbara skänker, hvilka dock merendels frånstulos honom. Det fasta underhåll af 4,000 floriner om året, som skulle komma honom till godo, om han stannade i Österrike, och som skulle utbetalas af ärkehertig Rudolph, furst Kinsky och furst Lobkowitz, sammansmälte däremot redan 1811 till en femtedel och äfven denna lilla rest försvann snart. Af sin döfhet förmåddes han att allt mera draga sig tillbaka inom sig själf, och slutligen vann hans benågenhet för ensamheten och att försänka sig i själfplågande smärta öfverhanden. De sorger, som en brorson, hvilken han omfattat med hela innerligheten af sin kärlekstörstande natur, beredde honom, äfvensom den glömska, i hvilken Rossinis uppgående sol för någon tid försänkte honom, bidrogo äfven till att göra den store mästarens senare lefnadsår, under hvilka han komponerade sin underbara stora mässa och sin märkvärdiga nionde symfoni, till de sorgligaste af hela hans lefnad. Den 26 mars 1827 afled han under ett fruktansvärdt åskväder.
Beethoven äger icke den behagliga tillfredsställelse med tillvaron, som utmärker Haydn och Mozart, med ett ord, samma glada lefnadslust; han framstår som en stormande, af de väldigaste lidelser upprörd natur, uppfylld af det djupaste allvar, som en personlighet med det rikaste, mäktigaste innehåll, men som, helt och hållet hänvisad till sig själf, undandrager sig det omedelbara lifvet för att stiga ned i sitt eget inres djup. “Beethoven är öfvervägande karaktär, trots all vekhet och finhet, alla växlingar i den konstnärliga stämningen, en fast utpräglad, järnhård karaktär, som i ensidig subjektivitet ställer sitt inre ideal mot verkligheten. Ömsom ‘himmelshögt jullande’, ömsom ‘bedröfvad till döds’, än hängifven åt den grymmaste förtviflan, än åt motsatsernas humoristiska växling, visar han oss det ideala och det burleska, djupaste sorg och lidelsefull, omåttlig uppsluppenhet, men stundom äfven idealisk fröjd, som svingar sig högt öfver världen och dess strider”.
Vid århundradets början hade Italiens gamla opera seria med sina konventionella och stereotypa former öfverlefvat sig själf; dess yngre syster den komiska operan, opera buffa, som arbetade med underhållande lustspelsämnen, visade sig däremot lifskraftigare; genom Mozart föryngrades och förnyades den förra och erhöll den senare ett högre uppsving.
Den af Mozart angifna riktningen fullföljdes därvid framför allt i Frankrike, där under det nittonde århundradets första tiotal flera äldre kompositörer af framstående begåfning ännu verkade. Grétry, Dalayrac och Isouard voro ännu under kejsardömet på modet, och af deras: operor ha några, exempelvis “Richard Lejonhjärta” och “Joconde”, länge bibehållit sig på de europeiska operornas repertoar. Betydelsefullare är emellertid på detta område François Adrien Boieldieu (1773—1834), den fantasi- och uppfinningsrike skaparen af “Kalifen i Bagdad”, “Johan af Paris” och i synnerhet “Hvita frun”, ett klassiskt alster af den gamla franska operan, i hvilket han förenade det komiska med det romantiska elementet. Jämte honom förtjänar Mehul nämnas, hvilken, utom några numer förgätna komiska operor, i “Josef i Egypten,” med ämne hämtadt ur gamla testamentet, genom ädel klassisk stil och enkel dramatisk sanning ännu i dag förmår fjättra åhörarens uppmärksamhet.
Då de förenämnda båda tonsättarne ännu till utgångspunkt togo äldre franska och italienska mönster, mottogo däremot vid århundradets skede Cherubini och Spontini sina viktigaste intryck från de stora tyska tonsättarne Mozarts och Glucks verk och utvecklade den stora heroiska operan, för hvilken kejsartiden lämnade en lämplig bakgrund. Cherubini (1760—1842) var direktör för Paris’ konservatorium och blef efter Bourbonernas återkomst kunglig kapellmästare. Hans “Vattendragare,” som första gången uppfördes 1800 och sedan gjorde sin rund kring Europa, är ännu i dag omtyckt, likaså hans ouvertyrer och kyrkomusik, hvaremot hans mästerverk “Medea,” som uppfylles af sann antik storhet, hemfallit åt glömskan. Spontini gjorde åter lycka med “Vestalen”, som 1807 utmärktes såsom det mest betydande verk på sin tid med det af Napoleon stiftade priset. Spontini representerade framför allt det napoleonska kejsardömets glans med dess stela och tunga ståt. Med Spontini fullbordades den heroiska operans öfvergång till den stora historiska dekorations- och utstyrseloperan. Efter Napoleons fall kallades Spontini till Berlin, där han till sin död 1851 komponerade flera operor, ehuru ingen enda af hans senare arbeten går upp mot hans redan nämnda “Vestalen” och hans 1809 komponerade stora opera “Ferdinand Cortez,” gifven i Stockholm såsom galaföreställning vid aftäckandet af Carl XIV Johans staty den 26 november 1854.
* * *
Vid slutet af det adertonde århundradet hade en särdeles liflig verksamhet på de geografiska upptäckternas fält varit rådande. Jordklotets utforskande hade befordrats i synnerhet i Söderhafvet, i Afrika och i Asien, och en lång rad af expeditioner, företagna af ryssar, fransmän och engelsmän, hade med framgång arbetat på att utvidga kunskaperna om jordytans utseende, lands och hafs fördelning och den närmare bestämningen af de upptäckta trakternas läge. Det arf, som adertonde århundradet därmed lemnade det nittonde, har det senare värdigt förvaltat och med nit och ifver fullföljt de banor, dess föregångare antydt. Så väl världshafven som världsdelarne ha under det nittonde århundradet genomforskats af en talrik skara vetenskapligt bildade forskare, som ägnat sin verksamhet åt att fastställa jordytans topografiska utseende, mäta bergens höjder och världshafvens djup, bestämma floders och sjöars längd och omfattning samt hafsströmmarnes riktning och hastighet och i sammanhang härmed allt grundligare undersöka djur- och växtrikets alster, äfvensom människosläktets olika folk och stammar, deras seder, bruk, religiösa och samhälliga förhållanden, och slutligen efterforska jordklotets geologiska daning, till civilisationens fromma uppspana dess mineralogiska skatter och därmed befordra den mest storartade utveckling, världen sett, af de kunskaper om naturen och världsalltet, till hvilka föregående århundradens forskare lagt grunden.
Under de första åren af det nittonde århundradet, 1803—1806, fullbordades Krusensterns och Langsdorffs värdsomsegling, anmärkningsvärd såväl därför, att den var den första ryska världsomseglingen som ock för dess utomordentligt lyckliga förlopp, enär den icke förlorade en enda man, och för sina viktiga resultat, hvilka riktade vår kännedom om Söderhafvet med flera nya upptäckter äfvensom vår kunskap om Japan, med hvilket land den ryska expeditionen gjorde ett misslyckadt försök att knyta förbindelser. Som en bemärkelsedag i de geografiska forskningarna annaler måste man emellertid beteckna den 15 november 1802, då engelsmannen Matthew Flinders med sitt fartyg “Investigator” en gång för alla fastställde det faktum, att Australien var en odelad kontinent, som dädanefter intog sin obestridda plats bland de fem världsdelarne. Hans efterföljare Philipp Parker King, likaledes engelsman, öppnade därefter under en fyraårig resa 1817—1821 den allt sedan Cooks tid så fruktade inre vägen till Torressundet och företog noggranna undersökningar af den australiska kusten, hvilka sedermera 1837—1842 fullbordades af Wickham och Stokes om bord på “Beagle".
Sedan redan Cook på sin andra resa kringseglat södra polkretsen och på 71° 10′ sydlig bredd stött på en oöfverskådlig ismur, som tvang honom att återvända, och fastställt, att sydpolens region öfvervägande omgafs af haf; dröjde det 45 år, innan, på zar Alexander I:s befallning, en rysk sjöfarande vid namn von Bellingshausen öfverskred de gränser, som Cook dragit för närmandet intill sydpolen. Under vintern 1819—1820 begaf sig von Bellingshausen på sin färd och fann det höga “Alexanders land”, det första sydpolarlandet. Sedermera genomsvärmade säl- och hvalfiskfångare det antarktiska hafvet på höga breddgrader och vederlade därmed Cooks påstående, att ingenting därstädes funnes att få.
Sökandet efter den magnetiska sydpolen, hvars läge den utmärkte tyske matematikern och fysikern Gauss bestämt på grund af sina beräkningar, föranledde nya expeditioner, under hvilka Dumont d’Urville (1790—1842) den 19 januari 1840 fann den 1000—1400 m. höga kust, åt hvilken han gaf namnet Adélielandet, och den amerikanske kaptenen Wilkes samma år upptäckte land på ställen kring sydpolen, som hans föregångare ännu icke funnit. De förnämsta expeditionerna företogos likväl af engelsmännen, hvilka under befäl af James Clark Ross (1800—1862), sin tids mest erfarne polarfarare, 1839 utsände fartygen “Erebus” och “Terror”, och denne djärfve sjöman upptäckte, sedan han banat sig väg genom en bred ström af drifis, den 11 januari 1841 land på 71° 13′ sydl. bredd och kort därefter de båda ståtliga sydpolsvulkanerna “Mount Erebus” och “Mount Terror”, af hvilka den förstnämnda utsände rök och lågor. Ross lyckades framtränga ända till 78° 10′ sydlig bredd, dit ingen före och ännu ingen efter honom kommit, och belönades för sin djärfhet med upptäckten af Victoria-land. Visserligen lyckades han lika litet som Dumont d’Urville och Wilkes att finna den magnetiska sydpolen, men han närmade sig densamma likväl på ett afstånd af omkring 250 kilometer och kunde fastställa, att den måste befinna sig i det inre af Victoria-land. Med hans resor, hans magnetiska bestämningar och djupmätningar, uppgifter om lufttrycket och för öfrigt lika rika som märkvärdiga iakttagelser af isförhållandena och det organiska lifvet i sydpolarhafvets djup kan man säga, att våra kunskaper om den antarktiska naturen tagit sin början och att de ännu till stor del hvila på hvad han utforskat och meddelat.
Utforskandet af norra Amerikas västkust, som i förra århundradet ifrigt bedrefs af Cook och andra engelsmän äfvensom af spanska sjöfarande, återupptogs först 1816 af ryssen Kotzebue, som anställde sina undersökningar i samband med de försök, hvilka gjordes för att finna en nordvästlig genomfart norr om Amerika från Atlantiska till Stilla hafvet, försök, hvilka, sedan de en längre tid hvilat, med förnyad ifver upptogos på föranstaltande af den engelska geografen John Barrow. År 1818 afsändes John Ross, farbroder till James Clark Ross, med skeppen “Isabella” och “Alexander” för att genom Davissundet söka en västlig väg, men utan framgång. Följande år framträngde William Edward Parry den 4 september till mer än halfva vägen mellan Davis’ och Beringsundet och förvärfvade åt sig och besättningarna på sina fartyg “Hecla” och “Gripe” den belöning af 5000 pund sterling, parlamentet utfäst, men äfven han kunde lika litet på denna resa som under någon af sina följande färder framtränga genom den labyrint af sund och öar, som åt norr afslutar den amerikanska världsdelen.
År 1829 anträdde John Ross åter en ny färd, denna gång af en rik brännvinsbrännare vid namn Felix Booth utrustad med en hjulångare, hvars maskin emellertid visade sig oduglig och som den 1 juni 1832 måste öfvergifvas, hvarefter besättningen under stora besvärligheter och umbäranden i två båtar sökte sig väg tillbaka längs kusten af Boothia Felix och omsider den 15 augusti 1833 kom till Lancastersundet, där den elfva dagar senare upptogs af fartyget “Isabella”, som af en lycklig tillfällighet förts till Baffins Bay. Under denna resa fann James Clark Ross, som åtföljde sin farbroder, den 31 juni 1831 den norra magnetiska polen på en flack öde strand, hvars enformighet icke upplifvades af minsta höjning, något som dock icke hindrade en företagsam panoramaägare att för den nyfikna mängden i London visa den magnetiska polen, liksom om denna kunde vara föremål för framställning i en målning. Denna John Ross’ resa för att finna nordvästpassagen var den sista, som företogs, innan sir John Franklins och hans efterspanares forskningar togo sin början.
Men äfven på den amerikanska världsdelens fastland skulle de forskningar, som i slutet af adertonde århundradet företagits af Samuel Hearne och Alexander Mackenzie i norra Amerikas nordligaste delar och ledt till betydelsefulla upptäckter, fullföljas med ifver och framgång. Icke nöjda med att till sjös söka den nordvästra genomfarten till Stilla hafvet, afsände nämligen engelsmännen ytterligare andra expeditioner, som öfver fastlandet skulle utforska, om en sådan genomfart funnes eller icke.
Samma år som Edward Parry gick till segels på sin första arktiska forskningsresa, bröt dåvarande kaptenen i engelska flottan, John Franklin, i sällskap med botanikern, d:r Richardson, och midshipsmännen George Back och Robert Hood, den 22 maj 1819 upp från England för att utför den af Mackenzie upptäckta Coppermineloden söka utforska den amerikanska nordkusten öster om denna flod och finna väg till Hudsonviken. Den 22 augusti 1821, således nära tre år efter sitt uppbrott, måste Franklin och hans följeslagare emellertid vid Kap Turnagain tänka på att återvända från de af dimmor höljda och af drifis uppfyllda kustfarvattnen. Den 25 augusti lämnade de sina båtar i Bathurstviken och anträdde återfärden öfver land, utan munförråd och för sin lifnäring hänvisade till jaktens byte och ätbara lafvar. Men endast hälften af expeditionens medlemmar återsåg Fort Enterprise, hvarifrån den utgått; de öfriga, och bland dem Hood, hade på vägen dukat under för köld och hunger.
Franklin förlorade dock icke modet. Redan 1825 bröt han i februari å nyo upp, äfven denna gång ledsagad af Richardson och Back, för att fortsättta sitt utforskande af den amerikanska ishafskusten. Den 3 juli 1826 uppnådde expeditionens båtar Mackenzieflodens delta, och härifrån anträdde Franklin själf jämte Back sin färd väster ut, medan Richardson åt öster skulle undersöka kusten till Copperminefloden. Franklins mening var att framtränga till Iskap, men den 18 augusti måste han vända om på halfva vägen, hvaremot Richardson och Kendall, som med sina båtar hade större framgång, fullständigt utforskade kusten till Copperminefloden och upptäckte Wollaston Land.
De luckor Franklin måst lämna utfylldes emellertid snart af två af Hudsonbaysällskapets tjänstemän, de om det nordligaste Amerikas utforskande högt förtjänte Dease och Simpson. Redan 1837 utforskade de kuststräckan väster ut ända till nordöstra Amerikas nordligaste udde Point Barrow. Men äfven John Ross’ långa frånvaro, enär han tillbragte icke mindre än fyra år i den arktiska isen, föranledde, att man i England utrustade en expedition för att uppsöka och undsätta honom. George Back, som 1833 drog ut för att öfver land söka inhämta några upplysningar om hans öde, fann honom visserligen icke, men upptäckte i stället stora Fiskfloden och då han i sin båt färdades utför denna, uppnådde han hafvet något öster om Kap Felix, den västligaste punkt, till hvilken James Clark Ross lyckats framtränga. Af drifved, som han fann i Fiskflodens mynningsvik, drog han den slutsatsen, att denna icke kunde vara särdeles djupt inskuren, enär veden endast kunnat ditföras af en västlig strömning från Mackenziefloden, hvarför också kusten utan längre framskjutande halföar måste fortsätta till Beringsundet. Denna förmodan bekräftades också 1838 och 1839 af Dease och Simpson, hvilka på sina vandringar längs kusten framträngde till ett afstånd af blott 123 geografiska mil från Kap Felix, där Ross till minne uppfört ett stenkummel. Redan nu kunde det anses bevisadt, att en nordvästlig genomfart funnes, med andra ord att Grönland icke sammanhängde med det amerikanska fastlandet.
I jämförelse med försöken att finna nordvästpassagen träder forskningen på öfriga arktiska områden under århundradets fyra första årtionden i skuggan. Flera försök gjordes likväl att från hafvet mellan Norge och Grönland framtränga till nordpolen, och redan 1806 uppnådde den berömde hvalfiskfångaren Scoresby norr om Spetsbergen en bredd af 81° 30′. Tolf år senare framträngde Buchan och Franklin ännu litet längre åt norr, men först 1827 lyckades det för den outtröttlige Parry att med släde uppnå 82° 45′, en breddgrad, till hvilken ingen före honom framträngt, och som först under århundradets senare del skulle öfverskridas.
Allt sedan 1798 uppehöll sig i Paris en man, hvars namn snart med vördnad och beundran skulle omtalas af två världsdelar; denne man var Alexander von Humboldt, född den 14 september 1769 i Berlin, död därsammastädes den 6 maj 1859.
Grundligt hemmastadd på naturforskningens alla områden, har han riktat den med många viktiga bidrag och utbildat en hel rad nya vetenskapsgrenar, men häri ligger ändå icke hans mest framstående betydelse. Denna ligger fastmer däri, att han uppfattade naturen som ett helt och betraktade lifvet på jorden och i hela världsalltet som ett stort, af samma eviga, oföränderliga lagar beroende konstverk; — konstverk äfven i detta ords estetiska bemärkelse. “Om han också icke var en nyskapare af vetenskaper som Newton, icke en upptäckare af nya sanningar som Lavoisier, ingen grundläggare af nya system som Linné och Cuvier, så förenade han i stället i sin ande liksom i en brännpunkt det eviga ljusets spridda strålar och samlade kunskapens strömmar och källor, i det han, liksom hafvet, hundrafaldt återgaf hvad han från alla sidor mottagit.” Så framstår Humboldt icke allenast såsom en oöfverträflig naturskildare, utan äfven, enligt astronomen Bruhns ord, såsom “alla tiders störste naturforskare”.
Georg Forsters skildringar hade hos den unge Humboldt tändt en liflig önskan att skåda de tropiska länderna, men det hopp han i Paris hyste att få sluta sig till expeditionen till Egypten eller följa med på den världsomsegling, som skulle sättas i verket under Baudin, gick icke i fullbordan. Förbindelser, som han knöt i Frankrike, förde honom emellertid jämte deltagaren i hans ära, botanikern Aimé Bonpland, till Madrid, där de i mars 1799 af hofvet utverkade den synnerliga ynnesten att få genomvandra de spanska generalkapitanaten I Nya Världen, ja till och med från Acapulco begifva sig till Filipinerna, från hvilka de öfver Persiska viken tänkte fullborda sin resa kring jorden.
Den 16 juli 1799 satte Humboldt vid Cumana foten på Amerikas jord, och den 6 mars 1800 anträdde han jämte Bonpland sin minnesvärda vandring öfver Venezueläs Illanos eller grässtepper till San Fernando de Apure, hvarifrån de i en pirog den 4 april uppnådde Orinoco, besökte Atures’ och Maypures’ skummande vattenfall och den 10 maj kommo till Cassiquiare, denna sällsamma biflod, som förbinder Orinoco med Amazonas. Återvägen förde dem genom de jordätande otomakernas område öfver Angostura till Barcelona vid Caribiska hafvet. Efter en utflykt till Cuba landade de båda reskamraterna i Cartagena och färdades härifrån uppför Magdalenafloden till Santa Fé de Bogotá för att därefter vandra öfver Quinditús bergskam till Quito, dit de anlände den 6 januari 1802. Den 22 och 23 juni bestego de båda vännerna Chimborazo och uppnådde en höjd af 5810 meter. I slutet af mars 1803 landsteg Humboldt i Acapulco i Mexico, som genomströfvades, hvarefter han på hemresan stannade två månader i Havanna. Då han i augusti 1804 slutligen åter landsteg i Bordeaux, medförde han rika skatter af naturalster af alla slag och en mängd iakttagelser, höjdmätningar, klimatiska observationer och anteckningar angående de genomströfvade ländernas politiska, etnografiska och ekonomiska förhållanden. Detta material bearbetade han därefter i sin beskrifning öfver Nya Spanien på ett öfverlägset sätt och i en anda, som gifvit hans århundrade dess riktning. “I allt sökte han nämligen efter jämförelsepunkter,” säger Peschel, “ty det enskildas betydelse inses först genom dess ställning till det hela”.
Omedelbart efter sin återkomst från sin stora amerikanska resa började Humboldt utarbeta de mästerliga naturskildringar, hvilka år 1807 utgåfvos och om hvilka han i sitt förord bland annat säger: “Tvekande öfverlämnar jag åt allmänheten en rad arbeten, som uppstått under åskådningen af stora naturföremål, på oceanen, i Orinocos skogar, på Venezuelas stepper, i den peruanska öknen och i de mexikanska bergen. Öfverblick af naturen i stort, bevis på krafternas samverkan, förnyelse af den njutning, den omedelbara anblicken af de tropiska länderna förunnar hvarje kännande människa, äro de mål jag eftersträfvat. Öfverallt har jag hänvisat till det eviga inflytande, som den fysiska naturen utöfvar på mänsklighetens moraliska stämning och på hennes öden. Dessa blad äro företrädesvis tillägnade betryckta sinnen. Den, som räddat sig ur det stormiga lefnadssvallet, följer mig gärna i skogarnes snår, på de oöfverskådliga stepperna och på Andeskedjornas höga kammar.”
Humboldt påvisade äfven, att människosläktets utvecklingsgång varit en lokait betingad naturföreteelse. “Huru helt annorlunda,” säger han, “skulle icke vår jords temperaturtillstånd och med detta vegetationens, åkerbrukets och det mänskliga samhällets tillstånd vara, om den nya kontinentens hufvudaxel haft samma riktning som den gamla världens; om Andeskedjan, i stället för att höja sig i meridianens riktning, uppstigit från öster till väster; om söder om Europa icke funnes ett värmeutstrålande tropiskt land (Afrika); om Medelhafvet, som en gång sammanhängde med Kaspiska och Röda hafvet och blifvit ett så väsentligt befordringsmedel för folkens civilisation, icke funnes till, om dess botten upplyfts i jämnhöjd med den lombardiska och kyrenaiska slätten!” Som en verkan af Högasiens plastiska gestalt låter han oss veta, att alla krigs- och eröfringståg, alla handelsvägar, alla stråkvägar, som vandrats af pilgrimer och hedningaapostlar, aldrig ledt från Indien till norden, utan alltid från Sibirien, från Öster till väster eller tvärtom. “Snötäckta högfjällsmassor hindra samfärdseln, men en lycklig omväxling af låga afsöndrande berglänkar och lågländer, sådana västra och södra Europa erbjuder, mångfaldigar de meteorologiska förloppen och växtalstren, så att på angränsande trakter af jorden behof vakna, hvilkas tillfredsställande framrkallar en upplifvande samfärdsel.” I Europa är 45:te breddgraden det ställe, där vinodlingen griper öfver på olivens och orangearternas område. “Ingenstädes på jorden följa från norr till söder växtrikets alster med större snabbhet på hvarandra. Men en betydande olikhet i angränsande länders alster upplifvar handeln och ökar de åkerbruksidkande folkens industri.” En annan Humboldts iakttagelse är, att Europas kamlinje träffas vinkelrätt af Adriatiska och Röda hafvets dalar. “Denna fåra,” säger han, “har utöfvat ett mäktigt inflytande på Europas handelsförbindelser med Asien och nordvästra Afrika, liksom äfven på civilisationens gång på Medelhafvets fordom lyckligare stränder.”
“För Humboldt,” säger Peschel, “fanns intet högt och intet lågt; de magnetiska jordströmmarne betydde för honom lika mycket som de högsta sanningar om den mänskliga civilisationens förut bestämda gång. Carl Ritter (1779—1859) däremot, som länge tvekat i valet mellan historia och geografi, fattade blott den enda uppgiften att utforska den lokala naturens ingripande i folkens öden. Han ville tyda det förflutna liksom det tillkommande ur vår planets stela anlete och ur dess naturkrafters lagar.” Ett samtal med Humboldt skulle plötsligt sprida klarhet öfver Carl Ritters lefnadsuppgift.
Redan vid sitt andra ungdomsarbete hade han gjort sig underrättad om hafsströmningar, vindar, bergs och slätters, floddalars och de fysiska klimatens fördelning och noggrannare följt växternas, hafsdjurens, landdjurens utbredning och folkens vandringar, och allestädes hade han funnit “samma lagar, samma impulser för den yttre flyttningen, det första nybygget, det första åkerbruket, den första skeppsfarten. För den skull har hvarje högt bergpass, som erbjöd en väg, hvarje vattenfall, under hvilket det första nybygget anlades, hvarje udde, vid hvilken den första kolonien uppstod, hvarje ebb och flod, som gaf en första anledning till skeppsfart, sin historiska betydelse.” År 1817 utgaf han sitt stora, tyvärr ofulländade arbete “Die Erdkunde im Verhältniss zur Geschichte des Menschen,” “jordkunskapen i förhållande till människans historia.”
Före Carl Richter hade ingen vågat beteckna världsdelarne såsom “jordens stora individer,” liksom om “hon besjälades af hjälprika eller oblidkeliga makter, som ålade hennes bebyggare ett historiskt öde,” såsom Ritter på ett så öfvertygande sätt visat om Afrika, medan däremot “Europa med sin smärta och prydliga gestalt, sina vidt kringgripande lemmar och djupt inträngande vattenådror framstår såsom ett högre organiseradt rum på jorden och såsom en sinnrikt anlagd utvecklingsplats för det mänskliga samhället.” Ritter delade med Strabo, på sin tid vittne till en öfverväldigande kultur, den åsikten, att i samma mån civilisationen stärkes, mildras också naturens tvång. “Den högsta förklaringen af människans samhälle har dock aldrig låtit fjättra sig vid ett visst rum på jorden, utan ständigt och rastlöst gått från flod till flod och från strand till strand. Icke heller vi kunna afvända, att hon ilar ifrån oss. Då Amerika upptäcktes,” utropar Ritter, “blef den europeiska västern orient.”
Detta siareord har Ritter ännu eftertryckligare betonat i en af sina sista skrifter, i det han betecknat Amerika, “den oceaniska världsdelen,” med sina landets inre för kultur och civilisation öppnande floder, såsom den skådeplats, på hvilken människosläktet går sin största mognad till mötes, och prisat Mexico såsom den mest gynnade trakt på jorden till följd af dess läge mellan två oceaner och den lefvande naturens mångfald på dess höjdafsatser.
Först som husläkare och sedan som holländsk militärläkare, fick Hinrich Liechtenstein (född i Hamburg 1780) tillfälle att 1803 göra en resa till Kaplandet, därifrån han 1803 vandrade till Orangefloden samt på två vägar inträngde i Kafferlandet. Han valde Humboldt till sin förebild i de beskrifningar, han sedermera gjorde af sina resor i södra Afrika och i synnerhet af den stora, 3,000 fot högt belägna Karroosteppen; beskrifningar, som tillhöra naturskildringarnas mästerstycken, liksom han äfven i hög grad bidrog till kännedomen om det sydafrikanska djurlifvet och de sydafrikanska folkstammarne.
Midt under Preussens oroligaste tid, 1806, infaller den berömda resa, som företogs af Leopold von Buch (1774—1853) och som förde denne frejdade naturforskare genom Norge, Sverige och Lappland. Om frukterna af denna resa, motsvarande L. von Buchs hufvudsakligaste studier, företrädesvis voro af mineralogisk och geologisk natur, blefvo de dock icke utan betydelse äfven för geografi, etnografi och statistik. “L. von Buch hänförde alla sina iakttagelser till mänsklighetens väl och ve, och iakttog för den skull med lifligt deltagande, huru den mänskliga kraften i höga norden brottas mot klimatets hårdhet ; sålunda visar han oss exempelvis, att lapparnes nomadiska väsen oföränderligen är bundet vid renlafvens utbredningslagar.”
Med året 1806 ledo de geografiska forskningarna eljes ett ansenligt afbräck. Europas folk hade helt andra saker att tänka på, och endast Ryssland och England, som hade minst att lida af Napoleons krigiska politik, befordrade egentligen ännu kännedomen om jordklotets yta genom större expeditioner till främmande världsdelar, om också, alla hinder till trots, en eller annan enstaka forskare drog fram sin ensliga stig. De från Ryssland utsända expeditionerna ha i synnerhet bidragit till att utforska nordöstra Asien, Sibirien och den asiatiska världsdelens norra kuststräcka längs Ishafvet.
Den för geografiska forskningar nitälskande ryske statskansleren Rumjantsof sände 1805 grefve Golovkin med en hel stab af lärde, till hvilka den tyske forskaren Julius von Klaproth hörde, till Kina på en beskickning, som hade till uppdrag att reglera Rysslands handelsförbindelser med detta land. Till följd af ceremoniella svårigheter måste beskickningen emellertid återvända vid Kinas gräns, men blef däremot så mycket mera vinstgifvande för kännedomen om ryska Asien. Omedelbart efter de napoleonska krigens slut lät grefve Rumjantsof på sin bekostnad utrusta ryska krigsskeppet “Rurik,” som under befäl af Otto von Kotzebue (1787—1846) den 30 juli 1815 utgick på sin redan omtalade expedition. Ombord på “Rurik” befann sig som vetenskaplig iakttagare Adelbert von Chamisso (1781—1838), hvilken gjorde denna resa berömd genom sina glänsande skildringar af Söderhafvets öar, af hafvets lysande, af en isflöts vid Kotzebuesundet, af de malajiska stammarnes vandringar och af korallöarnas byggnad. Till de sibiriska öarna hade redan 1809—1811 en tjänsteman från Irkutsk vid namn Hedenström företagit en resa, och 1823 utforskade löjtnant von Anjou nordvästra Sibirien och Lenas nedre lopp, medan åter Ferdinand von Wrangel 1821—1823 gjorde sina betydelsefulla färder till Asiens och Namtschatkas nordkust.
Först 1828 infaller emellertid den expedition, som den berömde norska naturforskaren Hansteen från Christiania (1784—1873), författare till “Undersökningar om jordmagnetismen,” företog på norska stortingets bekostnad för att uppsöka den andra magnetiska nordpolen, som han oriktigtvis ansåg ligga i Sibirien. Han åtföljdes af norrmannen Due, och till dem båda slöt sig dendå endast tjuguettärige Adolf Erman från Berlin (1806-1877). Efter ett besök i den kinesiska gränsstaden Kiachta, skilde sig Erman från Hansteen och Due och vandrade ensam åt öster till Ochotsk och Kamtschatka på en resa, som räckte 916 dagar och blef af största betydelse för bestämmande af de magnetiska kurvorna, ehuru han icke fann någon magnetisk pol, äfvensom för astronomiska och matematiska höjd- och ortbestämningar. Näst Humboldt är Erman den resande, hvars iakttagelser sträckt sig öfver de flesta grenar af naturvetenskaperna. Hans resebeskrifning, som efter aderton år endast fortskridit till tredje bandet, har förblifvit ofullbordad, men i stället utgaf han sin dagbok, hvilken dock icke innehåller någon naturskildring, enär han antog, att af de särskilda uppgifterna i hans större vetenskapliga arbete ett helt skulle uppstå, “liksom af ett mussivarbete, om endast färgen hos hvarje särskildt stift vore den riktiga.”
År 1829 infaller äfven den resa Alexander von Humboldt på föranledande af ryske ministern, grefve Cancrin, företog i sällskap med zoologen Ehrenberg och mineralogen Gustaf Rose och som förde honom och hans följeslagare öfver Ural, Tobolsk, Barnaul till Dsungariet, en resa som gaf Humboldt tillfälle att skrifva sitt andra storartade verk öfver “Centralasiens fysiska geografi.”
Humboldt hade på sin resa haft tillfälle att beriktiga åtskilliga äldre föreställningar om öknen Gobi, men en närmare kännedom om denna öken vanns dock först genom Georg Fuss’ och botanikern von Bunges resa 1830. Föremål för F. Goebels forskningar skulle åter 1834 bli saltstepperna mellan Ural och Wolga, hvarest en krigisk höfding, för det underhåll ryska regeringen gaf honom, byggt ett slott i steppen och “undfägnade den resande med stomjölk och chateau margaux.” År 1837 anträdde Karl von Baer en botanisk resa genom norra Ryssland ända till Karahafvet och Novaja Semlja, och A. G. Schrenk utforskade samojedernas land eller den s. k. “tundran.” Slutligen anträdde A. Th. von Middendorff 1842 i sällskap med dansken Thor Branth sin resa genom norra Ryssland till Taimyrlandet, begaf sig 1844 öfver Jakutsk till Udskoj Ostrog, hvarifrån han besökte Schantaröarna i Ochotska hafvet, och vandrade därpå öfver Stanovoibergen till Schilkas sammanflöde med Argun. De rika skatter af iakttagelser han medförde vid sin återkomst till Petersburg den 1 april 1845 ha bearbetats af en hel rad lärde och äro af oskattbart värde för kännedomen om Sibirien och det nordligaste Asien.
De geografiska forskningar, hvilka utgingo från England under århundradets förra del, valde till sitt arbetsfält företrädesvis Afrika, och i synnerhet skulle de komma att vända sig om utforskandet af Nigerfloden, ett problem, som den förtjänstfulle skotske fältskären Mungo Park, född 1771, efterlämnat såsom arf, sedan han genom drunkning omkommit 1806 på den resa han året förut anträdt till Afrikas inre på uppdrag af African Association.
Detta sällskap utsände 1809 schweizaren Johan Ludwig Burchardt till Levanten för att därifrån söka följa den väg, som tysken Fredrik Hornemann 1800 beträdde för att sedermera aldrig afhöras, och öfver Fezzan söka framtränga till det af sång och saga utsmyckade Timbuktu samt fastställa Nigerns öfre lopp. Burchardt började förberedelserna till sin resa med att under en tvåårig vistelse i Syrien lära sig det arabiska språket, och då tillfället till resans anträdande lät vänta på sig, använde han tiden till att göra en utflykt till Nubien 1812 och till att två år senare, förklädd till pilgrim, företaga en färd till Mecka. Efter sju års väntan, som han användt så väl, erbjöd sig slutligen det efterlängtade tillfället, men just då karavanen från Fezzan anlände till Kairo, bortrycktes den 17 oktober 1817 den förtjänstfulle forskaren af döden. Den expedition, som den engelska regeringen 1816 utrustade för att dels till lands under Peddie, dels till sjös under kapten Tuckey utforska Niger, misslyckades alldeles, men Tuckey seglade dock några hundra kilometer uppför Kongo, i hvilken flod man trodde sig se Nigers nedre lopp.
Icke förrän år 1830 skulle emellertid Nigerproblemet lösas. Under åren 1822—1824 hade Clapperton, Denham och Oudrey med Tripolis till utgångspunkt företagit sin epokgörande resa till Sudan, vandrat tvärs öfver Sahara och för första gången skådat den af de gamla arabiska geograferna så mycket omtalade sjön Tsad. Clapperton hade därpå genomvandrat de muhammedanska rikena i mellersta Sudan till Sokoto, och Denham framträngde ända till 10 gr. sydlig bredd, men frågan om Nigerns lopp kvarstod fortfarande oafgjord. År 1825 bröt emellertid Clapperton, åtföljd af sin trogna tjänare Richard Lander, åter upp till det inre af Sudan, denna gång från Benin, och uppnådde för första gången Niger från söder. Han följde nu flodens lopp ett ansenligt stycke, men såg sig nödsakad att vända om och dog den 13 april 1827 på vägen. Hans ansträngningar hade emellertid icke varit fåfänga, ty Lander förde lyckligt hans papper till Europa och fullbordade därpå, tillsammans med sin broder John, sin herres verk, i det han på den resa, de båda bröderna företogo 1830 till 1831 på den engelska regeringens bekostnad, genom en besvärlig båtfärd från Bussang till Benin lärde känna Nigers nedre lopp och mynning. Det skulle emellertid ännu dröja länge, innan Nigers öfre lopp likaledes utforskades och framför allt innan man kunde öfvertyga sig om, att sjön Tsad icke kunde uppnås vattenvägen på Niger.
Den eftersträfvade vägen till Timbuktu skulle däremot slutligen finnas af en fransman vid namn René Caillié, hvilken den 28 april 1828 anlände till den märkvärdiga staden, sedan dessförinnan den engelska majoren Laing visserligen 1826 lyckats ankomma dit med karavanen från Tripolis, men blifvit mördad. Caillié fördes på sin färd, som var förknippad med otroliga mödor, från Kakondy i Sierra Leone öfver Bambarra vid öfre Niger och därpå utför denna flod till Timbuktu, hvarifrån han med karavanen till Marocko drog genom hela öknen, öfversteg de höga Atlasbergen och vid Tanger åter uppnådde kusten.
Vid African Associations namn knyter sig äfven en annan uppgift, som betecknat en ny æra i Afrikaforskningarnas historia, nämligen de forskningar i nordöstra Afrika, hvilka förberedde uppdagandet af Nilens källor. Forntidens geografer läto den gamla kulturbringande floden uppstå i två sjöar, hvilkas tillföden kommo från Månbergen, och denna åsikt bibehöll sig ända till nyare tider. På samma gång såg man i den s. k. Blå Nilen, Bahr el Asrak, den egentliga Nilen, och ofta nog sades Nilen till och med stå i förbindelse med Niger.
Då Ismael Pascha med sin segerrika armé 1820 eröfrade Nubien, hade de båda för sin storartade resa genom de libyska oasernas kedja berömda forskarne Caillaud och Letorzek kunnat framtränga åt söder så långt som till Sennaar, och 1821 blef den nubiska Nilen bekant i hela sin längd. För första gången sedan kejsar Neros tid stod en europé vid de båda stora Nilarmarnes sammanflöde. Det var numer en afgjord sak, att Hvita Nilen, Bahr el Abiad, var hufvudfloden, och detta förhållande bekräftades ytterligare 1827, då African Association sände Linant de Bellefonds ett ansenligt stycke uppför Hvita Nilen. Den egentliga moderna Nilforskningen skulle emellertid först senare taga sin början, sedan den erhållit stödet af Mehemed Alis kraftiga hjälp.
Under de år han befäste sitt välde blefvo i synnerhet trakterna kring nedre och mellersta Nilen ett fält för liflig forskningsifver, och flera förtjänstfulla resande genomvandrade Egypten, Nubien och Abessinien samt lämnade värderika bidrag till kännedomen om dessa länder. Under åren 1820 till 1825 infalla de forskningar, som anställdes af generalen Menu de Minutoli från Genève, W. F. Hemprich, som afled i Egypten, och C. G. Ehrenberg från Sachsen. I synnerhet blefvo de båda sistnämndas färder till Röda hafvet särdeles gifvande i naturvetenskapligt hänseende, och Ehrenberg återkom till Tyskland med ett rikt vetenskapligt byte. Af ändå större betydelse voro de resor, som företogos af en lärd från Frankfurt, Eduard Rüppell, under åren 1823 till 1827 och därefter 1831 till 1833 i Nubien, Kordofan och Abessinien, hvilka resor förskaffade honom geografiska sällskapets i London medalj. Under hela tolf år ägnade sig de båda bröderna d’Abbadie från 1837 åt Abessiniens utforskande, och slutligen begaf sig 1837 till 1839 J. Russegger från Salzburg till Kordofan och Takale.
Efter de resor och forskningar A. von Humboldt företagit vid århundradets början i Sydamerika dröjde det en längre tid innan Europas resande naturforskare åter vände sig till denna världsdel, där förhållandena under de båda första tiotalen af nittonde seklet icke lockade till resor. Brasilien hade hållits så afstängdt från alla besök af främlingar, att befallning till och med utfärdades att fängsla Humboldt, om han öfverskrede gränsen, och i Paraguay hade hans reskamrat, Aimé Bonpland, haft den olyckan att falla i händerna på diktatorn därstädes, d:r Francia, som kvarhöll honom i en längre fångenskap. Sedermera hade upproret mot Spanien, de däraf framkallade revolutionskrigen och den förvirring, som blifvit en följd af dem, afhållit resande från att beträda dessa länder. Nu skulle emellertid en ändring härutinnan ske, och så snart förhållandena någorlunda hunnit stadga sig i de sydamerikanska staterna begåfvo sig flera framstående forskare på väg, hvilka med lycka trädde i Humboldts spår såsom skildrare af natur och folk.
Från 1810 genomströfvade sålunda Wilhelm von Eschwege en stor del af Brasilien, och efter honom kom under åren 1815—1817 furst Maximilian af Neuwied, som äfven meddelat en intressant berättelse om sin resa öfver Nordamerikas prärier. I Brasilien höll han sig företrädesvis till kustlandskapen, men riktade den geografisk-etnografiska litteraturen med sina noggranna iakttagelser öfver ett af jordens sällsammaste naturfolk, botokuderna, utmärkta för de träpluggar, “botoques,” som de plägade infoga i underläppen och kinderna.
Fursten af Neuwied hade ännu icke återvändt till Europa, förrän de båda bayerska naturforskarne, zoologen Joh. Bapt. von Spix och botanikern Carl Fr. Phil. von Martius, på konung Max Joseph I:s befallning anträdde sin resa till Brasilien, försedda med föreskrifter af akademien i München. Från den 8 december 1817 till juni 1820 genomreste de olika delar af Brasilien och färdades på Amazonfloden ända upp till Tabatinga vid den peruanska gränsen samt utarbetade efter återkomsten till Europa, efter Alexander von Humboldts mönster, en resebeskrifning, som än i dag väcker beundran för sina naturvetenskapliga naturmålningar. Något senare beträdde Eduard Fredrik Pöppig Sydamerikas jord, genomvandrade under året 1828 södra Chiles araucariaskogar och besteg under allvarsamma faror den verksamma vulkanen Antuco. Han begaf sig därpå till Peru och uppehöll sig nära ett helt år därstädes i skogslandet, “la montana,” på haciendan Pampayaco, hvarifrån han i april 1830, ledsagad af infödingar, på flottar begaf sig utför floden Huallaga, som genom en “pongo” eller klipport plötsligen förde ut honom på Amazonas urskogsområde, medan bakom honom bergens mur småningom sjönk under horisonten. Den 7 augusti 1832 återvände han därpå till Europa med en rik skatt af naturiakttagelser, som han sedermera på ett synnerligen fängslande sätt meddelade i en resebeskrifning, hvilken tillhör pärlorna i detta slags litteratur och ställer honom i jämnbredd med Humboldt och Chamisso.
Bland andra resande i södra Amerika förtjäna äfven nämnas den franske bergsmannen J. B. Boussingault, F. J. F. Meyer, hvilken som skeppsläkare 1831 deltog i en världsomsegling, men därunder fick tillfälle att äfven från Arica besöka sjön Titicaca, samt J. B. Portland, som 1826 till 1828 reste i Chile, Bolivia och Peru, dit slutligen äfven den framstående schweiziske zoologen J. J. von Tschudi 1838 begaf sig för att stanna till 1842, då sjuklighet tvang honom att återvända. Hans stora förtjänst är utforskandet af Perus djurvärld och det dåvarande Perus samhällstillstånd, hvarjämte han lämnade mycket viktiga upplysningar om indianstammarne i skogslandet på andra sidan Cordillererna samt den peruanska forntidens märkvärdiga kulturfolk. Hans skildringar öfver de ödsliga punas eller högslätterna mellan Andernas kedjor och Perus torra kustremsa med dess médanos eller sanddyner, ”dödens enda lifsyttring,” äro särdeles fängslande för sin åskådlighet.
Bland forskare i södra Amerika måste slutligen äfven bröderna Robert Hermann och Richard Schomburgk omtalas för sina resor, hufvudsakligen i det britiska Guyana, som Robert Schomburgk genomforskade från 1835 och från 1840 tillsammans med sin broder. På sina färder fann han den praktfulla “Victoria regia,” ett slags näckros af underbar skönhet och storlek, som prydde landets floder och sedan dess flera gånger funnits i Europas drifhus, bland andra äfven på Rosendal, dit den kom såsom en skänk af drottning Victoria till konung Oscar I. Robert Schomburgk tillkommer förtjänsten att ha beriktigat föreställningarna om sjön Parime, hvilken troddes vara så stor som Ontariosjön i norra Amerika, men i själfva verket, endast är låglandet mellan Amazonas’ och Essequibos tillflöden, hvilket under regntiden förvandlas till en vattenyta, som tillåter kanoter att utan svårighet komma ur det ena flodområdet till det andra. Vid den föregifna sjöns stränder hade, enligt legenden, “den gyllene herren,” el hombre dorado, slagit upp sina bopålar och tvättade i dess vatten bort guldstoftet från sina lemmar. Richard Schomburgk lyckades på en af sina resor bli vittne till beredningen af det fruktade pilgiftet “urari” eller “curari,” hvilket erhålles af saften af Strychnos toxifera, hvilken växt han fann blommande vid den lilla floden Pomerun.
Raden af de under århundradets förra del företagna världsomseglingarna afslutas på ett lika värdigt som betydelsefullt sätt af den expedition, som i december 1831 anträddes af kapten Robert Fitzroy med fartygen “Adventure” och “Beagle,” enär på denna resa den store vetenskapsman, som inleder en helt ny epok, Charles Darwin, såsom ung naturforskare och geolog erhöll tillfälle att undersöka Söderhafvets korallöar och om deras tillkomst uppställa sin berömda teori, enligt hvilken koralldjuren uppbygga dem från måttligt djup på land, som småningom sjunkit eller fortfarande vore stadt i sjunkande, hvarigenom de olika slags korallbildningar, som fått namn af barrierref, ringref och atoller uppstode. Man hade således i korallöarna icke att skåda uppdykandet af blifvande kuster, utan fastmer koralldjurens ansträngningar att rädda hvad redan sjunkit från att fullständigt utplånas.
*
De vetenskapliga forskningsresorna under århundradets fyra första decennier medförde ett öfvermåttan rikt naturvetenskapligt material, hvilket med flit och ifver bearbetades af Europas naturforskare. I synnerhet riktades kännedomen om djur- och växtriket med en oerhörd mängd af nya former, hvilka måste systematiskt ordnas, hvarför också naturforskarnes verksamhet under århundradets förra del hufvudsakligen gick ut på djur- och växtbeskrifning och de nya arternas fördelning på sina motsvarande ordningar, familjer och släkten. I spetsen för den sålunda beskrifvande och systematiserande naturkunskapen gick en fransk forskare, hvars mångsidiga och betydelsefulla arbeten sträckte sig öfver det nittonde århundradets tre första årtionden och, om icke helt och hållet nyskapade vissa grenar af naturvetenskaperna, så åtminstone reformerade och ansenligt utvidgade dem, såsom fallet var framför allt med den jämförande anatomien och läran om de förstenade lämningar af djur, hvilka under namn af “fossil” anträffas i jordens olika lager och bidraga till att karaktärisera de olika formationerna och geologiska perioderna.
Denne man var George Cuvier, född i Elsass den 23 augusti 1769, död den 13 maj 1832 i Paris, ursprungligen en föga bemärkt huslärare i en greflig familj i Normandie och föreläsare i botanik för de unge militärläkarne vid Feécamps’ militärhospital, men sedermera medlem af det franska statsrådet, upphöjd till baron och slutligen pair af Frankrike.
Cuviers stora lifsgärning var att uppställa djurrikets system på den jämförande formlärans eller morfologiens grund och utforska den “byggnadsplan,” som var förverkligad hos hvarje djurgrupp. På grund af sin fullständigare kännedom af djurkropparnes byggnad och den klarare uppfattning af deras öfverensstämmelser, som sålunda vanns genom de jämförande anatomiska studierna, kunde han i ett af sina förnämsta arbeten: “Le règne animal distribué d’après son organisation,” d. v. s. “Djurriket ordnadt efter sin organisation,” genomföra en naturligare indelning af djurriket än den, som Linné på sin tid uppställde och som icke sedan dess undergått några större förändringar eller förbättringar. Hufvudidén i Cuviers system var “läran om de fyra typer,” på hvilka systemets fyra stora hufvudafdelningar grundade sig, en lära, som kvarstod orubbad till dess att den aflöstes af den darwinska utvecklingsläran.
En annan tänke, åt hvilken Cuvier likaledes gaf ett fullständigt uttrycK, var, att de olika organen i kroppen stode till hvarandra i ett lagbundet beroende, hvilket han betecknade såsom “korrelation” och som medförde, att organen icke varierade huru som helst, utan att förändring i en riktning också medförde förändring i en annan. “Om sålunda,” sade han, “ett djurs tarmkanal är så organiserad, att den icke kan smälta annat än kött och färskt kött, så måste också djurets käkar vara afpassade för rofvets slukande, klorna för att fasthålla och sönderslita det, tänderna för att sönderskära det. Rörelseorganen i sin helhet böra vara så inrättade, att ett rof kan förföljas och upphinnas, och sinnesorganen sådana, att det märkes på afstånd. Naturen bör i djurets hjärna ha inplantat en för detsamma nödig instinkt, som gör, att det förstår att dölja sig och ställa försåt för sitt offer. Sådana äro de allmänna betingelser, som ofelbart måste uppfyllas hos hvarje djur, som är bestämdt att föra ett rofdjurs lefnadssätt. Dess släkte skulle eljes icke kunna bestå. Men underordnade dessa allmänna betingelser finnas andra, hvilka likaledes måste uppfyllas och hvilka stå i samband med det rofs storlek, art och vistelseort, för hvilket rofdjuret är bestämdt. Allt detta medför modifikationer af detaljerna i organens byggnad, hvilken till sina grunddrag bestämmes af de allmänna betingelserna. Sålunda finner man, och måste man finna i hvarje enskildt organs byggnad, drag, som äro utmärkande för den klass och ordning, ja, för det släkte och den art, till hvilken djuret hör.”
Genom dylika betraktelser sattes Cuvier i stånd att rätt tyda de fossila djurarternas rester och sålunda gifva kunskapen om dessa lämningar eller paläontologien en verklig och stor betydelse för zoologiens utveckling. Med ledning af de anträffade spridda och naturligtvis till största delen mycket ofullständiga rester af utdöda djurs benbyggnad lyckades Cuvier, tack vare sina grundliga anatomiska kunskaper, ådagalägga en hel värld af forntida däggdjur och kräldjur och bestämma deras plats i systemet äfvensom draga riktiga slutsatser angående deras organisation. Han visade också, att fornvärldens djur i en utsträckning, som man förr icke anat, voro olika de nu lefvande djurarterna och att de nästan utan undantag tillhörde andra släkten eller åtminstone andra arter än dessa, ja, att ju äldre de aflagringar voro, i hvilka deras förstenade lämningar anträffades, desto större blef denna olikhet.
Cuvier drog dock icke af denna olikhet den slutsatsen, att djurvärldens arter under tidernas lopp genomgått några förändringar. Han förfäktade tvärtom ända till sin död med stor ifver läran om arternas oföränderlighet, och stödde denna sin öfvertygelse, dels på den omständigheten att man från nutiden icke hade sig något bekant om arternas föränderlighet, dels äfven på sin åsikt att jordskorpans daningshistoria talade mot möjligheten af att djurvärlden småningom och långsamt skulle ha förändrats; Cuvier lärde nämligen, att jordskorpan själf icke utvecklat sig oafbrutet och småningom, utan varit utsatt för plötsliga omstörtningar, som inträffat med icke alltför långa mellanrum.
Genom denna lära, den s. k. “kataklysmteorien,” hvilken delades af många bland de med Cuvier samtida geologerna, blef hans verksamhet äfven af vikt för geologien. Han framställde densamma i företalet till sitt berömda arbete “Recherches sur les ossements fossiles,” d. v. s. “undersökningar om de förstenade benen,” och gaf sedan särskildt ut detta företal under titeln “Discours sur les révolutions de la surface du globe” eller “afhandlingar om omstörtningarna hos jordytan,” hvilket öfversattes på flera språk, äfven till svenskan. Förfärliga katastrofer hade, enligt denna lära, gång efter annan öfvergått jordytan: det fasta landet hade söndersprängts, lagren hade kastats ur sitt läge och delvis blifvit uppresta på kant, och landet hade öfversvämmats af hafvet. Hvad som då lefvat, hade tillintetgjorts; djur- och växtvärlden hade icke lämnat andra spår efter sig än de ben, skal och andra hårda delar, som kommit att ligga på hafsbottnen och skyddats därigenom att de betäcktes af lager af sand och gyttja, som afsattes på dem. Genom nya nivåförändringar hade hafsbottnen åter blifvit torrt land och på nytt hemvist för lefvande varelser, andra än de föregående, hvilka kunnat invandra från andra trakter af jorden, ty Cuvier ansåg icke, att hela djur- och växtvärlden förgåtts under dessa plötsliga, våldsamma katastrofer, hvilka icke heller för hvarje gång behöft omfatta hela jordytan.
I motsats till Cuvier förfäktade hans samtida och ämbetsbroder vid Paris’ naturhistoriska museum Etienne Geoffroy S:t Hilaire (1772—1844) arternas föränderlighet, och mellan honom och Cuvier kom det till många och heta strider i franska vetenskapsakademien.
Geoffroy var en afgjord motståndare till kataklysmteorien, som enligt hans åsikt förutsatte, att de sex dagarnes skapelseverk då och då behöfde göras om igen, och som endast gåfve en mycket konstlad förklaring på olikheterna mellan forna och nutida djur, medan den alldeles icke förklarade likheterna. Däremot ansåg Geoffroy sig ha funnit en lika enkel som naturlig förklaring såväl på öfverensstämmelsen i det väsentliga som på de betydande olikheterna i detalj mellan fornvärldens och nutidens djur genom att antaga, att de tillhörde samma stammar, men att olikheterna berodde på variation, och orsakerna till denna variation sökte Geoffroy i de olika yttre förhållandenas inflytande. Ett ytterligare stöd för sin åsikt fann han i sina omfattande undersökningar öfver missbildningar hos djur, uppkomna genom onaturligt ingripande under fosterutvecklingen; dessa missbildningar vore intet annat än starkt afvikande varieteter, och då sådana kunde åstadkommas på konstlad väg, måste äfven i naturen betydliga och varaktiga förändringar kunnat åstadkommas i djurens kroppsbyggnad genom de förändringar i de yttre lefnadsförhållandena, som de geologiska tilldragelserna föranledt; och som dessa tilldragelser efterträdt hvarandra hastigare och medfört långt mera omfattande förändringar under tidigare geologiska perioder än under nutiden, måste också dessa perioders djur ha varit utsatta för större omväxling i sina lefnadsvillkor och för den skull också underkastats större variationer i sin kroppsbyggnad än de nu lefvande djuren.
Ehuru Geoffroy af sina samtida i allmänhet ansågs ha dragit det kortare strået i sin strid med Cuvier om arternas beständighet eller föränderlighet, följdes denna strid likväl med stort intresse, och särskildt tog den gamle Goethe del i densamma med en ifver, som i Geoffroys teorier lät honom skåda de betydelsefullaste framtidsutsikter för läran om arternas utveckling. En dag kort efter julirevolutionen 1830, sedan han erhållit posten från Paris, anträffades han i en ovanligt upprörd stämning. “Nu,” sade han, “har en världshistorisk tilldragelse inträffat.” Man trodde naturligtvis, att han menade den nyss timade revolutionen. “Nej,” svarade den gamle siaren, ”det är något vida mera betydelsefullt; Geoffroy har framlagt en ny teori om arternas föränderlighet.”
Mindre uppmärksammad var den lära om arternas uppkomst, hvilken framställdes af Jean Baptiste Pierre Antoine de Monet, chevalier de Lamarck, född 1744 och död i Paris den 18 december 1829, samtida med Cuvier och liksom denne anställd vid det 1793 inrättade Museum d’histoire naturelle, som efterträdt Jardin des plantes eller som det dittills kallats, Jardin du Roi. God iakttagare med formkännedom och systematisk blick, leddes han af sin erfarenhet, att många af de lägre djurens former så omärkligt öfvergå i hvarandra, att någon gräns mellan arterna icke står till att uppdraga, till den tanken, att arterna icke äro beständiga, utan besitta en möjlighet att utveckla sig till allt högre former. En bekräftelse på denna åsikt fann han i husdjurens variationer, liksom äfven i den omständigheten, att de fossila djurformerna icke likna de nu lefvande. Det vore otänkbart, att en djurart kunnat dö ut, och då de fossila djuren tillhöra samma stammar som de nutida, måste olikheterna mellan dem bero på de förändringar, hvilka så småningom försiggått i deras kroppsbyggnad. Skaparen hade i sin allmakt kunnat åstadkomma en sådan naturens ordning, att alla föremål i densamma frambringats af samma, enligt egna lagar verkande krafter. Djuren vore för den skull “produkter af naturen,” d. v. s. alstrade genom kemiska och fysiska krafters inverkan på den döda materian, genom “själfalstring, ‘generatio spontanea s. æquivoca’.” Men endast de lägsta organismerna hade kunnat frambringas på detta sätt, ty endast dessa organismer vore tillräckligt enkelt sammansatta för att icke lägga hinder i vägen för en dylik naturens alstringskraft; sedermera hade af dessa lägsta former alla högre former utvecklats, men utvecklats på olika sätt och i olika grad af fullkomlighet. Denna utvecklingsförmåga ansåg Lamarck bero på en hos släktet inneboende inre kraft, en “pouvoir de la vie” som gjorde, att kroppen och dess delar tilltaga i storlek, liksom ett frö eller ett ägg växer och utvecklas af sin inre kraft. Att djurformerna icke utvecklade sig alla i samma riktning och på samma sätt, berodde åter på att förändrande krafter funnes i de olika omständigheter, under hvilka djuren lefva, olika vistelseort, olika klimat och olika inflytanden af många slag, hvilka föranledde olika lefnadsvanor och tvingade djuren att göra ett olika bruk af sina organ, så att, om ett organ mycket brukades, måste det också kraftigare utveckla sig, medan det, om det icke brukades alls, blefve allt svagare och småningom tvinade bort. Individens kroppsbyggnad kunde på detta sätt i någon mån förändras till följd af organens bruk eller icke bruk, och de individuella egenskaper, hvilka på detta sätt förvärfvades, vore ärftliga, så att, om individerna af en art under ett stort antal generationer modifierade sin kroppsbyggnad i samma riktning, förändrades slutligen hela arten. Genom en dylik föränderlighet hos organen förklarades slutligen djurets förmåga att afpassa dem efter det lefnadssätt det måste föra, och de förändringar, som under nya lefnadsförhållanden framkallade nya arter och utvecklade dem till högre och allt bättre afpassade former, försigginge ytterst långsamt under en tid, hvars obegränsade längd vållade, att utvecklingens resultat slutligen blefve högst betydande.
Lamarck gjorde föga intryck med sin teori, mest af det skälet, att han icke förmådde stödja densamma med sakliga bevis för dess riktighet. Han blef också skyldig en hel hop förklaringar, såsom huru själfalstringen försigginge, och andra förhållanden tydde han på ett mycket okritiskt och lättvindigt sätt, hvarför den lära, han framställde i sin s. k. “zoologiska filosofi,” i själfva verket stannade vid att vara en snillrik framtidshägring, en förebådande aning om hvad senare forskare skulle grundligare utreda och vetenskapligt utarbeta.
Om i Tyskland Johan Friedrich Meckel (1781—1833), professor i Halle, i den jämförande anatomien också utvecklade en vetenskaplig verksamhet, som förskaffade honom hedersnamnet “Tysklands Cuvier,” så stod han likväl, i likhet med många af hans samtida bland de tyske naturforskarne, nära en riktning, som vid århundradets början, under försöken att upptäcka och förklara enheten i naturföreteelserna, hotade att inleda den naturvetenskapliga forskningen därstädes på betänkliga afvägar. Genom Kants snillrika och skarpsinniga arbeten under det föregående århundradet hade den filosofiska forskningen kommit att intaga en så hög ställning, att den dominerade den andliga verksamhetens hela öfriga värld. Denna filosofiens förhärskande betydelse medförde också, att man på alla områden icke trodde sig kunna undvara en “filosofisk grundval” för vetandet, och att ingen fruktbringande vetenskaplig verksamhet kunde tänkas utan filosofisk bildning. På detta sätt bragtes äfven naturvetenskaperna i en högst olycklig förbindelse med filosofien, som föranledde deras underordnande under den senare och slutligen, till följd af de orimliga resultat detta medförde, åstadkom en fullständig brytning mellan filosofi och naturvetenskap och den öfvertygelsen, att den senares framsteg endast kunde befordras genom dess fullständiga frigörande från och oberoende af alla filosofiska system.
.jpg)
F. W. J. VON SCHELLING.
Efter en målning af Jos. Stieler.
Denna riktning, som under namn af “naturfilosofi” kallades till lif af skolans påfve, den tyske filosofen Friedrich Wilhelm Joseph von Schelling, född i Würtemberg den 27 januari 1775, professor i Jena, Erlangen och München, död i Berlin 1854, gick ut på att införa de gängse filosofiska begreppen i naturvetenskaperna, på sådant sätt, att dessa senares fakta med de förras tillhjälp skulle tjäna till utgångspunkt för alla spekulationer öfver världsalltet, lifvet och naturen. Den nya lärans bibel var Schellings berömda “System der Naturphilosophie,” i hvilken han sökte “konstruera” naturen genom att från dess högre potenser” sluta sig till dess lägre. Han åstadkom härmed i själfva verket emellertid endast en poetisk-symbolisk tolkning, genom hvilken naturens former och krafter uppfattades såsom ett gradvis skeende närmande till medvetenhetslifvet. Han byggde på analogien och hade så stort förtroende till denna, att han på dess grundval trodde sig kunna uppföra en “spekulativ fysik,” som icke blott skulle visa naturvetenskapernas resultat i ny belysning, utan slutligen träda i deras ställe. Naturen kunde endast fattas “inifrån” genom att skådas såsom den synliga anden. Genom att anlägga rent utvärtes och empiriska synpunkter hade Bayle och Newton fördärfvat fysiken, liksom Bacon fördärfvat filosofien! Enligt Schelling kunde naturföreteelsernas innersta väsen nämligen icke förstås därigenom att den ena företeelsen förklarades med tillhjälp af den andra, utan därigenom att alla uppstode från en gemensam grund, och däri bestode naturens enhet. Den empiriska naturforskningen såge icke naturföreteelsernas symboliska betydelse, utan förklarade endast deras yttre sken och ansåg sig därmed ha förklarat allt.
Med ett dylikt betraktelsesätt kunde man naturligtvis komma långt, och de konstlade mellan naturvetenskapliga lagar och filosofiska talesätt skapade analogierna voro så långt ifrån att medföra en eftersträfvad förklaring och riktig tydning af naturföreteelserna, att de i stället verkade förvirrande och slutligen urartade till en alldeles obegriplig fraseologi, hvilken man numer skulle betrakta som en sjukligt öfverretad hjärnas fantastiska och innehållstomma alster. De orimligaste föreställningar togo sig också form och uttryck, framför allt i den för öfrigt begåfvade och kunnige zoologen Lorenz Okens (1779—1851) skrifter och i den af honom grundade tidskriften “Isis.” Detta hindrade emellertid icke, att Schellings ståndpunkt omfattades af många af hans samtida naturforskare, hvilka visserligen insågo naturformernas släktskap, men dock icke kunde försona sig med den föreställningen, att de verkligen härstammade från hvarandra. Schellings naturfilosofi skiljer sig nämligen från den moderna utvecklingsläran icke allenast därigenom att den ringaktar det mekaniska sammanhanget, utan äfven därigenom att den förnekar en faktisk öfvergång från det ena steget till det andra. Själfva naturens eller det absolutas producerande verksamhet, hvilken sålunda icke själf, utan endast i sina produkter framträdde för erfarenheten, komme däremot till uttryck blott genom en rad af former. Släktskapen mellan dessa former funnes i naturens inre, i gudomens skapande fantasi, men icke mellan själfva de verkliga, befintliga grupperna af naturväsen.
Denna ståndpunkt hyllades också af den berömde zoologen och paläontologen, schweizaren Louis Agassiz, död såsom professor i Cambridge i Massachusetts i Nordamerika, den sista förkämpen af någon betydenhet för arternas enhet, härstamningslärans afgjorda motståndare och afslutande det skede i zoologiens historia, som inleddes af Cuvier och naturfilosoferna. Enligt Agassiz’ åsikt hade ”inom hvar och en af de hufvudtyper, i hvilka djurriket indelades, lägre former undan för undan efterträdts af högre, så att man bland de fossila djuren finner formserier, hvilka kunde jämställas med den serie af olika utvecklingsstadier, som nu lefvande djur under sin individuella tillvaro ha att genomgå.” I all sin öfverdrift innebär detta påstående dock ett erkännande af sambandet mellan de nu lefvande och de fossila arterna, men detta samband uppfattades af Agassiz såsom en “yttring af planmässighet i naturen och uttryck för den enhetstanke, som låge till grund för skapelsen, men alldeles icke som ett bevis på, att de djur, som nu lefva, skulle härstamma från de fornvärldsdjur, hvilkas rester anträffas i under förgångna geologiska perioder afsatta lager.” Enligt Agassiz’ lära vore “arterna oföränderliga och deras lifslängd, liksom individens, begränsad af naturens lagar. Sedan den djurvärld, som tillhört en viss geologisk period, utslocknat, alstrades genom en öfvernaturlig skapelseakt en ny djurvärld, bildad enligt samma principer som den föregående, endast afvikande något i enskildheterna och framför allt något högre organiserad.” På grund af egendomligheter i vissa djurarters geografiska utbredning trodde sig Agassiz till och med böra antaga, att “en och samma djurart skapats på olika ställen af jorden, eller, såsom man på hans tid uttryckte sig, att för en och samma art funnes flera skapelsecentra.” Det uppgifves, att den religiösa ofördragsamhet, som rådde vid det puritanska universitet, vid hvilket Agassiz i Nordamerika anställdes som lärare, icke varit utan inflytande på hans åsikter. Härmed må förhålla sig huru som helst, så måste det dock väcka undran, att en naturforskare af hans rang och därtill en framstående geolog, som genom sina arbeten öfver Schweiz’ glaciärer särskildt riktat denna gren af naturvetenskapen med värderika bidrag, kunnat omfatta kataklysmteorien och draga ut dess konsekvenser in absurdum.
Äfven för växtrikets utforskande voro århundradets första årtionden särdeles fruktbringande. Redan före Humboldts stora resa hade Carl Ludvig Willdenow sökt uppdraga grundlinjerna för kännedomen om växternas lokala utbredning och förekomst, åtskilt den varma och tempererade zonens kulturväxter och sökt utforska polargränsen för några europeiska trädarter, företrädesvis för björken. Äfven Leopold von Buch efterspanade ifrigt 1806—1808 på sin resa i Sverige och Norge de klimatiska gränserna för några växtarter och angaf de ställen, på hvilka han under sin vandring norr ut lämnade bakom sig lind, ask, lönn, tall och gran, till dess att endast björken blef honom trogen till 70° nordl. br.
Hans vän, den framstående svenske botanikern Göran Wahlenberg, född den 1 oktober 1780 på Skarphyttan i Värmland, död såsom professor i Uppsala den 22 mars 1851, intog genom sina forskningar och de resultat, till hvilka dessa ledde honom angående växternas geografiska och klimatologiska utbredning ett framstående rum. Under åren 1800, 1802, 1807 och 1810 genomvandrade han Lappland och uppställde som lag, att hvarken årets medeltemperatur eller vintertemperaturen, utan solvärmen vore afgörande för växterna. År 1812 begaf sig Wahlenberg till Schweiz, och 1813 genomströfvade han Karpaterna för att undersöka, om jordens lodräta upphöjning utöfvade samma verkan på växtvärlden som den geografiska breddens tilltagande. Så länge han i Schweiz icke öfversteg höjdgränserna för ekar, fruktträd, lindar och almar, aflopp allt i samma ordning; men mellan löfträdens gördel och snögränsen började olikheterna. I Lappland ligga båda gränserna endast 1,800, i Schweiz 2,700, i Karpaterna 3,400 fot ifrån hvarandra. Då en vandrare nedstiger från de lappländska snöfjällen, träffar han en alltid klar, varm sommar, som är alldeles fri från alla åskväder; han omgifves af björkarnes glada grönska, mellan hvilka moln af myggor dansa, bina svärma och de lifliga renarne hoppa, en bild af brådskande njutning af de korta sommarstunderna. I Alperna däremot utbreda sig öfver honom de dunkla barrträdsskogarne, som sent och långsamt drifva sina skott, men icke fälla sina barr. På de öppna betesmarkerna, på hvilka han saknar binas och insekternas svärmar, hvila Alpernas tröga boskapshjordar, hvilka dag och natt blottställa sina orörliga nackar för försenade eller för tidiga snöfall och åskvädrens stormar, ja, ofta ser man midt i sommaren grönskan försvinna under nyfallen snö.” Denna motsats mellan en kort, men ostörd, och en lång, men ombytlig sommar förklarar, hvarför i Alperna de ständigt gröna barrträden rycka så nära snögränsen, medan i Lappland löffällande träd med späda, liksom örtartade blad våga sig upp under så höga breddgrader.
Humboldt bekräftade 1817 Wahlenbergs lag, att värmens fördelning inom årstiderna är af vida större inflytande på växternas utbredning än årets medelvärme, och klargjorde därjämte skillnaden mellan ö- och fastlandsklimatet på det väl valda exemplet, att i England myrten, camelior, fuchsior öfvervintra i det fria på kusten af Devonshire, men drufvorna på vinstocken icke nå sin mognad. Han sökte därnäst fastställa, huru hög uppvärmning vissa för människan betydelsefulla växter, såsom kakao, pisang, kaffe, dadelpalmer, oranger, olivträdet, vinstocken, behöfva till att fullständigt afsluta kretsloppet af sina lefnadsförrättningar, och fann, att det icke allenast var värmen, utan äfven ljusmängden, af hvilken utvecklingen af bladgrönt beror, som utöfvade inflytande, ty i norra Frankrike alstras till följd af den därstädes rådande molnhöljda himlen intet drickbart vin, ehuru de termometriska betingelserna förefinnas.
Tre år efter utgifvandet af Humboldts grunddrag af växtgeografien 1820 utgaf Augustin Pyrame de Candolle (1778—1841) en skrift, i hvilken han ådagalade de meteorologiska krafternas inflytande på växtens lif och utveckling och visade, hvarför hartsrika växter eller sådana, som beklädas af bark, lätt uthärda hårda vintrar och alpväxterna, som fordra ett större mått af ljus, men föga värme, förkrympa i det heta slättlandets luftlager, samt hvarför en växts fuktighetsbehof växer med dess bladskruds yta och plantor med håriga blad eller med sådana, som äro små, hårda och mindre öppna genom porer, uthärda en starkare torka.
Mängden nya växtarter, som upptäcktes, ökades oupphörligt med hvarje ny forskningsresa. Från de 6,000 växtarter, som beskrifvits på Linnés tid, hade antalet fullkomligare växtarter 1817 stigit till 38,000 och mängden af ofullkomligare till 60,000, och redan 1823 angaf dansken Fredrik Schouw de förras antal till 40,000. Schouws stora förtjänst är äfven att genom sin handbok i växtgeografien ha tillämpat den botaniska statistiken såsom ledande synpunkt vid begränsningen af de olika florornas områden.
De olika ländernas och världsdelarnes växtarter funno också en flitig bearbetning, och en mängd floror öfver hela trakter af jorden utgåfvos. Verksamheten på artbeskrifningens område var sålunda mycket liflig, men hand i hand med denna gingo också sträfvandena att på ett naturligare sätt gruppera och sammanföra den rika mångfalden af olika arter och bringa reda i deras kaos. Linnés sexualsystem var icke längre tillfyllestgörande och kunde på grund af sin artificiella beskaffenhet i längden icke tillfredsställa vetenskapens kraf, hvarför man småningom sökte ersätta detsamma med andra s. k. “naturliga system,” grundade på växternas inbördes frändskap.
Sålunda förskaffade sig Antoine Laurent de Jussieu (1789—1824) rykte för sitt naturliga system, ehuru detta antogs först trettio år efter det han uppställt detsamma. Hans system utbildades sedermera ytterligare af den ofvannämnda A. P. de Candolle, och sedermera förbättrades växtarternas systematiska fördelning i väsentlig grad af engelsmannen Lindley 1834 och tysken Endlicher 1838. Stora förtjänster om botanikens utveckling och kännedomen om olika växtfamiljers eller växtklassers natur och former inlades af en hel rad framstående forskare. Bland dem intager på denna tid engelsmannen Robert Brown ett framstående rum icke allenast som artkännare, utan äfven för sin förmåga att genom allmännare betraktelser ådagalägga svårare växtfamiljers systematiska ställning, på ett sådant sätt att därigenom på samma gång ljus spreds äfven öfver andra delar af systemet.
.jpg)
ELIAS FRIES.
Efter porträtt af J. G. Sandberg.
Af Linnés lärjungar lefde vid århundradets början i Sverige ännu Carl Peter Thunberg (1743—1822) såsom professor i Uppsala, sedan han i yngre ar haft tillfälle att såsom läkare i holländska ostindiska kompaniets tjänst besöka Kap, Japan och Java och rikta botaniken med beskrifningar af dessa länders flora. Större betydelse äger emellertid Carl Adolph Agardh, född den 23 januari 1785 i Båstad, död såsom biskop i Karlstad den 28 januari 1859, en lika mångsidig som snillrik man, och framstående naturforskare på en tid, då det var godt om sådana i Europa. Ursprungligen docent i matematik vid Lunds universitet, förmåddes han genom sin beröring med kongl. vetenskapsakademiens dåvarande sekreterare, Olof Schwartz, “utan fråga den mångsidigaste af Sveriges då lefvande botanister,” och därjämte sporrad af de stora föredömen, en Jahan Retzius, själf “herre öfver ett haf af vetenskap” och förtjänstfull författare på zoologiens, botanikens, mineralogiens och kemiens område — ändå mera berömd såsom fader och farfader till två af Sveriges störste vetenskapsidkare och naturforskare af europeiskt rykte — en Pehr Osbeck och den utmärkte lafkännaren Acharius gåfvo honom, att ägna sig åt botaniken, i hvilket ämne Agardh 1811 utnämndes till professor efter Jahan Retzius. Algerna blefvo det område, hvilket han särskildt utsåg åt sin forskning och på hvilket han också skulle uppträda såsom reformator och grundläggare af en vetenskapligt systematisk behandling. Under en resa 1827 till Venedig och Triest, hvarest Agardh studerade hafsalgerna, lärde han på återvägen i Karlsbad känna filosofen Schelling, för hvars idéer Agardh någon tid icke visade sig helt och hållet otillgänglig i sina senare växtanatomiska och växtfysiologiska studier, ehuru han visst icke på långt när gjorde sig skyldig till de öfverdrifter och meningslösa spekulationer, hvilka vidlåda de naturfilosofiskt anstrukna tyska forskare, som voro hans samtida. Eljest betraktade han Robert Brown, denne nyktre, objektive forskare, som icke berördes af några naturfilosofiska fantasier, såsom den botaniska vetenskapens största och förnämsta ledstjärna, och om Agardh kan sägas “ha stått på gränsen mellan två olika riktningar, den naturfilosofiskt spekulativa och den moderna experimentellt induktiva,” så har han också i sin afhandling om characéernas anatomi och saftrörelse, äfvensom i den om ormbunkarnes groning, visat sig tillhöra den senare riktningen, och dessa afhandlingar äro som sådana de första från svensk hand. Agardh fick emellertid icke gifva allt hvad han såsom naturforskare kunnat gifva; hans bana såsom sådan afbröts af andra sysselsättningar, ity att den snillrike mannens begåfning och arbetsförmåga togos i anspråk på annat håll.
Hvad Agardh gjorde för att lära känna algerna, skulle Elias Fries, född 1794, död såsom professor i botanik i Uppsala 1878, göra för svamparne, genom hvilkas vetenskapliga behandling han blef mykologiens grundläggare. Sina första studier öfver svamparne framlade han i sina Observationes mycologicae (1815—1818), och ända till sin död sysselsatte han sig med deras studium, hvars resultat föreligga i det stora praktverk han efterlämnat öfver denna växtklass. Men om han också under nära två mansåldrar ägnade densamma sin uppmärksamhet, så hindrade detta likväl icke att han äfven bearbetade andra växtklasser i en rad kritiska studier och dessutom framlade ett utförligt naturligt system öfver växtriket, hvilket bär hans namn. Fries var för öfrigt lika framstående såsom lärare och populär skriftställare och högt uppburen i båda dessa egenskaper. I Uppsala blef han en “Linnæus redivivus” sade man, hvars föredrag voro verkliga högtidsstunder, och de populära naturskildringar, som han utgifvit under titeln “Botaniska utflykter,” höra till det yppersta af detta slag, som flutit ur svensk penna, om också, såsom han själf i sitt inträdestal i svenska akademien framhöll, “språket, fast naturvetenskaperna erbjuda ett rikt fält för snillet och smaken, i deras verkstäder likväl måste kläda sig i enklare dräkt än i vittert lag.”
Om växternas artbeskrifning och systematik under århundradets första årtionden öfvervägande utgjorde föremål för den botaniska forskningen, saknades dock icke heller försök att uppfatta växtgestalterna i deras tillblifvande, att återföra dem till deras ursprung, att steg för steg följa den oändliga mängden af växtarter, rikedomen af blad- och blomformer och cellernas och väfnadernas yppiga gestaltning och att ur mångfalden söka uppspana enheten, att framställa sammanhanget mellan de ur hvarandra framgångna gestalterna samt lagenligt och bestämdt formulera dessa lagar. En af den botaniska vetenskapens viktigaste grenar, nämligen lären om växternas former och deras utveckling, morfologien, fick härigenom ny fart.
De växlande bladformerna hade af ålder fängslat botanisternas uppmärksamhet och gifvit anledning till olika tydningar. Redan Linné hade på sin tid talat om en bladens omgestaltning och sökt orsaken till densamma i aftagande näring, som skulle uppträda lokalt. Det blef emellertid först Goethe, som under sina naturvetenskapliga studier uppställde läran om växternas metamorfos och framlade densamma i en skrift, som genom den uppmuntran och sporre till liknande studier, den utöfvade, blifvit af betydelse.
Enligt Goethes förklaring af växternas metamorfos, uppbygges växten gradvis af ett grundorgan, bladet, som utgår från knutarne på en stängel eller ett axelorgan, och under omväxlande sammandragning och utvidgning utvecklar sig från de lägsta, merendels underjordiska organ, som fått namn af fröflikar eller hjärtblad, kotyledoner, i sex olika, men allt högre former till de egentliga bladen, löfbladen, hvilka under inflytande af ljus och luft stå på en högre grad af utbildning och förfining, och därnäst till hvad Linné kallade “kalk", som endast är en hopgyttring af dessa grundorgan, ombildade på ett egendomligt sätt, samt vidare till “coronan” eller blomkronan, liksom kalken, också bestående af flera kring en medelpunkt grupperade blad, men i allmänhet omfångsrikare än kalkens blad, dessutom finare, spädare och af brokigare färgprakt. Öfver coronan följer på femte steget frömjölskärlens grupp eller ståndarne, hvilka äfven måste tydas som blad, ehuru de icke motsvara den vanliga föreställningen om sådana. I frömjölskärlen äro bladen sammandragna till det yttersta, delvis nästan trådformiga, och till dessa blad, som utveckla frömjölet, sluter sig omsider den den sjette afdelningen, bildad af blad, som åter äro bredare anlagda och i hvilka växten för sista gången utbreder sig. Dessa blad äro fruktbladen, hvilka sammansluta sig kring stängelns öfversta del och omhölja fröna, som utbilda sig ur stängelns ändpunkt.”
Växten uppbygges sålunda af blad, hvilka visserligen antaga de mångfaldigaste gestalter, motsvarande de sex stegen till fullkomning, men dock icke dölja den “inre identiteten.” På detta sätt sökte Goethe klarare än alla sina föregångare och samtida “återföra den härliga världsträdgårdens mångfaldiga särskilda företeelser till en allmän, enkel princip” och kom därigenom till sin föreställning om en “urplanta”, ett ideal, hvars förverkligande naturen ernår i de särskilda delarnes tusenfaldiga omväxling.
Läran om växternas metamorfos och föreställningen om en ideal växt blef källan till den på utvecklingshistorien grundade riktning, som skulle inverka befruktande på botanikens alla grenar. Man kom nämligen till den öfvertygelsen, att hvarje växt undergår en ständig omgestaltning, som fortlöper i en bestämd följd och att således hvarje art uppbygges efter en i allmänna drag fastställd plan samt endast i yttre afseenden visar förändringar, hvilka visserligen vid flyktig betraktelse ofta falla mera i ögonen än riktning och läge hos de delar, hvilka, liksom grundmurar, utgöra hela byggnadsverkets orubbliga stöd. Det är Goethes stora förtjänst att ha angifvit utgångspunkten för denna riktning i växtlarans utvecklingshistoria, en utgångspunkt, som han uppställde i sin berömda dikt: “Växternas metamorfoser”, i följande vers:
"Alle Gestalten sind ähnlich, doch keine gleichet der andern,
Und so deutet der Chor auf ein geheimes Gesetz.”
.jpg)
._Oil_p_Wellcome_V0017902.jpg){kind=link}
För naturvetenskapen blef det en vändpunkt, då Alexander von Humboldt 1826 från Paris flyttade till Berlin och från den 3 november 1827 till den 26 april 1828 i sångakademien därstädes höll de 61 föredrag, hvilkas innehåll han sedermera omsorgsfult utarbetade i sin berömda “Kosmos”. Humboldt sammanfattar i sitt inledningsföredrag till Kosmos naturvetenskapernas betydelse för nationernas utveckling och blomstring i följande ordalag:
“Ju klarare den insikt är, som vi erhålla i företeelsernas sammanhang, desto lättare befria vi oss äfven från den villfarelsen, att naturkunskapens alla grenar icke skulle vara lika viktiga för folkens kultur och välstånd, vare sig dessa grenar tillhöra dess mätande och beskrifvande del eller afse undersökningen af kemiska beståndsdelar eller utforskandet af materians allmänt utbredda fysiska krafter … Ett likformigt uppskattande af naturstudiets alla delar är emellertid företrädesvis ett behof för denna tid, då nationernas materiella rikedom och växande välstånd grunda sig på ett sorgfälligare tillgodogörande af naturprodukter och naturkrafter. Den ytligaste blick på det nuvarande Europas tillstånd lär, att under ojämn världstäflan eller långvarigare stillastånd partiell förminskning och slutligen tillintetgörelse af nationalrikedomen nödvändigt måste inträda; ty med staternas lefnadsöden förhåller det sig som i naturen, i hvilken, enligt Goethes djupsinniga uttalande, ‘i rörelse och tillblifvande icke finnes något uppehåll och som hängt sin förbannelse vid stillaståendet. Endast ett allvarligt upplifvande af kemiska, matematiska och naturhistoriska studier kan möta ett från denna sida inbrytande ondt. Människan kan icke inverka på naturen, icke tillägna sig någon af hennes krafter, om hon icke känner naturlagarne i enlighet med deras mått och talförhållanden. Äfven härvid ligger makten hos folkets intelligens. Den stiger och sjunker med denna. Veta och kunna äro mänsklighetens glädje och rätt; de äro delar af nationalrikedomen, ofta en ersättning för de fördelar, som naturen utdelat i alltför kargt mått. De folk, som stå tillbaka i den allmänna industriella verksamheten, i mekanikens och den tekniska kemiens användande, i sorgfälligt urval och bearbetning af naturliga råämnen, de folk, hos hvilka aktningen för en sådan verksamhet icke genomtränger alla klasser, skola oundvikligen sjunka ned från sitt välstånd. De skola göra detta så mycket mera, som angränsande stater, hos hvilka vetenskap och industriella konster stå i liflig växelverkan med hvarandra, skrida framåt liksom i förnyad ungdomskraft.
Förkärleken för yrkesflitens upplifvande och för de delar af naturvetenskapen, hvilka omedelbart inverka på denna — ett karaktäristiskt kännetecken för vår tidsålder — kan hvarken bli skadlig för forskningarna på filosofiens, fornkunskapens och historiens område eller beröfva de bildande konsternas ädla verk fantasiens allt lifvande fläkt. Där, under skydd af visa lagar och fria institutioner, kulturens alla blommor kraftigt utveckla sig, där blir i fredlig täflan intet andens sträfvande fördärfligt för ett annat. Hvart och ett bjuder staten egna, olikartade frukter: de närande, som lämna människan utkomst och välstånd, och den skapande inbillningskraftens frukter, hvilka varaktigare än till och med detta välstånd med berömmelse föra kunskapen om folken till den senaste eftervärld. Spartanerna bådo, trots den stränga doriska sinnesarten, att “gudarne måtte förläna dem det sköna till det goda.”
Men liksom i dessa idéernas och känslornas högre kretsar, i historiens, filosofiens och vältålighetens studium, så är också i naturkunnighetens alla delar det första och upphöjdaste målet för andlig verksamhet ett inre, nämligen upptäckandet af naturlagar, utgrundande af lagenlig gestaltning i formerna, insikten i det nödvändiga sammanhanget hos alla förändringar i världsalltet. Allt hvad som af detta vetande strömmar öfver i folkens industriella lif och yrkesflit, uppspringer af den lyckliga sammanlänkning af mänskliga ting, i kraft af hvilken det sanna, det upphöjda och det sköna liksom afsiktslöst träda i evig växelverkan med det nyttiga. Landtbrukets fullkomnande genom fria händer och på jordegendomar af mindre utsträckning, de från besvärande skråtvång befriade manufakturernas uppblomstring, handelsförhållandenas mångfaldigande och ett obehindradt fortskridande i mänsklighetens andliga kultur liksom i de borgerliga inrättningarna stå — den nya världshistoriens allvarsamma bild påtvingar äfven den mest motsträfvige denna tro — i ömsesidigt, varaktigt verksamt samband med hvarandra.”
Med Alexander von Humboldt gick den naturforskningsperiod, som omfattar nittonde århundradets förra del, till ända. Många af de riktningar, som under århundradets senare del skulle fullföljas, hade emellertid redan angifvits af yngre vetenskapsmän och forskare, men detta oaktadt kvarstår alltid Humboldts verksamhet som det mest lysande exempel på uppfattning och behandling af världsalltet som helhet. De fortskridande upptäckterna ha naturligtvis rättat mycket, som på Humboldts tid endast var ofullständigt bekant, och ställt allt i en annan dager och i ett annat sammanhang, men kulturens och statslifvets utveckling i vetenskapligt, industriellt och ekonomiskt afseende under århundradets senare del har i det hela icke jäfvat Humboldts ofvan anförda profetiska ord, som han uttalade redan vid slutet af århundradets först tredjedel.
* * *
För att uppmuntra den inhemska industrien kom Napoleon på den tanken att vid en af de fester, som på våren 1806 skulle gifvas till minne af föregående års fälttåg, föranstalta en utställning af denna industris alster, och den 1 maj öppnades också denna utställning på platsen framför Invalidhotellet i för detta ändamål uppsatta tält. Om denna utställning också företrädesvis synes ha omfattat konstindustriella alster, utgjorde den likväl äfven ett vältaligt vittnesbörd om hvad det adertonde århundradet redan uträttat på teknikens område, sedan maskiner för massproduktion börjat komma i bruk och ersätta arbetaren, som endast handterar ett enda verktyg och med några handgrepp, schablonmässigt, om också med öfverlägsen fullkomlighet, förfärdigar uteslutande en enda liten del af den åsyftade färdiga varan.
På intet område framträdde dessa framsteg tydligare än på garn- och väfnadstillverkningens. Inom denna manufakturgren hade förra århundradets uppfinningar af spinn- och väfmaskiner och deras förbättringar, allt ifrån den stund då de för sitt drifvande började tillgodogöra sig James Watts 1783 förbättrade ångmaskin, med den uppblomstrande bomullsindustrien åstadkommit en fullständig omhvälfning i tillverkningens teknik och kraf, liksom den äfven skapade nya lagar för de arbetande klassernas lif, skapade grupper af alldeles nya industrier, som dittills varit obekanta, tillämpade århundradets vetenskapliga eröfringar, använde de fysiska krafterna i sin tjänst och på kort tid vann det välde öfver penningar och handel, som det nittonde århundradet så kännbart erfor, då på norra Amerikas slagfält broder reste sig mot broder och genomdränkte marken med blod. “Icke de öfverhetspersoner”, säger Draper, “åt hvilka kontinenten anförtrott sin historia och som yfdes på gatorna i dess städer, utan medlemmar af de lägre klasserna ha vi att tacka för denna utveckling, som är enastående i kulturhistorien.”
I folkens lefnadsvanor måste en dylik utveckling införa de största förändringar, och i “Politische Journal” för januari 1811 beklagar sig också en samtida statsman bettert häröfver. “För 50 år sedan”, utbrister han, “såg man ingen borgarhustru, än mindre en bondhustru, som till sin dagliga dräkt skulle ha burit bomullstyg. Borgare- och köpmanshustrurna buro ylletyg, camelott, bergan, sagadis, nunnetyg, brokig tryckt flanell, brokigt tryckt linne; i Sachsen tillverkades alla dessa tyger, och råämnen till dem alstrades i själfva landet. Alla förhängen i rummen voro på denna tid af linne. Stol- och kanapéöfverdragen voro af fårull och linnetråd, rullgardinerna af linnetyg. Men hvad bära nu alla våra kvinnor? Kattun och musslin; alla förhängen äro af bomull. Ja, många kvinnor bara nu sina särkar, strumpor, hufvor och näsdukar af bomull, kort sagdt, de äro invecklade i bomull. För femtio år sedan, då penningar ännu funnos i öfverflöd i alla stater, bar mankönet alls ingenting af bomull. Sedermera, då kattun blef mera kändt, bar mannen af medelklassen krås af kattun, då han gick till rådhuset. Den förnämligare började nu bära nattrock af kattun. Alla möbler i huset öfverdrogos med kattun, äfven sängarne. Nu blef manchester bekant. Dess sammetslika utseende, dess utomordentliga slitbarhet gjorde den till härskande mod, alla benkläder och västar måste vara af manchester eller piquet. Männen buro till och med en lång tid sina frackar och öfverrockar af manchester. Därpå följde nanking, hvaraf kläder och företrädesvis benkläder blefvo härskande mod och ännu äro detta. Om man nu antager, att största delen af Europas invånare, af man- och kvinnkön, kläder sig i bomull från hufvud till fot, ständigt sitter och äfven sofver på bomullstyger och äfven därmed skyddar sig mot solstrålarna, så står det nästan icke till att beräkna den oerhörda summa penningar, som för bomull går till Amerika, till sydöstra Europa och till Asien. Och denna enda handelsvara är redan tillräcklig för att göra handeln med dessa länder passiv; enär den på kontinenten förbrukas för sådana oerhörda summor. Jag blet icke litet förskräckt, då jag nyligen i tidningarna läste, att 400,000 bomullsarbetare i Sachsen skulle förlora arbete och bröd, om kattunfabrikerna skulle betala den höga importtullen. Fyra gånger hundra tusen människor äro fjärdedelen af Sachsens hela folkmassa, som man vanligen antager vara 2 millioner. Hvar fjärde och femte människa i Sachsen lefver således af bomullsväfveri, af en främmande, utländsk produkt, för hvilken penningar gå ut ur landet. Finansmannen må nu beräkna den lycka och välsignelse, som kattunfabrikanterna medföra för landet!”
Den gode mannen hvarken var eller blef ensam i sin klagan, men förhållandena voro starkare än alla de betänkligheter bomullsindustriens utveckling framkallade, och liksom den själf är en af världens makter, har den äfven lyft järn- och kolindustrien till samma välde. Bomull, järn och kol bilda numer den trippelallians, som bestämmer det ekonomiska lifvet.
De väldiga järnmassor, som måste förarbetas för att bygga ång- och arbetsmaskiner o. s. v., kräfva nämligen i sin ordning åter maskiner, hvilka icke kunna framställas handtverksmässigt, och sålunda måste nya industrigrenar uppstå, hvilkas mål är maskinfabrikationen, ity att maskinerna själfva åter tillverkas medelst maskiner, och på detta sätt har industrialismen invigts, hvilken tagit en så oerhörd utveckling, att den vid det nittonde århundradets slut utan öfverdrift kan sägas till godt och ondt behärska världen.
I torftighet och skamligt plundrad på all vinst af den viktiga uppfinningen af den maskin till att spinna garn, som efter hans dotter fått namn af Jennyspinnmaskin, afled Thomas Hargreaves 1803, medan hans lyckligare, men också egennyttigare och hårdare, i adligt stånd upphöjde landsman Arkwright, uppfinnare af en spinnmaskin, den s. k. spinning-throstle, vid sin död kunde lämna sina barn en ansenlig rikedom i arf. Samuel Crompton, född den 23 december 1753 och uppfostrad i mycket knappa villkor — för att komma sin mor till någon hjälp spelade han ofta för en betalning af 18 pence violin i orkestern i teatern i Bolton — förenade och sammansmälte därpå Hargreaves och Arkwrights idéer till en spinnmaskin, som än i dag presterar det fullkomligaste arbete och nästan undanträngt de andres uppfinningar. Sin första uppfinning var han i sitt hjärtas oskuld nog oförsiktig att, mot löfte om en subskription till hans understöd, offentligen förevisa och förklara. Men hela subskriptionen belöpte sig till 106 pund sterling, och då han infordrade dessa medel af de personer hans uppfinning skulle förskaffa rikedom, behandlades han ovänligt, och betalningen betraktades som en frivillig allmosa. Crompton måste åse, huru hans spinnmaskin, den s. k. “Mule-Jenny”, utbredde sig öfver fabriksdistrikten, och nödgades själf åter arbeta som simpel arbetare, sedan han i ensam tillbakadragenhet äfven uppfunnit en kardmaskin. Hans enkla och bottenärliga väsen förskaffade honom- emellertid vänner, som genom en insamling af 500 pund sterling år 1800 satte honom i tillfälle att för egen räkning uppställa två spinnmaskiner. Men nu blef han på nytt offer för sina grannars afund och angrepp; de upphetsade hans arbetare mot honom, och slutligen lät hans egen son locka sig till att, mot löfte om en hög belöning, förråda sin fars uppfinning. På sommaren 1811, besökte Crompton manufakturdistrikten för att underrätta sig om den utbredning, hans maskiner erhållit, och uppmuntrad af hvad han sett, ingick han på sina vänners råd till parlamentet med en begäran om en nationalbelöning, hvilken han också af parlamentets komité förklarades värdig att erhålla. Men hade förut hans grannar fabrikanterna, för hvilka han förklarat sin spinnmaskin, uppfört sig som uslingar, så vanärade sig nu parlamentet i sin ordning. Den man, hvars uppfinning satt 360 fabriker i stånd att årligen förarbeta 40 millioner skålpund råbomull och skaffa arbete åt 70,000 spinnare och 150,000 väfvare och sysselsätta tillsammans omkring 660,000 människor, tillerkändes lumpna 5,000 pund sterling i stället för de 50,000, på hvilka han själf ansett sig kunna räkna, eller de 25,000, som allmänt antogos skulle bli hans belöning. Till denna bittra missräkning slöto sig de sorger hans äldste sons otacksamhet och förebråelser vållade honom. Då han för de penningar, nationalbelöningen inbragt honom, grundade ett blekeri för kattuner, som skulle tryckas, hindrades företaget genom hans sons och grannarnes intriger. Den maskin för mönsterväfnad, han slutligen uppfann, beredde honom lika liten glädje; grannarne bemäktigade sig utan omständigheter systemet och begagnade det utan att blygas, ja, Crompton utsattes till och med för handgripliga råheter! Musiken var också nu hans enda tröst, som han behöfde så mycket bättre, som han genom sina söners lättsinne till råga på allt bragtes i skulder och nöd, som endast lindrades därigenom att en varmhjärtad vän i hemlighet genom subskription förskaffade honom en årlig inkomst af — 63 pund. Crompton dog den 22 juni 1827, och eftervärlden har genom att 1862 resa hans staty i brons i Preston, göra hans blygsamma boning Hall-in-the-Wood till statsegendom och förvara hans enkla verktyg i Kensingtonmuséet sökt godtgöra hvad samtiden förbrutit mot honom.
Cromptons Mule-Jenny har sedermera af olika uppfinnare förbättrats på mångahanda sätt; den viktigaste förbättringen skedde emellertid af Richard Roberts, född 1789, hvilken 1825 i Manchester uppfann den själfverkande (self-acting) spinnmaskinen.
På detta sätt utvecklade sig maskinspinneriet ur bomullsmanufakturen för att i sin ordning åter bli den mäktigaste häfstången för denna. Då det nämligen började saknas vätfvare och väfstolar för att förarbeta det i massor spunna garnet, i synnerhet sedan spinningen befordrats ännu mera genom ångans införande såsom drifkraft, uppfann d:r Edmund Cartwright, född 1743, död 1823, ursprungligen präst, 1786 den mekaniska väfstolen, som visserligen i början icke vann synnerligt bifall, men sedermera småningom förbättrades, först af uppfinnaren själf, därnäst af bröderna Grimshaw i Manchester äfvensom af William Radcliffe, född 1761, död utfattig och bortglömd 1842, Horrocks, Robert Miller och slutligen äfven af Watt.
År 1813 syntes införandet af mekaniska väfstolar vilja utbreda sig i större omfång, men bland arbetarne, hvilka alltid betraktat maskinerna med sneda blickar, hade under tiden oviljan öfver deras införande hopat sig till en storm, som just detta år utbröt i de engelska arbetarnes största uppror mot maskinerna, vid hvilket nästan alla maskinväfstolar förstördes, men som också ställde deras nytta i klaraste dag, och redan 1820 arbetade åter 12,150 mekaniska väfstolar i England och 2,000 i Skotland; dessa tal hade 1829 stigit till 45,500 och 10,783, och 1833 beräknades antalet mekaniska väfstolar i England till 85,000 och i Skotland till 15,000.
Af största betydelse för hela bomullsindustrien måste därnäst uppfinningen af artificiella blekningsmetoder vara. I sina “Kemiska bref” anmärker den store kemisten Justus von Liebig, att bomullsindustrien i England aldrig skulle ha kunnat svinga sig upp till en sådan höjd utan “snabb-blekning.” “En fabrik i Glasgow”, säger han, “bleker dagligen 1,400 stycken bomullstyg, vinter och sommar likadant. Beräknas arbetsåret till 300 dagar, gifver detta ett kvantum af 420,000 stycken. Som nu blekningen på gräset i fria luften kan pågå högst ett halft år, så måste man bleka dessa 420,000 bomullstygstycken under sommaren, och hvarje stycke måste underkastas naturblekningen 5 till 8 månader, så kan man tänka sig den landstracka, som behöfdes för att bleka åt denna enda fabrik. Räknar man stycket till 60 alnars längd och 2 alnars bredd, så erhåller man 3,360,000 kvadratfot!” Genom sin metod att till blekning använda klorföreningar inlade den franske kemisten Berthollet, 1748—1822, stor förtjänst om snabb-blekningen, en förtjänst, som han dock delade med Tennant m. fl.
Bomullsindustriens uppsving och utsträckning voro så hastiga, att redan 1805 införseln af indiska bomullsväfnader nästan alldeles afstannade, och något senare omvändes denna handels gång så fullstärdigt, att England utförde bomullstyger till Indien. Manchester och Glasgow växte hastigt upp till stora städer, och i deras omgifning uppstod liksom med ett trollslag en hel rad nya och betydande orter. År 1757, således innan den egentliga maskinindustrien tog sin början, räknade Manchester 18,000 invånare, ett halft århundrade därefter eller 1801 icke mindre än 84,000 men 1837, således efter ytterligare ett halft århundrade, 450,000 invånare, medan Liverpool såsom Manchesters hamn från ett litet näste uppväxte till en stad med 300,000 invånare.
Kriget med Frankrike och kontinentalspärrningen utöfvade icke stort inflytande på den engelska bomullsindustrien, men efter kontinentalblockadens häfvande och sedan freden återställts, började likväl bomullsindustriens framsteg på den europeiska kontinenten göra den engelska industrien något afbräck, hvarjämte de olyckliga handelskriserna 1818 och 1819 utöfvade sitt skadliga inflytande. Allehanda oroligheter uppstodo, arbetsvägran började spela en roll, och småningom mognade den förskräckliga krisen af 1827, som drabbade England hårdare än något annat land. Efter detta slag steg bomullsindustrien i England åter, 1836 nådde utförseln af bomullsvaror ett värde af 18,482,586 pund sterling. Redan de båda följande åren inställde sig åter en kris, och det visade sig, att produktionen af bomullsvaror vida öfverstigit efterfrågan. Arbetare afskedades, fabriker stängdes eller inskränkte sin tillverkning; många fabrikanter gjorde konkurs; 1840 voro i Manchester 10,000 familjer brödlösa, 1,000 hus stodo tomma, och i Lancashire saknade 400,000 människor arbete. Vid denna tidpunkt råkade bomullsfabrikerna i händerna på några få rika fabrikanter, och, för att råga måttet af elände, inträdde 1842 missväxt. Den engelska bomullsfabrikationen började nu aftaga i jämförelse med sin förra storhet, och dess framsteg blefvo efter för den kontinentala bomullsindustriens lifliga tillväxt. År 1857 visade sig, att Englands andel i hela bomullsförbrukningen från 1847 sjunkit med 5 procent, medan kontinentens andel stigit med 4 procent. Året därpå började man i England också inse de stora fördelar, som man gifvit amerikanerna genom råbomullsinförseln, hvilken slutligen steg till 1,000 millioner skålpund och därutöfver, medan införseln från andra länder var obetydlig. Till följd af de farhågor detta förhållande ingaf, började man också se sig om efter andra länder, i hvilka bomull odlades eller kunde odlas, och att farhågorna voro berättigade, visade sig, då England vid utbrottet af det nordamerikanska inbördeskriget plötsligt såg sig beröfvadt tillgången på råämne. De amerikanska nordstaterna utförde blott små kvantiteter bomull, och denna ringa utförsel hindrades af sydstaterna, hvilka därmed trodde sig kunna förmå England och Frankrike att ingripa till deras förmån, medan deras hamnar blockerades, så att utförseln äfven därifrån afstannade. Följderna af den brist på råbomull, som härigenom plötsligt inträdde, var, att priset på bomull steg med tre eller fyra gånger sitt vanliga pris, att fabrikerna måste inställa sin verksamhet och att 125 etablissement gingo under med ett skuldbelopp af 16 millioner pund sterling. Man beräknar i England den förlust af kapital och uteblifven arbetsförtjänst, som sålunda vållades under åren 1862 till 1866, till 1,068—1,335 millioner kronor, och för att någorlunda afhjälpa den värsta nöden bland de brödlöse fabriksarbetarne tillskötos nära 59 millioner kronor.
*
Napoleons skarpa blick undgick icke den betydelse linneväfnadsindustrien och linodlingen hade gent emot bomullsindustrien, hvarför han också önskade, att ett sätt måtte uppfinnas att medelst maskin förarbeta linet, enär därigenom möjligheten bereddes till dess konkurrens med bomullen. För att framkalla en uppfinning, som skulle kunna sätta linet i stånd härtill, utfäste han ett pris af en million francs för den maskinkonstruktion, som tilläte att spinna lin på ett för linneväfnader passande sätt. Den uppfinnare, som löste denna kejserliga uppgift, var Philippe de Girard.
Philippe de Girard föddes 1775 på slottet Lourmarin vid Durance och visade redan under sin barndom de rika anlag för uppfinningar och det mekaniska snille, som skulle bli hans ära. Den franska revolutionen fördref hans familj från dess urgamla stamsäte och dess fosterland, och då Girard återkom till Frankrike, nödgades han åter fly för att först under konsulatet erhålla en varaktigare stad i sitt hemland, där han 1806 började sin betydelsefulla, men törnbeströdda bana som uppfinnare. Den första uppfinning, som fäste uppmärksamheten på honom, var en hydrostatisk lampa, som föranledde ett slags revolution i belysningen. Själfva den berömde Ingres tvekade icke att med förträffliga målningar bidraga till den nya lampans smyckande, och vetenskapsakademien i Paris gaf uppfinnaren sitt erkännande. Girard skulle emellertid endast bära kostnaderna och äran, en annan skördade vinsten. En af hans arbetare grundade nämligen en fabrik för dessa lampor och deras mattslipade kupor, och då Girard drog honom inför domstal och slutligen lyckades få honom dömd, rymde uslingen med sin stöld till Belgien, där han grundade en ny blomstrande fabrik af samma slag och dog, efterlämnande flera millioner. Girard vände sig därefter till förbättringar på Watts ångmaskin och lyckades konstruera den första direkt verkande expansionsmaskinen, som på utställningen i Paris 1806 väckte den största uppmärksamhet och belönades med en guldmedalj, men det oaktadt vann så liten spridning, att man betraktade amerikanen Evans expansionsmaskin och engelsmannen Maudleys maskin med direkt verkande rotationsrörelse utan förmedling af balans såsom originaluppfinningar, medan Girards förtjänst om dessa båda förbättringar förblef alldeles obekant, och detta fastän den berömde Monge med största loford uttalat sig om dem.
Den 12 maj 1810 kungjordes Napoleons dekret med uppmaning till de dåvarande Europas alla uppfinnare och snillen att ägna sina krafter åt lösningen af uppgiften att konstruera en maskin att spinna lin, liknande den, som kommit i bruk för att spinna bomull, och några dagar därefter lämnade Henri de Girard sin son Philippe dekretet med en betydelsefull blick och orden: “Det här angår dig, Philippe!” Philippe grep också genast verket an, och redan följande dag fann man honom anställande försök med linfibrernas struktur och sammanfogning, ty han insåg riktigt, att bearbetningens metod berodde härpå. Med förstoringsglaset i hand undersökte han, huru linets särskilda fibrer förhölle sig under inverkan af dragning och tryck; han doppade dem i vatten, lät dem därpå glida genom fingrarne och granskade dem på nytt med förstoringsglaset, och redan samma dag på aftonen sade han till sin far: “Millionen är min!” Den skarpsinnige mannen hade vid sin undersökning iakttagit, att linfibrernas gummisubstans löstes för vattnets inverkan och att därefter de särkilda finaste fibrerna kunde skiljas från hvarandra genom ett förfaringssätt, som måste likna dragandet genom handen. På några veckor hade Girard redan konstruerat en maskin för detta förfarande och redan den 18 juli 1810 kunde han uttaga patent på sin uppfinning och i beskrifningen på densamma meddela alla principer för en lycklig lösning af linspinneriets problem. Girard ådagalade möjligheten att utdraga fibrerna med tillhjälp af en rad kammar på torr väg afvensom möjligheten att dela fibrerna genom att fukta dem. Hans beskrifning granskades och hans metod erkändes, men ännu hade täflingen stått öppen en alldeles för kort tid, hvarför prisets utbetalande tills vidare uppsköts.
Sedan Girard erhållit patent, gällande för fem år, på sin uppfinning, lagade han sig genast till att utföra sitt system i stort för att vid täflingstidens slut kunna uppträda icke allenast med en maskin, utan med en på denna maskin grundad fabrik och med praktiska resultat, som kunde bekräfta lösningen af den förelagda uppgiften. Då samtidigt hans far Henri de Girard dog och åt sina söner efterlämnade 700,000 francs, grundade dessa med penningarna ett linspinneri vid rue Meslay i Paris och kort därefter ett vid rue Charonne. Allt gick förträffligt; fabrikerna arbetade med framgång, Napoleon besökte dem, hans minister, grefve de Chaptal, som åtföljde honom, framlade prof på maskinspånaden och af denna framställd väfnad, och Napoleon var öfvertygad om att problemet var löst, såg genast de ofantliga fördelar, som den första besittningen af dessa maskiner måste medföra för Frankrike, och skref den 12 maj 1812 två bref till sin handelsminister med befallning att sammankalla juryn och påskynda dess utlåtande. Så nära var Girard att vinna priset, besittningen af den utfästa millionen — och ändå skulle det för alltid undanryckas uppfinnaren. Napoleon anträdde sitt tåg till Ryssland, fälttågets olyckliga utgång, den tillintetgörande kampen i Tyskland, Napoleons fall — alla dessa händelser trädde emellan, och juryn kom aldrig att sammanträda. Ett ännu hårdare slag förestod emellertid Philippe de Girard. I den vissa tillförsikten att erhålla millionen hade han 1812 utsträckt sin affär mera än hans medel tilläto, och då med de politiska omstörtningarna också handelskriserna inställde sig och många af hans kunder måste stoppa, såg sig Philippe plötsligt försatt i en förtviflad belägenhet. Han sökte emellertid upprätthålla sitt företag med alla möjliga medel. Men äfven under dessa hårda ödets slag vaknade hos honom förbittringen mot hans fosterlands fiender och dref honom till att uppfinna en sexpipig, reffad kanon, som betjänad af fyra man förmådde aflossa 30 skott i minuten, icke medelst krutgasernas expansion, utan med ångans tillhjälp. Generalerna Oudinaud, Gourgaud och Paixhans voro alldeles häpna öfver detta mordvapens verkan, men där var icke längre tid att använda denna uppfinning. Girards mitraljös, ty som en sådan måste den betecknas, kom icke mer än en gång i bruk från Montmartre, då den betjänades af Philippe de Girard, Constant Prévost och målaren Horace Vernet!
Kejsardömets fall var också Girards. Hans tordringsägare blefvo besvärliga, ty utsikten till att han skulle erhålla den utfästa millionen var numer försvunnen. En af dem hade redan förskaffat sig bysättningsutslag på Girard, och den senare visste väl, att han icke skulle återfå sin frihet, förrän han betalt ända till sista öret, — då på en gång Napoleons återkomst från Elba uppfyllde honom med nytt hopp, som dock för alltid släcktes i blodbadet vid Waterloo. Det allmänna stilleståndet i all handel och vandel medförde äfven, att Girards fabrik vid rue Meslay stod stilla, och den olycklige uppfinnaren vandrade, dömd till overksamhet, förtviflad omkring mellan de otvergifna spinnmaskinerna. Då träffades han af en ännu bittrare smarta. Två af hans verkmästare, som han alltid behandlat med godhet och välvilja, flyttade nämligen i hemlighet öfver till England, men togo med sig kopior af Girards maskiner och patentbrefven på dem, hvilka de därstädes sålde för 25,000 pund sterling. Ja, dessa båda män, hvilkas namn, Lanthoir och Cacchard, historien brännmärkt och uppspikat på sin skampåle, blygdes icke att utgifva ritningarna till linspinnerimaskinerna som sin egen uppfinning och helt och hållet förtiga Philippe de Girards namn. De praktiske engelsmännen insågo snart systemets värde och började genast tillämpa detsamma med energi. Horace Hall, ett värdigt motstycke till de båda franska verkmästarna, köpte principen, förhemligade dess härkomst, gick länge och gällde för dess genialiske uppfinnare och uttog den 16 maj 1816 patent på ett linspinneri med maskiner, och då han omsider afslöjades, befanns, att den af honom för patentets erhållande inlämnade beskrifningen var en ordagrann öfversättning af Girards patentbeskrifning.
Hvad Girard själf beträffade, kunde han icke utan fara för att förlora sin frihet längre stanna i sitt fosterland, utan måste, så mycket det än kostade på honom att lämna Frankrike, antaga ett anbud, som gjordes honom från Österrike, att därstädes inrätta en maskinbyggnadsanstalt för linspinneri. Anstalten kom också till stånd och utvecklades i början med framgång, men fel, som dess entreprenörer mot Girards gensägelser begingo, skadade företaget, och med dess upphörande 1825 var det också slut med Girards ställning i Österrike. Till Frankrike kunde han icke återvända, och under dessa förhållanden antog den snillrike ingeniören en anställning vid bergsbruket i Polen, som erbjöds honom af den ryska regeringen. Icke förr än 1844 skulle emellertid Girard erhålla rättvisa, då han, numer en ålderstigen gubbe, med anledning af industriutställningen återvände till Paris och med egna ögon skådade den utställning af sina uppfinningar, som hans vänner föranstaltat och sammanfört, sina lampor, sina meteorologiska instrument, sina vapen, sina landtbruksapparater, sina maskiner för sockerfabrikation, sina ångmaskiner och ångpannor och framför alla sina maskiner för linspånad. Utställningsjuryn tillerkände honom enhälligt guldmedaljen, och man sökte att åt den 70-årige Cirard utverka en lifstidspension och hederslegionens kors, men handelsministern ville icke lämna sin medverkan härtill. Han motarbetade hos kabinettets chef, den högmodige och halsstarrige Guizot, alla ansträngningar, som Girards vänner gjorde, och var till och med nog oförsynt att förklara, att “Girard ännu icke gjort sig förtjänt af hederslegionen.” Girard afled också den 26 augusti 1845 utan att af borgarkungens, Ludvig Filips, regering erhållit det erkännande, långt mindre då den belöning, som tillkom hans förtjänster. Eftervärlden har sökt godtgöra hvad som förbrutits mot honom, men först efter februarirevolutionen 1848 blef det den store kejsarens brorson förbehållet att erinra sig Girards familj; 1853 tillerkändes denna en nationalbelöning af 12,000 francs årligen.
Vid ett franskt namn från århundradets början knyter sig slutligen äfven en annan industri, som i Frankrike haft att fägna sig åt större uppsving än linspånaden och linneväfnadsfabrikationen. Men äfven här ingrep Napoleon med sin allt omfattande blick och godtgjorde den skada, som först skräckregeringens vilddjur i blind förstörelselusta och blodgirighet och sedermera det korrumperade och slöa direktoriet åstadkommit i tanklös grymhet. Båda täflade nämligen med hvarandra att förstöra en af Frankrikes idogaste städer och att i Lyon utrota den blomstrande sidenindustri, som vid revolutionens början drefs därstädes. Vid århundradets slut hade sidenfabrikanterna själfva förstört sina få återstående väfstolar och arbetarne flytt från staden undan direktoriets hämnd för stadens resning mot dess usla regering. Det nittonde århundradet skulle gry vid den på nytt uppstående lyonska sidenindustriens vagga, och sedan Napoleon med kraft och omsorg utplånat spåren efter den föregående vanvettiga förstöringen och kommit fabrikanter och arbetare till hjälp, skulle den uppåtsträfvande sidenindustrien genom uppfinnaren Jacquards skapelser taga ett uppsving, som förlänade den en stor öfvervikt öfver utlandets likartade manufakturer.
Joseph Marie Jacquard föddes i Lyon den 7 juli 1752, där hans far var ägare af flera väfstolar för siden med brochering i guld och silfver och i färger. Allt det besvär och obehag, som orsakades af de otympliga anordningarna för att passa de olika mönstren, gat den unge Jacquard anledning till att söka uttänka något sätt, hvarpå dessa anordningar skulle kunna förenklas.
Revolutionen föranledde emellertid Jacquards ruin, och själf var han nära att bli ett af dess offer, men efter dess slut fann han för sina idéer uppmuntran hos två fabrikanter i Lyon, Pernon och Grand, och 1801 kunde han i Paris utställa sin första maskin till mönstrens anordnande vid väfvande af façoneradt siden. Hans maskin började införas i Lyons fabriker och väckte beundran genom sina prestationer. Plötsligt erhöll Jacquard af Rhöneprefekten befallning att med sina maskiner begifva sig till Paris. Utan att ana hvad denna befallning innebar och utan att erhålla förklaring på densamma anträdde Jacquard, uppfylld af ångest, sin resa. I Paris fördes han till Conservatoire des arts et métiers och anmodades att därstädes sätta sin maskin i gång. Då han fått densamma uppställd och i ordning, trädde en dag två män, Carnot och Napoleon, då ännu endast förste konsul, fram till hans väfstol, och Carnot sade till den bestörte Jacquard: “Det är således du, som påstår dig kunna utföra en sak, som det icke tillhör människor att göra, det vill säga, göra en knut på en spänd tråd!” Jacquard, som i denna stund var alldeles oförmögen att gifva ett passande svar, satte sin väfstol i gång och visade därmed på det mest öfvertygande sättet, att hans verk alldeles icke var ett opraktiskt hjärnspöke. “Då bröt”, säger Grothe, “den man, på hvilken vid denna tid världens blickar hvilade, sin tystnad, närmade sig väfstolen och beundrade dess snillrika kombination. Bonaparte lofordade mästaren Jacquard, lofvade honom sitt understöd — och höll örd:”
Jacquard blef medlem af Conservatoire, hvars föreståndare, Molard, var en man med öppen blick för snillrika idéer, hvars aflägsnande efter restaurationen kännbart hämmat och skadat Frankrikes industri. Nu kunde han i lugn och ro ägna sig åt att förbättra och fullkomna sin idé och studera modellerna i Conservatoire, och sedan han omsider konstruerat sin berömda väfstol med nålar, hakar och väfbommar och sörjt för dess regelbundna gång samt upplöst det på papperet tecknade mönstret i en rad kort med hål, som motsvarade nålarne, sammankallade Molard alla auktoriteter i Paris för att visa dem denna maskins underbara gång och förskaffa densamma deras erkännande. Jacquard återvände därpå till Lyon och fann i Camille Pernon en man, som öfvertog hans maskin för praktiskt bruk. Jacquard erhöll en lifränta af 3,000 francs, som restaurationens män icke blygdes att trycka ned till 1,500.
Jacquard var emellertid nära att själf dyrt få betala den ofantliga tjänst han gjort Lyons arbetare och fabrikanter. Maskinens förundransvärda arbetsprestationer väckte hos arbetarne alltför stor undran och häpnad för att icke den farhågan skulle uppstå hos dem, att maskinen vore en fiende till handarbetet. Först trängde missnöjet som ett doft sorl till Jacquards öron, men snart skulle han allt starkare förnimma det tilltagande tumultet, ur hvilket de bittraste förbannelser öfver hans verk blott alltför tydligt klingade honom till mötes, och slutligen brast stormen lös och hotade både Jacquard och hans verk med tillintetgörelse. Man släpade ut hans maskiner på gatorna och brände upp dem under jubelskri och hånskratt. “Ett fruktansvärdt anskri, en svår beskyllning”, säger Grothe, “trängde fram ur arbetaremassans bröst. Arbetarne trodde sig sålda och förrådda till fabrikanterna, fabrikanten trodde sig utlämnad åt utlandet. Oviljan mot uppfinnaren slog ut i hat, och plötsligt greps den intet ondt anande mannen på sin vandring af den ursinniga hopen: “I Rhône med denna mänsklighetens fiende!” hette det, och Jacquard såg redan floden bölja under sig, då polisen i sista stund räddade honom. Och liksom om detta icke varit nog, anklagades han som förbrytare och måste inför domstol stå till svars för sina fienders meningslösa beskyllningar. Han gjorde detta genom att låta sin maskin arbeta inför rätta: — verkan visade tillräckligt snillets öfvervikt öfver massornas oförstånd.”
Jacquard dog 1834, sedan han uppnått 82 års ålder, och hedrades efter sin död af Lyons arbetare lika mycket som de förut hatat honom. På Place de Sathonay reser sig den store uppfinnarens staty af Foyatiers mästarehand, och, i Lyons museum hänger hans bild i kroppsstorlek, målad af Bonnefond. Ett mera lefvande minnesmärke arbetar i millioner verkstäder öfver hela jorden — Jacquards väfstol.
Till sin princip har, trots mångfaldiga förbättringar i enskildheter, som till det yttre helt och hållet förändrat dess utseende, Jacquards maskin icke undergått någon förändring. Efter Napoleon I:s fall hade Frankrikes sidenmanufaktur icke att glädja sig åt samma uppmuntran som förut; detta oaktadt tillväxte den likväl så ansenligt, att man måste betrakta densamma såsom den förnämsta i världen. Lyon hade 1893 icke mindre än 94,000 väfstolar för siden och tillverkade s. å. väfnader för ett värde af sammanräknadt 379,200,000 francs. Millioner människor sysselsätta sig för öfrigt icke allenast i Frankrike, utan äfven i andra länder med odlingen af silkesmasken och vinnande af råsilket af dennes kokonger. Hela silkesproduktionen öfver hela världen, Asien så väl som Europa, utgjorde år 1890 den stora massan af 24,992,000 kilogram, hvaraf 1891 ensamt i Frankrike förarbetades icke mindre än 3,892,942 kilogram.
Äfven ylleväfnadsindustriens utveckling har gått hand i hand med spinn- och väfnadsmaskinernas förbättring, men i synnerhet har ullproduktionen under det nittonde århundradet ökats i en storartad utsträckning.
År 1811 förskaffade sig Amos Whitemore i London i förening med en person vid namn Dyer, som synes ha förskotterat honom nödiga medel, patent på en förbättrad ullkardningsmaskin, hvilken snart utbredde sig till Frankrike, Belgien och Tyskland och allestädes icke allenast användes, utan äfven undergick talrika förbättringar, hvilka småningom bragt den till den grad af fullkomning, den numer äger.
Den första kammaskinen till bearbetande af långhårig ull, s. k. kamull, uppfanns af d:r Edmund Cartwright, men arbetade, trots de förbättringar, uppfinnaren gjorde på densamma, likväl tämligen ofullkomligt. Den innehöll emellertid delar, som sedermera bibehöllos och, så att säga, blefvo grundidéer för konstruktionen af andra kamapparater, af hvilka dock först den af John Collier i Paris 1827 uppfunna maskinen erhöll praktisk användning. Den man, som uppfann ett kamsystem, grundadt på helt och hållet nya idéer, var emellertid Josua Heilmann, född den 19 februari 1796 i Mühlhausen, hvilken, utom många värdefulla uppfinningar på bomullsspinneriets och väfnadsmaskinernas område, äfven uppfann en stickningsmaskin, i hvilken sex nålar samtidigt stickade, och slutligen efter sju års fåfänga ansträngningar och uppoffringar, som förstörde hans förmögenhet och åsamkade honom skulder, en kammaskin, som förträffligt motsvarade sitt ändamål. Efter hvad han själf berättat, satt han en dag hos sin familj, som han dragit med sig i armod, och rufvade öfver uppfinnares hårda lott i allmänhet och den olycka, som drabbat honom. Då föllo hans blickar på hans uppblomstrande döttrar, hvilka framför en liten spegel kammade hvarandras hår. Mekaniskt följde hans öga den kammande handens rörelser, då plötsligt liksom en blixt den riktiga tanken på problemets lösning sköt genom hans hufvud. Heilmann började genast utföra denna tanke, och snart stod verket framför honom och kom honom att förgäta den föregående tidens kval. Tack vare sina beundransvärda prestationer kom detta maskinsystem snart i bruk icke allenast för bomull med långa fibrer, såsom Georgia- och Sea-Islandsbomull, utan ännu mera för kamull, och numer är det det mest använda systemet för kamgarnsspånad. Josua Heilmann upplefde visserligen, att hans idé och hans maskiner vunno erkännande, men fick däremot icke upplefva, att den rikedom, hans uppfinning inbragte, betalade hans skulder. Sorg och bekymmer öfver de lidanden och försakelser han beredt sin familj, det ansträngande nattvaket, den ständiga växlingen mellan hopp och missräkning hade undergräft den utmärkte mannens hälsa. Tvinsoten gnagde på hans lifstråd, och den 5 november 1848 drog han i Mühlhausen sin sista suck i sin familjs krets.
Heilmanns maskin stod 1849 på utställningen i Paris, och kännare förklarade, att efter Girards uppfinning af linspinnerimaskinen hade ingen så originell och fulländad uppfinning offentliggjorts, men detta oaktadt förmådde utställningsjuryn icke upptäcka något framstående på densamma. Först sedan en engelsman, som var skarpsyntare än jurymännen, haft den oförsyntheten att för sin räkning i England låta patentera Heilmanns uppfinning, utfört densamma och exponerat den på utställningen i London 1851, ådrog den sig större uppmärksamhet. Så snart Heilmanns arfvingar afslöjat bedrägeriet, tillerkände juryn Heilmanns uppfinning prioritetsrätten och lät lägga en segelduk öfver den efterhärmade maskinen. Ett bolag för engelska maskinfabriker inköpte Heilmanns patent för 2 millioner, en oerhörd summa, som likväl synes obetydlig i jämförelse med den vinst bolaget sedermera drog af uppfinningen. Med några förändringar har Heilmanns förträffliga kammaskin bibehållits intill denna dag.
Den förändring som den fulländade mekaniska ylleväfnadstekniken införde i ylleväfvarnes ställning, i det storartade klädesfabriker och ullspinnerier anlades i England, Frankrike, Belgien och Tyskland, försiggick med en märkvärdig likformighet i jämförelse med de omhvälfningar, som bomullsindustrien led genom maskinernas införande. Visserligen uteblef icke heller vid denna förändring den olyckliga följden, att många klädesväfvare blefvo brödlösa, men öfvergångsperioden från handtverksdriften i smått till industridriften i stor skala har inom yllemanufakturen ledsagats af uppkomsten af en hel rad nya smärre och äfven mera betydande ylleväfnadsgrenar. Sålunda erhöll exempelvis fabrikationen af ullgarn till strumpor äfvensom själfva strumpfabrikationen ett lifligt uppsving, sålunda uppstodo fabriker för väfvande af schalar och dukar, och fabrikationen af tyger till damklädningar förstorades betydligt. Man uppfann lätta tyger till herrkläder äfvensom västtyger, tillverkade möbeldamast och borddukar förutom en mängd andra ylleartiklar.
Hand i hand med denna ylleindustriens utveckling gick äfven produktionen af råvaran. Fårafvel för ullens erhållande hade i större eller mindre grad ägt bestånd öfver hela Europa, och mycket hade äfven gjorts för att genom kroasering med bättre raser, i synnerhet med den spanska merinorasen, förbättra ullens kvalitet och vinna en större kvantitet. Men huru mycket fårafveln än skulle uppblomstra i Europa, har den dock vida öfverträffats af fårafvelns utveckling i andra världsdelar. Världens hela ullproduktion uppgår vid århundradets slut till omkring 1,105,000,000 kilogram, af hvilka på Ryssland komma 180, England 65, Frankrike 45, Tyskland 22, Österrike 20, Spanien 25, Italien 10, på det öfriga Europa 55, men på Australien 210, Amerika 318, Asien 110 och Afrika 50 millioner kilogram. År 1788 ägde Australien endast 29 får, och från denna ringa början uppstod en kulturgren, med hvilken den europeiska ullproduktionen icke längre förmår konkurrera.
Om Australiens fårafvel och på samma gång om ullens förädlande har kapten Macarthur inlagt odödlig förtjänst. På sin egendom vid Botany Bay invid Sydney hade han 1793 samlat en liten hjord af 10 inländska och omkring 30 indiska får, som han köpt af en ostindiefarare, till hvilka han ytterligare 1801 förvärfvade några får af en engelsk ämbetsman. År 1797 fick han tillfälle att köpa 3 spanska bockar och 5 tackor, hvilka från Holland kommit til Kap och därifrån till Port Jackson i Australien, och nu började han med största sorgfällighet ägna sig åt fårafveln. Hans hjord ökades hastigt, och lika hastigt förbättrades dess ull. Då Macarthur erhöll underrättelse om att den kungliga fullblodshjord, som Georg III ursprungligen låtit lord Auckland anskaffa från Spanien, skulle försäljas, reste han 1804 till England och köpte 8 af hjordens hästa får, förutom andra, som han öfverförde till Australien. Förökningen och förädlingen af hans hjordar öfvertygade hans grannar om fördelarne af hans företag, och man började följa hans exempel. Redan 1803 funnos 10,157 får i Australien, år 1891 hade deras antal, med inbegrepp af fåren på Nya Seeland, vuxit till 124,547,635, och då 1807 endast 23 centner ull utfördes, utfördes 1890 icke mindre än 603,680,522 engelska skålpund till ett värde af 24,393,391 pund sterling, medan i själfva kolonierna 5,832,152 skålpund förbrukades.
De flesta hjordarne underhållas på förpaktadt land, hvars arrendatorer, “squatters”, äro spridda öfver nybyggena, de s. k. “runs” och “stations”. I början voro deras beteslotter jättestora, men ha med den tilltagande invandringen blifvit betydligt inskränkta, sedan regeringen af squatters stora jordlotter öfverlämnat de bästa styckena till åkerbruk åt små egendomsägare, s. k. “selectors”, mot hvilka hela årtionden igenom en oerhörd förbittring varit rådande från squatters sida. Squatters äro emellertid Australiens aristokrater och rika personer, som icke sällan ha 200,002 får å sina, små byar liknande stationer.
*
Huru storartade maskinuppfinningarna på textilindustriens område än
voro, skulle de likväl icke ha erhållt den vidsträckta tillämpning, som de fått
under det nittonde århundradet, om icke ett sätt uppfunnits att låta
ångkraften ersätta människokraften medelst därtill särskildt inrättade motorer.
Ångans användande som drifkraft i för detta ändamål enkom afsedda maskiner är ingen ny uppfinning, som tillkommer det nittonde århundradet. “Redan vid början af adertonde århundradet,” säger Thurston, “hade hvarje särskildt element, som ingår i ångmaskinens moderna typ, blifvit uppfunnet hvart för sig och praktiskt tillämpadt.” Man hade lärt sig förstå egenskaperna hos atmosfärens och gasernas tryck, och man kände vacuumrummets natur och sättet att åstadkomma detsamma genom att låta luften undanträngas af ånga och därpå förtäta denna. Man hade sålunda icke allenast till fullo insett betydelsen af att använda ångkraft, utan man hade i själfva verket äfven med framgång förstått att begagna ångans kondensering till att undanrödja lufttrycket. Först sedan Thomas Newcomen i början af förra århundradet lyckats kombinera elementen för en maskin, som verkligen förmådde öfverföra en kraft från ett ställe för att låta den verka på det motstånd, som skulle öfvervinnas på ett annat ställe, kan man emellertid säga, att den moderna ångmaskinen föddes. Newcomens maskin var trots många förbättringar dock endast af begränsad användbarhet, och först med James Watt och hans uppfinningar skulle, såsom Kennedy säger, “världen ingå i maskinernas tidsålder”.
James Watt föddes i ringa villkor den 19 januari 1736 i det lilla skotska fiskläget Greenock, som sedan dess vuxit till en ansenlig och idog stad. Hans i barnaåren klena hälsa hindrade honom från all regelbunden skolgång, men sin första undervisning erhöll han af sina föräldrar, och de verktyg, han lånade från sin faders hyfvelbänk, tjänade både att roa honom och förläna honom en händighet och förtrolighet med deras bruk, som otvifvelaktigt varit honom till ovärderlig nytta under hans senare lefnadsbana.
Det var ursprungligen Watts mening att slå sig ned i Glasgow såsom instrumentmakare, men som han icke hade något lärobref, hindrades han härifrån af skråordningen, då han från universitetet erbjöds anställning som konservator vid dess samlingar och erhöll en liten verkstad upplåten åt sig, liksom han äfven fick titeln af universitetets instrumentmakare. Föranledd af en modell till en Newcomens maskin, som fanns i universitetets samling och som skulle repareras, började Watt en allsidig undersökning af ångans egenskaper och sökte framför allt att finna lagarne för dess förtätning, hvilket åter föranledde hans konstruktion af kondensatorn och dess pump eller, såsom han kallade det, den förbättrade Newcomens atmosferiska maskin. Nästa steg var att ersätta luftens tryck på pistonen med ångtryck, och därmed hade han omskapat den atmosfäriska maskinen till en verklig ångsmaskin.
Genom sin bekantskap med den synnerligen duglige och förmögne järnvarufabrikanten Matthew Boulton i Scho vid Birmingham 1773 erhöll Watt en förlagsman och kompanjon, i förening med hvilken han kunde återupptaga arbetet på sin ångmaskins förbättring. Watt flyttade nu till Birmingham, och kort därefter stod i Soho en stor Watts maskin. Som denna emellertid var mycket dyrare än Newcomens, gick det icke så lätt att förmå grufägarne att köpa den, hvarför Watt och Boulton, för att få den i arbete, erbjödo sig att uppställa sin maskin utan betalning, om de blott fingo tredjedelen af det kol, den inbesparade. Det visade sig, att detta var en god affär, ty från en enda grufva hade de på detta sätt 45,000 kronor om året. Framgången var nu gifven, men under de följande åren uppbjöd Watt hela sin uppfinningsförmåga för att förbättra maskinen och i första rummet förvandla dess upp- och nedgående rörelse till en kringvridande rörelse, så att maskinen kunde få en allmängiltig användning såsom motor till hvarje arbetsmaskin, som drefves af en axel. På detta sätt kom han att konstruera sin dubbelverkande maskin med excenterskifva och centrifugalregulator. En förbättring å denna maskin gjorde densamma till expansions— eller högtrycksmaskin med en ångtrycket angifvande indikator. Med sin sålunda förbättrade maskin skapade Watt betingelser för en verksamhet, om hvars mångsidighet ingen drömt, men trots de många efter honom uppfunna förbättringarna af enskilda maskindelar och olika maskinformer, äro hufvuddragen likväl än i dag desamma.
Watts samarbete med Boulton var lyckligt. Den senare ombesörjde uppfinningens affärssida, medan Watt satt i lugn och ro med sina tankar och vetenskapliga arbeten. År 1790 köpte han sig en landtegendom i Heathfield i närheten af Birmingham, och här hade han ett hem, som var samlingsplats för en stor krets af vänner ända till hans död, som inträffade 1819.
I Englands Pantheon, Westminster Abbey, reste hans fosterland åt honom en minnesvård “icke för att föreviga hans namn, som skall lefva, så länge de fredssälla vetenskaperna blomstra, men af tacksamhet till ångmaskinens förbättrare, som riktade sitt lands hjälpkällor, ökade människosläktets makt och blef världens sanne välgörare.”
*
Ett öfvermåttan viktigt bidrag till människans trefnad, liksom också ett viktigt villkor för hennes verksamhet, är belysningen, och det är svårt att undertrycka sin förundran öfver att ett så viktigt kulturmoment hela århundraden igenom icke utvecklats och endast undergått högst obetydliga förbättringar. Det nittonde århundradet stod vid sin början i detta hänseende på ungefär samma punkt som slutet af det adertonde, och framstegen under dess första årtionden voro icke heller betydande. Så mycket större blefvo de emellertid vid århundradets midt, och mot dess slut ha uppfinningarna på elektricitetens och kemiens områden undanröjt snart sagdt alla gränser för en ytterligare utveckling.
I slutet af förra århundradet skref en gammal författare vid namn Beckmann om gatubelysningen: “Belysningen af våra gator länder icke allenast till förträftlig prydnad för våra bästa städer, utan äfven till deras invånares stora bekvämlighet och säkerhet; den utgör för den skull ett viktigt föremål för polisens omsorger.” Detta oaktadt lämnade den offentliga belysningen af våra städer — hufvud- och residensstäder ingalunda undantagna — i primitiv torftighet intet öfrigt att önska. Gatulyktorna voro både få till antalet och illa konstruerade; de utgjordes länge endast af ett mycket enkelt oljehus, ur hvilket en veke sköt upp och osande och rykande spred ett rödaktigt, glåmigt sken, som man kunde tycka enkom afsedt för att visa “huru mörkt det var,” och dylika lampor, s. k. “vargögon,” brunno ännu i början af 1850-talet på Stockholms aflägsnare gator i lyktor, hvilkas smutsiga glas ändå mera fördunklade det lilla ljus, som oljan förmådde underhålla i veken.
Dylika lampor, endast mindre och försedda med ett handtag, användes äfven inomhus och på verkstäderna, till någon omväxling med de lika illa lysande smala talgljusen, hvilkas långa rökiga veke oupphörligen behöfde klippas, hvarför i hvarje hushåll särskildt konstruerade ljussaxar funnos, mestadels af vanligt järn, men ofta äfven af poleradt stål eller mässing och till och med af silfver och liggande på prydliga, enkom förfärdigade, ofta lackerade ljussaxbrickor. Man kan tänka sig, huru dylika ljus skulle taga sig ut vid festliga tillställningar eller på teatrarne, där de ofta, särdeles i landsorten, utgjorde hela belysningen och fordrade en särskild person, som oupphörligt snoppade, “snöt,” dem. Man förstår också, att Goethe, som själf på sin tid var direktör för teatern i Weimar och mer än en gång haft tillfälle att förarga sig åt den dåliga belysningen, längtansfullt motsåg ljus, hvilka i likhet med de dyra spermacetiljusen hade den egenskapen att snoppa sig själfva.
Ett stort steg framåt till en förbättrad gatubelysning var Aimé Argands uppfinning 1785 eller 1789 af en förbättrad brännarekonstruktion på oljelamporna. Den argandska brännaren hade en rörformig veke, som sköt in i mellanrummet mellan två cylindriska bleckhylsor, och luften fördes till lågan så väl genom det inre röret som utifrån. För att öka draget och därmed ljusstyrkan anbragtes ett glasrör öfver lågan, och skenet återkastades från en polerad reflexionsspegel af järnbleck. I detta skick gnisslade de argandska lamporna på sina rep midt öfver gatan i blåsten ofta på ett rätt kusligt sätt de långa vinterkvällarne, men för gatubelysningen utgjorde de ett afgjordt framsteg; också försvunno de först, sedan gaslysning börjat allmänt införas.
Äfven för belysningen inomhus började man konstruera lampor af olika slag med den af Argand förbättrade brännaren. Till brännmedel användes allmänt olja, bomolja, linolja eller rofolja, allt efter omständigheterna, och bland dessa förbättrade lampor intogo stjälplamporna länge ett framstående rum bredvid de s. k. moderatörlamporna, uppfunna 1836 af Franchot i Paris. Men äfven moderatörlampan måste, så väl den i själfva verket också fyllde sitt ändamål att brinna jämt och klart med måttlig åtgång af olja, rymma fältet, då mot midten af århundradet de olika mineraloljorna, petroleum, fotogen, gasolja, kommo i marknaden; de kräfde nya lampkonstruktioner och kommo snart allmänt i bruk både inom- och utomhus. Numer finnas dylika lampor i en mängd olika konstruktioner. Genom upptäckten af de ofantligt rika bergoljelagren i Pennsylvania och Canada äfvensom i trakten af Baku vid Kaspiska hafvet har dessa oljors prisbillighet i förening med en stark lysförmåga tills vidare försäkrat dem om främsta rummet såsom belysningsämne.
Lysgasen är ingalunda någon för vårt århundrade alldeles ny bekantskap. Redan i slutet af förra århundradet var den bekant, och 1792 användes den af engelsmannen Murdoch till belysning i dennes maskinfabrik i Rodruth, Cornwall, och 1798 införde samme man gasbelysning i firman Boulton & Watts verkstäder. Murdoch var likväl icke den förste, som framställt gas, ty redan 1786 hade en fransk ingeniör vid namn Lebon lyckats framställa lysgas genom upphettning af trä, och det uppseende han 1800 gjorde med sin s. k. “termo-lampa,” trots dess bleka, ljussvaga låga, föranledde, att man 1801 äfven i Stockholm pröfvade på att införa hans uppfinning. Det stannade emellertid vid försöket, och sedan Murdoch i början af 1802 lyckats förvärfva sin uppfinning något större uppmärksamhet, infördes den första mera omfattande och i tekniskt hänseende fullkomligare anläggningen i ett bomullsspinneri i Manchester, där 3,000 gaslågor brunno.
En tysk österrikare vid namn Winzer, som under åren 1804—1809 i England förskaffade sig flera patent under namnet Windsor, grundade sedermera, i förening med Murdochs lärjunge Samuel Clegg, de första gasbolagen i London 1813 och i Paris 1815, ehuru redan 1808 flera af Londons gator och byggnader, liksom äfven gator och byggnader i andra engelska städer, dessförinnan upplystes af gas. Redan 1819 funnos i London mer än 51,000 gaslågor, och 1822 ägde den engelska hufvudstaden fyra stora gasbolag, hvilka vid sex gasverk årligen tillverkade omkring 40 millioner kub.-meter gas. Ett rörnät af omkring 400 kilometers längd ledde gasen till de 7,268 gatulågor och 61,203 privata lågor, som funnos.
Winzer delade många uppfinnares öde att för de ekonomiska svårigheternas skull aldrig skörda frukterna af sitt arbete, ity att det ena bolaget efter det andra af dem han varit med om att grunda gick omkull, och i Paris måste han till och med afträda sin egendom åt andra personer.
I Tyskland omtalas ingen gasbelysning förrän 1811; Berlin har upplysts af gas sedan 1827 och Wien sedan 1840. I Sverige dröjde det ganska länge, innan gasbelysningen infördes. Visserligen blef det 1824 fråga om gasbelysning i Stockholm, men icke förr än Göteborg fått sitt gasverk 1846 och Norrköping sitt 1851, anlades ett gasverk i Stockholm, och i slutet af 1853 tändes gaslågorna första gången på Norrbro.
* * *
Vid början af det nittonde århundradet voro de högre samhällsklasserna i Tyskland, i synnerhet i Berlin, ännu genomträngda af adertonde århundradets franska idéer och den anda, som i så hög grad befordrats af Fredrik II. Allt ifrån hans tid härskade fransk smak hos adeln, och spår af denna smak ha också bibehållit sig till inemot århundradets sista fjärdedel samt bidragit att påtrycka den preussiska adeln från Mark denna egendomliga prägel, som, enligt Karl | Hillebrands anmärkning “utgör en blandning af tysk stelhet, slaviskt prål och fransk skärpa i uppfattning och omdöme.” Den store Fredriks politik och föredöme hade därjämte tillåtit en annan samhällsklass att utveckla sig och göra sig bemärkt. Under hans fördragsamma styrelse, som tillät “en hvar att bli salig på sin façon,” hade nämligen judarne omsider vågat träda ut ur det slags moraliska ghetto, inom hvilket de dittills nödgats hålla sig. Med den för deras skaplynne betecknande smidigheten hade de hastigt inrättat sig efter de nya förhållandena och i sin ordning skyndat att tillägna sig den franska civilisationens frukter. I besittning af rikedom och sin tids hela intellektuella bildning, hade det judiska samhällets medlemmar i Berlin sökt närma sig andra kretsar samt också funnit tillmöteskommande, icke hos det borgerliga elementet, som fortfarande hyllade alla gamla fördomar, men väl hos aristokratien, hvars medlemmar, i synnerhet de yngre, vantrifdes vid det dystra och tråkiga preussiska hofvet och gärna blefvo umgängesvänner i de rika judiska familjerna, i hvilka ett fördomsfritt och intelligent samkväm rådde och hvilkas vackra och älskvärda döttrar erhållit den mest vårdade uppfostran och i många fall hemfördes som brudar åt högättade aristokrater. Men jämte den preussiska högadelns medlemmar infunno sig äfven de främmande diplomaterna, statsmän, skriftställare, lärde och konstnärer, hvilka senare alltför gärna begagnade sig af tillfället att åstadkomma någon omväxling i sina egna trånga husliga villkor, utan att för den skull behöfva taga sin tillflykt till ölstugan och tobakskollegiet.”
Den berömde Moses Mendelssohn, modellen till Lessings “Nathan den vise,” Kants vän och den engelska deismens tolk, var den första länken, som sammanhöll alla dessa olika element och i sitt gästfria hem mottog “upplysningens vänner.” Efter honom samlade sedermera Henriette Herz, kallad den “vackra cirkassiskan” och gift med doktar Marcus Herz, i sitt hus en talrik skara vänner och beundrare, till hvilka senare bland andra hörde Wilhelm von Humboldt och Ludvig Börne. I hennes salong möttes Berlins alla kvinnliga celebriteter, ädlingar och diplomater, skriftställare och konstnärer. Hennes intimaste och mångårige beundrare var likväl den berömde protestantiske predikanten, teologen och filosofen Friedrich Ernst Daniel Schleiermacher (1768—1834), och hos Henriette Herz. träffade denne för första gången den unge Friedrich Schlegel (1772—1829), med hvilken han ingick ettt nära vänskapförbund och hvars bekantskap skulle utöfva ett stort inflytande på honom.
Mystiker och skeptiker, hade Schleiermacher under sin första ungdom kännt sig, så att säga, förkväfd af sin faders och sina lärares, de mähriska brödernas, stränga renlärighet. Han var emellertid i besittning af en sällsynt smidig begåfning, en skarp och djup uppfattning, stor talare och mycket arbetsam. På Henriette Herz’ och Friedrich Schlegels tillskyndelse skref han sitt första, ryktbaraste arbete: “Tal öfver religionen till de bildade bland hennes föraktare.” Sedermera lät han af Schlegel omvända sig till de nya principer, som denne ville införa i litteraturen och lägga till grund för en ny “romantisk” poesi, som erkände skaldens godtycke och oberoendet af alla lagar. Schleiermacher blef den nya “romantiska” skolans teoretiker, predikade “individens helgelse,” “ursprunglighetens dyrkan,” “lifvets ombildning till konst och poesi,”
.jpg)
AFTONSAMKVÄM MED SPELPARTI FRÅN ÅRHUNDRADETS BÖRJAN.
Efter en samtida framställning af Bosio.
_Cinq_tableaux_de_costumes_Parisiens_(serietitel),_RP-P-OB-103.747.jpg){kind=link}
och gick ända därhän, att han skref kommentarier till den tarfliga roman, i hvilken F. Schlegel firade den “gudomliga vällusten” och organiserade “oppositionen mot den positiva lagligheten och den konventionella moralen” i en “apologi för naturen och oskulden i form af ett cynico-sapphiskt poem till ära för sinnesnjutningen, nycken och individens rättigheter.” Schleiermacher trodde sig från första stund i Friedrich Schlegel skåda en öfverlägsen ande och bländades bokstafligen af honom.
Ett ännu djupare intryck skulle emellertid Friedrich Schlegel göra på en väninna till Henriette Herz, Moses Mendelssohns dotter, den öfverspända och olyckliga Dorothea Veit. Begåfvad med en ovanlig intelligens, utrustad med en omfattande bildning, hade hon en liflig fantasi och såg sig redan som hjältinna i en sentimental roman, då hennes fader bortgifte henne, knappt sextonårig, med den judiske bankiren Veit, en hedersman med många utmärkta egenskaper, men ingen af dem, som fordras till att bli hjälte i en roman. Veit var i själfva verket hvarken ung eller vacker eller lysande, och hans stora godhet och omfattande förstånd kunde endast i längden göra sig gällande. Dorothea ansåg sig “oförstådd” och kände kring sig en tomhet, som gjorde henne olycklig. De båda makarnes samlif förflöt emellertid lugnt och fridfullt ända till dess hon blef bekant med den då tjugufemårige, redan berömde Friedrich Schlegel, som djärfts utmana den tyska litteraturens konungar, Schiller och Goethe, och hvars vågade teorier och paradoxer icke litet bidrogo till att förläna honom ett sken af öfverlägsen ande. Dorothea Veit var visserligen sju år äldre, men öfvergaf, detta oaktadt, hem och härd för att uteslutande lefva för Friedrich Schlegel.
Utan Veits ädla mellankomst skulle det emellertid gått hans hustru illa nog. Han icke allenast samtyckte till skilsmässan, utan gaf henne äfven ett årligt underhåll och hjälpte henne slutligen i det armod, hvari hon råkade strax efter sitt giftermål med Friedrich Schlegel, sedan hon öfvergått till protestantismen och under de irrfärder hon nödgades företaga med honom. Slutligen öfvergingo de båda makarne till katolicismen, och till följd af denna öfvergång blef Friedrich Schlegel österrikisk hofsekreterare och legationsråd, till dess han “föråt sig på en gåslefverpastej” och öfverrraskades af döden.
För Schleiermacher blef Friedrich Schlegels afresa från Berlin en verklig välgärning, ty “nu först blef han sig själf”; intrycken från hans första religiösa uppfostran lefde åter upp, protestanten inom honom vaknade, och den rationalistiska dialektiker, som var förhärskande hos honom, besegrade en gång för alla den sinnlige mystikern, som endast till en tid fått öfverhand. Efter sin förflyttning till Halle såsom professor i teologi skulle Schleiermacher bli icke allenast Tysklands förnämste evangeliske talare, utan äfven en af den liberala protestantismens förnämsta pelare i Preussen.
Henriette Herz var emellertid icke ensam om att föra spiran i Berlins skönlitterära och frisinnade umgängesvärld; hennes herravälde delades i detta afseende af den berömda Rahel Levin Markus (1771—1836), om hvilken en så fin kännare som Gustaf von Brinkman sade: “Hon är sannolikt sin tids mest framstående kvinna.”
Den svenske diplomaten skildrar henne såsom en “oberoende ung flicka, utomordentligt själfull, intelligent som solen och därtill så godhjärtad och i allt sig själf.” “Det mest spirituella och förnäma sällskap församlade sig hos henne, men allt tillgick otvunget och anspråkslöst; ingenting var arrangeradt eller förberedt; slumpen, gästernas bekvämlighet och smak voro de enda ceremonimästarne; hon tog emot hemma hos sin moder, och fastän ganska rik, tillät hon sig inga omständigheter för att representera: man samlades verkligen icke hos henne för den välfägnad man erhöll, ty allt var ytterst enkelt, men man kunde icke tänka sig något hemtrefligare.” Värdinnan själf var “hvarken ståtlig eller vacker, hade en späd växt och ett fint ansikte, men ögon, som ingen med dåligt samvete vågade trotsa; med en hjärtlig välvilja, som tillåter äfven den minst lysande förmåga att göra sig gällande, förstod hon att lifva upp samtalet, då det hotade att afstanna, hejda det, då det var på väg att bli alltför fritt, återföra det inom gränserna, då det redan öfverskridit dessa; allt, hvad hon säger, är som ett aldrig sinande öfverflöd af blixtar, som belysa och öppna nya synvidder; hon förstår allt, hon känner allt, och hennes uttalanden äro ofta, trots sin paradoxa och roande form, af en sådan slående sanning, att man efter åratal upprepar dem för sig, icke kan underlåta att tänka på dem och förvåna sig öfver dem.”
Men fastän hon sålunda “med fulla händer strödde sitt snilles och sitt hjärtas skatter omkring sig, förmådde hon dock aldrig ordna dessa pärlor, ty skriftställarinna var hon icke, och hon saknade till och med framställningstalang. Lifligt intresserad för filosofi och politik och utmärkt för den djärfva fördragsamheten i sin uppfattning, framstår Rahel Levin äfven såsom en tolk för kvinnans emancipation, och hennes idéer ha också återklingat mot århundradets slut, men trots detta förnekade hon aldrig kvinnan i sitt hjärta. Ovärdigt och brutalt besviken i sina känslor och sedermera gift med Varnhagen von Ense, fordrade hon större frihet i äktenskapet, ty hjärtats önskningar och behof förbli dock evigt fria, och det vittnar om bristande människokännedom, då man inbillar sig, att kvinnans själsdaning är annorlunda beskaffad än mannens, och att hon helt och hållet kunde lefva endast af sin makes eller sons existens, en fordran, som endast har sin grund i den förutsättningen, att kvinnan till hela sin själ icke visste något högre i världen än sin makes fordringar och anspråk eller sina barns önskningar; vore detta förhållandet, skulle hvarje äktenskap redan i och för sig vara det högsta mänskliga tillstånd, hvilket det dock icke är.”
Rahels fördragsamhet med de förvillelser, till hvilka många medlemmar af den krets, som, omgaf henne, gjorde sig skyldiga, skulle förefalla sällsam hos en kvinna, som själf var dygdig, om hon, icke i detta som i många andra afseenden hos sig förenat sin tids motsatser. Sålunda kunde hon vara prins Louis Ferdinands förtrogna, åt hvilken denne utsväfvande furste anförtrodde de mest grannlaga förhållanden, och därjämte väninna åt hans älskarinna, den bedårande Pauline Wiesel, om hvilken von Brinkman, idel eld och lågor, utbrast: 0“Jag skall i all evighet tacka gudarne för, att de låtit mig lära känna denna himmelska företeelse, och jag skall älska henne, så länge jag ännu kan känna hvad som är skönt, älskvärdt, originellt, ensamt i sitt slag; jag betraktar henne absolut som en uppenbarelse ur den grekiska mytologien.”
För teatern hyste Rahel en verklig lidelse och tog gärna mot skådespelare och skådespelerskor på en tid, då de förre ännu icke hade tillträde till bättre kretsar och de senare, enligt Goethes ord, måste kuska omkring på Thespiskärran,
“blott sällan skyddade för nöd, men aldrig ifrån skam.”
Också skyndade teatervärlden att efter spektaklet, som slutade klockan åtta, infinna sig hos henne. Det var Berlinteatern goda tid, då Goethes och Schillers nya stycken, Tiecks och A. W. von Schlegels öfversättningar af Shakespeare och Calderon, Zacharias Werners och andra romantiska författares dramer spelades af mycket förtjänstfulla artister, en Fleck, Karl Moors och Wallensteins tolk, komikern Schröter, Iffland och den förtjusande Unzelmann. Af största betydelsen voro likväl de litterära förmågor, som Rahel såg omkring sig och bland hvilka, utom Wilhelm och Alexander von Humboldt, märktes Ludwig Tieck, August Wilhelm von Schlegel, historieskrifvaren Johannes von Müller och icke minst Friedrich von Gentz.
Johannes von Müller och Friedrich von Gentz voro prins Louis Ferdinands sällskapsbröder. Den “schweiziske Tacitus”, såsom Johannes von Müller kallats, blef, innan han genom sin historieskrifning förvärfvade sig rätt till denna titel, först minister hos konungen af Westfalen och dennes förklarade favorit; i Berlin betecknade han vid denna tid ännu Napoleon som en ny Sesostris. Friedrich von Gentz var hela sitt lif igenom en genialisk “mauvais sujet,” som fått många synder tillgifna. Vid början af sin bana hade han i Berlin i en underordnad tjänstemannaställning att kämpa med stora svårigheter. Det betänkande, i hvilket han inför Friedrich Wilhelm III trädde inom skranket för tankefrihet och pressfrihet, åsamkade honom endast en sträng skrapa, och därefter började Gentz känna sig för i Wien och lofva därvarande minister Thugut att försvara de “helgade grundsatser, som upprätthålla den borgerliga ordningens vacklande grund” och att “aldrig fläcka sin penna med en rad, som kunde göra honom ovärdig hans excellens’ höga protektion.” Innan Gentz i Wien blef själen i Europas motstånd mot Napoleon och loftalaren öfver den Metternichska politiken, hade han emellertid i Berlin med sin “Historische Journal,” som försvarade den engelska politiken, grundlagt Tysklands politiska press. I besittning af en kraftfull, men likväl smidig och vältalig penna, vann han diplomaternas och furstarnes bevågenhet och beundran. Gentz gjorde emellertid alltid anspråk på att vara dessa höga herrars like och tålde icke, att man behandlade honom endast såsom försvarare af deras sak. De inkomster, hans obetydliga syssla och hans tidning inbragte honom, förslogo icke till att bestrida kostnaderna för hans lefnadssätt. Tid efter annan måste för den skull engelska penningar göra hans båt flott, då den oförståndige styrmannen satt den på grund — hvilket inträffade hvarannan eller hvar tredje månad. Friherre vom Stein bedömde Gentz med mycken stränghet och kallade honom en “förtorkad hjärna och ett ruttet hjärta,” då han talade om hans fala penna. Den ryske ministern, grefve von Nesselrode, ursäktade honom och framhöll, att han “aldrig tog emot penningar af andra än dem, hvilkas åsikter han delade.” Detta oaktadt var han ständigt i behof af penningar, jagades alltid af borgenärer och besvärades oaflåtligt af sina kärleksintriger och spelförluster. Sålunda pantsatte han 1801 ett manuskript för 70 louisdorer, hvilket han först 1821 åter inlöste. På kvällen hade han redan spelat bort pengarna. Han var tillika tänkare och lärd på samma gång som en nöjets dyrkare, och ingen öfverträffade honom i kåseriets konst. I Berlin var han också sällskapskretsarnes bortskämda gunstling, och trots allt voro de år, han tillbragte därstädes, de lyckligaste af hans lif; han kunde också sedermera berömma sig af att “icke ha lätit sin vackra ungdom ömdkligt förrinna och att ha lämnat lifvets bord under fullt rus och som en mättad gäst.”
August Wilhelm Schlegel (1767—1843) var icke på långt när så väl utrustad på hufvudets vägnar som hans broder Friedrich, men ägde en formell och filologisk talang, som kom honom väl till pass i hans äldre efterbildningar af den klassiska poesien och förvärfvade honom obestridliga förtjänster genom hans öfversattningar till tyskan af Shakespeares och Calderons dramatiska arbeten. Hans första hustru Karoline Michaelis, “Dame Lucifer,” som Schiller kallade henne, dotter till den berömde teologen i Göttingen, tillhörde äfven sin tids mest begåfvade kvinnor, för hvilka likväl en strängare sedlig uppfattning af lifvet var främmande, men som genom det inflytande hon utöfvade på sin omgifning spelade en viktig roll. Hon hade förut varit gift med en d:r Böhmer, men blifvit änka och sedermera i Mainz blandat sig i tidens politiska strider och af denna orsak kastats i fängelse, ur hvilket hon befriades genom A. W. Schlegels och andra vänners inflytande. Då hon sedermera såsom Schlegels hustru lärde känna filosofen Schelling, lät hon skilja sig från Schlegel för att kunna äkta denne.
A. W. Schlegel blef den, som skulle orientera madame de Staël, “stormen i kjortlar,” såsom hon benämndes i Berlins och Weimars litterära kretsar, i de tyska förhållandena, och sedermera blef han hennes gäst på Coppet. Under fälttåget 1813 och 1814 var han den svenske kronprinsens sekreterare, och slutligen blef han 1818 professor i Bonn, där hans omåttliga fåfänga och förnäma uppträdande gåfvo Heine anledning till följande skildring: “Än i dag känner jag den heliga rysning, som genomilade min själ, då jag stod framför hans kateder och hörde honom tala. Jag bar då för tiden en hvit frisrock, långt, blondt hår och inga handskar. Herr August Wilhelm Schlegel var ännu klädd helt och hållet efter senaste Parismod; han var alldeles parfymerad af fint umgänge och eau de mille fleurs; han var själfva prydligheten och elegansen, och då han talade om Englands storkansler, tillade han: ‘Min vän,’ och bredvid honom stod hans betjänt i friherrligt Schlegelskt livré och putsade vaxljusen, som brunno i armstakar af silfver och stodo bredvid ett glas sockervatten framför undermannen i katedern.”
*
A. W. Schlegel deltog jämte sin broder Friedrich i den romantiska skolans grundande och uppträdde framför allt mot den klassiska riktningen, som representerades af Schiller och i synnerhet af Goethe.
Redan Herder hade fäst uppmärksamheten på de oupplösliga band, som fäste människan vid förgångna släkten och vid den natur, som omgifver henne, och då Friedrich Schlegel utförde sin enda sanna, men verkligt stora vetenskapliga bedrift och grundade studiet af sanskrit, öppnade han för den europeiska kulturen en alldeles ny bana. I sina sträfvanden att lösgöra sig från antikens mönster vände sig också romantikerna å ena sidan till den medeltida tyska folkdikten och den romanska poesien och å andra sidan till den orientaliska litteraturen. I båda fallen var nämligen fantasien mera obunden än hvad den antika konstens lagar fordrade, och “fantasi blef romantikernas lösen; i dess allt omfattande eter skulle allt skapande och allt skapadt försjunka; endast hvad som besjälades af dess fläkt hade full rätt till konstnärligt gällande.” Liksom myten och religionen, så var också drömmen fantasiens fria, ja friaste skapelse. Världen var full af poesi, man visste blott icke rätt hvar den började eller hvar den slutade, och då alla skiljaktigheter utplånades, öfvergingo alla konster i hvarandra, liksom de olika slagen af poesi, och “ett verk syntes så mycket fullkomligare, ju obestämdare det var till sin karaktär och ju rikare det var på hvarandra motsägande ingredienser.” Allt kom på detta sätt att gå ut på fantastiskt godtycke och otyglad egoism i förening med en ironi, som dömer och gisslar sitt eget verk och slutligen hamnar i bitter modlöshet och förtviflan.
Den tyngdpunkt, som sålunda gått förlorad, och det stöd och den tröst, som under dylika omständigheter behöfdes, erbjöds romantikern af den katolska kyrkan, på samma gång denna med sin färgprakt och sin rikedom på under och sina redan färdiga helgonmyter gaf näring åt fantasien och den längtande känslan, och för att vinna dessa fördelar följde också många af den romantiska skolans anhängare den drift, som förde dem i den romerska kyrkans sköte, och blefvo katoliker. På detta sätt blef romantismen, från att ha varit en estetisk-revolutionär rörelse, en politisk-reaktionär, och såsom talangfull och vältalig tolk för den senare riktningen framstår åter Friedrich Schlegel, som i sina “föreläsningar öfver den gamla och nya litteraturen” öfverskådar hela litteraturen “från en högre ståndpunkt,” säger Heine, “men en ståndpunkt, som dock alltid är en katolsk kyrkas torn, hvars klockor ringa till allt hvad han säger: stundom hör man till och med tornkajorna, som kringflaxa honom, kraxa, och högmässans rökelse doftar en till mötes, och ur de vackraste ställena framblicka idel tonseurerade tankar.”
Verkligt fin och djup, ehuru öfverspänd och sjuklig känsla talar ur de alster, som flöto ur Friedrich von Hardenbergs, kallad “Novalis,” penna. I hans “hymner till natten,” skrifna under intrycket af den djupa smärta, hans bruds död orsakade honom, uttalar sig en längtan att dö: “lifvet vore endast en själens sjukdom och borde betraktas som en skön, snillrik dröm, en hägring på andra sidan grafven, ett härligt skådespel, som gjorde denna världen underbar, spöklik och trolsk. Äfven i Eichendorffs dikter, som utkommo 1808, talar romantikern ännu känslans och stämningens språk, hvaremot hans novell “Ur en odågas lif” framställer det romantiska idealet i ett sysslolöst och ändamålslöst lif. Hvilka sällsamma idéer romantiken kunde ingifva sina anhängare, visar Adelbert von Chamissos novell om “mannen, som förlorat sin skugga” och för hvilken denna förlust blef ödesdiger för hela hans lefnad. Författaren hade på en resa förlorat hatt, kappsäck, handskar och näsduk, och detta gaf hans vän, baron de la Motte Fouqué, anledning att fråga honom, om han icke också förlorat sin skugga. Fouqué själf var en flitig författare af riddareromaner, af hvilka berättelsen “Undine” fördelaktigt utmärker sig för poetisk känsla och lämnat text till Lortzings romantiska opera af samma namn.
En af skolans mest begåfvade medlemmar var Ludwig Tieck från Berlin (1777—1853), Cervantes’ mönstergilla öfversättare, hos hvilken “böjelsen för det fantastiska förenade sig med de andliga känseltrådarnes finhet till en sällsam blandning af produktiv och kritisk talang.” Tieck sökte frambesvärja hela medeltiden med dess romantiska förtrollning; i medeltiden fann han den “månklara, trolska natten,” som lyser i sägner och legender, där sökte han “den fromma tron, barnasinnet, hälsokällan för samtidens alla brister.” I sina båda dramatiska skapelser: “Den heliga Genoveva” och “Octavianus,” lyckades han emellertid icke återgifva hvad han sökt, hvaremot han med större framgång förnyade äldre tyska dikter och därmed väckte intresset för den tyska folkvisan, af hvars alster Achim von Arnim och Clemens Brentano mellan 1805 och 1808 utgåfvo en samling under namn af “Gossens underhorn.”
Hos den genialiske Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776—1822) nådde godtyckligheten och ironien i förbindelse med smaken för det fantastiska och rysliga sin höjdpunkt. Preussiskt regeringsråd i Warschau 1804, förjagades han därifrån af det napoleonska regementet och flackade en tid omkring med en resande teatertrupp såsom dekorationsmålare och kapellmästare, blef därpå musikdirektör i Leipzig och Dresden under det minnesvärda året 1813, återkom följande år till Berlin och inträdde åter i preussisk statstjänst såsom bisittare i kammarrätten. Han började nu föra ett egendomligt dubbellif, om dagarne som flitig och samvetsgrann tjänsteman, om kvällarne åter såsom medlem af Scrapionsbröderna, hvilka plägade samlas i Luther och Wegeners vinkällare i Berlin, där äfven den framstående skådespelaren Ludwig Devrient plägade infinna sig, och om nätterna, berusad af musik och vin, som författare af romantiska äfventyr och berättelser med det mest fantastiska, men ofta också hemskaste och mest demoniska innehåll. Skrämd af de spökgestalter hans penna utkastade på papperet, bad han ofta sin hustru vaka hos sig för att förjaga hans skräck, och med ett sällsynt tillmötesgående plägade hon vid dylika tillfällen stiga upp, kläda sig, taga sin stickstrumpa och hålla den orolige författaren sällskap till dess han slutat. Hoffmann är än i dag en af de mest lästa af de romantiska författarne; eget nog har hans författareskap vunnit mesta erkännandet i Frankrike, och i den bekanta operetten; “Hoffmanns äfventyr” har Jacques Offenbach gifvit en fin musikalisk tolkning åt ett par af hans berättelser.
Tiecks författareskap blef genom bekantskapen med Wilhelm Heinrich Wackenroder (1772—1798) af betydelse äfven för konstens teori. Vid påsktiden 1793 företogo Tieck och Wackenroder en upptäcktsresa genom Tyskland, ströfvade omkring i dess kyrkor och på dess kyrkogårdar, drömde vid Albrecht Dürers och Peter Vischers grafvar och sågo i det gamla Nürnbergs konst den af “lif vimlande skola,” i hvilken den tyska konsten skulle återhämta nya krafter och undfå en föryngrad gestalt. Deras svärmeri för konsten erhöll en religiös anstrykning, och konst och religion öfvergingo i hvarandra; själfva konsten blef innehållet i en ny religion, men snart blef också religionen konstens innehåll.
Den fromma konstandakt, som andades i Wackenroders lilla bok: “En konstälskande klosterbroders hjärteutgjutelser” och i Tiecks novell “Franz Sternbalds vandringar,” hade en alldeles bestämd oppositionell tendens, ty med sin lära om konstens pånyttfödelse ur känslans djup uppträdde den afgjordt mot klassikernas antika formstudier: Men då också konsten framställdes som känslans och sinnelagets högsta uppenbarelse, så framträdde med detsamma de fina trådar, som förbundo denna konstentusiasm med katolicismen, och ny impuls erhöll denna riktning, sedan F. F. Wallraf och bröderna Boisserée börjat tillvarataga och samla de gammaltyska konstverk af Kölnerskolans medlemmar, som funnos spridda i Rhentraktens kyrkor och hotades med undergång.
Det var emellertid icke ur fosterländska källor, de unga målare och bildhuggare, för hvilka “den konstälskande klosterbroderns hjärteutgjutelser” blefvo en andaktsbok, skulle hämta sina idéer. Liksom för den klassiska skolans anhängare Rom varit målet för deras vandringar, så blef det kristna Rom med dess heliga minnen den stad, dit Tysklands målare och bildhuggare af den romantiska skolan vallfärdade, för att i katolicismen, i kyrkor och kloster och vid den heliga faderns fötter söka råd och fromma ingifvelser. Det är karaktäristiskt för hela riktningen, att dess första anhängare i San Isidoros af Napoleon I upphäfda kloster på Monte Pincio grundade en förening, i spetsen för hvilken stod Friedrich Overbeck från Lübeck (1789—1869), som studerat vid k. k. akademien för de fria konsterna i Wien, men reglerats på grund af en demonstration mot det därstädes rådande undervisningssystemet. De unge män, som på detta sätt sammanslutit sig, delade sin tid mellan besöken i basilikor ock kyrkor och personliga studier och lefde för öfrigt ett fullkomligt klosterlif, men sina djupaste intryck medförde de dock från en utflykt, som de gemensamt gjorde till Toscana, där de lärde känna de gamla toskanska mästarnes, framför allt Fra Angelicos verk. I sin hänförelse trodde de sig nu ha funnit sin sanne lärare, efter hvilken de sökte bilda sig och som de sökte efterlikna. Af sina kamrater erhöllo de öknamnet “nazarener” — namnet “prerafaeliter” var ännu icke uppfunnet — och dessa nazarener ägnade sig helt och hållet åt den kristna konsten, sådan den tedde sig för dem, sedd med romantikens ögon, blek och färglös med stela, asketiska former, men utan de gamle mästarnes naiva uppfattning.
Det inflytande romantiken utöfvat på århundradets politiska, religiösa, estetiska och vetenskapliga utveckling har ingalunda varit obetingadt godt. Sken, godtycke och lek voro den romantiska skolans utmärkande egenskaper, och då dess anhängare öfverlämnade sig åt fantasiens fria spel, spunno de in sig i en dröm- och sagovärld och förlorade allt sinne för verklighet och sanning. På dettta sätt ha de framkallat realismen, som äfven i sina största och mest motbjudande öfverdrifter endast är en protest mot den romantiska skolans osannfärdighet.
* * *
I själfva verket hade Preussen af Napoleon behandlats med lika kränkande öfvermod som grym hänsynslöshet, och till förödmjukelsens skam och bitterhet hos de besegrade sällade sig de fysiska och materiella lidanden, kriget orsakat. Visserligen hade fred slutits på de mest betungande villkor, men detta oaktadt blef det aldrig slut på segrarens fordringar, som tvärtom oupphörligt stegrades. Händelserna i Spanien och Rysslands hållning förmådde omsider Napoleon till att ingå på konventionen i Paris 1808, enligt hvilken Preussen erkände sig ännu skyldigt 140 millioner francs, och till dess att dessa penningar inbetalades, skulle 10,000 fransmän hålla fästningarna Stettin, Käustrin och Glogau besatta. Sju militärvägar höllos öppna för fransmännen, och ända till 1813 måste monarkien tåla ständiga genommarscher och underkasta sig oupphörliga rekvisitioner. Napoleon sade själf, att han “dragit en milliard ur Preussen.”
Men ur öfvermåttet af de olyckor, som sålunda drabbat folk och land, skulle också Preussens pånyttfödelse utgå. De män, som särskildt gjorde sig förtjänta härom, sågo orsaken till Preussens öde i den från Fredrik 1I:s dagar kvarlefvande despotismen, som under hans efterträdare upphört att vara “upplyst”; det funnes, enligt deras åsikt, för den skull ingen annan hjälp än att bryta med dess förutsättningar och idéer, enär den, hvars valspråk i Fredrik II:s mun varit: “Allt för folket, intet genom folket,” beröfvade folket både handlings- och motståndskraft. Det gällde sålunda att väcka den enskildes pliktkänsla, som förslöats, och nära på gått förlorad, att åter bringa folket till moraliskt medvetande och att återgifva det tron på sig själft och sin uppgift.
.jpg)
Den som först fattade och uttalade denna tanke, var Kants närmaste tronarfvinge, Johann Gottlieb Fichte, född 1762, död 1814, hvilken med kraft och öfvertygelse i de tändande tal, hvilka han höll 1807—1808, vände sig till “den tyska nationen.” På bänkarne i föreläsningssalen sutto franska spioner, och stundom öfverröstades hans ord af de franska trummornas dån från gatan; men detta störde icke den modige mannen, då han talade icke som speciellt preussisk patriot, utan lät sina ord besjälas af en vidsträcktare, äkta fosterlandskärlek. “Jag talar för tyskar rätt och slätt, om tyskar rätt och slätt och erkänner alldeles icke, utan undanskjuter och förkastar alla de söndrande åtskillnader, som olyckliga händelser sedan århundraden tillbaka gjort i nationernas enhet.” För den af faran exalterade ungdomen gjorde han sig till en vältalig tolk af det af Kant uppställda pliktbegreppet och af hans fordran på absolut pliktuppfyllelse och förklarade Kants upphöjda och stränga lära om den “kategoriska imperativen” samt framhöll, att ingen vore ansvarig blott för sig själf och sitt eget öde, utan att medborgerlig feghet kunde döma ett helt folk till döden. De maningar, böner och besvärjelser, med hvilka han vände sig till ung och gammal, till affärsmän, tänkare, lärde och skriftställare, till Tysklands furstar och alla tyskar, voro icke fåfänga. Verkningarna af hans modiga gärning gingo utöfver den krets, som hörde hans ord, och voro ändå, lika stora och djupa; Fichte skref icke blott för Tyskland, utan för hela mänskligheten och “ännu i dag,” säger en fransk historisk författare, “äro hans tal de besegrades och förtrycktes tröst.”
Till katedern skulle skådebanan sälla sig. Liksom Fichte hade äfven Heinrich von Kleist genomgått Kants skola, och nu framkallade hos honom främlingsherraväldets förtryck den smärta och harm, som gåfvo sig luft i hans tragedi “Hermannsslaget,” hämndens mest storslagna drama, i hvilket man i Hermanns person har att se det tyska folket af 1809, som skulle resa sig mot arffienden; i de förrädiska germaniska furstarne, Aristan, Fust och hvad de alla heta, åter Rhenkonfederationens medlemmar, i Varus åter den brutale franske marskalken med formernas fernissa, i Ventidius den franske diplomaten, som har större framgång i damernas boudoarer än vid det hof, där han är ackrediterad. Det blef emellertid icke Kleist förunnadt att upplefva styckets uppförande. Hemsökt af djup melankoli, sannolikt äfven bruten af ständiga motgångar, begick han den 21 november 1811 själfmord, sedan han dessförinnan i kraft af ett gifvet löfte skjutit sin väninna, som trodde sig lida af en obotlig sjukdom.
Slutligen verkade Schleiermacher genom sina predikningar, sedan han från det af Napoleon upphäfda universitetet i Halle flyttat till Berlin, och tydde vältaligt tidens tecken, på samma gång han på sitt toleranta sätt intalade sina åhörare mod och förtröstan till bättre tider.
För att sprida de åsikter och läror, som sålunda framställdes, till allt vidare kretsar och befordra ett sedligt lif och ett fosterländskt tänkesätt bildade sig äfven på många orter hemliga sällskap och föreningar. Största betydelsen hade bland dessa det på våren 1808 i Königsberg bildade s. k. “Tugendbund,” hvilket förgrenade sig öfver hela Preussen och bland sina medlemmar räknade officerare, ämbetsmän, lärde, jordägare. Detta dygdeförbund upplöstes emellertid redan 1809, men om dess omedelbara betydelse också ansenligt öfverskattats, så bidrog det likväl icke obetydligt till att framkalla den stämning, ur hvilken sedermera befrielsekrigens folkresning skulle framgå.
Till dessa den fjättrade folkandens befriare genom ordet slöto sig emellertid äfven handlingens män, hvilkas angelägnaste uppgift måste vara att ur spillrorna uppföra en ny stat på nya och bättre grundvalar än den upplysta despotismens.
Den man, som i främsta rummet öfvertog detta värf eller som åtminstone intog den förnämsta ställningen bland sina medarbetare på Preussens nydaning var friherre Heinrich Friedrich Karl vom und zum Stein från Nassau, tillhörig en gammal riksomedelbar riddarsläkt, hvars stamgods, efter hvilket den bar sitt namn, låg vid Lahn. Född den 26 oktober 1757, ingick han 1780 i Preussens tjänst, i hvilken han redan 1804 såsom ledare af finans-, tull- och fabriksväsendet genomförde flera välgörande och tidsenliga reformer, exempelvis upphäfvandet af alla inre, lands- och provinsialtullar och upprättandet af en statistisk byrå. Efter katastrofen vid Jena ville Fredrik Wilhelm III göra Stein till utrikesminister, men då monarken icke kunde förlika sig med Steins förslag att reformera ministerrådet, aflägsna det hemliga kabinettets biregering och helt och hållet skilja sig från sina förra rådgifvare, föranledde detta en brytning. Stein entledigades ur den preussiska statstjänsten i ytterst onådiga ordalag, såsom en motspänstig, trotsig, hårdnackad och olydig tjänare, hvilken, pockande på sina talanger, vore långt ifrån att ha statens bästa för ögonen och endast läte leda sig af lidelse och personligt hat.” Efter freden i Tilsit nödgades konungen emellertid åter vända sig till Stein, och denne trädde nu, “såsom det godas grundsten, det ondas hörnsten, tyskarnes ädelsten,” i spetsen för hela det preussiska statsväsendet, fast besluten att jämte sina vänner och medhjälpare i nödfall öfver konungens hufvud och mot hans vilja genomföra de reformer, de ansågo nödvändiga.
Den nya ministärens verksamhet sträckte sig först till de sociala reformerna. En början gjordes till yrkesfrihetens införande, och den 9 oktober 1807 utfärdades det berömda edikt, som upphäfde böndernas arfsunderdånighet, lifegenskap och hofveritjänst och på de kungliga domänerna gjorde 47,000 familjer till ägare af den jord de arrenderade. Samtidigt utvecklade Albrecht Thaer (1752—1828), som grundade det nationella landtbruket, en välsignelserik verksamhet för att utbreda tekniska insikter och ekonomiska kunskaper bland landtbrukarne. Från hans läroanstalt i Möglin tog det tyska jordbruket sitt uppsving.
Större framgång än den agrariska reformen skulle emellertid reformen i kommunalväsendet erhålla. Den 19 november 1808 utfärdades den minnesvärda “ordning för städerna,” som åt de större kommunerna öfverlämnade den själfständiga förvaltningen af deras ekonomi, fattigvård och skolväsen, till en del äfven polis, men framför allt beskattningsväsendet. Därmed gjordes äfven slut på statsmyndigheternas närgångna och obehöriga ingripande, och där städernas angelägenheter förut förvaltats mestadels af gamla uttjänade soldater, hvilka utan kännedom om göromålen, utan sinne för kommunens väl och behof, hemfallit till den mest förstenade formalism, där skulle dädanefter råda fri rörlighet och borgarenas själfbestämmelserätt inom vidsträckta gränser, medan staten endast förbehölle sig högsta öfverinseende.
Stein lät äfven en fullständig ombildning af själfva statens färvaltning följa på de sociala reformerna, och såsom högsta myndighet trädde 1808 fem fackministrar i spetsen för styrelsen. Enligt Steins mening borde “hela förvaltningen förenas i ett statsråd, som arbetade under konungens ögon och ordförandeskap, hvarigenom bättre öfversikt erhölles öfver förvaltningsgrenarnes tillstånd samt öfverensstämmelse och enhet i deras ledning; ärendena borde fördelas efter deras naturliga olikhet och deras handläggande öfverlämnas åt ett så litet antal ämbetsmän som möjligt, men dessa ämbetsmän i stället utrustas hvar och en i sin stad med stor frihet och motsvarande ansvarighet.”
Stein hatade djupt byråkratien och skref ännu på sin sena ålderdom: “Vår olycka är, att vi regeras af besoldade, boklärda, intresselösa, egendomslösa buralister. Det går så länge det går. Dessa fyra ord: besoldade, boklärda, intresselösa, egendomslösa innehålla andan i vår själlösa regeringsmaskin. Det må regna eller solen må skina, pålagorna må stiga eller falla, man må förstöra gamla rättigheter eller låta dem äga bestånd, man må göra alla bönder till daglönare och i stället för lifegenskapen under godsherrn sätta lifegenskapen under judar och ockrare — allt detta bekymrar dem icke. De lyfta sin aflöning ur statskassan och skrifva, skrifva, skrifva på tysta, med väl stängda dörrar försedda byråer och uppfostra sina barn till lika brukbara skrifmaskiner.”
Stein tänkte äfven på att inrätta provinsialständer och en nationell representation af riksständerna, men under trycket af stundens behof, hvilkas afhjälpande brådskade, uppskötos dessa planer.
Hand i hand med de sociala och administrativa reformerna gick reorganisationen af armén. Efter den gamla preussiska arméns tillintetgörelse vid Jena gällde det att i en ny anda och i nya former återställa landets försvarskrafter. Det var ingen lätt sak att så godt som midt under fiendens ögon, med de inskränkta tillgångar, Napoleon lämnat Preussen, och med det ringa antal trupper, segraren tillät den besegrade att underhålla, skapa en ny armé, som i händelse af krig kunde förstoras med en krigsduglig öfvad reserv. Men äfven för att lösa denna uppgift fann Friedrich Wilhelm III lämpliga personer, öfverstelöjtnant Neithard von Gneisenau (1760—1831), majorerna von Grolman och von Boyen och den som militärförfattare mycket framstående Karl von Clausewitz (1780—1831). Främsta rummet intages emellertid af generalmajoren Scharnhorst.
Gerhard Johann David Scharnhorst var bondson från Hannover, född den 12 november 1755, död den 28 juni 1813. Trots sin låga börd valde han den militära banan och slöt sig till grefve Wilhelm af Lippe-Bückeburg, om hvilken Gneisenau i ett bref säger, att han, som dog sex år före Fredrik den store, “redan fullständigt utarbetat 1813 års levée en masse med landtvärn och landstorm, hela det moderna militära systemet från dess grundlinjer ända till dess minsta detaljer.” År 1801 trädde Scharnhorst i preussisk tjänst och utmärkte sig under fälttåget 1807. Efter freden i Tilsit befordrades han till generalmajor och blef faktiskt, om också icke till namnet, krigsminister.
“De tankar, som lågo till grund för den nya preussiska arméns upprättande och hvilka, liksom en i vapen och vishet fullrustad Minerva, framsprungo ur Scharnhorsts hufvud, voro,” säger Pertz, “att sätta hela folket i försvarstillstånd; förädla krigstjänsten genom allmän värnplikt utan tillåtelse till friköp; att hastigt och väl utbilda massorna; höja officerarne i sedligt och vetenskapligt hänseende; genomföra sträng likhet i rättigheter och plikter för alla utan afseende på börd; låta soldaten avancera efter förtjänst ända till de högsta graderna, under fredstid i mån af kunskaper och bildning, i krig på grund af utmärkt tapperhet och duglighet; grunda krigstukten på fosterlands- och hederskänslan och afskaffa det förnedrande prygelstraffet och gatloppet; införa enkelhet och lätthet i såväl den enskildes som hela arméns rörelser; inskränka den själsmördande och tryckande exercisen; allt under ledning af insiktsfulla, karaktärsfasta befälhafvare.”
I denna anda företogos också de reformer, för hvilkas genomförande en “militärorganisationskomité” under Scharnhorsts ledning tillsattes. En mängd gamla odugliga befälhafvare aflägsnades och officerskåren rensades, värfningarna i utlandet upphörde, de vanärande straffen afskaffades, krigsartiklarne mildrades, och förbättringar infördes i tjänstgöring, beklädnad, packning och beväpning, liksom äfven i arméns formering och indelning och förhållandet mellan de olika vapenslagens storlek. Af ändå större betydelse voro emellertid de planer och förslag, som utarbetades för upprättandet af en national- och landtmilis och skapade förutsättningarna för ett allmänt landtvärn. För att med det fåtal trupper, som fingo hållas under vapen, åstadkomma detta, inkallades hvar tredje månad ett antal rekryter, som åter efter erhållen nödtorftig undervisning och öfning i vapnens bruk hemförlofvades och ersattes af andra, så att på detta sätt på jämförelsevis kort tid hela den vapenföra befolkningen kunde genomgå en rekrytskola, hvarefter den i sina hemorter mönstrades och hölls i beredskap för kriget. Genom detta s. k. “Krämpersystem” skapades möjligheten att hastigt förskaffa den stående armén öfvadt och krigsdugligt ersättningsmanskap. Äfven de unge män, som icke tjänat, skulle militäriskt ordnas till en landtmilis, och Scharnhorst uppställde den grundsatsen, att “statens samtlige invånare också vore dess födde försvarare.” Jämte den stående armén skulle alla stridbara män mellan aderton och trettio år väpna, kläda och öfva sig på egen bekostnad, och hos den uppväxande ungdomen skulle militärisk disciplin inplantas. Härmed var grunden lagd till den på den allmänna folkbeväpningen grundade arméorganisationen, som sedermera skulle skapa Preussens och Tysklands storhet. Scharnhorst hade sålunda sörjt för soldater och rekryter; lämplig officersmateriel skulle skolor och universitet lämna.
Lika djupt sjunket, som det tyska statslifvet vid denna tid var, lika högt stod den tyska andliga kulturen. Jämte den romantiska skolan gjorde sig i densamma äfven andra strömningar gällande, hvilka medverkade till att bestämma tidens skaplynne. Från Weimar utgick sålunda den på den klassiska smaken grundade moderna humanismen, hvars förnämsta representant efter Schillers död Goethe var. Redan i sin diktcykel “Hermann och Dorothea” hade han besjungit den borgerliga familjens huslighet och dygder, “där mannen står för sitt hus, omgifven, stärkt af hustru och barn, med handen sträckt mot vän, med vapnet sträckt mot fienden”:
“Detta är vårt! så låtom oss säga och därvid bestånda;
ty ännu blifva städs de beslutsamma folken berömda,
som för Gud och för lag, för hustru, barn och föräldrar
stridde, föllo de ock för fiendehand tillsammans.”
Samma år som Preussens vanmakt var som störst utgaf han 1808 första delen af sitt odödliga mästerverk “Faust," i hvilket han med profetisk blick låter sin hjälte säga:
“Det skrifvet står: ‘i förstone var ordet’;
här redan sjunker pennan ned till bordet;
så högt kan ju omöjligt ordet skattas,
det måste annorlunda fattas.
Så skrifver jag: ‘det första var förnuft.’
Men pennan måste åter hvila,
att ej hon må sig öfverila.
Har allt sitt upphof ur förnuftet haft
Det borde stå: ‘i förstone var kraft.’
Men innan än jag nederskrifvit detta,
så hejdas jag och finner bättre råd,
ja, anden hjälper mig, jag har det rätta
och skrifver trygg: ‘i förstone var dåd.’”
“Ordet" — “förnuftet” — “kraften” — “dådet” : på dessa fyra hörnstenar skulle Tyskland återuppbyggas, och arbetarne på detta verk skulle utgå från universiteten. Den minister, som på Steins förslag blifvit satt i spetsen för det preussiska undervisningsväsendet och blef dess drifvande kraft och verksammaste befordrare, var Wilhelm von Humboldt, den store Alexanders äldre broder, född den 22 juni 1767 i Berlin, död den 8 april 1833, lika snillrik lärd som framstående statsman.
Redan på sommaren 1807 hade någon såsom svar till en deputation från Halle ingifvit Fredrik Wilhelm III orden, att “staten genom andliga krafter måste söka ersätta hvad den förlorat i de fysiska.” Men Wilhelm von Humboldt uträttade emellertid det förnämsta och högsta, då han midt under dessa nödställda tider modigt genomdref, att universitetet i Berlin grundades. “En stat, liksom en privatman,” skref han till konungen, “handlar alltid väl och politiskt klokt, om den vid en tid, då ogynnsamma händelser drabba densamma, anstränger sina krafter för att skapa något varaktigt välgörande för framtiden och knyter detta vid sitt namn.” Historien har också härutinnan gifvit W. von Humboldt rätt, då han i den ur klassiciteten uppsprungna moderna humanismens anda sökte förverkliga Schillers tanke, att den estetiska bildningen skulle vara ett nödvändigt trappsteg till den sedligt politiska. Patriotism och äkta fosterländsk hänförelse, som upplysningens århundrade icke vetat af eller velat veta af, knyta sig till Humboldts undervisningsreform: från universiteten och de nyorganiserade gymnasierna strömmade också ynglingarne 1813 och 1815 såsom frivillige till fanorna.
Steins verksamhet som preussisk minister skulle emellertid icke bli långvarig, ty snart sammandrog sig öfver honom ett oväder, som skulle sopa bort honom från hans ställning och för en längre tid försätta honom i overksamhet. Orsaken härtill voro af flera slag, men mest bidrog dock hans egen oförsiktighet.
Upproret i Spanien och de motgångar, de franska vapnen ledo därstädes, i förening med den hat, som började jäsa i Tyskland mot Napoleon, och Österrikes allt mera krigiska stämning föranledde Stein och Scharnhorst att 1808 på allvar taga i betraktande, om icke Preussen åter skulle kunna upptaga striden mot Napoleon. “Bättre vore det för konungen,” förklarade Stein, “att förlora sin krona än att, såsom nu var fallet, vegetera i slafveri.”
Men liksom Steins reformer på den civila förvaltningens område hade många fiender, så hade Scharnhorsts förändringar inom arméorganisationen också många motståndare, och bland de preussiske konservative och högadlige ämbetsmännen och militärerna funnos många inflytelserika personer, som oaflåtligen predikade obetingad underkastelse under Napoleon, i Berlin uppvaktade dennes generalintendent Daru och på alla sätt motarbetade Stein. Desse konservative, till hvilka hörde furst Hatzfeldt, den gamle fältmarskalken, grefve von Kalkreuth, general von Marvitz och, trots hans hat till fransmännen, äfven general York, utom mindre framstående personer, hade, efter hvad Steins biograf J. R. Seeley meddelar, aftalat en komplott för att draga den vankelmodige monarken öfver till sina åsikter. På en fest, som gafs af grefvinnan von Kalkreuth på en landtgård i närheten af Königsberg och vid hvilken konungen och drottningen skulle infinna sig, skulle man omringa konungen och föreställa honom vådorna af Steins reformer samt söka genomdrifva hans entledigande. Man hade visserligen icke kunnat undgå att äfven inbjuda Stein, men trodde icke, att han skulle komma, enär man visste, att han icke var någon vän af tillställningar. Stein hade emellertid fått någon vink om hvad som förehades, och just i det kritiska ögonblicket gjorde han hela planen om intet genom sin plötsliga ankomst och sin förklaring för värdinnan, att “han kommit därför att han hört, att mycket intressanta saker skulle afhandlas.”
Steins ställning var således långt ifrån säker; Fredrik Wilhelm III hade nödtvunget vändt sig till honom, och äfven från fransk sida började man betrakta honom med misstro, måhända på grund af ränker från det fransk-vänliga partiet vid preussiska hofvet.
Under sådana förhållanden begick Stein den oförsiktigheten att till en medlem af hofpartiet, furst Wittgenstein, en man utan grundsatser och karaktär, skrifva ett bref, i hvilket han öppet omtalade utsikterna för en resning mot Napoleon i Westfalen och önskvärdheten att på allt sätt underblåsa det rådande missnöjat. En assessor Koppe skulle öfverbringa brefvet och hade fått noggranna föreskrifter att iakttaga den största försiktighet och noga dölja sina papper i vagnen. Men Koppe åsidosatte dessa föreskrifter och förde papperen helt öppet med sig. I Berlin besökte han sin familj, i hvilken en fransk spion vid namn Vigneron umgicks, och då han därefter fortsatte sin resa, hejdades han i Spandau och lämnade på anfordran alla papperen utan invändning ifrån sig. Kort därefter stod Steins bref att läsa i Le Moniteur, och det blef genast klart, att Steins kvarstående som minister måste föranleda krig. Stein erbjöd sig också att afgå, och sedan Fredrik Wilhelm III öfvertygat sig om, att ryske zaren stod på Napoleons sida, entledigade han sin store minister för att sedermera aldrig återtaga honom. Den 16 december utfärdade Napoleon sitt mycket omtalade dekret, som förklarade “den nämnde Stein” för Frankrikes och Rhenkonfederationens fiende och konfiskerade hans egendom; hans person skulle gripas hvar han kunde anträffas af de franska eller tyska trupperna. Stein måste midt i vintern fly till Österrike och stannade där, till dess att det ryska fälttåget på nytt öppnade fältet för hans verksamhet.
.jpg)
WILHELM VON HUMBOLDT.
Efter en teckning af Franz Kruger.
Efter Steins afgång gick Preussen åter sorgliga dagar till mötes. Fredrik Wilhelm III:s svaga och vacklande hållning under det österrikiska fälttåget retade Napoleon; de öfverenskomna afbetalningarna på krigskostnaderna nästan inställdes, men nu fordrade Napoleon med hårdhet, att de ingångna aftalen skulle fullgöras. Slaget vid Wagram och Napoleons giftermål med Marie-Louise syntes betaga Preussen hvarje hopp om bättre tider. Den 19 juli 1810 afled drottning Luise med brustet hjärta. Hon hade aldrig rätt hämtat sig efter den själsskakning, hon utstod den fruktansvärda vinter, då hon angripen af feber måste fly genom storm och snö för att icke falla i fransmännens händer. “Jag har intet hopp mer,” skref hon till sin fader. “Bättre tider skola för visso komma, men jag skall icke se dem.” Med hennes bortgång tycktes den sista ljusglimten försvinna från himmelen, och i den djupa tystnad, som utbredde sig öfver Tyskland, hördes endast klenmodiga ministrars gråtmilda stämmor, då de sökte beveka den obeveklige. Före sin död hade drottningen af harm öfver ministern Altensteins fega förslag att afstå delar af Schlesien åt Napoleon såsom afbetalning på hans fordran, förmått konungen att entlediga Altenstein. Med Napoleons bifall utnämndes i hans ställe i juni 1810 friherre Karl August von Hardenberg, född den 31 maj 1750 i Hannover, död den 22 nov. 1822.
Hardenbergs första och viktigaste uppgift måste bli att ordna finanserna och, för att rädda Schlesien, anskaffa penningar till betalande af återstoden på krigskostnadsersättningen till Frankrike. I sitt s. k. finansedikt af den 27 oktober 1810 påbjöd han för den skull åtskilliga skatter och pålagor såsom en allmän konsumtionsafgift, gällande icke allenast för städerna, utan för hela landet, en personlig afgift gällande utan undantag hvar och en, som fyllt tolf år, stämpel- och patentafgifter, lösen för tillståndsbevis att bedrifva yrke, en lyxafgift för betjäning, hästar, vagnar m. m., och härtill slöto sig reformer, åsyftande att ytterligare befria handel och industri från inskränkande fjättrar. Böndernas äganderätt utsträcktes äfven till den jord, de innehaft som ärftligt arrende under riddaregodsen, och genom en tjänstehjonsstadga af den 8 nov. 1810 ordnades husbönders och tjänares ömsesidiga förpliktelser i mycket frisinnad anda. Slutligen utfärdades den 11 mars 1812 ett dekret angående judarnes emancipation, hvilket gaf detta smädade och plågade folk statsborgerliga rättigheter mot villkor, att de i likhet med sina kristna medborgare också uppfyllde samma plikter mot staten.
De förordningar, som Hardenberg sålunda utfärdade under åren 1810 till 1812, väckte emellertid det lifligaste motstånd, och då i februari 1811 en församling af sextio af regeringen utsedda delegerade för alla stånd sammanträdde i Berlin, framkallade de förfördelade intressena endast bitter opposition, utan att alstra en enda sund eller praktisk tanke, och de adliga medlemmarne läto till och med genom sin ordförande, general von Marwitz, förklara den nya författning, som införde ett statsråd och ett kabinett, i hvilka statskansleren intog den dominerande ställningen, äfvensom de utfärdade förordningarna för ingrepp i bekräftade och besvurna rättigheter och en fördärflig efterhärmning af franska bruk. Hardenberg lät visserligen häkta von Marwitz och en annan af de värsta skrikhalsarne, men hans och i synnerhet konungens förtroende till många af de påbjudna reformernas nytta rubbades; ja, det löfte, som uttalats i finansediktet om en “ändamålsenligt inrättad representation såväl för provinserna som för det hela,” fick förfalla och inlöstes icke under Fredrik Wilhelm III:s hela regering. Tvisten mellan regering och folk antog en sådan skärpa, att Gneisenau klagande skref till Stein: “Vårt öde skall nå oss, såsom vi förtjäna; vi skola gå under med skam, ty vi kunna icke dölja det: nationen är lika dålig som dess regemente!”
Hardenberg lyckades rädda Schlesien, men endast för att Preussen skulle nödgas påtaga sig ett ännu tyngre ok än förut. Napoleon, som redan så hårdt beskattat landet, hade ännu icke pålagt det sin blodskatt. Den preussiska armén var visserligen obetydlig, men äfven den tyckte han sig kunna begagna för egen räkning. Kriget med Ryssland kastade redan sin skugga framför sig, och Preussen låg mellan honom och den makt han ville bekämpa. Huru fördelaktigt vore det för den skull icke, att han tillägnade sig landets alla tillgångar och militära krafter och uteslutande använde dem i sina syften, “för att som en ström kunna brusa fram till Niemen,” utan att för vinnande af detta mål behöfva offra så mycket ens som en enda man!”
Napoleon föreslog nu Preussen en allians, i kraft af hvilken Preussen strängt skulle tillämpa kontinentalsystemet, lämna 20,000 man trupper till ett krig mot Ryssland och bereda fri väg för de franska arméerna på hela operationslinjen från Elbe till Oder och från Oder till Weichsel; dessutom skulle de franska myndigheterna, utan att behöfva vända sig till den preussiska civilförvaltningen, kunna indrifva nödiga rekvisitioner till arméns underhåll, för hvilka betalningen skulle bestämmas genom särskild öfverenskommelse. För att gifva mera eftertryck åt sitt förslag, hade Napoleon befallt Davout i Hamburg att hålla sig marschfärdig till att genast efter order rycka in i Preussen och dessutom förstärkt sina trupper i de preussiska fästningar, som ännu voro i hans händer. Slutligen förelade han preussiska sändebudet i Paris den 22 februari 1812 att inom tjugufyra timmar underteckna fördraget, viss om att han under dessa omständigheter kunde lita på Fredrik Wilhelm III:s obegränsade underkastelse. Fördraget undertecknades också och gillades af konungen mot krigspartiets önskan, och Scharnhorst, Gneisenau, von Boyen med flera inlämnade därpå sina afskedsansökningar. I denna belägenhet liknade den preussiska staten, enligt Seeleys ord, “ett stort krigsskepp, som ridit ut många stormar, men nu omsider ändå vore på väg att sjunka.”
Tills vidare måste Preussen emellertid söka undgå att gå till bottnen. De månader, som föregingo Napoleons tåg till Ryssland, voro i alla fall fruktansvärda för landet. Skulle Napoleon ändå till slut icke hellre än att våga sig in i Rysslands ödemarker föredraga att förstöra Preussen och afvakta Alexanders anfall? Napoleon nöjde sig, som vi sett, med att bemäktiga sig landets alla tillgångar, och Preussen härjades på nytt grymt. Den franska armén började allt mera likna Wallensteins skaror, och flera af dess chefer gåfvo föredöme till plundring. Konungens af Westfalen uppehåll i den lilla staden Glogau kostade dess invånare dagligen 1,500 francs; marskalk Victor fordrade 75 écus dagligen till sitt traktamente. Bayrare, würtembergare, badenser “funno det helt naturligt att plundra, och deras officerare förstodo icke, att man kunde förbjuda dem detta.” De invånare, som klagade öfver misshandeln, bortsläpades som gisslan.
Med hvilken spänd väntan, oro och ångest afvaktade icke den olyckliga befolkningen utgången af det ryska fälttåget! Underrättelsen om Napoleons olyckor och hans armés undergång ljöd för den skull också som en trumpetsignal, bebådande befrielsen. General York von Wartenburg, som under marskalk Macdonald förde befälet öfver den preussiska kontingenten i Napoleons stora armé, afföll öppet, skenbart utan Fredrik Wilhelm III:s samtycke och vetskap, men knappast utan hans gillande, och drog sig genom konventionen i Tauroggen den 30 december 1812 helt och hållet ur striden, och med 1813 års ingång stod hela Preussen i vapen.
En rustningskomité, i hvilken Scharnhorst var den ledande själen, arbetade på att försätta regementena på fältfot. Den 7 februari förmådde York ständerna på Ostpreussens och Litauens landtdag i Königsberg, dit friherre vom Stein kommit från Ryssland för att leda ärendena, att lämna rekryter och uppsätta en kavalleristyrka; den 8 februari utfärdades förklaringen angående upprättandet af frivilliga jägareckårer med ett upprop till de klasser af befolkningen, hvilka enligt gällande lag voro befriade från tjänstgöring, att på egen bekostnad väpna och utrusta sig; den 16 februari upphäfdes alla undantag från krigstjänsten, så länge kriget varade; den 17 mars utfärdades det dekret, som organiserade “landtvärnet,” och den 21 april kompletterades denna mobilisering af monarkiens alla krafter genom dekretet om “landstormen.” På detta sätt erhöll Preussen en armé, som verkligen representerade hela folket.
Den 10 mars instiftade konungen “järnkorsets” orden för att utan hänsyn till börd eller rang belöna alla, som utmärkte sig mot fienden. I Breslau samlade professor Steffen studenterna kring sin kateder, och “djupt gripen och med tårfyllda ögon väckte han i deras unga hjärtan pliktens och hjältemodets feber.” I Berlin påminde Fichte, som dog ett offer för den ifver, med hvilken han ägnade sig åt de sårades vård, sina åhörare, att “en enda sak vore viss, nämligen ett evigt lif, och att man förtjänade detta genom döden, men förlorade det genom ett lif i slafveri.” Schleiermacher välsignade de soldater, som drogo ut för att strida “för Guds rike, på det att människans eviga rättigheter skulle erkännas hos alla, äfven de lägsta och ödmjukaste.” Föreläsnings- och lärosalar, ämbetsverk och domstolar, kontor och verkstäder stodo tomma; mången patriotisk Bradamante gick med i fält, förklädd till man, såsom exempelvis Maria Prochaska och fröken von Krüger, hvilka blifvit berömda; fru von Lützow-Ahlefeldt tog den verksammaste del i att organisera sin makes frikårer; ensamt “Litzows jägare” räknade 13,000 man. Berlin var snart icke mera Berlin, ty alla skyndade dit, där fäderneslandets öde afgjordes, männen ställde sig i ledet, kvinnorna tjänstgjorde på sjukhusen. I Königsberg upplifvade och eldade Scharnhorsts dotter, grefvinnan Julia von Dohna, patrioterna; en komité af 30 kvinnor, tillhörande samhällets alla klasser och alla religionsbekännelser, bildades; sju prinsessor af blodet sutto i den tillsammans med bodförsäljerskor; Henriette Herz, Rahel Levin, Fichtes hustru utmärkte sig för sitt nit. Fichte själf ville draga ut som simpel soldat. Alla klasser täflade i hängifvenhet och offervillighet; från alla håll inflöto patriotiska eller frivilliga gåfvor; Berlins judar tillsköto ansenliga summor, ämbetsmännen offrade en tredjedel, ja, till och med hälften af sin aflöning; kvinnorna afhände sig sina nipper, ända till sina vigselringar, i hvilkas ställe de erhöllo ringar af järn, och de, som icke hade annat att erbjuda, offrade sitt rika hår på fosterlandets altare. Efter krigets slut ansågs det till och med för en skam att ha kvar sitt bordsilfver.
Öfver allt lifvades sinnena af krigiska sånger, af hvilka många äro beundransvärda för sin poesi och den religiösa ton, som härskade i dem, såsom exempelvis Schenkendorffs: “Så tänden då i Guds namn eldarne,” Ernst Moritz Arndts: “Den Gud, som järnet växa lät, han tål ej några slafvar,” och Theodor von Körner, som stupade bland Litzows jägare den 26 augusti 1813, sjöng sina beundransvärda sånger till “Lyran och svärdet.” “I denna frihetens vår hade Preussen tagit försteget i Tyskland och förkroppsligade det gemensamma fosterlandet.”
* * *
Den 13 mars 1809 lämnade Sverige i ett lika förvirradt som farligt tillstånd. Visserligen hade föregående år den 29 september en vapenhvila på obestämd tid aftalats mellan de svenska och ryska befälhafvarne för de krigande trupperna i Finland, men denna vapenhvila hade icke gillats i Petersburg, och den ryska arméns generalissimus Buxhöwden fick uppbära så skarpa förebråelser af zar Alexander I, att han slutligen anhöll om afsked. Sedan zaren därpå sändt sin förtrogne, general Araktschejev, för att under general Knorring leda offensiven mot svenskarne, blef det åter nytt lif i kriget.
Araktschejev utvecklade den största verksamhet. Stora förråd af lifsmedel och bränsle lastades på slädar, varma kläder och skodon utdelades åt trupperna, och samtidigt med Gustaf IV Adolfs tillfångatagande satte den ryska styrkan sig i rörelse åt tre olika riktningar. Till Västerbotten framträngde sålunda den ryske general Schuvalov, och den 25 mars kapitulerade utan svärdslag generalmajoren Hans Henrik Gripenberg med 2,000 men vid Kalix älf. General Barclay de Tolly tågade med sin afdelning öfver den 80 km. breda Qvarken och måste flera nätter bivuakera på isen i femton graders köld, men då han den 22 mars kom till Umeå, inlät sig den svenske befälhafvaren därstädes, generalmajoren grefve Johan Adam Cronstedt, på underhandlingar och utrymde staden. Redan den 27 mars återvände emellertid Barclay med sina trupper till Finland.
På Åland stod generalen Georg Karl von Döbeln med en svensk fördelning, som räknade omkring 5,000 stridbara män, då general Bagration med 17,000 man ryssar lagade sig till att öfvergå till öarna, och den lilla svenska styrkan skulle ofelbart ha dukat under för öfvermakten, om det kommit till strid. Genom skickliga underhandlingar med de ryska befälhafvarne lyckades det emellertid för öfversten Gustaf Olof Lagerbring att vinna tillräcklig tid för att låta general von Döbeln anträda återtåget öfver Ålands haf. Han måste visserligen kvarlämna sina sårade och sjuka, och hans eftertrupp oroades och tillfångatogs till en del af de förföljande ryssarne, men trots den starka kölden och snöyran lyckades Döbeln emellertid rädda sin fördelning till Grisslehamn, dit den ankom på aftonen och följande dag, den 18 mars, intog sina kvarter. En afdelning ryska kosacker under den bekante Kulnev ankom emellertid äfven till svenska landet. Någon strid blef dock icke af, och Kulnev aflägsnade sig åter redan dagen därpå. Underhandlingar om fred hade nämligen redan blifvit inledda, och några vidare krigiska rörelser företogos icke på denna del af krigsskådeplatsen.
I Stockholm var förskräckelsen stor, enär man saknade alla underrättelser om truppernas rörelser och hvarje ögonblick fruktade, att ryssarne skulle rycka mot hufvudstaden. Den hållning, Adlersparre i spetsen för västra armén iakttog, var icke heller ägnad att minska oron.
Adlersparre hade nyss brutit upp från Örebro, då underrättelsen om revolutionen nådde honom och han från hertigen-riksföreståndaren erhöll ett bref, hvari denne bad honom att endast med halfva antalet af sina trupper infinna sig i Stockholm. Adlersparre fann emellertid för godt att tillfråga sina officerare om hvad de tänkte om hertigens order, och på deras svar: “Ingen stannar, alla framåt, lika bröder, lika öden; vi erkänna inga andra order än vår chefs,” fortsatte Adlersparre sin marsch mot hufvudstaden, utan att fråga efter en ny skrifvelse, i hvilken han ombads att skynda före sina trupper för att deltaga i de viktiga öfverläggningar, som händelserna och den från Ryssland öfverhängande faran gjorde nödvändiga.
.jpg)
Naturligtvis måste ett sådant beteende väcka både oro och harm, och Adlercreutz, som var befälhafvande generaladjutant, uttryckte också sina bekymmer i ett bref, i hvilket han bland annat skref, att han “på uppmaning af västra armén verkställt revolutionen och därigenom trott sig förtjäna nämnda armés förtroende; han hade bedt Adlersparre skynda till Stockholm med någon del af sina trupper för att gifva styrka åt hvad som skett och för att deltaga i viktiga öfverläggningar; men i stället för att komma själf hade Adlersparre sändt ett protokoll och förklarat sig icke äga någon säkerhet, så länge så många af förra regeringens och förra polisens medlemmar vore i verksamhet, med ett ord bibehållit sina trupper i insurrektionstillstånd; hvad i Herrans namn skulle bli af allt detta?” Som man emellertid icke kunde: hindra Adlersparre från att fullfölja sin föresats, föredrog man att hålla god min i elakt spel och mottaga honom och hans trupper på det högtidligaste sätt. Den 22 mars, då intåget skedde, sändes till Järfva värdshus ridhästar från slottet för att begagnas af Adlersparre och hans stab, och på Haga serverades för västra arméns hjältar en så grundlig frukost, att flera af ryttarne endast med yttersta möda förmådde hålla sig kvar i sadeln. I Stockholm voro alla fönster vid de gator, genom hvilka tåget framgick, uppfyllda af damer, som med sina näsdukar viftade sitt välkommen till västra armén. På skeppsbron mottogos Adlersparre och hans trupper af hertigen själf, och efter en audiens på slottet, där riksföreståndaren gjorde Adlersparre bekant med Adlercreutz, förlade den förre sitt högkvarter till Westmanska huset, numer Kongl. Vetenskapsakademien, där han omgaf sig med en 100 man stark vakt af sina egna trupper, som han fortfarande höll på krigsfot, med eget ord och lösen,” och fyra kanoner, som vaktades af artillerister med brinnande lunta.
Adlersparre uppträdde på detta sätt som en revolutionär makt, som ville ha det afgörande ordet och hvilken riksföreståndaren, enligt Armfelts ord, “gammal, svag och afsigkommen och blott till namnet regent,” icke var vuxen. De följande händelserna aflupo också i det hela efter Adlersparres önskan och vilja.
Friherre Georg Adlersparre, född 1760, död som grefve och excellens 1837, var, enligt B. v. Beskows ord, “ett kvickt hufvud och, hvad som gärna följer med, något ytlig i bildning,” publicist långt mer än krigare, ty såsom sådan har han icke efterlämnat något namn. Sin första ryktbarhet vann han som utgifvare af “Läsning i blandade ämnen,” “Läsning för landtmän” m. m.; han underhöll sitt rykte genom att författa karaktäristiker, historiska handlingar o. s. v. och slutade sin publicistiska bana med att, ehuru en af rikets herrar och sjuttiårig, af kämnersrätten i Stockholm pliktfällas för tryckfrihetsbrott. Hans egen adjutant och vid denna tid hängifne beundrare C. H. Ankarsvärd sade, att han “aldrig kunde förlika sig med det jollrande i grefve Adlersparres umgängessätt,” och förklarade, att han “alltid plågades af det kalla, overksamma, outransakliga, vidunderliga och, i hans ögon, stundom studeradt genialiska i Adlersparres hållning.” Hans stabschef måste, då han icke kunde erhålla hans underskrift för kårens underhåll, med öfverbefälhafvarens tillstånd efterapa hans namnteckning, hvari han slutligen lyckades så väl, att ingen kunde skilja den härmade från den falska; och då stabschefen — en broder till C. H. Ankarsvärd — begärde sitt entledigande, fordrade han äfven décharge för alla de gånger han skrifvit chefens namn,” hvarpå denne svarade “Strax! och gaf honom den begärda déchargen på ett par rader med orden: “Se här, är du nöjd nu?” — ett egendomligt tillvägagående för ett blifvande statsråd och en framtida landshöfding.
Adlersparre fick aldrig tillfälle att visa, om han ägde militäriskt mod, men från misstänksamhet och skuggrädsla kan man svårligen fritaga honom; att dessa egenskaper tvärtom ofta starkt framträdde hos honom, därom vittnå bland annat alltför tydligt de försiktighetsmått, som vidtogos i hans högkvarter i Stockholm. “Vid mörkrets annalkande,” berättar Beskow, "fördubblades vakterna kring detsamma, piketer utryckte, hästarne stodo sadlade; stabschefens säng var alla nätter dragen framför chefens dörr.”
.jpg)
CARL XIII.
Efter porträtt af P. Krafft, gravyr af A. U. Berndes.
H. G. Wachtmeister, som tillhörde samma parti som Adlersparre och på dennes bedrifvande äfven inträdde i konseljen, förklarar, att han aldrig träffat “ett ijusare hufvud, ehuru det ofta gjordes onyttigt genom nycker, hvartill han var mera böjd än man vanligen är.” “Det dröjde icke länge,” säger Wachtmeister. “innan han var brouillerad med alla dem, som utgjorde regeringen, hvilka likväl alla bjödo till att sluta sig till honom så nära som möjligt, eftersom de med skäl funno, att han var revolutionens säkraste stöd.” Hans olyckliga lynne gjorde, att han icke kunde sämjas med andra än underhafvande, och en olikhet i öfvertygelse ansåg han som bevis på personlig ovänskap. En ovän förlät han aldrig, och då hans misstänksamhet dref honom till att höra och tro skvaller, måste detta gifva anledning till många tillfällen till oenighet med honom. “Lyckligtvis,” tillägger Wachtmeister, “var det icke hans plan att stanna kvar i statsrådet, där nyttan af hans förträffliga hufvud och vidsträckta ekonomiska insikter var förringad af den schism, som hans personliga förhållande satte bland ledamöterna.”
Adlersparres “röda spöke” synes ha varit den gamla regentättens anhängare, de f. k. “gustavianerna,” hvilka önskade se tronföljden bevarad åt Gustaf IV Adolfs äldste son, prins Gustaf, till hvars förmån Adlersparre fruktade stämplingar och komplotter från alla håll. Huru långt hans misstroende i detta hänseende kunde drifva hans anhängare, framgår af en anteckning af Wachtmeister, att excellensen grefve Anders Skjöldebrands broder Per, sedermera landshöfding i Nyköping, “en häftig, pratsam och fjäskig person,” till och med “ville promt ut till Gripsholm och strypa pojken,” och likaså omtalas, att en major, baron von Böhnen — “en af de vildaste bland Adlersparres bussar i västra armén” — skulle haft för afsikt att genom gift undanrödja konungabarnet, hvarvid han som redskap tänkt begagna sig af en kock på Gripsholm.
Ett gustavianskt eller fastmer kontrarevolutionärt parti fanns visserligen, och det sades äfven, att detta parti förehaft planer att bortföra prins Gustaf från Gripsholm. Såsom dess chefer nämndes grefvarne Ruuth och de la Gardie, och från deras sida utgick också det mostånd mot tronföljarevalet, som så lifligt förbittrade Adlersparre.
De mest maktpåliggande åtgärder, som måste vidtagas för att få ett slut på revolutionen och återställa en ordnad regering i landet, voro i första rummet att tillse, att Sverige finge en ny konung, därnäst att sådana förändringar företogos i grundlagen, hvilka kunde anses vara af behofvet påkallade, och slutligen att tronföljden ordnades. Det skulle bli den sammanträdande riksdagens sak att ordna dessa angelägenheter.
Riksdagen utlystes till den 1 maj. “Den nyväckta vårens och glädjens fest,” säger Beskow, “ägnade sig ypperligt att inviga det pånyttfödda fäderneslandets förhoppningar. Rikets fäder och vise, efter en lång skilsmässa, återsågo hvarandra med glas i hand, hvilket genast föder vänskap, förtrolighet och broderskap.” Riksdagsutblåsningen skedde på förmiddagen med pukor och trumpeter, och därpå följde oräkneliga middagar, offentliga och enskilda, samt färd till Djurgården. Våren var långt framskriden och “väderleken gudomlig,” så att alla kunde visa sig utan öfverplagg, och Djurgården uppfylldes af en oräknelig folkmassa, som med ändlöst jubel hälsade “Gustaf III:s broder, hans glada gemål och allmänt afhållna syster” äfvensom fäderneslandets “räddare” Adlercreutz och Adlersparre, hvilka båda till häst följdes af talrika staber från finska och västra armén; och efter tidens sed voro “jämte hofven riksdrots, riksmarskalk, alla riksråd och rikets öfriga herrar uti lysande vagnar med spann, hejdukar, kammarhusarer och galaklädd betjäning, som gick kring vagnarne; utom garnisonens och borgerskapets officerskårer, voro alla de från västra armén samlade, till häst; en så lysande första maj har Djurgården troligen aldrig skådat.”
Riksdagens öppnande på rikssalen var denna gång särdeles högtidligt, “med de gamla råden i purpurmantlar och hvita utslagna lockar, de rika kommendörsdräkterna af sammet och siden och hofvet i den blåhvita burgundiska sidendräkten.” Riksföreståndaren, som syntes trött, stödde sig mot den stora riksföreståndarestafven, som icke varit synlig sedan Carl IX:s tid. Glanspunkten var emellertid den skildring af “hvad i rikets styrelse sig tilldragit,” hvilken upplästes af hofkansleren Lagerbjelke, regentens förre gunstling, som nu gjorde en målning af alla de olyckor Gustaf IV Adolf under en följd af år dragit öfver fäderneslandet.
Till Sveriges nye konung kunde svårligen någon annan komma i fråga än den störtade monarkens farbroder. Också ville Adlersparre, att han genast i kraft af sin arfsrätt skulle låta utropa sig till konung, och hertigen synes också ha varit böjd för att gå in härpå, men sedan ångrat sig vid tanken på, att Gustaf IV Adolf ännu icke formligen afsagt sig tronen för sig och de sina och icke heller af riksdagen blifvit skild från densamma. Sedan bägge delarne skett, fanns emellertid intet hinder längre för riksföreståndarens upphöjelse till konung, och sedan han antagit och besvurit de af ständerna gillade nya grundlagarne, uppsteg hertigen af Södermanland den 6 juni på rikssalen till tronen och hälsades med jubel under namn af Carl XIII, liksom äfven hans valspråk: “Folkets väl min högsta lag” vann allmänt bifall. Det hvita armklädet på uniformerna, 1722 års sinnebild, försvann.
.jpg)
Kröningsmiddagen var den sista “publika spisning,” som ägde rum i Sverige, och försiggick på rikssalen, hvars läktare voro upplåtna åt åskådarne, hvilka fingo se “tre personer spisa vid två bord i en sal, som kunde rymma 3,000 personer.” Maten uppbars till de kungliga af öfverstar, ett riksråd skar före, ett annat slog i vin, och riksråd och excellenser framräckte efter slutad spisning handfat, handkanna och handduk åt de kungliga personerna, som suttit till och med iklädda mantlar och krona, medan hofvet och de två enda närvarande främmande sändebuden sutto på tribunerna och rikets ständer nere i salen.
Den 29 juni skedde Carl XIII:s kröning, och den 1 juli hyllades han vid foten af Gustaf III:s bildstod under särdeles lyckade anordningar och under ett ofantligt tillopp af åskådare. Utrikesministern, grefve Lars von Engeström, förestafvade eden åt ständerna, efter hvars afläggande de uppgingo i vanlig ordning till tronen för att kyssa konungens hand. Under själfva ceremonien, berättar L. von Engeström, uppsteg ett af de svartaste moln, som han sett. “Det kom från Storkyrkan och gick Slottsbacken utföre. Jag såg ingen räddning och trodde, att vi skulle dränkas i regn. Men framför tronen delade sig molnet, vi fingo endast några obetydliga stänk, men det regnade starkt på norr- och södermalm. Det var ett lyckligt omen. Sveriges politiska ställning var svår och hotade med stora olyckor, hvilka försynen lyckligen afvände.”
De nya grundlagar, Carl XIII undertecknade före sitt uppstigande på tronen, bilda den med skäl så högt prisade 1809 års konstitution, hvilken ännu i dag, trots några förändringar, utgör grundvalen för det svenska statsskicket. Den nya författningen antogs först på riddarhuset och gillades och stadfästes därefter den 6 juni af samtliga ständer, visserligen icke utan föregående stridigheter och försök till förändringar, som helt och hållet skulle ha förstört dess anda — ja, till och med en republikansk konstitution med en president i spetsen hade anhängare bland adeln. Om också den hotande ställningen till utlandet och äfven andra påtryckningar icke saknades — H. G. Wachtmeister uppgifver, att Adlersparre skulle ha varit öfverens med sin kår om att “förkorta deliberationerna på riddarhuset, i fall de skulle bli för långvariga” — kan dock icke förnekas, att det var ett sällsynt bevis på statsmannaklokhet och enighet under en revolutionsriksdag, att regeringsformen enhälligt antogs tre veckor efter riksdagsförhandlingarnas öppnande. Men då 1809 års män länge firats med så många fester och hyllningssånger, har den man, som grundade “det enda varaktiga, af högsta ordningen, vid detta riksmöte,” blifvit jämförelsevis föga omtalad.
Denne man var Hans Järta, som hade förnämsta andelen i den nya författningens utarbetande. Då han afsagt sig sitt adelskap och bestämdt vägrade att återtaga sin plats på riddarhuset, kallades han till konstitutionsutskottets sekreterare, och från hans hand förskrifver sig den klassiska inledning till utskottets förslag till ny regeringsform, i hvilken det bland annat heter:
“Utskottets förslag till en ny regeringsform har inom tvänne veckors förlopp blifvit uppgjordt och utarbetadt. Om likväl, efter utskottets förhoppning, riksens höglofl. ständer finna detta förslag vara grundadt på en lugn och noggrann beräkning af de särskilda statskrafternas naturliga verksamhet och riktning; om de finna däruti bestämd en sådan dessa krafters inbördes inskränkning, som hindrar någondera att öfvergå ifrån kraft till våld, stadgade sådana värn för folkets samfällda och hvarje enskild medborgares rättigheter, som listen icke må finna sig lockad att undergräfva eller makten retad att störta; om de finna denna statsförfattning ömsesidigt förutsätta och bereda styrkan af ett allmänt tankesätt, bilda och stöda detta tankesätt, för att själf däraf utbildas och stödas; om de finna densamma ytterst syfta till en sådan nationens allmänna medborgerliga daning, som skall instämma i det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga svenska individuella lynnet af manlig stolthet utan öfvermod, af frihetskänsla utan yra, af sanningsnit utan svärmeri, af redbar verksamhet utan skryt och ifver; om riksens ständer därjämte finna, att utskottet icke uppoffrat kommande släkters frihet, säkerhet och odling åt samhällets närvarande behof af en kraftfull styrande makt, eller åt den allmänna och enskilda öfvertygelsen om den furstes dygder, som först skall denna makt af ett tacksamt folk mottaga; så skola utskottets ledamöter, erkännande villigt den ofullkomlighet, som må upptäckas i deras så skyndsamt fullbordade arbete, likväl anse det hela däraf äga något värde och sig hafva uppfyllt, hvad riksens ständer med skäl kunnat af dem vänta. Utskodet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en domaremakt, själfständig under lagarne, men ej själfhärskande öfver dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa hufvudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagit.”
Den konselj, som vid denna tid omgaf den ålderstigne Carl XIII, var sannerligen icke bäddad på rosor. Knappt hade kröningssaluten tystnat, förrän den åtföljdes af de ryska kanonernas dunder vid Ratan, ty midt under alla förändringar i regeringen och ständernas öfverläggningar i Stockholm, hade kriget mot Ryssland fortgått, och detta på svensk mark ändå. Den 15 maj afskuro ryssarne en svensk styrka under öfverstelöjtnant Furumark och tvungo densamma att kapitulera, hvarpå Döbeln måste utrymma Umeå, som besattes af ryssarne. Medan Adlersparre med västra armén låg overksam i Stockholm, utrustade man en expedition, som skulle landstiga i Ratan för att därifrån falla ryssarne i Umeå i ryggen; företaget misslyckades och ledde endast till att den ryske befälhafvaren Kamenski tvang den svenska styrkan att anträda återtåget och slutligen inskeppa sig efter en ansenlig förlust af döda och sårade. Ryssarne lämnade visserligen Umeå, men icke den svenska jorden, förrän kriget omsider slutade genom underhandlingarna i Fredrikshamn, där Sverige den 17 september måste finna sig i att afträda hela Finland till Torneå och Muonio älfvar, äfvensom de Åländska öarne till Ryssland, förbinda sig att biträda kontinentalsystemet och stänga sina hamnar för engelska så krigs- som handelsfartyg, dock under förbehåll, att salt och sådana kolonialvaror, som genom bruket blifvit för Sveriges invånare nödvändiga, finge fortfarande införas.
Finland hade således gått förloradt för Sverige och skulle nu under rysk öfverhöghet gå nya öden till mötes. Den utveckling, Finlands inre förhållanden togo efter svenskarnes utdrifvande ur landet, ha för landets ställning vid århundradets slut varit af icke ringa betydelse. Denna utveckling berodde i själfva verket på, huru den ryske själfhärskaren skulle behandla det land han eröfrat och hvilket mått af själfständighet och själfstyrelse han skulle unna sina nya undersåtar. I detta hänseende verkade flera inflytanden bestämmande på Alexander I:s hållning.
Den förre svenske undersåten, grefve Sprengtporten, rådde kejsaren att söka vinna finnarnes välvilja genom att förunna dem personliga och politiska rättigheter, inkalla den finska landtdagen och låta denna öfverlägga om landets behof och bekräfta föreningen med Ryssland. Sprengtporten hade emellertid en medtäflare om Alexanders öra i den förre finske majoren Klik, som visserligen medgaf, att Ryssland borde söka att göra finnarne så benägna som möjligt för föreningen med Ryssland, men då landet eröfrats med vapenmakt, borde de rättigheter, zaren kunde befinnas villig att medgifva dem, endast gifvas som en kejserlig nåd, hvaremot hvarje öfverenskommelse, som ju förutsatte ett visst lika berättigande mellan de båda kontrahenterna, kunde medföra betänkliga missförstånd.
Alexander var icke otillgänglig för Kliks föreställningar, men då den befälhafvande ryske generalen Buxhöwden ansåg lämpligt att aflägsna de af den svenska regeringen tillsatta högre ämbetsmännen och ersätta dem med ryssar, så lyckades Sprengtporten motverka denna åtgärd, och de förra ämbetsmännen stannade på sina platser. Sprengtporten lyckades äfven genomdrifva, att rekrytutskrifningar för den ryska armén icke skulle företagas i Finland, utan det finska försvaret behålla den form, det haft under det svenska väldet.
En särdeles kirkig punkt var den trohetsed, hvilken skulle afläggas till den ryske kejsaren af landtdagen, hvilken för detta ändamål skulle sammankallas i Åbo. Klik, som tillfrågades om sin mening, föreslog att icke sätta trohetsedens afläggande i förbindelse med landtdagen, utan i stället skulle af kejsaren bemyndigade fullmäktige begifva sig till Åbo och därstädes å zarens vägnar låta högsta domstolens ledamöter, lagmännen, magistraten och kommunaltjänstemännen aflägga eden. Slutligen skulle äfven adeln och officerarne uppmanas att svärja trohetsed. Kliks råd fann zarens bifall, och Buxhöwden erhöll befallning att förfara i enlighet med detsamm: så skyndsamt som möjligt för att afskära alla öfverläggningar och utläggningar.” För att undvika allt sken af tvång skulle, medan trohetseden aflades, trupperna, så vidt som möjligt, aflägsnas ur staden. Buxhöwden erhöll dessutom anvisning att vinna biskop Tengström och landshöfding Troil. Den förre skulle han antyda, att han borde afbryta alla förbindelser med Sverige, och för den händelse han gjorde detta, skulle Buxhöwden tillförsäkra honom om hans utnämning till ärkebiskop i Åbo och erhållande af högsta ledningen af kulten i Finland; Troil skulle Buxhöwden försäkra om kejsarens synnerliga nåd och välvilja och inbjuda till Petersburg.
Trohetsedens afläggande till zar Alexander I försiggick i Åbo den 21 och 22 maj med mycken högtidlighet och firades med stora fester. Många personer erhöllo utmärkelser och nådevedermälen, och i en skrifvelse till biskop Tengström bekräftade kejsaren universitetets i Åbo alla rättigheter och privilegier. Däremot uppsköts landtdagens inkallande, och i stället afgick på kejsarens befallning en deputation till Petersburg, med hvilken öfverläggningar skulle föras om landets behof och önskningar.
Den 29 november 1808 mottog kejsaren deputationen, som efter flera förhandlingar förklarade, att endast den inkallade landtdagen hade rätt att besluta om landets intressen, men denna rätt tillkomme icke deputationen. Efter denna förklaring tog den ryska regeringen regleringen af Finlands förvaltning i sin egen hand, och under Sprengtportens inflytande utarbetades ett reglemente för denna förvaltning, hvilket ställde hufvudförvaltningens komité under generalguvernörens omedelbara ledning, förordnade, att alla ärenden skulle afgöras i enlighet med de lagar, som dittills varit gällande för Finland, och slutligen ålade generalguvernören att underställa alla angelägenheter kejsaren personligen. Landtdagen inkallades därefter i kraft af en kejserlig kungörelse af den 1 februari 1809. I denna hette det, att, “sedan de ryska vapnen genom Guds vilja för alltid förenat Finland med Ryssland, låge dess invånares välfärd zaren särskildt om hjärtat, hvarför han också i den öfvertygelsen, att Finlands alla ständer skulle lämna honom sitt understöd för att nå detta mål, beslutit att motsvarande landets plägseder samla dem till en landtdag.”
Den 27 mars sammanträdde den finska landtdagen i Borgå och öppnades följande dag af zaren i egen person. Bland de frågor, som hänskötos till landtdagens behandling, var äfven ordnandet af landets försvar, vid hvilken punkt zaren “definitivt försäkrade ständerna, att — utom landtvärnets inrättande och uppsättandet af reguliera trupper antingen af värfvadt eller frivilligt manskap — skulle ingen slags rekrytering eller militärisk utskrifning ske i Finland.” För öfrigt tillkom det landtdagen enligt zarens uppfattning endast att uttala sina åsikter,” hvilka zaren sedermera “ville taga i betraktande” ; men hvarje försök från landtdagens sida att efter eget godtfinnande utsträcka kretsen för sin verksamhet och tillägna sig en maktbefogenhet, som zaren icke tillerkände densamma, tillbakavisades med bestämdhet, och den 19 juli hemsändes landtdagen. Den 18 augusti 1809 bekräftade slutligen kejsar Alexander I “regeringskonseljens organisation för storfurstendömet Finland,” i hvilken förordnades, att “alla finska angelägenheter med undantag af personalierna (utnämningar och utmärkelser) tillkomme konseljen att handlägga, hvaremot denna icke hade rätt att själfständigt förordna om nya skatter eller andra pålagor och icke heller besluta några utgifter, som icke förutsetts och upptagits i den för storfurstendömet uppgjorda staten. Konseljen hade icke rätt att företaga någon lagstiftning, och dess verksamhet skulle hålla sig inom de befintliga förordningarnas gränser, hvilka förordningar konseljen icke finge förändra, utlägga eller upphäfva; generalguvernören tillkomme det att vaka öfver lagarnes iakttagande äfvensom öfver rättsskipningen och slutligen att verkställa zarens befallningar.”
Zar Alexander hade sålunda gifvit Finland en undantagsställning i sitt stora rike och en organisation, som ända till århundradets slut bevarat sin grundkaraktär väsentligen oförändrad. Den 2 oktober 1809 öppnades också “regeringskonseljen” högtidligen i Åbo, ungefär två veckor efter den fred med Ryssland, som Sverige nödgades sluta under de allra ofördelaktigaste villkor, “ty,” säger dåvarande svenske utrikesministern, grefve L. von Engeström, “vi hade ingen vän och inga resurser.”
*
Ännu återstod frågan om valet af tronföljare efter Carl XIII oafgjord; den 12 juli blef likväl det utskott, som blifvit tillsatt för att sysselsätta sig med detta val, enigt om att till tronföljare föreslå prins Christian af Augustenburg, född den 9 juli 1768 och dansk ståthållare i Norge, och detta förslag vann den 18 juli också ständernas bifall.
Man kan säga, att detta val egentligen var Georg Adlersparres verk. I Norge hade den augustenburgska prinsen gjort sig särdeles omtyckt, och ett parti med grefve Wedel-Jarlsberg i spetsen hade därstädes också kommit på den tanken att i honom finna ett själfständigt och med en fri statsförfattning styrdt Norges konung. Ledd af sin älsklingsidé att i Norges förening med Sverige finna en ersättning för Finlands förlust, hade å sin sida Adlersparre i den danske ståthållaren i Norge trott sig finna det lämpligaste medlet att örverkliga sin idé. Såsom befälhafvare för västra armén hade han för den skull också inledt underhandlingar dels med prins Christian själf, dels äfven med Wedel-Jarlsberg. som vanns för planen at förena de båda rikena under en och samma monark. Prins Christian visade sig icke heller obenägen att bli svensk tronföljare, om valet skulle falla på honom och konungen i Danmark icke bestämdt motsatte sig detsamma. Först skulle dock freden slutas med Danmark, och sedan skulle prinsen gärna gå in på att aflägga det för svenska ören så förhatliga namnet Christian samt kalla sig Carl August och låta adoptera sig af Carl XIII.
Först den 10 december 1809 ingicks freden med Danmark; den 21 januari 1810 ankom prinsen, sedan han redan vid gränsen, i Svinesund, mottagits af Adlersparre, öfver Göteborg, Lidköping, Mariestad och Örebro till Drottningholm, där han å konungens vägnar mottogs af riksmarskalken Axel von Fersen, och följande dag höll han sitt högtidliga intåg i den svenska hufvudstaden.
Carl August mottogs i Sverige och särskildt i Stockholm med en entusiasm, som endast kan förklaras af de förhoppningar man hyste om att slutligen få se “det bräckliga svenska statsskeppet lämnadt i en redlig, klok och allvarlig styresmans händer.” I denna anda hälsade honom också Tegnér i en högstämd sång, i hvilken det bland annat heter:
“En ny ande komma skall i Norden
och en tanke klappa i hvar barm:
friheten och fosterjorden,
och en sköld skall klinga på hvar arm.
Blöda, flykta skall vår sekelgamla
tvedräktshydra med förkväfda rop;
alla splitets händer skall du samla
till ett enda handslag hop.”
Fåfängt smickret skall ett öra söka,
fåfängt hycklerit en larf;
ingen vantrons nattgestalt skall spöka
uti ditt och ljusets tidehvarf.
Sanningen skall stiga utan slöja
för de store fram med manlig ton;
blott den fria vördnaden skall böja
knä för altare och tron.”
Kronprinsens yttre motsvarade visserligen icke de förväntningar, man gjort sig om honom, och högst besynnerligt måste det alltid förefalla, att Adlersparre redan vid första mötet med Carl August i honom kunnat se “ett ideal af svensk kronprins.”
Redan på Drottningholm gjorde hans oansenliga figur och “disgraciösa deklamation,” då han besvarade landtmarskalkens välkomsthälsning, ett obehagligt intryck, och “då han slog sig för bröstet och med hög, men obehaglig stämma på danska framsade orden: ‘Jeg kan icke uttrycke hvad mitt Hjerte föler,’ verkade detta som en elektrisk stöt på hela församlingen.” Den stackars furstens yttre var också ovanligt vanlottadt. “På en kropp, i längd under medelmåttan,” säger H. G. Wachtmeister, “satt ett stort hufvud, fäst nästan utan hals vid ett par smala axlar. Ansiktet utmärktes af en stor, hög näsa, hvars starka böjning och riktning framåt gåfvo en elak skämtare anledning att likna honom vid tuppen i ABCboken. Ögonen mycket stora, mörka, lågt sittande, föga rörliga, utan annat uttryck än mildhet, ansiktsfärgen blek och sjuklig, genombruten af på tinningarna högt liggande ådror och af mörka skuggor under ögonen, håret mörkt, något gråspräckligt, kortklippt och åt hufvudet liggande med nedkammad lugg. Undre läppen utskjutande framom den öfre med något sänkta mungipor, hvilket, då prinsen talade, hvarvid han ofta hvad man kallar plirade med ögonen, gaf nästan uttryck af en som ville gråta. Hållningen var i allmänhet stel och generad.”
.jpg)
RIKSMARSKALKEN CARL AXEL VON FERSEN.
Efter ett porträtt af C. T. von Breda.
Inom denna långt ifrån tilltalande yta synes dock ett både vaket och frisinnadt förstånd ha bott. I detta hänseende är Wachtmeisters skildring af en öfverläggning i statsrådet rätt betecknande. Wachtmeister såsom den yngste hade uppläst sitt diktamen tillstyrkande en inskränkning i rättigheten att stifta fideikommiss, hvilket gaf anledning till ett lifligt ordskifte mellan statsministern L. v. Engeström och Adlersparre, som understödde förslaget. “Gubben Carl XIII, klämd mellan favoriten Engeström och busen Adlersparre, var förlägen: och när grälet blef varmt och högljudt, lutade han pannan ned på sin kryckkäpp och vaggade därmed af och an par contenance.” Under hela tiden syntes kronprinsen så frånvarande, som om saken försiggått i “Mesopotamien eller om öfverläggningen förts på ett språk, som han alls icke förstått eller om han varit stendöf; hans blick och kontenans hade icke kunnat vara mera orörliga eller mera uttryckslösa.” Men då han skulle uttala sin mening, visade sig, att han fullkomligt satt sig in i frågan, och med en åtbörd af handen mot Wachtmeisters plats sade han kort, att han instämde med honom.
Kronprinsens hälsa hade aldrig varit stark och hade ingalunda förbättrats under de bekymmer han haft i Norge äfvensom under den frätande känsla, han måste erfara att, till följd af sin falska ställning, såsom dansk ståthållare i Norge och general nödgas bekriga Sverige, samma land, som valt honom till tronföljare, hvilket gjorde, att många i honom sågo en förrädare mot hans fosterland och konung. Därtill kommo de ständiga dietfel, prinsen begick, och hans ringaktning för alla läkareföreskrifter, hvilket allt sammanlagdt ofta vållade honom svåra anfall af opasslighet.
Dessa omständigheter voro emellertid alldeles tillräckliga för att partierna i Sverige skulle slå mynt af dem för sina ändamål. Man känner den fruktan Adlersparre och hans anhang hyste för den afsatta konungafamiljens medlemmar, en fruktan, som förmådde honom att inrätta en egen hemlig polis, i hvilken den bekante pamfettskrifvaren Grewesmöhlen spelade en ingalunda obetydlig roll, och på grund af rapporter från denna trodde han sig kunna sluta till, att motpartiet, särskildt den s. k. de la Gardieska ligan, förehade anslag mot kronprinsens lif. På den s. k. “Mannerheimska opinionsklubben,” som af friherre Mannerheim bildats af statshvälfningens och den nya ordningens anhängare, trodde man allmänt på planer att taga prinsen af daga. Särskildt var den grefliga Fersenska familjen föremål för misstankar och hat, och många voro de lika lögnaktiga som gemena rykten, hvilka utspredos om denna familjs medlemmar. Carl Augusts flärdfria och mot all ståt, etikett och representation obenägna väsen hade genast i början bragt honom i konflikt med de båda förnäme och högdragne bröderna Fersen och deras syster, grefvinnan Piper, och mellan dem och kronprinsen alstrades en kallsinnighet och ovilja, som blott alltför väl gaf fart åt dessa misstankar. Grefve H. G. Wachtmeister, som var gift med riksmarskalken Fersens och grefvinnan Pipers systerdotter, klagar sålunda, att, fastän hon dog af lungsot ett par månader före prinsen, sades det dock allmänt, att “hon blifvit förgifven hos grefvinnan Piper af en åt prinsen ämnad tékopp, som hon af misstag kom att taga; och ändå var prinsen aldrig hos grefvinnan Piper.”
Genom sin släktskap med den Fersenska familjen var grefve Wachtmeister bättre än någon annan i tillfälle att bedöma dess medlemmar och den krets, som samlades omkring dem. “Fersen,” säger han, “hade genom sin teatraliska högdragenhet och den otillgänglighet, hvarmed han skylde sin inre tomhet, aflägsnat från sig både höga och låga. Hans och systerns hus var medelpunkten blott för några högst betydelselösa gamla hvardagsgäster samt för husets anhöriga, ett föga talrikt sällskap, som utgjorde en högst tråkig samling omkring ett patiencebord, utmärkt lika mycket af den komplettaste intresselöshet som af den där rådande stelheten; men fullkomligt oskuldsfull såväl i politiskt hänseende som i allt annat, hvartill tankar och deras användande fordrades.”
Om grefvinnan Piper säger Wachtmeister, att “hon visst icke drog någon af högadeln till sig; därtill var hon för mycket fruktad, ty man gjorde hennes till omfattning af små hof- och stora kärleksintriger danade inskränkta förstånd den äran att anse henne för en särdeles farlig person.” Fabian Fersen slutligen var sin broder riksmarskalkens fullkomliga motsats: “pratsam, meddelsam, glad, men utan förbindlighet, utan skymt af högdragenhet eller affektation, men intresselös, utan tecken till bildning, framfusig och ohöflig.” Denna sistnämnda egenskap ådrog honom en skarp tillrättavisning af borgareståndets talman, grosshandlaren Schwan, hvilken, då borgerskapet till galaspektaklet vid Carl Augusts ankomst erhållit biljetter till tredje raden, gick upp i riksmarskalksämbetet, där Fabian Fersen satt i tjänstens utöfning, och kastade biljetterna framför honom på bordet med den förklaring, att han i deras utdelning såg ett bevis på missaktning för ståndet och för den skull å dess vägnar uttryckte sitt förakt för hans person.
Den 9 maj lämnade Carl August Stockholm för att företaga en resa till de södra orterna. Redan på vägen angreps han af ett häftigt illamående, som dock häfdes så pass, att han kunde fortsätta resan till Eksjö, där han emellertid måste hvila tre dagar, medan bref affärdades till Stockholm med anmodan, att en läkare skulle sändas till prinsen. Den tillförordnade riksmarskalken, grefve Fabian Fersen, föreslog då den Fersenska familjens husläkare, en italienare, före detta tandläkare och kirurg vid namn Frans Josef Anton Rossi, som numer blifvit Carl XIII:s lifmedikus, men för öfrigt mindre väl ansedd, om hvilken Grewesmöhlen rent ut yttrade: “Italienare och giftblandare, det kommer ju på ett ut!”
Rossi upphann prinsen i Karlskrona och följde honom till Helsingborg, hvarifrån Carl August efter intagen frukost hos hofmarskalken baron von Platen begaf sig till Qvidinge hed för att mönstra Mörners husarer. Strax efter ankomsten dit kl. 2 e. m. den 28 maj steg han till häst och åsåg under omkring tjugu minuters tid truppens rörelser, då han plötsligt greps af svindel, icke längre förmådde styra sin häst, som sträckte af i galopp, hvarvid prinsen vacklade i sadeln, förlorade stigbyglarne och slutligen baklänges föll af hästen. Då man skyndade till hans hjälp, fann man honom sanslös, och redan half tre drog han sin sista suck, utan att Rossi förmådde återkalla honom till medvetandet.
Dödsfallet hann knappast bli bekant, förrän genast också tron på en förgiftning framställdes och snart stadgade sig till öfvertygelse. Då Berzelius, som jämte Pontin fått i uppdrag att begifva sig till Skåne för att därstädes närmare taga reda på omständigheterna vid prinsens frånfälle och verkställa en noggrannare undersökning af liket, återkom till Stockholm, blef han af en högtidlig deputation kallad till den Mannerheimska opinionsklubben, där han genast tillfrågades om, hvilket slags gift prinsen fått — ty att han fått gift sattes icke längre i fråga. Den frejdade vetenskapsmannens svar, att orsaken tydligen varit ett slaganfall, mottogs med synbar, ehuru tyst motvilja, och “när han några dagar därefter” säger H. G. Wachtmeister, “åter infann sig på klubben, vände man där allmänt ryggen ät den nyss så firade mannen, som nu ansågs ha blifvit köpt af vederbörande.”
Inga medel synas ha blifvit sparade för att upphetsa befolkningen mot kronprinsens förmenta mördare, och särskildt riktades dess raseri mot familjen Fersen. Alla omständigheter, som på något sätt voro ägnade att kasta misstankarne på denna familj, sammanställdes på det omsorgsfullaste, och där detta icke förslog, tillgrepos utan betänkande lögnens och smädelsens vapen. Skrifvelser uppspikades, uppfordrande till hämnd på Carl Augusts mördare med uppmaning, att “blod måste flyta och att mängden af handfasta och seniga armar måtte förena sig till den högt uppsatte krachanens (Axel Fersen) fall, på samma gång den illasinnade kvinnan (Sofi Piper) icke heller skulle förskonas.” I Törnebladhs tidning “Nya Posten” lästes en fabel, benämd “Räfvarne,” med de giftigaste anspelningar på Axel Fersen och hans syster. Bland annat hette det:
— —Jakobiner-Räfvarne
De svuro uti mjugg förbannadt. —
“Hvad båtar oss — (skrek en af deras talare)
Hvad båtar oss vår list, vårt guld och våra stjärnor,
Om denne blir regent, som vi ju solklart se,
Ej lär regera efter våra hjärnor?
Som, om vi ge befängda råd,
Ej tecknar, “bifallit” inunder,
Men kunde väl af kunglig nåd
Oss hänga upp för slika funder?”
— — — — — — — — — — — — —
“Nå sakta! sakta, mon ami!”
(Så läspade en lång marki
Af detta listiga parti)
Parbleu! det synes väl un peu abominabelt!
Men fatum, fatum är variabelt.…
Och förr’n hin håle oss skall ta,
Som vore riktigt exsekrabelt —
Så finnom upp ett sätt — låt se — ett sätt — “Aha!
Jag funnit ett, mon cher, som är förbannadt bra!
(skrek en Räfvinna nu) — och det blir praktikabelt;
"Men — —” Det är skada läsare
för det, att just handskrifterna
I denna punkt befinnas något matta;
Men några sidor längre bort
Så står det tydligen att fatta,
att Lejonprinsen innan kort
var stendöd; — — — —
Förgäfves varnade Adlersparres vän öfverste Schönström medlemmarne af opinionsklubben: “Ni sätter folket i rörelse, ni uppviglar packet, som ni sedan ej förmår hejda, utan som går längre än någon kan förutse.” Verkningarna uteblefvo icke heller. Redan tio dagar före begrafningen hörde Ehrenström på Värmdön en lots, som kom från Stockholm, säga: “Folket är grufligen förbittradt emot dem, som de tro ha förgifvit kronprinsen, och de ha föresatt sig att mörda grefve Fersen, i detsamma prinsen begrafves.”
Den 20 juni skulle prinsens lik i högtidlig procession införas till Stockholm, och dagen förut liksom samma dag på morgonen bestods på stadens krogar och näringsställen fri förtäring, hvarjämte penningar utdelades. Från myndigheternas sida hade däremot inga särskilda åtgärder vidtagits för afstyrande af möjliga oordningar eller våld. Befälhafvande generaladjutanten i hufvudstaden, general Silfversparre, hade till och med fått befallning att icke låta trupperna möta våld med våld, men för den händelse sådant “mot förmodan kunde synas bli nödvändigt, öfverlämna generaladjutantskäppen åt general Adlercreutz.” Icke ens ammunition ansåg man sig behöfva utdela åt de trupper, som skulle paradera vid liktåget, och då Silfversparre ändå tyckte, att denna sorglöshet var för stor och föreställde Carl XIII, att grefve Fersen skulle bli skymfad af folket, svarade konungen endast: “Det skulle ej skada, om den högdragne herrn fick en läxa”; så väl ville man honom från det hållet.
Det utsedda offret sväfvade icke i okunnighet om den hotande faran. I anonyma biljetter hade grefve Axel Fersen flera gånger blifvit varnad, men i känslan af sin oskuld hade han icke fäst något afseende härpå, och då han strax innan han skulle stiga i vagnen för att fara prinsens lik till mötes den ödesdigra 20 juni, till sist erhöll ytterligare en biljett, i hvilken man besvor honom att afstå från färden, stoppade han den utan ett ord i fickan och for.
På utsatt timme, omkring klockan tolf middagen, satte sig sorgetåget i gång från Liljeholmen. Tåget öppnades och slöts af kavalleri, och framför likvagnen, som endast höljdes af ett oprydt bårtäcke och ännu täcktes af dammet efter den långa resan, åkte riksmårskalken, grefve Axel von Fersen, i sin egen galavagn med gyllene greflig krona på taket och förspänd med sex hvita hästar med purpurröda marokinselar, beslagna med förgyld brons; sex i stort livre klädda stallknektar ledde hästarne. Tåget framgick i början utan tecken till fara, men redan på Hornsgatan började folket visa sina fientliga tänkesätt med att spotta på och kasta kopparslantar mot riksmarskalkens vagn, och på Kornhamnstorg hördes ropet “mördare” och utsattes vagnen för stenkastning, som krossade dess glas och sårade Fersen i ansiktet. Hans egen kusk erhöll ett så svårt slag, att han nedföll afsvimmad på marken, och under tiden fortsatte den öfriga processionen, som om ingenting händt, sin väg till slottet.
Vid slutet af stora Nygatan måste Fersen stiga ur och, sårad och utan hatt, söka sin tillflykt i ett enskildt hus. Generaladjutanten Silfversparre, som underrättats om den behandling, hvilken vederfarits Fersen, skyndade visserligen till stället, men följde sina instruktioner och började underhandla med massan, som emellertid inträngt i de rum, dit riksmarskalken tagit sin tillflykt. Då Silfversparre skulle föra Fersen till rådstuguhäktet för att därstädes skaffa honom en fristad, öfverhöljdes offret för folkets raseri af käpprapp, rycktes från Silfversparre och misshandlades midt under militärens och den till stället anlände general Adlercreutz’ ögon. Men äfven Adlercreutz var nog pliktförgäten att icke företaga några åtgärder till Fersens räddning, utan lät i stället, i förmodan att därigenom stilla tumultet, narra sig att rida bort med en del af skaran och lämna riksmarskalken kvar i de vildaste sällarnes händer, medan åter Silfversparre begaf sig åt motsatt håll för att “söka sin häst” och icke visade sig förrän Fersen fallit ett offer för sina mördare.
Sålunda kunde Sveriges riksmarskalk under utöfning af sin ämbetsplikt nesligen på det gröfsta misshandlas, släpas i smutsen och slutligen på det grymmaste sätt mördas, utan att så mycket som ett gevär rördes till den olyckliges försvar, fastän en hel gardesbataljon stod uppställd på olycksplatsen. En viss till båtsman förklädd officer, svärdsordensriddare och innehafvare af tapperhetsmedaljen, vid namn Tandefelt kunde sedermera med halfva bevis utpekas såsom Axel Fersens baneman, i det han med bägge fötterna hoppade upp på och knäckte den olyckliges bröst. För öfrigt undgingo såväl upphofsmännen som verkställarne af mordet på Fersen allt straff. Bemälde Tandefelt, en kommissionär Löfgren, som med starka anledningar besvärades att ha gifvit ett slag med käppen i hufvudet, så våldsamt att käppen sprang af, samt en guldsmed Hellbom sattes på bekännelse; en grosshandlare Lexow, som bröt upp dörren till det rum, dit Fersen tagit sin tillflykt, och affordrade honom ordensbandet, dömdes till spö, men hans vackra hustru knäföll för kronprinsen Carl Johan och utverkade straffets förvandling. I den kungörelse till hufvudstadens invånare, som af vederbörande utfärdades, nämdes icke ens det höga offrets namn.
Den första följden af mordet på grefve Fersen blef, att den urtima riksdag, som sammankallats till Stockholm för att förrätta nytt tronföljareval, förlades till Örebro. Ehuru Adlersparre arbetade för Carl Augusts äldste broder, hertig Fredrik Christian, en obetydlig personlighet, som, utrustad med stor boklig lärdom, fått tillnamnet “lille magistern,” och konung Fredrik VI i Danmark rent af erbjöd sig själf till tronföljare i Sverige, skulle valet likväl icke falla på någondera af dessa furstar, utan — hvad man allra minst anat eller förutsett, ja hvad man till och med önskat undvika — på en af Napoleons marskalkar.
Med den egendomliga förblindelse, i hvilken de maktägande i Stockholm voro fängslade, att i Napoleon, trots Tilsit och Erfurt, Finlands förlust och hans ofta ådagalagda, mer än kallsinniga hållning mot Sverige, se ett slags skyddsherre och gynnare, afsändes till den franske kejsaren en skrifvelse, i hvilken man bönföll honom om att icke öfvergifva Sverige, utan bifalla hertigens af Augustenburg val till svensk tronföljare. Denna skrifvelse ansågs så viktig, att man i två exemplar anförtrodde densamma åt två kurirer, af hvilka den ene var en ung friherre Otto Mörner, en ännu obemärkt löjtnant vid Upplands regemente. Denne hade emellertid fått i sitt hufvud, att ingen vore lämpligare till regent i Sverige än just en af den store kejsarens marskalkar, och, sedan han lyckats sätta sig i förbindelse med prinsen af Ponte Corvo, marskalk Bernadotte, tog han sig före att helt och hållet på egen hand till honom framställa förslaget, att han skulle antaga valet till svensk tronföljare.
Napoleon, som med anledning af de i Stockholm timade händelserna vid Carl Augusts likfärd beredt svenska sändebudet i Paris, friherre Lagerbjelke, ett obehagligt uppträde, lät i sitt svar på den svenska skrifvelsen Carl XIII förstå, att kejsaren skulle erkänna den tronföljare, om hvilken Sveriges konung och ständer förenade sig. Därmed hade han icke allenast gifvit svenskarne full frihet att välja hvem de behagade, utan själf, så att säga, bundit sina händer.
På utsatt dag den 23 juli 1810 samlades ständerna i Örebro, och deras utskott hade till och med gillat valet af hertigen af Augustenburg, då man erfor friherre Mörners tilltag att erbjuda marskalk Bernadotte arfsföljden i Sverige, att Napoleon, som underrättats härom, tycktes gilla det och att slutligen marskalken själf förklarat sig villig att mottaga valet, förutsatt att detta skedde med konungens bifall. Likgiltigheten för hertigen af Augustenburg, fruktan att stöta den mäktige franske kejsaren för hufvudet, den glans, som strålade från marskalk Bernadottes krigarerykte, hans många utmärkta egenskaper och den förtjusning, med hvilken han omtalades af alla, som varit i beröring med honom, särskildt af de svenska officerare och soldater, som i Tyskland varit hans krigsfångar, gjorde, att hans parti inom riksdagen hastigt tilltog i styrka. Visserligen tog regeringen illa vid sig öfver friherre Mörners tilltag, hvilket förmådde excellensen Essen, då han fick veta det, att utbrista: “Pojke, du borde sitta där hvarken sol eller måne skiner på dig.” Nu stod emellertid saken icke mer att hjälpa, och slutligen fanns ingen annan utväg än att hålla god min. Då slutligen äfven Carl XIII vunnits för prinsen af Ponte Corvo, valdes den 20 augusti 1810 Johan Baptiste Julius Bernadotte af ständerna till tronföljare i Sverige; och detta val hälsades med ett jubel och en feststämning, som på prästeståndets klubb kring bord med vin och bålar gaf sig ett både groteskt och anstötligt uttryck i den skål, ståndets talman, ärkebiskop Lindblom, föreslog för “den ny frälsaren” med den rättelsen, strax innan han förde glaset till munnen: “den gamle icke förglömmandes.”
I Helsingör aflade den utvalde tronföljaren sin trosbekännelse enligt lutherska läran för ärkebiskopen, doktor Lindblom, och i Helsingborg mottogs han af excellenserna grefve von Essen och friherre Toll. Han anträdde därpå sin färd genom Sverige till Drottningholm, där han uppvaktades af ständerna och hvarifrån han den 2 november höll sitt intåg i Stockholm; den femte i samma månad upptogs han af Carl XIII på rikssalen till adoptivson under namn af Carl Johan.
* * *
Brytningen mellan Napoleon och den ryske zaren hade länge förberedts, och ett viktigt steg mot densamma tog den franske kejsaren, då han införlifvade Oldenburg med Frankrikes tyska område. Ännu närmare kom katastrofen, då Ryssland skulle lägga beslag på de neutrala fartygen i sina hamnar, på den grund att kolonialvaror, de hade ombord, tvifvelsutan vore engelsk egendom. Alexander afslog emellertid denna begäran och utfärdade till och med den sista december 1810 en tulltariff, som betydligt underlättade handeln med kolonialvaror, men däremot höjde tullen på franska varor och viner, en åtgärd, öfver hvilken Napoleon på det lifligaste besvärade sig.
Den afgörande stunden kom slutligen. Liksom om Preussens medverkan hade Napoleon försäkrat sig äfven om Österrikes. Med 30,000 man under befäl af furst Karl von Schwarzenberg skulle denna makt deltaga i fälttåget mot Ryssland. Föga anade Napoleon emellertid, att detta deltagande, på grund af hemliga aftal med den ryska regeringen, skulle inskränka sig till blotta skenet, så att Metternich i oktober 1812 beklagade sig hos den ryske ministern, grefve Stackelberg, öfver att de ryska trupperna drogos bort från Österrikes gränser; deras kvarstannande därstädes vore alldeles nödvändigt, ty eljest kunde Österrike icke rättfärdiga sig i Napoleons ögon för att dess hjälparmé icke rörde sig och i Galizien en ansenlig observationskår uppställdes.
I Dresden, dit Napoleon ankom den 17 maj 1812 med kejsarinnan Marie Louise, församlade han jämte det österrikiska kejsarparet, som kommit för att träffa sin dotter, ännu en gång omkring sig Tysklands krönta hufvuden och framträdde för sista gången inför samtiden i hela glansen af sin storhet, härskare öfver 130 franska departement med sju konungar och trettio suveräna furstar som vasaller, medan af de 1,188,000 man, till hvilken styrka hans arméer uppgingo, 678,000 man — fransmän, belgare, holländare, tyskar, italienare, österrikare, kroater, polacker, kort sagdt, en hel folkvandring — ryckte fram mot Rysslands gränser.
Den 24 juni bevistade zar Alexander i närheten af Vilna en bal, som hans officerare gåfvo för stadens högre samhällskretsar, då underrättelsen ankom, att Napoleons armé börjat öfvergången öfver Niemen. Mot Napoleons skaror stod en rysk armé af högst 180,000 man under befäl af general Barclay de Tolly. I Vilna har zaren såsom svar på Napoleons fordringar pekat på Sibiriens nordostligaste spets och sagt: “Har kejsaren beslutit sig för krig, och gynnar lyckan icke den rättvisa saken, så kan han gå ända hit för att söka fred!” I enlighet med dessa den ryske själfhärskarens ord skulle också försvarskriget mot Napoleon föras; också började genast den fruktansvärda täflan mellan förföljare och förföljda.
På den tryckande hetta, som rådde under fälttågets första dagar, följde plötsligt ett häftigt åskregn, som därpå fortsattes af flera dagars regnig väderlek och blötte upp marken på 50 mils omkrets. Den svalare temperaturen, som med detsamma inträdde, blef emellertid mycket skadlig för arméns hästar, hvilka måste stå under bar himmel och dessutom nödgades äta vått gräs; också dogo de redan i tusental. Detta var endast ett förspel till hvad som skulle komma. Napoleon ryckte visserligen fram med största hastighet, men ryssarne veko ändå hastigare undan och omintetgjorde härmed till Napoleons stora förtret hvarje tillfälle till större drabbning, medan hans trupper dagligen upprefvos af ilmarscherna, de ständiga småstriderna och kosackernas angrepp.
För hvarje dag växte antalet efterblifna med förfärande hastighet, och snart visade det sig äfven omöjligt att förpläga de stora truppmassorna; för hvarje dag blefvo svårigheterna att skaffa föda åt manskapet och foder åt hästarne allt svårare; alla byar, arméen genomtågade, voro öfvergifna eller förstörda, alla magasin tömda eller nedbrända, och redan måste en stor del af arméns hästar lifnäras med den usla halmen från bondstugornas tak. Då armén nådde Vilna, hade redan tusen hästar störtat, och armén räknade 30,000 man efterblifna.
Den 3 augusti sökte Barclay de Tolly försvara Smolensk, men tvangs efter en blodig strid att utrymma staden och fortsätta återtåget. På grund af den förbittring, den “heliga” stadens utrymmande framkallade inom den ryska armén, måste zaren fråntaga Barclay de Tolly öfverbefälet, som lämnades åt gammalryssen, fältmarskalken Kutusov, hvilken, enligt zarens ord, ”valdes af den ryska adeln för att rädda de ryska vapnens ära och försvara hvad som ännu var kvar af Ryssland.” Vid Borodino sökte han motsätta sig den franska arméns vidare framryckande, och kunde först efter en ytterst mördande strid, som på valplatsen kvarlämnade öfver 70,000 man döda, drifvas ur sina ställningar och förmås till återtåg. På morgonen den 14 september tågade Kutusov genom Moskau, hvars nästan hela befolkning jämte honom öfvergaf staden.
Då Napoleon på eftermiddagen ankom till staden, förfärades han öfver den ensamhet och graftystnad, som mötte honom öfver allt på de tomma gatorna, genom hvilka han begaf sig till Kreml. På aftonen utbröt eld på flera ställen i staden. Bazaren med sina tiotusen butiker; statens magasin med lifsförnödenheter, vin, brännvin, krigsförråd och krut gingo samtidigt upp i lågor; ingenstädes kunde sprutor anträffas, ja, icke ens så mycket som ämbar och brandhinkar till eldens släckande — allt var borttaget på befallning af guvernören, grefve Rostoptschin; och nu gick ett ljus upp för Napoleon, att branden anlagts efter en bestämd och omfattande plan. På släckning var icke att tänka, och snart var hela staden ett enda eldhaf. Napoleon måste lämna Kreml, och då branden slutligen upphörde, lågo tre fjärdedelar af staden i aska, och af 24,000 sjuka och sårade hade 20,000 omkommit i lågorna.
På zaren tycktes det öde, som drabbat Rysslands gamla hufvudstad, icke ha gjort minsta intryck; på underhandlingar vägrade han bestämdt att inlåta sig, och efter en lång strid med sig själf måste Napoleon gifva vika för nödvändigheten och låta sina trupper anträda det återtåg, som, hvad höjden af mänskligt lidande angår, knappt har sitt motstycke i historien.
Ännu förblef väderleken under en kort tid solig och mild; fotfolkets kolonner marscherade ännu med martialisk hållning, men jämte återstoden af kavalleriet släpade sig artilleriet långsamt och mödosamt framåt med sina usla anspann och
.jpg)
DEN STORA ARMÉNS CHEF.
porträtt. Efter L’Allemands Napoleon
följdes af oändliga rader af vagnar med byte och från Moskau flyktande utländingar, som fruktade ryssarnes hämnd, äfvensom af talrika boskapshjordar, hvilka drefvos af soldater. Vid alla broar och pass uppstodo härigenom dröjsmål och stockningar, som uttröttade trupperna och alldeles tillintetgjorde artilleriet. Eftertruppen kom vanligen redan innan dessa stockningar hunnit undanrödjas, och då måste vagnar kvarlämnas, som genast blefvo rof för fienden. Den 4 november kom den första snön, som snart föll allt tätare, och då en isig nordanvind därtill började blåsa, igenyrde vägen, och snart utbredde sig en enda ofantlig öde yta, så långt ögat nådde. På den hala isgatan störtade hästarne massvis, och frosten befriade armén från hela dess tross, som icke kunde föras vidare utan hästar, men beröfvade den också dess sista lifsmedel och lämnade den endast köttet af hästar och hundar kvar till lifnäring.
Plötsligt sjönk termometern till tolf och därpå till sjutton grader under fryspunkten, och verkningarna af denna köld på de uttröttade, illa klädda och halft ihjälhungrade soldaterna voro fasaväckande. “Vägarne uppfylldes af soldater, hvilkas gestalter knappt mera påminde om mänskliga former och som icke ens de förföljande omänskliga och råa kosackerna under sin hetman Platov ville göra till fångar. Somliga kunde icke mera höra, andra åter hade förlorat talförmågan, andra åter blefvo vansinniga.” “Då man på aftonen lade sig vid lägerelden,” berättar general Lejeune, hvilken såsom marskalk Davouts adjutant deltog i återtåget, ”funnos följande morgon många af de sofvande som lik, täckta af snö, till hälften stela af köld, till hälften förbrända. Gjordes om dagen halt under marschen, utsträckte sig de uttröttade ovillkorligen på marken. Snart flög ett förtjust, rent af saligt leende öfver deras drag och tycktes förljufva deras dödskamp, som gaf sig tillkänna därigenom att fradga framträdde på läpparne, och räckte helt kort. Den döde, ja till och med den döende kamratens kropp använde ofta en annan soldat till mjuk sittplats för att därpå likaledes snart sträcka ut sig på marken och för alltid tillsluta ögonen med ett uttryck af öfverjordisk lycka.”
Med endast omkring 40,000 man ankom Napoleon till Smolensk, och härifrån fortgick det hemska återtåget under alltjämt stigande fasor, tills dessa nådde sin höjdpunkt vid öfvergången öfver Beresina den 26 och 27 november.
På två på bockar byggda broar gingo kvarlefvorna af de kårer, som ännu höllo ihop i militärisk disciplin, jämte kejsargardet öfver floden, men sedan detta skett, drog man icke nytta af natten mellan den 27 och 28 november för att låta bagaget och i synnerhet dessa tusentals efterblifna, som följande dag spärrade öfvergången, gå öfver broarne. Marbot berättar i sina “Minnen från Napoleons tid,” att broarne vid denna tid voro alldeles öde, medan “5,000 efterblifna eller från sina regementen isolerade soldater hundra steg ifrån dem helt lugnt sutto vid stora eldar och stekte hästkött. Alla grader voro sammanblandade, inga vapen funnos mer, all militärisk hållning var borta! Soldater, officerare och till och med generaler voro höljda af trasor och hade till skodon endast läderbitar eller med segelgarn illa hopsydda klädeslappar. De massor af sprängda och isolerade soldater, som haft två dygn på sig för att öfvergå broarne, sökte slutligen alla på en gång öfvergå floden, då ryssarnes kulor började slå ned ibland dem. Denna ofantliga mängd af människor, hästar och vagnar hopade sig fullständigt vid ingången till broarne, hvilka de spärrade utan att kunna komma fram! … En ansenlig hop, som icke kommit fram till broarne, trängdes ned i Beresina, där nästan alla drunknade!
Till råga på olyckan brast den ena bron under tyngden af kanonerna och de tunga ammunitionsvagnar, som följde dem! Alla rusade då till den andra bron, där oordningen redan var så stor, att äfven de starkaste karlar icke kunde motstå trängseln. Ett stort antal kväfdes! Då det befanns omöjligt att komma öfver den öfverfyllda bron, drefvo många körsvenner sina hästar ut i floden, men detta sätt att öfvergå densamma, som skulle gjort god tjänst, om man verkställt öfvergången med ordning två dagar förut, blef nu olyckligt för nästan alla, som försökte det, ty då de på ett tumultuariskt sätt drefvo fram sina vagnar, stötte dessa ihop och vältade omkull hvarandra! Flera lyckades likväl uppnå den motsatta stranden, men som man icke jämnat strandhöjderna och sålunda sörjt för en väg upp ur vattnet, förmådde endast få vagnar komma uppför stranden, och äfven därstädes omkommo för den skull många!
“Under natten mellan den 28 och 29 november ökades dessa fasor, då ryssarnes kanoner började beskjuta de olyckliga, som ansträngde sig för att komma öfver floden. Slutligen nådde förtviflan sin höjdpunkt, då klockan nio på aftonen marskalk Victor började sin reträtt och hans divisioner i ordning anlände till broarne, som de icke kunde nå utan att med våld rödja undan allt, som spärrade vägen.
“I dagningen den 29 november antändes alla vagnar, som ännu kvarstodo på den vänstra stranden, och då general Eblé såg ryssarne närma sig bron, lät han äfven antända denna. Några tusen olyckliga, som stannat kvar, föllo i ryssarnes händer. På detta sätt slutade den ohyggligaste episoden af det ryska fälttåget!”
Sex dagar efter öfvergången öfver Beresina lämnade Napoleon spillrorna af sin armé, satte sig i en släde och ilade till Tyskland och till Paris, och den 17 december förkunnade den mycket omtalade 29:de bulletinen för världen, att den stora armén var tillintetgjord, men att “kejsarens hälsa aldrig varit bättre.”
Den förfäran detta brutala afslöjande väckte i Frankrike var lika stor som sorgen öfver de förluster af anhöriga och vänner, landets befolkning lidit. Det gjorde emellertid åtminstone slut på det tillstånd af okunnighet, hvari allmänheten hållits af regeringen, som under kejsarens frånvaro var lika angelägen att hindra hvarje frihet i tal och skrift som under hans närvaro.
Då man genombläddrar årgången för 1812 af Journal de l’Empire, måste man förvånas öfver den allmänna meningens likgiltighet. Man, finner på sin höjd några ansenligt försenade underrättelser från högkvarteret och fälttåget, och dessa underrättelser äro naturligtvis alltid fördelaktiga. Spalterna fyllas af artiklar om England, alltid affattade i samma riktning: “Oppositionen vänder sig dagligen alltmera mot prinsen-regenten; whigs’ talare förebrå ministären, att den förlänger kriget; armodet och nöden ökas i förfärande grad.” Därpå jämföres de franska arbetarnes lyckliga lott och deras belåtenhet med de resningar, som maskinernas införande framkallade i England, och slutligen förklaras, att skörden skulle slå fel i England, medan den på kontinenten lofvade den rikaste afkastning. Utrikesafdelningen bjuder på så intressanta saker som att “kejsarinnan på återvägen från Dresden rest genom Würzburg, där storhertigen fört henne till hennes vagn” … “Baden i Aachen hade församlat ett stort antal framstående personer” o. s. v. Bland inrikes nytt läses: “Hans majestät konungen af Rom har fått sin första tand; det höga barnet skall hålla alla de löften, som hvila på dess hufvud” … "Hennes majestät kejsarinnan var icke ute i går; under aftonen gjordes musik i hennes rum” m. m.
Svårigheten att fylla tidningens åtta spalter var så stor, att redaktionen med småaktigaste noggrannhet nödgades beskrifva de ceremonier, som i senaten följdes för hvarje gång storkansleren Cambacérès hade något kejserligt meddelande att uppläsa; och sedan detta högviktiga politiska material förbrukats, återstod endast för tidningen att taga sin tillflykt till redogörelser för vetenskapliga experiment och afhandla frågan om konstruktionen af flygmaskiner och konsten att göra ballonger styrbara. Med dylika ämnen och med det krig, som kritikern Geoffroy förde mot kejsarens favoritskådespelare Talma och som gaf anledning till öppen skandal, sökte man förmå den stora allmänheten att glömma, att inga underrättelser från Ryssland anlände.
Helt och hållet obekanta kunde dock icke de olyckor, som drabbade armén, förbli; och om man också endast helt tyst vidrörde dem, gåfvo de dock anledningar till ett ränkspel, för hvilket Talleyrand och Fouché icke voro alldeles främmande, ehuru de med vanlig skicklighet förstodo hålla sig i skuggan. Napoleon hade sålunda just lämnat Moskau för att anträda sitt återtåg, då general Malets sammansvärjning utbröt.
Malet, som var en af Moreaus gamla officerare och följaktligen hatade Napoleon, befann sig vid denna tid internerad i ett “sjukhem,” som stod under polisens uppsikt. Han lyckades emellertid gäcka myndigheternas uppmärksamhet och knyta flera förbindelser, som skulle hjälpa honom i hans förehafvande. Natten mellan den 22 och 23 oktober rymde han från sjukhemmet, iklädde sig generalsuniform och begaf sig frampå morgonen till en kasern, där han lät väcka öfversten, för hvilken han förkunnade, att kejsaren aflidit och att han, Malet, af den nye kommendanten i Paris fått befallning att taga kasernen i besittning. Öfversten trodde honom och ställde sig under hans befäl, och för Malets medhjälpare lyckades det att bemäktiga sig såväl polisministern Savary som polisprefekturen utan en skymt af motstånd. Härmed var det emellertid slut med framgången. Då Malet kom till platskommendanten i Paris, general Hullin, ville denne se Malets order, en begäran som af Malet besvarades med ett pistolskott. Därpå greps Malet jämte sina medhjälpare, och hela tillställningen omintetgjordes, sedan den likväl gifvit ett talande vittnesbörd om, huru föga rotfäst kejsarens välde i själfva verket måste vara, då hans egna officerare med blind lydnad för uniformen kunke efterkomma en främmandes befallning på blotta suggestionen af Napoleons frånfälle.
I den mån hela sanningen om det ryskä fälttågets olyckliga utgång och hela vidden af de förluster, Napoleon lidit under detsamma, blefvo kända, framstod det också med allt större klarhet, att han, trots all sin energi och, allt sitt snille, icke skulle kunna godtgöra ett så förkrossande nederlag. Man började i själfva verket också inse, att Napoleons ställning måste vara förtviflad, så mycket mera som äfven från Spanien underrättelser om de franska vapnens motgångar ingingo och kejsaren såg sig nödsakad att försvaga sina arméer därstädes för att med krigsvana soldater i någon mån stärka de trupper, som måste uppsättas och utrustas i stället för den i Ryssland tillintetgjorda stora armén. Frankrike skulle nämligen annu en gång göra en stor uppoffring för att kunna utreda den blodskatt kejsaren pålade detsamma, och genom ett senatsutlåtande af den 11 januari 1813 ställdes 350,000 man till krigsministerns förfogande, visserligen icke utan att den eljest så underdåniga senaten i sin hälsning till kejsaren lät honom förstå, att “det nu kunde vara på tid att eröfra freden.”
Efter den oerhörda katastrofen i Ryssland hade fientligheterna för kort tid upphört; ryssarne, som förföljde den franska arméns svaga lämningar, hade gjort halt vid gränsen till Tyskland, och Preussen hade låtit de utsvultna, halft förfrusna, på allt utblottade och sjuka fransmännen ostörda forsätta sitt sorgliga tåg. Som emellertid intet vapenstillestånd ingåtts, kunde kriget när som helst åter upplåga. Genom fördraget i Kalisch öfvergaf Preussen öppet förbundet med Frankrike och slöt sig till Ryssland, med hvilket den nye svenske tronföljaren Carl Johan genom förbundet i Åbo likaledes förbundit sig med löfte att deltaga i kriget mot Napoleon med 30,000 man mot villkor, att Ryssland till gengäld och såsom ersättning för Finland skulle garantera Sverige besittningen af Norge, hvilket land skulle eröfras från Danmark. För öfrigt befann sig hela Tyskland i den våldsammaste jäsning, och af de berättelser, kejsarens sändebud insände om den förbittring mot Frankrike och den trötthet på det franska oket, som rådde i Bayern, Westfalen, Hessen, Würtemberg, borde Napoleon kunnat inse, huru litet han numer kunde bygga på dessa sina tyska bundsförvanters trohet eller ens goda vilja.
Ännu befann sig visserligen Österrike i förbund med Napoleon, och denne hyste också på grund af sin släktskap med den Habsburgska familjen vidt gående förhoppningar om Österrikes hjälp. Men äfven dessa förhoppningar skulle fullständigt gäckas. Så snart olyckorna i Ryssland blefvo bekanta, skyndade sig nämligen genast den österrikiske utrikesministern Metternich att lugna ryssarnes alla farhågor angående Österrikes hållning för framtiden och började med mycken skicklighet förmedla öfvergången från Napoleons bundsförvant till hans fiende.
Den 13 april 1813 afreste Napoleon, sedan han i Frankrike tillsatt ett regentskap med kejsarinnan i spetsen, från Paris till Sachsen för att därstädes möta de koaliserade preussiska och ryska arméerna, som tillsammans utgjorde nära 700,000 man, till hvilka i Böhmen 300,000 österrikare stodo färdiga att närsom helst sluta sig. Mot dessa truppmassor kunde Napoleon till en början icke uppställa mer än 180,000 man af mycket olika värde. Visserligen anfördes dessa soldater af hans bästa generaler, men dessa själfva förtviflade om framgången; trötta och missnöjda lydde Ney, Oudinot, Macdonald, Saint-Cyr, Vandamme endast af vanan, medan man åter hos chefen för Napoleons generalstab, marskalk Berthier, märkte ett sådant försvagande af både kropps- och själskratter, att detta skadade verkställigheten af kejsarens order. Napoleon själf befann sig slutligen längt ifrån så väl, som de officiella meddelandena uppgåfvo; han led ofta af en omotståndlig sömnsjuka, kunde falla i dvala midt under kanondundret, i löpgrafvarne, midt under bataljen, och angreps ofta af svårt illamående.
Allt detta oaktadt framstod Napoleons fältherresnille knappt någonsin i ett mera glänsande ljus än just under fälttåget 1813 och 1814, då han frestade det omöjliga. Segrare vid Lützen och Bautzen, antog han, i hopp om att genom underhandlingarna kunna söndra de allierade makterna, den vapenhvila Metternich föreslog den 4 juni 1813, med den beräkning att under tiden samla 280,000 man och med denna styrka kunna krossa den genom underhandlingarna redan sprängda koalitionens enskilda beståndsdelar. Denna beräkning visade sig emellertid oriktig. Det blef i stället de koaliserade, hvilkas arméer förstärktes af “flera regementen än Napoleon i hela Frankrike kunde finna kompanier,” och i stället för att söndra de allierade makterna, såsom kejsaren beräknat och hoppats, öfvergick Österrike på deras sida. Det var också under denna vapenhvila, som Metternich i Dresden hade det stormiga samtal med Napoleon, hvarunder denne öfverhopade sin svärfader, kejsaren af Österrike, med förebråelser och hotelser, sade sig ha begått en dumhet, då han förmälde sig med dennes dotter och slutligen utbrast, att han “icke frågade efter en million människors lif,” hvarpå Metternich till afsked mot kejsaren riktade den giftiga pilen: “Ni är förlorad, sire; jag anade det, då jag kom; nu, då jag går, är jag förvissad därom.”
Då vapenhvilan den 11 augusti utgick, hade de allierade makterna genom traktaten i Trachenberg den 12 juli under den svenske kronprinsens medverkan uppgjort en gemensam operationsplan, 600,000 man hotade Napoleons vid Oder, vid Elbe, på gränsen af Böhmen spridda trupper, och återvägen till Frankrike från Leipzig var redan besatt af ströfkårer. Ingenting förmådde emellertid rubba Napoleons hårdnackade tillförsikt: han tycktes icke veta, att hans magasin voro tömda, att hans rekryter, som i ilmarscher tillryggalagt vägen från Rhen till Elbe, icke kände något af manövern, att general Thielmann med en del af de sachsiska regementena öfvergått till fienden, att konungen af Bayern ingått en konvention med de allierade och ställt general Wredes armé till deras förfogande. Den 27 augusti vann Napoleon ännu en af sina sista segrar vid Dresden öfver den österrikiske generalen, furst Schwarzenberg, men i Böhmen tvangs Vandamme att vid Kulm gifva sig fången med sin kår, Macdonald blef i grund slagen vid Katzbach, och vid Dennewitz och Gross-Beeren ledo Ney och Oudinot kännbara nederlag. Slutligen måste Napoleon själf inlåta sig på slaget vid Leipzig den 16, 17 och 18 oktober 1813, “folkens stora slag,” som afgjorde imperatorns öde. I grund slagen måste han söka rädda hvad han kunde tillbaka till Frankrike, dit numer vägen låg öppen för de koaliserade makterna, på samma gång hertigen af Wellington i Spanien genom sin seger vid Vittoria öfver marskalk Soult gjorde slut på det franska väldet därstädes och beredde sig att från söder öfverskrida den franska gränsen.
Förgäfves sökte Napoleon ännu förmå lyckan att vända sig. Inom Frankrike. visade sig för första gången ett öppet och häftigt motstånd mot det kejserliga systemet; förgäfves kallade kejsaren nationen under vapen, hans utskrifningsdekret åtlyddes icke mer; förgäfves sökte han genom underhandlingar och underverk af strategi hindra sitt fall och afhålla de allierade; allt förgäfves: —
“Themis lade
sin hand på vågen, och i vanskligt skick
begynner vågen sväfva — sjunker sedan
och stannar … kejsarns lycka sett sitt nedan.”
.jpg)
HETMAN GREFVE PLATOV OCH HANS KOSACKER.
Efter en teckning af Schadow.
Den 26 januari 1814 befann sig kejsaren i Châlons-sur-Marne, oftast tyst och sluten med detta orörliga och liksom i brons gjutna uttryck i sina drag, hvilket han med få undantag skulle bibehålla ända till S:t Helena. Han hade nödgats underhandla med Pius VII, som han från Savona låtit föra till Fontainebleau och aftvingat ett nytt konkordat, mot hvilket påfven protesterade; han hade i Valençay ingått ett fördrag, som återgaf Spanien själfständighet och infanten, konung Ferdinand VII, friheten, men intetdera fördraget hade medfört den åsyftade verkan; hans egen svåger och syster, makarne Murat, hade affallit från honom och gjorde gemensam sak med hans fiender; i Paris intrigerades redan för att störta honom och hans ätt från tronen och åter uppsätta Bourbonerna, men allt detta syntes icke röra honom. “Han var numer endast en spelare, fördjupad i ett förtvifladt schackparti, färdig att äfventyra ett afgörande drag; han hade förlorat många pjeser, medan motståndaren hade nästan alla sina i behåll och icke var villig att underlätta spelet åt honom.”
Ännu en gång sökte Napoleon underhandla, men utan resultat. Ett ögonblick frångick han den hållning af orubblig stoicism, som han antagit, och tänkte på att vedervåga en sista strid, denna gång för att bespara Frankrike förödmjukelsen af dess hufvudstads kapitulation. Men hans krafter voro uttömda, hans generaler förmådde ingenting mer, och armén var i ett beklagansvärdt skick. Händelsernas gång var obeveklig; Napoleon kunde icke förekomma de allierade. Marmont och Mortier måste vika tillbaka till Paris, hvarifrån kejsarinnan, storkansleren Cambacérès och konung Josef aflägsnade sig för att begifva sig till Blois, medan Talleyrand redan lät ställa sitt hotell vid rue Saint-Florentin i ordning till den ryske zarens mottagande.
Den 30 mars 1814 kapitulerade Paris, och den 1 april förklarades Napoleon genom ett senatsbetänkande för afsatt och hans familjs arfsrätt afskaffad, hvarjämte folk och armé löstes från sin trohetsed till honom. Den 6 april kallades grefven af Provence, Ludvig XVIII, till Frankrikes tron, och efter lång tvekan såg sig Napoleon slutligen tvungen att under sina marskalkars, Neys, Macdonalds, påtryckning underskrifva sin ovillkorliga och definitiva tronafsägelse den 11 april i Fontainebleau. Till gengäld erhöll han genom zar Alexander I:s bemedling, mot de öfriga makternas önskan, suveränitet öfver ön Elba, tillförsäkrades 2½ million francs i årligt underhåll och fick behålla en hedersvakt af 400 man.
Kring Napoleons person började från denna stund tystnaden utbreda sig. Kejsaren såg sig snart öfvergifven äfven af dem, som intill denna stund satt hela sin lit till honom. Den förnimmelse af otacksamhet och isolering, han erfor, i förbindelse med den förödmjukelse han lidit, beröfvade honom det sällsamma lugn han hittills visat allt sedan det ryska fälttåget. Han sökte taga sig af daga med gift, men vare sig detta blifvit för gammalt för att kunna verka eller kejsaren icke fick behålla det, misslyckades försöket och förnyades icke. Napoleon måste begifva sig till sin förvisningsort, och sedan han den 20 april tagit afsked af gamla gardet, bröt han upp från Fontainebleau. I Provence ådagalade befolkningen en så fientlig stämning mot den fallne imperatorn, att han, som anlagt civila kläder, ansåg sig till sitt skydd böra fästa Bourbonernas hvita kokard på sin hatt och satte sig på kuskbocken till sin vagn för att gälla som kurir. Inför den upphetsade befolkningens skrän och hotelser förlorade Napoleon till och med all värdighet, och då en person ur hopen ropade, att man skulle dränka Napoleon, tillkännagaf han själf sitt gillande och applåderade.
På Elba fann Napoleon den hvila han efter den senaste tidens ansträngningar och själsskakningar så väl behöfde. Han förklarade, att han tänkte bosätta sig därstädes för alltid; hans politiska roll vore utspelt; han kände sig dessutom sjuk och hade fått nog af makten. Han började också sysselsätta sig med förbättringar i sitt lilla rike och tycktes fatta stort intresse för jordbruket inom sina besittningar.
De till kongressen i Wien samlade makterna hyste emellertid föga tillförsikt till Napoleons fredliga försäkringar och det nya lefnadssätt “såsom fredsdomare,” han förklarade sig vilja föra. Säkert är, att Bourbonerna ansågo honom befinna sig i en alltför farlig närhet till Frankrike och gärna såge, att han fördes längre bort till någon ö i oceanen; kejsar Frans II och Metternich ville se det släktskapsband, som förenade Napoleon med huset Habsburg slitet, och äfven England, hvars flotta åtagit sig att bevaka Napoleon, fann honom vara bra nära skådeplatsen för hans gamla segrar. Hos Napoleon själf uppstod slutligen den farhågan, att han till äfventyrs kunde föras till Afrika, och denna farhåga torde i sin mån ha bidragit till hans förändrade hållning. Nya förhoppningar tändes dessutom hos honom såväl af tvister, hvilka icke uteblefvo mellan makterna i Wien, som äfven af det i Frankrike växande missnöjet med Bourbonernas regemente, de återkomna emigrtanternas öfvermodiga uppträdande och pockande anspråk på att återfå sina under revolutionen indragna och sedermera såsom nationalegendom sålda gods; och dessa förhoppningar närdes af de förbindelser, Napoleon, den engelska bavakningseskadern till trots, lyckades knyta med gamla anhängare och förtrogne på kontinenten. Han började också allt mer lyssna till de röster, hvilka återkallade honom till Paris, så mycket mera som hvilan förbättrat hans hälsa och med detsamma väckt hans energi till nytt lif.
På kongressen i Wien var man just i färd med att åse en tableau vivant, föreställande tyske kejsaren Maximilians och Marias af Burgund intåg i Bryssel, då den förnäma församlingen plötsligt oroades af ett rykte, som började sprida sig, att Napoleon den 1 mars 1815 landstigit i Frankrike, sedan han med den lilla skara, som följde honom från Elba, lyckligt undgått de engelska krigsfartygens uppmärksamhet. Underrättelsen väckte allmän bestörtning, men medförde därjämte den verkan, att de nyss förut så oeniga makterna på Talleyrands bedrifvande åter förenade sig för att med gemensamma krafter möta usurpatorn, hvilken såsom Europas fiende förklarades i akt och bann. Redan samma natt afgingo kurirer till de koaliserades olika armékårer, hvilka voro stadda på återmarschen från Frankrike, med befallning att vända om. I Paris åter utbröt en verklig panik bland rojalisterna, så snart man öfvertygat sig om, att underrättelsen verkligen var sann, och den 19 mars öfvergaf Ludvig XVIII åter Tuilerierna för att lämna dem åt den man, som han kort förut för Metternich betecknat såsom sin “hyresgäst.” Följande afton anlände Napoleon, som skyndat före sitt garde, i en vanlig vagn, och trikoloren vajade åter i stället för den hvita fanan.
Icke för ro skull hade Napoleon i den proklamation, han från Grenoble utfärdat kort efter sin landstigning i Frankrike, förkunnat, att “hans örnar skulle flyga från kyrktorn till kyrktorn för att sänka sig på Notre Dame”; i själfva
.jpg)
NAPOLEON UNDERTECKNAR SIN AFSÄGELSEURKUND DEN 11 APRIL 1814.
Efter en tafla af E. Berne-Bellecour.
verket kunde det mottagande han rönte hos befolkningens bredare lager, bönder och arbetare, men framför allt soldater, också återföra hans tankar till triumferna under hans första år, så entusiastiskt hade det mångenstädes varit. Till förmån för Bourbonerna rörde sig icke ett finger; allestädes afföllo däremot trupperna från dem, och sedan äfven marskalk Ney, som lofvat Ludvig XVIII att till honom öfverlämna Napoleon, bunden till händer och fötter, i Dijon glömt detta löfte och kastat sig i armarne på den man, han berömt sig af att ha tvungit att abdikera, var Napoleon herre öfver ställningen.
I Paris mottogs Napoleon af en med nyfikenhet blandad kallsinnighet, och icke ens den nya författning i konstitutionell och liberal anda, hvilken han lät Benjamin Constant uppsätta och högtidligt proklamerade på det s. k. “majfältet,” förmådde besegra den misstro han ingaf och framkalla någon hänförelse.
Viktigast af allt var emellertid att möta koalitionen. Om underhandlingar kunde icke bli fråga, ehuru Napoleon äfven sökte anknyta sådana, och för den skull återstod endast att på slagfältet söka tillkämpa sig afgörande fördelar öfver de allierade, som från alla sidor ryckte mot Frankrike. Napoleon hade gjort marskalk Davout till sin krigsminister, och för denne framstående krigare och metodiska organisatör hade det också lyckats att på knappt två månader uppsätta, kläda och beväpna en armé på 275,000 man. Med omkring 180,000 man af dessa trupper skyndade sig Napoleon, “beredd,” såsom han förklarade, “på ett långt och svårt krig”, att möta den hotande invasionen.
Medan österrikare och ryssar ännu befunno sig långt från de franska gränserna, stodo i Belgien nära 100,000 engelsmän under befäl af hertigen af Wellington och omkring 135,000 preussare under den gamle fältmarskalken Blücher, och mot dessa fiender måste Napoleon först vända sig. Den 12 juni lämnade kejsaren Paris, och redan den 16 i samma månad tillfogade han marskalk “Vorwärts”, såsom Blücher kallades, ett kännbart nederlag vid Ligny, på samma gång Ney med framgång, dock utan fullständig seger, utkämpade en strid med engelmännen vid Quatre-Bras. Napoleon ägde emellertid icke mer samma rörlighet som i forna dagar; han orkade icke längre skynda från det ena slagfältet till det andra för att med sin närvaro elda trupperna och vaka öfver, att de rörelser han föreskref också utfördes på vederbörligt sätt. I stället hemsöktes han af en verklig kraftuttömning; upprepade gånger föll han i djup sömn och måste tidt och ofta hvila. “Då vi sågo detta tvålansikte”, skrifver general Petiet, “anade vi intet godt.”
Den 18 juni stod den afgörande bataljen. Trogen sin vanliga taktik, sökte Napoleon, sedan han skillt den engelska och den preussiska armén från hvarandra, krossa hvardera för sig. Hertigen af Wellington, “järnhertigen”, såsom han sedermera kallades, hade lofvat Blücher att uthärda Napoleons anfall till dess att Blücher skulle hinna fram, och han höll ord. I Bryssel deltog han i en bal, som gafs af hertiginnan af Richmond, då han erhöll underrättelse, att fransmännen ryckte fram mot hans ställningar vid Waterloo. Det hade varit Napoleons afsikt att börja bataljen redan tidigt på morgonen, men han var sjuk, och först långt fram på förmiddagen skredo hans trupper till anfall på engelsmännens vänstra flvgel, där Ney började sina stormlöpningar mot Mont Saint-Jean. Vid middagstiden började kanondunder höras på fransmännens högra flygel; man väntade marskalk Grouchy, som med sin kår skulle stöta till hufvudarmén, sedan han förföljt den vid Ligny slagna Blücher och hindrat honom att förena sig med Wellington. Grouchy hade emellertid icke förmått lösa sin uppgift, utan låtit Blücher med den preussiska arméns hufvudstyrka undkomma, och nu anlände dennes förtrupper till Wellingtons undsättning. Från klockan tre till fem förmådde Napoleon ännu bevara de fördelar han tillkämpat sig, men förgäfves lyckades hans kavalleri uppnå toppen af Mont Saint-Jean; kraften i dess anfall minskades af de branta backsluttningarna och bröts fullständigt af engelsmännens hårdnackade motstånd och fruktansvärda eld, och Napoleon saknade infanteri till att stödja angreppen. Ney fick sin femte häst dödad under sig; barhufvad, med uppknäppt uniform, gick han slutligen till fots i spetsen för sina trupper, utan att kunna uträtta något, och på hans enträgna begäran om förstärkning utbrast Napoleon förtviflad: “Tror han då, att jag kan skapa trupper!” Med en yttersta ansträngning af alla sina krafter kastade engelsmännen slutligen Neys trupper tillbaka ända till Belle-Alliance, och nu började den franska arméns reträtt, som snart öfvergick till flykt. Endast det gamla gardets sista fyrkanter under den tappre Cambronne höllo ännu tillsammans och drogo sig i god ordning tillbaka, medan det preussiska kavalleriet under general Gneisenaus befäl började en vild jakt på de flyende fransmännen.
Då Napoleon såg slaget förloradt, lämnade han armé och slagfält; sin vagn, hvilken innehöll en dyrbar skatt i diamanter, äfvensom hatt och värja, måste han lämna i sticket för att icke falla i preussarnes händer, och först i Philippeville kunde han unna sig den sömn, som han nödgats undvara under trettiosex timmar. Af hans armé funnos endast spillror; på slagfältet lågo 32,000 fransmän och 22,000 af de allierade; af Wellingtons armé återstod endast skelettet, men på valplatsen kunde den engelske härföraren räcka den tyske handen. För de förbundnas marsch till Paris fanns intet hinder.
För Napoleon återstod icke annat än att på nytt abdikera; enligt de segrande monarkernas och de ledande franska politikernas i Paris beslut tillföll kronan åter Ludvig XVIII, och under de främmande arméernas skydd intågade denne för andra gången i den franska hufvudstaden, denna gång i själfva verket knappt annorlunda än som deras fånge, enär de koaliserade monarkerna vägrade att genast underhandla, och sålunda utlämnades Frankrike på nytt åt den fientliga invasionens förödmjukelser och öfvergrepp.
I Paris slogo engelsmännen läger i Boulogneskogen och preussarne i Luxembourgs trädgård. Endast med svårighet lyckades det Alexander von Humboldt att från förstöring rädda Jardin des Plantes, där preussarne också ville bivuakera. Den gamle Blücher, hvars största nöje i Paris var att i skjortärmarne och med pipan i munnen tillbringa dagar och nätter på spelhusen I Palais Royal, ville dessutom ovillkorligen spränga Jenabron i luften och hindrades härifrån endast af Ludvig XVIII:s bestämda förklaring, att i så fall skulle han själf ställa sig på bror och låta spränga sig med. Medan engelsmän och ryssar och äfven österrikare iakttogo all den hänsyn, som lät förena sig med deras ställning i fiendeland, tilläto sig de preussiska trupperna och i synnerhet bayrare, würtembergare och badensare utpressningar, plundringar och utsväfningar af alla slag. I en dagorder befallde
.jpg)
BLÜCHERS SAMMANTRÄFFANDE MED WELLINGTON EFTER SLAGET VID WATERLOO.
Efter frescomålning i Westminsterpalatset i London af Daniel Maclise.
den preussiska generalen Müffling de preussiska skyltvakterna att gifva eld vid minsta åtbörd af förhäfvelse från en fransman, och franska prefekter bortsläpades till Tyskland, där de höllos i fängelse, därför att de, sin plikt likmätigt, sökte skydda sina landsmän. Blücher passade dessutom på att återfordra alla de konstskatter och dyrbarheter, fransmännen fört till Paris från de länder de eröfrat, och då denna fordran tillbakavisades, lät han utan vidare föra bort de föremål, på hvilka anspråk framställdes af de främmande ombuden. På detta sätt återfördes Apollo till Belvedere, Venus till Mediceernas hus, lejonet till Venedig och det berömda fyrspannet till Markuskyrkan; till Vatikanens, Turins, Spaniens och Hollands arkiv återställdes därstädes tagna dokument, liksom de många tusen dyrbara handskrifter och tryckalster, som tillhört tyska, nederländska och italienska bibliotek, vandrade tillbaka till sina hemland, och på Wilhelm von Humboldts bedrifvande återgafs den del af det gamla pfalziska biblioteket, som genom Tilly och Maximilian af Bayern förts till Rom, till Heidelbergs universitet.
Hvad Napoleons öde angår, så ville Blucher och Gneisenau ovillkorligen, att han skulle utlämnas och “afrättas såsom försoningsoffer för allt det lidande, han tillskyndat den preussiska adeln”; ett dylikt “mord” motsatte sig emellertid Wellington på det bestämdaste. Ledsagad af general Becker, som fått i uppdrag att bevaka honom, fick Napoleon begifva sig till Rochefort för att söka komma undan till Amerika. Denna plan tillintetgjordes emellertid genom den engelska flottans vaksamhet, och slutligen återstod för Napoleon ingen annan utväg än att öfverlämna sig åt det “engelska folkets ädelmod”. Från det ögonblick han satte sin fot om bord på det britiska krigsskeppet “Bellerophon” var han emellertid fånge, och i stället för att föras till England, såsom han hoppats, fördes “general Bonaparte”, såsom den engelska regeringen kallade honom, om bord på linjeskeppet “Northumberland” till den lilla klippön S:t Helena långt ute i Atlanten, där han efter en lång resa landsteg den 18 oktober 1815. Under de sex år, han tillbragte därstädes till sin död den 5 maj 1821, förrättade det stolta Albion fångvaktaretjänsten åt Europas öfriga makter.
| ← 1805-1809. | Upp till början av sidan. | Restaurationens tid. 1815-1830. → |