Berzelius Reseanteckningar/Resan genom Frankrike till Genève
| ← Uppehållet i Paris |
|
Resan till Chamouny och Schweiz → |
Resan genom Frankrike till Genève.
12 juni — 21 juli 1819.
Jag begynner här ett slags resebeskrifning: en journal öfver min resa från Paris genom en del af Frankrike, Schweiz och Tyskland tillbaka till Sverige. Under resor inträffa många tomma ögonblick, då kroppen är trött af mödor och uppmärksamheten af föremålens mängd, och då det är en angenäm hvila att i maklighet återkalla förflutna dagars händelser samt lämna de förnämsta åt papperets förvar. Sådan är min erfarenhet i detta ögonblick, och jag förmodar, att sådant hafva alla uppmärksamma resande erfarit
Innan min afresa från Paris fick jag, likasom innan jag reste från Stockholm, en giktparoxysm med feber, som höll mig några dagar inneliggande och förorsakade, att allt som blifvit uppskjutet till sista stunden, måste ske med brådska eller åsidosättas. Också var jag alldeles yr i hufvudet de två sista dagarna. Visiter en personne och med kort, afskedsmåltider, afskedsbesök, gräl med handtverkare, som ej hunno beställningar färdiga, inpackning och tusende andra saker förbryllade mig helt och hållet. Jag lämnade utan all slags saknad stället Paris; men från de vänner jag där hoppas hafva förvärfvat, kostade det mycket på mig att skiljas, särdeles med den tanken att troligen aldrig mer återse dem. Bland dessa sätter jag utan all jämförelse i första rummet gref G. Löwenhjelm, i hvars hus jag under hela tiden bott och som därvid handterat mig ej allenast med ynnest utan med en förtroendefull vänskap, där afståndet emellan den högt uppsatte statsmannen och pedagogen aldrig kom i fråga, och hvarigenom mitt vistande i Frankrikes hufvudstad ganska säkert blef långt angenämare än någon annans. Gref Löwenhjelm känner konsten att sätta människor i förbindelse på ett sådant sätt, att förbindelsen ej blir en börda, som man vid första tillfälle skulle vilja afskudda sig. Jag kan ej vedergälla honom, men det gör mig ett nöje att minnas, hvad jag har att tacka honom för.
Mina vetenskapliga bekanta hade äfven visat mig ej allenast artighet utan en utmärkt vänskap. Med Thenard, Gay-Lussac, Dulong och Chevreul hade jag lefvat på samma fot som med gamla Uppsalakamrater. Den gamle hedersmannen Berthollet hade i tvenne månader härbärgerat mig i sitt laboratorium på Arcueil, och jag skall alltid behålla i färskt minne dessa patriarkaliskt framlefda veckor. Cuvier och Brongniart hade lofvat att vid min afresa följa med till Fontainebleau-skogen för att där göra en liten geologisk cours. Cuviers göromål såsom statsman gjorde uppskof i resan, till dess han slutligen måste alldeles uppgifva denna idé. Arfvedson och Almroth skulle göra resan med mig. Vi afskickade våra saker med diligensen till Clermont och togo själfva platser i Fontainebleau-vagnen. Brongniart, som nu ensam beledsagade oss till Fontainebleau, visade mig den artigheten att föra mig i sin vagn med fru Brongniart och hans dotter, under det hans son reste med Arfvedson och Almroth i diligensen. Brongniart afhämtade mig i gref Löwenhjelms hotell den 12 juni klockan ½ 11 f. m. Vi dinerade 1 ½ mil från Paris hos Brongniarts svåger, där damerna stannade, hvarefter han och jag fortsatte resan till Melun, där vi kvarblefvo öfver natten. En timme efter oss anlände unge Brongniart med Arfvedson, Almroth, amerikanarne Vanuxem, Keating och Stevenson, italienarne Tommi och Mazzi samt brasilianarn Isle de Fonso. Sällskapet superade tillsamman. Följande morgon gingo de flesta af sällskapet klockan 6 till fots till Fontainebleau-skogen, hvarefter Brongniart med de lata svenskarne samt stora frukost- och middagspåsar och ett par korgar korsbär i åkdon vandrade samma väg efter. Vi stannade ungefär i midten af skogen nedanför la Table du grand veneur. Skogen består af ek, bok och afvenbok. Vi frukosterade här på en klippa och fortsatte sedan vår vandring till sandstensbrottet Belle croix, där man finner den så kallade kristalliserade sandstenen.132 Vi genomvandrade carrièrerna och funno till vår stora glädje åtskilliga ganska vackra kristaller, ehuru man sagt, att de nu skulle vara utletade. Man bryter här ingen sandsten mer, och därigenom blifva dessa kristaller efter hand sällsyntare. Därefter gjorde vi en promenad i den vildare delen af skogen, gingo öfver les rochers Acriers samt passerade les gorges d'Apremont. Brongniart ville här visa oss någonting alldeles ovanligt, och vi sågo någonting likt hvarenda beteshage i svenska skogsbygden. Under vägen tillstötte tvenne franska naturforskare, hrr Desmarest och Odiot, hvilka tillika med några af det förra sällskapet sysselsatte sig med att fånga ödlor, insekter och maskar i alla pölar och blomster kring alla buskar, och slutligen tillstötte äfven gref Fonchal133 (en af de tre ledamöterna i den portugisiska regeringen i Lissabon), som mycket älskar mineralogien och med hvilken jag varit lierad, ända sedan jag var i London 1812. Vädret var förträffligt och mångfaldigheten af föremål för sällskapets uppmärksamhet betydlig, så att nyfikenheten i alla ögonblick var sysselsatt med något. Vi spisade vår middag vid jägarebostället Franchard, där hela sällskapet, 15 man högt, lägrade sig på gräsbädden bredvid en källa. Fonchal hade utom en särskild matsäck medfört fina viner och kaffe, som efter slutad måltid dracks dels ur riktiga kaffekoppar, dels ur glas och dels ur lackerade läderbägare. Man har sällan så utmärkt angenäma middagsmåltider som denna var. Vi åkte från Franchard till Fontainebleau, men som vid ankomsten klockan ännu var endast 6, så gjorde vi en promenad i den undersköna bokskogen, som ligger på en ofantlig höjd ofvanför och tätt bredvid staden. Vi besågo följande dagen slottet och dess park. Sedan man sett ett kungligt slott och en park, har man i hufvudsaken sett dem alla. Klockan 11 gjorde vi en promenad åt skogen i vagn (de flesta af det yngre sällskapet gingo till fots) och passerade byarna Thomery och Fonderie, som förse Paris med de sköna drufvorna, kallade les chasselas de Fontainebleau. Vi besågo här ett par kalkstensbrott, det senare vid Valvin. Vi dinerade här i skogen på en stor höjd i skuggan af lummiga bokar; Seineströmmen flöt förbi foten af kullen så godt som under våra fötter, och på andra sidan låg ett stort, tätt bebodt fält, på hvilket byarna Samoreau och Samois intogo främsta rummet. Vår mineralogiska kurs var nu slutad, och vi återvände till Fontainebleau, där vi superade tillsamman, hvarefter vi skilde oss från sällskapet. Afskedet från den älskvärde Brongniart var rörande. Våra ögon voro ej tårfria, och jag skildes från en tio månaders bekantskap såsom från en ungdomsvän, som man för alltid måste lämna. Då jag tog afsked af unge Brongniart, sade fadern med en allvarligt sorglig ton: »Ja, han har mera hopp att återse er.» Jag kan ej beskrifva det intryck denna scen gjorde på mig.
Klockan ½ 4 följande morgon sutto vi i diligensen, hvars cabriolet vi redan i Paris hyrt. Almroths ofantliga lekamen och den delen af mitt jag, som sitter, intogo hvar för sig en så dryg del af det redan trånga sätet, att Arfvedsons fina figur blef ännu mera komprimerad, och han kunde ej utan vårt gemensamma tillstånd lyfta sig af stället. Så rullade nu vagnen mot söder. I Montargis inhämtade vi klockan 10 ett slags middagsfrukost, som dock i anseende till sin beskaffenhet var hvarken det ena eller det andra. Har lärde vi känna resesällskapet, som fyllde diligensens insida och som bestod af sex personer, fyra karlar och tvenne kvinnor. Den ena af dessa var en ung nygift fru, för första gången på vägen att bli mor. Den andra syntes vara en gammal guvernant. Herrarne, af hvilka den ene var fruns man, generade sig alldeles icke i tal och svar för damerna, som skrattade med full hals åt uttryck, som mången svensk skönhet med tillgjord stickenhet skulle hafva låtsat icke förstå. Resan fortsattes utan afbrott till Cosne, en liten stad, dar man arbetar ganska mycket i järn och stål. Vi superade här anfallna af smedshustrur, som ville truga på oss en mängd fransyska Eskilstuna-produkter. Vagnens insidessällskap, som under resan blifvit mer inbördes bekanta, hade också blifvit yrare än förut. Ett par af herrarne drucko friskt af det sura vinet och blefvo däraf synbart muntra; men i högsta glädjen befallte konduktören afmarsch…
Jag sof hela natten ganska godt och vaknade först vid vår ankomst till Nevers klockan 8 på morgonen. Här begynte den franska osnyggheten att blifva obeskriflig, såsom den sedan söderut fortfor. Hit hörer i synnerhet obekvämligheten af den sortens nödvändighetsbyggnad, som i Frankrike kallas commodité. Antingen saknas den alldeles, och man får anvisning på gödselhögen, eller är den så tillpyntad, att man renast och bekvämligast begagnar golfvet bredvid. »La méthode est drôle» sade en af reskamraterna, i hvars sällskap jag hade äran att återbetala naturen dess skatt; men som han i detsamma höll på att halka baklänges, tillade han: »et mauvaise». Jag ber om förlåtelse af mina vänner, att jag talar om dessa saker, men det är omöjligt att draga uppmärksamheten alldeles från ämnen, som på hvarje gata och hvarje gård erbjuda sig högtals åt ögat och foten.
Vagnen rullade från Nevers. Landet blef allt vackrare och bördigare. Vi hade i flera mil ända från gårdagen följt Loirefloden, som vi i Nevers foro öfver. Vägen förde oss snart till Allierfloden, som faller in i Loiren. Vi anlände till Moulins, som ligger på Allierstranden, klockan 3 på e. m. Efter inhämtande af en tarflig, men i tre anrättningar serverad middag gingo kamraterna till hvila, men jag, som sofvit godt i vagnen, tog en guide och gick ut att bese stadens märkvärdigheter. Det är en ganska vacker och väl byggd stad. Det märkvärdigaste jag såg, var en grafvård efter duc de Montmorency i kapellet, som tillhör le Collège royal. Vi kvarblefvo enligt föreskriilen för diligensens fart till klockan 12 på natten, så att jag efter slutad promenad hade god tid att hvila, tills man underrättade oss om, att vagnen var förspänd.
Sömnen fortsattes i vagnen till klockan 5 följande morgon, då vi stannade i en by för att ombyta hästar. Kring klockan 10 kommo vi till den lilla staden Aigueperse, där vagnen höll en timma för att ge oss tillfälle att frukostera. Almroth och jag begagnade denna tid att bestiga en höjd ofvanför staden, som vi från vägen sett vara ett stenbrott. Konduktören och postiljonen satte sig väl något emot vår afmarsch, påstående, att vi hade minst en timmes väg dit; men vi drogo åstad och befunno oss efter 11 minuters vandring på stället. En karl, som vi där träffade, förde oss omkring och sade oss, att fordomdags på kullen stod slottet Montpensier, som nu var nedrifvet, emedan stenbrottet försvagade grunden. Man hade härifrån en förträfflig utsikt åt landet rundtomkring. Framför oss i söder låg slätten la Limagne, i öster och väster begränsad af tvenne höga bergsryggar, af hvilka den västra är märkvärdig därföre, att den är en kedja af utbrända vulkaner, där jorden ur sina inälfvor genom några och sjuttio ofantliga gap utspytt nästan hela provinsen Auvergne. Vi sågo där i synnerhet tre höga berg: Puy de Dôme, Mont Dore och sannolikt Puy de [la] Nugère. Det förra af dessa öfverträffade de andra i synbar höjd. — Stenbrotten i denna kulle voro öfverst en ej särdeles mäktig gips och därunder ett lager af kalksten, på sina ställen så genomdragen af bergbeck, att den såg blåaktig ut. Bergbecket satt här och där afskildt i små glänsande delar. Lägre ned fanns ännu gips, men den bröts ej. En lieue i öster om denna kulle hade man ett godt kalkstensbrott, som gaf byggnadssten.
Resan fortsattes från Aigueperse genom Gannat, Riom och Montferrand till Clermont. Det första af dessa ställen är en liten bourg, det allra lortigaste ställe jag någonsin sett; det såg mig ut såsom en generalgödselhög åt hela provinsen. Se här en liten tafla af en gata i Gannat. Små hus af kalksten, en våning höga, murar och fönster lika bestänkta med gatsmuts. Här är nu en liten öppen plats, ungefär som om ett af husen vore borttaget. Till höger i hörnet står dörren till ett af dessa nästan öppen. Åboen, trasig och bondklädd, ligger på knä i dörren och hugger ett stycke trä mot tröskeln såsom huggkubb. Till vänster stå tvenne på länden träckiga kor, spända för en flakvagn, och idissla det godselblandade hö, som ligger framför dem; midtför dörren, just i den väg, som bär in i huset, sitter på tre stegs afstånd från detta en liten flicka om fem år, som gör sitt tarf och dymedelst presenterar ämnen till gatufyllning.
Riom är en liten befäst plats, försedd med ett stort fängelse, som är väl byggdt och ger staden ett romantiskt utseende. Gatornas trånghet tillät icke diligensen att passera, utan vi måste fara omkring staden på ett slags boulevard för att komma ut på andra sidan. Montferrand ligger ett par stenkast från Germont och syntes vara en ganska vacker stad, men liten.
Clermont är en tämmeligen vacker stad och har en högst pittoresk belägenhet, en fjärdingsväg från där de ofantliga, från Puy de Dôme, Puy de Pariou och en mängd smärre vulkaner utvräkta lavamassorna stelnat och nu formera berg, som sedda med en allmän öfverblick från höjden i stort likna svallisen, som om våren bildas på våra berg. Man ser, hur massan varit trögflytande, huru den stelnade skorpan här och där vräkt sig på sidan och hindrat lavaströmmens likformighet. Sluttningen af dessa lavaberg är nu betäckt med en svag grönska, genom hvilken den rödbrända lavan ännu lyser fram. Ofvanpå, där jorden är mera horisontal, är den kultiverad och bar nu en utmärkt vacker råg. Då emellan två lavaströmmar bildas en dal, hvari en bäck framflyter, så är vegetationen ganska ymnig, sluttningen beväxt med träd och ställets skönhet obeskriflig. Vattnet är kallt och klart och framflyter med forsande. Här och där frambryta varma källor, hvilkas vatten är mättadt med kolsyregas och kokar, då vattnet i dagen har endast atmosfärens tyngd att bära och gasen därigenom sammantryckes af en mindre kraft. I fonden reser sig Puy de Dôme, som består af en högre och en lägre kulle, och på sidan ser man dess närmsta granne, Puy de Pariou, såsom en i toppen afskuren kon. Puy de Dôme bär som oftast på toppen en sky, och ej sällan är den hel och hållen omgifven af skyn, så att den ej synes, ehuru dess raka afstånd från Clermont ej gör stort mer än ⅔ mil, men lavabergens höjd är redan så betydlig, att foten af Puy de Dôme, som därifrån uppstiger, ligger vid gränsen för de lägre molnen.
Vi togo in på det hotell, dit diligensen förde oss, där jag från mitt fönster kunde mätta mina ögon med åskådandet af en trakt, som jag så länge önskat få undersöka på närmare håll. Men detta värdshus, hvilket hål! Hvilken middag man serverade oss, ehuru i sällskap med officerare af garnisonen. Vi uppassades af kökspigan, som var klädd som en lagårdspiga, hade goître,134 en tämmeligt allmän sjukdom här i landet, och svart, sprucket skinn inuti händerna. Om aftonen, då vi alla tre samlats i mitt rum och Arfvedson och Almroth inburit det smala talgljus, som bestods på deras rum, inkom pigan och frågade, om vi icke kunde nöja oss med ett ljus, emedan en herre, som skulle gå i sitt rum att lägga sig, behöfde det andra. Vi behöllo våra tvenne eländiga talgljus, men då jag sedan om en halftimme hörde pigans fortfarande jämmer öfver att ej hafva ett ljus åt en person, som svor i trappan, tände jag på min blåsrorslampa och lämnade mitt ljus. Hon tackade därföre med en så liflig känsla af förlossning ur sitt bryderi, att mången jungfru efter skedd förlossning vid Röda bodarna135 ej tackar med större hjärtlighet.
Den 18 juni. Vi hade fått en itinéraire för vår tur i Auvergne af Cordier,136 som tydligt innehöll, att vi ej skulle ligga för länge i Clermont och hellre försumma allt annat för att se Vivarais i dep. Ardèche. Det oaktadt hade vi beslutat att hvila oss en dag här, innan vi skulle begynna våra bergvandringar. Vauquelin hade adresserat oss till en apotekare vid namn Mossier, som har en rik samling af Auvergnes mineralprodukter. Vi beslöto att se denna samling på hvilodagen, men vi träffade icke fadern hemma, och sonen hade ej nycklarna till kabinettet. Han erböd sig att i stället föra oss till de märkvärdigheter, som funnos närmast kring Clermont. Vi besökte först den mycket omtalade naturliga bron vid S:t Allyre. Här framrinner en mineralkälla, som nyttjas till brunnsdrickning, men som håller så mycket kalk upplöst, att där den framrinner, afsätter vattnet en skorpa af kalk, som höjer rännilens bädd och som därigenom hade formerat ett slags mur af kalksten, på hvars öfre yta vattnet framrann, under det det på sidorna afdunstade ökade såväl murens höjd som vidd. Marken sluttar ganska starkt, så att muren på 100 alnars afstånd från källan hunnit till 5 alnars höjd och visst 3 alnars bredd. Det besynnerligaste häraf är, att muren i sitt utväxande träffat en tämmeligen strid bäck och fortsatt att växa utöfver bäcken, så att den däröfver formerade en bro, men man har måst med konst utvidga öppningen, emedan den blef för liten för det framflytande vattnets mängd i flodtider. Detta fenomen är i första början litet svårt att förstå, men saken är ganska simpel. Fig. 1 föreställer muren, sådan han är, och fig. 2 sådan han var, då bron bildades. Man inser tydligt, att vattnets lopp var efter linjen ABC och att således genom afdunstningen under nedflytandet längs åt BC nya kalklager afsatte sig, så att ytan BC beständigt flyttades framåt, men slutade alltid nedtill i C vid vattnets nivå i bäcken, därföre att båda vattnen där blandades. Småningom har den på detta sätt nått andra sidan. Nu låter man vattnet ej längre
följa sin gamla kanal utan leder det på sidan in i en kista, där man låter det med en kalkskorpa öfverdraga åtskilliga
ämnen, som därigenom bilda artificiella försteningar. Denna anstalt ser ungefär så här ut:
Vattnet kommer från källan in i en liten bytta, som innehåller riskvistar för att sila det, och rinner sedan ut ur byttan vid motsatt brädd på taket af en fyrsidig stor låda eller liten kammare, där det genom små hål insläppes i form af ett regn, och då här och där större droppar passera igenom, ställer man därunder stenar, så att droppen stänker rundtomkring. Hela detta rum var uppfylldt med hvarjehanda ämnen. Midt i stod en uppstoppad get och rundtomkring korgar med blomster, fåglar och frukter, mycket tätare tillsamman, än jag här tecknat dem. Lådan hade upptill och nedtill stora öppningar för väderväxling, och kalkskorpan bildades här förnämligast genom vattnets afdunstning. För större föremål, sådana som geten, fordras en tid af tre månader, men för smärre saker behöfvas endast några få veckor. Vattnet rann nedtill ut och formerade en liten bäck. Detta vatten, sådant det kommer ur källan, håller ganska mycket kolsyra, smakar nästan som Pyrmontervatten och är ljumt. Man hade på stället ett
stort magasin af försteningar, opererade genom detta vattens åtgärd, dem man sålde för 1 franc stycket och som fingos inpackade för 30 sous. Vi köpte däraf hvar sin korg för att kunna vid hemkomsten visa effekten af detta den nya världens under.137
Från S:t Allyre gingo vi till andra sidan af Clermont att besöka en annan mineralkälla, kallad S:t Marc, nära till byn Royat. På vägen funno vi ett ställe, där ett lavaberg spruckit och ena hälften nedramlat några få dagar innan vår ankomst. Den kvarstående hälften presenterade oss nu lavamassans inre på ett högst intressant sätt. Nederst funno vi en rödbränd vulkanisk massa af urtida vulkaner, hvarpå Auvergne är ganska rikt. Ofvanpå denna hade sedan en ny lavaström lägrat sig, och dennes undersida, hvarmed den hvilade på det undre laget, var en skroflig slagg, alldeles som den öfre sidan, och som alldeles icke föll in med underlagets ojämnheter, därföre att på lavaströmmarna undersidan merendels bildas af den framtill stelnade skorpan, som spricker och vältas under det framflytande, åt hvilket den tjänar till ett slags bro. Också finner man i lavans underlag sällan mer än några tum djupa spår af en starkare hetta. Högre upp var massan blandad af basaltisk, d. ä. stenhård lava, af vulkanisk aska, af pimpsten och af vittrade massor, som voro utan ordning blandade om hvarandra och som icke hade några bestämda gränser emellan hvarandra; med få ord, lavaströmmen hade fört en flytande mekanisk blandning af alla de ämnen, som vulkanen utkastat
Vi besökte mineralkällorna vid S:t Marc, som äro varma, d. ä. ljumma, starkt kolsyrehaltiga vatten, hvilka drickas hvarje morgon såsom brunnskur. Vattnet kokar beständigt med fräsning i källkaren, och om man sticker näsan däröfver, så vill man kväfvas, alldeles som då man sätter näsan i sprundet af en jäsande tunna. Man höll nu på att anlägga badhus, där man badade i vattnet, kommande direkte från källan. Under hemvägen förde oss vår ledsagare till en grotta, efter utseende bildad genom ett jordfall, där flere armstjocka strålar af vatten forsade ut ur bergväggen och formerade en liten vattendamm, hvarur vattnet sedan flöt ned utför klipporna i form af en sorlande bäck. Anblicken var högst angenäm, men detta minskades likväl, då vår ledsven berättade, att detta vatten genom kanaler ledes till Clermont och utgör stadens allmänna drickes- och matlagningsvatten, hvari nu framför våra ögon tre kvinnspersoner lågo och tvättade en mängd svettindränkta bondskjortor. Vi återvände till staden och sökte vårt middagsmål på ett bättre värdshus än vårt logis. Det vi nu träffade, var ganska godt Det var ett slags table d'hôte, där likväl hvarje sällskap fick ett bord för sig … Vår hederlige ledsagare erböd sig att föra oss till Puy de Dôme och Puy de Pariou, hvilket vi för följande dagen antogo.
Den 19 juni. Kl. 6 på morgonen begåfvo vi oss på resan» åtföljda af hr Mossier samt hans häst och kärra för att föra vår matsäck och de stenar vi skulle hämta. Vädret var ej vackert. Himmelen var betäckt och berget insvept i moln. Vi hoppades dock, att detta fram på dagen skulle skingras. Vägen gick beständigt uppföre, och vi kunde följa stora landsvägen ända till foten af domen, dit vi hunno kl. omkring 9. Vi lägrade oss då i skygd af en buske och inhämtade en rätt försvarlig frukost, hvilken nedskoljdes med Frontignan, som hr Mossier ur sin källare medfört. Under detta begynte himmelen synas emellan skyarna, och solen gläntade åt oss emellan molnen, större delen af berget begynte synas; men allt detta var tyvärr raljeri. Då vi kl. ½ 11 begynte vårt uppstigande, ökades molnet kring berget, och vi gingo i en beständig dimma. Hela bergets yta är gräsbeväxt ända upp på kullen, och vi måste vada i det våta gräset, våra stöflar och strumpor genomblöttes, så att ljudet af vattnet i stöflarna hördes för hvart steg. Berget uppreser sig så brant, att man går nästan som på en torntrappa, hvilket gjorde, att vi måste hvila på hvart annat hundrade steg. Arfvedson svor på att aldrig bestiga någon puy mer, Almroth kunde ej få fram andan, och jag fröjdade mig åt att få stanna, hvar gång de andra ropade håll. Molnets täthet ökades med höjden; vädret blåste starkt från nordväst, och temperaturen, som i Clermont var + 16°, var vid bergets fot endast + 10° och på berget endast + 8°. Vi hade tagit en herde med oss, som bar våra kapprockar för att kunna sätta dem på oss, då vi skulle stanna. Ändtligen efter en obeskriflig fatigue hunno vi bergets spets omkring kl. ½ 1 eller närmare 1. Vi hade fört med oss en resebarometer, hvarmed vi ville observera höjden, och vi hade gjort en observation i Clermont, en vid bergets fot och skulle nu trösta oss öfver vår utståndna möda genom ett bestämmande af bergets höjd öfver Limagnedalen. Barometern, som var efter Gay-Lussacs modell, var innesluten i en käpp och omgifven af ett mässingsrör, men oaktadt all denna omsorg var han ändå afgången, och vår observation blef ogjord. Detta kostade i synnerhet på Almroth, som ägde instrumentet och som hela tiden gladt sig åt att få göra denna observation. Puy de Dôme är det första berg, hvars höjd blifvit mätt med barometer af Pascal; det hade i detta fall varit roligt att kunna jämföra vår observation med hans och Ramonds,138 ehuru vår visserligen ej hade blifvit gjord med samma omsorg som den sistnämndes.[1] Där stodo vi nu på en rund, kanske 100 alnar bred kulle, skilda från åsynen af hela den öfriga världen och från bergets nedstigande sidor ungefär såsom på en liten jordplätt i den omätliga rymden. Gräset var halfalnshögt och skonadt af boskapen, som annars betar på sidorna. Inga träd växa på Puy de Dôme; den är slät med undantag af några få framstående klippor. Den har ofvantill ingen krater, ehuru hela dess massa är vulkanisk och dess form äfven är den af ett eldsprutande berg. Det är troligt, att innan den hann öppna sig, frambrast vid dess nuvarande fot en del af de ofantliga, flera fjärdedels mil breda och långa lavaströmmar, på hvilken den ser ut att vara ställd. Hela detta ofantliga berg utgöres af en enda stenmassa, som fått namn af domit,139 därför att den liknar ingenting annat Vi samlade däraf flera varieteter och funno på några ställen, där berget rasat, några mindre, vackra stuffer af järnglimmer, en titanhaltig järnoxid, som sublimeras i springorna emellan betäckningen af större delen vulkaner. Lavan däremot innehåller en ganska stor kvantitet titanhaltig järnoxidul, som man ur dess pulver kan utdraga med magneten. Vi lassade våra stenar på den beskedlige herdegossen, som endast var 14 år gammal och som denna promenad, förrättad i träskor, ej syntes det minsta bekomma. Nedstigandet, oaktadt vida lättare än uppgåendet, tog oss omkring 1 ½ timme. Till slut gingo mina ben helt mekaniskt, förda af kroppens tryckning nedåt; viljan knappt orkade försöka utöfva någon inflytelse på dem. Vi vräkte oss på apotekarens flakkärra, väl insvepta i kapporna, och åkte hem. Jag var så trött, att jag hvarken orkade ligga eller sitta. Af mina giktiga fötters genomblötning hade jag fått ondt i hufvudet, och då jag hunnit få på mig torra kläder och försökte att sofva, tyckte jag alltid i en feberartad dröm, att jag var en disktrasa. I stället för att äta middag, hvartill jag hade ingen begärelse, trodde jag min hälsa fordra att taga ett ljumt bad, hvilket ock gjorde en snar och god verkan.
Den 20 juni. Söndag. Vi hade hoppats att följande dag kunna besöka Puy de Pariou, men hela nejden var öfverhöljd af moln, och regn föll stundtals i Clermont. Vi inställde således denna promenad. Hr Mossier hade skaffat oss en ung militär, som skulle blifva vår ledsven under resten af våra resor i Auvergne, som skulle draga försorg om anskaffande af hästar för våra promenader o. d. Han infann sig nu; men vi nöjde oss att från våra fönster betrakta en procession för la fête de Dieu och att sedan se en samling af mineralier, särdeles från Auvergne, tillhörig Mossiers far. Den var ej så rangerad, att något däraf kunde inhämtas. Mot kl. 2 blef vädret bättre, och vi gjorde en liten promenad till häst, Almroth, jag och ledsvennen, hvarvid vi besökte Puy de Montadon samt la Montagne de Royat. Den förra är en liten vulkan, som ej har tydliga tecken till en krater, men från hvars summitet en lavaström går ned till foten och slutar där. Den är tämmeligen brant åt alla sidor men är kultiverad till två tredjedelar af dess höjd. Royat däremot är ett granitberg, men där graniten omväxlar med en annan bergart, som jag ej rätt kan göra reda för. Upp vid bergets spets har graniten äfvensom den andra bergarten en oändlig mängd af små gångar eller sprickfyllningar, innehållande en färglös, genomskinlig och kristalliserad svafvelsyrad baryt. Det är svårt att få den ur berghällen, emedan den så lätt går sönder efter sina naturliga klyfningar, men graniten, som vittrar och faller sönder, släpper barytsaltskristallerna merendels hela, och man gräfver upp dem ur den omkringliggande jorden och ur de kring toppen varande potatesfälten. Kvantiteten af svafvelsyrad baryt i denna jord är ganska stor, men hela kristaller äro ganska sällsynta. Vi hade kunnat uppsamla skålpundtals af detta mineral, men vi funno ingen rätt god kristall. Detta var dock mindre vårt ändamål än att se, huru tungspaten här förekommer. Den är således på intet sätt af vulkaniskt ursprung. Vi återkommo till Clermont kl. omkring 7, då vi slutade vår dag med ett middagsmål, som på samma gång var supé.
Innan jag lämnar denna åt la fête de Dieu helgade söndag, skall jag omtala ett rätt artigt spektakel, som stadens barn gåfvo oss. En mängd af dem hade vederbörligen helgdagsklädda varit ute på gatorna för att åskåda processionen. Mängden af dem hemkom vid samma tid, och som promenaden bidragit till frukostens digestion, så satte sig de flesta, innan de ingingo till pappa och mamma, att rensa magen näst invid dörren, vanligen i par, en på hvar sida om dörren, hvilket betraktadt nedifrån de backiga gatorna frambragte en ganska förträffligt harmonisk tafla.
Den 21 juni. Vi hade beslutat att göra en tur till baden i Mont Dore och att under vägen betrakta detta lands märkvärdigheter. Resan kunde endast ske till häst, emedan vägens ojämnhet och de ofantliga höjderna ej tillåta åkvägar.
Till detta ändamål hade hr Guillemain, vår ledsven, hyrt fyra hästar à 3 fr. för dagen. Vi stego upp kl. 5 för att först skilja oss vid det osnygga Hôtel de France och till vår återkomst få ett bättre. Vi hyrde således ett rum på Hôtel de la paix, dit vi läto transportera våra saker. Då vi skulle bege oss å väg, hade mannen, af hvilken vi skulle få hästar, redan hyrt ut dem, men vi hunno få andra inom en timme, så att vi omkring kl. 8 sutto riktigt i sadeln. »Riktigt» vågar jag dock icke säga, ty sedan jag i min ungdom red barbacka för att hjälpa drängarne föra min stjuffaders hästar till vatten, har jag på de sista 25 åren blott två gånger försökt mig i denna verkligt ridderliga öfning, nämligen en gång i Stockholm på en långhalsig, mager häst, som vanligen drog vattentunnan i Wernerska mineralvattensfabriken, och sedan en gång i England, då jag i sällskap med den förträfflige Smithson Tennant i skor och strumpor och med paraply en hel dag genomvandrade trakten af Axbridge. Jag kan ej omtala alla de svårigheter, som föreföllo för att 1:o få vänstra foten upp i sin stegbögel och 2:o att kasta den högra så högt upp i vädret, att den hann riktigt öfver den lilla kappsäck, som var bunden bakom sadeln. Man säger, att allt fordrar handlag, men detta fordrade något mer. Likväl gick det efter några försök lyckligen för sig, sedan Almroth och Arfvedson fått sitt hjärtans nöje öfver min ovighet. Nu bar det af, men min kamel var hvad man här i Frankrike kallar en hel häst, och Arfvedson red på en fröken, som var upptänd af kärlekseld till honom, hvilken omständighet kunnat kosta mig arm eller ben, om ej vår skarpsynthet i så god tid upptäckt, hvad min häst mente med sina icke tvetydiga åtbörder. Jag höll därföre fronten, under det Arfvedson utgjorde arrière-gardet, och på detta sätt gick färden lugnt och stilla, så länge vi icke mötte några ston. Då måste vi krångla oss fram, men den stackars älskaren var lätt lurad.
Vi stannade först vid Puy de Graveneire, där vi uppstego på kratern. Den ligger knappt en lieue från Clermont, och man påstår, att dess rätta namn är gravenoire, därföre att den hel och hållen utgöres af en svart vulkanisk aska, blandad med röd slagg. Den har i toppen en otydlig krater, i hvilken lavan ännu är kvar, och den har från östra sidan gifvit en lavaström, som flutit ned mot Clermonts dal. Till dess västra sida stöter en gammal och ofantligt mäktig courant af lava, som är alldeles ovanligt rik på peridot (olivin) och har här och där stora kristaller af pyroxen. Vi fortsatte vår resa öster om vulkanerna Mercœur, Puy de la Vache etc. och väster om den lilla vattensamlingen, som får namn af Lac d'Aydat. Den har uppkommit därigenom, att en lavaström nedflutit i dalen och dämt upp en liten bäck, hvars vatten steg, tills dalen blef full och vattnet kunde flyta öfver lavan. Härefter inträdde vi på ett fält, som får namn af la Cheire och som utgör det samlade lavautloppet från 6 eller 8 vulkaner, som ligga tätt bredvid hvarandra och som synas hafva haft utbrott på samma gång. Den är nära ½ lieue bred, där vägen går däröfver, och dess längd från kratrarna ut i dalen, där den försvinner, är flera lieues. Denna är hvad man här kallar modern lava till skillnad från den äldre, hvartill alla spår af krater försvunnit. Dess yta har ett helt annat utseende än den omliggande marken, och sedd från någon höjd framställer den ganska tydligt bilden af en framfluten massa. Ytan är ruggig, fullspäckad af små bergkullar bestående af en mossig slagg, emellan hvilken den slätare ytan är beväxt med glest gräs. Jag föreställer mig, att ojämnheterna därpå äro af likartad natur med dem, som uppstå på det isbelagda hafvet, och hafva uppkommit däraf, att stelnade delar af ytan flutit i massan och blifvit uppvräkta mot hvarandra eller strandat på den underliggande grunden, hvarefter en god del af den ännu smälta lavan flutit undan.
Vi ankommo först kl. ½ 3 till Murols, dit vår första dagsresa var ställd. Murols ligger vid en liten ström i en dal. Hvilken anblick, då vi kommo på yttersta brädden af berget, där vi började nedstigandet i dalen! Vägen slingrade sig i tusende bukter för att ej vara alltför mycket stupande, och stenhusen i byarna syntes såsom samlingar af hvita punkter. Omkring dalen reste sig här och där ofantliga, reguliärt koniska högar och på andra ställen sönderbrutna, bara, brådstörtande basaltberg. Midti dalen höjde sig nästan till lika böjd med sidorna däraf ett kägelformigt berg, regelbundet såsom formadt i svarfstol, och på dess spets stod ett af lava byggdt, svart, förfallet och öfvergifvet slott, som i forntiden varit en feodalherres borg. Vi nedstego varsamt, och hästarna tänkte stundom ett ögonblick efter, om de skulle våga fortsätta, och efter ¾ timmes oupphörligt nedstigande anlände vi till byn Murols, där vi stannade utanför ett slags bättre krog med åskrift: »Morin aîné loge à pied et à cheval.» Jag vet ej, hur jag kom af hästen, och var så mörbultad af ridandet, att jag hade svårt att stå.
Vi hade tagit matsäck med oss, som nu framdrogs. Kroglikheten i rummet föranlät oss att begära en plats i trädgärden, hvilket genast beviljades. Det var ett härligt solskensväder, vi sökte skuggan och vände oss åt löfsalen, men o ve! den hade här samma bifunktion som gatorna i Paris, Clermont och alla andra franska städer, och näsan bekräftade snart på afstånd den misstanke ögat gifvit. Vi måste således begifva oss åt ett annat hörn af trädgården, där en låg mur gaf en half skugga; vi utbredde våra kappor i ett kålland och lade oss att spisa på romerskt vis. Hästryggen hade ej förtagit aptiten, och vi gjorde ett godt mål.
Efter en kort stunds hvila bestego vi Puy de Tartaret, vid hvars fot Murols ligger. Den hade en vacker konisk form och såg nedifrån ut att vara rund i toppen. Dess nordöstra sida var beväxt med löfskog, men den sydvästra bestod ännu nästan endast af lapilli och vulkanisk aska, här och där betäckt med en gles grönska. I toppen funno vi en ganska vid och djup krater af en rätt vacker och reguliär form. Af den västra sidan fattades en del, så att berget sedt från detta håll såg ut ungefär som figuren visar, där den prickade linjen utmärker kraterns form. Från bergets sydöstra sida hade utgått en bred och stor lavaström, som vältrat sig ned åt dalen; den liknade mycket den jag redan omtalat, men en del af dess yta var kultiverad och bar råg och korn. Den syntes dock vara en föga bördig jordmån. Alla de
Vi nedgingo därefter utför bergets västra sida, där vi funno ännu en annan dylik konisk bergmassa, dit vi likväl icke uppstego. Dess gräsbeväxta sidor visade här och där bara, sandiga fläckar; vi examinerade sanden och funno äfven på den från Tartaret vända sidan de beståndsdelar däri, som utmärka vulkanisk sand. Nedanför denna senare hade vi en liten sjö, kallad Lac de Chambon, som på sin tid uppkommit därigenom, att lavan från en på dalens norra sida belägen liten krater nedflutit och täppt afloppet för de vatten, som flöto i dalen, hvilket föranledt vattenytans höjning, till dess den kommit jäms med lavans. Sjön höll på att vallas igen, och en god del af dess förra yta var nu en plan, något vattensjuk jord, uppkommen genom nedsköljning af vulkanisk sand och aska från omliggande höjder. Man hade vid sjöns aflopp byggt en damm för att kunna höja vattnet öfver det igenvallade och därigenom vattna det. Likväl bar det nu en ganska klen vegetation och var, oaktadt vattendränkt, mera en lermörja än sankvall. Kratern, hvarur denna lava kommit, är nu en sönderfallen massa och kallas Saut de la pucelle. Jag vet ej, hvilken mö det var, som hoppat härifrån öfver dalen till Tartaret, men det brukas mycket i Frankrike att ge två motstående kullar namn af saut. Så såg jag i sällskap med Gahn i Picardie le Saut du boiteux, som har fått sitt namn däraf, att en hare, förföljd af jägaren, kom på spetsen af en höjd, blesserades där i benet och hoppade ½ fjärdingsväg öfver till ett annat berg, hvarefter han vände sig om och sade till jägaren: »N'est-ce pas que c'est bien sauté pour un boiteux?»
Vi återvände till byn, under det vi gjorde en promenad kring bergens fot. Klockan var ännu icke mer än sju. Det var för bittida att gå till sängs, men våra knän åter för mycket matta för att göra en ytterligare exkursion. Likväl antogo de efter en stund kapitulation och medgåfvo en promenad till ruinerna af slottet i toppen af den i dalen uppstående vulkanen. Vägen dit var någorlunda väl banad, så att det kostade oss mindre möda att gå upp. Slottet var nu den fullkomligaste ruin man kunde se. Dess utsida var likväl ännu till en viss höjd hel. Den hade inga andra fönster än skottgluggar, och all dag hade infallit i rummen genom fönster, som vände sig åt en inuti slottets centrum varande gårdsplan. Här hade alla inväggarna nedstörtat, allt järn och trä var utbrutet, och man såg rummens indelning, kvarsittande spisar och vindeltrappor m. m. Likväl skall det icke vara mera än 80 år, sedan sista ägaren öfvergaf det Det är icke särdeles gammalt. Byggnadssättet utvisar, att det ej kan vara äldre än sedan 1400-talet; några tillbyggnader voro i en ännu modernare stil. Öfver dörren till inre borggården satt ännu första ägarens vapen inhugget. Slottet hade troligen blifvit mest förstördt under revolutionen och äges nu med sin tillhörande jord af biskopen i Clermont. Dylika slott finnas på toppen af många vulkaner i Auvergne; de äro alla utan undantag förstörda och stå kvar likt regnbågen såsom minnesvårdar af den troligen ej återkommande» rysliga tid, då den fredlige bonden i dalen måste våga lifvet för att försvara sin bestaktige borgherre eller för att hämnas det ovett, denne ofta fick af sin granne, som trodde sig lika stark eller starkare. Vi svenskar, som sedan fylkis-tiden ej haft några feodalherrar, se dessa gamla falknästen endast med känslan för ruinerna, men det är roligt att se fransmannens lifliga rysning, då han talar om dem; han har ännu en ärfd känning kvar af feodalismens ända till senare sekler i Frankrike sträckta våldsamheter.
Det var redan nära mörkt, då vi återkommo kring kl. 9. Frankrike har ej våra midsommarsnätter. Vi blefvo logerade i ett med tre sängar försedt rum, som liknade anderstugan140 i våra bondgårdar, såsom det ena bäret liknar det andra. Den enda olägenhet vårt logis medförde, var, att stallet var därunder och skildes endast med brädgolfvet; detta gaf oss en ganska hälsosam stallukt, hvilken i synnerhet Arfvedson fick njuta i första hand, emedan en ifrån stallet uppgående trappa, hvars öfre del blifvit till annat ändamål använd, slutade sig direkte inuti hans säng, hvilket man likväl icke kunde utifrån se.
Den 22 juni.141 Vi uppstego klockan 5, stego till häst och gjorde en promenad långs åt strömmen i Murols-dalen för att där se åtskilliga märkvärdigheter af lavans läge, hvilket enligt vår itinerär skulle finnas blottadt af vattnet. Vår ledsven misstog sig om den bättre vägen och förde oss på en högst obanad stig, där tvenne af hästarna höllo på att bryta af sig benen, därigenom att vissa små terränger på sidan om stigen voro så indränkta med vatten, att hästen med benet sjönk ned till magen däri. Vi fingo lyckligen upp hästarna utan någon värre händelse och återfunno efter en stund den rätta vägen. Vi fortsatte promenaden ett stycke längre fram. Vi funno då en ganska intressant position af lava. Ett litet granitberg, där graniten var alldeles obetäckt, var kägelformigt upprest men oregelbundet, emedan stenblocken ej medgifvit den reguliära formen, och på dess södra, åt dalen vända sida låg en naken coulée af lava, som syntes hafva utkommit något nedom bergets öfversta spets och flutit ned mot foten, som den likväl icke riktigt uppnått. Den var midtpå ganska tjock och mäktig, men på sidorna var den endast ett kvarter djupt där den slutade. På flera ställen hade sprickor och fall frambragt genomskärningar både af lavan och granitberget, så att vi kunde se deras läge på hvarandra. Midtpå couléen, där den var tjockast, uttogo vi delar af lavans nedersta yta och granitens öfre, hvilken visade alla tecken af att hafva varit glödgad och var lösbränd. På sidorna däremot, där couléen var mindre djup, hade graniten ännu sin naturliga färg och fasthet, men den hade spruckit i skåliga aflossningar under lavan, alldeles såsom det händer, när man gör upp eld på ett gråstensberg. Här syntes för öfrigt inga tecken till en krater, det är till ett ställe, där gaser utbrutit och aska utregnat. Dalen blef framför oss bredare, och det syntes långt till nästa ställe, där något varit för oss att hämta, så att vi härifrån vände om. Just som vi höllo på att packa in våra stenar, red oss förbi en kavalkad, bestående af två eller tre gendarmer och en herre med plymer kring hattbrämet. Vår ledsven sade oss, att det var underprefekten. Arfvedson hade ridit litet förut; då sousprefekten red förbi honom, sade han: »Er häst har fallit omkull i lorten»; Arfvedson svarade ja, hvarpå prefekten vände sig till sitt medfölje och sade: »C'est un anglais.»
Vi togo en liten frukostrisp i Murols och begåfvo oss på vägen till Mont Dore. Vi måste åter rida upp ur dalen för att öfver ännu andra berg kroka oss fram till la Vallée des bains. Vi foro förbi le Puy de Sancy, som är ett af de högsta bergen i Auvergne, och Puy de la croix Morand, som utgör medelpunkten för de auvergneska vulkanerna, och anlände efter några timmars ridning klockan 3 till byn, där baden äro belägna. Vi voro nu så trötta, att vi gingo att lägga oss för en timme eller något mera, hvarefter vi beslöto att stiga upp på Mont Dore. Detta är likväl alldeles icke ett enda berg, del är däremot en sammanhängande kedja af idel vulkanprodukter, som innesluter många dalar, af hvilka den, där baden finnas, är den största. På denna i flere direktioner krökta bergsrygg finnas flera pikar, af hvilka Puy de l'Aiguillette, Puy Ferrant och Puy de l'Angle äro de högsta. Vi kapitulerade med vår ledsagare att föra oss de bekvämaste vägar han kände, hvilket han i så måtto uppfyllde, att jag aldrig i min lifstid gått dem värre och farligare. Vi besågo först la Cascade du mont Dore, som är ett litet vattenfall af kanske 1 alns eller 3 fots bredd, som faller rakt utför en brådstupande bergvägg och på nedre hälften af sitt fall blir osynligt, därföre att det upplöser sig i ett regn af större eller mindre droppar. Då man står nedtill och ser den efter utseende smala vattenstrålen i höjden, så kan man ej begripa, hur däraf kan uppkomma en så vattenrik och forsande bäck, som den man ser bildas framför sina fötter. Bergets öfre del utgöres af en mäktig coulée af porfyrartad lava, som innesluter en mängd till och med ganska stora fältspatkristaller af den art, som kallas glasig fältspat. Detta lag hvilar på ett ännu äldre, äfvenledes vulkaniskt lag af vittrad pimpsten, som således, långt innan porfyrlavan framflöt, hade existerat och varit utsatt för luftens åtkomst. På de högsta spetsarna af denna bergsrygg ligger samma porfyrartade lava; dessa äro de högsta spetsarna af Frankrike, och vulkanprodukterna äro här så mäktiga, att den granit, hvarpå de hvila, endast på ett och annat ställe i de djupaste dalarna sticker fram. Man finner icke mer spår till de kratrar, ur hvilka dessa massor, dessa ofantliga slagghögar blifvit utkastade; det är klart, att de ställen, från hvilka lavan utflutit, måste hafva legat ännu högre och att detta ställe af jordytan i urtiden haft ännu högre eldsprutande berg, hvilkas af lös vulkansand vanligen bestående kratrar blifvit af senare vulkaners utbrott och de däraf orsakade jordbäfningar kullstörtade och sedan af vatten nedsköljda i dalarna. Då man i inbillningen föreställer sig de fenomen, som nödvändigt måste hafva föregått utvräkningen af så ofantliga bergmassor ur jordens inälfvor, bäfvar man tillbaka. Var jorden då ännu bebodd af människosläktet? Man har ännu inga data att besvara denna fråga, dessa fenomen äro äldre än all historia, men så mycket är visst, att vulkanprodukterna på intet ställe betäckas af de jord- eller stenmassor, som vid jordens ytas stora revolutioner fått sin närvarande form och läge; de äro yngre än alluvialjordens bildning, ty där lavan nedrunnit i dalarna, hvilar den oftast på alluvialjorden.142 Den jord, hvari gräset nu växer på lavans yta och kraterns yttre och inre sidor, är en följd af den brända massans långsamma vittring och sönderfallande. Med allt detta är det oändligt angenämt att se dessa talande minnesmärken af fornvärldens händelser och att någorlunda kunna här och där utleta meningen af deras språk.
Från kaskaden förde vår ledsven oss öfver en ganska brant sluttning berget uppföre, där vi till slut måste klättra i den tvära branten och där ett felsteg hade nedvräkt oss sönderstyckade till dalens botten, så mycket mer som den kala klippan gaf intet handfäste och allt berodde på jämvikten och knänas styrka, hvilken redan var medtagen. Vi kommo dock slutligen upp på berget, som där hade en föga sluttande, gräsrik plan, där fårhjordar betade. Vi gjorde efter en stunds hvila en promenad längsefter en djup ravin, som vi ansågo för besvärlig att passera, och kommo till foten af en oregelbunden höjd, kallad Puy de Cacadogne; här låg snö ännu kvar i groparna. Vi vände sedan vår promenad i norr, där vi hade för oss en efter utseende ej särdeles hög och regelbundet kägelformig pik, vid hvars fot låg en annan bredare och plattare. Vi beslöto att bestiga den högre för att därifrån bese den omgifvande vulkantrakten. Men detta arbete var svårare, än vi förmodat. Almroth tröttnade på fjärdedelen af höjden; ledsvennen och Arfvedson gingo förut och jag kom under begagnande af täta hviloställen ganska långsamt efter. Det är otroligt, hvad den runda, regelbundna formen bedrager ögat och hvad höjden ser obetydlig ut; dessa koner äro öfverallt beväxta med gräs och presentera efter utseende en så angenäm uppväg, att de riktigt locka en till sig, men om man då på dem ser något föremål af bekant storlek, då först märker man det ofantliga afståndet. Boskapen, som betar på sidan af en sådan höjd, som man efter ögonmått tror sig kunna löpa öfver på 20 minuter, ser ut som små prickar, som man icke väl urskiljer, att det är boskap, om man icke visste, att det så vore. Då jag under uppstigandet på Puy de l'Angle — så hette denna bergshöjd — såg upp åt ett ställe, som efter ögonmått ej borde vara mera än 30 alnar ifrån mig, såg jag Arfvedson och Guillemain såsom små barn sträfva emellan tufvorna uppföre. Efter betydligt mer än en timmes sträfvande hann jag ändtligen toppen, men solen hade just då gått ned, jag var mycket varm, och en kall nordanvind strök öfver bergtoppen. Anblicken af det omkringliggande landet var förträfflig. Dess gröna farg, som man fann så fullt grön, då man skådade nerifrån upp eller längsefter fälten, var nu mindre grön, och man tyckte sig se en öken af rödbränd jord, från hvilken en mängd gröna, kägelformiga kullar höjde sig. Dalarna syntes ej mer; deras hus och deras bördiga fält voro dolda af de lägre och plattare bergen, hvilkas öfre ytor gingo ihop till en gemensam yta i åskådarens öga. Jag kunde blott ett par minuter uthålla på toppen, och vi återvände ned. Nedgången var obeskrifligt lättare, men dess längd blef ändå tröttande, emedan vi för att ej gå den gemena uppvägen tillbaka måste gå på andra sidan ned, och där var höjden nästan dubbel. På tufvorna rundtomkring växte anemone vernalis, en af södra Sveriges majblommor. — Det var nära mörkt, då vi hunno till bergsfoten, det vill säga till första platån, hvarifrån vi hade ännu en lång nedväg. Jag måste nu taga vår ledsven under armen för att kunna fortsätta tåget, och vi stannade att hvila vid en så kallad barack på nedre platån. Dessa baracker äro små träkojor till nattläger för herdar, som på bergen valla boskap. Herdarne hyra under sommartiden kor från hela slättlandet la Limagne, som ej har bete och således saknar sommarföda åt boskapen, och betala en napoleon d'or för hvar ko, hvaremot de begagna hennes mjölk och tillverka däraf smör och ost. En sådan barack uppsattes då i centrum för betesplatsen, och man gör där ost och smör af mjölken efter 200 till 600 kor. Mjölkvassla och bröd utgör herdarnes föda, och hvad de ej kunna förtära af vasslan användes att föda svin med, så att hvarje barack har med detsamma en ganska stor svinstiga. — Vi smakade på vasslan, hvaraf vår ledsagare drack ett par duktiga skålar för att styrka sina ben, hvarefter vi nedstego från platån till baden. Denna nedväg var ett i sicksack gående stenrös, sammansatt af lösa, lättrörliga, kantiga stenar, så att vi här hade att utstå nya mödor för att komma ned. Det var alldeles mörkt, då vi nedkommo.
Vi hade innan uppgåendet betingat oss bad i det varma kallvattnet, men badaren, som tyckte, att det var för sent, ville inga gifva, förebärande, att ett rör gått sönder; som jag kände brunnsmästarelättjan, anade jag, att det här var blott ett förebärande, och bad vår ledsven begära ordres från brunnsläkaren, hvilka erhöllos, och vi fingo genast bada, hvilket jag ansåg ganska nyttigt för vår hälsa efter så mycken fatigue och så mycken omväxling af köld och värme. Baden äro så inrättade, att vattnet ur källan rinner direkt in i badkaret på ena sidan och ut på den andra, så att en beständig ström af vatten växlar omkring kroppen. Vattnets naturliga värme är + 46°, men det hade här ej mer än 42°, emedan det blifvit afkyldt i kanalerna, som föra det till badkaren. Det kändes i början för varmt, men var sedan rätt angenämt. Innan jag steg in i badet, smakade jag på vattnet, som hade alldeles smaken af Spaa-vatten eller snarare som en blandning af mycket Selters-vatten med litet Spaa-vatten. Sedan jag suttit en stund, kände jag en kväfvande tryckning öfver bröstet, hvilken jag genast fann härröra af den starka inblandningen af kolsyregas i den luft jag andades; jag steg genast upp och fann mig däraf lindrad, ehuru det ännu mycket fortfor, emedan dörren till badrummet var tillstängd och luftombytet utifrån således för knappt. Det gick likväl öfver, sedan jag varit en stund ute i fria luften. Denna dagens kroppsbemödanden voro de starkaste jag minnes mig hafva utstått. Vi sofvo också rätt godt ända till mot klockan 8 följande dag.
Den 23 juni. Vi gjorde kring klockan 9 en visit hos badets brunnsläkare, dr Bertrand, som jag förut kände genom några kemiska afhandlingar. Han tog ganska vänligt emot oss och erböd sig att om en timme föra oss omkring för att visa oss brunnsinrättningen. Vi gjorde emellertid en liten promenad till kaskaden, där vi undersökte bergets blottade lägsta hvarf. Det var en sönderfallen pimpsten, som i första påseende såg ut som en ojämn, lerblandad sand; bädden hade på sina ställen fått rämnor, i hvilka den sedermera därofvanpå utflutna lavan nedsjunkit och fyllt dem, så att de nu stodo alldeles såsom gångarna i våra granitberg. Den däri nedflutna lavan var basaltisk äfvensom det ofvanliggande stratum, hvarefter slutligen kom lagret af den porfyrartade lavan, som utgör högsta hvarfvet.
Dr Bertrand förde oss först till det så kallade Cæsars bad. Det är en varm källa af kolsyrehaltigt vatten, hvari innehålles något järnoxidul, något kalkjord och mycket natron, förenadt på en gång med kolsyra och kiseljord. Bertrand påstod, att den tillika håller lerjord. Jag tog af den skorpa af ockra, som inkrusterar dess aflopp, för att vid lägligt tillfälle undersöka, om, som han påstod, lerjord finnes däri. Det är denna källa, som ger vattnet till det badhus, där vi badat. Källan är omgifven med en 2 alnar hög och lika bred tunna af trä, från hvars öfre tredjedel ett rör af 3 till 4 tums diameter nedförer vattnet till baden. Den är öfverbyggd med ett litet rundt, hvälfdt stenhus af huggen lava, som redan romarne uppsatt, under det de innehade det forna Gallien. Källan framkommer emellan basaltpelare, af hvilka romame undanröjt så mycket, att de fått en jämn plan för husets uppförande, hvilket därigenom står i en i berget inhuggen nisch, som dock ej ofvantill betäcker det; man tror, att detta arbete skett redan i Cæsars tid, hvaraf källan också har sitt namn. Atmosfären i detta lilla brunnshus är oändligt ohälsosam och rikt belastad med kolsyregas, som i stora blåsor uppstiger ur vattnet; dock är vattnet vida ringhaltigare på kolsyra än det, som vid S:t Marc framkommer nära till Clermont, hvilket beständigt är i full fräsning genom gasens bortgående. Den andra källan ger ännu mer vatten; den framkommer något längre ned genom en mängd särskilda ådror, som förmodligen endast äro särskilda smärre utlopp af en gemensam större åder. Romarne hade där uppfört en byggnad i rektangulär skapnad af 8 alnars längd och 6 ⅔ alnars bredd med ett hvälfdt tak. I ena ändan af detta hus låg en bassin af 4 alnars längd, 2 ⅔ alnars bredd och ungefär 1 alns djup; den var delad i fyra särskilda afdelningar. Denna byggnad var nu borttagen för att i stället uppföra en vida större och mera för den större mängden af brunnsgäster passande badsalong. Byggnaden var redan påbegynd, men väggarna, som omgifvit badkaret, voro ännu icke nedbrutna. Bertrand visade oss däri en mängd inkrustationer af kalcedon, som blifvit bildade på tidens längd af den i vattnet innehållna kiseljorden och hvaraf vi togo några specimina. Den tredje källan har fått namn af S:te Marguerite. Den framkommer några fl alnar söder om Cæsars bad och några fot högre upp. Den är kall. Dess vatten smakar som kolsyrevatten, till ¾ mättadt med kolsyregas. Den är icke öfverbyggd utan synes vara lämnad åt sig själf. Man begagnar dess vatten föga. Den fjärde kallas fontaine de S:te Madeleine. Den framkommer lägst ned och framspringer med en vattenstråle i en liten snuskig, fyrsidig byggnad. Den är också kolsyrehaltig och varm. Den nyttjas till brunnsdrickning. Se här en analys af de två förnämsta vattnen, som Bertrand anställt och hvars beskrifning han hade den godheten att utrifva ur sin tryckta afhandling om les barns du Mont Dore. Kvantiteten är 26 litres.
| La Madeleine | Grand Bain | |
| temp. +42°. | temp. +43°. | |
| Kolsyra (fri) | 6,905 | 3,452 gram |
| Kolsyradt natron | 10,040 | 10,624 » |
| Svafvelsyradt natron | 3,028 | 2,656 » |
| Saltsyradt natron | 7,602 | 7,808 » |
| Kolsyradt kalk | 6,162 | 7,330 » |
| Järnoxid | 0,384 | 0,212 » |
| Lerjord ? | 3,293 | 2,071 » |
| Kiseljord | — | 1,593 » |
| 39,632 | 38,242 » | |
Lerjord är någonting ovanligt i andra än rent alunhaltiga vatten, så mycket mer som ingen syra finnes angifven, hvarmed den kunnat vara förenad. Också finnes i dr Bertrands beskrifning ingen omständighet, som visar, att hans lerjord verkligen varit det, tvärtom tala alla omständigheter för, att den ej varit annat än kiseljord; t. ex. den löstes i kaustikt kali men fälldes ej därur af salpetersyra, tillsatt till jämn neutralitet; men alkohol frambragte i blandningen en gelatinös fällning, som icke löstes i syror. Ett tydligt bevis, att det är kiseljord.
Då varma källor endast finnas i trakter, där vulkaner äro eller bevisligen fordom varit, så lärer det väl intet tvifvel vara underkastadt, att vattnets värme härrörer därifrån, att ådern passerar eller att vattnet samlas igenom bergsprickor, som ligga i grannskapet af vulkanens ännu i aktivitet varande eller ännu ej afkylda härd. Men denna ofantliga mängd af kol, som i form af kolsyra beständigt uppföres med vattnet ifrån jordens inre, hvarifrån kommer den? Visserligen icke från sönderdelade kolsyrade salter, efter de sannolikt icke finnas i vattnets passage och deras basis, upplöst i en annan, starkare syra, då borde följa vattnet åt, hvilket här ej är händelsen. Håller då massan i vulkanens eldstad äfven kol, och fortfar dess förbränning till en ringa grad ännu?
Romarne hade här åtskilliga magnifika byggnader, som göterna sedan förstört. Ett ställe heter där ännu Place de Panthéon; man har ur jorden uppgräft åtskilliga stenpelare, huggna i granit, hvilka man nu sorgfälligt samlar; man har anledning på ännu flera och ämnar sammansätta däraf ett monument till ställets prydnad. Baden hafva hittills omgifvits af en liten lortig by, byggd af lava, och brunnsgästerna hafva måst taga hus på vindar och i lador. Då för några år sedan Ramond, en god physicus, var prefekt i detta departement och undersökte baden, tillställde han, att regeringen och departementet samfälldt inköpte den plats, där baden ligga, och nu bygger man en mängd af stora och vackra hus, hvartill den lätthuggna och oföränderliga lavan, som man blott behöfver bryta och låta rulla ned ifrån bergen, ger lättfångna materialier. Nu såg stallet således snarare ut som en stenhop än som en brunnsplats, men jag är säker, att det om några år skall täfla i glans och bekvämligheter med de flesta bad i Europa.143 Man höll på med uppdragandet af badhuset, hvaraf ena flygeln redan var färdig. Ett och annat större hus med rum för brunnsgäster var äfven uppbyggdt och inredt. Framför drickskällan hade man planerat och med huggen sten omgifvit en öppen promenad för de drickande; man hade likväl ännu ej tänkt på någon betäckt promenadplats under regnväder. Dr Bertrand sade sig hafva funnit, att brunnen gör mesta nyttan, då vattnet går bort genom utdunstningen, hvilket han sade går ganska mycket lättare här i en tunnare luft; han uppgaf dalens botten att ligga 3,000 fot öfver hafsytan, och han hade låtit uppbygga en ej beskuggad promenad för att genom solvärmen mera förbereda till en ymnigare utdunstning. Man dricker ej mer än 3 till 4 glas om dagen, drickningen sker på morgonen, och man badar hvarannan dag. 18 bad är högsta dosen, 9, 10 till 12 det minsta antal som behöfves till hälsans återställande för de kroniska krämpor, som här kunna botas. Han påstod, att i åskväder vattnet är mycket mera kväfvande än eljes, och hade inlämnat därom en afhandling till akademien, som ej alldeles gillat hans sätt att resonera och som begärt nya undersökningar och säkrare uppgifter.
Vi afreste åter från la Vallée des bains kring kl. 12 och togo vägen öfver bergen till Rochefort. Vi sågo oss ofta tillbaka mot den sköna dalen och den stora samlingen af koniska bergshöjder, som syntes vara oss så nära och från hvilka vi redan aflägsnat oss flera lieues. Det är omöjligt att beskrifva den pittoreska och vilda skönheten af denna anblick; man måste hafva sett detta ovanliga skådespel och hört dessa forsande bäckars sorl, som från alla håll nedströmmade med ett kristallklart vatten. Det är likt ingenting annat. Skönheten i våra svenska vyer är förträfflig; jag vill ej säga, att denna öfverträffar dem alla; utsikten från Sjugare i Dalarne har ej sin like, men också detta landskap har ingenting, hvarmed det kan jämföras, det liknar ingenting annat.
Vi togo vägen öfver dalen emellan Roche Tuilière och Roche Sanadoire. Nedstigandet var så tvärt, att vi måste gå bredvid hästarna ned, men skönheten af stället var förvånande; vi fortsatte sedan vårt tåg öfver gamla och gräsbeväxta lavafloder, till dess vi vid solens nedgång stego utföre den lilla angenäma dalen, där köpingen Rochefort är belägen. Vi hade här tillfälle att undersöka en coulée af prismatisk basalt, som hade sin ena sida blottad, och vi togo prof af basalten, af slaggen, som utgjorde dess undre sida, af den rödbrända, vittrade pimpsten, hvarpå den hvilade, och af den ännu oförändrade pimpstensmassan ett par alnar djupare ned. Under denna låg en vulkanisk breccia, som fordom sannolikt endast varit lösa lapilti, hvilka på tidens längd och genom vattnets åtkomst löst grott ihop i ytan, och näst därunder en vittrande granit, alldeles lik den man träffar öfverallt i Auvergne såsom underlag för vulkanprodukterna. — Vi stego af på le Cheval blanc hos Lassola. Våra hästar logerades i rez-de-chausséen; en trappa upp var köket, matsalen och trädgården och två trappor upp gästrummen, där vi sofvo ganska godt efter inhämtande af en ganska god supé.
Den 24 juni. Midsommardagen. Vi stego upp kl ½ 6, gingo att bese den höjd, hvarpå Rocheforts slott är beläget, samt de vackra lager af prismatisk basalt, hvaraf den är sammansatt. Ofvanpå öfvergå dessa basalter till en gropig slagg, hvari finnas stora grottor, i hvilka folket ibland på högtidsdagar anställer lustpartier. Slottet är endast en ruin. Vi gingo hem från slottsbacken, frukosterade och stego ombord på våra fyrbenta farkoster för att återtaga vägen till Clermont. Vi foro öfver sidan af le Puy de Rochefort och nedstego därifrån i dalen till byn Orcival, därifrån den märkvärdiga jungfrun S:te Marie d'Orcival härstammar.144 Som kyrkan, helgad åt denna jungfru, var öppen, gingo vi dit in. Det var en gammal stenhusbyggnad i götisk smak med underjordisk kyrka, där jungfruns altare stod. Gamla kvinnor lågo öfverallt i vråarna på knä och med efter utseende mycken andakt.
Vi togo därifrån vägen öster åt öfver åtskilliga äldre lavacouléer till den stora samlingen af vulkaner, som utspytt den ofantliga coulée, hvaröfver jag redan nämnt, att vi den 20 togo vår väg. Vi besökte hufvudsakligen le Puy de la Vache såsom den betydligaste kratern. Hela ena tredjedelen af bergets omkrets hade blifvit af den utströmmande lavan kullvräkt och med lavan bortförd, och lavaströmmen stod ännu kvar i ett sammanhang nedifrån ända in i kraterns gap, där en fördjupning bakom visade, att sedan lavan redan börjat stelna, gaser och aska ännu hade ett hål till aflopp. Vi redo ända in i kratern, där lavacouléen höjde sig obetydligt, afbetslade vara hästar, som fingo beta på den glest gräsbeväxta couléen, under det
vi på dess brädd inuti kratern framtogo vår lilla kantin och betade på vårt sätt. Medan middagsmålet tillagades, besökte vi kraterns brådstupande insidor och funno där
namnet obekanta ställen. Slätten syntes oss bespäckad med en mängd större och smärre vulkaner, de flesta omgifna af sina lavacouléer. Åt ett annat häll lågo under våra fötter alla de nordligare vulkanerna, la Chopine, les Sarcouys och en stor mängd andra ända till Puy de [la] Nugère, som var den sista synliga. Deras antal var närmare 20. Efter nedstigandet satte vi oss åter till häst och följde ett stycke den lavaflod, som utbrustit från bergets fot vid dess nordöstra sida och framflutit ända till ned i Clermonts dal. Vi betade våra hästar en stund vid början af nedstigandet på slätten och fortsatte sedan vårt nedstigande. Temperaraturen, som under de fyra dagar vi passerat i bergen hade varit ganska angenäm och ej besvärande, oaktadt vi hade det förträffligaste solsken, tilltog, i mån som vi nedstego i dalen, på ett högst besvärande sätt, hvilket i synnerhet åstadkom en olideligt brännande känsla i ansiktet. Vi anlände till Clermont kl. kring 6. Termometern stod där på +24°.
Vi ångrade nu att af fruktan att hinna för sent fram ej hafva gjort en liten tur åt sidan för att se ännu en annan märkvärdighet, som denna besynnerliga trakt framter, det var nämligen la fontaine d'Oulia, som frambryter på gränsen emellan graniten och lavan, ifrån les Puys de Côme, ett par lieues väster om Puy de Dôme. Denna källa har den i första påseende besynnerliga egenskapen att om vintern hålla 10 graders värme, men om sommaren är den alltid eller esomoftast omgifven af en skorpa af is och vattnet följaktligen iskallt. Detta härrörer enligt Bertrands högst sannolika förklaring därifrån, att vattnet framkommer i själfva den porösa, pimpstensartade lavan, som agerar likt porösa stenkärl och likasom de bekanta ostindiska stenkärlen frambringar is i den torra sommarluften, hvilken i synnerhet här afsatt en stor del af sin fuktighet på de kalla, uppstigande bergstopparna.
Vi hade nu beslutat att i Clermont hvila oss nästa dag efter dessa 4 dagars mödor.
Den 25 juni. Vi använde en del af dagen att etikettera våra från bergen hemtagna mineralier, hvilka packades i en låda för att med roulagen gå till Paris och därifrån med sjölägenhet hemskickas till Stockholm.
Vår beskedlige följeslagare till Puy de Dôme hade förkylt sig af promenaden och låg nu till sängs af en feber, som utbrutit samma dag vi reste till Mont Dore. Han hade, så apotekarson han var, ej brytt sig om att taga på sig torra strumpor. Han var dock nu bättre. Vi gjorde en visit hos en gammal professor Lacoste, directeur du lycée, som var ett så riktigt ideal af skolmästare, att det ej bättre kan spelas af en god aktör på teatern. Gubben syntes mig det oaktadt vara en ganska respektabel man. Han visade oss ett alldeles förträffligt kabinett af departementets och omliggande trakters mineralier, dem han alla på stället själf samlat och dem han hade utmärkt vackra och förmodligen komplettare än någon annan.
Vi hade ämnat fara följande morgon med en så kallad patache à volonté, som vi ackorderat till Puy en Velay för 32 fr. Men postmästaren på byrån för diligensen fick kännedom därom och hindrade det för att nödga oss gå med diligensen. Vi ackorderade med en annan, som tog halfva betalningen förut och gaf kvitto, men som, sedan postmästaren fått kunskap därom, återbar pengarna och ursäktade sig. Vi upptäckte nu lyckligtvis ett annat diligenskontor; postmästaren där bevisade oss tydligen, att vi med patacherna, som ej äro på fjädrar och äro endast med ett hvalf af buldan försedda trehjulskärror, skulle förmodligen på 11 svenska mils stenig och backig väg framkomma med blånader i underredet och nödgas hvila ett dygn, innan vi kunde återtaga våra kurser. Vi antogo således hans råd att taga platser i hans diligens, som skulle gå följande söndags morgon kl. ½ 5 och kostade 2 fr. mindre på person än den andra. Vi gladde oss åt, att hans konkurrent förlorat sina drickspengar åt patache-värdarne och blifvit oss förutan i sin diligens.
Gubben Lacoste kom på aftonen och gjorde oss en kontravisit.
Den 26 juni. Användes hel och hållen till uppsatser af våra reseäfventyr och räckte knappt till. Vi hade ämnat besöka Puy de la Poix, men elakt väder hindrade oss. Den äldre Mossier, fadren, besökte oss och vi honom. Han gaf oss åtskilliga vackra Auvergne-mineralier.
Den 27 juni. Kl. 1 väcktes vi för att följa den till staden le Puy aftågande diligensen. Vi hade aftonen förut afsändt vårt gröfre bagage till unga Mossier, som lofvat afskicka det med forvagn till Lyon, där det skulle emottagas af M. Biétrix, pharmacien, Rue de l'enfant qui pisse. Vår diligens befanns vara en gammal hyrvagn med ett schäslikt säte på framsidan; jag och Almroth togo plats där, under det Arfvedson, som sist hann till åkdonet, måste hålla till godo att åka inuti. Sällskapet där bestod af tvenne bönder från trakten omkring Puy. Åkdonet var tämmeligen bekvämt, jämförelsevis med hvad oss sedan förestod, och utsikten från cabriolet‘en i början af vägen ganska intressant. Vi foro långs åt östra sidan af Auvergnes vulkankedja emellan Puy de Covent och la Montagne de Gergovia. Städer, byar och köpingar lågo i myckenhet på och omkring bergtopparna. Slutligen hade vi tagit så mycket åt öster, att bergen försvunno, och vi anlände kl. ½ 11 till den lilla staden Issoire. Här fingo vi kuskens befallning att äta middag, hvilket vi icke tyckte om, helst värdshuset föreföll oss nog kroglikt. Som vagnen skulle vänta till kl. ½ 1 för att hvila hästarna, gjorde vi en liten promenad till ett vid vägen liggande stenbrott, men detta var ej annat än en vittrande granit med sprickfyllningar af en art rödkrita; vi vände därföre om igen, och som man på ett efter utseende snyggare kafé ej kunde erhålla annan förtäring än kaffe, så måste vi bekväma oss att spisa vår middag på det värdshus, där vagnen stannat. Våra bönder hade redan slutat sitt mål och lågo nu med händerna i kors och med sina stora Sesemans-hattar145 på hufvudet i en slumrande ställning.
Resan fortsattes efter maten, och vi anlände kl. kring 7 till en annan liten stad, kallad Brioude. För att komma in i värdshuset visade man oss in genom tvenne omåkade stall, som båda måste på längden genomvandras, därpå kom man in i köket, där vi tillsade om rum öfver natten. Man förde oss genom en oupplyst och en upplyst trappa in i ett tämmeligen snyggt rum med en säng. Vi behöfde tre, men pigan lät oss förstå, att det ej kunde fås. Efter mycket prut lofvade hon oss att få tvenne; hon lagade då till en säng i detta och en säng i ett annat rum, där en roulier hade den andra sängen. Vi skjutsade forkarlen in i den granna kammaren och togo båda sängarna i detta rum, hvilken förändring ej särdeles behagade jungfrun. Vi superade bland sällskapet i matsalen, som låg bredvid köket, men vi hade ett särskildt bord. Om jag vore målare, så skulle jag här ge en tafla af hvad vi hade framför oss, som skulle blifva ganska lustig; men tyvärr kunna ord ej på ett rätt frapperande sätt uttrycka konturer, miner, klädedräkter och åtbörder, så att jag går våra spisgäster förbi.
Ända från Issoire hade bondfolket begynt taga en egen bestämd klädedräkt, särdeles karlarne, bestående i trasiga grå jackor, dito långbyxor och bara ben i träskor; till allt detta nyttjades trekantiga hattar och stångpiska. Hattarna voro ofta nya och af den modernaste fason, att mången gardesfänrik, som går med vänstra örat och ett stycke af den nyklippta hufvudskulten ofvanom bara, ej sätter en bättre hatt på resten af hufvudet. Hårpiskan syntes hafva varit kammad till julhelgen. Här och där föreföllo mindre moderna, trekantiga hattar, men det var mest hvardagshattar af den art, som ses på figurerna i alla ritningar af scener ur revolutionshistorien, där packet är afritadt med en sanning, som frapperar, när man sedan kan jämföra den med naturen …
Den 28 juni. Vi väcktes kl. ½ 4 af en tjock figur, barfotad, med stångpiska och ett talgljus i handen, hvilket han tog med sig ut igen, så att vi måste stiga upp i mörkret. Lyckligtvis var detta ej förknippadt med stora svårigheter, ty vi hade lagt oss fullt klädda, insvepta i våra kapprockar for att inbilla vägglössen, att vi ej voro där, likasom bonden, som hade ohyra i skinnpälsen, vände hårsidan ut och sade: »Nu tycker jag, att lössen skola undra, hvart jag tagit vägen».
Då vi kommo ned, höll man på att spänna för en cabriolet med en häst. Som vi betalt för en diligens och tvenne hästar, gjorde vi föreställningar, men hvilka icke afhördes, och vi funno nu, att den uppriktige postmästaren på den senare byrån i Clermont bedragit oss lika behändigt som den förre med den skillnad, att nu voro vi i fällan. Bönderna satte sig längst in, Arfvedson tog rum på framsätet, och nu återstod åt Almroth och mig tillsamman en plats, som var för trång åt endera af oss. Vi läto konduktören i ej tvetydiga, välbekanta fransyska termer, i hvilkas uttal vi nu ej sakna en viss färdighet, förstå att detta ej går an, och då jag befallte honom visa en plats för den femte personen, bad han mig sätta mig par derrière, hvilket besvarades med en ganska kraftig spark. Det var roligt att se, hvilken uppväckande kraft detta lilla grepp (ty handgrepp kan jag ej kalla det) yttrade på det förut sömniga och trögrörliga odjuret. Hvilken ofantlig mängd af gr och tr beständigt skorrade på hans tunga; men spelet var vunnet: karlen var nu vaken. Han engagerade en af bönderna att åka på skalmen af åkdonet, rygg mot rygg med honom, och så foro vi åstad, sex personer i ett tungt åkdon efter en häst. Vädret var regnaktigt och så kallt, att vi hade kapprockarna på oss inuti den öfvertäckta cabriolet‘en hela dagen.
Våra resekamrater voro frågsamma. De ansågo franska for vårt modersmål och svenskan för en patois likt den de sig emellan talade. De frågade oss om mycket: om vi hade i Sverige kor och får. Vi mötte en svinhop; de frågade, om vi sett sådana djur förr, och förundrades öfver, att det fanns svin i Sverige ock. De kunde ej begripa, huru man kunde resa så långt, helst resa var så dyrt, undrade om vi liksom de ömsade skjorta hvar söndag, om vi hunno få bref hemifrån på ett års tid, och ville mycket gärna få lära några svenska ord. Dessa gubbar voro ett hjärtans hederligt och beskedligt folk, som just gjorde oss nöje. I religionen syntes de vara intoleranta. De frågade med mycket intérêt efter, hvarest de kunde höra mässan i Issoire på söndagsförmiddagen, och syntes vara uppriktigt gudfruktiga män. Arfvedson var i deras tanke en prins, emedan han reste i cabriolet‘en lika utstyrd, som han gick på gatan i Paris, då däremot Almroth och jag mera lämpat oss efter den franska ogenerade, osnygga resekostymen.
Trakten kring vägen var ej obehaglig och presenterade här betydliga vulkaniska massor. Vi åto vår middag på en landkrog i Fix. Vi fortsatte sedan resan till le Puy, dit vi anlände kl. 4 på e. m. Anländandet till denna stad framter en mängd oändligt sköna vyer. Staden är belägen i en dal, omgifven af ganska höga berg, största delen lämningar af vulkaner; midti dalen framstår en hög och tämmeligen stor, naken basaltklippa, vid hvars östra, långsamt nedsluttande fot staden är byggd. Då man ser domkyrkan och dess torn tätt bredvid klippan, stå de förra såsom ett litet lekverk bredvid den senare. Ett stycke framför staden ser man en hög, på alla sidor tvärbrant klippa, som ensam uppstiger i luften, och på dess spets står en kyrka. Det ger en besynnerlig anblick. Åkdonet sänkte sig småningom den långa backen utföre, föremålen blefvo inskränktare, och vi voro slutligen inne i le Puy, som såg ut att vara en snygg och angenäm stad. Vi togo in, efter den adress man gifvit oss i Clermont, hos madame Ronjer-Berjat, där vi funno ett tämmeligen anständigt värdshus. Vi hade ännu tid att betrakta stadens och traktens märkvärdigheter. Vår värdinna gaf oss en guide, som förde oss genom en ganska vacker väg och i ett mot aftonen rätt angenämt väder till bäcken Riou pouzzouliou vid byn Expailly ett par stenkast från staden. Denna bäck är märkvärdig därföre, att man i gruset på dess botten finner en vulkanisk sand, som hyser ganska ymnigt titanjärn och hyacinter.146 De senare äro små, men ofta väl kristalliserade och vackra. Jag vet likväl ej, att man fiskar dem för juvelerare. Vi funno efter en stunds plaskning i mörjan några få hyacinter. Det ser ut, som vore de här ej rullade ned med bäckens vatten, ty de finnas endast inom en trakt af några få famnar, utan att man ofvan eller nedanom finner spår till dem. Jag håller för sannolikare, att bäcken passerar öfver ett lager af vulkanisk sand, hvari de innehållas, och att man på båda sidor om vattnet skulle genom gräfning och vaskning få mycket mer af dem. Vid återvägen gingo vi in i byn, där vi köpte några hyacinter af en gumma, och snart hade vi hela byns käringlag omkring oss med små strutar af hyacinter, för hvilka de begärde allt drygare och drygare betalning. Jag köpte en liten portion för 36 sous, hvaribland fanns en safir, anskjuten i en reguliär sexsidig prisma. I återvägen besökte vi det så kallade Mont de
S:t Michel, som har en kyrka i toppen. Det har en trappa på sydöstra sidan, som går upp till kyrkan. Bergets höjd är 240 fot, och det är föga tjockare nedtill än upptill. Man insläppes genom en läst port.
alfrescomålningarna af heliga och kardinaler voro nästan bortritade med streck och inskriptioner gjorda med spikar. Man skall enligt vår guides utsago en gång om året, vid Michaelismässan, ge här en mässa, då kyrkan klädes med kläde. Rundt omkring kyrkan var en 2 ½ à 3 alnars bred gång med en mur omkring. Muren var på alla sidor i rät linje med klippans vägg. — Just som vi kommo upp, utbrast en eldsvåda i staden, men den blef, lyckligtvis för husägaren, dämpad, så att vi icke fingo annat skådespel än röken och en hop människor på taken i staden.
För att i tid bestämma vår resetur och att ej få vänta på diligensernas afmarsch besökte vi en byrå i hemvägen och ackorderade med frun, som sade sig förestå byrån, att vi fredagsmorgonen den 2 juli kl 2 f. m. skulle få ett åkdon för vår räkning till S:t Étienne, hvilket å hennes sida väl 20 gånger bekräftades. Vi beställde oss en guide och 4 hästar för att följande dag till häst vidare fortsätta tåget till Vivarais.
Likasom karlarnes kostym redan från Issoire begynt ådraga sig vår uppmärksamhet, så skedde detsamma med kvinnornas i trakten omkring le Puy och sedan hela vägen igenom departementen Haute Loire och Ardèche. De buro nämligen på söndagen svarta kläder och hvit halsduk och på hufvudet ett så kalladt natt-sauté samt därofvanpå en hatt af filt med en ganska liten kulle och stora vida bräm; denna fästades med kullen, så att han låg framåt och något åt höger, och detta bars af alla utom och inom hus. Hvardagarna förblef hufvudbonaden densamma, men klädernas fårg varierade. Se här en liten modell af en Vivarais-flicka. Träskor höra alltid och allestädes till kostymen.
Den 29 juni. Kl. ½ 7 hunno vi ändteligen sitta till häst. Vår guide var en bonde eller bondelik figur, liten och undersätsig till växten, försedd med en trekantig hatt, hvars längd utgjorde en tredjedel af mannens. Äfven här hade man gifvit oss en hingst, hvilken lilla guiden fick rida på. Tåget gick i böljan rätt galant, hästarna voro bättre än dem vi fingo i Clermont och hingsten mera bedagad. Vi foro ett stycke ifrån le Puy förbi ett slags carrière, där man för vägfyllning hämtade vulkanisk gröfre aska. Vi funno där ganska stora krysoliter (oliviner), som lågo lösa och visade endast på utsidan, att de suttit fastsmälta i lavan, innan den vittrat sönder. Vi togo däraf några stuffer, hvaribland en af ett barnhufvuds storlek. — Vi fortsatte sedan vår förd till sjön Bouchet. Detta är en vattensamling, som befinner sig i kratern af en ofantligt stor slocknad vulkan. Kratern är däraf icke fylld ända till bräddarna, utan man har ett godt stycke att gå ned, innan man kommer till vattnet. Kraterns insida är gräsbeväxt, men en aln från vattnet upphör vegetationen, och stranden utgöres endast af röd slagg, pimpstens- och lavastycken. Sjön är ganska djup; vår ledsagare berättade oss, hvad man i alla länder säger om djupa sjöar, att man lodat utan att finna botten. Vattnets nivå är nästan alltid densamma, intet annat än regnvatten faller in, och den har intet synbart aflopp. Guiden berättade, att den skulle hafva en lieue i omkrets. Detta är säkert för mycket; man bör kunna gå rundt omkring den på en half timme. Där finnas inga fiskar, förmodligen därföre, att på dess botten ingen vegetation finnes. Det är besynnerligt nog att se en så isolerad och så stor vattensamling precis på högsta punkten af det omkringliggande landet. Vi hade här en rätt vidsträckt, men något vild utsikt. I öster låg den dal, där Loire-floden framstryker, och i väster Allier-flodens dal.
Från denna märkvärdiga sjö gick vårt tåg öfver ej särdeles goda gångstigar till staden Pradelles; vi kommo in på stora vägen igen, litet innan vi hunno staden. Vi hade anbefallt vår vägvisare föra oss på det förnämsta hotellet i staden, hvilket han också gjorde, särdeles som samma hotell tillika var stadens biljard. Gannat var en ganska snygg stad i jämförelse med Pradelles, som i det hela ej kan betraktas som annat än en stor och osnygg bondby. Den ligger tillika så högt, att klimatet där är mycket sämre än i norra Sverige. Vi måste sätta på oss kapprockarna för att bevara oss för den kalla, men ej starka blåsten. Vi afstego, såsom jag nämnt, vid biljarden och infördes af värdinnan i köket, hvarifrån en krokig, grufligt stupande trappa förde oss upp i matsalen, som befanns vara ett högst lortigt rum utan tapeter eller rappning, och där smutsens höjd på golfvet ej väl tillät urskilja, om det var af sten eller trä. Trenne sidor af rummet upptogos af långa träbord, sönderskurna i alla bräddar såsom borden i Linköpings och Västerås skolor, men något smutsigare, och längs efter sidorna af hvart bord stodo långa, hvarken raka eller släta bänkar utan ryggstöd och med runda, krokiga tallgrenar till fötter. För oss förnäma resande framsattes stolar. Som vi satt oss och hvar och en utsökt den position, som bäst hvilade dess af ridningen trötta underrede, hörde vi ett grufligt stoj öfver oss af barn, som skuffades och gräto. Efter denna åska kom ett regn, som bestod däri, att ett visst kärl med ett öra blef omkullslaget och dess innehåll genom det otäta taket sökte sig ned i matsalen. Lyckligtvis föll hufvudströmmen så långt ifrån oss, att endast stänkande droppar träffade våra stöflar och långbyxor. Vi fingo tämmeligen snart en ätlig middag; men därvid upptäcktes, att huset ej bestod bordsknifvar, emedan gästerna vanligen föra sina fällknifvar i fickan. Värden bad mycket om ursäkt, men förebar, att bordsknifvar ej brukas. Vi uppdrogo då våra fällknifvar, och spisningen gick för sig. Arfvedson lämnade sin knif kvar för att tjäna någon annan resande till uppbyggelse.
Vi hade ämnat stanna i Pradelles öfver natten, men det vi sett var nog för att bestämma oss att fortsätta resan. Klockan var nu 5; vi hade ridit 6 lieues de pays147 och hade ännu 4 kvar för att komma till ett drägligt värdshus. Början af vägen framställde ingenting anmärkningsvärdt, om ej att sedan Arfvedson märkt förlusten af sin knif, han skickade en bonde till Pradelles för att be värden skicka den till le Puy till vår värdinna. Arfvedson ökade därvid sin förlust med de drickspengar han gaf åt bonden. Såsom anmärkningsvärdt förtjänar också omtalas den mängd vedlass vi mötte, förspända med två kor och lassade på infama tvåhjulskärror, som aldrig varit smorda, hvilket frambragte ett gnisslande, som hördes på långa afstånd och som invid lasset blef alldeles odrägligt. Man såg, hvad de arma korna sträfvade för att draga en samling af ris, som en fattigstugukäring skulle hafva dragit på en smord vagn utan stor svårighet.
Mot det att solen skulle gå ned eller just som hon sänkt sig bakom bergen, ankommo vi till les montagnes de Mayrès. Vi hade nu öfverstigit den punkt, som delar Frankrikes vatten, och begynte sänka oss längs efter dem, som falla i Medelhafvet. Landet var här en samling af ofantliga nakna berg med djupa kultiverade dalar, där ingen väg finnes, om den ej muras upp, såsom man bygger hus. Vi följde nu en på detta sätt murad väg, som beständigt sänkte sig i samma grad af stupning och som var uppförd i början nära bergens topp men sedan närmade sig långsamt dalens botten. Som dalen med detsamma sluttade, så gjorde det fulla 2 timmars ridt. Denna promenad var så skön, att det är omöjligt beskrifva den. De ofantliga bergen öfver oss, den djupa dalen långt ned under våra fötter, susningen af floden Ardèche, som vi hörde liksom på afstånd, den sköna, lugna aftonen, dagsljuset, som kämpade med månskenet och däraf slutligen öfvervanns, vägen framför oss, som slingrade sig i hundra bukter lik en hvit strimma kring de brådstörtande bergväggarna, de mångfaldiga vattnen, som tätt bredvid hvarandra rullade sig utför bergen och genom särskildt under vägen byggda brohvalf samlade sig till Ardèche-floden, allt förenade sig till ett högst behagligt intryck. Vi stego af hästarna och ledde dem bakefter oss för att kunna så mycket långvarigare njuta den angenäma aftonen. Nu var dagen slut, och nymånens tända horn lyste oss ensamt. Vi sågo vår väg fullkomligt och föremålen, som närmast omgåfvo oss, tämmeligen klart; men dalens botten låg svept i mörkret. Nu slog klockan nio i tornet af en kyrka ned i dalen. Vi kunde ej mer se den, och de långsamma, högtidliga klockslagen, som voro ett slags tre-klämt, syntes oss komma ur det inre af berget på dalens andra sida. Vi hade redan en romanstämning, och nu voro vi med själ och kropp hvar och en i utvecklingen af sin roman. Jag bör likväl icke här förbigå ett smärtande intryck, som blandade sig med förtjusningen af vår romantiska sinnesställning, det nämligen som vi fått af sadeln och som ansenligt förlängde den sista halfva timmen af vår vandring. Temperaturen, som vid bergens topp ännu fordrade kapprocken, ökades under nedstigandet, så att denna slutligen blef alldeles öfverflödig. Som månen hade sänkt sig bakom det höga berget i väster och det begynte bli full natt, nedkommo vi på bottnen af Ardèche-dalen och anlände efter några minuter till byn Mayrès, där vi togo in på ett, för att vara beläget i en bondby, tämmeligen godt värdshus. Vår värdinna var en liten tjock och låghalt gumma, som genast gaf sig i mycket språk med oss, under det hon och hennes dotter, som också var gift, bäddade våra sängar. De gåfvo oss många välmenta råd i afseende på vår stenletning följande dag, af hvilka en del kommo oss till pass vid vår ledsvens fullkomliga okunnighet om de ställen vi egentligen ämnade bese.
Den väg vi utföre och längs efter Mayrès-bergen färdats, är ett ofantligt dyrbart arbete och liknar som ett bär de gravyrer jag sett af vägen öfver Simplon. Det är en stor och bred landsväg, som ämnades till att bli stora vägen från Paris till Marseille, och som detta var den svåraste delen däraf, så gjorde man den först. Detta arbete var redan färdigt under Lvdvig XVI; under revolutionen hörde det till uttrycket af detta eftertänksamma folkets nit för friheten att nedbryta sidomurarna vid brådstörtningar och nedstjälpa det kungliga arbetet i afgrunden. Nu begynner den förfalla, och som det öfriga af den föreslagna vägen ej blef fullbordadt, så repareras den ej på annat sätt, än att man lägger på vägfyllning, där gropar formeras. Ännu är den likväl i fullt brukbart stånd, och fyrspända vagnar kunna mötas därpå utan olägenhet.
Vi hade i dag ridit 6 svenska mil och suttit 14½ timmar på hästryggen. Man må då icke undra på, om vi sofvo godt hos mor i Mayrès.
Den 30 juni. Vår nötaktige ledsagare, hvars fäaktighet begynte allt mer och mer förarga oss, hade låtit hästarna stå sadlade öfver natten men hade låtit gifva dem hafre för 15 francs och hade själf frukosterat, så att han befanns något tankspridd. Han började med att glömma en jaktväska, som han bar öfver axeln och som innehöll vår matsäck och några af våra samlade stenar. Vi körde honom att vända om och hämta den, under det vi sakta tågade vägen framåt i dalen långs åt den lilla brusande floden. Vädret var behagligt, morgonen sval och landskapets skönhet ojämförlig. Vi skulle först se berget vid Thueyts, om hvars läge ledsvennen ej tycktes vara rätt säker. Vi stannade därföre ej långt från byn af detta namn vid en carrière af vulkanisk aska och grus för att se, om detta möjligen kunde vara det berg vi sökte, och som den lilla mannen ansåg för det rätta. Det befanns icke så vara, vi förebrådde mannen hans lättja att ej fråga, ty själfva kunde vi ej fråga, emedan folket ända från Clermont talar en patois, som är mer italiensk än fransk, och kan ganska sällan fransyska. Inblandningen af italienska ord hjälpte mig väl någon gång att förstå något af hvad som sades (vaccia t. ex. heter ko, gauzo vänster, dritto rätt fram, morido död etc.). De bannor vi nu samfälldt gåfvo den lilla mannen, gjorde honom yr i hufvudet, och då han skulle stiga upp på den stora hästen, hvilket alltid gaf oss ett lustigt spektakel, så fick hufvudet öfvervikt åt andra sidan, och ryttaren damp ned i marken. Jag tyckte just, att jag såg, hur hingsten trampade armar och ben af honom, men se — han stod upp igen, skakade af sig askan och kröp åter upp på hästen, där han denna gång blef kvarsittande. Med en stor spatserkäpp, som han hade i högra handen, hämnades han på hingsten och red nu åter framför oss, såsom närlagda figur här visar honom. En person, som vi på vägen tilltalade och som förstod
fransyska, gaf oss anvisning på det berg vi sökte och sade, att det kallades la Gravenne de Thueyts. I byn fingo vi en gosse, som visade oss dit. Men bergets utseende svarade alldeles icke emot beskrifningen i vår itinerär, som föreskref, att vi skulle stiga upp och bese kratern samt sedan betrakta lava-courant‘en, som skulle vara prismatisk och genomskuren af en bäck. Vi funno väl en bäck, men ingen coulée af lava. Jag uppsteg ej utan möda ensam till mer än tre fjärdedelar af bergets höjd, men som den återstående fjärdedelen var ännu brantare och ingenting försäkrade, att det var detta berg man utstakat i vår itinerär, vände jag om tillbaka, missnöjd att hafva uttröttat mig så förgäfves. Vi vände om till byn och fortsatte vår väg ej utan ett betydligt missnöje med en ledsven, som visste så litet till sig. Vägen gick beständigt längs efter Ardèche-floden, och vi öfverforo nästan beständigt vulkaniska trakter. Där lilla floden Alignon faller in i Ardèche, togo vi af en mindre väg, som förde oss till köpingen Jaujac, sista målet för vår vandring. Vi funno här en invånare i Jaujac, som erböd sig att föra oss till alla märkvärdigheter vid den där befintliga vulkanen, som fått namn af la coupe de Jaujac, därföre att den är som en stor, aflång skål. Vi antogo hans tillbud. Vi funno, just som vi gingo öfver Alignon på en smal, hög och mycket pittoresk bro af sten, att högra stranden af Ardèche och den vänstra af Alignon utgjordes af en lodrät vägg af basaltpelare af kanske 50 fots höjd. Vi stego af hästarna, som af guiderna leddes uppföre en ganska svår stig upp på basaltens yta, där vägen sedan gick längs efter Alignon. Vi funno här tvenne tydliga lager af basalt, af hvilka det undre hade spruckit i ganska stora, flersidiga prismer, men det öfre, som var mäktigast, bildade endast ganska smala prismer, ofta krokiga, af högst 2 till 3 tums diameter. Vid själfva bron står graniten fram så högt, att vi där kunde se basaltens superposition därpå, och vi funno ett lager af sand eller lös jord emellan båda, på hvilken basaltpelarna hvilade. Vi undanröjde denna jord och afslogo ett stycke af basaltpelarens fot, som slutade sig med en slaggyta, så att stuffen på ena sidan var en ovedersäglig basalt och på den andra en lika ovedersäglig vulkanisk slagg. Det var oss hufvudsakligt att se och anmärka detta, emedan det länge varit en tvist emellan tyska och franska geologer, om basalten uppkommit af vulkanisk åtgärd eller på ett med flötstrappens bildning likartadt sätt. Det gifves hela sträckor af länder, där vulkaner icke existerat i historiens tid och där inga lämningar af utbrända vulkaners kratrar kunnat finnas; däraf sökte tyska geologer och förnämligast Werner bevisa, att basalten var en trappart, hufvudsakligen innehållande hornblende och fältspat.148 Mot honom har Cordier, författaren till vår itinerär, visat, att basalten ej innehåller hornblende utan augit (pyroxen) och att den pa många ställen finnes blottad ända till sitt underlag, på hvilket den hvilar med en taggig yta. Vi hade redan sett detta med den äldsta basalten, som vi funno vid Rochefort, men hvars krater i urtidens jordhvälfningar gått forlorad. Här sågo vi det åter i en senare formation, som vi längs vägen följde till sitt upphof, en slocknad vulkan, kallad Souliol, från hvars tämmeligen höga och med röd aska rundt om betäckta krater vi följde den utstigande lava-couléen, som på bergets södra sida nedflutit i Alignons flodbädd, öfver hvilken den gick för att kasta sig in i Ardèche-flodens. Här hade den sedan blifvit af senare revolutioner afbruten, tvärt öfver i Alignons bädd och längs efter i Ardèche-dalen, och dess insida stod blottad från toppen ned till sitt underlag, graniten. Beviset för dess vulkaniska upphof stod således klart och ovedersägligt for våra ögon. Vi fortsatte vår väg längs efter Alignon och funno bakom Souliols courant en annan, ännu skönare och i högre och redigare prismer delad courant, hvilken vi nu skulle följa ända upp i kratern af la coupe de Jaujac. Äfven denna hade två lager, det undre hållande större prismer än det öfre, men emellan bada låg ett tre kvarters tjockt hvarf af slagg. Det undre laget hade minst 40 fots mäktighet, det öfre däremot hade säkert ej mer än 8. Vi redo på öfre ytan af lavan, som var plan och bar en ymnig växt af gräs och säd. Den hade i forntiden fyllt dalen till denna höjd, innan senare jordskalf tillskapat den lilla dalen på sidan och bortfört en del af couléen.
Jaujac är en liten bourg, ful och illa byggd, bebodd af uteslutande bondfolk. Vi emottogos således på ett värdshus af alldeles lika art med det i Pradelles. Medan middagen åt oss tillreddes, gingo vi med vår ledsagare upp till la coupe, som ligger strax bredvid staden, och som själfva staden är byggd på lavan, är uppvägen dit icke särdeles hvarken brant eller lång. Däremot är berget från de andra sidorna både ganska högt och tvärt uppstigande. Kratern är ganska stor och något aflång, men reguliär. Lavan har gått ut vid ovalens östra ända och där bortfört en del af brädden, så att man genast kommer in på dess botten. Den är gräsbeväxt och bär en skog af kastanjeträd (marronniers), så att man ej så väl ser dess utsträckning och form. Vi uppstego därföre på kraterns brädd, som var mycket öfver trädens toppar, hvarifrån kratern till sin form och utsträckning presenterade sig ganska redigt. Vi gingo på kanten rundt omkring och märkte, att innan lavan hunnit bryta sig ut för ena ändan, hade den stigit upp i kratern och begynt rinna öfver; den hade därvid stelnat på kanterna, och de stelnade skorporna blefvo sedan där kvarliggande, då resten flöt bort genom öppningen. Allt detta ligger så klart för ögonen, att man ej kan undgå att genast inse det. Lavan delade sig utför bergets fot i tre couléer, en rätt fram och en på hvar sida, men som stupningen på sidorna var för liten, så gick den hufvudsakligast rätt fram och fyllde dalen, ända tills den stannade mot den äldre couléen från Souliol. — Nedanom berget framkommer en springkälla, hvilken man nyttjar till brunnskurer. Den var starkt kolsyrehaltig, föga järnhaltig och kall. Dess vatten bildar en ständigt flytande, fingerstjock stråle. Vi lägrade oss därbredvid och drucko tre eller fyra läderbägare fyllda hvar och en. Det var nära mättadt med kolsyra och utgjorde den angenämaste förfriskning vi kunde få. En arbetare kom med en butelj för att hämta dricksvatten, och han tömde först 1½ butelj på stället, innan han definitivt fyllde den för att aftåga. Han yttrade samma smak för kolsyrevatten som vi och pratade mycket om vattnet, som vi ej kunde förstå. — Vid vår middag presenterade man oss till dessert mogna päron. Aprikoser hade vi redan fått för 8 dagar sedan. På sidorna om vägen hade man hela dagen begynt att skära rågen.
Efter maten gjorde jag med Almroth en tur ner i Alignon-dalen för att ännu närmare undersöka couléen från Jaujac. Det är knappt 1000 alnar från kratern, som den spruckit längs efter hela sin längd, och på sina ställen står det afspruckna kvar, på andra är det bortfördt, Gud vet hvart. Här funno vi nu ett ställe, där lavan flutit på rena granitberget och där det senare blifvit klufvet på samma gång som den förra. Här låg basalten utan synbar slagg omedelbart på graniten, men denna var hvitbränd och så skör, att den smulades under fingrarna två tum under basalten, på tredje tummen var den hvit och mindre skör, och fyra tum under massan syntes ingen af lavans hetta uppkommen förändring mera hafva ägt rum. Vi utslogo några stuffer af detta lager, men såväl den hastigt afkylda basalten som den hastigt uppglödgade graniten hade blifvit ganska sköra, så att vi endast kunde förvara bitar af stuffer. Det hade lyckats mig att få ut en ganska vacker och någorlunda sammanhängande stuff, där granitens alla förändringar syntes, men den krossades af Almroths jättefot, och alla svettbad vi togo för att få en annan blefvo fåfänga.
Arfvedson hade stannat vid värdshuset för att låta laga en sadel, som blifvit söndersliten af hingsten, då han lade sig för att taga en liten lur på maten. Vi funno den vid vår återkomst lagad, och då vi ställde oss att lägga in våra stenar i papper, samlades hela Jaujacs barn- och kvinnoskara omkring oss för att se något så besynnerligt. De begynte slutligen tro, att någonting särdeles rart skulle finnas i dessa stenar. En karl kom springande med en dålig stuff af bergkristall, hvilken han böd oss att köpa, och fann sig högst förvånad, att vi kunde taga så allmänna stenar och förakta hans vackra kristaller.
Vi hade nu nått vårt mål och begåfvo oss på återvägen. Vår itinerär innehöll väl, att vi skulle bli kvar i trakten ännu en dag eller två för att se le Mézenc,149 men vi gåfvo oss icke tid därtill. Vi foro från Jaujac till en annan något större bourg i dessa bergstrakter, kallad Montpezat. Vägen var vacker, vädret behagligt och resan ej tröttande. Nära Montpezat foro vi förbi andra sidan af la Gravenne de Thueyts och funno här den magnifika prismatiska courant‘en genomskuren af en bäck, som vår itinerär förmodligen af misstag bedt oss söka vid Thueyts. Men därtill hade fordrats att gå öfver bergets spets och ned i en ännu djupare dal på andra sidan samt för att komma åter till hästarna att göra samma väg en gång till i omvänd ordning. Vi hade allt tillfälle att från vägen betrakta detta verkligen majestätiska vulkanberg och dess courant och stego ej af hästarna, helst vi så nyss hade studerat samma fenomen vid Souliol och Jaujac. Vi kommo till Montpezat kl. 8 och hade i dag ridit blott två svenska mil. Pradelles är en renlig stad i jämförelse med Montpezat, som i träckighet öfverträffar allt, hvad jag hittills sett. Ledsvennen sade oss, att vi intogo på bästa värdshuset; var detta sant, så må man be Gud bevara sig från att se de andra. Stallet var, som vi öfverallt funnit, nedra våningen, en trappa upp köket, som här tillika var matsal och sängkammare åt pigan, samt på vinden ett par gästrum, där smutsen betäckte så allting, att man knappt kunde upptäcka, om väggarna voro af sten eller trä. Däremot voro alla kvinnor vackra.
En mängd personer voro öfverallt i byarna sysselsatta med att härfva råsilke från den i ugn dödade puppan af silkesmasken. En annan del satt vid knyppeldynor att göra blonder af alla storlekar och färger. Kvinnornas kostym var densamma jag förut omnämnt. — Vi passerade en ganska orolig natt. Under oss och på sidorna pratades ända till sent och ganska högljudt, och öfver våra fattiga kroppar tågade i kittlande marsch dels små svarta, snabbfotade djur, dels breda, bruna, stinkande och snåla insekter, efter hvilka märkena än i dag sitta kvar och förvåna oss genom sin mängd.
Den 1 juli. Skyndom från Montpezat. Vår vackra värdinna höll på att soppa bröd i kaffet åt oss, om ej Almroth hade kommit händelsevis in och förhindrat det. Jag fick af all orenlighet här en svår kväljning, som förföljde mig hela dagen och som är på vägen att återkomma, då jag nu erinrar mig, hvad jag där sett och erfarit. Vägen ifrån Montpezat går i sicksack uppföre berg, som utan den kostsamt anlagda ridvägen ej kunde öfverstigas ens till fots utan lifsfara och ofantligt arbete. Vi foro ut kl. ½ 6 och hunno ej förrän omkring kl. 9 öfversta höjden af de berg, som omge den dal, hvari Montpezat är beläget. Utsikten var stor, vild och förvånande, men framställde endast ofantliga bergmassor, af hvilka de bebodda dalarna bortskymdes. Det blef med detsamma så kallt, att vi måste satta på oss kapprockarna. Vägen gick uppför och utför oupphörligt, hvilket tröttar obeskrifligt; vi hade nära 6 svenska mil att rida och ingen tid att försumma. Vi stego väl då och då af, och på en äng frukosterade vi med ett stycke fårbringa, som vi medfört från Puy men som hvarken knif eller tand bet på. Vi gåfvo den sedan åt en bondgumma med sina barn, som däröfver hjärtligen fägnades. Vägen förde oss genom flera bondbyar. Hvilka usla hål! Alla hus äro af sten utan andra fönster än små gluggar utan glas. Taket med en hög resning och af halm. Människor och boskap bo tillsamman. Nästan alla kvinnfolk sutto i ingången till husen och knypplade. Ingången var belagd med en fuktig blandning af boskapsgödsel, något halm och barnträck, och omkring stolsfötterna och träskorna bildade sig gropar fyllda af ett brunt vatten. — Vi ankommo till Monastier kl. 3. Vi läto våra hästar där hvila och få ett hafrefoder. Arfvedson och Almroth åto middag, men jag var så trött, att jag ej orkade äta; jag kastade mig på en säng, där en halftimmes orolig sömn något repade mig. Vi satte oss åter kl. ½5 till häst och fortsatte resan till le Puy. Vi ankommo dit kl. 8. Jag har aldrig kunnat göra mig en idé om en så absolut trötthet som den, hvari jag nu befanns. Det var med ett slags tillfredsställelse jag förnam, att ackordet om vagn för följande morgon kl. 2 var brutet och att vi således måste stanna nästa dag öfver i Puy. Jag lade mig, så snart det blef bäddadt, hvilket ej gick fort, emedan vi måste byta om rum, men jag sof också till kl. ½ 10 följande dag.
Den 2 juli. Efter frukosten gingo vi åter att lägga oss ofvanpå sängen för att hvila oss riktigt ut. Efter middagen gjorde Arfvedson och jag en promenad upp till klippan, vid hvars fot staden är belägen. Den utgör en privat egendom och tillhör en man, som heter Bonhomme. Vi funno efter något sökande invägen och stego på trapporna upp till toppen, där rudera funnos af en gammal slottsbyggnad. Utsikten af staden och omliggande nejd var förträfflig. — Vi betingade i återvägen en cabriolet att följande morgon kl. 2 föra oss till S:t Étienne.
Den 3 juli. Resan till S:t Ètienne gick långsamt, men så bekvämt som den gropiga vägen tillät. Vi ankommo kl. 8 efter att hafva användt 18 timmar på 6 svenska mil.
Den 4 juli. Söndag. Vi uppsökte l'École des mineurs for att där träffa professor Beaunier, lärare i mineralogien och skolans direktör, som haft den artigheten, då vi en gång råkades i Sèvres hos M. Brongniart, att bjuda oss till sig i S:t Ètienne. Han var nu olyckligtvis bortrest och skulle ej på flere dagar återkomma. Hans piga skaffade oss då bekantskap med hr Burdin, ingénieur des mines och geschworner vid stenkolsgrufvorna i trakten omkring S:t Ètienne. Han visade oss skolans bibliotek och mineralsamling, som ännu voro i sin början. Franska Ècole des mines hade förut varit i Pesay[?] i Savoyen, men då detta skildes från franska området, flyttades skolan till Paris, och en ganska ringa del däraf kom till S:t Étienne, hvarigenom den ännu ej hunnit blifva så försedd, som den framdeles skall blifva. Den är blott tvenne år gammal, och dess ändamål är att ge undervisning åt gruffolk, sådana som gruffogdar, konstmästare, stigare o. d. Vi genomgingo lektionsrummen; i ritsalen funnos ännu kvar många af de väl utförda ritningar, hvarmed eleverna sysselsatte sig. De voro alla maskinerier och byggnader, och M. Burdin sade oss, att ingen af författarne till dessa ritningar varit mer än ett år i skolan, och voro, då de antogos, grofva arbetare, som knappt hade en läslig stil. Man undervisas här i bergsmekanik samt så mycket af mineralogi och geologi, som behöfves for att göra dessa personer uppmärksamma på, hvad som under grufbrytningen förefaller af geologiska fenomen eller af mineralprodukter. Skolans laboratorium var litet, men ganska väl inrättadt för dess behof och väl försedt med hvad som för dess ändamål behöfves. Man hade däri inrättat en liten gasljusapparat för att upplysa skolan och hade därvid anbragt båda de ingeniösa gasmätningsapparater, som Clegg inrättat vid myntet i London och som jag i förra häftet af journalen omtalat. M. Burdin följde oss sedan ett stycke utom staden till ett par af stenkolsgrufvorna och visade oss sandstenens och stenkolens superposition samt på hvad sätt den järnmalm förekommer, till hvars bearbetande man nu gjort så stora subskriptioner. Det är ett ganska vanligt fenomen, att i stenkolstrakter järnmalm förefaller i de öfre lagen, en omständighet, som man i England länge vetat begagna. Denna järnmalm är likväl sällan godartad och utgöres af samma föreningar, som finnas i hvad man i Tyskland kallar Rasen-eisenstein och som hos oss heter penning- och myrmalm. Det är en blandning af kolsyrad järnoxidul med jämoxidhydrat, kolsyrad kalk, lera, kisel. Den föreföll här i bollar af en knytnäfves storlek i de öfre lagen, men dessa bollar lågo ej tätt, så att järnmalmstillgångens tillräcklighet for ett större företag ännu ej var känd. På ett annat ställe i S:t Étiennes bassin, vid Firminy, var ett sådant järnverk redan nära att komma i gång.
Vi passerade den hetare tiden af dagen på vårt rum. Kl. 4 kom M. Burdin med tvenne andra lärare vid skolan att hälsa på oss och proponerade oss en promenad till ett annat håll i grannskapet af staden, hvilket vi med tacksamhet antogo. De förde oss först till en stenkolsgrufva, som sedan några år varit i brand och som, oaktadt man sökt mura till alla öppningar, fortfar att brinna. Jorden därofvanpå var ganska het, växterna hade dött, och på alla ställen, där röken framträngde, sublimerade sig salmiak i mängd, här och där blandad med svafvel. Jag upptog af marken en stuff, som innehöll en blandning af salmiakskristaller och anskjutet svafvel, men den gick så lätt sönder, att jag ej kunde förvara den. I ett hus, hvilket åboen måst öfvergifva för hettan och den skarpa salmiakröken, som var mycket blandad med ångor af fri saltsyra, syntes röken nu hafva sin förnämsta utgång; här var också allting hvitpudradt af salmiak. Man var betänkt på att ställa så till, att i detta hus salmiaken kunde uppsamlas och tillgodogöras. — Därifrån förde man oss till ett ställe, där en ofantlig mängd af superba petrifikater förefalla i en mycket glimmerblandad sandsten. Man skulle nästan säga, att hela lagret bestod ej af annat än organiska lämningar. Det besynnerligaste härvid var, att hvart och ett sådant fordom organiskt ting nu var förvandladt i sandsten med inblandningar af gröfre, rullade korn och att barken af växterna syntes vara det enda, som ej blifvit forvandladt; den hade öfvergått till ett smutsigt, brunaktigt ämne, som gjorde, att petrifikaterna lätt skildes åt. Vi afslogo ett stycke af en vattenväxt, som hade minst 7 tums bredd i den större och 2 ½ t. i den mindre diametern. Dess längd var otvifvelaktigt flera fot. Därifrån fortsatte vi promenaden till en närbelägen stenkolsgrufva; men som det var söndag, var här intet arbete i gång. — Hrr Burdin, Thiebaud och Melin gåfvo mig hvar och en några souvenirer af vackra petrifikater, som redan någon tid förut blifvit funna. Man inviterade oss starkt att stanna öfver måndagen för att se denna stads ryktbara bandfabriker och sammetstillverkning samt att bese gevärsfaktoriet; men vi måste åsidosätta dessa anbud för att hafva någon tid öfrig för andra ställens beseende.
Den 5 juli. Vi afreste med diligensen från S:t Étienne till Lyon kl. 6 f. m. och ankommo till Lyon kl. 6 e. m. efter att hafva rest ungefär 6 svenska mil. Vägen var ytterst elak, väderleken het med en gruflig storm, som blåste oss fulla af damm. Vi hade till resesällskap tvenne fransmän och ett fruntimmer, fru till en af resesällskapet. M. de Lachance åkte med oss inuti vagnen; det var en städad och artig man. I cabriolet‘en sutto herr och fru Montagny från S:t Chamond, en liten stad i grannskapet af S:t Étienne. Vid middagen, som togs på ett kroglikt värdshus vid landsvägen, smorde sig hr Montagny något ansenligt och pratade sedan grufligt högt med kusken och sin hustru, men under vägen fann han, att det var en lucka emellan vagnen och cabriolet‘en, hvilken han öppnade, och brast nu lös på oss. Han ville veta, hvad landsmän vi voro, hvilket vi lofvade honom [att omtala], om han kunde gissa sig till det. Han sträfvade därmed ganska länge, men som Sverige icke fanns i hans Europa, fick han icke sin nyfikenhet stillad.
Vägen presenterade ingenting märkvärdigt förrän i grannskapet af Lyon. En mängd af välbyggda landställen tillkännagåfvo grannskapet af en stor stad. Slutligen blef Rhône-floden synlig, därefter Lyon, som sammansmälte med den omkringliggande tätt bebyggda trakten. I söder framgläntade Alperna med deras hvita, på långt håll synliga snöhufva. Längre fram förente sig Saône-floden med Rhône; den förras vatten är ganska orent och grumligt och kommer med en skenbart större fart, det blandar sig icke i början med Rhônens vatten, utan båda följas åt i samma bädd bredvid hvarandra, och man tycker, att en rät linje skiljer det blågrå Rhône-vattnet från den grågula Saônen. Vi foro på en träbro öfver Saône-strömmen, som är ganska bred, och följde sedan på en ganska vacker och med italiensk poppel planterad boulevard Rhônestranden in till Lyon, hvars hufvudsakligaste del är belägen emellan båda floderna. Vi togo in på värdshuset Hôtel de Milan, efterskickade våra saker hos apotekaren, tvättade af oss landsvägsdammet i ett på Rhône-strömmen liggande badhus, inrättadt efter les bains Viguier i Paris, och gingo till sängs kl. 9.
Den 6 juli. Vår första omsorg blef att betinga plats i diligensen till Genève. Den skulle ej afgå förrän fredagen, hvarföre vi fingo hålla till godo att i Lyon afbida tiden därtill; lyckligtvis voro vi på ett godt ställe. Därifrån gingo vi upp i polisen att låta visera våra pass för afresan öfver franska gränsen till Genève. Sedan besökte vi le Palais du commerce et des arts för att bese det där befintliga museum. Vi blefvo insläppta och förundrade oss ganska mycket öfver den mängd vackra saker, som här funnos. En stor mängd af taflor, hvaribland många sades vara originaler af de namnkunnigaste mästare. Bland dessa utmärkte man åt oss en, författad af Rafaels läromästare och enligt underskriften skänkt af påfven Pius VI till staden Lyon såsom ett åminne af dess tacksamhet för det sätt, hvarpå han här blifvit emottagen.150 Alla ansikten på denna tafla voro ganska väl målade, men allt stod i ett planum; man hade ännu ej lärt perspektivmålningen. Af romerska antikviteter, som för det mesta blifvit uppgräfda i och omkring Lyon, fanns här en ofantlig mängd samt något af egyptiska. Bland de romerska fanns en mängd af glaskärl, till och med fyrkantiga flaskor med inslipade proppar af ett ljust, grönaktigt glas, på hvilka man såg, att redan romarne känt konsten att genom blåsning gifva glaset sin form.
Därifrån fördes vi in i det fysiska kabinettet, där vi funno professoren i fysiken, hr Mollet, sysselsatt att anordna sin lektion för eftermiddagen, hvilken vi begärde bivista. I nedre delen af detta hus omslutes en fyrkantig, ganska rymlig gårdsplan, omgifven af en portik och på två sidor skuggad af en dubbel rad af låga lönnträd. Den utgör stadens börs. I portiken har man uppställt en stor mängd fornlämningar från romerska tiden, hvilket likväl för det mesta är sarkofager och grafvårdar. Jag skall ej glömma att berätta en K-grafiens motståndare,151 att jag här på en äkta romersk grafvård läst uxori karissimæ.
Värmen var nu nästan odräglig, termometern stod i vårt rum, som var svalare än ute, på + 25°. Middagsmålet ätes här i staden kl. ½ 1. Som detta ej passade oss, läto vi servera oss kl. 4 och skyndade sedan till Mollets fysiska lektion. Auditorium var snyggt, bänkarna klädda med rödt bomullssammet och de främre besatta med fruntimmer. Vi besannade här åter en anmärkning, som vi förut gjort, att vackra fruntimmer aldrig hafva tid att sysselsätta sig med så allvarsamma saker som fysiken. Mollets lektion gafs med mycken tydlighet och afpassad efter hans åhörares fattning. Han hade till preparatör en gammal gubbe, som ej orkade befatta sig med stort och som hade skickat sin gumma i stället; hon bar sig icke illa åt. Lektion afhandlade något om åskan; elektricitetens passage genom lufttomt rum visades, därefter upplades en elektrisk stapel, ryckningar frambragtes på en dissekerad groda, och slutligen efter lektionens slut fingo åhörarne traktera sig med galvaniska stötar. Till detta ändamål hade han en inrättning, som jag förut ej känt och som han sade att Volta begagnat sig af, då han i Lyons vetenskapsakademi gaf en öfversikt af sina försök. Den bestod af två galvaniska staplar inneslutna i hvar sitt fodral af järnbleck och i ändan försedda med mässingsknappar, af hvilka den ena var + E och den andra — E. Man tog dessa staplar en i hvardera handen, sedan man förut blött huden riktigt, och fick stöten, då staplarnas knappar sattes i kontakt. Förklaringen faller af sig själf.
Från lektionen gingo vi upp på en höjd på stadens nordöstra sida, där man i en trädgård byggt ett slags altan på taket af ett lusthus, kalladt le Pavillon de Bignon, där vi hade Lyon, dess båda majestätiska floder och den omliggande nejden under våra fötter. Det var en oändligt intressant anblick. De snöbetäckta, starkt upplysta Alperna slutade taflan i söder Lyon är till sin omkrets en liten stad, den är knappt så stor som Linköping. Men den består af idel 5- till 6-våningars stenhus, där folket bor tätt tillsamman, så att 120,000 människor, d. ä. hälften mer än i Stockholm, äro sammanbragta inom detta lilla utrymme. Husen äro merendels vackra, men grå till färgen och uppförda af sandsten. Gatorna hållas renare än i Paris, och människoträcken möter här ej mer ögat på alla ställen såsom i andra franska städer. Allt har mer utseende af huslighet och treflighet; kvinnorna äro ej så vackra, ej så smakfullt klädda som i Paris, och man möter sällan manfolk riktigt herreklädda; med få ord, man ser, att invånarne i denna stad alla äro sysselsatta och hysa ganska få förnäma dagdrifvare. — Från höjden nedstego vi igen, togo vår väg längsefter kajen på Saône-stranden, passerade öfver det magnifika torget la Place de Bellecour, som ej har sin like i Paris, hvarefter vi sedan återvände långsefter Rhône-stranden på dess kaj, som är en med träd planterad promenad, där stadens invånare i mängd samlas för att njuta aftonsvalkan. Rhône-stranden är stadens bäst byggda och vackraste del, och man ser sällan någonting vackrare i denna väg. Värmen ökades mot aftonen, så att vi kommo nästan halfdöda af hetta tillbaka till vårt logis kl. ½ 9. Det var då nästan mörkt.
Den 7 juli. Arfvedson hade medfört ett rekommendationsbref till handlanden Fournier. Han var bortrest, men vi fingo en commis från hans hus att visa oss några silkes- och sammetsväfverier. Fabrikation sker här mindre i stora, samlade inrättningar till förmån för en enda ägare än af en mängd privata, som i sina hus hafva 2, 5 till 4 väfstolar, arbeta däri själfva med barn och folk och sälja sedan sin väf till köpmännen, så att man kan betrakta staden som en enda stor fabrik. Vi sågo ett par väfstolar för sammet och ett par för sidentyg. Jag hade förut ej sett sammet väfvas; det var rätt intressant att se, huru dess ludd bildas af små öglor, som under väfningen göras omkring en mässingstråd och sedan uppskäras med ett litet skärande instrument, hvars knif ledes af en intryckning i mässingstråden, så att den alltid går rätt fram. Men denna väfnad går därigenom långsamt, så att en person sällan kan väfva mer än en aln om dagen.
Kl. 12 gingo vi att höra en föreläsning i kemien af f. d. apotekaren Tessier i auditorium chymicum i Palais du commerce et des arts. Auditorium öppnades ej ännu på en stund, så att vi måste promenera i den vackra portiken nära ½ timme. Ändtligen släpptes vi in. Åhörarnes antal var i början ringa, men ökades snart, så att, då lektionen begyntes, var det väl omkring 50 personer. Hr T. afhandlade arsenik, molybden etc., med få ord metaller, som kunna gifva syror. Föreläsningen och experimenterna voro högst usla och fulla af oförlåtliga oriktigheter. Bland profven på arsenik viste han ett, som man säkert skulle ha svårt att tro vara framställdt i en lektion, att nämligen taga en het skyffel, strö därpå pulveriserad hvit arsenik och hålla en kopparkittel öfver för att kondensera röken; kitteln med det hvita anfloget af hvit arsenik bars sedan omkring till åskådarne. Detta var nu ett kännemärke på arsenik, emedan det icke finnes någon annan flyktig metalloxid än denna och osmiumoxiden. Försöket, som han for efter, göres så, att man på en remsa af koppar lägger en blandning af arsenik, kol och litet soda och upphettar kopparen. Arseniken reduceras då, och en stor del däraf förenas med kopparen, som däraf får en silfverhvit färg af arsenikbunden koppar.152 Scheeles grönt ville han göra därigenom, att han blandade en upplösning af hvit arsenik i saltsyra med en upplösning af kopparvitriol i vatten. Att han icke fick något precipitat var klart, men det hindrade honom ej att säga åt åhörarne: »Ni ser, hvilken skön grön färg det är.»
Apotekaren Biétrix hade dagen förut mött oss och i pompösa termer yttrat, att pharmaceutici i Lyon visste, att jag var där, och skulle icke låta tillfället gå förbi utan att göra någon artighet; han stämde möte med oss i Tessiers lektion. Min fruktan för ett apotekarkalas blef stor, men lyckligtvis lärer annonsen betyda lika litet som den rendez-vous Biétrix gaf oss, ty han infann sig icke. — Värmen nödgade oss att vara inne till aftonen. Vi gingo då på spektaklet. Teatern är nätt, amfiteatern är ej grann, men rätt snygg. Orkestern var fullstämmig och syntes god. Åhörarnes antal var ringa och bestod mest af officerare. Man gaf Jean de Paris tämmeligen försvarligt. Prinsessans roll sjöngs utmärkt väl. Därefter en balett kallad l’Amour et la folie, som till sammansättning och utförande var högst usel.
Den 8 juli. Den besvärande värmen plågade oss i Lyon mer än en lika temperatur skulle hafva gjort i Sverige. Vi hade ej mer än 25 à 26 grader, men det var ute och inne lika, himmelen var betäckt och luften fuktig. Den kallare stunden på morgonen sänkte termometern blott en grad. — Vi begynte således vår dag med en rådplägning, om hvad vi skulle företaga, som skulle minst kosta på, och beslutet blef här som i de flesta rådplägningar otaget. Almroth, som ville se myntet i Lyon, gick att uppsöka vederbörande, men återkom om en timme med den underrättelsen, att det stått redan i flera år, att det var detsamma som i Paris samt att myntmästaren i stället för att öppna sina verkstäders rostiga lås hade erbjudit sig att föra oss till hr Artaud, direktör af museum, för att vi skulle få se hans kabinett af antikviteter. Vi gjorde sedan en liten promenad till hvad man här kallar le Jardin des plantes, som är en allmän trädgård, ämnad hufvudsakligen åt promenad, men som midt uti innesluter en liten omstängd plantering af växter, ägnade åt undervisning i botaniken. Trädgården utgör en del af en stor backe och har således sina gångar till en del ganska stupande, öfverst är ett kafé, hvarifrån man har en skön utsikt öfver Saône-strommen och landet på dess andra sida. I den instängda delen af trädgården hade man funnit anledningar på en romersk cirkus, som man hoppades kunna fullt utgräfva, då trädgårdens botaniska del snart skulle flyttas till ett mera passande ställe. Efter slutad promenad i trädgården gjorde vi en visit hos apotekaren Biétrix för att taga afsked af honom. Han var mycket nyfiken att höra mitt omdöme om Tessiers lektion den föregående dagen; jag dolde för honom icke, att jag ogillade den lyonska kemisten, hvilket syntes särdeles förnöja hans apotekarjalusi.
Under det vi sedan åto middag, kom en person in, som frågade efter mig och som genast gaf sig i prat med oss, hvaraf vi förnummo, att han sysselsatte sig med kemi och att Biétrix redan hunnit berätta mitt omdöme om Tessier, hvilket också förnöjde honom rätt ansenligt, hvartill orsaken låg däri, såsom vi sedan erforo, att han själf varit sökande till denna plats med Tessier. Han hette Pelletier och var släkting till en skicklig kemist af samma namn i Paris, som jag ofta besökt, hvaraf han tog sig anledning att söka upp oss. Han erböd sig, att ifall vi intet bestämdt hade för oss på aftonen, så skulle han följa oss till färgaren Gonin, som har det största färgeriet i Lyon. Vi antogo hans anbud. Mannen var ytterst glad och munter, och vi hade rätt roligt i hans sällskap. Färgaren Gonin visade oss sin atelier och sina kypkittlar, utan att vi just däraf profiterade stort. Det syntes vara en klok man; han är i franska industrihistorien utmärkt därigenom, att han påfunnit konsten att fullkomligt färga turkiskt rödt, hvarigenom han och hans bror, som är färgare i Paris, blifvit ganska rika.153 Staten har bjudit dem 300,000 fr. för uppgiften, men de fordra 500,000, och därvid står det nu. Gonin förde oss på en liten terrass och trakterade oss med lyonneröl, som var godt och starkt. Det föreföll oss, som hade vi här suttit bland godt svenskt borgarefolk.
Från Gonin förde Pelletier oss öfver höjden emellan Rhône och Saône till kajen af den förra, hvilken vi följde ett stycke utom staden till ett ganska märkvärdigt värdshus, kalladt le Salon de Gayet. Han berättade oss, att Gayet, som först varit kryddkrämare, under denna tid haft leverans för ett Chartreusekloster och vunnit kredit för ärlighet i handeln. Vid revolutionens utbrott och klostrens begynnande plundring beslöto munkarne att sätta allt redbart i säkerhet och sända det till ett annat kloster i Schweiz. Guld och silfver packades således i tunnor och förpassades under namn af bly till klostret i Schweiz, hvarvid kryddkrämaren fick att bestyra om afsändandet. I sitt magasin fick han då det infallet att betrakta det heliga blyet, hvilket han fann så vackert, att han utbytte det mot annat rent, ärligt bly till lika vikt och afsände det sedan. Som tunnornas innehåll svarade fullkomligt emot fraktsedeln, kunde man aldrig komma åt honom. Han köpte sig genast ett bryggeri strax invid Lyon, hvilket han sedan utvidgat och där han slutligen tillbyggt en ofantligt stor och ganska vacker salong, dit Lyon-borna utvandra i stora flockar för att dricka hans buteljdricka och hämta frisk luft på Rhônestranden. Salongen innehöll ett par hundrade små bord med hvita marmorskifvor och omgifna af 6 till 8 små stolar. Pelletier sade oss, att om söndagarna finner man ibland ej ett enda bord ledigt. Utanför salongen var en ganska vacker terrass, där mycket folk också befann sig, och på andra sidan om denna låg ett elegant boningshus, som bryggaren själf bebodde. Det hela låg långs ät en ganska hög ås, som följer Rhônestranden. Gayet hade ofvanom huset planterat åsen, hvilket mycket bidrog att försköna stället. Pelletier böd oss på dricka och på la cochonnerie française. Denna rätt består, såsom man lätt kan gissa, af skinka och metvurst. Det var rätt godt. Det vanliga är annars att låta servera sig dricka, som gifves på väl korkade seltserkrus, samt ett slags bullar, som jag fann utmärkt goda. Vi pratade mycket politik; vår ledsven yttrade sig fritt, som det bör vara i en konstitutionell stat, ehuru han berättade, att såsom ett symptom af nationens frihet han nyligen setat i arrest för det han yttrat, att ingen fransman borde tåla att taga emot stryk af en schweizersoldat. Förmodligen har han sagt något mera till, men det förmäler icke historien. Vi skrattade mycket åt ett yttrande vid jämförelsen emellan Lyon och Paris, att »Paris est l'enfer des chevaux, le purgatoire des bourses et le paradis des dames». — Vi återkommo hem först efter 10.
Den 9 juli. Vår myntmästare anlände riktigt, men hade glömt sitt löfte att föra oss till Artaud, hvarom Almroth påminte honom, sedan han tagit afsked och hade foten på första trappsteget Han bad mycket om ursäkt för sin distraktion och förde oss riktigt till mannen. Han bodde tvärt öfver torget i le Palais du commerce et des arts. Artauds samling af romerska antikviteter, särdeles ringar och smärre utensilier, var ganska intressant. Bland särdeles saker anmärkte han en koppardolk, som man funnit i en kalkstensgrufva vid kalkstenens utsprängning, sittande i ett stenblock, ur hvilket den blifvit utslagen. Stenen bröts 30 famnar under jordytan. Som man ej förvarat något af stenbitarna, hvaraf den varit omgifven och som borde visa intrycken efter dolken, kan man ej anse uppgiften för ofelbar. Så mycket är likväl visst, att den antika pjäsen var fullkomligt bibehållen utan att vara ärgad eller frätt, som det är händelsen med dem, som gräfvas upp ur jorden, så att han nödvändigt varit betäckt för luft och vatten på sitt gömställe. Artaud hade en stor antik urna af glas, som inneslöt några benbitar och som var ganska väl gjord. Den syntes mig rymma närmare tre kannor. Vi sågo här ringar, halskedjor, sigiller, penater, antika aftryck af medaljer i bränd lera, romerska bronsstatyer från en fot höga till höjden af några tum m. m.
Senare på f. m. fick jag visit af dr Socquet, en bättre kemist än någon af dem, som vi förut träffat i Lyon; han berättade mig mycket om kemiens användande i fabrikerna vid Lyon, som syntes mig rätt intressant, och jag beklagar att ha gjort hans bekantskap, just som vi skulle resa, så att jag föga kunde draga någon nytta af hans samtal. — Kl. 1 begåfvo vi oss till diligensen; Biétrix kom dit efter oss för att tacka för ett förslag till mindre kostsam beredning af butyrum antimonii, som han i stort bereder för fabriker i S:t Étienne.154 Han lämnade mig ett bref till en kemist i Genève, som heter Peschier. Vi hade litet gräl med ett par tyska resekamrater om en plats i cabriolet‘en, som vi betingat och som de ville besätta, hvilket likväl utslog till vår fördel. Resesällskapet bestod af en italienare och de båda tyskarne, som voro rätt godt folk alla tre. Resan fortsattes hela natten, vägen var mycket bergig, ganska pittoresk, ungefär i samma stil som den vid Mayrès, och åkdonet tämmeligen bekvämt
Den 10 juli. På morgonen gingo vi från diligensstationen Bellegarde att se »la perte du Rhône», som ligger ett stenkast därifrån. Flodbädden går igenom kalkberg inskuren i kalken. På ett ställe förefaller ett rammel i flodbädden, och där går floden under, förmodligen i någon af de i kalkberg vanliga grottor, och kommer sedan 20 à 30 steg därifrån upp i samma bädd. Den faller ned genom tre särskilda hål men kommer upp genom ett enda. Då vattnets mängd är ringa, går den ner genom blott det första hålet. Floden tycktes här vara ett ganska ringa vatten. — På aftonen kl. 6 kommo vi till Genève [och] logerade oss på hotellet Balance, dit våra reskamrater från diligensen också intogo.155
Den 11 juli. Söndag. Arfvedson och jag hyrde ett litet åkdon, kalladt char som drages af en häst och har plats för fyra personer, hvarmed vi reste till Malagny, ett litet landställe på nordvästra sidan om Genèversjön, som öfver sommaren bebos af min intime vän dr Marcet från London med hans familj. Marcet hade kort före vår ankomst gått till sjöstranden; vi emottogos mycket väl af hans fru, som följde oss ett stycke å väg för att få rätt på hennes man. Vi träffade honom och hans son,156 i beredskap att bada. Återseendet var ganska glädjefullt. Under det vi ännu uppehöllo oss på sjöstranden, hörde vi hvinandet af en kula, som slog i vattnet ett par hundra steg ifrån oss; kort därefter kom ännu den andra och den tredje. Bakom oss var nämligen en målskjutning på något afstånd, hvarifrån dessa kulor kommo. Det hade varit ganska möjligt, att de kunnat träffa oss. Vi blefvo ej heller länge kvar, som man lätt kan föreställa sig. På återvägen till Malagny mötte vi Marcets svåger, den bekante professor Prevost, och fingo tillfälle att göra hans bekantskap. Marcet och hans fru öfvertalade oss att ej allenast äta middag hos dem utan att stanna kvar öfver natten samt skicka vårt åkdon tillbaka, helst de ville följande morgon föra oss till staden. Vi antogo anbudet. Efter middagen, som serverades kl. 3, foro vi med sällskapet, som bestod af Prevost och hans fru (ett ganska artigt fruntimmer, Marcets syster), Marcet och hans fru, son och tvenne döttrar samt tvenne unga hrr Prevost, att bese den omtalta målskjutningen. Det var ett slags militärfest; ett artilleriregemente sköt här till mål på runda pappersskifvor af 4 tums diameter på 100 steg med kula ur handgevär. Skjutningen hade för det mesta slutat vid vår ankomst, soldater och officerare åto i det gröna, och folket rundtomkring åt, drack och dansade. Efter maten tilldeltes af öfversten den högsta belöningen, som var en guldmedalj, åt en soldat, som träffat målet midt i centrum. Smärre belöningar hade förut blifvit utdelta, bestående af teskedar, matskedar, gafflar af silfver, små kråsnålar o. d. åt dem, som träffat pappakifvan… Glädjen var stor och allmän. KL ½ 7 var allt slut, tropparna aftågade till fots, och det mesta af folket inskeppades på en stor båt. En del gick till fots, andra rodde i smärre båtar. Marcet förde oss till Théodore de Saussure, som bor ett stycke därifrån; vi konverserade med honom en stund. Han böd oss till middag till onsdagen. Efter återkomsten till Malagny fördrefs aftonen med prat.
Den 12 juli. Vi reste med vårt värdfolk åter till Genève. Marcet följde oss till dr de Jurine, som har en ovanligt vacker mineralsamling. Jurine var en munter och rask gubbe, som skall vara mycket öfver 70 år, men han såg ut att ej ha mer än 60. Han erböd oss att någon dag komma och genomgå hans mineralkabinett. Vi gjorde sedan en visit hos Prevost. Dit kom professor de la Rive, som böd oss till middagen, hvilket vi accepterade, helst Marcets också skulle vara där. De la Rive följde oss till Pictet, som ej träffades hemma, men som vi råkade i observatorium, där han höll på att observera middagslinjen. — Vi följde Marcets till de la Rive, som hade ett dundrande kalas; där gick muntert till. Efter maten befrågades jag med mycken nyfikenhet om vårt konungahus, för hvilket genevrarne ganska mycket intressera sig. Om drottningen, som nyss varit i Genève, taltes icke ett ord. Jag anser det som en utmärkt delikatess.
Vi gjorde i återvägen en visit hos gubben Achard, som jag redan 1812 i London lärt känna.157 Han var då köpman där, men hade nu återvändt till sin fädernestad med sin gumma och med en ansenlig förmögenhet. Han bebodde nu det vackraste landstället utom Genève.
Den 13 juli. Vi gjorde på morgonstunden en visit hos Almroths bankir, M. Pictet-Calandrini, som hade inviterat oss till aftonen; vi måste ursäkta oss, emedan hans kusin, professoren Pictet, redan för samma afton lagt beslag på oss. Calandrini förde oss till geneveska läsesallskapet för att ögna på de senast utkomna vetenskapliga journaler. Vi träffade där de la Rive, som förde oss till det i samma hus belägna laboratorium och auditorium chemicum, som var ganska väl inrättadt, ehuru det ännu var i sin början. Kl. 12 gingo vi till de Saussures hus i staden, dit han inviterat oss att se sin fars kabinett af naturalsamlingar.158 Vi genomgingo hastigt mineralierna och petrifikaterna med lämning af det, som hörde till andra delar af naturalhistorien.
Vid utgåendet träffade vi Marcet, med hvilken vi uppgjorde en visit hos apotekaren Peschier till1 ½ 4, sedan vi hvar på sitt håll ätit middag. Till den stackars apotekaren anlände vi nu tillika med de la Rive, fem man högt, för att taga i skärskådande tvenne upptäckter, som han nyss gjort, af en ny växtsyra och en ny jordart, funnen i ett mineral från Vesuvius, kalladt Eisspath.159 Hvad växtsyran beträffar, så anmärkte Marcet genast, att den ej var sur, och då vi sedan brände den, fanns den vara gips. En annan del, som ej kristalliserats, var skarpt sur. Den skulle enligt hans påstående hafva en så stark frändskap till baryt, att svafvelsyra ej fäller dess salt. Också behöll sig en upplösning, som han sade innehålla barytsaltet, klar, då svafvelsyra tillsattes. Den ger efter hans påstående icke sura salter. Syran är tagen ur radix ratanhiæ, och som den fås af ett species krameria, kallade han den nya syran acide kramérique.160 Han uppgaf, att denna rot ger 1 6⁄10 procent aska, hvaraf 1⁄16 är kopparoxid. Jag tog en bit af roten för att undersöka detta. — Den nya jorden hade han utdragit på ett så litet redigt sätt, att därom intet kunde slutas; han gaf mig litet däraf till blåsrörsförsök.
De la Rive förde oss från apotekaren till en examen af en juris kandidat, som skulle bli doktor. Examen skedde i stadens rådsal, ett ganska vackert rum, framför akademiens professorer. De som examinerade, sedan vi kommit, voro unga advokater, som icke hörde akademien till direkte. Examen skedde ömsom på latin och ömsom på franska. Den på latin lät ganska likt hvad jag i Paris hörde i Molières Malade imaginaire; jag tyckte, att man beständigt sade: »Dignus es intrare» etc. Kandidaten stod för öfrigt galant på sig och fick i hela församlingens närvaro ett ganska hedrande vitsord af fakulteten, hvars dekanus höll till honom ett kort tal. Efter slutad examen gick hela sällskapet och vi med på den så kallade kandidatsupén hos den nya juris doktoren, där vi funno en mängd af damer samlade och där man, så mycket trängseln tilllät, serverade kaffe, limonad, glacer, konfekt och Gud vet allt hvad för godt. Här gjorde vi bekantskap med gubben Tingry, som fordom varit chemiæ professor i Genève men var nu emeritus. Vi hade till honom ett slags rekommendationsbref från d'Arcet i Paris.
Från denna samling förde oss Prevost till en sammankomst af la Société des arts, som är en förening af lärda, artister och näringsidkare, till hvars utlåtande republiken ofta remitterar mål, som fordra särskild kännedom i något yrke, likasom det hos oss sker med Vetenskapsakademien. Gubbarne begynte med att dricka te tillsamman, och sedan det var verkställdt, satte man sig i en stor ring på golfvet, hvarefter flera ledamöter muntligt androgo, hvad de hade att säga. Pictet visade prof af ett i Schaffhausen tillverkadt gjutstål, som fullkomligt väl lät välla sig fast med järn; man hade gjort två huggjärn, ett med detta och ett med engelskt, som svårligen hade tagit väll. De voro för öfrigt efter snickares intyganden lika goda, men det engelska syntes ge finare egg. — Prevost omtalte ett fenomen af synvilla, som inträffade på ett ställe af botaniska trädgården, och förklarade det. Hvar och en hade något att säga. En berättade, att någon försäkrat honom, att om man släpper hvit arsenik på och i ett halmstrå samt sätter det i en myrstack, så bli myrorna rasande och bita ihjäl hvarandra på ett dygn. Öfversten Dufour, som länge varit kommendant på Korfu, berättade, att deras enda utväg att förstöra de stora råttor, hvaraf de milliontals hemsöktes och som ej läto narra sig att äta förgiftade saker, var att fånga en hop af dem och svälta dem nära till döds samt sedan släppa dem. Hungern dref dem då att angripa och döda andra råttor, och sedan de hållit i därmed en tid, hade de förvandlat så många råttor till kattor, att dessa, som numera ej åto annat än råttor, i det närmaste utödde de andra.
Vi lämnade sällskapet innan sammankomstens slut för att kunna kläda oss till supén hos Pictet. Vi funno där ett artigt sällskap, Pictets båda döttrar, fruarna Vernet och Prevost samt några unga, rätt vackra flickor. Bland karlarne gjorde jag isynnerhet bekantskap med en doktor Noire, som var en instruerad man. Pictet visade oss en modell af en eld- och luftmaskin samt af en tryckerimaskin. Någon hedrade hans fönster med en vacker serenad, hvarefter följde en liten bal, där Pictet tog fiolen själf och spelte, då han ej fick spelmännen att spela som han ville. Vi kommo hem något efter 11. Pictet är en länge känd physicus. Han är mycket gammal, jag vill minnas omkring 75 à 76 år, men man skulle knappast ge honom mer än ett par och femtio. Arfvedson tog hans yngsta dotter, som ser något gummelik ut, för att vara hans fru. Han synes höra till republikens förnämsta och aktivaste invånare. Han har sedan många år tillbaka utgifvit en mycket läst lärd journal, som förr kallades Bibliothèque britannique men nu heter Bibliothèque universelle.
Den 14 juli. På morgonstunden gjorde jag några försök med Peschiers upptäckter. Kopparhalten i askan af radix ratanhiæ kunde jag på intet vis få rätt på. Hans nya jordart befanns vara lerjord, smittad af kiseljord och fälld med ett öfverskott af kolsyradt alkali. Därefter gingo vi en stund på läsesällskapet, där jag tillbragte några timmar med journalläsning. — Kl. ½ 3 foro vi till Chambésy till Théodore de Saussure, som inviterat oss till middagen, men att komma tidigt. Almroth var ej med. Som han ej var med på vår första visit, blef han ej bjuden. Vi hade gjort upp med Marcet att ge Saussure en fin anledning att bjuda honom, därigenom att M. skulle berätta för S. att han reste med oss, och sedan skulle vi föra Almroth med oss till Saussures kabinett och där presentera honom, men S. nappade ej på vår krok: Almroth blef ej bjuden. Saussures landtställe är ganska vackert, väl underhållet, ligger ett litet stycke från stranden af Genèversjön, något högt, och har på andra sidan framför sig Alperna och Montblanc, som vi här för första gången hade tillfälle att se alldeles aftäckt af moln i all sin härlighet. Denna ofantliga, snöhvita bergmassa, som lyfter sig öfver och emellan mörkare berg, här och där strimmiga af snö, ger en oändligt skön tafla, som lagd på papperet ger ingen idé om det intryck man får af själfva naturen. Man måste hafva sett detta på stället och betrakta gravyrerna af Montblanc såsom blott en påminnelse om naturscenen. För den, som aldrig sett denna, blifva alla de gravyrer och taflor däraf jag hittills sett, blott en död bokstaf. — Saussure viste oss sitt laboratorium, som var nätt och bekvämt inrättadt. Han hade ett rätt vackert fysiskt kabinett, som var ganska väl underhållet. Vi sågo några af de produkter han nyligen beskrifvit i en afhandling, hvaraf han skänkte mig ett exemplar, och enligt hvilken stärkelse, upplöst i vatten, småningom förvandlas, såväl i täppta som öppna kärl, till socker och gummi. Han visade oss vidare naftan från Amiano, som han analyserat, samt några andra naftaarter, hvilka syntes vara särskilda species.161
Sällskapet bestod af de la Rive med fru, Marcet med fru, professorerna Necker, far och son, den förre med sin fru, som är Saussures syster, en ung mineralog Soret och duc de Broglio. Jag anmärkte här för andra gången en genèverläckerhet, som bestod i att servera större bitar af klar is, hvarmed man fyllde sina glas, därpå slog man sedan vin, som afkyldes och vattenblandades af isen. På eftermiddagen pratades nästan endast kemi, så att jag blef hes. Vi återkommo till Genève omkring 9.
Saussure är en man af en alldeles egen tournure; han synes förlika tre svåra saker: att vara kall, tystlåten och ärlig. Marcet, som känt honom i 50 år, sade mig, att han aldrig kunnat blifva riktigt bekant med honom; de voro ännu på samma fot, som då de andra eller tredje gången råkades. Det var roligt att se kontrasten emellan den öppne, glade, jovialiske de la Rive och den slutne, menande Saussure. — Den stackars Peschiers nya jord och nya syra väckte här salfvor af skratt, som jag icke tyckte om, helst af kemisterna; det såg mig ut, som de ej anade, huru nära det kan vara något hvar att bedraga sig; vid sådana fall tänker jag alltid hodie tibi, cras mihi.162
Den 15 juli. Vi sågo i dag de Jurines samlingar. Hans mineralsamling var en af de vackraste eller den vackraste privata samling jag hittills sett. Allt var utvaldt. Det tog oss från kl. 11 till kl. 4. På eftermiddagen kom Peschier med en ny portion af sin nya jord, som vi examinerade. Den höll ännu lerjord men också någonting annat, som liknade zirkonjord; hans kvantum var ej ett gran,163 således kunde ingenting med visshet bestämmas. Senare på aftonen kom Marcet, vi pratade en stund, hvarefter han bad mig följa sig för att emottaga å hans frus vägnar ett exemplar af hennes Conversations sur l'Économie politique, öfversatta från engelskan af professor Prevost. — Jag hade förkylt mig i ett dragigt fönster hos de Jurine, lade mig med frossbrytningar, hvarpå följde feber och hufvudvärk, som höllo mig vid sängen hela följande dag.
Den 16—18 juli. De la Rive, Marcet och Peschier (brodren, som är medicus) besökte mig flera gånger, gåfvo föreskrifter, som följdes, efter jag nu var så dålig, att jag ej kunde ha mitt hufvud för mig. Följande dag, den 17, kunde jag sitta uppe hela dagen, oaktadt hufvudvärken var svår. Jag hade flera visiter af mina kemiska och medicinska bekanta, som viste mig all upptänklig omsorg. Jag blef dock sämre mot aftonen, och efter en orolig natt var jag ännu den 18 ej stort bättre. Svafvelsyrad talkjord förtärd i vederbörlig kvantitet och alldeles icke utan vederbörlig verkan ville ej hjälpa den ännu kvarvarande hufvudvärken. De la Rive kom till mig mot middagen och ordinerade att antingen, såsom jag proponerat, sätta 8 iglar på hufvudet eller följa med honom i hans vagn ut till Feraey och bese en högtidlighet, som bestod i en målskjutning för ett pris. Han syntes helst böjd för det senare, som jag halft missnöjd antog för att visa mitt förtroende. Jag klädde mig, ehuru det kostade på mig, och kl 4 kom han att hämta mig. Det var ett härligt väder, hvarken för varmt eller kyligt, lugnt; vagnen var bekväm, och det ljufva vädret, de sköna, på intet ställe af moln bortskymda utsikterna, det obegripligt vackra Montblanc, folkets glädje i Ferney, där jag träffade dessutom Marcet med fru, syster, svåger, son etc.; det ena, som lade sig efterhand till det andra, hade den medicinska verkan, att hufvudvärken gick alldeles bort, och jag kom hem kl. 9 mycket raskare än jag for ut, oaktadt vi promenerade tämmeligen mycket vid Ferney. — Det var på detta ställe den store skalden Voltaire tillbragte större delen af sin lefnad. Hans hus eller, som man här kallar ett bättre byggdt landthus, slott står ännu kvar men bättre skött än i hans tid, och hans kammare bibehålles alltid precis som han var, då gubben sista gången lämnade honom. De la Rive ville föra mig till slottet, men ägarens son, som vi mötte, sade oss, att söndagen hade allt folk ledighet och att ingen vore hemma, som hade nycklarna. Det ligger ganska romantiskt vackert, omgifvet af en liten stad eller rättare by, som Voltaire själf låtit bygga och som är ganska städad.
Den 19 juli. Vi hade i dag möte med Marcet, de la Rive och Soret hos de Saussure för att ge dem en liten lektion i blåsrörets bruk. Den räckte till kl. 4, då vi aftågade alla till Malagny för att äta middag hos Marcet. Vi pratade och promenerade här till kl. 8. Dagen förflöt på ett ganska angenämt sätt.
Den 20 juli. De la Rive hade lofvat föra mig till en fest, där man skulle skjuta till måls med pil och båge, men vädret var så regnigt, att jag i stället slog mig på hvila och brefskrifning.
- ↑ Clermont ligger 411 meter öfver hafvets yta och toppen af Puy de Dôme 1,477 meter. Vi hade således höjt oss 1,066 meter. VI jämförde barometerhöjden emellan Clermont och foten af Puy de Dôme och beräknade däraf, att den senare låg 240 meter högre än det förra; således hade vt därifrån uppstigit 800 meter eller något litet mer än ⅓ fjärdingsväg rakt i höjden, efter ifrån Clermont nästan precis 1⁄10 svensk mil.