SOU 1944:69/12 Kap

←  11 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

13 Kap.  →

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

Såsom förfalskningsbrott straffas vissa missbruk med avseende å skriftliga handlingar, olika slags märken, penningar och andra föremål vilka användas såsom bevismedel. Särskilda bevismedel av sådan art ha tidigt kommit i bruk och blivit av stor vikt, framför allt i rättslivet och såsom hjälpmedel för ekonomisk verksamhet av skilda slag. Det är därför helt naturligt att även straffbestämmelser, som fått till uppgift att genom undertryckande av missbruk upprätthålla tilltron till bevismedlen och säkerställa deras funktion, tidigt blivit utbildade. Den synnerliga vikt, som tillkommit bevismedlen, har även föranlett att förfalskningsbrotten ofta varit mycket strängt bestraffade; ännu i 1734 års lag stadgades t. ex. dödsstraff för viss myntförfalskning.

Ehuru sålunda förfalskningsbrotten ha gamla anor, har ända till senaste tid rätt mycken osäkerhet om deras systematiska ställning och om brottsgruppens riktiga omfattning. Vissa förskjutningar härutinnan kunna sammanhänga med den alltmera tilltagande användningen av bevismedel och med uppkomsten av talrika nya arter av sådana. Av större vikt torde dock vara mera principiella meningsskiljaktigheter rörande betydelsen av de olika intressen, som kränkas genom missbruk i fråga om bevismedel. I vissa fall äro dessa omedelbart anknutna till statens egen verksamhet; detta gäller exempelvis oftast om mynt och sedlar samt om domböcker och liknande handlingar, som upprättas av statliga myndigheter. Det har legat nära att uppfatta förfalskning av dylika föremål såsom ett angrepp på staten. I många fall, både då det gäller förfalskning av vissa av de nyssnämnda föremålen och då fråga är om enskilda affärshandlingar, märken och dylikt, framträder förfalskningen såsom medel för ett fullbordat eller planerat bedrägeri eller liknande brott. Ofta ha därför förfalskningsbrott blivit hänförda till bedrägeri eller ansetts såsom därmed nära sammanhörande. Enligt en uppfattning, som numera vunnit allmän anslutning, år det intresse, som skall skyddas genom bestraffningen av förfalskningsbrott. icke närmast dens som producerar äkta bevismedel eller använder dessa i sin verksamhet, och icke heller väsentligen dens som genom missbruk i ett särskilt fall av något bevismedel lider skada i sin förmögenhet eller eljest i sin rätt eller utsättes för fara att lida sådan skada. Det som man vill skydda är något mera allmänt, nämligen samhällsmedlemmarnas intresse att kunna lita på bevismedlen. Även om med ett oäkta eller på annat sätt oriktigt bevismedel i ett särskilt fall icke åsyftas eller förorsakas skada för någon viss rättighet, är det tydligt att förfalskningen är ägnad att undergräva tilltron till bevismedlen och att, om sådana förfaranden lämnas ostraffade och få gripa omkring sig, användningen av bevismedel måste lida allvarligt intrång till nackdel för alla de allmänna och enskilda intressen som kräva användning av sådana hjälpmedel. På denna grund äro både samhället självt och alla dess enskilda medlemmar intresserade av att förfalskning undertryckes genom effektiva straffbestämmelser. I överensstämmelse härmed bliva förfalskningsbrotten att betrakta såsom brott riktade mot allmänheten, och de böra erhålla sin behandling i den del av strafflagen som omfattas av det förevarande förslaget.

Denna uppfattning ligger även till grund för den redan genomförda nydaningen av straffbestämmelserna om förmögenhetsbrott. Bland dessa, som omfatta jämväl bedrägeribrotten, ha nämligen icke inrymts egentliga förfalskningsbrott. Utan hinder härav kan vid utformningen av straffbuden mot bedrägeri och även andra förmögenhetsbrott, såsom förskingring och trolöshet mot huvudman, särskild betydelse tillerkänts den omständigheten, att den brottslige därvid begagnat sig av förfalskning. Detta angives sålunda flerstädes såsom ett skäl att anse förmögenhetsbrottet såsom grovt.

Förfalskningsbrottens behandling bland brotten mot det allmänna står i god överensstämmelse med den svenska strafflagstiftningens traditioner. Missgärningsbalken i 1734 års lag upptog dem sålunda bland de brott som riktade sig mot allmänna intressen, närmast efter sådana mot staten riktade brott som förräderi, majestätsbrott och uppror. Här stadgades straff i 7 kap. för falskmyntare och i 8 kap. för den, som förfalskar och missbrukar annans namn och skrifter. Bland de sistnämnda voro även enskilda skrifter, såsom handelsböcker, räkningar, förskrivningar, brev. Under det lagstiftningsarbete, som förberedde 1864 års strafflag, syntes denna systematiskt enhetliga behandling av förfalskningsbrotten komma att övergivas. I lagkommitténs förslag till straffbalk fanns väl ett kapitel om förfalskningsbrott på en plats, motsvarande det nuvarande 12 kapitlets, men detta kapitel i förslaget avsåg endast förfalskning av allmänna handlingar, mynt, sedlar, stämplar, präglar eller märken (13 kap.). Ej förrän bland förmögenhetsbrotten, efter bedrägeri och konkursförbrytelse, straffbelades i ett särskilt kapitel förfalskning av enskilda handlingar (26 kap.). Denna splittring av bestämmelserna om förfalskningsbrott övergavs emellertid senare under lagstiftningsarbetet. Detta resulterade vad angår förfalskningsbrotten till en början i KF den 7 september 1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet. Dennas innehåll återfinnes i det väsentliga i strafflagen, vars 12 kap. under benämningen förfalskningsbrott behandlar de viktigare brotten med avseende på bevismedel. Dock ha i icke obetydlig utsträckning dylika brott funnit sin plats annorstädes i lagen, i synnerhet i 22 kap. som handlade om bedrägeri och annan oredlighet.

Uti 12 kap. i 1864 års strafflag, vilkets brottsbeskrivningar i huvudsak förblivit oförändrade, särskiljas ett stort antal förfalskningsbrott, främst med hänsyn till de olika bevismedel, som äro föremål för brotten. Till en början upptages förfalskning av handlingar. Sålunda straffbelägges först att man förfalskar eller förstör domstols eller annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro (1 §l. Efter dessa s. k. allmänna arkivhandlingar upptages förfalskning av allmän expeditionshandling, d. v. s. sådan som är utgiven i offentlig myndighets eller ämbets- eller tjänstemans namn uti ärende, som till hans ämbete eller tjänst hörer (2 §). Ett särskilt stadgande, med lägre straff, gives för vissa fall av förfalskning av expeditionshandlingar av mindre vikt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt (3 §). Härefter behandlas att man falskeligen i annan persons namn skriver eller på annat sätt förfalskar enskilda handlingar, vilka fördelas på två paragrafer. Den ena, med strängare straff, avser handlingar av omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev, testamente, skuldebrev, växel m. fl., ävensom handelsböcker (4 §); den andra belägger med lindrigare straff motsvarande åtgärd med annan enskild handling, såsom orlovssedel och vissa betyg. Enligt samtliga dessa paragrafer utom den första kräves för straffbarhet att den skyldige begagnat den falska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. I 6 § stadgas att enahanda straff som är föreskrivet för förfalskare skall drabba annan som med sådan avsikt brukar handling, som han vet falsk vara.

I fortsättningen straffbelägges falskt anbringande av statens eller andra allmänna stämplar eller märken ävensom förfalskning eller missbruk av stämpling eller märkning som rätteligen gjord är och förfalskning av vad som blivit rätteligen stämplat eller märkt. Härvid kräves icke att bruk blivit gjort av det förfalskade, men har så ej skett kan straffet nedsättas. Enbart bruk av det som av någon annan förfalskats straffas även i fråga om dessa föremål lika med förfalskningen.

Det straffskydd, som enligt det föregående stadgats för allmänna handlingar, stämplar och märken, gäller omedelbart endast om dem som hänföra sig till den svenska förvaltningen. Med dem likställas emellertid enligt strafflagens ursprungliga lydelse motsvarande föremål av norskt ursprung (9 §), och i fråga om allmänna handlingar från annan främmande stat stadgas i en bestämmelse, som berett tolkningen synnerliga svårigheter, att de skola vara likställda med enskilda handlingar (10 §).

Ytterligare stadgas straff för att man i bedräglig avsikt river, flyttar eller vrider eller ock falskeligen sätter rå och rör eller annat gränsmärke eller vattenhöjdsmärke (11 §).

I fortsättningen av kapitlet behandlas penningförfalskning (12-17 §§). Lagen beaktar särskilt eftergörande av guld- eller silvermynt, av kopparmynt och av sedlar samt förändring av mynt eller sedel, så att däråt gives sken av högre värde, och minskning av metalliskt mynt. Med undantag för sistnämnda fall fordras icke någon särskild avsikt, men om det kan utredas att den olovliga åtgärden ej skett i bedräglig avsikt, ådömes endast ett bagatellstraff. Det fordras icke att bruk blivit gjort av det förfalskade, men för förfalskningsåtgärd som ej åtföljts av begagnande stadgas lägre straffminimum. Skillnad göres ej mellan in- och utländska penningar. Lika med förfalskning straffas utprångling av falska penningar; därvid gäller ett lägre straff för den som före sådan gärning själv blivit bedragen med vad han utprånglat.

Vidare stadgas straff för förfärdigande av redskap eller annan befattning därmed såsom förberedelse till förfalskning av allmänna stämplar eller märken eller av penningar (18 §). Även den som obehörigen men utan förfalskningsuppsåt förfärdigat sådana redskap belägges med bötesstraff; så är även fallet med vissa andra fall av obehörig befattning eller försumlighet i fråga om redskap för framställning av stämplar, märken och mynt (18 § andra stycket, 19 §). Slutligen stadgas att med verktyg som äro ämnade till förfalskning och med vad som tillkommit genom förfalskning skall förfaras så, att missbruk därav ej kan ske (20 §). I några fall stadgas straffrihet om den brottslige, innan bruk av det förfalskade ägt rum, förstört detta eller eljest förebyggt all skadlig verkan därav; en bestämmelse av sådant innehåll är även meddelad beträffande befattning med förfalskningsredskap.

Åtskilliga brott, som innefatta missbruk med hänsyn till bevismedel och stå mer eller mindre nära de i 12 kap. reglerade förfalskningsbrotten, behandlas på annan plats i 1864 års strafflag. I 8 kap., om förräderi m. m., belägges sålunda med strängt straff att man förfalskar, undanhåller, förstörer eller fördärvar handling, som innefattar bevis för rikets säkerhet eller rätligheter emot annan stat. Framför allt äro i detta sammanhang att uppmärksamma åtskilliga bestämmelser i 22 kap., om bedrägeri och annan oredlighet. Enligt 2 § skall såsom bedrägeri bestraffas: 1. om man, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana handlingar, som i 12 kap. 4 och 5 §§ omförmälas och i diktade personers namn skrivna äro; 5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, varå den sig grundar; och 6. om man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det som hörer annan till eller utplånar annans märke. Jämlikt 13 § bestraffas, bland annat, att man mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning, och enligt 16 § att man å tillverkning, som till salu hålles, olovligen sätter annans märke än rätte tillverkarens. Vidare stadgas straff, i 17 § för att någon i orlovssedel eller annan sådan enskild handling, som i 12 kap, 5 § nämnes, uppgiver vad han vet osant vara och därav annan vilseledas eller skadas kan, samt i 18 § för att någon begagnar sig svikligen av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis, som för annan utgivet är. Slutligen bör erinras om straffbestämmelsen i 23 kap. 1 § 3. för bedrägeri mot borgenärer i konkurs därigenom att gäldenär, som är köpman eller eljest bokföringsskyldig, fört falska böcker eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort.

Straffen för de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten voro ursprungligen, för nutida uppfattning, i allmänhet mycket hårda. För förfalskning av allmänna arkivhandlingar och även för vissa fall av penningförfalskning var t. ex. lägsta straffet bestämt till straffarbete i fyra år. För det i 8 kap. 22 § behandlade förfalskningsbrottet var stadgat ett straff av straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid. Däremot voro de i 22 kap. reglerade missbruken av bevismedel genomgående belagda med jämförelsevis lindriga straff.

De ovan angivna straffbestämmelserna i 1864 års strafflag ha icke på något mera ingripande sätt berörts av det lagstiftningsarbete som ägt rum under strafflagens giltighetstid fram till de år 1942 vidtagna lagändringarna. Viktigast äro åtskilliga jämkningar av straffsatserna i mildrande riktning. Sådana ha ägt rum i stor utsträckning genom lagändringar 1890 och 1937. Den senare lagstiftningsåtgärden innebar även för några fall, inom 22 kap., skärpning av straffen.

Beträffande de särskilda brotten och deras beskrivning ha före 1942 endast oväsentliga ändringar ägt rum i 12 kap. Bestämmelsen i 9 § om norska allmänna handlingar, stämplar och märken upphävdes 1906. I fråga om främmande stats allmänna stämplar och märken infördes 1890 i 10 § en bestämmelse, som beredde Konungen möjlighet att förläna dem samma straffskydd emot förfalskningsbrott som inhemska bevismedel av denna art; med stöd härav ha så gott som alla främmande staters stämplar och märken likställts med svenska. Bestämmelsen i 11 § om skydd för gräns- och vattenhöjdsmärken utvidgades 1917 till att även avse annat märke av varaktig beskaffenhet, som blivit utsatt vid plan- eller höjdmätning.

Utanför 12 kap. ha ändringarna på förevarande område varit något mera omfattande. Bestämmelserna i 8 kap. 20 och 21 §§ angående handling som innefattar bevis för rikets säkerhet eller rättigheter emot annan stat erhöllo vid en omarbetning av detta kapitel, som lagfästes 1940, ändrad avfattning. Bl, a. upptogs även här en föreskrift, att där någon annan än förfalskaren gör bruk av förfalskad handling av ifrågavarande beskaffenhet, han skall anses som hade han förfalskningen själv gjort (18 § tredje stycket). Att undanhålla eller fördärva sådan handling straffbelades även där det skett av oaktsamhet ( 19 § andra punkten). Försök till hithörande brott kriminaliserades i viss utsträckning (23 §). – Inom 22 kap. ha ett par bestämmelser om straffskydd för bevismedel tillkommit i samband med ändringar i äktenskapslagstiftningen. I 8 § infördes sålunda 1915 ett stadgande om straff för den som emot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder; om man av egen drift återkallat utsagan, innan vigsel skett, blev straffet lägre. År 1920 infördes i 2 § ett stadgande, 4., om straff då man emot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken angående äkta makars egendom. Stadgandet i 16 § om åsättande av obehörigt varumärke upphävdes 1890, sedan det blivit överflödigt genom den några år tidigare antagna varumärkeslagen. Såsom 16 § placerades i stället bestämmelsen om straff för missbruk med falsk, i diktad persons nanm skriven handling. – Vissa ändringar i 23 kap. (1882, 1921) beröra även det däri intagna stadgandet om falsk bokföring.

Lagen den 12 maj 1942 om ändring i vissa delar av strafflagen, genom vilken lag stadgandena om förmögenhetsbrott helt nydanades, berörde även förfalskningsbrotten. Dels vidtogos vissa ändringar i 12 kap:s förutvarande innehåll, dels bereddes där plats för de förut i 22 kap. ingående bestämmelserna om brott med avseende å bevismedel, vilka ej borde kvarstå i 22 kap. enär de icke avsågo förmögenhetsbrott. Lagstiftningsåtgärderna voro i korthet av följande innebörd.

Försök blev straffbelagt i fråga om förfalskning av allmänna arkivhandlingar, gräns- och vattenhöjdsmärken m. m., samt utprångling av falskt mynt eller penningsedel, även för det fall att man själv blivit därmed bedragen (1, 11, 16 och 17 §§). Regeln om förfalskning av utländska allmänna handlingar (förutvarande 10 § första stycket) blev förtydligad och fullständigad genom en ny avfattning, som även berörde straffsatsen; stadgandet erhöll ändrad plats (3 a §).

Bestämmelserna om förfalskning av enskilda handlingar omfatta efter ifrågavarande lagstiftning jämväl det fall, att falsk handling skrivits i diktad persons namn (4 och 5 §§); härigenom ersättes förutvarande 22 kap. 16 §. Att förstöra eller göra obrukbara de handlingar, varå annans rätt grundar sig (förutvarande 22 kap. 2 § 5.) är nu straffbelagt i 12 kap. 5 a §. I en ny 5 b § återfinnes straffbudet mot att neka sin hand och förskrivning, som förut innehölls i 22 kap. 13 §. Stadgandet om straff för den som svikligen begagnar sig av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis som för annan utfärdat är (22 kap. 18 §) har med någon jämkning överflyttats till 12 kap. såsom 6 a §. Därvid har tillagts en bestämmelse om straff för att utlämna sådant bevis att begagnas av annan än den för vilken beviset är utfärdat. För att i äkta sådan handling uppgiva vad man vet osant vara och därav annan vilseledas eller skadas kan (förut 22 kap. 17 §) stadgas nu straff i 12 kap. 21 §. Slutligen har såsom en ny 23 § upptagits de ovan berörda bestämmelserna om oriktiga uppgifter i vissa i giftermålsbalken omförmälda försäkringar (förut 22 kap. 2 § 4. och 8 § tredje stycket). – Bestämmelsen i 22 kap. 6 § 6. om att lägga märke å annans sak eller utplåna annans märke har upphävts. Denna gärning blir ej sällan straffbar såsom försök till stöld eller annat förmögenhetsbrott. Enligt den nya lydelsen av 23 kap. upptager detta icke något särskilt brott bestående i att man svikligen åstadkommer falska handelsböcker. Sådant förfarande i förening med oredlighet mot borgenärer kan föranleda att denna blir att anse såsom grov (23 kap. 2 §), och även falsk bokföring kan bliva att bestraffa såsom enkelt bokföringsbrott enligt 5 §. – Utöver vad som nämnts ha såväl i några av de äldre bestämmelserna i 12 kap. som i stadganden, vilka dit överflyttats, vidtagits vissa mindre jämkningar och ändringar i straffsatserna.

Det förslag av straffrättskommittén, som ligger till grund för 1942 års lagstiftning inom 12 kap:s område, upptog vissa mera ingripande förändringar och vissa utvidgningar, varigenom förut strafflösa missbruk skulle komma att kriminaliseras. Förslaget vann i den delen icke bifall, utan reformen begränsades i fråga om brott med avseende på bevismedel väsentligen till sådana jämkningar och omflyttningar, som omedelbart föranleddes av förmögenhetsbrottens nydaning. Såsom skäl härför anfördes att man ej borde mer än oundgängligen nödigt vidtaga ändringar i 12 kap., förrän detta bleve föremål för en fullständig omarbetning. Enligt de direktiv, som meddelats för kommitténs nu förevarande arbete, bör kommittén framlägga förslag till en sådan omarbetning.

En första fråga, till vilken kommittén härvid har att taga ställning, gäller avgränsningen av de brottstyper, som skola finna sin behandling i detta kapitel. Efter 1942 års ändringar har kapitlet, såsom av det föregående framgår, blivit mycket omfattande och kommit att upptaga brott av tämligen skiftande beskaffenhet. Dessa ändringar voro, såsom nyss nämnts, endast av provisorisk karaktär och kommittén har funnit, att vissa av de brott, som 1942 överflyttades till 12 kap., icke böra erhålla sin definitiva plats i detta kapitel utan på annat ställe i det parti av strafflagen som nu gjorts till föremål för omarbetning.

Frågan om förfalskningsbrottens avgränsning hänför sig framför allt till dels det sätt, varpå missbruk av bevismedel äger rum, dels arten av de bevismedel, som bliva föremål för missbruk.

I förstnämnda hänseende får kommittén erinra om följande inom straffrättsvetenskapen vanliga indelning av de gärningar, vilka kunna vara att bestraffa såsom förfalskningsbrott i vidsträckt mening: 1) En central plats intages naturligen av de förfaranden, genom vilka man framställer ett oäkta bevismedel. De beskrivas åskådligt i vissa av 12 kapitlets bestämmelser om förfalskning av handlingar. I 4 § talas t. ex. om att man falskeligen i annan persons namn skriver handling av visst slag eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar. Man åstadkommer sålunda ett bevismedel, som helt eller delvis icke är framställt av den person, från vilken bevismedlet har sken av att härröra. Sådana förfaranden betecknas såsom materiell förfalskning; dit hänföres även begagnande av ett oäkta bevismedel. Till åtskillnad från den närmast följande gärningstypen användes beteckningen positiv materiell förfalskning. I fråga om samtliga de bevismedel, som överhuvud åtnjutit skydd enligt 12 kap., straffbelägges däri detta slag av förfalskning. 2) En annan gärningsform är att man förintar ett äkta bevismedel, antingen fullständigt, så att det överhuvud upphör att existera, eller åtminstone på det sätt att det icke vidare kan användas såsom bevismedel. Detta var endast i mindre utsträckning straffbelagt i det ursprungliga il kap. Enligt 1 § bestraffas att man förstör allmän arkivhandling, enligt 11 § att man river rå och rör eller annat dylikt märke. Den nya 5 a § behandlar det fall, att man förstör eller gör obrukbara vissa handlingar. I 8 kap. I8 och 19 §§ straffbelägges även, att där avsedd handling undanhålles. Alla dessa åtgärder angripa på ett mer eller mindre långtgående sätt bevismedlet i dess egenskap av sak, men de innebära icke omedelbart att möjlighet skapas för oriktig bevisning. För dem användes beteckningen negativ materiell förfalskning.

Andra åtgärder lämna bevismedlet oberört såsom sak och hänföra sig endast till äkta bevismedel. men utgöra angrepp på ett bevismedels funktion. De benämnas immateriell förfalskning.

3) Sålunda kan man med ett äkta bevismedel söka visa någonting annat

in vad därmed rätteligen bör bevisas. Ett obehörigt förfarande av detta slag möter i två skilda former.

a) Den ena utmärkes därav, att den som framställer ett bevismedel giver

det ett oriktigt innehåll, så att den i bevismedlet nedlagda förklaringen, i den mån den vinner tilltro, kommer att bevisa någonting som icke överstämmer med verkligheten. Ett typiskt fall är oriktig uppgift i något intyg. Sådant straffbelägges i den till sin räckvidd något oklara bestämmelse, som numera har sin plats i 12 kap. 21 §, och likaledes i 22 § därstädes.

b) Vid den andra formen av hithörande gärningar är bevismedlet både

äkta och till innehållet riktigt, men man söker ändå därmed bevisa någonting annat än vad som skall styrkas med bevismedlet. Det är med andra ord fråga om oriktig användning av ett i och för sig riktigt, ehuru måhända ofullständigt eller eljest otydligt bevismedel. Ett exempel erbjuder det i 12 kap. 6 a § behandlade fallet att en person "svikligen" begagnar sig av pass, arbetsintyg eller annat dylikt bevis, som utgivits för en annan person; den förre söker med papperet övertyga om att han är den senare.

Dessa båda typer av missbruk av bevismedel betecknas såsom positiv immateriell förfalskning; den förstnämnda även såsom intellektuell förfalskning, en inom romanskt rättsspråk vedertagen term. Ingendera var straffbelagd i det ursprungliga 12 kap., med det förbehåll att bestämmelsen i 7 § om missbruk av stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är, anses innefatta även åtgärder varigenom man utan angrepp på stämplingen eller märkningen såsom föremål kommer densamma att utöva en till innehållet oriktig bevisfunktion.

4) Slutligen förekomma åtgärder varigenom man utan materiellt angrepp

på ett bevismedel söker hindra det att fylla den uppgift, varför det är avsett. Åtgärder av detta slag, s. k. negativ immateriell förfalskning, straffbelades från början icke i 12 kap. Nu finnes, såsom ovan nämnts, en hithörande bestämmelse i 5 b §, om den som nekar sin hand och förskrivning.

Av det anförda framgår, att de olika slagen av förfalskningsåtgärder i den gällande rätten icke äro straffbelagda likformigt- så att de alla bestraffas vid varje bevismedel som överhuvud åtnjuter skydd mot förfalskningsbrott. Att genomföra en sådan likformighet skulle leda till en väsentlig utvidgning av det straffbara området. Men därav föreligger icke något praktiskt behov. Beträffande varje grupp av de föreliggande bevismedlen måste särskilt övervägas, vilka arter av missbruk som böra beläggas med straff. Thyrén , som i sitt förberedande utkast till strafflag, speciella delen VI, behandlade förfalskningsbrotten, föreslog på åtskilliga punkter ett vidgat straffskydd men upptog icke någon allmän kriminalisering av de olika förfalskningsåtgärderna. Så är ej heller fallet med kommitténs förslag, som emellertid går något längre än Thyréns. Motivering för kommitténs ståndpunkt kommer att lämnas vid de särskilda paragraferna. Den sålunda intagna ståndpunkten är emellertid av betydelse även för frågan om de hithörande bestämmelsernas systematiska behandling. Om alla formerna av förfalskningsåtgärder skulle likformigt bestraffas, skulle en enklare uppställning och en mera kortfattad avfattning kunna vinnas genom att de behandlades i ett sammanhang. Trots att denna förutsättning icke uppfylldes av Thyréns förslag, upptog detta likväl alla hithörande brott i ett enda kapitel. Detta blev vidlyftigt och icke lättöverskådligt.

Strafflagens 12 kap. upptog, före ändringarna 1942, praktiskt taget endast materiella förfalskningsåtgärder och bland dem endast i mindre utsträckning de negativa. I själva verket torde materiella och immateriella angrepp på bevismedlens funktion ganska allmänt uppfattas såsom helt skilda ting – även om det i enstaka fall kan möta svårighet att avgöra till vilkendera gruppen en särskild gärning bör anses hänförlig. Redan språkbruket skänker en viss vägledning. En handling som olovligen skrivits i annan persons namn betecknas allmänt såsom falsk eller förfalskad. Ett oriktigt intyg, med äkta underskrift av intygsgivaren, eller en oriktig införing i handelsbok av den behörige bokföraren, betecknas utan tvivel ofta med bestämningen falsk, men säges knappast ha förfalskats. Och det förefaller lekmannen helt främmande att tala om förfalskning då någon använder en annan persons pass eller dylikt på det sätt, som nu omförmäles i 12 kap. 6 a §. För negativa angrepp på bevismedel, vare sig materiella eller immateriella, torde mången finna beteckningen förfalskning föga närliggande.

Jämväl sakliga överväganden tala emot att till gemensam behandling sammanföra materiell och immateriell förfalskning. I typiska fall bestå stora olikheter mellan både tillvägagångssätt och gärningsmän tillhörande de båda grupperna. Materiella förfalskningsåtgärder kunna förövas och utnyttjas av personer, som stå helt utanför det ekonomiska eller rättsliga förhållande, vartill bevismedlet hänför sig. Själva förfärdigandet av ett falskt bevismedel kräver ofta, i synnerhet när det gäller stämplar och mynt eller sedlar, vidlyftiga förberedelser och särskilda redskap, kanske en hel verkstad. Sådan verksamhet bedrives därför gärna i större skala, mer eller mindre yrkesmässigt, och ofta i samverkan mellan flera, särskilt vid avsättningen av de förfalskade föremålen. Även förfalskning av handlingar kräver ofta särskilda metoder eller åtminstone längre övning i att övervinna de därmed förenade svårigheterna. Härtill kommer att det, utan tvivel under inflytande av den sedan gammalt genomförda stränga bestraffningen, är en allmänt utbredd föreställning att framställande av oäkta bevismedel är någonting absolut olovligt och farligt. Med immateriella missbruk av bevismedel förhåller det sig annorlunda. De kunna ofta icke förövas av andra än dem, som stå i någon särskild relation till det förhållande, som beröres av bevismedlets innehåll. Vidare kräva de i allmänhet icke särskilda förberedelser eller övning och kunna vara ett ögonblicks verk. Att utnyttja ett äkta bevismedel för att bevisa någonting oriktigt låter sig, såsom förut anmärkts, ofta göra endast under förutsättning att bevismedlet är bristfälligt i fråga om tydlighet eller precision och kan på grund därav framstå såsom jämförelsevis mindre förgripligt. Intellektuell förfalskning utgör ett brott mot en i samhället erkänd sanningsplikt. Dennas intensitet är mycket skiftande, främst beroende på ändamålet med lämnande av en uppgift och på uppgiftslämnarens särskilda ställning. Åsidosättande därav har endast sällan en så obetingat förkastlig karaktär som ett materiellt angrepp på ett bevismedel, och graden av förgriplighet beror mera på de skiftande situationerna än på själva bevismedlets karaktär.

Ett förfalskningsbegrepp, som skulle innefatta både materiella och immateriella angrepp på bevismedels funktioner, kommer på nu anförda skäl att sakna nödig enhetlighet. Det måste befaras att innebörden av själva ordet förfalskning komme att hos allmänheten förlora sin åskådlighet och sin ur allmänpreventiv synpunkt värdefulla prägel av förkastlighet. Huruvida dessa nackdelar kunna undvikas beror uppenbarligen på om annan lämplig plats kan beredas för de immateriella angreppen, sedan de ej vidare kunna behandlas såsom underarter av ett oklart fattat bedrägeri- eller oredlighetsbegrepp. Härvid är av intresse att den s. k. immateriella förfalskningen alltid på ett eller annat sätt har karaktären av ett brott mot sanningsplikt. Andra dylika gärningar bestraffas, vilka icke hänföra sig till något särskilt föremål med bevismedels funktion; i främsta rummet märkas härvid brotten mened samt falsk angivelse och falskt åtal, vilka enligt kommitténs mening böra sammanföras till ett kapitel. I sammanhang med dem synes även falsk förklaring i skrift, vilken framträder såsom ett särskilt bevismedel, böra erhålla sin behandling. Såsom nyss anmärkts, beror straffbarheten av en oriktig förklaring i skrift i väsentlig mån av ändamålet med dess avgivande och de förhållanden under vilka detta äger rum. Häri ligger en överensstämmelse med de oriktiga muntliga utsagor, som anses höra kriminaliseras. Även positiv immateriell förfalskning av den typ, som nu är belagd med straff i 12 kap. 6 a §, innefattar i vanliga fall en osann utsaga, som lämpligen behandlas i samband med andra dylikt i 13 kap.

De s. k. negativa förfalskningsåtgärderna ha ej särskilt berörts i det närmast föregående. De falla icke in under uttrycket förfalskning i den innebörd, som detta har enligt ett mera allmänt språkbruk. Emellertid är det motiverat att de materiella formerna, förstörande av bevismedel och dylikt, erhålla sin behandling i samband med de positiva materiella förfalskningsåtgärderna. Vad som träder i förgrunden är även vid de negativa formerna, och icke minst vid dem, angreppet på bevismedlet såsom föremål, jämförelsevis oberoende av det aktuella ändamålet med åtgärden. Den s. k. immateriella negativa förfalskningen, att neka sin hand och förskrivning, innebär en osann utsaga och kan osökt erhålla sin reglering i samband med andra sådana utsagor.

Kommittén har på dessa skäl funnit att i 12 kap. böra behandlas endast s. k. materiella förfalskningsåtgärder, vilket också i princip varit fallet enligt kapitlets tidigare lydelse.

Vad härefter angår frågan, vilka bevismedel som böra utrustas med straffskydd i detta kapitel, är det tydligt att icke alla bevismedel i t. ex. processrättens bemärkelse kunna komma i fråga. Redan kravet på att förfalskningsåtgärden skall vara materiell utesluter sådana viktiga bevismedel som vittnesmål och andra utsagor inför domstol. Såsom objekt för förfalskningsbrott måste också utelämnas sådant som fingeravtryck, fotspår, avtryck av bilringar och många andra liknande bildningar. Vidare skador och andra förändringar, som åstadkommits på föremål med ekonomisk betydelse; sedan utsäde blivit använt för sådd, kan t. ex. någon utså ogräs i fältet och senare kan den ymniga förekomsten av ogräs åberopas såsom stöd för ett anspråk mot försäljaren av utsädet. Dylika föremål eller situationer kunna sålunda visserligen utsättas för materiella angrepp, vilka kunna spela en stor roll exempelvis vid indiciebevisning i rättegång, men de äro endast av övergående betydelse och ha redan därför icke en sådan grad av självständighet att deras förvanskning helt allmänt bör kriminaliseras. Det är tillräckligt att straff inträder i det fall att något särskilt intresse av vikt blivit kränkt genom en sådan förvanskning; se förslagets bestämmelse om bevisförvanskning i 10 kap. 9 §. Ytterligare är att erinra därom, att allehanda föremål kunna sägas tjäna såsom bevismedel för deras egna egenskaper; vid rättegång om en köpares anspråk på grund av fel i en inköpt vara är t. ex. dennas egen beskaffenhet ett viktigt bevismedel, som kan tänkas bliva föremål för förvanskning genom uppblandning eller annan förändring av själva varan. Denna möjlighet är icke av tillräckligt allmänt intresse för att straff för förfalskningsbrott skall vara påkallat för en sådan åtgärd. Ännu mindre är en sådan kriminalisering på sin plats beträffande s. k. varuförfalskning, bestående däri att åt en vara, som försäljes, gives en annan sammansättning eller beskaffenhet än den enligt köpeavtalet skolat ha; det vilseledande av köparen, som härigenom sker eller kan befaras, erhåller en tillfyllestgörande behandling genom att bestraffas som bedrägeri eller försök eller förberedelse därtill; jämför även 19 kap. 5 § i förslaget om allmänfarlig förgiftning.

Om de nu berörda föremål, vilka i särskilda fall kunna finna användning såsom bevismedel, gäller att en sådan användning är helt tillfällig och skäligen ovanlig i förhållande till föremålens talrikhet och att missbruk av deras bevisfunktion icke behöver bestraffas annat än genom inskridande mot den kränkning av någon särskild rättighet, varför sådant missbruk är ett medel. Straffskydd emot förfalskningsåtgärder förutsätter däremot icke att åtgärden riktar sig mot någon bestämd, allmän eller enskild rättighet, men det förutsätter att det skyddade föremålet typiskt någorlunda ofta begagnas såsom bevismedel. Även om varje särskilt bevismedel av detta slag icke alltid kan antagas få till uppgift att bevisa någon omständighet av större vikt, är det likväl för rättslivet och den ekonomiska samfärdseln av stor betydelse att man kan lita på varje exemplar av dessa typiska bevismedel. Dessa måste vara tämligen varaktiga; på grund härav erhålla de en mera mångsidig användning eller åtminstone möjlighet därtill. Ett skuldebrev t. ex. kan användas icke blott för att utfå ränta eller huvudstol av det förskrivna penningbeloppet, privat eller genom rättsliga förfaranden, och härvid kan antingen skuldebrevets ursprunglige innehavare eller någon annan vara verksam. Det kan även pantsättas eller av innehavaren användas blott för att styrka att han disponerar över skuldebrevets värde. Ytterligare skulle det kunna användas för att visa att utfärdaren levde den dag skuldebrevet är daterat o. S. v. För många olika personer kan det alltså vara angeläget, att de kunna lita på att skuldebrevet är äkta. Och, såsom tidigare anmärkts, skulle denna tilltro lida avbräck, även om icke detta utan andra liknande bevismedel funnits ha varit föremål för förfalskning. Straffskyddet häremot måste emellertid förbehållas bevismedel, vilka äro så vanliga att upprätthållandet av tilltron till dem är ett intresse av allmän betydelse. Detta förutsätter, att bevismedlet förmedlar ett föreställningsinnehåll, vilket icke omedelbart framgår av en betraktelse av föremålet. Sådan förmedling äger rum genom användning av tecken, såsom skrift med bokstäver eller siffror, prägling på metallföremål och dylikt. Allenast bevismedel av denna art – handlingar, stämplar och märken, mynt och sedlar – skyddas i det nuvarande 12 kap. och kommitténs förslag avser icke att utsträcka straffskyddet till bevismedel av annan art. Endast vissa smärre utvidgningar till nya grupper föreslås, i det att icke blott allmänna utan även vissa enskilda märken enligt förslaget kunna vara föremål för förfalskningsbrott, nämligen vissa bevismärken (1 §) och värdemärken (7 §) samt signaturer å konstverk (9 §). Den i förslaget givna bestämningen av begreppet urkund såsom förfalskningsobjekt innebär även någon utvidgning av området för de handlingar, som åtnjuta skydd mot förfalskning; detta skall bl. a. omfatta även vissa handlingar, som icke framställts för att tjäna till bevis.

I främmande lagar är området för förfalskningsbrotten ofta snävare än enligt den svenska rätten. Det omfattar nämligen enligt många lagar endast s. k. dokumentförfalskning (dokumentförbrytelser), men däremot icke penningförfalskning som straffbelägges i annat sammanhang. En sådan uppställning grundar sig delvis på historiska skäl och på ett behov att i fråga om penningar straffbelägga även vissa gärningar, som icke kunna hänföras till förfalskning men anses böra behandlas i samband med penningförfalskning, t. ex. intrång i statens mynt- och sedelmonopol. Delvis gör sig gällande den betraktelsen, att mynt och sedlar endast i ringa mån ha betydelse såsom bevismedel för ett föreställningsinnehåll som ligger utanför penningarnas egen beskaffenhet. Ett protokoll, ett intyg och även ett skuldebrev tjäna på ett utpräglat sätt att rikta tanken på ett förlopp eller ett rättsförhållande, som i och för sig är fristående från bevismedlet. Penningarnas särskilda utstyrsel förmedlar knappast något annat föreställningsinnehåll än att de tillhöra en viss kategori och tillkommit på behörigt sätt; även åt det sistnämnda ägnar man i det dagliga livet icke någon medveten uppmärksamhet. Det kan därför synas oegentligt att sammanföra penningarna alltför nära med egentliga dokument sådana som de nämnda.

En gränsdragning enligt denna tanke möter emellertid betydande svårigheter. Å ena sidan märkes att en synnerlig torftighet i det förmedlade föreställningsinnehållet utmärker icke blott penningen utan jämväl många s. k. dokument. Särskilt stå många värdemärken, t. ex. frimärken och vissa polletter, i detta hänseende mycket nära penningarna: det enda som är av intresse beträffande ett sådant märke är att det tillkommit i behörig ordning, och dessa märken kunna understundom inom en mer eller mindre begränsad krets finna användning såsom betalningsmedel även vid andra uppgörelser än dem, för vilka de omedelbart avsetts. Det är följaktligen icke lämpligt att penningförfalskning behandlas i annat sammanhang än förfalskning av sådana märken. Å andra sidan ha penningarna en nära frändskap även med vissa andra dokument, som kunna ha ett omfattande och betydelsefullt föreställningsinnehåll. Detta gäller sålunda om åtskilliga obligationer, aktier och andra värdepapper, som i stort antal utgivas i fixa valörer. Lättheten att omsätta dem och den snabbhet, varmed de cirkulera, kan emellertid komma dem att framstå såsom bärare av ett värde på ungefär samma sätt som penningar. Förfalskningar av dylika dokument måste därför bekämpas med ungefär samma energi som penningförfalskningen, både vad angår straffsatserna och de gärningsformer, som skola vara straffbara. Åtskilliga lagar ha därför likställt sådana dokument såsom förfalskningsobjekt med penningar, men då det naturligen icke är lämpligt att utskilja dem från sammanhanget med övriga, delvis mycket närbesläktade dokument, blir det angeläget att behandla dokument och penningförfalskning i nära samband med varandra. På grund av de skäl, som nu berörts, har kommittén i likhet med Thyrén icke funnit anledning att avvika från den gällande rättens ståndpunkt att i ett gemensamt kapitel behandla båda de nämnda arterna av förfalskning.

Förslagets 12 kap. överensstämmer alltså till sin omfattning nära med gällande lag; dock skola vissa vid 1942 års lagstiftning från förmögenhetsbrotten provisoriskt hitflyttade brottstyper erhålla sin slutliga plats icke i 12 kap. utan i ett 13 kap. med till stor del nytt innehåll.

I fråga om de särskilda brottens utformning äro avvikelserna större. Detta gäller till en början kapitlets struktur eller uppdelning på särskilda brott. Utformningen av dessa sker i första hand efter de olika förfalskningsobjekten, liksom enligt den gällande rätten. Emellertid utmärkes denna av en alltför detaljerad uppdelning. Framställande av oäkta handlingar regleras sålunda, såsom ovan framgått, i icke mindre än fem olika paragrafer, alla med sina särskilda straffsatser, vilka från början voro tämligen snäva. På motsvarande sätt skiljes mellan förfalskning av metalliskt mynt och av sedlar, och den förra behandlas, inom ramen av en och samma paragraf, olika allteftersom den avser guldmynt, silvermynt eller annat mynt. Denna långtgående uppdelning har efterhand förlorat mycket av sin betydelse, åtminstone beträffande förfalskning av handlingar, i den mån som straffsatserna vidgats nedåt och därigenom kommit att till stora delar löpa parallellt. I den mån så icke skett, måste tillvägagångssättet anses oriktigt, såsom i fråga om eftergörande av mynt. Härvid är straffminimum i fråga om guldmynt fyra års straffarbete, och detta är maximum i fråga om silvermynt. Det är tydligt att andra försvårande och förmildrande omständigheter än metallens mer eller mindre värdefulla beskaffenhet kunna i särskilda fall komma en förfalskning av silvermynt att framstå såsom i högre grad straffvärd än en förfalskning av guldmynt. I synnerhet beträffande förfalskning av handlingar framträda emellertid andra och mera betydande olägenheter av den långt drivna uppdelningen. Av denna följer att domstolarna nödgas ägna mycket arbete åt frågor om en handlings hänförande under den ena eller andra paragrafen. Denna uppgift, som icke tjänar något praktiskt ändamål, är ofta förenad med synnerliga svårigheter. På detta område föreligger en mycket rik praxis, men åtskillig osäkerhet kvarstår, bl. a. därför att nya typer av handlingar alltjämt komma i bruk och bliva föremål för förfalskning. I ännu högre grad menligt är att lagens uppdelning av handlingar på många skilda grupper lett till osäkerhet om kännetecknen på de handlingar, som överhuvud skola åtnjuta straffskydd. Enligt mångas mening finnas därför viktiga handlingar, som icke äro hänförliga under någon av lagens paragrafer och således icke alls äro skyddade. Även gränsen mellan handlingar och märken är särdeles oklar, vilket också leder till tvekan om straffskyddets omfattning, eftersom denna är olika för dessa slag av bevismedel, åtminstone då de utgivits av enskilda. Att en alltför långt driven uppdelning löper fara att bliva ofullständig visas av ett exempel rörande myntförfalskning. I 12 § berördes ursprungligen endast mynt av guld, silver eller koppar, de enda som voro i bruk här i landet vid strafflagens tillkomst. Mynt av annat slag, t. ex. av nickel eller järn, omfattades sålunda icke av straffskyddet. Denna lucka fylldes först genom en 1890 vidtagen ändring i avfattningen.

Till undvikande av de olägenheter som sålunda vidlåda den gällande rätten ha i det nu framlagda förslaget alla sådana handlingar, som skola kunna utgöra objekt för straffbar förfalskning, sammanförts i ett enda brottsbegrepp, som uppdelats i tre svårhetsgrader. Vid valet mellan dem samt vid straffmätningen skall handlingens större eller mindre vikt naturligtvis vinna beaktande. Avgörande är emellertid den särskilda handlingens art och icke dess tillhörighet till sådana efter rättsliga kännetecken av principiell innebörd åtskilda grupper, som nu äro utmärkande för de särskilda formerna av handlingsförfalskning. I synnerhet har skillnaden mellan allmänna och enskilda handlingar icke ansetts i och för sig vara ägnad att urskilja förfalskningsbrott av olika svårhetsgrad. Med den omfattning, som den statliga och kommunala verksamheten numera erhållit, icke minst på samfärdselns och affärslivets områden, föranleder den utställande av talrika handlingar, som till sin art och betydelse äro helt jämställda med motsvarande enskilda handlingar. För att undvika de avgränsningssvårigheter och ojämnheter i straffskyddet, som ovan berörts, ha vidare med handlingar i allo jämställts vissa bevismärken, som fylla en bevisfunktion av sådan art att därför ofta användas handlingar, t. ex. biljetter och mottagningsbevis. De ha sammanförts med handlingar till en enhetlig grupp av bevismedel, i lagtexten benämnd urkunder. Alla mynt och sedlar ha likaledes sammanförts inom en enhetlig brottsbeskrivning.

I fråga om förfalskningsåtgärderna har det i förslaget befunnits nödigt att i större utsträckning än den gällande rätten straffbelägga förstörande och därmed jämförliga angrepp på urkunder. Bl. a. härigenom har det ansetts bliva möjligt att i 8 kap. undvara särskilda bestämmelser om förfalskningsbrott med avseende på handling, som innebär bevis för rikets säkerhet eller rättigheter emot annan makt. Även dessa brott ingå alltså under förslagets allmänna regler om förfalskningsbrott i fråga om urkunder. Härvid har den i SL 8: 19 upptagna bestämmelsen om straff för den som av oaktsamhet undanhåller eller fördärvar sådan handling ansetts umbärlig och lämnats utan motsvarighet. – Utanför 12 kap. har i en särskild lag den 9 juni 1927 stadgats straff för spridande av efterbildning av penningsedel, i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Detta stadgande har inflyttats i 12 kap. och utvidgats att omfatta jämväl mynt och offentligt värdemärke.

Vad angår den punkt av det brottsliga förfarandet, vid vilken straffbarhet inträder för positiv förfalskning, företer den gällande rätten, såsom förut visats, betydande ojämnhet. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet att det förfalskade skall ha begagnats och försök är i regel icke straffbart. Kommittén anser att straff bör kunna ådömas på ett tidigare stadium. Straff för fullbordat brott skall enligt förslaget genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt. Härvid fordras i de flesta fall, att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Om den brottslige innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt har avvärjt denna fara, må straffet nedsättas och skall under vissa förutsättningar bortfalla. Endast i fråga om de nyss berörda mindre farliga efterbildningarna av mynt m. m. inträder straffet först då de spridas bland allmänheten. Lika med själva förfalskningen straffas att det förfalskade begagnas eller utprånglas. I övrigt ha åtskilliga av förfalskningsbrotten ansetts böra vara straffbara jämväl å försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som är stadgad i 3: 1 andra stycket i förslaget. Härutöver blir förberedelse i viss utsträckning straffbar jämlikt den i 3: 2 föreslagna allmänna bestämmelsen. Sålunda blir den som anskaffar eller till riket inför falskt mynt eller falsk penningsedel straffbar jämlikt sistnämnda paragraf för att ha tagit befattning med hjälpmedel till penningförfalskning, närmare bestämt den i 12: 6 andra stycket upptagna formen av detta brott, som består i utprångling av falskt mynt eller falsk sedel.

Kapitlets uppställning är följande. Positiv urkundsförfalskning i tre svårhetsgrader behandlas i 1–3 §§, såvitt angår själva förfalskningsåtgärden. I 4 § följer brukande av falsk urkund och därefter i 5 § negativ urkundsförfalskning under beteckningen undertryckande av urkund. Därefter följa penningförfalskning och utprångling m. m. av falska penningar i 6 § samt i 7 § motsvarande åtgärder beträffande offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller offentlig kontrollmärkning. Spridande av efterbildning av penningsedel m. m. behandlas i 8 § och signaturförfalskning på konstverk i 9 §. Förfalskning, såväl positiv som negativ, av gräns- eller vattenmärke m. m. straffbelägges i 10 § under benämningen förfalskning av fast märke. Om bestraffning av försök handlar 11 §, och i 12 § regleras den straffnedsättning eller straffrihet som vid fullbordat brott enligt vad nyss blivit anfört kan föranledas av frivilligt tillbakaträdande.

Bland allmänstraffrättsliga spörsmål som påkalla uppmärksamhet beträffande förfalskningsbrotten märkes särskilt frågan om konkurrens mellan sådant brott och bedrägeri. Ehuru förfalskning är straffbar även om den icke företages i bedrägligt syfte, är det nämligen mycket vanligt att förfalskning utgör medel för ett fullbordat eller försökt bedrägeri. På grund härav och då förfalskning i flertalet fall var straffbar endast om det förfalskade blivit begagnat, antogs i doktrin och domstolspraxis före 1942 års lagstiftning att straffet för förfalskning var avsett såsom reaktion även mot ett bedrägeri som kunde ha förövats genom bruk av det förfalskade: förfalskningen ansågs "konsumera>> bedrägeriet. Detta gällde dock endast i de fall, då förfalskningen t. ex. enligt SL 12: 4 var belagd med minst lika strängt straff som bedrägeri; om förfalskningen var lindrigare bestraffad, såsom enligt SL 12: 5, måste konkurrens enligt 4 kap. antagas mellan förfalskningen och bedrägeriet. Genom 1942 års lagstiftning kom spörsmålet i ett förändrat läge. Straffet för grovt bedrägeri enligt 21: 3 blev strängare än straffet för de flesta förfalskningsbrott och den omständigheten, att bedragaren begagnat falsk handling, nämnes i lagtexten såsom ett skäl att i allmänhet behandla bedrägeriet såsom grovt och tillämpa 21: 3. Då detta lagrum användes, måste därför, såsom av straffrättskommittén framhölls i motiveringen därtill, förfalskningen – där ej SL 12: 1 vore därå tillämplig – anses tillräckligt bestraffad genom bedrägeriets hänförande under 21: 3. För den skull borde icke 12 kap. användas i konkurrens därmed, ehuru det kunde vara lämpligt att rubricera brottet såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning.

Enligt föreliggande förslag, som haft att utgå från den nuvarande lydelsen av 21: 3, har straffet för de svåraste fallen av urkundsförfalskning nedsatts, så att maximistraffet aldrig är strängare för detta brott än för grovt bedrägeri; vidare skall för förfalskningens straffbarhet ej längre krävas, att det förfalskade blivit begagnat. Följaktligen kan straffet för urkundsförfalskning icke anses beräknat att motsvara även ett med förfalskningen förövat bedrägeri. I överensstämmelse härmed bör, då en bedragare begagnat falsk handling såsom medel för bedrägeri, hans straff i normala fall utmätas enligt 21: 3, därvid någon konkurrens enligt 4 kap. med 12: 1 eller 2 icke bör antagas. Med hänsyn till domens allmänpreventiva funktion bör emellertid brottet betecknas såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning och det synes lämpligt att i domen citera även den av nyssnämnda paragrafer i 12 kap., som i det särskilda fallet anses tillämplig. Stannar bedrägeriet vid försök, utmätes straffet på motsvarande sätt enligt 21: 8 jämförd med 21: 3. Emellertid kan det inträffa, att förfalskningen måste, bortsett från det bedrägeribrott varför den utgjort medel, bedömas såsom grov. Detta särskilda moment av den föreliggande brottsligheten kan icke anses förutsatt i 21: 3 och blir icke tillräckligt beaktat genom bestraffning enligt detta lagrum eller 21: 8. Följaktligen bör i sådant fall l2: 3 tillämpas i konkurrens enligt 4 kap. med 21: 3 eller 8. Vidare kan någon gång inträffa, att bedrägeriet, ehuru en förfalskning varit medel därför, i särskilt fall icke är att anse som grovt. Då skall därå tillämpas 21: 1, vid försök 21: 8 jämförd med 21: 1, eller 21: 2 och, enär straff enligt dessa lagrum icke innefattar påföljd för förfalskningen, tillika den av 1–3 §§ i 12 kap., som anses tillämplig, i konkurrens enligt 4 kap. – Enligt samma grunder som nu angivits beträffande urkundsförfalskning bör behandlas sammanträffande av förfalskning enligt någon av 7–10 §§ med bedrägeri eller försök därtill. I fråga om penningförfalskning är läget ett annat, redan med hänsyn till att straffet för detta brott enligt 6 § i allmänhet är strängare än straffet för grovt bedrägeri. Förhållandet mellan penningförfalskning och bedrägeri beröres närmare här nedan under 6 §.

1 §.

I förevarande paragraf jämte de närmast följande behandlas, såsom i inledningen till kapitlet blivit berört, positiv materiell förfalskning av handlingar och av vissa bevismärken. För dessa förfalskningsföremål användes i lagtexten den gemensamma beteckningen urkunder.

Handlingar äro tvivelsutan ur flera synpunkter de mest betydelsefulla förfalskningsföremålen. De ha i den gällande rätten, SL 12: 1–5, erhållit en mycket utförlig reglering. Emellertid har genom denna icke ernåtts någon fullt tillfredsställande bestämning av de handlingar, som skola vara föremål för straffskyddet. Ur lagens bestämmelser låta sig väl härleda vissa allmänna kännetecken, som måste vara uppfyllda för att ett bevismedel skall vara hänförligt under någon av de ifrågavarande straffbestämmelserna. Sålunda skola de framträda i en bestämd språklig form i skrift eller på därmed likvärdigt sätt, t. ex. helt eller delvis i tryck; denna bestämning får anses ligga i själva ordet handling. Vidare skall enligt härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning och utstyrsel framträda i sådant skick, som ger vid handen att den i ändamål att tjäna till bevis framställts av en i åtminstone relativt bestämd eller bestämbar person såsom dess utställare. Alla handlingar, som uppfylla dessa krav, åtnjuta emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarande lagrummen. Ty lagen har icke själv uppställt något enhetligt begrepp av skyddade handlingar, utan den har i sina olika paragrafer straffbelagt förfalskning av särskilda grupper av handlingar. Sålunda må erinras att en s. k. allmän expeditionshandling, som avses i SL 12: 2 och 3, måste vara "utgiven" i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av denna art, som ännu icke blivit utgivna, åtnjuta alltså icke skydd. Enskilda räkenskaper, protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiska företag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämnas ingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke äro hänförliga till handelsböcker. Detsamma gäller om avskrifter, vare sig de upprättats av någon myndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg och därmed jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den i handlingen innehållna förklaringen icke är opartisk utan uppträder i egen sak, t. ex. självdeklarationer och bouppteckningar, ha endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagens straffbestämmelser. Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framgår att lagens kasuistiska metod för regleringen av handlingsförfalskning i stor utsträckning visat sig olämplig. Den medför på många punkter osäkerhet och tvekan i rättstillämpningen, och i den mån handlingar av visst slag måste anses falla utanför de skyddade grupperna måste begränsningen av straffskyddet ofta anses godtycklig och omotiverad.

Kommittén har därför funnit skäl att föreslå övergång till ett mera enhetligt begrepp straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en början alla handlingar som uppfylla de ovannämnda, för den gällande rättens olika typer av skyddade handlingar gemensamma kännetecknen böra erkännas såsom förfalskningsföremål. Härigenom ernås, såsom framgår av det nyss sagda, en större klarhet i avgränsningen av det straffbara området. Den gällande rättens kausuistiska metod kan väl synas mera åskådlig och såtillvida lättfattlig, men denna fördel är endast skenbar, enär metoden måste leda till att många arter av handlingar helt förbigås, något som i tillämpningen giver anledning till tvekan. I den föreslagna lagtexten angivas emellertid några exempel på straffskyddade handlingar; härigenom torde underlättas förståelsen av den allmänna begreppsbestämningen, som endast kräver att det skall föreligga en "urkund".

Av vad som ovan anförts framgår att förslagets mera enhetliga gränsdragning på några punkter torde innebära en utvidgning av det enligt den gällande rätten straffbara området. Huru härmed förhåller sig är visserligen en fråga, vars besvarande förutsätter att man tager ställning till den gällande rättens många omtvistade eller eljest olösta tolkningsspörsmål. I varje fall är utvidgningen icke mycket omfattande, och den avser handlingar som endast mindre ofta bliva föremål för förfalskning men som i enskilda fall kunna vara av stor betydelse. Även enligt förslaget komma endast sådana åtgärder att vara straffbara som ur praktisk synpunkt böra bekämpas. Denna begränsning erhålles emellertid icke – såsom enligt den gällande rätten delvis är förhållandet – genom en uppräkning av handlingar som överhuvud ifrågakomma som brottsobjekt, utan genom kravet på att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende, varom vidare nedan. Även en handling som tillhör en i allmänhet mindre viktig grupp, t. ex. en avskrift, kan i särskilda fall användas på ett sådant sätt att dess trovärdighet är starkt förtjänt av lagens skydd. Omvänt kunna handlingar, som i allmänhet äro mycket viktiga, i särskilda fall göras till föremål för efterbildning utan att något skyddsvärt intresse därigenom sättes på spel. Vid straffskyddets utformning bör tagas hänsyn härtill, men därvid bör det avgörande vara den särskilda situationen och icke handlingarnas genomsnittliga betydelse. Att i det sistnämnda hänseendet uppdraga alltför detaljerade gränser kan i det enskilda fallet leda till stötande resultat; det försvårar även för allmänheten att tillägna sig reglernas innehåll och är därigenom ägnat att försvaga dessas allmänpreventiva verkan.

En annan utvidgning av principiell betydelse har funnits påkallad. Ovan har framhållits, att förfalskning nu anses straffbar endast om den har till föremål en handling som, när den är äkta, upprättats för att tjäna till bevis, s. k. avsiktsurkund. De flesta gärningar, som kunna tänkas bliva bestraffade såsom förfalskning, hänföra sig helt visst till urkunder av detta slag. En begränsning därtill kan emellertid icke anses motiverad. Att den är mindre följdriktig framgår redan av följande omständighet. Såsom i inledningen framhållits, bestraffar den gällande rätten förfalskning av de skyddade handlingarna icke blott då den falska produkten begagnas för sådan bevisning, för vilken en handling av ifrågavarande art upprättas – ett skuldebrev begagnas såsom bevis för uppkomsten av en fordran, ett testamente för att styrka existensen av rätt till del i en kvarlåtenskap. Straff inträder emellertid även då dessa handlingar användas för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i ett brottmål, ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som icke alls varit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar hän på att behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsat till sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad.

Härvid äro till en början att beakta sådana fall, i vilka en handling väl i verkligheten är tillskapad för att tjäna till bevis men detta icke framgår av handlingen. En upplysning av sådan art, att den lämpligen kunde ha framlagts i ett intyg, lämnas i ett vanligt brev; författaren av detta avser att det skall i bevisningssyfte kunna företes även för andra personer än adressaten, men – på grund av bristande vana vid avfattning av handlingar eller av annan orsak – lämnar han icke sitt medgivande härtill i själva brevet utan endast muntligen. En bjudning framföres i ett brev för att kunna av den inbjudne åberopas vid ansökan om permission, men härom förekommer ingen antydan i brevets lydelse. Ett avtal kommer till stånd genom korrespondens mellan ett par privatpersoner; kontrahenterna finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig, men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de anse sig ha nog av den bevisning, som möjliggöres av de utväxlade breven, låt vara att dessa även avhandla andra. rent personliga angelägenheter och 1 sin yttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar. Förfalskning av sådana brev förekommer. och det saknas icke exempel på att domstolarna därför dömt till straff enligt de nu gällande bestämmelserna, ehuru dessa i allmänhet ansetts giva vid handen att de endast omfatta handlingar, vilka framstå såsom särskilt framställda i bevisningssyfte. Huruvida detta krav är uppfyllt eller icke kan för övrigt ibland vara svårt att avgöra.

Enligt kommitténs mening finnes ingen anledning att från straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som de senast avsedda. Tillräcklig begränsning av det straffbara området vinnes genom krav på att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende.

Även vissa andra handlingar böra emellertid komma i betraktande. Samtliga de nyss anförda exemplen kunna tänkas förändrade på det sättet att de personer, som avsänt brev med ifrågavarande innehåll, därvid icke själva tänkt sig att breven skulle tjäna något bevisningssyfte. Detta hindrar naturligen icke att de kunna så användas, ej heller att de kunna bliva föremål för förfalskning och i förändrat skick begagnas för att vilseleda i viktiga angelägenheter. Enahanda är förhållandet med brev och liknande meddelanden som tillkomma utan anknytning till någon rättslig angelägenhet överhuvud. Kärleksbrev kunna bliva avgörande bevismedel i äktenskapsmål och andra familjerättsliga tvister. Vilket brev som helst kan innehålla upplysningar om fakta som äro av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sig mellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privata förhandlingar som inför rätta. Förfalskning av brev för att i dylika angelägenheter förvanska bevisning skulle väl i viss utsträckning kunna göras till föremål för bestraffning ur annan synpunkt än förfalskningsbrottens, t. ex. såsom bevisförvanskning enligt 10: 9 i förslaget. Men det skulle ofta förefalla konstlat att särskilja dylika gärningar från förfalskning, och bestämmelserna om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straff syntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning torde framställande av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu är i fråga icke nämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett om en handling är av det ena eller andra slaget, är förfalskningsåtgärden både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även den straffrättsliga behandlingen bör därför vara enhetlig. Härtill kommer att genomförandet av en gränsdragning emellan denna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måste bereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen.

På dessa grunder har kommittén funnit sig böra föreslå att även handlingar av den nu berörda typen, s. k. tillfällighetsurkunder, inrymmas i 1 § såsom möjliga förfalskningsföremål. Förebilder härför finnas sedan lång tid i talrika utländska strafflagar och ha på senare tid blivit mera vanliga. Bl. a. må nämnas, att de förutvarande strafflagarna i Norge och Danmark av 1842 och 1866 begränsade handlingar såsom förfalskningsföremål i nära överensstämmelse med vår gällande rätt, men att de nuvarande strafflagarna i dessa länder inbegripa även tillfällighetsurkunder. Med straffskyddat "dokument" förstås sålunda enligt den danska strafflagen ett skriftligt, med angivande av utställaren försett tillkännagivande, vilket antingen framträder såsom bestämt till att tjäna som bevis eller användes såsom bevis för en rättighet, en förpliktelse eller befrielse från en sådan (§ 171); den norska strafflagen är i förevarande punkt nära överensstämmande (§ 179). – Förslaget uppställer även i fråga om dessa handlingar kravet på att förfalskningsåtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Häri ligger en betydelsefull begränsning.

Den föreslagna lagtexten angiver uttryckligen, att de i paragrafen skyddade handlingarna omfatta såväl avsiktsurkunder som tillfällighetsurkunder. En bestämd språklig form utmärker varje handling såsom framgår av de anförda exemplen, protokoll, kontrakt, skuldebrev och intyg. Diktafonrullar och talfilm ingå under handlingsbegreppet men ej vanliga bilder eller fotografier. I den föreslagna lagtexten angives särskilt att en skrift för att anses såsom urkund skall vara av betydelse såsom bevis genom sitt innehåll, d. v. s. genom vad däri förklaras eller upplyses, icke genom den rent yttre beskaffenheten. En förfalskning av en skrift som endast är av betydelse för utredning angående papperets kvalitet eller såsom jämförelsematerial vid handskriftsgranskning =blir sålunda icke att hänföra till urkundsförfalskning. Själva skriften behöver ej angiva utställaren, men av nyssnämnda krav på skriftens innehåll framgår, att utställaren måste vara åtminstone i någon mån bestämbar, t. ex. såsom tillhörande en viss grupp personer, militär vid ett visst förband eller de intagna på en viss fångvårdsanstalt. Huruvida skriften är underskriven med namnteckning, initialer, bomärke eller namnstämpel eller helt utan underskrift är i och för sig likgiltigt; det räcker att upplysning om en utställare på ett eller annat sätt kan vinnas ur skriftens innehåll. En fullständigt anonym skrift, vars utställare ej alls kan bestämmas, kan däremot icke genom sitt innehåll äga sådant bevisvärde, att den blir att betrakta som urkund.

Begreppet handling i dess ovan angivna innebörd omfattar icke märken av något slag. Märken kännetecknas nämligen därav att de icke ha den bestämda språkliga form som möjliggör att genom läsning taga del av en handlings innehåll. Även märkena förmedla ett föreställningsinnehåll. men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andra tecken, som i förening med själva märkets utstyrsel göra detta ägnat att tjäna till bevis som en krets av personer, som känna till detsamma och den funktion för vilken det är avsett. Märkena äro av skilda slag. En grupp utgöra de i förslagets 10 § särskilt behandlade gräns- och vattenhöjdsmärkena. Av de övriga äro somliga självständiga i den meningen, att de utöva sin funktion fristående, såsom särskilda föremål och utan att vara anbragta på något annat föremål. Andra äro däremot avsedda att genom en sådan förbindelse med ett annat föremål, t. ex. en vara eller en handling. utsätta något om detta eller medföra någon särskild rättsverkan beträffande detsamma. Märken av detta slag existera i vissa fall endast såsom ett element i det märkta föremålet: utseende, såsom postens makuleringsstämplar och kontrollstämplar Å metallvaror; andra. t. ex. frimärken och beläggningsstämplar. skola visserligen anbringas å de föremål som märkas men ha dessförinnan en självständig existens.

Viktigare är en olikhet beträffande märkenas uppgift inom omsättningen och rättslivet. Härvid kunna tre grupper urskiljas. En grupp av märken kännetecknas därav att de utsäga något om ett förhållande, som ligger utanför märket eller ett föremål varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någon viss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd, ofta med angivande av ort och tid därför. Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton, kunna benämnas bevismärken. En annan grupp av märken fullgör en liknande funktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annat föremål. Vad märket kan utsäga måste därför hänföra sig till detta föremål, angiva att detta har en viss egenskap, tillhör en viss ägare, framställts av en viss person eller undergått någon åtgärd av bestämd innebörd. Till denna grupp höra guld och silverstämplar och justeringsmärken å mått och vikt. Då märkena i likhet med dem skola tjäna en kontrollfunktion kunna de lämpligen benämnas kontrollmärken. För en tredje grupp av märken slutligen är det utmärkande att de, fristående eller på visst sätt anbragta, omedelbart medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan. Denna knytes i omsättningen till själva märket och detta förmedlar sålunda i regel icke några föreställningar utöver sådana som hänföra sig till märket såsom föremål, att det är av viss art, valör o. s. v. och tillkommit i behörig ordning. Sådana märken, värdemärken, äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde, låt vara att de kunna överföra detta endast vid omsättning av ett särskilt slag men icke förmedla betalning på det mångsidiga sätt som penningar. Såsom exempel kunna nämnas frimärken.

Enligt den gällande rätten åtnjuta alla dessa märken straffskydd endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna eller framställda såsom ett led i statlig eller kommunal verksamhet (SL 12: 7 och 8). Den gällande rätten har i denna de] medfört, att gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelse för straffskyddet för enskilda bevismedel. Om ett sådant kunnat hänföras till handling, har det i regel erhållit straffskydd mot förfalskning; har det däremot ansetts såsom ett märke, har straffskydd måst förvägras. I detta läge ha bestämda olägenheter icke uteblivit. Gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskilt bevismärken, är enligt sakens natur icke skarp. En handlings språkliga form kan nämligen alltmera förenklas, så att den slutligen övergår till ett märke. Härav har naturligen föranletts osäkerhet i bedömandet av särskilda bevismedel; såsom var att vänta har härvid framträtt någon benägenhet att alltmera sänka kraven på en handlings språkliga form; se vidare vid 9 § här nedan angående signatur å konstverk. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med nära inbördes frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskilda järnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd såsom handlingar, ibland blivit oskyddade såsom enskilda märken; även kassakvitton utgöra ibland handlingar, ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex. ransoneringskort och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissa fall hänförts till handlingar och i andra fall till märken. Även när sådana avgöranden på grund av de särskilda bevismedlens beskaffenhet kunnat träffas utan tvekan och meningsskiljaktighet, är resultatet ingalunda alltid i sak tillfredsställande. Att bevismedel med samma namn och alldeles överensstämmande funktion bedömas på helt olika sätt kan icke undgå att väcka förvirring och framstå såsom godtyckligt.

De nu berörda olägenheterna skulle till en viss grad bortfalla, om alla enskilda märken upptoges bland förfalskningsobjekten och om förfalskning därav bestraffades på samma sätt som förfalskning av handlingar, i synnerhet om de sammanfördes med dessa under en gemensam beteckning, dokument eller dylikt. För en sådan anordning finnes ett föredöme i den norska strafflagen. Kommittén har emellertid ansett att därigenom skulle ske en utvidgning av det straffbara området som vore opåkallad. Även om vissa enskilda märken böra erhålla straffskydd mot förfalskning, gäller detta icke om alla sådana; se vidare vid 7 § här nedan. Det är endast beträffande vissa enskilda märken som ett starkare behov av likställighet med handlingar såsom förfalskningsföremål har gjort sig gällande, nämligen beträffande bevismärken. På grund härav föreslås, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelas och att bevismärken hänföras till förfalskningsföremål enligt 1 § och sålunda erhålla skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Jämsides med handlingar upptagas här biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt bevismärke. Exemplen giva vid handen att utvidgningen avser märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktion som handlingar, nämligen att förmedla ett icke allför obetydligt föreställningsinnehåll. Med biljett avses ej blott biljetter till järnvägar och andra transportmedel, utan även inträdesbiljetter till teatrar, museer och liknande platser. Legitimationstecken utfärdas t. ex. av åtskilliga myndigheter till funktionärer (polisbrickor) eller till andra, som äga påfordra inträde i eljest avspärrade lokaler. Jämväl enskilda firmor utfärda legitimationstecken, t. ex. åt vissa kunder; även om sådana tecken icke äro handlingar utan märken omfattas de av bestämmelsen. Ransoneringskort ha, ehuru de måhända endast förekomma i krislägen, ansetts böra särskilt nämnas, då deras behandling i praxis har vållat starka tvivelsmål. Likartade med dessa äro de i rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade motböckerna i de delar, vari införes anteckning om den utsträckning i vilken inköpsrätt begagnats. Kassakvitton och mottagningsbevis äro ofta att anse såsom handlingar, men ha i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskilt om de framställts på mekanisk väg. De anförda exemplen äro icke uttömmande utan endast vägledande. De ha det gemensamt, att de ifrågavarande märkena visserligen utfärdas till stort antal med enahanda utstyrsel och funktion men att de likväl äro möjliga att individuellt identifiera, t. ex. genom nummer, och att i användningen ett exemplar icke utan vidare kan ersätta ett annat. Huruvida de kunna fritt överlåtas eller icke är betydelselöst, såsom jämväl år fallet i fråga om handlingar. De ifrågavarande märkena framträda i allmänhet såsom kort, d. v. s. pappersstycken med tryckt eller delvis skriven text. Men även vissa märken av metall och liknande ämnen, t. ex. garderobspolletter, höra hit. Av exemplen lärer framgå att paragrafen i fråga om märken får anses kräva, att de skola ha karaktären av avsiktsurkunder. Därigenom begränsas straffskyddet för ifrågavarande art av märken till vad som med bestämdhet kan anses nödvändigt. Utanför det straffskyddade området falla exempelvis papperslappar allenast upptagande ett nummer, som kunna köpas i den allmänna handeln, detta även om de i det enskilda fallet användas såsom bevismärken.

Såsom sammanfattande beteckning för de i denna paragraf behandlade förfalskningsföremålen har använts ordet urkund. Detta uttryck användes i juridiskt fackspråk understundom med en mycket omfattande innebörd, nämligen såsom namn på samtliga särskilt framställda bevismedel med undantag av mynt och sedlar, alltså ungefär liktydigt med ordet dokument Då emellertid det allmänna språkbruket icke har något bestämt urkundsbegrepp, har kommittén ansett sig oförhindrad att bestämma begreppet så att det omfattar de i denna paragraf straffskyddade föremålen. Med urkunder förstås alltså i förslaget skriftliga handlingar med betydelse som bevismedel, även om de ej blivit särskilt framställda för detta ändamål samt sådana med handlingar nära överensstämmande bevismärken, som avses i denna paragraf.

I gällande lag upptages en särskild bestämmelse om förfalskning av handling som utfärdas av offentlig myndighet i främmande stat, varemot bestämmelserna om enskilda handlingar avse både inländska och utländska sådana. Kommittén har icke funnit några särbestämmelser om utländska urkunder påkallade och de föreslagna bestämmelserna om urkundsförfalskning avse inländska och utländska urkunder utan åtskillnad.

Vad härefter angår det brottsliga förfarandet vid urkundsförfalskning erinras att den gällande rätten vid förfalskning av handlingar i regel uppställer ett sammansatt brottsbegrepp, i det att för straffbarhet "fordras icke blott en förfalskningsåtgärd utan även att det förfalskade skall ha begagnats. Endast beträffande allmänna arkivhandlingar (SL 12: 1) gäller att brottet är fullbordat i och med förfalskningsåtgärden. Detta sammanhänger därmed att beträffande dessa objekt i samma lagrum såsom förfalskning straffas även förstörande, i vilket fall något efterföljande begagnande icke kommer i fråga. Beträffande sådan förfalskning av märken som avses i den nuvarande 7 § skall straff inträda, även om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Den gällande rättens ståndpunkt kan i denna del icke anses tillfredsställande. Det är visserligen uppenbart att i många fall ett inskridande mot en handlingsförfalskning icke kan komma i fråga, förrän det förfalskade blivit begagnat, helt enkelt därför att förfarandet dessförinnan ej blir känt för någon annan än förfalskaren själv. Men lika tydligt är att i många fall ett inskridande på ett tidigare stadium är både möjligt och påkallat. Exempelvis kan nämnas en i stor skala, kanske yrkesmässigt, bedriven förfalskning av pass eller dylika legitimationshandlingar eller ock av sådana värdepapper som statsobligationer i mindre valörer; när misstanke om en dylik verksamhet uppkommit, är det ofta omöjligt att överbevisa förfalskaren om befattning med de falska handlingar som redan blivit satta i omlopp, medan det däremot kan lyckas att upptäcka hans "verkstad" med där befintliga färdiga produkter. Det är tydligt att i ett sådant fall straff bör kunna ådömas. Vidare märkes att förfalskning i många fall medför en fullt definitiv skada redan innan något begagnande skett. Detta är oftast händelsen, då förfalskning sker genom förändring av ett förut existerande äkta bevismedel. I sådana fall är bevismedlets användbarhet ofta omöjliggjord eller försvårad, även om det icke blivit tillintetgjort såsom föremål, och då är straff på sin plats. Liksom talrika utländska lagar låter därför förslaget all urkundsförfalskning vara fullbordad i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.

Härvid bör tillses, att straffbarheten icke kommer att sträcka sig alltför vitt. Den gällande rättens krav på begagnande torde i väsentlig mån ha haft till uppgift att bereda säkerhet för att förfalskaren haft ett allvarligt uppsåt att vilseleda och ej handlat i något syfte som varit ägnat att låta förfalskningen framstå såsom ofarlig. Detta framgår av lagens fordran att begagnandet skolat ske sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. En motsvarande begränsning bör alltjämt uppställas. I förslaget återfinnes den på det sätt att för straffbarhet kräves att förfalskningsåtgärden innebär fara i bevishänseende. Härigenom uteslutas bl. a. sådana fall, där det förfalskade icke varit avsett att komma till användning för att vilseleda, åtminstone i regel. Oskyldiga förfaranden komma fördenskull även enligt förslaget att gå fria från straff. Till den närmare innebörden av denna bestämning återkommer kommittén i det följande.

I fråga om själva förfalskningsåtgärden omnämner den gällande rätten, såvitt angår positiv handlingsförfalskning, att man falskeligen skriver handling i annans namn, att man å falsk skrift tillsätter eller annorledes förskaffar sig underskrift eller besegling, varmed sken av äkta handling däråt beredes, och att man förändrar äkta handling genom tillägg, utplåning eller annorledes (förfalskning i inskränkt bemärkelse). Dessa handlingsformer böra fortfarande vara straffbara. Gemensamt för dem är att man åstadkommer en urkund, som är falsk, d. v. s. icke i allo härrör från den person, vilken framstår som urkundens utfärdare. Alla förfaranden med denna innebörd böra straffas såsom förfalskning. Utöver de nyss nämnda tre formerna nämner förslaget även att man falskeligen utfyller äkta urkund.

Såsom framgår av det sagda sker förfalskning antingen så att förfalskaren framställer en helt ny urkund, som alltså till alla delar är oäkta, eller ock på det sättet att han använder en äkta urkund, vilken till större eller mindre del förändras. Mellan dessa handlingstyper består icke någon olikhet av avgörande betydelse för straffbarheten.

Huvudfallet inom den förra gruppen beskrives i den föreslagna lagtexten så att man genom att skriva annans namn framställer falsk urkund. Härvid är i regel fråga om sådana urkunder vilka enligt lag eller på grund av vedertaget bruk äro försedda med underskrift eller eljest namnteckning av utställaren. Det avgörande för äktheten av en sådan handling är huruvida namnteckningen är äkta. Övriga delar av handlingen kunna vara skrivna av vem som helst, även med skrivmaskin, eller exempelvis tryckta. Till skrivande av annans namn anknyter sig det praktiskt icke oviktiga spörsmålet, vilken betydelse som tillkommer samtycke av den vilkens namn skrives. Den gällande rätten får genom ordet "falskeligen" anses ha angivit att skrivandet av en annans namn skall ske olovligen, och detta betyder främst att det icke skall ha skett med samtycke. Det hör visserligen till god ordning att då någon på grund av bemyndigande eller eljest med samtycke skriver en annans namn detta angives genom utsättande även av hans eget namn eller åtminstone med något brukligt tecken eller dylikt. Emellertid medgiver den gällande firmalagstiftningen «i vissa fall, att affärshandlingar undertecknas med personnamn, som utgör firma, även om namnets bärare icke är innehavare av firman. Även bortsett härifrån förekommer det ofta, särskilt inom privatförhållanden, att ett ombud använder sin huvudmans namn utan något tillägg. Ehuru detta åtminstone i många fall icke är tillfredsställande, kan det uppenbarligen icke ifrågakomma att inskrida däremot med straff för förfalskning; fastmera måste anses att varje samtycke av namnets rätte bärare utesluter förfalskningsstraff. Det kan härvid icke göra någon skillnad, om namnteckningen enligt särskilda rättsregler är ogiltig eller eljest obehörig, t. ex. då aktiebolagslagstiftningen i talrika fall fordrar att vissa handlingar skola undertecknas egenhändigt av styrelseledamöter eller andra eller då allmänna handlingar skola undertecknas av någon ämbets- eller tjänsteman personligen. Förslagets ståndpunkt i denna del, som överensstämmer med den gällande rätten, torde tillräckligt tydligt framgå av kravet att en falsk urkund skall hava framställts.

Förutsättningen att någon skrivit annans namn är icke uppfylld, då någon obehörigen undertecknat en handling å annans vägnar och med dennes namn men med något tillägg, som utmärker att detta namn icke härrör från dess bärare, t. ex. om undertecknaren därunder skrivit sitt eget namn med formuleringen "genom N. N. enligt uppdrag". Hans egen namnteckning är då äkta och det oriktiga ligger i den i handlingen innehållna förklaringen att han handlat enligt uppdrag. Detta innebär icke materiell utan s. k. intellektuell förfalskning; denna kan vara straffbar enligt 13: 10 i förslaget. Blotta tillägget "m. h. p. p." torde däremot, när det är oriktigt, icke fritaga från straff för materiell förfalskning (jfr NJA 1936 s. 390). Det är att märka att i åtskilliga fall, då en firmateckning består av namnet på ett bolag. eller annat särskilt bildat rättssubjekt och därunder den personlige undertecknarens signatur, firman kan vara att uppfatta såsom det huvudsakliga. Om firmanamnet anbringas med stämpel eller på liknande sätt och den personliga signaturen endast sker genom initialer eller annan sådan förkortning, torde en obehörig persons åtgärd att anbringa en firmastämpel och därunder sina egna initialer ofta böra uppfattas såsom materiell förfalskning och hänföras under förevarande paragraf, fastän han icke skrivit någon annan persons namn. Särskilt beträffande handlingar av något mindre betydelsefull karaktär, t. ex. kvitteringar inom detaljhandeln, torde nämligen den personliga signaturen i allmänhet tillmätas ringa betydelse, medan det för tilltron avgörande är själva företagets firma anbragt på övligt sätt. Därför bör den obehöriga personliga signaturens äkthet icke hindra att handlingen anses såsom falsk. Den gränsdragning, varom här är fråga, hänför sig till innebörden av uttrycket "annans namn"; denna är att bestämma enligt allmänt rådande uppfattning och torde icke närmare kunna angivas i lagtexten.

Den person, vars namn obehörigen skrives, kan vara antingen verklig eller diktad. Så är fallet enligt den gällande rätten, efter de ändringar som genomfördes 1942 i samband med upphävande av 22: 16 enligt den äldre lydelsen. Någon uttrycklig erinran i lagtexten om denna innebörd av ordet "annan" lärer icke vidare vara erforderlig. Av densamma följer även att skrivande av en avliden persons namn kan utgöra straffbar urkundsförfalskning (NJA 1927 s. 194).

För att förfalskning skall föreligga fordras, att utställaren givit urkunden sken av att vara utfärdad av någon annan än honom själv. Att man undertecknar en urkund med annat namn än sitt eget kan ofta vara att uppfatta blott såsom lämnande av oriktig uppgift om namn, något som icke i och för sig innefattar förfalskning. Enligt förslaget är det såsom förfalskning straffbara området i sådana fall mera begränsat än enligt den rättspraxis, som utbildat sig med stöd av de år 1942 upphävda bestämmelserna i SL 22: 16; se NJA II 1942 s. 294 samt, angående den senaste tidens domstolspraxis, NJA 1942 s. 271 och 1944 s. 328. Emellertid kan den som i urkund lämnat osann uppgift om vem han är ofta straffas enligt 13: 10 i förslaget.

Vidare nämnes i lagtexten särskilt det fall att man framställer falsk urkund genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift. Härmed avses sådana fall, då man begagnar sig av en persons misstag, ofta framkallat av den brottslige genom svek, för att erhålla den förres underskrift på en urkund som han i själva verket icke vill underteckna. Denna art av förfalskning måste noga skiljas från svikliga förfaranden, som endast ha karaktären av bedrägeri, ehuru de innebära att en person svikligen förledes att underteckna en förbindelse eller annan för honom oförmånlig handling. Skillnaden är av betydelse icke blott i straffrättsligt hänseende utan även i civilrättsligt. En genom svek åstadkommen rättshandling, även i skriftlig form, får, såsom framgår av 30 § avtalslagen, göras gällande mot den förledde av en medkontrahent som icke själv förövat sveket eller eljest insett eller bort inse att förledande ägt rum. Däremot är en falsk handling i förhållande till den föregivne utfärdaren helt ogiltig och kan icke av någon göras gällande emot honom; denna regel har ansetts så självklar att något allmänt stadgande därom icke blivit meddelat (jfr skuldebrevslagen 17 §). Hithörande fall i vilka förfalskning måste antagas äro de, i vilka undertecknaren av en handling tror att han underskriver en annan handling än den, som i själva verket föreligger, på grund av vilseledande uppgifter av någon som biträder vid utfärdandet eller på grund av att en förväxling genom utbyte av handlingar ägt rum i sista stund o. s. v. Det kan exempelvis vara så att undertecknaren tror sig underteckna vad som står på ett ovanpå liggande papper eller att han vid kollationering får ett annat innehåll än det verkliga uppläst för sig. Till förfalskning äro däremot icke hänförliga de fall där undertecknaren vill utfärda just den handling, som han förser med sin namnteckning, ehuru denna hans vilja bygger på oriktiga föreställningar, som bibragts honom genom vilseledande, t. ex. angående värdet av någon vara eller andra i sammanhanget betydelsefulla fakta. Förslaget avser i denna del icke att åstadkomma någon ändring i vad hittills har antagits gälla.

Slutligen upptages det fall att en falsk urkund framställes "annorledes" Härmed avses framför allt förfalskning av handlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och av bevismärken, vilka mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning av utställaren. Avgörande är även här om den framställda produkten kan betecknas såsom falsk, och detta måste avgöras efter samma grunder, som gälla för de förut berörda mera typiska fallen. Beträffande de talrika handlingar som framställas helt och hållet tryckta, möjligen med namnteckningar i facsimile, bl. a. vissa obligationer samt kuponger till obligationer och aktier, kunna sålunda de exemplar icke anses vara falska, som framställts av därtill behöriga personer. Om sålunda för framställningen anlitats ett i förhållande till det utfärdande bolaget fristående tryckeriföretag, måste det avgörande bliva om beställningen verkställts av en behörig företrädare för bolaget. Har detta icke skett, äro produkterna att anse såsom falska, även om tryckeriets personal är i god tro. Likaså måste sådana exemplar anses falska, som å tryckeriet kunna ha framställts utöver det antal som blivit behörigen beställt. Att däremot en behörig beställare saknat befogenhet att låta framställa urkunder av det ifrågavarande slaget och möjligen haft för avsikt att för egen fördel missbruka dem, medför icke att de bliva att anse såsom falska. På motsvarande sätt måste bedömas de fall, i vilka bevismärken blivit olovligen framställda. Om den funktionär, som framställt eller utlämnat märket, därvid överskridit sin befogenhet, t. ex. om en biljettförsäljare vid en järnvägsstation icke erhållit full betalning, är biljetten likväl att anse såsom äkta. Om däremot en biljett framställts av en person, som icke har befattning med biljettförsäljningen – oavsett om han eljest är befattningshavare vid järnvägen eller icke – blir biljetten att anse såsom falsk, även om vederlag presterats.

Den andra huvudformen av materiell förfalskning består i att falskeligen ändra en äkta urkund. Sådan förfalskning kan, såsom i den nuvarande 4 § angives, bl. a. ske genom tillägg eller genom utplåning av någon del av den äkta texten. Exempelvis kan å ett skuldebrev utplånas en efteråt tillkommen anteckning om erläggande av ränta eller avbetalning. Sådana åtgärder äro hänförliga under denna paragraf endast om handlingen därefter fortfarande utgör ett användbart bevismedel, som på grund av sin ofullständighet innebär fara i bevishänseende. Utplånande av någon del av en urkund, vilket medför att den icke vidare kan användas som bevismedel, bestraffas icke enligt 1 § men blir ofta hänförligt under 5 §. Mycket vanlig är en förändring, som sker på det sätt att någon del av en urkunds text, t. ex. belopp, datum, namn eller dylikt, först utplånas och därefter ersättes med ny text av annat innehåll. När en utplåning skett i sådant syfte men förfarandet blivit avbrutet innan det utplånade hunnit ersättas, föreligger icke någon fullbordad förfalskning, men straff kan i allmänhet inträda för försök enligt 11 §. Däremot kan i regel ansvar enligt 5 § icke ifrågakomma därför att uppsåt att försvåra bevisning genom obrukbargörande saknas.

I fråga om ändring av urkund är viktigt att uppmärksamma att en sådan naturligtvis ofta kan vara lovlig, nämligen i många fall då den vidtages av urkundens utfärdare eller enligt bemyndigande av honom. Så är till en början fallet, då urkunden ännu icke genom att utgivas eller på däremot svarande sätt börjat att utöva sin funktion som bevismedel. Då är utfärdaren ännu helt herre däröver. Även senare kan han i vissa fall vara berättigad att vidtaga ändringar i urkunden. Om denna innebär omedelbar bevisning om en rättighet eller förpliktelse, såsom ett kontrakt eller skuldebrev, torde härför erfordras att utfärdaren vid ändringstillfället äger förfoga över urkunden såsom sak (jfr 5 §), t. ex. ett inlöst skuldebrev som han ämnar utgiva ånyo. Är åter fråga om ett intyg eller dylikt torde utgivaren, även om annan äger förfoga över handlingen, kunna vidtaga ändring däri utan att göra sig skyldig till förfalskning. Ändring skall alltså, såsom det i lagtexten uttryckes, ske falskeligen.

Ett särskilt slag av ändring kan äga rum på det sätt, att en äkta urkund som är ofullständig, t. ex. i någon viss punkt utfärdad "in blanco", olovligen utfylles genom tillskrivande av text rörande en punkt som lämnats öppen. Härvid avses icke det fall att en urkund, som enligt sin art kräver namnunderskrift, icke blivit av utfärdaren försedd därmed; om senare en underskrift med hans namn obehörigen anbringas av annan person föreligger ett sådant skrivande av annans namn, som ovan berörts och otvivelaktigt utgör förfalskning. Om däremot endast någon lucka i en äkta urkund utfylles, uppstå särskilda spörsmål, vilka understundom i främmande lagstiftning upptagits till speciell reglering, t. ex. franska code pénal, art. 407, angående s. k. abus de blanc-seing. Utfyllande kan ofta vara helt legitimt. Det förekommer t. ex. i stor utsträckning, att någon till en annan, särskilt ett affärsbiträde eller annan anställd, men även en medkontrahent, överlämnar en undertecknad men i viss punkt ofullständig handling, t. ex. en check eller växel, å vilken beloppet skall av mottagaren ifyllas; anledningen till detta tillvägagångssätt kan vara att beloppet icke är känt, då handlingen måste överlämnas, men förfarandet kan naturligtvis också bero på bekvämlighet eller oordentlighet. I stället kunde, åtminstone ofta, utfärdandet av den tilltänkta handlingen ha helt överlämnats åt mottagaren, som då bort utrustas med en fullmakt. Det sistnämnda tillvägagångssättet undvikes ofta, därför att det medför eller anses medföra alltför stor omgång. Likheten emellan de båda förfarandena är viktig för det straffrättsliga bedömandet av missbruk, som inträffa. Om fullmäktigen med begagnande av fullmakten och alltså inom dennas ram utfärdar en förbindelse i strid med erhållna instruktioner, t. ex. å för stort belopp, blir fullmaktsgivaren visserligen icke bunden av denna gentemot en medkontrahent som har känt eller bort känna den åt fullmäktigen givna instruktionen. Däremot blir han bunden, om medkontrahenten är i god tro. I båda fallen är fullmäktigen tydligen straffbar, nämligen för behörighetsmissbruk eller i vissa fall trolöshet mot huvudman (22: 6 eller 5). Någon väsentlig skillnad härifrån föreligger icke om en person, som icke erhållit särskild fullmakt men åt vilken en in blanco utfärdad handling anförtrotts för användning enligt givna anvisningar, med avvikelse från dessa utfyller handlingen på ett sätt som för undertecknaren medför skada. Även i dylikt fall bör straff inträda enligt något av de nyss nämnda lagrummen. Någon bestraffning för förfalskning kommer däremot icke i fråga, ty urkunden måste även efter missbruket anses såsom äkta. Annat blir läget om en urkund utfylles av någon, som överhuvud icke äger taga befattning därmed, t. ex. en person som hittat den eller tillgripit den ur undertecknarens besittning, eller ock en innehavare, som lovligen fått besittningen till urkunden men endast för förvaring och icke för användning efter utfyllande (jfr NJA 1943 s. 490); även den sistnämnde saknar behörighet att på detta sätt förplikta urkundens undertecknare. I sådana fall blir undertecknaren icke förpliktad, icke ens mot en senare innehavare av en löpande förbindelse (skuldebrevslagen 17 §), och den som verkställt utfyllandet bör straffas för förfalskning. Endast dessa fall av olovligt utfyllande av urkund, nämligen de som förövas av en till sådan åtgärd helt obehörig person, avses i förevarande paragraf. Begränsningen angives i lagtexten därmed att utfyllandet förutsättes ske falskeligen.

Såsom i det föregående flerstädes blivit berört, förutsättes för förfalskningsansvar, att framställandet av den oäkta urkunden innebär fara i bevishänseende. Härigenom erhåller förfalskningsbrottet en närmare bestämning, som i flera hänseenden innebär en betydelsefull .begränsning av det straffbara området.

Till en början må anmärkas, att därav framgår ett krav på den falska produktens yttre beskaffenhet, som måhända icke med full tydlighet kan anses ligga i själva uttrycket "falsk urkund", nämligen att det förfalskade skall ha en sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något så när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagas för äkta. Den falska produkten får sålunda icke ha ett sådant utseende som i och för sig berövar den all tilltro såsom urkund, därför att t. ex. format, papperskvalitet, skrivsätt, utstyrsel i alltför hög grad avviker från vad som är vanligt i fråga om urkunder av det ifrågavarande slaget. På vissa slags handlingar är en alltför klumpigt gjord ändring omedelbart ägnad att förhindra tilltro till handlingen, åtminstone om ändringen icke särskilt blivit bestyrkt på ett tillförlitligt sätt. Uppenbarligen äro de krav, som i detta hänseende kunna ställas på olika handlingar, ytterst varierande. Vad särskilt angår namnteckningar, kräves icke att de äro så lika den ifrågavarande personens äkta namnteckning, att en förväxling därmed är närliggande, ty den falska handlingen kan bliva använd vid förhandlingar med personer, som icke känna den äkta namnteckningen. I det hela är det nu berörda kravet icke av synnerligen stor praktisk betydelse i brottmål, ty alltför klumpiga förfalskningar misslyckas i regel på ett så tidigt stadium och framstå som så föga farliga, att de icke föranleda rättsliga åtgärder. Synpunkten kan enligt förslaget bliva av viss betydelse, när det gäller att bestämma gränsen mellan tjänliga och otjänliga försök; endast de förra äro straffbara enligt 11 §, jfr 3: 1 i förslaget.

Kravet på fara i bevishänseende ersätter det nu i de mot 1 § svarande paragraferna uppställda kravet på att den brottslige skall ha handlat "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra". Denna förutsättning för straffbarhet är enligt en allmänt rådande åsikt att uppfatta såsom subjektiv, innebärande ett särskilt syfte: utöver att den brottsliga har vanligt uppsåt skall han handla för att åstadkomma nytta eller skada. Om sålunda, enligt domstolens prövning, skada väl varit att befara av en falsk urkunds användning Och förfalskaren insett att sådan skada kunde befaras, men han icke avsett att den skulle inträda, har han icke bort dömas till ansvar (ett belysande exempel i NJA 1934 s. 396). Omvänt skall däremot, om skada icke varit att befara men förfalskaren avsett att åstadkomma sådan, straff inträda. Intetdera synes vara tillfredsställande. Den som med vilja och vetskap åvägabringar en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid många andra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, icke undgå straff därför att han, såvitt kunnat bevisas, icke haft syfte att åstadkomma skada, helst om en sådan verkligen inträffat. Och att, i den motsatta situationen, straffa den blotta onda viljan, såsom den gällande lagen innebär, kan icke anses påkallat. Förslaget har i denna punkt uppställt en objektiv bestämning av brottet, vilken på vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet. Härför talar även svårigheten att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidan om själva uppsåtet.

Frågan om innebörden av den nytta eller skada, vartill enligt den gällande rätten skall finnas syfte, har berett rättstillämpningen avsevärd svårighet. Principiellt råder visserligen enighet om följande. Nyttan behöver icke vara orättmätig i den mening att den skulle motsvaras av rättsförlust eller annan nackdel för någon annan; den behöver icke heller vara ekonomisk. Ej heller skadan behöver avse ekonomiska intressen eller eljest vara av rättslig art. Det behöver sålunda icke heller bestå någon motsvarighet mellan nytta å en sida och skada å en annan. Framför allt gäller, att nyttan för förfalskaren mycket väl kan bestå däri, att han lyckas genomföra någon rättighet eller befrielse från förpliktelse, varå han verkligen har ett giltigt anspråk. Förfalskning av ett skuldebrev för att erhålla betalning för en verkligen bestående fordran, av ett kvitto för att slippa erlägga betalning ånyo eller av ett intyg för att styrka riktiga uppgifter, exempelvis genom att under en vittnesmening till styrkande av en äkta namnteckning teckna diktade namn som vittnen, är utan något tvivel att bestraffa enligt den gällande rätten. Denna ståndpunkt, vars närmare genomförande icke sällan vållat meningsskiljaktighet, är förvisso välgrundad. Vad lagen vill uppnå med bestraffning av förfalskning är, såsom i inledningen till kapitlet framhålles, icke att skydda särskilda rättigheter utan att upprätthålla tilltron till de i samhällslivet brukade bevismedlen. Man söker därför såvitt möjligt undertrycka användning av oäkta bevismedel, även om den sker för ett syfte som i och för sig är lovligt. Den gällande rättens ståndpunkt har därför, med den i föregående stycke berörda jämkningen, i stort sett bibehållits i förslaget (se vidare 2 §). För att undvika de missförstånd, till vilka den hittillsvarande formuleringen givit anledning, har i stället för nytta eller skada såsom nämnts använts uttrycket fara i bevishänseende.

Sådan fara kan naturligen icke föreligga om det förfalskade saknar all betydelse för bevisning. Stundom användes skriftlig form för meddelanden och förklaringar av skilda slag endast för att vinna större tydlighet eller för bekvämlighets skull, t. ex. vid överbringande med posten eller medelst bud, utan någon tanke på att vad som skrivits skulle bevaras till framtida säkerhet. Förfalskning av dylika skrifter kan icke sägas medföra någon fara i bevishänseende, därest icke av särskild anledning blivit fråga om deras användning såsom bevismedel, s. k. tillfällighetsurkunder.

När det i texten heter fara i bevishänseende bör nämligen "bevis" fattas tämligen inskränkt, såsom medel för utredning av en angelägenhet som vid behov underkastas en verklig prövning. Visserligen behöver det, liksom enligt den gällande rätten, icke vara fråga om något förfarande inför domstol eller annan myndighet eller om någon ekonomisk angelägenhet, men å andra sidan uteslutas sådana situationer där någon vill åstadkomma villfarelse hos någon annan endast på skämt, för att ernå försteg eller framgång i umgängeslivet eller eljest i rent personliga angelägenheter utan allvarligare innebörd. I sådana situationer talar man icke om "bevis". Denna begränsning hänför sig även till urkunder, som i och för sig ha en påtaglig karaktär av bevismedel, t. ex. ett av prästerskapet utfärdat åldersbevis eller ett falskt pass, om anledning icke finnes att räkna med någon annan användning därav än för ett ofarligt skämt. Lagen tager endast hänsyn till bevisning i praktiskt aktuella fall; att ett historiskt dokument har vetenskapligt intresse ger det sålunda icke i och för sig något skydd mot förfalskning. Däremot kan straffbar förfalskning föreligga även om ett skuldebrev, kontrakt eller liknande handling icke kan åstadkomma den därmed avsedda verkan på grund av formfel, bristande samtycke av förmyndare eller annan dylik anledning.

Fara i bevishänseende innebär en sannolikhet för att det förfalskade skall komma till användning vid bevisning i nyssnämnda mening, vilken sannolikhet är så pass stark att den enligt ett objektivt bedömande är att praktiskt laga i beräkning. En avlägsen teoretisk möjlighet (abstrakt fara) räcker alltså icke. Har det förfalskade då ett åtal skall prövas redan kommit till användning, behöver det naturligtvis ej särskilt övervägas om fara därför funnits. Användningen behöver icke ske genom förfalskaren själv eller på föranledande av honom. Särskilt beträffande arkivhandlingar kan man ha att räkna med att någon helt utomstående person förr eller senare kan komma att använda handlingen i en av förfalskningen berörd del, vare sig för egen information i angelägenhet av ovan berörd art eller genom åberopande i någon förhandling. Såsom ovan antytts kan fara för användning vara utesluten, därför att den som verkställt en efterbildning etc. alltjämt har produkten i sin egen värjo och icke har något uppsåt att den skall bliva använd. I sådana fall har man emellertid även att undersöka om andra personer kunna beräknas förr eller senare få tillgång till urkunden och om, i jakande fall, någon kan antagas komma att utnyttja handlingen; man kan t. ex., om handlingen är ett värdepapper, ha att räkna med blivande arvingar till den som framställt papperet; särskilt om detta är giltigt i innehavarens hand kan det stundom vara att räkna med att det kan komma att begagnas av helt ovidkommande. Då en efterbildning eller ändring av en urkund skett helt öppet, t. ex. inför ögonen på den som närmast skulle kunna vilseledas därav, kan det ofta antagas att urkundens användning för bevisning i de punkter, som beröras av den olovliga åtgärden, är utesluten (jfr NJA 1931 s. 501 och ovan anförda fall 1934 s. 896)

Av det senast anförda får emellertid icke dragas den slutsatsen, att fara i bevishänseende endast skulle kunna föreligga, då det är risk för att någon skall vilseledas genom det förfalskade. Detta är visserligen farans innebörd i vanliga fall. Men det kan förekomma, att en förfalskning medför allvarliga svårigheter för ett bevisningsförfarande, även om den icke vilseleder någon. En gäldenär har exempelvis kommit åt att förse den av honom utställda reversen med ett falskt kvitto angående verkställd betalning. Detta vilseleder icke borgenären, som vet huru med saken förhåller sig, och icke heller rätten som finner borgenärens framställning fullt trovärdig; likväl kan förfalskningen förhindra, att borgenären erhåller dom å det med kvittot avsedda beloppet. eller kan åtminstone nödvändiggöra ett tidsödande och kostsamt förfarande för att åstadkomma annan endast på grund av förfalskningen erforderlig bevisning.

Faran måste föreligga vid tiden för själva förfalskningsåtgärden. Innebörden av faran är visserligen att förfalskningen framdeles kan leda till men i bevishänseende men man måste vid tiden för förfalskningen ha anledning att räkna därmed. Enligt texten fordras nämligen för fällande dom, att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Denna begränsning är viktig. Genom densamma fritages den, som eftergjort eller ändrat en urkund utan något förgripligt uppsåt, från straffrättsligt ansvar för att den objektivt falska urkunden mot rimlig beräkning kommer att missbrukas av någon ovidkommande. Därigenom begränsas även det område, inom vilket förfalskning av tillfällighetsurkunder blir straffbar. Det är icke nog med att en handling, som nu förfalskas, måhända kan framdeles komma att bliva använd för bevisning, utan det fordras att det nu föreligger fara därför; i verkligheten föreligger naturligtvis ofta visshet därom.

I subjektivt hänseende fordras vanligt uppsåt. Förfalskaren skall alltså handla med vilja och med insikt om vad han gör. Detta innebär att han skall känna till beskaffenheten av den handling eller det märke, som han framställer eller förändrar, ävensom de omständigheter varav kan slutas att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Tvivel hos den handlande om de omständigheter, som han sålunda skall känna till, bliva att bedöma enligt de vanliga reglerna om eventuellt uppsåt; straff skall inträda, om det måste antagas att han skulle ha handlat på samma sätt även ifall han ägt visshet om den omständighet, som låter gärningen framstå såsom brottslig. Enahanda grunder bliva att tillämpa om han är oviss om förekomsten av samtycke eller någon annan omständighet, som undantagsvis skulle kunna göra gärningen strafflös. Något krav på särskilt syfte utöver uppsåtet har icke uppställts, av skäl som ovan blivit berörda.

Såsom närmare utvecklats i inledningen till kapitlet har urkundsförfalskningen i förslaget icke uppdelats på särskilda brott med hänsyn till de olika arter av urkunder, som utgöra föremål för förfalskning. Såväl med hänsyn till föremålet som till talrika andra omständigheter kan tydligen en urkundsförfalskning vara att anse såsom svårare eller lindrigare. Kommittén har icke ansett att några särskilda sådana kännetecken kunna användas för att utan prövning av det konkreta fallet skilja mellan urkundsförfalskning av olika svårhetsgrad. Brottet uppdelas emellertid i tre grader, varav i denna paragraf behandlas den mellersta, d. v. s. sådan urkundsförfalskning som icke är att anse såsom ringa och ej heller såsom grov. De två andra graderna behandlas var för sig i de närmast följande paragraferna; angående gränsdragningen hänvisas till vad som anföres vid dessa.

Straffet för den i 1 § behandlade urkundsförfalskningen av genomsnittlig svårhetsgrad föreslås till straffarbete i högst två år eller fängelse, d. v. s. samma straffskala som i 21: 1 bestämts för bedrägeri. Angående bedömandet av de talrika fall, i vilka urkundsförfalskning utgör medel för bedrägeri eller för annat förmögenhetsbrott, erinras om vad som anförts vid rubriken till detta kapitel. Därom att straffskärpning vid återfall föreslås skola inträda även i fråga om förfalskningsbrott hänvisas till vad som anförts vid 4: 14.

2 §.

I denna paragraf upptages, i enlighet med den uppställning som kommit till användning i de nya strafflagskapitlen angående förmögenhetsbrott, den lindrigaste graden av det i 1 § behandlade brottet, med benämningen ringa urkundsförfalskning. Med gradindelningen av de viktigaste förmögenhetsbrotten råder överensstämmelse även i fråga om de allmänna grunderna för indelningens genomförande och för dess innebörd. Endast omständigheter vid brottet – objektiva eller subjektiva – få sålunda komma i betraktande såsom skäl för att hänföra ett visst brottsfall till den ena eller andra graden, däremot icke omständigheter i gärningsmannens person av mera varaktig natur, t. ex. ålder, karaktär, sinnesbeskaffenhet, återfall. Varje grad är att bedöma såsom ett särskilt brott, t. ex. i fråga om bestämmande av preskriptionstid. Vad angår åtalsrätten äro förfalskningsbrotten oavsett svårhetsgraden underkastade allmänt åtal.

För att en urkundsförfalskning skall hänföras under 2 § kräves att brottet med hänsyn till samtliga därvid förekommande omständigheter är att anse såsom ringa. Avgörande är sålunda en värdering av brottsfallet i dess helhet och icke något särskilt enstaka kännetecken därpå. Emellertid är det tydligt att de moment vilka, var för sig eller kombinerade, i den gällande lagstiftningen föranlett uppställande av särskilda jämförelsevis lindrigt bestraffade typer av handlingsförfalskning, såsom att den förfalskade handlingen är av mindre vikt (SL 12: 3) eller är skriven i diktad persons namn (SL 12: 5 andra punkten) eller använts i något särskilt mindre förgripligt syfte (SL 12: 3), jämväl äro ägnade att i allmänhet låta en förfalskning framstå såsom ringa i förslagets mening. Olikheten emot den gällande rätten består däri, att intet särskilt moment enligt förslaget har den betydelsen att det städse skall vara avgörande för till vilken brottstyp en urkundsförfalskning är att hänföra.

Till ledning för tillämpningen angivas i andra stycket två exempel på omständigheter, som skola särskilt beaktas vid den nu berörda prövningen. Det ena exemplet avser en omständighet, som hänför sig till gärningens yttre sida, nämligen om den förfalskade urkunden är av mindre vikt. Beaktande härav ansluter sig nära till den gällande rättens metod att uppställa olika former av handlingsförfalskning, men har icke samma innebörd som denna. Prövningen skall icke inriktas på huruvida handlingen tillhör någon sådan stor grupp, som motsvarar något av de nuvarande lagrummen om handlingsförfalskning (SL 12: 1–5), utan måste göras med hänsyn till den i det enskilda fallet föreliggande handlingen, alltså betydligt mera konkret. Detta utesluter icke att urkundens typ bör vinna beaktande. Åtskilliga grupper av urkunder äro praktiskt taget alltid av relativt liten vikt. Icke minst gäller detta om kanske de flesta bland de enskilda bevismärken som hittills icke åtnjutit straffskydd mot förfalskning- Detsamma gäller om åtskilliga typer av handlingar. Emellertid måste städse tillika beaktas den betydelse, som den individuella urkunden kan äga i det särskilda fallet. Ifall en urkund av nyssnämnda slag i något undantagsfall är av större vikt, bör förfalskningsbrottet icke anses som ringa. Omvänt gäller emellertid att urkunder av någon i allmänhet mera betydelsefull typ, t. ex. checker och andra affärshandlingar, i särskilda fall kunna anses vara av mindre vikt på grund av beloppets obetydlighet och med hänsyn till att papperet endast varit ägnat för omsättning mellan ett begränsat antal personer.

Såsom exempel på ringa urkundsförfalskning nämnes vidare, att gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt. Dylika fall, såsom då man falskeligen skrivit ett kvitto å en verkligen fullgjord betalning eller ett intyg med riktigt innehåll, ha vid tillämpning av den gällande rätten ansetts förenade med förmildrande omständigheter och böra uppenbarligen alltjämt bedömas lindrigt. Vanligen är det den brottslige själv, som skall förhjälpas till sin rätt, men på enahanda sätt äro att bedöma fall, i vilka han vill bistå någon annan. Då enligt förslaget icke fordras, att det förfalskade skall ha begagnats, böra tydligen enligt denna paragraf bedömas icke blott sådana fall då urkunden använts i det nu angivna syftet utan även de fall i vilka sådan användning varit avsedd men något begagnande ej hunnit ske eller då, utan den brottsliges uppsåt, ett begagnande för något annat mera förgripligt ändamål ägt rum.

Med de i lagtexten särskilt nämnda fallen kunna ofta vara att likställa andra dem närstående. Det kan t. ex. förekomma att en urkund väl icke i sin helhet är av mindre vikt men förfalskas i någon särskild punkt som är av ringa betydelse (jfr NJA 1919 s. 328) eller att en falsk handling framställes till skydd mot ett krav, som är juridiskt hållbart men ur någon annan synpunkt framstår såsom obehörigt.

Straffsatserna för materiell urkundsförfalskning i den gällande lagen upptaga så gott som alltid endast urbota straff. Blott i ett fall, nämligen då sådan enskild handling som avses i SL 12: 5 förfalskats med användande av diktad persons namn, må dömas till böter. Kommittén har ansett att för dessa fall möjligheten att ådöma böter bör bibehållas. Och sådan möjlighet bör finnas även för åtskilliga andra, hittills icke straffbara fall: då begagnande ej skett, då förfalskningen avsett tillfällighetsurkund eller då den hänfört sig till ett enskilt bevismärke av i och för sig underordnad betydelse. Jämväl för åtskilliga redan straffbelagda fall få de nuvarande straffminima anses alltför höga; i synnerhet gäller detta om urkunden i och för sig är av ringa vikt, t. ex. ofta en militär permissionssedel under fredsförhållanden, bevittnande av en namnteckning eller bestyrkande av en avskrift, särskilt då namnteckningen är äkta eller avskriften riktig. Med hänsyn till dessa och liknande fall bör straffskalan för ringa urkundsförfalskning upptaga böter. Urkundsförfalskning är emellertid i allmänhet ett brott vars straffvärdhet icke får underskattas. Kommittén föreslår därför att fängelse, som uppenbarligen bör ingå i straffskalan, där nämnes först. De skäl, som vid de ringa förmögenhetsbrotten, snatteri m. fl., föranlett en motsatt ordningsföljd, göra sig här icke gällande med samma styrka.

Beträffande förhållandet till 21 kap. hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.

3 §.

Här stadgas straff, under beteckningen grov urkundsförfalskning, för sådana fall av urkundsförfalskning, som äro svårare än att de kunna hänföras under 1 §. Angående de allmänna grunderna för avgränsningen och dennas innebörd hänvisas till vad som anförts i motiveringen till föregående paragraf.

Lagtextens andra stycke angiver några exempel på omständigheter, som skola beaktas vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov. Främst ifrågakommer här den förfalskade urkundens art. Sålunda nämnes, att den utgjort statlig eller kommunal myndighets arkivhandling av vikt. Härmed anknytes till de särskilt strängt bestraffade fallen enligt nuvarande SL 12: 1, dock med väsentliga begränsningar. Endast myndigheters, icke särskilda kanske underordnade befattningshavares, inneliggande handlingar omfattas av bestämmelsen. Denna är icke tillämplig blott därför att fråga är om en allmän arkivhandling, utan den individuella handlingen skall vara av vikt, d. v. s. äga en högre grad av betydelse än den som tillkommer varje allmän arkivhandling. Särskilt bör beaktas att allmänna inrättningars och företags affärshandlingar icke, blott därför att de tillhöra en statlig eller kommunal verksamhet, böra erhålla högre straffskydd än motsvarande handlingar beträffande enskild affärsverksamhet. – Utländska arkivhandlingar omfattas icke i och för sig av bestämmelsen, men även sådana kunna naturligtvis under vissa omständigheter bliva hit hänförliga.

Vidare nämnes urkund, som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev eller inteckningshandling. Det allmänna intresset av att bevismedel äro pålitliga gör sig särskilt starkt gällande beträffande handlingar som äro föremål för snabb omsättning i den allmänna marknaden eller eljest i vidsträckta kretsar, detta både därför att de som kunna föras bakom ljuset äro särskilt talrika och emedan möjligheterna att genom kontrollåtgärder avslöja en förfalskning ofta äro starkt reducerade. Även här gäller att den konkreta handlingen skall äga den angivna särskilda betydelsen. Detta gäller icke om varje aktiebrev eller inteckningshandling, t. ex. icke om aktier, kanske med helt ringa värde, i något bolag som endast är av intresse för en viss familj eller eljest inom en snäv krets, såsom då delägarskapet är en form för välgörenhet, ej heller om alla intecknade undantags- eller servitutskontrakt. Ej endast fastighetsinteckningar, utan även t. ex. fartygs- eller förlagsinteckningar kunna i viss utsträckning hänföras under bestämmelsen. Denna omfattar naturligen ej blott den handling som ligger till grund för inteckningen utan även därå tecknade bevis av inskrivningsdomare eller exekutionsmyndighet. Emellertid får en inteckningshandling anses föreligga, även om den upptager allenast ett medgivande till inteckning men någon sådan ännu icke blivit beviljad. Med obligationer och aktiebrev kunna i allmänhet icke likställas de till sådana handlingar hörande kupongerna, ty dessa gälla i allmänhet för jämförelsevis små belopp och de äro endast sällan föremål för mera allmän omsättning. Däremot kunna med de ifrågavarande värdehandlingarna vara likställda tecknings- eller interimsbevis och dylikt. Med inteckningshandling torde gravationsbevis i regel vara att likställa. Slutligen upptages, att gärningen eljest är av särskilt farlig art. Härmed avses, att förfalskningen är ägnad att med stor sannolikhet på ett kännbart sätt leda till kränkning av ett intresse av stor vikt. Det kan t. ex. gälla en handling som innebär bevis för rikets säkerhet eller rättigheter emot annan makt (SL 8: 18), förutsatt att handlingen icke blott formellt utan även reellt är av väsentlig betydelse för tillvaratagande av rikets säkerhet eller rätt. Eller det är fråga om en allmän expeditionshandling som riktar sig till en vidsträckt krets och angår t. ex. förordnande att utöva någon allmän funktion i samband med rikets försvar eller eljest i en kritisk situation. Även det förhållandet att en värdehandling avser ett mycket betydande belopp torde kunna föranleda att den bör hänföras hit.

Såsom vid kapitelrubriken omnämnts stadgar den gällande rätten mycket höga straff för vissa förfalskningsbrott. Enligt SL 12: 1 är sålunda maximistraffet för förfalskning av allmän arkivhandling bestämt till åtta års straffarbete. Och enligt SL 8: 19 är för den nyss berörda förfalskningen av statshandlingar med utrikespolitisk betydelse stadgat ett straff av straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid. Dylika fall äro hänförliga under 3 §, men kommittén anser det icke påkallat att med hänsyn till dem upptaga så stränga straff som de nämnda. Vad särskilt angår de sistnämnda, för närvarande i 8 kap. behandlade fallen av förfalskningsbrott, är det visserligen tydligt att de kunna ingå i en brottslig verksamhet av högsta farlighet, särskilt förräderi eller trolös diplomati. I sådana fall blir emellertid den brottslige underkastad lagens strängaste straff jämlikt straffbuden för de nämnda brotten (8: 1, 2 eller 4 i förslaget); har något sådant brott ej blivit fullbordat, kan inträda straff för försök eller förberedelse därtill (3: 1 eller 2 i förslaget). Därest de ifrågavarande bestämmelserna sakna tillämplighet, kan det svårligen antagas, att förfalskningen ensam för sig skall vara så farlig att straff sådana som de anförda kunna vara erforderliga. Härtill kommer att sådan för riket menlig förfalskning är ytterst sällsynt. Även om förfalskning av allmänna arkivhandlingar gäller, att den någon enstaka gång kan vara i högsta grad farlig, nämligen såsom ett medel för uppror eller annat högmålsbrott (9: 1, även t. ex. 9: 6, i förslaget), och i sådant fall hemfaller under härför stadgade stränga straff, men att den bortsett härifrån icke gärna kan kräva starkare repression än de svåraste förmögenhetsbrotten med undantag av rån. Kommittén föreslår därför i 3 § ett högsta straff som är lika med det för dessa brott stadgade eller straffarbete i sex år. Minimistraffet bör sättas tämligen högt, enär urkundsförfalskning i och för sig är att uppfatta som ett allvarligt brott och följaktligen till grov urkundsförfalskning endast böra hänföras verkligt svåra fall. Förslaget upptager ett minimum av straffarbete i ett år. Om ett sådant straff anses för strängt, bör 3 § icke komma till användning.

Beträffande brottskonkurrens äro följande spörsmål att uppmärksamma. Om någon förfalskar flera urkunder, kan föreligga en flerfaldig brottslighet, i det att varje förfalskning utgör ett särskilt brott, t. ex. en falsk växel omsättes med en ny falsk växel. Intet hindrar emellertid att själva förfalskningsförfarandet kan vara så enhetligt, att det är att uppfatta såsom en enda handling eller åtminstone såsom ett enda brott (tidigare s. k. fortsatt förbrytelse i inskränkt mening, SOU 1937: 24 s. 69); särskilt kan härvid komma i fråga fabriksmässig framställning av seriehandlingar, t. ex. premieobligationer i talrika exemplar. I sådana fall föreligger icke något sammanträffande av brott och 4 kap. SL skall icke tillämpas. Däremot kan det tänkas. att upprepningsmomentet och de förfalskade handlingarnas talrikhet kommer förfalskningsbrottet att framstå såsom särskilt farligt, nämligen därutinnan att det riktar sig mot en större allmänhet. Är denna omständighet tillräckligt framträdande till sin betydelse, bör den föranleda att det enda förfalskningsbrottet hänföres under 3 § såsom grov urkundsförfalskning.

Beträffande förhållandet till 21 kap. hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.

4 §.

Enligt SL 12: 6 skall den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, brukar handling den han vet falsk vara straffas så som hade han förfalskningen själv gjort. En bestämmelse om straff för brukande av falsk handling erfordras även enligt förslaget. SL 12: 6 har mindre ofta kommit till användning, enär den som brukar en förfalskad handling i regel står i samförstånd med själva förfalskaren; eftersom det egentliga förfalskningsbrottet för sin fullbordan krävt begagnande av den falska handlingen, ha i sådant fall båda blivit att anse såsom gärningsmän (medgärningsmän) till det av förfalskning jämte begagnande bestående sammansatta brottet enligt någon av bestämmelserna i SL 12: 2–5. Enligt förslaget blir läget ett annat, ty 1–3 §§ förutsätta för sin tillämplighet icke att något begagnande skett. Ett begagnande genom någon annan än förfalskaren omfattas sålunda icke av de för denne givna straffbuden. Desto angelägnare blir det därför att äga tillgång till ett särskilt emot brukaren riktat stadgande. Detta har ansetts kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med SL 12: 6 och har upptagits i förevarande paragraf. Brottet har benämnts brukande av falsk urkund.

I enlighet med denna brottsbeteckning upptages såsom föremål för det straffbara brukandet icke endast falsk handling utan överhuvud falsk urkund. Det har nämligen, liksom enligt gällande rätt, i fråga om samtliga de centrala förfalskningsfallen ansetts nödigt att straffbelägga brukande av alla de bevismedel som skola åtnjuta straffskydd mot egentlig förfalskning (se även 6 och 7 §§ i detta kapitel). Med denna ståndpunkt undgår man även i fråga om brukande de svårlösta spörsmål, som hänföra sig till avgränsningen av handlingar gentemot bevismärken. Vidare må framhållas, att det ofta är lättare att överbevisa en misstänkt om brukandet än om själva förfalskningen, enär denna icke kräver kontakt med någon annan person. Därför kommer straffbudet om brukande i rättstillämpningen ibland till användning såsom en subsidiär utväg att bestraffa någon som med skäl misstänkes för att själv vara förfalskaren men icke kan till fullo överbevisas därom; här föreligger en motsvarighet till förhållandet mellan stöld och häleri. Även med hänsyn till det nu sagda är det angeläget att bestämmelserna om förfalskning och om brukande avse samma föremål. Då i förevarande paragraf objektet bestämmas såsom falsk urkund utan någon närmare bestämning av begreppet urkund, torde av sammanhanget framgå att det här skall ha samma innebörd som i 1 §. Den urkund som brukas skall vara falsk. Härmed avses endast, att den skall ha tillkommit genom ett förfarande som i yttre hänseende motsvarar den i 1 § givna gärningsbeskrivningen. Avfattningen av SL 12: 6 kunde syna giva vid handen att den handling, som brukats, skall ha tillkommit genom en straffbar förfalskning, men lagrummet har icke uppfattats på detta litt; den nu föreslagna texten lämnar intet stöd för en så inskränkt tolkning. Förevarande paragraf skall sålunda tillämpas, även om den som framställt den falska handlingen går fri från ansvar på grund av bristande tillräknelighet eller uppsåt eller på grund därav att hans åtgärd icke inneburit fara i bevishänseende. Han har t. ex. vidtagit till synes betryggande åtgärder för att förhindra att en eftergjord urkund skulle komma till användning, men detta har mot beräkning skett sedan urkunden blivit frånhänd honom genom en inbrottsstöld; då blir han alltjämt straffri, men brukaren hemfaller under 4 §. Samma resultat inträder, om framställandet av urkunden skett i den oriktiga förmodan, att den i vars namn den skrives lämnat sitt samtycke till förfarandet, men om däremot brukaren äger vetskap om verkliga förhållandet. På förfalskaren själv kan 4 § användas, om denne först ej haft förfalskningsuppsåt och haft urkunden inlåst men sedan begagnar den, eller om han gjort förfalskningen i tro att han har samtycke men sedan släpper ut den fastän han då vet att den andre ej samtyckt. Huruvida en urkund är falsk måste bedömas efter förhållandena vid tiden för dess frambringande. Om en urkund skrivits i annans namn med dennes samtycke i och för begagnande på visst sätt, kan 4 § icke bliva tillämplig på ett brukande som sker sedan samtycket därtill återkallats eller som, t. ex. efter det urkunden stulits, äger rum på ett helt annat sätt än det vartill samtycke lämnats. Ty i intetdera fallet var urkunden vid sin tillkomst falsk och den kan icke sedermera, utan materiell förändring, förlora sin egenskap av äkta urkund.

Gärningen bestämmes i 4 § i första hand såsom begagnande av den falska urkunden. Detta överensstämmer med beskrivningen "brukar" i SL 12: 6, jfr "bruk gjort" i SL 12: 2, "begagnar" i SL 12: 4 och 5. Innebörden härav är att den brottslige skall ha satt urkunden i funktion såsom bevismedel, i regel på ett vilseledande sätt. Det fordras icke att han uppgivit sin besittning eller ens sitt omedelbara innehav av urkunden; att förete en urkund, som man håller i handen, är tillräckligt. Omvänt kräves icke, att urkunden redan skall ha kommit under ögonen på någon, som därigenom skulle vilseledas; det räcker att den för sådant ändamål avsänts, t. ex. med posten (se NJA 1944 s. 440). Enligt vanliga regler om fleras medverkan till brott föreligger emellertid icke ett fullbordat begagnande, om urkunden endast överlämnats till en person som känner dess egenskap att vara falsk och alltså icke skall vilseledas, för att av honom användas till att vilseleda en tredje person. Då sker begagnande först i och med sistnämnda användning. Innan denna ägt rum skulle den, som utlämnar urkunden alltså icke vara straffbar för fullbordat brukande av falsk urkund, och även därefter skulle han i vanliga fall icke kunna straffas såsom gärningsman till brukandet. Gärningsmannastraff enligt denna paragraf synes emellertid vara på sin plats för honom. Med hänsyn till sådana fall har i lagtexten med begagnande likställts att någon för begagnande utlämnar en falsk urkund.

Båda dessa handlingsformer kräva, att den falska urkunden i bokstavlig mening handhaves av den brottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga om arkivhandlingar och andra inneliggande urkunder räcker det alltså icke att urkunden åberopas utan att företes, eller att eljest någon hänvisas därtill. Först då sådana åtgärder föranlett att någon undersökt urkunden eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning, kan straff inträda. Det har icke ansetts av behovet påkallat att i gärningsbeskrivningen särskilt inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall;^[1] de bliva ofta att bedöma såsom straffbara försök enligt 11 §. Att åberopa en urkund genom företeende av avskrift därav kan icke anses såsom ett brukande av själva urkunden; överensstämmer avskriften icke med den äkta urkunden, kan ansvar för missbruk av urkund enligt 13: 11 ifrågakomma, om avskriften är vidimerad eller framställd på sådant särskilt sätt, som angives i sistnämnda lagrum.

Av det nyss sagda framgår, att begagnandet för att vara straffbart icke behöver ha lyckats, d. v. s. att ingen behöver ha blivit vilseledd. Den som vid ett försök att erhålla kredit mot en falsk lånehandling omedelbart avslöjas, är straffbar enligt paragrafen. Men det måste fasthållas, att urkunden skall ha begagnats i egenskap av falsk, nämligen så att någon har blivit utsatt för fara genom denna beskaffenhet hos handlingen. Om någon med vetskap att vissa införingar i en protokolls- eller räkenskapsbok äro förfalskade, företer boken och till bevisning åberopar dess innehåll endast i helt andra delar, kan han icke anses ha brukat falsk urkund (jfr Thyrén VI s. 161). Motsvarande spörsmål kan uppkomma även beträffande urkunder av mindre omfång, såsom skuldebrev och dylikt. Dä en partiell förfalskning av en dylik handling är utan varje betydelse i det sammanhang, vari handlingen företes och åberopas, föreligger icke någon straffbar gärning. Har, såsom ej alltför sällan inträffar, utfärdaren av ett skuldebrev anmodat borgenären att själv anskaffa namnunderskrifter under en vittnesmening och därefter denne själv tillskrivit namn å föregivna vittnen, kan icke på grund härav 4 § bliva tillämplig på borgenären, därför att han senare företer skuldebrevet för gäldenären vid krav å det förskrivna beloppet; väl däremot om han söker få skuldebrevet belånat i någon penninginrättning eller ingiver det till inskrivningsdomare med begäran om inteckning.

Vad senast anförts torde följa av textens uttryck "begagna falsk urkund", men ställes utom tvivel genom den uttryckligen angivna förutsättning för straffbarhet, som består i att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Denna begränsning av det straffbara området är uppenbarligen i lika mån erforderlig för brukande som för den egentliga förfalskningsåtgärden. Angående bestämningens närmare innebörd hänvisas till vad därom yttrats under 1 §. Här bör framhållas, att fara i bevishänseende, såsom nyss berörts, kan föreligga vid själva förfalskningen men likväl saknas vid ett brukande, som ligger i tiden senare, eller tvärtom vara att antaga i fråga om brukandet men icke i fråga om förfalskningsåtgärden. Om en falsk handling framställts för att användas endast på skämt och förvarats på ett betryggande sätt, så att 1–3 §§ icke äro tillämpliga på framställandet därav, är det sålunda möjligt att begagnande av handlingen genom någon som obehörigen satt sig i besittning därav blir att bestraffa jämlikt 4 §.

Genom uppställande av kravet på viss fara bortfaller – liksom i 1 § – behovet av ett särskilt subjektivt rekvisit. Enligt paragrafen fordras endast vanligt uppsåt. Detta skall omfatta alla delar av det objektiva rekvisitet och skall sålunda bland annat innebära insikt om att den begagnade urkunden är falsk. Vetskap härom fordras uttryckligen enligt avfattningen av SL 12: 6 och enligt de flesta av Thyrén föreslagna bestämmelserna om brukande av olika slag av falska handlingar. Kommittén har ej funnit nödigt att i lagtexten särskilt framhålla denna sida av kravet på uppsåt. Uttrycket "veterligen" kunde möjligen föranleda den missuppfattning att icke alla former av uppsåt skulle vara tillräckliga, i det att endast en från varje tvivel fri insikt hos den brottslige skulle kunna medföra straff. Till en sådan begränsning finnes icke något skäl. Även om den brottslige icke är fullt säker på att urkunden är falsk men hans tvivel icke är starkare än att eventuellt uppsåt bör anses föreligga, måste straff anses påkallat.

Liksom enligt den gällande rätten är straffet för brukande av falsk urkund bestämt genom en hänvisning till det för själva förfalskningen stadgade straffet. Detta innebär, att den gradindelning som föreskrivits i 1–3 §§ blir tillämplig även å brukandet. Samma omständigheter som äro avgörande för att själva förfalskningen hänföres till en lindrigare eller svårare grad av brottet erhålla motsvarande betydelse i fråga om brukandet. Lämpligt torde vara att även detta brott i förekommande fall av domstolarna betecknas med angivande av graden: ringa brukande av falsk urkund, grovt brukande av falsk urkund. Det må anmärkas att svårhetsgraden av förfalskningen och brukandet icke alltid bliva att bedöma på samma sätt beträffande en och samma urkund. Omständigheterna kunna vara sådana att förfalskningen är att anse som ringa men brukandet såsom straffbart enligt 1 § eller omvänt. I allmänhet torde gälla att brukande såväl i fråga om dess hänförande till viss brottsgrad som med hänsyn till straffmätningen är att bedöma såsom något lindrigare än själva förfalskningen, Brukande ensamt för sig är nämligen ofta mindre planmässigt och kräver mindre förberedelser än förfalskning.

Ehuru brukande icke fordras för straff enligt 1–3 §§, är det tydligt att i det vanliga fall att förfalskaren själv brukar den falska urkunden straff endast skall ådömas för förfalskningen och att 4 § icke skall åberopas. Detta följer därav att brukande kan sägas normalt åtfölja förfalskningen och därför har tagits i betraktande vid bestämmande av straffsatsen för denna. I de fall då förfalskaren icke gjort sig skyldig till brukande föreligger anledning till lindrigare straffmätning för förfalskningen, jfr Thyrén VI s. 160.

Beträffande förhållandet till 21 kap. hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.

5 §.

Enligt den före 1942 års lagstiftning gällande rätten var negativ materiell förfalskning av handlingar föremål för en mycket splittrad behandling. I SL 12 kap. förekom därom endast en bestämmelse i 1 § om förstörande av allmän arkivhandling. Härtill anslöto sig bestämmelserna i SL 8: 18 och 19 om straff för att undanhålla eller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande till annan makt. Mera omfattande var stadgandet i SL 22: 2 p. 5 om straff för den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, varå den sig grundar. Slutligen stadgades i SL 23:! straff för bokföringsskyldig gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs befinnes ha uppsåtligen förstört eller undanstuckit sina böcker eller gjort dem oläsliga. Härav framgår att förstörande och därmed likvärdiga åtgärder i fråga om allmänna expeditionshandlingar i de flesta fall var straffritt; vissa fall därav torde ha varit hänförliga under SL 22: 2 p. 5. Detta lagrum avsåg väsentligen enskilda handlingar, men dess omfattning beträffande dem var ganska osäker. Möjligt är att under uttrycket "handling varå annans rätt sig grundar" endast voro att hänföra de i SL 12: 4 nämnda s. k. dispositivhandlingarna, däremot icke handelsbok och icke intyg eller andra handlingar som avsågos i SL 12: 5. I så fall skulle förstörande eller undanhållande av intyg varit straffritt och dylik åtgärd med handelsbok kunnat straffas endast under de i SL 23: 1 angivna förutsättningarna, alltså vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs. De subjektiva förutsättningarna för straffbarhet voro i de nämnda lagrummen inbördes mycket olika och lämnade i stor utsträckning även uppsåtliga gärningar utanför det straffbara området.

Den sålunda rådande ordningen kunde icke anses tillfredsställande. Thyréns utkast upptager i VI 11 § ett allmänt stadgande om straff för den som uppsåtligen förstör, undanhåller eller helt eller delvis obrukbargör sådan handling som åtnjuter straffskydd emot materiell förfalskning, dock med undantag av avskrift. I fråga om straffbarhetens grad hade "i allmänt arkiv inneliggande urkund av större vikt" utbrutits till särskild strängare behandling.

Enär vid omarbetningen av förmögenhetsbrotten bestämmelsen i SL 22: 2 p. 5 ej kunde kvarstå bland bedrägeribrotten, upptog straffrättskommittén till behandling frågan om bestraffning av förstörande av handlingar. I anslutning till Thyrén föreslog kommittén att i 12 kap. skulle stadgas straff för negativ förfalskning av samtliga där omförmälda handlingar. Kommittén ansåg att 1 § borde tillsvidare lämnas orubbad och upptog beträffande de i de övriga paragraferna berörda handlingarna i sitt förslag en ny 5 a § av följande lydelse: "Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, förstör, gör obrukbar eller undandöljer äkta handling som i 2, 3, 4 eller 5 § sägs, straffes högst med straffarbete i två år." Såsom förut berörts lades kommittéförslaget i denna del icke till grund för ny lagstiftning. I stället infördes den förutvarande SL 22: 2 p. 5 utan förändring av brottsbeskrivningen i 12 kap. såsom 5 a §. Det nyssberörda stadgandet i SL 23: 1 upphävdes genom 1942 års lagstiftning utan att i det nya 23 kap. erhålla direkt motsvarighet.

Då nu förfalskningsbrotten skola fullständigt nyregleras, är det enligt kommitténs mening uppenbart att i 12 kap. bör införas en allmän bestämmelse om straff för negativ materiell förfalskning av urkund. Såsom redan framhållits i kommitténs betänkande angående förmögenhetsbrotten föreligger behov av straffskydd mot förstörande och liknande åtgärder i fråga om alla sådana handlingar som skyddas mot positiv förfalskning. Det måste visserligen medgivas, att vissa sådana handlingar icke äro oersättliga och att den skada som åstadkommes genom deras förstörande följaktligen har begränsad räckvidd. Även i sådant fall kan dock åstadkommas rättsovisshet åtminstone för någon tid samt omgång och kostnader. Vidare märkes att t. ex. avskrifter ibland kunna fylla i det närmaste samma funktion som originalhandlingar, nämligen då dessa icke vidare existera. Om den gällande rätten ej innebär skydd mot förstörande av intyg är detta att uppfatta som en brist; särskilt då intygsgivaren är avliden kan intyget vara omöjligt att ersätta och förstörande därav kan leda till allvarlig rättsförlust. Kommittén vidhåller följaktligen den i betänkandet angående förmögenhetsbrotten uttalade uppfattningen, att handlingar böra allsidigt skyddas mot negativ förfalskning. I den mån kommitténs förslag i 1 § innebär utvidgning av de straffskyddade handlingarnas område, såsom i fråga om s. k. tillfällighetsurkunder, synes en motsvarande utvidgning av området för straffbar negativ förfalskning böra ske. Även beträffande de i 1 § till urkunder hänförda bevismärkena erfordras skydd mot negativ förfalskning. Det är tydligt att olovligt förstörande av en järnvägsbiljett eller ett ransoneringskort bör medföra straff. I den mån förstörandet skett i uppsåt att försvåra bevisning, bör det icke anses som skadegörelse utan som ett förfalskningsbrott. Kommittén föreslår alltså i förevarande paragraf straff för negativ förfalskning av urkund, därvid uttrycket urkund är att fatta med den i 1 § angivna innebörden.

Såsom benämning för brottet föreslås undertryckande av urkund. Härigenom torde framgå att brottet till sin väsentliga innebörd utgör ett angrepp på den bevismöjlighet som genom urkunden skulle åstadkommas. Den straffbara gärningen bör bestämmas i överensstämmelse härmed. I första hand upptager lagtexten att urkunden förstöres. Därjämte nämnes, såsom i nuvarande SL 12: 5 a, att urkunden göres obrukbar. Att såsom Thyrén särskilt framhålla att detta kan ske helt eller delvis lärer icke vara erforderligt. Det är tydligt att meningen är att urkunden skall göras obrukbar såsom bevismedel och härför är det tillräckligt att den skadas i någon del, förutsatt att denna är av väsentlig betydelse för urkundens bevisfunktion. Slutligen nämnes undanskaffande av urkunden. Härmed avses att urkunden bringas utom räckhåll för den användning för vilken den är avsedd. Detta behöver icke ske för all framtid. Emellertid torde av det valda ordet framgå att en åtgärd, som blott och bart består i att man vägrar att utgiva eller eljest innehåller en urkund som man är skyldig att tillhandahålla, icke omfattas av straffbestämmelsen. Gränserna mellan de angivna gärningsformerna äro naturligen icke skarpa. Det är också betydelselöst om en urkund i ett visst fall bör anses ha blivit förstörd eller gjord obrukbar. Till intetdera hör med nödvändighet att urkunden blivit helt eller delvis förintad; det räcker om t. ex. skrift gjorts oläslig eller urkunden bragts i ett sådant skick att den icke vidare åtnjuter tilltro såsom bevismedel.

Det säger sig självt att det i många fall är fullt lovligt att förstöra en urkund. I sådana fall skall naturligtvis icke något straff inträda. Lagtexten anger fördenskull att straffbudet endast är tillämpligt på åtgärder som någon vidtager med urkund varöver han ej äger förfoga. Innebörden av denna bestämning hänför sig närmast till frågan, huruvida den handlande på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över urkunden. Det är emellertid att märka att även den som äger en urkund kan på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart i rättegång. De närmare reglerna härom äro icke av straffrättslig natur utan tillhöra processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Att förstöra något som enligt bokföringslagen skall bevaras bör också anses såsom undertryckande av urkund; bestämmelsen om bokföringsbrott i SL 23: 5 bör alltså efter förslagets antagande icke vidare tillämpas i dylikt fall.

Även om förstörande av en urkund eller en därmed likvärdig åtgärd sker olovligen på sätt nyss angivits, är gärningen icke alltid av beskaffenhet att böra bestraffas såsom förfalskningsbrott. Härför måste krävas att åtgärden innebär ett angrepp på urkundens bevisfunktion. Detta beaktades i den av Thyrén föreslagna bestämmelsen genom ett särskilt rekvisit att skada skulle vara att befara av gärningen. Detta fordrades dock ej i fråga om allmänna arkivhandlingar av större vikt; beträffande dem ansågs det kunna presumeras att förstörande medförde skada. I motiveringen anfördes att straffbestämmelsen sålunda icke vore tillämplig, då vederbörande utan svårighet kunde förskaffa sig ett annat exemplar med samma beviskraft av urkunden i fråga. Denna ståndpunkt synes i sak *böra biträdas. Liksom det kräves för bestraffning av positiv förfalskning att åtgärden innebär fara i bevishänseende, bör därför i fråga om den negativa förfalskningen uppställas enahanda krav. Faran kan i detta fall endast gå ut på att bevisning omöjliggöres eller försvåras, däremot icke omedelbart på möjliggörande av oriktig bevisning. Om den närmare innebörden av fara i bevishänseende får kommittén hänvisa till vad som anförts under 1 §. Här må framhållas, att det icke fordras att bevisning redan skall ha mött hinder eller svårighet, utan endast att det måste antagas att bevisning kan bliva erforderlig och att den då kommer att möta hinder eller svårighet.

Med de begränsningar för straffbarheten i objektivt hänseende för vilka nu redogjorts behöver lagrummet icke upptaga några särskilda subjektiva bestämningar. Sådana voro uppställda i dess föregångare; i SL 12: 1 fordras sålunda att man handlar sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, i SL 12: 5 a att man handlar till förfång för annans rätt, i SL 8: 18 kräves uppsåt att riket skada och i SL 8: 19 kännedom om handlingens särskilda vikt. I Den nu föreslagna texten förbigår detta ämne med tystnad och innefattar sålunda endast krav på vanligt uppsåt. Det i SL 8: 19 upptagna straffet för oaktsam gärning saknar motsvarighet i förslaget, såsom vid kapitelrubriken anmärkts.

Straffsatserna för negativ handlingsförfalskning äro för närvarande i flera fall mycket stränga. Maximistraffet är i SL 8: 19 livstids straffarbete, i SL 12: 1 straffarbete i åtta år eller i båda fallen detsamma som för positiv förfalskning. Även i SL 12: 5 a är maximistraffet fyra års straffarbete eller detsamma som för positiv förfalskning enligt 2 och 4 §§. Thyréns förslag stadgar ett högsta straff av tukthus i åtta år eller beträffande allmän arkivhandling av större vikt tukthus i tio år. Så stränga straff synas icke vara erforderliga. Om de sällsynta fallen av förfalskningsbrott som äro farliga för rikets säkerhet gäller, såsom under 1 § berörts, att deras bestraffning i egenskap av förfalskning icke bör utmätas med hänsyn till deras särskilda farlighet ur annan synpunkt. I allmänhet torde man kunna anse att den negativa förfalskningen är förtjänt att bedömas lindrigare än den positiva. Den förra innebär icke såsom den senare en omedelbar fara för oriktig bevisning, och den kan lättare tänkas ske av överilning eller hänsynslöshet till skillnad från mera allvarliga syften att åstadkomma rättsförlust, ehuru naturligen även sådana kunna förekomma. Kommittén föreslår för normala fall en straffskala från och med lägsta bötesstraff till och med straffarbete i två år. För det fall att brottet är grovt föreslås straffet till straffarbete i högst fyra år. Vilka fall som skola hänföras under den senare straffskalan angives icke närmare i lagtexten. Tydligt är att man i första hand har att tänka på sådana fall, vilka med hänsyn till syftet och faran för rättsförlust stå positiv förfalskning nära, samt att i dylika fall vad som stadgas i 3 § är ägnat att erhålla motsvarande tillämpning.

6 §.

I denna paragraf regleras bestraffningen av positiv materiell förfalskning av penningsedlar och mynt. Beträffande dessa objekt synes negativ förfalskning icke behöva bestraffas. Att förstöra sedlar eller mynt över vilka man äger förfoga är tydligen icke något som behöver bekämpas med straffstadganden. Den som handlar utan stöd av förfoganderätt över föremålen gör sig skyldig till skadegörelse och bestraffning för detta brott är tillfyllest. Under nutida förhållanden torde förstörande av mynt icke förekomma på sådant sätt att det medför penningpolitiska olägenheter för det allmänna, och denna synpunkt bör i varje fall lämnas åsido vid utformningen av reglerna om förfalskningsbrott.

Såsom i inledningen till kapitlet framhållits har mynt- och sedelförfalskningen erhållit en mycket utförlig behandling i SL 12: 12–17. Kommittén har icke funnit behov föreligga av någon mera väsentlig saklig förändring av den gällande rättens innehåll, men har funnit det möjligt att betydligt förenkla straffbudens avfattning. Även Thyréns utkast överensstämmer väsentligen med den gällande rätten. Däri upptogs emellertid en utvidgning av det straffbara området på det sätt, att med utprångling av falska penningar likställdes att någon anskaffar eller i riket införer veterligen "falska penningar i uppsåt att utgiva dem såsom äkta.

Föremålet för detta brott angives i förslaget såsom inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt. Det har icke ansetts erforderligt att i lagtexten giva någon närmare bestämning av begreppen penningsedel eller mynt. Det fordras endast att sådant betalningsmedel skall vara gällande. Detta krav bör uppfattas såsom syftande på ett faktiskt förhållande. Ett mynt som ej vidare är lagligt betalningsmedel bör t. ex. ändock åtnjuta skydd mot förfalskning, om det å någon ort faktiskt fortfarande allmänt användes såsom betalningsmedel, såsom länge förekommit i vissa sydeuropeiska länder med äldre myntsorter. Redan den gällande lagen likställer inländska och utländska mynt och även sedlar. Det överensstämmer med den ståndpunkt som förslaget intagit i fråga om andra bevismedel att bibehålla denna likställighet.

Den egentliga penningförfalskningen regleras i första stycket. Såsom straffbar gärning angives i fråga om sedel att sådan eftergöres eller annorledes förfalskas; i fråga om mynt nämnes även att det minskas. Med eftergörande avses att man tillverkar falsk sedel eller falskt mynt. Det är icke avgörande om man använder samma material som är föreskrivet för äkta mynt. Ett mynt kan nämligen vara falskt, även om det till sammansättning och storlek i allo motsvarar ett äkta mynt och alltså har samma metallvärde som detta. Avgörande är däremot om tillverkningen sker av någon som är därtill behörig. Om en sådan person utför tillverkningen i enlighet med erhållna instruktioner, måste produkten anses som äkta, även om tillverkaren haft för avsikt att den icke skulle komma att utgivas i vederbörlig ordning utan av honom olovligen användas för egen räkning. Det måste emellertid även anses att ett mynt som tillverkats av därtill behörig person är falskt, om det icke uppfyller stadgade krav i fråga om vikt och halt. För ett äkta mynt väsentligt är nämligen icke blott. såsom i fråga om urkunder och märken som avses i 7 §. dess skrift eller prägling innehållande vissa tecken utan även själva föremålets fysiska beskaffenhet. Såsom en särskild form av förfalskning upptages att man minskar ett äkta mynt; jämför stadgandet i SL 12: 13 om den som i bedräglig avsikt filar eller klipper guld eller silvermynt eller det eljest på något sätt minskar. Utom genom mekaniska åtgärder kan mynt minskas även genom att på kemisk väg någon värdefull beståndsdel av myntsubstansen avlägsnas. Slutligen nämnes förfalskning på annat sätt av sedel eller mynt. Härmed avses att man förändrar ett förut existerande äkta mynt; som exempel kunna tjäna de i den gällande lagen särskilt omnämnda gärningsformerna att man giver åt ringare mynt sken av det som högre är, t. ex. att nickelmynt försilvras, eller att man å sedel som upphört att gälla utplånar tecken varigenom sådant utmärkes eller eljest därmed vidtager åtgärd varigenom sken av giltig sedel däråt beredes.

I motsats till urkundsförfalskning uppställes i fråga om penningförfalskning intet krav på att åtgärden skall ha medfört fara i bevishänseende eller dylikt. Förslaget överensstämmer härutinnan med den gällande rätten. Det måste anses att varje förfalskning av penningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför att penningarna till skillnad från de flesta urkunder äro användbara i var mans hand och att det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta det förfalskade i omlopp, så gott som alltid består någon risk för att så skall ske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsättes emellertid här som eljest, att den vidtagna åtgärden skall vara ägnad att vilseleda. Den som slår hål i ett mynt för att begagna det som prydnad kan sålunda icke dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställda förändringen utan vidare kan iakttagas.

De nu anförda synpunkterna kräva beaktande även i fråga om den tidpunkt, vid vilken brottet skall vara fullbordat. Enligt den gällande rätten inträder straffbarheten städse i och med själva förfalskningsåtgärden. Förslaget har samma ståndpunkt. Enligt den gällande rätten sänkes i allmänhet straffminimum för det fall att den brottslige ej har utgivit eller begagnat det förfalskade. Med hänsyn till det sätt varpå straffskalan utformats i förslaget erfordras icke någon föreskrift om särskilt nedsatt straff för de nämnda fallen.

Vad härefter angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet har den gällande rätten reglerat olika fall på olika sätt. 1 fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensom sedelförfalskning genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhet endast vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår att det ej skett i bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande av metalliskt mynt kräves åter för straffbarhet att gärningen bevisligen skett i bedräglig avsikt. Förslaget bibehåller ej denna olikhet. Varje fullbordad penningförfalskning synes i subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, att straff bör inträda även om gärningsmannen icke haft avsikt att svikligen utprångla det förfalskade. I ett fall låter den gällande rätten straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från den skyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedräglig avsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda eller förändrade eller förebyggt all skadlig verkan därav. Den härunder liggande tanken torde vara den, att gärningsmannen, som förutsättes ha handlat utan ond avsikt, genom sin efterföljande åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Såsom ovan framhållits kan kommittén icke biträda en sådan uppfattning. Varje myntförfalskning är att anse såsom farlig, och någon rimlig anledning varför den ändock skulle få företagas strafflöst låter sig icke påvisa. I den bestämmelse i kapitlet, som reglerar straffnedsättning och straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande, nämligen 12 §, har därför det ifrågavarande fallet icke upptagits.

Straffen för de olika fallen av penningförfalskning äro enligt den gällande rätten oftast mycket stränga. För förfalskning av guldmynt är maximistraffet sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tio år; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessa straffsatser synas onödigt stränga. Ett så högt minimum kan i varje fall ej bibehållas i förslaget, som i ett sammanhang behandlar förfalskning av alla slags penningar och alla därvid förekommande gärningsformer. För normala fall av penningförfalskning föreslås en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Till strängare bestraffning av grova fall finnes ej tillräcklig anledning. Däremot måste möjlighet beredas att ådöma lindrigare straff i åtskilliga fall. Härom meddelas föreskrift i första styckets andra punkt. Här upptages en lägre straffbar grad av brottet med ett straff av straffarbete i högst två år eller fängelse. Denna skala skall tillämpas om den brottslige ej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas. Dessa fall motsvara nära de i den gällande rätten särskilt lindrigt behandlade fall i vilka den brottslige icke handlat i bedräglig avsikt. I förslaget användes dock ej ordet avsikt, vilket blott anger det direkta uppsåtet, syftet, utan ordet uppsåt, vilket jämväl omfattar eventuellt uppsåt. Avgörande skall alltså ej vara beskaffenheten av det brottsliga syftet, och för hänförande under det lindriga straffet kräves frånvaro av varje slags uppsåt att utprångling skulle komma att ske. Emellertid skall samma lindriga straffsats komma till användning så snart brottet är ringa. När detta är fallet angives ej närmare. Tydligt är att hit böra hänföras sådana fall, där en förfalskning är ringa i den meningen att den avsett obetydligt värde, såvitt angår de förfalskade myntens antal och valör. Även bör beaktas om det förfalskade ej utgivits eller begagnats.

Utprångling av falska penningar belägges med straff i andra stycket. Denna bestämmelse skall icke tillämpas på den som själv är förfallen till ansvar för förfalskning enligt första stycket. Utprångling innebär att det förfalskade utgives såsom äkta under vilseledande av den som mottager det. Även i fråga om utprångling kräves för straffbarhet att den skyldige handlat med uppsåt. Det fordras icke att han velat med utprånglingen föröva bedrägeri i egentlig mening. Sålunda kräves icke att han erhållit valuta för de falska penningarna; även om dessa bortgivits såsom gåva inträder straff. Ty även i sådant fall är gärningen ägnad att framdeles medföra skada. Straffet för utprångling är, liksom enligt den gällande rätten, i allmänhet detsamma som för själva förfalskningen. För ett särskilt fall bör dock ett lägre straff föreskrivas. I SL 12: 17 stadgas att den som blivit med falskt mynt eller med falsk penningsedel bedragen och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgivit skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst två år med möjlighet att i ringare fall döma till böter. Detta fall är uppenbarligen förtjänt av betydligt lindrigare straff än vanlig utprångling av falska penningar. Den som under angivna förhållanden vidarebefordrar det förfalskade är nämligen i någon mån att anse såsom ursäktad. Ytterligare är att märka, att den skada som genom förfarandet kan åstadkommas i varje särskilt fall är jämförelsevis obetydlig. Förslaget upptager därför för dessa fall allenast fängelse eller böter. Förutsättningen angives på det sätt att den brottslige skall ha själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta: det kräves sålunda icke att han skall ha varit föremål för något bedrägeri i egentlig mening. Det räcker emellertid icke att han mottagit det förfalskade av någon annan med vetskap om att denne befunnit sig i den situation, som avses i bestämmelsen.

Ett påtagligt praktiskt behov föreligger jämväl av straff för att anskaffa eller till riket införa falsk sedel eller falskt mynt. Penningförfalskning. åtminstone av mera allvarligt slag, är skäligen sällsynt i vårt land. Emellertid kunna förekomma fall där detta brott tager formen av en väl planlagd och med stora resurser arbetande brottslig verksamhet. I dylika fall plåga flera personer samverka, och företaget sträcker ofta sina förgreningar utöver statsgränserna. Det är därför angeläget att kunna inskrida med bestraffningsåtgärder mot varje medlem av en liga, som kan ertappas. Enligt den hittillsvarande lagstiftningen möter ett sådant inskridande ofta hinder, dels av de i SL 1 kap. uppdragna gränserna för tillämpningen av svensk straffrätt, dels av de faktiska svårigheter som bestå då det gäller att om medverkan i myntförfalskning överbevisa en person som ertappas med att innehava falska penningar. Enligt förslaget kan den som anskaffar, till riket inför eller tager annan dylik befattning med falsk sedel eller falskt mynt jämlikt 3: 2 straffas för förberedelse till det här i andra stycket upptagna brottet utprångling.

Utprångling av falska penningar, såväl då den förövas av förfalskaren själv som av någon annan, utgör i vanliga fall ett sådant bedrägeri som i och för sig är hänförligt under 21 kap., i det att utprånglaren genom vilseledande om penningarnas äkthet förmår någon att för dem lämna eller utfästa en motprestation, som innebär vinning för den brottslige och skada för den vilseledde, i regel till det belopp varå de falska penningarna lyda. De egenskaper hos förfarandet, vilka komma det att framstå som ett bedrägeri, äro sålunda typiska för den brottslighet, som belägges med straff i 1216, och skola följaktligen icke föranleda någon tillämpning av 21 kap. i konkurrens med förevarande lagrum; detta är en specialbestämmelse, som utesluter tillämpning av de allmänna bestämmelserna om bedrägeri i 21 kap. Härmed överensstämmer att 12: 6 för normalfallen upptager en straffskala vars maximum är svårare än högsta straffet för bedrägeri, även där det är grovt.– I fråga om förhållandet till bedrägeri föreligger alltså en olikhet mellan utprångling av falska penningar å ena sidan och t. ex. brukande av falsk urkund (4 §) å den andra; förstnämnda brott utgör regelmässigt i sig själv ett bedrägeri, det senare kan vara medel för ett sådant.

7 §.

I förevarande paragraf behandlas märkesförfalskning, närmare bestämt positiv materiel förfalskning av vissa märken. Såsom i motiven till 1 § utvecklats förstås med märken sådana bevismedel, som icke ha bestämd språklig form utan förmedla ett föreställningsinnehåll genom enstaka bokstäver eller siffror i förening med själva märkets utstyrsel. Vissa märken behandlas i andra paragrafer i kapitlet. Sålunda ha vissa bevismärken hänförts till urkunder och skola i denna egenskap erhålla straffskydd enligt de om urkunder i 1–5 §§ föreslagna bestämmelserna. Till särskild behandling ha vidare upptagits signaturer på konstnärliga eller dylika verk, varom 9 få handlar, ävensom gräns- och vattenhöjdsmärken m. fl., vilka skyddas genom den i 10 § föreslagna bestämmelsen om förfalskning av fast märke. Övriga märken, vilka ansetts böra erhålla straffskydd mot förfalskning, äro föremål för bestämmelserna i 7 §.

Denna motsvaras i den gällande rätten av SL 12: 7, 8 och 10. Dessa lagrum avse endast allmänna märken. Enligt 7 § straffas den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, å papper, vara, mått, vikt eller annat, som med statens eller andra allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller märken anbringar, eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är, eller förfalskar det som i behörig ordning blivit stämplat eller märkt. Straffbarheten inträder i och med själva förfalskningsåtgärden. Om bruk ej blivit gjort av det förfalskade, kan straffet nedsättas intill ett lägre straffminimum. Detta är emellertid tillämpligt även då begagnande ägt rum, därest omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande. Har man innan bruk blivit gjort av det förfalskade, av egen drift det förstört eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan därav, "skall strafflöshet inträda. Har någon, på vilken 7 § ej är tillämplig, med vetskap om sådan förfalskning som där sägs, i bedräglig avsikt begagnat det förfalskade, skall han enligt 8 § straffas så, som hade han förfalskningen själv gjort. Båda de nu berörda paragraferna avse endast svenska märken. I 10 § stadgas, att främmande stats allmänna stämplar och märken skola, om förfalskning eller missbruk därav sker, anses lika med svenska, där Konungen förordnat att de samma skydd njuta skola. Sådant förordnande har meddelats beträffande de allra flesta stater, såsom i inledningen till kapitlet blivit anmärkt.

Även i Thyréns utkast, V. I 13 och 14 §§, straffskyddas endast allmänna stämplar och märken. Någon skillnad göres icke mellan in- och utländska objekt av detta slag. Särskilt behandlas sådana stämplar och märken, vilka lagligen gälla såsom allmänna värdetecken. Förfalskning därav straffas så snart den skyldige haft uppsåt att utgiva det förfalskade såsom äkta, oavsett huruvida någon skada eller fara åstadkommits genom åtgärden. Har någon i annat fall än nu sagts å papper, vara, mått, vikt eller annat som tecknas med allmänna stämplar eller märken, falskeligen anbragt sådana eller förfalskat eller missbrukat rätteligen gjord stämpling eller märkning, eller har man förfalskat det som i behörig ordning blivit stämplat eller märkt, inträder ett något lindrigare straff ; härvid förutsättes att skada är att befara av gärningen. Har förfalskaren i något av de angivna fallen av egen drift förstört eller oskadliggjort det förfalskade innan bruk därav gjorts, kan fakultativt frias från straff. I en särskild paragraf belägges med straff att någon med vetskap om förfalskning av stämplar, märken, mått, vikter eller andra nu ifrågavarande föremål bragt dem i omlopp eller eljest använt dem. I dessa fall förutsättes för straff att åtgärden skett under sådana förhållanden, att skada därav kunnat uppstå. Straffen äro desamma som föreskrivits för själva förfalskningsåtgärderna. Bevismärken omnämnas icke särskilt av utkastet. Enligt motiven skulle detta såsom stämplar och märken straffskydda alla sådana allmänna bevismedel som icke ingå under begreppet handling. Ehuru den föreslagna lagtexten närmast för tanken på dels värdemärken och dels kontrollmärken, torde den sålunda få antagas ha varit avsedd att omfatta även allmänna bevismärken som icke tillhöra någon av dessa grupper.

Så är i allt fall den gällande rätten att uppfatta. Den skyddar i SL 12: 7 märken av alla de tre grupper som beskrivits i motiven till 1 §, nämligen bevismärken, kontrollmärken och värdemärken. Sedan de förstnämnda enligt förslaget erhållit straffskydd såsom urkunder på sätt framgår av 1 §, återstår att här taga ställning till i vilken utsträckning märken av de båda övriga kategorierna böra skyddas genom straff för förfalskning. De spela båda en viktig roll i rättslivet och omsättningen. Såsom vid 1 § erinrats, tjäna kontrollmärken till att, anbragta på ett visst föremål, om detta utsäga ett visst rättsläge eller styrka att det är av en viss rättsligt betydelsefull beskaffenhet, varit föremål för viss åtgärd eller dylikt. Värdemärken kännetecknas därav att de, fristående eller på visst sätt anbragta, medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, ofta såsom bärare av ett bestämt penningvärde. Avgränsningen mellan de olika grupperna låter sig icke genomföra med full skärpa; den erhåller närmare belysning genom de exempel som anföras i lagtexten och här nedan.

Vad först beträffar värdemärken äro de viktigaste av dessa postverkets frimärken och de stämpelmärken, som användas för uttagande av arvs- och gåvoskatt och andra stämpelavgifter, såväl enligt 1914 års förordning härom som enligt andra författningar, t. ex. angående fondstämpel. En nära jämförlig funktion utövas av postsparbankens kvittenskuponger och av polletter och liknande märken, som av olika företag och inrättningar utlämnas för att användas för fullgörande av smärre likvider, t. ex. för inköp av biljett till spårvägar eller liknande trafikinrättningar, för betalning genom automatapparater av gas eller liknande förnödenheter. Utan tvivel äro, åtminstone i vårt land, de flesta av de här ifrågakommande inrättningarna statliga eller kommunala, men det synes icke vara av någon avgörande betydelse huruvida så är fallet eller icke. Om t. ex. ett spårvägsföretag drives av en kommun eller av ett åtminstone till formen enskilt aktiebolag är utan intresse för frågan om de av företaget utställda märkena av förevarande art böra åtnjuta straffskydd. Följaktligen synes den i SL 12: 7 uppställda begränsningen till allmänna märken vara alltför snäv, såvitt angår värdemärken. Visserligen skulle det föra alltför långt att utsträcka straffskyddet till alla enskilda märken av detta slag. Exempelvis böra polletter, som användas endast vid uppgörelser mellan ett företag och dess anställda, och jetonger som berättiga till ersättning med visst belopp för närvaro vid sammanträden med någon korporation, ej utrustas med något särskilt straffskydd. De äro nämligen å ena sidan icke av någon nämnvärd betydelse i den ekonomiska omsättningen och å andra sidan icke i någon högre grad utsatta för att förfalskas. Vid sidan av offentliga, d. v. s. från offentliga rättssubjekt härrörande eller av något sådant auktoriserade värdemärken, ha av nu berörda skäl i paragrafen upptagits vissa enskilda, nämligen de som äro avsedda för allmänheten, men inga därutöver. Den omfattning vari värdemärken skola åtnjuta straffskydd är alltså mera begränsad än den som i 1 § föreslagits beträffande bevismärken.

Kontrollmärkning verkställes på två, i yttre avseende skiljaktiga sätt. Ibland sker den genom att på föremålet för kontrollen, medelst klistring eller dylikt, anbringas ett märke av papper eller liknande material, som tidigare framställts och före användningen finnes tillgängligt för vederbörande funktionär. Exempel utgöra de i 4 § förordningen angående stämpelavgiften föreskrivna inteckningskontrollstämplarna och märken som vid befordran med posten eller annat trafikverk påklistras en försändelse till bevis om att villkoren för behandling såsom expressförsändelse, med luftpost o. s. v. äro uppfyllda och liknande märken å reseffekter till bevis om undergången tullvisitation. I andra fall åter existerar märket icke på förhand utan anbringas vid kontrollåtgärden på dennas föremål såsom ett avtryck av en stamp, ett märkjärn, brännjärn eller liknande redskap. Såsom exempel kunna nämnas de stämplar, som efter stadgad kontroll anbringas å guld- och silverarbeten eller vid stadgad justering av mått och vikt, frankering medelst postverkets frankeringsapparater, postverkets makuleringsstämplar, S-märken å elektriska apparater. Den anförda olikheten är icke av någon straffrättslig betydelse i vidare mån än att den kan inverka på de former, i vilka en förfalskningsåtgärd kan komma till utförande. Vid ett märkningsförfarande av det förra slaget bör straffskyddet avse såväl de till användning färdigställda märkena som en med sådana märken verkställd märkning. I fall av den senare typen ifrågakommer endast redan verkställd märkning eller stämpling såsom skyddsobjekt. De redskap, som därvid komma till användning, kunna naturligen också förfalskas i den meningen att de obehörigen framställas eller förändras, men ett sådant förfarande synes, med avvikelse från åtskillig utländsk rätt (Thyrén VI s. 62 f.) och även äldre svensk rätt, icke böra hänföras till fullbordad märkesförfalskning. Det är tillräckligt att på detta stadium inträder straff för förberedelse till förfalskning, såsom enligt SL 12: 18; förslaget innehåller i 3: 2 en motsvarande bestämmelse.

Även beträffande kontrollmärkning möter i fråga om straffskyddets omfattning i första hand spörsmålet, huruvida det bör begränsas till märkning, som handhaves av stat eller kommun. Så är fallet enligt den gällande rätten, som endast upptager allmänna stämplar och märken. Förslaget intager väsentligen enahanda ståndpunkt. Kommittén har nämligen ansett att ett kontrollförfarande för att böra utrustas med straffskydd enligt denna paragraf måste erbjuda sådana garantier beträffande noggrannhet och tillförlitlighet, som endast kunna tillskapas genom att det är offentligrättsligt reglerat. I annat fall kan en kontrollmärkning svårligen uppnå den grad av tilltro hos allmänheten och därmed den mera allmänna betydelse, som är en förutsättning för att åtgärder, ägnade att rubba tilltron, behöva bekämpas medelst straff för förfalskning. Av dessa skäl upptager den föreslagna texten allenast offentlig kontrollmärkning.

Om innebörden härav är följande att uppmärksamma. Offentlig är i första hand sådan kontrollmärkning, som handhaves av statliga eller kommunala funktionärer såsom ett tjänsteåliggande. Härvid kan man emellertid icke stanna. Tydligen måste t. ex. frankering med "postverkets frankeringsapparater åtnjuta det ifrågavarande straffskyddet, ehuru den – enligt närmare bestämmelser och under postverkets kontroll – omhänderhaves av enskilda trafikanter, som därtill erhållit tillstånd, eller av anställda hos dem. Vidare förekommer att kontrollmärkning som bör åtnjuta skydd utföres av enskilda näringsidkare eller funktionärer hos dem på grund av författningsmässigt meddelade föreskrifter, t. ex. S-märkningen av elektriska apparater. Med hänsyn härtill är offentlig kontrollmärkning att fatta i betydelsen av en sådan, som handhaves antingen av offentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentlig auktorisation. Denna kan vara meddelad genom allmän författning eller genom ett individuellt bemyndigande. Genom detta krav uteslutes sådan stämpling eller märkning av någon vara, t. ex. honung, som i kontrollsyfte verkställes av en enskild producent, vare sig på eget initiativ eller i enlighet med beslut av en producentorganisation, eller av funktionärer hos en sådan. Än tydligare är, att en märkning som av enskild anbringas till bevis om att en vara producerats av honom eller att ett föremål tillhör honom, t. ex. märkning av en bok med namnteckning eller exlibris, icke skyddas enligt .förevarande paragraf – däremot möjligen enligt varumärkeslagstiftningen och i vissa fall enligt 9 § i detta kapitel. Sådan märkning är för övrigt icke någon kontrollmärkning, eftersom den icke tillkommit i kontrollsyfte. Den åtnjuter följaktligen icke skydd enligt 7 § ens om den anbragts av ett statligt eller kommunalt verk för att angiva att ett föremål äges av detta eller skall användas inom viss del av dess verksamhet, t. ex. viss avdelning av ett militärt förband.

Såsom framgår av den föreslagna texten gör förslaget icke någon skillnad mellan in- och utländska värde- eller kontrollmärken. Uppgiften för straffbestämmelsen är här, liksom vid förfalskningsbrotten överhuvud, icke att bereda skydd åt något slags ensamrätt för det subjekt, som rätteligen har att handhava märkningsförfarandet, utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro till märkena. Detta intresse må praktiskt sett vara mest betydande i fråga om inhemska märken på grund av att det i regel är dessa som förekomma här i landet. I princip består emellertid ett intresse av alldeles samma art beträffande utländska märken, i den mån dessa eller därmed märkta föremål vinna utbredning härstädes. Även dessa böra följaktligen skyddas. I fråga om värdemärken, som utställts av enskilda, skulle det vara särskilt opåkallat att söka genomföra en skillnad mellan in- och utländska märken. Att beträffande offentliga märken kräva ömsesidighet i det rättsliga skyddet skulle icke gagna den svenska allmänheten. I realiteten innebär förslaget i denna del icke någon egentlig nyhet, då, såsom tidigare anmärkts, med stöd av SL 12: 10 allmänna stämplar och märken från de allra flesta främmande länder redan blivit likställda med svenska. Frågans räckvidd begränsas i hög grad därigenom, att de i SL 1 kap. givna reglerna om vilka brott som skola bedömas enligt svensk straffrätt uppenbarligen äga tillämpning även å förevarande brott.

Härefter övergår kommittén att beröra de gärningsformer i vilka den straffbara märkesförfalskningen kan förekomma. I huvudsak samma former ifrågakomma vid detta brott som vid de förut behandlade arterna av förfalskning. Emellertid tillkommer här den synpunkten att märkningen kan vara så anordnad, att den består av flera efter varandra följande självständiga moment, och att vid vart och ett av dessa kan förekomma missbruk av sådan innebörd, att det bör anses utgöra fullbordad märkesförfalskning. Denna kan naturligen också äga rum efter det att ett behörigt märkningsförfarande förts till slut.

Först nämnes, att någon eftergör värdemärke. I och med att någon framställer ett falskt frimärke, beläggningsstämpel eller liknande märke bör märkesförfalskningen kunna vara fullbordad lika väl som vid motsvarande stadium av t. ex. penningförfalskning. Förekomsten av sådana falska märken, i synnerhet om de framställts i stort antal, kan innebära ett allvarligt avbräck för tilltron till de äkta märkena, åtminstone inom en viss personkrets eller på en viss ort, och betydande risk kan föreligga för att de falska märkena komma till användning för likvider och därvid föranleda ekonomisk skada. I denna punkt företer förslaget, liksom Thyréns utkast (se motiveringen å s. 166), en avvikelse från den gällande rätten, som ej anser märkesförfalskning föreligga förrän ett falskt märke blivit anbragt å ett sådant föremål, för vilket märken av den ifrågavarande arten äro avsedda. Till en sådan begränsning finnes enligt kommitténs mening icke tillräckliga skäl beträffande värdemärken. Vidkommande kontrollmärken bibehålles däremot gällande rätts ståndpunkt till frågan när förfalskningsbrottet är fullbordat. Att tillverka ett fristående kontrollmärke är sålunda enligt förslaget i regel att bedöma allenast såsom en jämlikt 3: 2 straffbar förberedelse till falsk kontrollmärkning.

Med eftergörande är att likställa att någon överflyttar ett märke, som en gång blivit åsatt ett föremål och därmed upphört att rätteligen kunna användas för märkning, till ett annat föremål. Exempelvis överflyttas ett makulerat frimärke från en postbehandlad försändelse till en annan, en kvittenskupong från en postsparbanksbok till en annan, kontrollstämpling från ett föremål av ädel metall till ett annat. I dessa fall är icke någon behörig att använda märkena på nytt och den "förnyade användningen utgör därför en förfalskning (jfr NJA 1944 s. 305). Förutsättning härför är emellertid att märket redan börjat fylla sin funktion med avseende å det föremål, vilket det förut blivit åsatt; att flytta ett frimärke från en ännu icke postbehandlad försändelse till en annan är tydligen icke någon förfalskning. Då den förnyade användningen är brottslig erfordras ofta att det redan använda märket befrias från ett makuleringstecken; detta utgör i och för sig förfalskning. Vid sidan av den hittills berörda gärningsformen upptages eftergörande av kontrollmärkning i de fall där denna icke sker medelst förut existerande självständiga märken. Eftergörandet sker genom att någon å mått, vikt, vara eller annat anbringar sådana tecken som ge sken av att ha tillkommit genom kontrollmärkning av därtill behörig funktionär. Det är utan betydelse om förfalskaren använt en stamp eller annat redskap. som kommer till användning vid behörig märkning, eller om han anbragt tecknen på annat sätt, kanske för hand med sådana enkla hjälpmedel som en vanlig penna eller kniv. Det som föranleder att märkningen är eftergjord och fördenskull falsk är att den icke utförts av därtill behörig person. Om en sådan person skulle utföra en kontrollmärkning på annat än föreskrivet sätt, t. ex. utan användande av föreskrivet redskap, kan föreligga ett tjänstefel men icke något förfalskningsbrott. Vem som är behörig framgår av de bestämmelser, som gälla för varje särskilt slag av kontrollmärkning. Att kontrollmärkning av sådant slag som kontrollstämpling å metallvaror överflyttas till annat objekt än det varå den anbragts är uppenbarligen helt att likställa med att de ifrågavarande tecknen åsättas obehörigen. Det synes därför icke nödvändigt att i lagtexten särskilt upptaga dylika fall, såsom i SL 12: 7 skett genom den däri förekommande bestämmelsen om missbruk av stämpling som rätteligen gjord är.

Vidare nämnes att någon anbringar falskt märke eller falskeligen anbringar äkta märke. Här är fråga om såväl värdemärken som kontrollmärken vilka äro färdigställda på förhand för att påklistras etc., däremot icke om kontrollmärkning av typen stämpling. Beträffande falskt märke kräves icke att den som anbringar det själv utfört förfalskningen eller medverkat därvid. Anbringandet därav skulle kunna betraktas såsom ett begagnande av märket och såsom sådant vara att bedöma enligt andra stycket. Men då anbringandet icke, såsom typiskt begagnande, omedelbart går ut på att en eller flera bestämda personer skola föras bakom ljuset, synes det vara lämpligare att det bedömes såsom en egentlig förfalskningsåtgärd. En sådan föreligger tydligen då ett äkta märke falskeligen anbringas. Det torde i regel ha av förfalskaren åtkommits genom tillgrepp eller på annat olovligt sätt, men detta är icke nödvändigt. Avgörande är att han icke, på grund av tjänst eller annan särskild ställning, är behörig att verkställa märkningen, vilken betingelse liksom i flera andra paragrafer i kapitlet uttryckes genom ordet falskeligen. Detta innebär icke något krav på att märkningen i övrigt skall vara oriktig. Så torde i allmänhet vara fallet då någon på en handling eller annat anbringar ett falskt kontrollmärke, enär det svårligen torde bestå något intresse av att anbringa ett sådant å en äkta handling, i de fall då värdemärken få anbringas av vem som helst, t. ex. frimärken och i åtskilliga fall beläggningsstämplar, kan emellertid någon brist i behörigheten ickeförekomma och sådan märkning kan aldrig ske falskeligen om därför användas äkta märken, ej ens då dessa blivit stulna. Att värdemärken anbringas till för lågt belopp innebär icke att märkning sker falskeligen. Tydligt är att det t. ex. icke år något förfalskningsbrott att frankera ett brev för lågt, även om det sker i förhoppning att felet ej skall bliva upptäckt och sålunda med uppsåt att genom vilseledande uppnå en ekonomisk vinst.

Då behörig person anbringar ett äkta märke, liksom då han verkställer kontrollmärkning medelst stämpling, kan det förekomma att märkningen icke bort ske, därför att det märkta icke har de egenskaper, som skola garanteras genom märkningen och därför förutsättas för denna; t. ex. att vikter äro för lätta eller en metallvara icke har den i märket angivna halten. Sådan oriktig märkning innebär icke förfalskning i den mening ordet i allmänhet äger i detta kapitel. Vad som föreligger är att ett äkta bevismedel med oriktigt innehåll blivit framställt. alltså ett fall av s. k. intellektuell förfalskning. Det märkta föremålet utgör icke, såsom ett mynt, någon del av det genom åsättande av vissa tecken framställda bevismedlet; detta består endast av de åsatta tecknen. Att anbringa dessa å ett föremål, vilket ej är sådant som märket angiver, är sålunda jämförligt med att utfärda ett äkta intyg med oriktigt innehåll. Åtgärden är i de nämnda fallen straffbar jämlikt 25 kap. såsom tjänstemissbruk eller tjänstefel; straff enligt bestämmelserna härom torde vara tillräckligt i betraktande därav att de som äga utföra offentlig kontrollmärkning ide flesta fall torde vara underkastade ämbetsansvar. Även då detta icke är fallet kan ifrågakomma straff för bedrägeri eller försök därtill, om brottsplanen föres vidare. På denna punkt torde förslaget förete avvikelse från den gällande ratten, sådan denna på historiska skäl ehuru med ringa stöd i ordalydelsen av SL 12: 7 plägat uppfattas.

Slutligen upptages att någon eljest förfalskar märket eller det märkta. Här avses i första hand att ett äkta märke ändras i fråga om valör, tidsbestämning eller något liknande. Detta kan, beträffande ett självständigt märke, ske såväl innan det blivit anbragt å ett föremål som därefter och kan även ifrågakomma beträffande ett märke som blivit anbragt medelst stämpling. Ett särskilt fall är att ett märke, som genom påstämpling eller på annat sätt makulerats, befrias från makuleringstecknet och genom denna förändring erhåller sken av att fortfarande vara användbart. I detta sammanhang må anmärkas att förstörande av märken eller utplånande av kontrollmärkning i och för sig icke straffas enligt detta kapitel, såsom negativ materiell förfalskning. Sådana åtgärder kunna däremot utgöra skadegörelse. Förfalskning av det märkta föremålet har nära frändskap med s. k. immateriell förfalskning, närmast sådant missbruk av urkund som straffbelagts i 13: 11 andra punkten i förslaget. Om någon t. ex. gör en justerad vikt lättare eller på elektrokemisk väg minskar guldhalten hos ett kontrollerat metallarbete, angripes strängt taget icke själva det därå anbragta märket på materiellt sätt. Emellertid är den uppfattning stadgad, att den verkställda kontrollmärkningen skall garantera icke blott att föremålet hade vissa egenskaper vid märkningstillfället utan även att det alltfort innehar desamma. För upprätthållande av tilltron härtill är det nödvändigt att straffbelägga förfaranden varigenom någon efter märkningen förändrar det märkta så att märket blir oriktigt. Detta synes lämpligen kunna ske i omedelbart sammanhang med straffbestämmelsen om förfalskning av själva märket. Såsom förfalskning av det märkta kan endast anses en förändring av en varaktig egenskap hos något som enligt märkets bestämmelse skulle vara oskiljaktigt förenat med själva märket. Hit kan sålunda icke hänföras att en djurkropp, som efter kontroll blivit stämplad till bevis om frihet från vissa smittoämnen, kort efteråt infekteras med dylika, ej heller att i en av en tulltjänsteman visiterad och till bevis därom märkt persedel före tullbehandlingens slut insmugglas ytterligare några föremål, som man därigenom vill undandraga de visiterandes uppmärksamhet. Än tydligare är att det icke utgör förfalskning av en vid avgångsstation postbehandlad och stämplad försändelse. om därmed under transporten förfares på ett sätt som bort föranleda ökning av den erlagda postavgiften. såsom att innehållet ökas eller en öppen försändelse tillslutes.

I andra stycket upptages en föreskrift att med egentlig märkesförfalskning, som avses i första stycket, likställes att någon begagnar eller för begagnande utlämnar något som blivit förfalskat på förut angivet sätt. Denna bestämmelse är ett motstycke till vad i 4 § och 6 § andra stycket föreslagits angående falska urkunder och falska sedlar eller mynt och har sin förebild i SL l2: 8. Begagnande innebär, såsom vid 4 § blivit utvecklat, att den brottslige skall ha satt det förfalskade i funktion på ett vilseledande sätt; angående den närmare innebörden härav hänvisas till motiven till sistnämnda lagrum. I förevarande paragraf märkes, att begagnandet kan avse såväl ett falskt självständigt märke, t. ex. ett frimärke, som ock ett märkt eller stämplat föremål. Här bör framhållas att begagnandet naturligen icke behöver innebära ett försök att erhålla valuta för det förfalskade eller att eljest överföra det till ny innehavare. Det kan ske genom att ett märkt föremål användes enligt sin vanliga bestämmelse, t. ex. en vikt vid Vägning. Dock måste härvid fordras att någon utomstående intressent är närvarande, såsom då vägning sker av en vara vid försäljning till en på stället befintlig köpare. Om ingen sådan intressent är närvarande då en vara med undervikt iordningställes för fullgörande av en leverans, kunde brist i varans mängd lika väl ha åvägabragts på annat sätt, såsom genom minskning av en först riktigt uppvägd kvantitet; den använda viktens egenskap att vara falsk spelar alltså icke någon avgörande roll. En annan sak är, att om en falskeligen stämplad vikt användes vid uppvägning åt en närvarande kund, detta kan bliva straffbart såsom begagnande av falsk kontrollmärkning, även om vikten i och för sig har föreskriven tyngd, jfr ovan. – Att med begagnande bör likställas utlämnande till begagnande föranledes här av enahanda skäl som berörts vid 4 §. Att anskaffa eller till riket införa förfalskade föremål, som i denna paragraf avses, kan jämlikt 3: 2 i förslaget straffas såsom förberedelse till begagnande därav. – Det har, liksom i den gällande rätten, icke funnits påkallat att i denna paragraf stadga särskilt nedsatt straff för den som själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, jfr 7 §. Sådana fall förekomma nämligen här endast mycket sällan och äro icke lika ursäktliga i fråga om de här behandlade objekten som då det gäller falska penningar. De föreslagna straffsatserna erbjuda ock möjlighet att i nödig utsträckning beakta de fall av denna art, som någon gång kunna förekomma.

Liksom i fråga om urkunder uppställer förslaget i 7 § den förutsättningen för straffbarhet, att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Detta gäller både om egentlig förfalskning och om begagnande eller utlämnande därför. Visserligen gäller beträffande vissa hithörande objekt, t. ex. vissa allmänt gångbara värdemärken, att förfalskning så gott som alltid medför fara i bevishänseende, på samma sätt som fallet är beträffande falska penningar, i fråga om vilka detta krav icke funnits böra särskilt uppställas. Det kan emellertid icke anses nödigt att söka genom straffhot bidraga till att dessa bevismedel erhålla en lika ovillkorlig helgd som gällande sedlar och mynt, bl. a. med hänsyn till deras i allmänhet lägre valörer och därav följande något mindre betydelse i omsättningen. Vidare kunna åtskilliga hithörande bevismedel väl tänkas bliva eftergjorda eller på annat i texten angivet sätt missbrukade under förhållanden, som låta åtgärden framstå såsom skäligen oskyldig – på skämt eller för enskilt bruk utan risk för att någon skall vilseledas. På dessa grunder har förslaget, i viss anslutning till den gällande rätten som fordrar att den brottslige skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra eller ock i bedräglig avsikt, uppställt kravet på fara i bevishänseende.

Om innebörden härav åberopas vad som anförts i motiven till 1 § här ovan. Faran behöver icke hänföra sig till sådan bevisning som den, för vilken bevismedel av ett visst slag närmast äro avsedda. Bl. a. må anmärkas, att falska poststämplar icke behöva begagnas i samband med postbefordran. Det år tillräckligt att därmed åstadkommes fara för att någon i vilken praktisk angelägenhet som helst skall bibringas en oriktig föreställning att en försändelse på viss ort och dag varit föremål för postbehandling, t. ex. att datum i postens makuleringsstämpel på ett postanvisningskvitto ändras för att visa att betalning skett annan dag än den verkligen ägt rum.

I subjektivt hänseende fordras vanligt uppsåt. Innebörden härav är densamma som enligt de föregående paragraferna.

Straffet är enligt SL 12: 7 och 8 normalt straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; i vissa fall kan ådömas straffarbete på kortare tid eller fängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägre straffminimum som ett högre straffmaximum. Å ena sidan är det nämligen uppenbart, att hithörande brott kunna vara skäligen obetydliga, särskilt i fråga om de värden som stå på spel, t. ex. om ett enstaka frimärke ånyo begagnas efter makuleringens utplånande. Å andra sidan kan en brottslig verksamhet som sker yrkesmässigt eller eljest i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustning framstå såsom ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför att gränsen mot urkundsförfalskning ibland kan vara svår att draga, föreslås samma straff som för sistnämnda brott. Lägsta straff bör alltså sättas till böter utan särskilt minimum och det högsta till straffarbete i sex år. Härvid uppdelas brottet i tre grader, normala fall, ringa fall och grova fall, med enahanda straffsatser som de vilka föreslagits i 1, 2 och 3 §§. Avgränsningen av dessa grader bör ske efter samma grunder som angivits i fråga om nämnda paragrafer. Vid brott enligt andra stycket bör den, som själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, såsom redan antytts så gott som alltid anses skyldig allenast till ringa märkesförfalskning. Även eljest bör brottet anses vara ringa i större utsträckning än i fråga om urkundsförfalskning, och grov märkesförfalskning torde vara ganska sällsynt.

Liksom övriga förfalskningsformer är även märkesförfalskning ofta medel för ett bedrägeri eller bedrägeriförsök. Såsom utvecklats under kapitlets rubrik bör i sådana fall i allmänhet icke antagas något sammanträffande av brott och straffet bör i regel bestämmas enligt 21: 3 eller enligt 21: 8 jämförd med 21: 3. Emellertid föreligga samma möjligheter till att brottskonkurrens bör antagas som beträffande urkundsförfalskning. Särskilt bör framhållas att brottsligheten hos märkesförfalskning, även då den utgjort medel för bedrägeri, icke alltid är uttömd därmed. Om t. ex. mått eller vikt falskeligen märkts och använts vid någon varas försäljning under förhållanden som innebära bedrägeri, fortbestår ofta även därefter en fara för att det förfalskade skall i stor utsträckning användas för nya bedrägerier. I sådant fall har förfalskningen inneburit en från det begångna bedrägeriet fristående fara i bevishänseende, som icke kan komma i betraktande vid bedrägeriets bestraffning enligt 21 kap.; därför bör egentlig brottskonkurrens anses föreligga.

8 §.

För att ett föregivet bevismedel skall kunna anses vara eftergjort eller eljest förfalskat, måste det ha sken av äkta, i det att det i fråga om sitt yttre skick skall ha en sådan grad av likhet med det äkta bevismedlet att det är ägnat att vilseleda. Detta krav innebär ibland ej mycket, t. ex. i fråga om åtskilliga enskilda handlingar; i andra fall, såsom i fråga om obligationer, penningsedlar, offentliga värdemärken, följer av de äkta bevismedlens avsiktligt säregna utstyrsel att endast framställande av ganska likartade föremål utgör straffbar förfalskning.

Av vissa bevismedel framställas ibland efterbildningar, som i nu berörda hänseende icke äro sådana att någon egentlig förfalskning kan anses föreligga. I tidningar och andra publikationer förekomma exempelvis färglagda avbildningar av sedlar eller frimärken; även såsom .fristående föremål tillverkas och spridas sådana. Avsikten är icke att förväxling med äkta bevismedel skall äga rum utan den går i regel ut på reklam i en eller annan riktning, vid försäljning, vid insamling för välgörande ändamål eller liknande; även kuriositetsintresse eller skämtlynne kunna vara anledning till dessa i och för sig ganska oskyldiga förfaranden.

Spridande av sådana efterbildningar av allmänt brukade bevismedel är emellertid icke helt ofarligt. En i en skrift tryckt avbildning av en penningsedels ena sida kan klippas ut och under särskilt gynnsamma förhållanden med framgång utgivas som en äkta sedel, exempelvis om "sedeln" i vikt tillstånd under mörker erbjudes som betalning för en bilfärd eller vid annan brådskande uppgörelse. Man måste också räkna med att dylika efterbildningar med ganska små förändringar kunna användas för ett verkligt eftergörande av äkta bevismedel. Visserligen kunna dessa /risker, som någon gång realiseras, icke sägas medföra att tilltron till de äkta bevismedlen lider något avbräck genom förekomsten av ifrågavarande efterbildningar. Där dessa missbrukas genom användning såsom äkta, föreligger möjlighet att inskrida med straff för bedrägligt beteende eller annat bedrägeri eller försök därtill mot den, som gjort sig skyldig till missbruket. Efter det sådant missbruk blivit upptäckt, är det emellertid ofta svårt att anträffa den skyldige eller att mot honom åstadkomma tillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium är därför påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för själva spridningen av efterbildningar av ifrågavarande slag. Härför talar även att förfarandet måste anses innebära ett intrång i den respekt, som bör tillkomma de i allmänhet statliga bevismedlen av ifrågavarande slag. Av dessa skäl äro i talrika länder stadgade förbud mot tillverkning och spridning av sådana efterbildningar varom nu är fråga.

I vårt land har Thyrén föreslagit att i kapitlet om förfalskningsbrott skulle införas en bestämmelse (V. I 21 §) av innehåll att den som utan uppsåt att begå brott, som förut i kapitlet omtalats, bland allmänheten utsprider föremål, som lätt kan förväxlas med gällande mynt, penningsedel eller värdetecken, skulle straffas med böter. Därefter har i lagen den 9 juni 1927, innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel, stadgats att om någon sprider föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligt, .finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och efterbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum, han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag. Till skillnad från Thyréns förslag avser denna lag icke efterbildningar av mynt eller värdetecken, utan endast av penningsedlar, i fråga om vilka behovet av skydd mot efterbildning gjort sig starkast gällande.

Enligt kommitténs uppfattning bör det i 1927 års lag stadgade förbudet alltjämt upprätthållas. Det synes lämpligt, att det införes i strafflagen i förevarande kapitel. Vissa jämkningar ha påyrkats. Sålunda har justitieombudsmannen, efter föranledande av fullmäktige i riksbanken, i skrivelse till Konungen den 16 december 1936 (se JO:s ämbetsberättelse 1937 s. 175) påvisat att missbruk av det slag som avsåges i lagen alltjämt förekomme och anfört att domstolarna i vissa fall ställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, att lagens förbud icke syntes vara tillräckligt effektivt. Därför har hemställts att straffsatsen skulle skärpas och att förbudet skulle utvidgas att avse alla de =fall då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av huruvida förväxlingen kunde ske lätt eller ej. Även kommittén finner att ett bötesstraff av högst etthundra kronor icke är tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av det nu förevarande slaget kan beräknas medföra. I likhet med Thyrén föreslår kommittén, att straffet bestämmes till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot anser kommittén det icke vara av tillräckliga skäl motiverat att straffbelägga även spridning av sådana efterbildningar, som icke lätt kunna förväxlas med äkta penningsedel. Härigenom skulle även helt lojala förfaranden komma att göras straffbara. Emellertid vill kommittén föreslå en annan utvidgning av förbudet, nämligen till efterbildningar av mynt. Sådana efterbildningar synas visserligen förekomma i mindre omfattning, men de skulle kunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlar göres mera effektivt, och de äro i och för sig ägnade att medföra samma olägenhet.

Av Thyrén föreslogs, att förbudet skulle avse jämväl efterbildning av allmänt värdetecken. I skrivelse till Konungen den 6 december 1929 har generalpoststyrelsen förklarat sig anse, att i stort sett liknande skydd som genom 1927 års lag stadgats för sedlar, borde förlänas sådana värdetecken, som tillhandahållas genom postverket. Styrelsen har därför hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för åstadkommande av förbud mot varje efterbildning av ifrågavarande värdetecken av sådan beskaffenhet, att förväxling med äkta värdetecken lätt kan äga rum, ävensom mot spridning av sådan efterbildning. I underdånig skrivelse den 13 november 1942 har styrelsen därefter upprepat sin framställning, under påvisande att efterbildningar av frimärken i stor skala blivit spridda under sådana förhållanden, att missbruk lätt kunnat ske, och att missbruk även ägt rum till skada för postverket. Då framställningen synes befogad, får kommittén föreslå, att med sedlar i förevarande paragraf likställas frimärken och andra offentliga värdemärken, som åtnjuta skydd mot förfalskning jämlikt 7 §. Däremot torde det icke vara påkallat att utsträcka skyddet till sådana för allmänheten avsedda värdemärken, som icke utgivits av någon offentlig institution.

Straffbudet torde, liksom enligt 1927 års lag, kunna begränsas till att gälla spridning bland allmänheten av de förbjudna efterbildningarna. Utlämnande av något enstaka föremål synes icke medföra sådan olägenhet att det bör beläggas med straff. Ej heller torde tillverkning, även i större skala, av efterbildningar behöva särskilt kriminaliseras. Om spridning icke äger rum torde ett inskridande med straff få anses obehövligt, och om spridning skett lärer den som föranlett tillverkningen i regel vara förövare även av spridningen. Tillverkaren kan i övriga fall ofta straffas enligt 3 kap. för medverkan till spridningen. – Gärningen bör straffas endast såsom uppsåtlig. Häri ligger ett krav på vetskap om att det spridda föremålet utgör en efterbildning av sedel, mynt eller värdemärke eller att en sådan ingår i föremålet, såsom då detta utgör ett tidskriftshäfte. Att sådan vetskap fordras behöver icke särskilt framhållas, då bestämmelsen erhåller sin plats i strafflagen.

Till kommittén har överlämnats en skrivelse till Konungen från fullmäktige i riksbanken den 11 april 1942, däri påyrkats stadgande av straff för den som uppsåtligen skadar av riksbanken utgiven sedel, så att den till följd därav bör dragas ur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört att sådant förfarande förekommit sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar av ny typ och att riksbanken därigenom åsamkats viss förlust. Kommittén anser det tydligt att, såsom ock av fullmäktige förmenats, straff icke borde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringa skrift eller teckningar utan endast för åtgärder varigenom en sedels skick mera allvarligt försämrats. Gränsdragningen måste med nödvändighet bliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagas vara ägare till sedeln och alltså icke kränker någon annans rätt, synes ett stadgande av straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådan spridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så torde icke vara fallet. Kommittén finner därför icke skäl att föreslå införande i strafflagen av någon bestämmelse i ämnet.

9 §.

En säregen och betydelsefull art av bevismedel utgöres av de signaturer, som å konstverk pläga anbringas av dessas upphovsmän, i form av en karakteristisk namnteckning eller ett särskilt konstnärsmärke. Åsättande av signatur innebär, att konstnären betecknar det ifrågavarande verket såsom av honom utfört eller godkänt. Signatur plågar sålunda icke åsättas ett verk, som utgör allenast en förstudie utan självständigt värde eller som konstnären, ehuru det är fullt färdigt, icke anser fullvärdigt och därför icke vill stå för såsom konstverk.

Den auktorrättsliga lagstiftningen har upptagit konstnärs signatur till reglering ur vissa synpunkter. Lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst stadgar sålunda i 4 § att, där ej annat visas, såsom upphovsman till ett konstverk skall anses den, vilkens signatur är anbragt å verket. Enligt 8 a §, införd år 1931, gäller att, utan tillstånd av konstnären själv, annan icke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konst tillkommet genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material, må signering ej av annan verkställas, ändå att konstnären därtill samtyckt. Vidare stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket. Överträdelse av bestämmelserna i 8 a § är enligt 19 § belagd med bötesstraff.

Konstverkslagens nu anförda stadganden syfta till att bereda både konstnären och allmänheten skydd mot att kopior – i första hand sådana som tillkommit på lovligt sätt – skulle kunna utgivas som originalverk och att mindervärdiga kopior skulle komma att anses såsom fullgoda. Även signering på vilseledande sätt av en olovligen framställd kopia är förbjuden. Det förbjudna förfarandet uppfattas såsom oegentligt ur auktorrättsliga synpunkter och, enligt vad det låga straffet giver vid handen, nära nog såsom allenast en ordningsförseelse. Tydligt är emellertid att obehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottslig verksamhet av mycket allvarlig karaktär. Saluförande såsom original av olovligen framställda efterbildningar av kända konstnärers verk underlättas högst väsentligt. om de försetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kan stor skada tillskyndas köpare och, i synnerhet om förfarandet sker i större omfattning, även de konstnärer vilkas signaturer missbrukas. Häremot erbjuda konstverkslagens ovan berörda bestämmelser icke ett tillnärmelsevis effektivt straffskydd. Jämväl är att märka, att de endast hänföra sig till obehörigt anbringande av en konstnärs signatur å originalverk av honom eller efterbildningar därav. Den ur vissa synpunkter grövre kränkning som sker därigenom att en konstnärs signatur anbringas å en produkt, som icke ens utgör efterbildning av något verk av honom, medför icke någon påföljd enligt konstverkslagen.

Rätta platsen för straffbud mot rättskränkningar av den nu angivna innebörden torde ock vara i allmänna strafflagen. Försäljning av en produkt, som i strid mot verkliga förhållandet utgives såsom ett originalverk av en viss konstnär, utgör tydligen bedrägeri, och utbjudande till försäljning till en eller flera bestämda personer kan bliva att bestraffa såsom försök till bedrägeri. Härför spelar det icke någon avgörande roll om det försålda eller utbjudna föremålet blivit försett med konstnärens signatur. Så sker emellertid i allmänhet, ty därförutan torde bedrägeriet endast sällan ha utsikt att lyckas. Fråga uppkommer därför, om en sådan s. k. signaturförfalskning bör föranleda ett särskilt straffrättsligt bedömande. Om förfalskning och saluhållande av signerade konstverk sker i större omfattning, är det av praktiska skäl angeläget att kunna inskrida innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt eller åtminstone utan att något dylikt brott kan ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager av *falska konstverk anträffats. Vidare är det otvivelaktigt att anbringande av falska signaturer å konstverk av allmänheten uppfattas såsom högeligen förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott kommer till stånd. Om sådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till konstnärssignaturer överhuvud undergrävas. Det ligger följaktligen nära att anse, att förfarandet bör vara straffbart såsom förfalskningsbrott.

Före 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott kunde en signaturförfalskning, som icke lett till fullbordat bedrägeri, icke enligt strafflagen bestraffas annat än såsom förfalskningsbrott, eftersom försök till bedrägeri icke var straffbart. I domstolspraxis har också förfalskningsbrott ansetts föreligga, i det att konstnärs signatur å målning ansetts innefatta sådant intyg som avses i SL 12; 5, NJA 1942 s. 559. Sedan numera bedrägeriförsök i allmänhet är straffbart, är behovet av bestraffning enligt 12 kap. något mindre trängande, men kommittén finner de ovan anförda skälen för att signaturförfalskning bör bestraffas såsom förfalskningsbrott alltjämt vara övertygande.

Härvid uppkommer frågan, om signaturförfalskning skall hänföras under något av de förut i kapitlet uppställda förfalskningsbrotten eller om den skall behandlas särskilt för sig. I förstnämnda hänseende kunde endast ifrågakomma urkundsförfalskning enligt 1–3 §§. Det vore möjligt att upptaga konstnärs signatur i 1 § andra stycket bland exemplen på de såsom urkunder straffskyddade bevismedlen. Ett dylikt tillvägagångssätt vore emellertid enligt kommitténs mening icke välgrundat och det skulle medföra olämpliga konsekvenser. En signatur å ett konstverk har icke stor likhet med de handlingar, som särskilt nämnas i 1 §. Den har enligt det numera rådande bruket icke någon text, icke ens i sammandragen form, utan består allenast av en namnteckning, som icke sällan är ofullständig, reducerad till förnamn, initialer eller dylikt; ibland tillfogas ett årtal. Signaturen kan således icke sägas ha någon språklig form och den kan därför icke hänföras till handling utan en alltför stark pressning av detta begrepp. Däremot utgör signaturen ett märke. Såsom sådant utmärkes den av sin nära och nödvändiga anknytning till det föremål, varå märket är anbragt, konstverket; signaturen kan icke utsäga någonting såsom fristående utan endast i förening med det signerade verket, och dess tankeinnehåll avser allenast detta. Ovan under 1 och 7 §§ ha märken av detta slag, vilka anbragts i kontrollsyfte, betecknats såsom kontrollmärken och ansetts böra åtnjuta skydd mot förfalskning allenast om de härröra från offentlig myndighet. Att inrymma signaturer under 1 §, vare sig bland handlingar eller bland bevismärken, skulle icke kunna undgå att medföra rubbning av den gränsdragning, som förslaget sökt genomföra i de båda nyssnämnda paragraferna. Därav skulle nämligen föranledas en benägenhet att under 1 § såsom urkunder hänföra åtskilliga andra med signaturer likartade märken å olika föremål, t. ex. namnteckningar eller exlibris såsom ägaremärken. Kommittén har därför funnit att behovet av straffskydd för signaturer å konstverk bör tillgodoses genom en särskild bestämmelse, som funnit plats i förevarande paragraf.

Enligt denna straffbelägges endast obehörigt anbringande av signaturer. "Begagnande" av falsk signatur genom salubjudande av konstverket torde erhålla en tillfyllestgörande reaktion genom bestraffning enligt 21 kap. Särskilda straffbestämmelser mot förstörande av en äkta signatur torde icke påkallas av något praktiskt behov.

Den föreslagna bestämmelsen avser allenast signaturer på konstnärligt el" ler dylikt verk. För sådana märken å vanliga industriprodukter, som innehålla uppgift å tillverkaren, synes något straffskydd utöver det som beredes genom lagstiftningen om varumärken m. m. ej vara erforderligt. Å andra sidan lärer det icke vara lämpligt att begränsa skyddet enligt förevarande paragraf till konstverk i egentlig mening. Lagstiftningen om rätt till verk av bildande konst omfattar numera även alster av konsthantverk och konstindustri, med undantag av beklädnadsartiklar och vissa vävnader. Jämväl hantverks- och industriprodukter med viss konstnärlig karaktär böra, i den mån de förses med upphovsmannens signatur, bliva hänförliga under det nu föreslagna stadgandet. Såsom framgår av ovan berörda bestämmelser i konstverkslagstiftningen förekommer signering icke endast å ett enda originalexemplar av ett konstverk. Detta kan framställas i flera exemplar, som antingen äro helt likvärdiga eller av vilka något är original och de övriga avtryck eller eljest kopior, såsom särskilt förekommer inom grafisk konst och inom glas- och porslinstillverkning. Alla sådana exemplar böra, i den mån de signeras, omfattas av den nya bestämmelsen.

Föremål för skyddet är namnteckning eller annan signatur. Härvid kunna ifrågakomma alla beteckningar, vilka erhållit användning såsom äkta signaturer. Det är icke nödvändigt att den äkta signaturen anbringas egenhändigt. Visserligen är detta lämpligt och vanligt, men i viss utsträckning förekommer att konstnärer låta andra anbringa deras signaturer, i synnerhet å verk som framställas i större antal. Enligt motiven till konstverkslagen 8 a § bör intet stå i vågen för att den konstnärlige upphovsmannen till en teckning eller målning, som är ämnad att återgivas på konstföremål av glaseller porslinstillverkning, med laga verkan medger fabrikanten rätt att anbringa hans signatur å de fabrikat varå konstverket förekommer. Även sådan signering bör åtnjuta skydd i förevarande sammanhang. Nyssberörda 8 a § stadgar, såsom ovan nämnts, förbud mot annan än egenhändig signering av vissa verk av grafisk konst, som tillkommit genom avtryck. Skulle detta förbud åsidosättas och annan person än konstnären med dennes samtycke anbringa hans signatur å sådana avtryck, bör, enligt de grunder som i allmänhet gälla för förfalskningsbrotten, straff för signaturförfalskning icke ifrågakomma. Det i 19 § konstverkslagen stadgade bötesstraffet kommer däremot till tillämpning. I förevarande paragraf bör endast bestraffas, att någon utan lov anbringar annans signatur. Tydligt är att om en konstnär skulle anbringa eller låta anbringa sin signatur å ett verk, som härrör från någon annan såsom upphovsman, detta utgör s. k. intellektuell förfalskning och icke blir straffbart enligt förevarande paragraf, som endast avser materiell förfalskning.

För att straff skall inträda, skall genom signaturens anbringande givas sken av att annan bestyrkt att han är upphovsman till verket. Av det ovan sagda framgår, att detta bestyrkande icke behöver framstå såsom egenhändigt. Huruvida signaturens rätte innehavare är upphovsman till verket eller ej är icke av någon avgörande betydelse, ej heller av vad anledning upphovsmannen kan ha underlåtit att själv draga försorg om signering. Så snart en skenbart äkta signatur blivit anbragt utan lov, föreligger straffbar signaturförfalskning. Sådan är utesluten om signaturen anbringas på sådant sätt att den icke kan tagas för äkta, t. ex. om den som utför kopia av ett konstverk därå anbringar sin egen signatur i denna egenskap jämte en efterbildning av upphovsmannens signatur å originalet. Konstverkslagen 8 a § förbjuder, såsom ovan anmärkts, i regel endast sådan signering av efterbildning varigenom kan uppkomma förväxling mellan denna och originalverket. Huruvida efterbildningen i och för sig är enligt konstverkslagen lovlig eller icke, saknar betydelse för straffbarheten av signaturförfalskning. Denna är att anse såsom fullbordad så snart den obehöriga signaturen blivit anbragt. Något särskilt begagnande därav erfordras sålunda icke. Straffsatsen synes skäligen böra upptaga böter, utan särskilt minimum, fängelse och straffarbete, icke över två år.

Då förevarande bestämmelse är tillämplig, skall straffbestämmelse i konstverkslagen icke därjämte användas. I fråga om konkurrens med 21 kap., t. ex. då ett konstverk med förfalskad signatur försålts eller utbjudits till försäljning, bliva att tillämpa samma grundsatser som tidigare angivits beträffande urkundsförfalskning.

10 §.

Av ålder ha i skilda länders strafflagstiftning rubbande av gränsmärken och liknande åtgärder varit belagda med stränga straff, enligt den svenska medeltidsrätten understundom med dödsstraff. Av 1734 års lag reglerades ämnet i jordabalken 13 kap. Strafflagen av 1864 stadgade i 12: 11: "River, flyttar eller vrider man, i bedrägligt uppsåt, rå och rör eller annat gränsmärke, eller märke, som till betecknande av bestämd vattenhöjd satt är; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Samma lag vare om den, som sådant märke falskeligen sätten" Stadgandet har sedermera undergått endast obetydliga ändringar. År 1917 utvidgades det, i samband med ändrade bestämmelser om sättet för utmärkande av ägogränser vid lantmäteriförrättningar, till att omfatta utom egentliga gränsmärken även märke av varaktig beskaffenhet, som blivit utsatt vid plan- eller höjdmätning. Därefter har år 1942 i paragrafen införts en bestämmelse om straff för försök, vilken vidare beröres här nedan under 11 §.

Grundläggande bestämmelser om ifrågavarande märken äro meddelade i den privaträttsliga lagstiftningen. Sålunda innehålla lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet flerstädes stadganden att rågångar och andra ägogränser skola varaktigt utmärkas på marken. Närmare föreskrifter finnas i kungl. förordningen den 17 december 1920 angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. och i därtill hörande tillämpningsbestämmelser. Motsvarande stadganden finnas i vattenlagen angående vattenmärke till utmärkande av tillåten dämningshöjd eller till betecknande av det vattenstånd, under vilket vattnet ej må sänkas (2 kap. 27 §, jfr 11 kap. 64 §, 14 kap. 6 §). Vattenlagen innehåller även i 13 kap. 14 § en straffbestämmelse till skydd för vattenmärken m. m. Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader (lydelse enligt lag den 5 maj 1939). Skadegörelse på ifrågavarande märken kan vara att bestraffa enligt SL 19: 20, någon gång enligt SL 19: 15, eller enligt förslaget 24: 1 och följande. Såsom under förarbetena till vattenlagen framhållits, avser den däri upptagna straffbestämmelsen icke att ersätta SL 12: 11; den skall tillämpas därest gärningsmannen icke kan överbevisas att ha begått gärningen i sådant syfte eller under sådana förhållanden, att straff enligt SL 12: 11 kan ådömas.

Det är tydligt, att ifrågavarande gräns- och vattenmärken m. fl. liknande märken alltjämt *äro i behov av straffskydd med hänsyn till de intressen, som i allmänhet ligga till grund för straffbestämmelserna om förfalskningsbrott. Förstörande av sådant märke kan sakna betydelse i bevishänseende och utgör då icke svårare brott än skadegörelse. Men förstörandet kan också leda till att den med märket avsedda bevisningen omöjliggöres eller försvåras, eller verka vilseledande så att ett oriktigt förhållande kan komma att anses bevisat. Om ett märke falskeligen anbringas, är en verkan av sistnämnda art närliggande. I sådana fall bör straff inträda för förfalskningsbrott och drabba med en efter brottets art avpassad svårhetsgrad. Ett stadgande av sådan innebörd har upptagits i förevarande paragraf av förslaget. Liksom enligt den gällande rätten har det ansetts, att de ifrågavarande märkena äro av en så säregen beskaffenhet, att de icke lämpligen kunna behandlas i omedelbart samband med de i föregående paragrafer straffskyddade formerna av märken. Uppdelningen i offentliga och enskilda märken (jfr 7 §) är icke av omedelbar betydelse för gräns- och vattenmärken, och att hänföra dem under ett utvidgat urkundsbegrepp (1 §) skulle förefalla främmande och möjligen vara ägnat att fördunkla urkundsbegreppets innebörd. Sålunda bör beaktas, att de nu ifrågavarande märkena icke i varje fall behöva ha särskilt framställts, vare sig för att tjäna till bevis eller i annat syfte: de kunna utgöras av föremål, som anträffats i naturen och i oförändrat skick erhållit karaktären av bevismedel genom att beskrivningar eller kartor hänförts till dem, ehuru visserligen ett sådant förhållande numera är ovanligt. Den föreslagna bestämmelsen bygger i väsentliga stycken på SL 12: 11.

Såsom föremål för straffskyddet upptages i första hand gränsmärke, d. v. s. ett märke som befinner sig i en gränslinjes sträckning på marken. Enligt de numera använda mätningsmetoderna hänföras emellertid ägogränser medelst kartor och därtill hörande handlingar ofta till märken, som icke själva stå i någon gränslinje men ligga till grund för dennas uppdragande i enlighet med handlingarnas uppgifter om vinklar och avstånd i förhållande till den punkt, vari märket befinner sig (s. k. triangel- eller polygonpunkter, stödpunkter). Även sådant varaktigt märke för plan- eller höjdmätning bör åtnjuta straffskydd. Bland de vattenrättsliga märkena skyddas i främsta rummet egentliga vattenmärken, d. v. s. sådana som direkt utmärka en linje som utgör gräns för högsta eller lägsta tillåtna vattenstånd; om anbringande därav stadgas i vattenlagen 11: 64. Av detta lagrum framgår att vattenmärke skall anbringas i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter. Dessa böra tydligen åtnjuta samma straffskydd som de egentliga vattenmärkena. Det anförda lagrummet likställer ock med vattenmärke sådant enligt den nyaste lagstiftningen om vattentäkt anordnat observationsrör som skall tjäna till hjälpmedel för iakttagelser rörande grundvattenstånd. Även i straffrättsligt hänseende bör likställighet äga rum.

De skyddade objekten angivas i lagtexten såsom gällande. Med andra ord skola de ha en permanent rättslig betydelse på det sätt att de anbragts eller tagits i anspråk för att – direkt eller indirekt – utmärka gränser mellan fastigheter eller brukningsdelar eller motsvarande förhållanden av vattenrättslig art. Föremål som endast tillfälligtvis eller såsom indicier kunna tjäna till upplysning om sådana förhållanden äro icke hänförliga under bestämmelsen. Ej heller inbegripas provisoriska märken, t. ex. sådana som under en lantmäteriförrättning anbringas för att tjäna till ledning vid fortsättande av förrättningen. De gällande märkena utsättas numera företrädesvis i samband med offentliga förrättningar enligt jorddelningsförfattningarna eller vattenlagen, av förrättningsmännen själva eller under deras tillsyn eller eljest i enlighet med särskilt meddelade föreskrifter. Enligt 11: 64 vattenlagen skall vattendomstol, då den meddelar bestämmelse om vattenmärke som ej finnes utsatt, ock föreskriva när och av vem vattenmärket skall utsättas. Märken av definitiv karaktär, som blivit utsatta i samband med offentlig förrättning, böra erhålla straffskydd utan hinder av att själva förrättningen möjligen icke ännu vunnit laga kraft. Från äldre tid torde måhända finnas kvar märken, som tillkommit i annan ordning än genom offentlig förrättning. Alltjämt torde ock, t. ex. vid sämjedelning av jord eller i samband med utarrendering av en del av en fastighet, kunna förekomma att gränsmärken utsättas till utmärkande av området för någon rätt med avseende å marken. Även sådana märken få anses gällande, tills rättsförhållandet slutligt avvecklats. Märke, som en jordägare eller annan person för sitt enskilda behov utsatt, t. ex. i gränsen mellan olika ägoskiften eller mellan områden som besåtts med olika utsäden, är däremot icke hit hänförligt.

Bland de straffbara gärningarna nämnes först att man falskeligen anbringar hithörande märke eller annat föremål (observationsrör). Fråga är endast om materiell förfalskning. Härav följer att om en obehörig person utsätter ett föregivet gränsmärke, gärningen blir hit hänförlig även om det rätt utmärker gränsen, men att en behörig förrättningsman icke blir straffbar enligt denna bestämmelse – väl däremot enligt 25 kap. – om han vid en förrättning utsätter ett märke på oriktig plats. Detta angives i texten med ordet falskeligen. Av obehöriga förändringar av märken nämnes uttryckligen endast den viktigaste arten, nämligen att märket flyttas; även denna åtgärd skall ske falskeligen i nyss angiven bemärkelse. Andra väsentliga förändringar, t. ex. av siffror eller tecken som ingå i ett märke, måste likställas med att falskeligen anbringa märket. Vid sidan av de positiva förfalskningsformerna nämnas särskilt de negativa, att borttaga eller förstöra märken; dessa gärningsformer äro i fråga om hithörande föremål, med hänsyn till dessas unika karaktär, särskilt förtjänta av uppmärksamhet.

Den gällande rätten fordrar i intet fall, att det förfalskade skall ha begagnats. Med förslagets allmänna inställning till frågan om förfalskningsbrottens fullbordanspunkt har något dylikt krav tydligen icke bort uppställas. Enligt SL 12: 11 begränsas det straffbara området, i synnerhet gentemot skadegörelse och förseelse enligt vattenlagen, genom ett krav på bedrägligt uppsåt. Denna bestämning är oklar till sin innebörd och det kan i särskilda fall vara svårt att bevisa att den är uppfylld. Liksom vid de övriga förfalskningsbrotten söker .förslaget en objektiv begränsning och fordrar, att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den närmare innebörden av detta krav hänvisas till vad som anförts under 1 §.

Som benämning för brottet föreslås förfalskning av fast märke. Straffets maximum har i överensstämmelse med SL 12: 11 satts till straffarbete i fyra är. Det hittillsvarande minimum. straffarbete i sex månader, har synts alltför högt; en viss sänkning av straffet har ansetts påkallad enär kravet på bedrägligt uppsåt har bortfallit. Förslaget upptager för normalfall ett minimum av straffarbete i två månader och stadgar för ringa fall ett straff av allenast fängelse eller böter.

11 §.

Denna paragraf reglerar bestraffningen av försök till förfalskningsbrott. Dessa brotts vanligen ganska grova beskaffenhet gör det närliggande att de böra bestraffas redan å försöksstadiet. Härför talar även att framställandet av falskt bevisningsmedel ofta, i synnerhet om det är avsatt att verkställas i större omfattning. t. ex. i fråga om mynt och sedlar samt vissa märken. kräver särskilda hjälpmedel och ett omständligt tillvägagångssätt. I dylika fall kan gärningen nämligen redan före åstadkommandet av någon färdig wodukt både ha ådagalagt ett fast brottsligt uppsåt och inneburit betydande objektiv fara, varför en bestraffning av försök kan framstå såsom i hög grad påkallad. Redan förberedelse bör vid brott av denna typ vara straffbar; härom hänvisas till 3: 2 i förslaget. Ett skäl mot bestraffning av försök till förfalskning kan synas ligga däri, att brottet gemenligen är fullbordat innan ännu någon skada åstadkommits, nämligen om man tänker på förmögenhetsskada genom bedrägeri eller liknande brott. Denna tankegång torde förklara att försök till förfalskningsbrott i äldre rätt ofta icke varit straffbart. Emellertid innebär denna uppfattning, såsom i inledningen till kapitlet framhållits, ett misskännande av förfalskningens väsen. Detta består icke i kränkningen av någon särskild rättighet utan i brottets egenskap att innebära en fara för de för samhället viktiga bevismedlens funktion i allmänhet.

Strafflagen upptog enligt den ursprungliga lydelsen av 12 kap. icke något stadgande om bestraffning av försök i vanlig mening. Dock var utprångling av falska mynt eller sedlar straffbar redan då bedrägeriet yppats innan skada skett, och i visst fall likställde lagen med utgivande av falsk penning att man sökt utgiva den, SL 12: 16, 17.

Den utvidgning av bestraffningen av försök till brott inom olika delar av strafflagen, som ägde rum år 1942 i samband med lagstiftningen om förmögenhetsbrott, berörde även SL 12 kap., visserligen endast i ringa utsträckning. Nyssnämnda bestämmelser i SL 12: 16 och 17 erhöllo ändrad avfattning, i det att däri stadgades straff för försök till utprångling eller till utgivande av falska penningar, varmed den skyldige själv blivit bedragen, i enlighet med de allmänna reglerna i SL 3: 13. Denna ändring innebar icke någon utvidgning av det straffbara området, utan hade en motsatt innebörd. Enligt den ursprungliga avfattningen skulle nämligen straff inträda även om försöket var otjänligt eller frivilligt tillbakaträdande ägt rum, medan de nya bestämmelserna föranleda straffrihet i dylika fall. Vad angår dokumentförfalskning infördes straff för försök till förfalskning av allmänna arkivhandlingar samt av gräns- och vattenhöjdsmärken, SL 12: 1 och 11. Till stöd härför anfördes bl. a., att de ifrågavarande objekten ofta äro av synnerlig betydelse för viktiga intressen och svåra, ibland omöjliga, att efter en förfalskning återställa i behörigt skick eller ersätta med andra. På grund härav vore ofta även förstörande av bevismedlet straffbart såsom förfalskning. Först genom bestraffning av försök skulle möjliggöras inskridande med straff på ett tillräckligt tidigt stadium. Gärningsmannens förehavande vore desto mera förtjänt av repression redan på detta stadium, som det i regel torde innebära ett angrepp å föremål som ej befunne sig under hans rådighet.

I de sakkunnigas motiv till lagstiftningen om försök (SOU 1940: 19 s. 67 f.) avböjdes att därvid införa straff för försök till vissa andra förfalskningsbrott. Beträffande förfalskning av handlingar, SL 12: 2–5, anfördes sålunda, att den som t. ex. experimenterar med att eftergöra en annans namnteckning under något kontrakt eller dylikt skulle, bl. a. därför att han i regel befinner sig inom sitt eget rådighetsområde, endast sällan bliva ertappad, och även där så skedde, skulle ovisshet ofta råda om han haft det för straff erforderliga uppsåtet. Att stadga straff särskilt för försök att begagna en falsk handling (SL 12: 6) skulle sakna större praktisk betydelse. Vad anginge egentlig penningförfalskning, SL 12: 12–14, syntes det ej erforderligt att stadga straff för försök med hänsyn till att sådan förfalskning vore straffbar såsom fullbordat brott så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörande förfalskningsåtgärd blivit verkställd, ävensom därtill att vissa förberedelser vore särskilt kriminaliserade enligt SL 12: 18.

Då straffrättskommittén nu har att föreslå en fullständig nydaning av bestraffningen av förfalskningsbrott, måste även frågan om straff för försök upptagas till förnyat övervägande. Den ståndpunkt, som blev intagen vid 1942 års partiella och preliminära reform av lagstiftningen om straffbua försök, kan härvid icke vara avgörande. Emellertid synes det kommittén välgrundat att bibehålla straff för försök i alla de fall, för vilka sådant straff helt nyligen blivit infört.

Till en början bör sålunda försök till såväl positiv som negativ förfalskning av allmänna arkivhandlingar, SL 12: 1, vara straffbar. Detta hänför sig till 1–3 och 5 §§ i förevarande förslag. Emellertid omfatta dessa icke blott förfalskning av allmänna arkivhandlingar utan av alla slags handlingar, som överhuvud åtnjuta straffskydd emot förfalskning, och även av vissa bevismärken. Det synes icke böra ifrågakomma att begränsa bestraffningen av försök till att gälla allenast allmänna arkivhandlingar, även om dessa torde i främsta rummet vara i behov av detta mera omfattande straffskydd. Jämväl enskilda arkivhandlingar kunna vara av stor betydelse och kunna genom ett avbrutet eller eljest misslyckat försök till förfalskning röna sådan inverkan. att deras användbarhet såsom bevismedel minskas eller helt omintetgöres. Detsamma gäller om åtskilliga urkunder, som icke äro hänförliga till arkivhandlingar. Överhuvud synes någon hållbar avgränsning av de fall av urkundsförfalskning och undertryckande av urkund, vilka böra vara straffbara på försöksstadiet, icke låta sig genomföra på grundval av ett särskiljande mellan olika grupper av urkunder. Likväl är en begränsning av det straffbara området påkallad, enär det skulle föra alltför långt att bestraffa varje försök till något hithörande brott. Till en början torde, i överensstämmelse med vad som enligt 1942 års lagstiftning gäller om de viktigaste förmögenhetsbrotten, försök till ett ringa brott icke böra bestraffas. Sålunda bör brott enligt 2 §, varför ej är stadgat svårare straff än fängelse. bestraffas endast såsom fullbordat. Vidare bör straff icke stadgas för ett försök till urkundsförfalskning, vid vilket den brottsliga begagnar sig av material som icke utgör någon urkund, exempelvis ett oskrivet papper. eller som åsyftar förändring av urkund, varöver han själv äger förfoga. En motsvarande begränsning är självklar beträffande undertryckande av urkund, eftersom detta brott även såsom fullbordat endast kan avse urkund, varöver den skyldige leka äger förfoga. Beträffande innebörden av sistnämnda uttryck hänvisas till vad vid 5 § anförts.

Försök till brukande av falsk urkund, 4 §, är såsom tidigare blivit erinrat av jämförelsevis mindre praktisk betydelse. Emellertid torde följdriktigheten kräva att även sådana försök bliva straffbara. Ett sådant försök äger rum efter det själva förfalskningen redan blivit straffbar såsom fullbordad och det utgör ett mera framskridet steg mot ett avslutat angrepp på bevismedelsfunktionen. Även här böra tydligen ringa fall undantagas. Som exempel på ett straffvärt försök kan tjäna det fall, att någon söker förmå en annan person, som är ovetande om förfalskningen, att för begagnande mottaga en falsk urkund, men misslyckas härmed.

Penningförfalskning, 6 §, bör enligt kommitténs mening städse bestraffas redan såsom försök. Avgörande härför är, utom brottets svåra beskaffenhet, det inledningsvis framhållna förhållandet, att försöksstadiet ej sällan är långvarigt och att det brottsliga uppsåtet ofta därunder framträder med mycken tydlighet. Av vikt är ock att försök ej sällan är lättare att leda i bevis än det fullbordade brottet. Tillräcklig utredning om det senare kan ofta ej anses föreligga, om icke gärningsmannen ertappats med att innehava färdiga förfalskningsprodukter; men detta är jämförelsevis lätt att undvika. Den sist anförda synpunkten gör sig med särskild styrka gällande i fråga om den gärningsform som avses i 6 § andra stycket; den som utprånglar falska penningar, lärer betydligt lättare ertappas vid ett misslyckat försök än efter ett med framgång genomfört fullbordat brott. Därför bör även denna gärningsform bestraffas å försöksstadiet; jämför vad ovan anförts om den nuvarande lydelsen av SL 12: 16. Även om den skyldige själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta och sålunda skulle erhålla ett ganska lindrigt straff för det fullbordade brottet, bör försöket vara straffbart, liksom enligt nuvarande SL 12: 17, ty det är måhända företrädesvis försöket, som kan bliva föremål för beivran. Även eljest böra ringa fall vara inbegripna under försöksbestraffningen på grund av penningförfalskningens höggradiga farlighet.

I viss mån samma synpunkter som beträffande penningförfalskning kräva beaktande i fråga om märkesförfalskning, 7 §. Även detta brott bör alltså vara straffbart såsom försök. Dock synes här kunna göras undantag för ringa fall, däribland dem i vilka den brottslige själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta.

Slutligen bör förfalskning av fast märke enligt 10 § bestraffas på försöksstadiet, liksom för närvarande är fallet enligt SL 12: 11. Emellertid bör även här, med avvikelse från den gällande rätten, vidtagas den begränsning att försök till brott, vilket såsom fullbordat skulle vara att anse som ringa, icke skall vara straffbelagt.

Den närmare innebörden av det straffbara försöket ävensom bestraffningen därav regleras i 3: 1 i förslaget, vartill här hänvisas. Endast följande må här beröras. I åtskilliga av de föregående paragraferna förutsättes för att en åtgärd skall vara straffbar, att den skall innebära fara i bevishänseende. ifrågavarande förutsättning hänför sig till de fullbordade brotten. Av densamma följer i och för sig icke något krav på att redan försök skall innebära sådan fara. Men för försök fordras enligt 3: 1 i förslaget att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Den fara varom här är fråga består i en viss sannolikhet för att brottet skall bliva fullbordat. Ett försök som från början varit dömt att misslyckas är alltsa icke straffbart, därest icke otjänligheten berott endast av tillfälliga omständigheter. Även då gärningsmannen haft utsikt att fullfölja sin brottsplan till slut men det från början måste antagas, att därav icke skulle föranledas någon fara i bevishänseende, måste försöksstraff utebliva. Däremot behöver fara av sistnämnda slag icke ha förelegat redan på försöksstadiet. Det är tillräckligt att då förelegat risk för att sådan fara skulle uppstå, då brottet i övrigt nått sin fullbordan, eller att risk av denna innebörd varit utesluten allenast på grund av tillfälliga omständigheter. – Försökets straffbarhet bortfaller genom frivilligt tillbakaträdande. Detta kan ske såväl genom att förfalskningsåtgärdens utförande avbrytes eller dess fullbordan på annat sätt förhindras som genom att fara i bevishänseende såsom ett resultat därav förebygges. Tillbakaträdandet måste för att medföra straffrihet äga rum före brottets fullbordan. För det fall att uppkommen fara i bevishänseende därefter avvärjes, föreslås en bestämmelse i 12 § i detta kapitel.

12 §.

Sådana förfalskningsbrotten utformats enligt de särskilda bestämmelserna i detta kapitel äro de fullbordade på ett ganska tidigt stadium, nämligen i och med själva förfalskningsåtgärdens slutförande, i allmänhet under förutsättning att denna innebär fara i bevishänseende. Någon skada av ekonomisk innebörd eller eljest någon rättsförlust behöver alltså icke ha inträffat genom förfalskningen; denna behöver icke ens ha lett till att någon blivit vilseledd eller till att bevisning blivit hindrad eller givit ett oriktigt resultat. Skälen till en sådan anordning ha utvecklats i det föregående. De äro framför allt att finna dels i den uppfattningen, att strafflagen måste söka uppehålla tilltron till de i samhället använda bevismedlen genom att undertrycka däremot riktade gärningar även innan de hunnit medföra allvarligare skadeverkningar i de särskilda fallen. dels i behovet att städse kunna effektivt inskrida mot men planmässig eller omfattande förfalskningsverksamhet. Emellertid år det oförnekligt att straffbarhetens grad röner inflytande av huru långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida. Om det blir upptäckt och avbrutet på ett tidigt stadium. skall ofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommittén föreslagna straffsatserna medgiva i allmänhet, att denna synpunkt kan vinna beaktande vid straffets utmätande inom den för brottet, eventuellt för ringa fall, stadgade straffskalan. Men i vissa fall synes denna utväg icke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sitt förehavande och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningar därav icke äro att befara. Då kan straffnedsättning och understundom fullständig befrielse från straff skäligen anses påkallad i viss utsträckning.

Bestämmelser av sådant innehåll möta i den gällande rätten, ehuru endast sparsamt. I sådana fall där förfalskningsbrotten bestraffas endast om de fortskridit längre, såsom om brottets fullbordan inträder först vid begagnande av det förfalskade, föreligger tydligen knappast något behov av särskilda bestämmelser om tillbakaträdande från den brottsliges sida; ty straffrihet äger rum oavsett vilken anledningen är till att det brottsliga förfarandet icke har blivit fullföljt. Enligt SL 12: 7 är förfalskning av allmänna stämplar och märken straffbar, även om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Men har den brottslige, innan så skett, av egen drift förstört det förfalskade eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan därav, skall han vara fri från ansvar. Vidare skall det bötesstraff, som i SL 12: 15 är stadgat för penningförfalskning, vilken prövas icke ha skett i bedräglig avsikt, bortfalla där gärningsmannen av egen drift det eftergjorda eller förändrade förstört eller all skadlig verkan därav förebyggt.

Även Thyréns förberedande utkast uppställde i flera av de grundläggande bestämmelserna om urkundsförfalskning ett krav på begagnande eller åberopande av det förfalskade. Därjämte straffbelades emellertid i 7 § själva förfalskningsåtgärden med en straffsats av fängelse eller böter. I detta lagrum stadgades vidare, att där gärningsmannen det förfalskade. innan bruk därav gjorts, av egen drift förstört eller oskadliggjort eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande, från straff må kunna frias. Några ytterligare bestämmelser om tillbakaträdande från förfalskningsbrott upptogos icke i Thyréns utkast angående dessa brott. Emellertid förutsatte Thyrén att i strafflagens allmänna del skulle ingå en bestämmelse om tillbakaträdande. Strafflagskommissionen föreslog i denna del, såvitt angår uppsåtliga brott. följande: "Har den som begått brott, medan tid var, av fri vilja gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet, och har han icke därtill föranletts av vetskap om att gärningen var upptäckt, må straffet efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen" (SOU 1923: 9, 9 kap. ö §). I motiveringen anfördes att enligt kommissionens uppfattning redan den omständigheten, att gärningsmannen efter brottets begående gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet, under vissa betingelser måste anses utgöra ett starkt indicium för att hans brottslighet ej vore så svår som gärningen i och för sig syntes utvisa.

Den nuvarande strafflagen innehåller icke någon allmän bestämmelse om verkan av "i handling visad ånger, och frågan om införande av en sådan torde endast kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet. De ovan berörda skälen föranleda emellertid att vid förfalskningsbrotten en bestämmelse i detta ämne redan i förevarande sammanhang anses påkallad. Till stöd därför må ytterligare anföras angelägenheten av att bestraffningen av dessa brott utformas så, att den brottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott föreligger, såvitt möjligt föranledes att avbryta den brottsliga verksamheten innan den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Enahanda synpunkter göra sig gällande vid vissa andra av de i förevarande förslag behandlade brottsgrupperna, nämligen dem som behandlas i 13 och 19 kap. Mot stadgandet i 12: 12 svara de som upptagits i 13: 13 och 19: 11.

Den i 12 § föreslagna bestämmelsen hänför sig till flertalet av de i kapitlet upptagna brotten, nämligen alla dem i vilka brottsbeskrivningen innefattar ett krav på att genom gärningen skall ha framkallats fara i bevishänseende. Detta krav är uttryckligen uppställt i 1–5, 7 och 10 §§. Även den i 9 § uppställda förutsättningen att någon skall ha givit sken av att annan bestyrkt att han är upphovsman till konstnärligt eller dylikt verk innefattar ett krav på fara i bevishänseende. Jämväl brott enligt 9 § år följaktligen hänförligt under bestämmelsen i 12 §. Denna omfattar däremot icke penningförfalskning enligt 6 §, såsom under detta stadgande anförts. Förfalskning av mynt och sedlar måste obetingat undertryckas och ett mildare bedömande vid frivilligt tillbakaträdande, utöver vad i straffmätningsväg kan ske, är därför icke påkallat. Ej heller bör brott enligt 8 § inbegripas, när det är fullbordat så sent som genom spridande bland allmänheten av föremål som lätt kunna förväxlas med penningsedlar m. fl. bevismedel. Därefter lära åtgärder för att avvärja faran för förväxling i allmänhet icke vara möjliga. Det låga straffet, allenast böter, gör i varje fall en bestämmelse om straffnedsättning vid frivilligt tillbakaträdande överflödig.

I fråga om den närmare innebörden av det tillbakaträdande, som skall kunna medföra straffnedsättning eller straffrihet, uppställer sig spörsmålet om det bör räcka att den brottslige sökt avvärja förverkligande av den flit. som han framkallat, eller om det skall fordras att han lyckats avvärja fortsatt fara. Om bestämmelsens grund främst uppfattas si, att tillbakaträdande är uttryck för en lägre grad av fasthet i det brottsliga uppsikt. kan det förra alternativet sägas vara det mest närliggande. I överensstämmelse därmed fordrade den av strafflagskommissionen föreslagna, nyss berörda bestämmelsen allenast att den brottslige, medan tid var, gjort vad i han förmåga stått för att avvärja skadlig verkan av brottet. Kommittén vill för sin del förorda. att den brottslige skall ha avvärjt faran. Endast därigenom tillgodoses bestämmelsens syfte att giva ett motiv till förebyggande av att allvarliga verkningar av brottet inträda. Dessutom undvikas bevissvårigheter av icke lättlöst art, vilka eljest ofta måste inträda. Fåtal överensstämmer i denna del med vad som är stadgat i fråga om sådant tillbakaträdande från försök, som skall leda till straffrihet enligt förslaget 3: 1. som motsvarar SL 8: 13.

Det fordras alltså, att den brottsliga skall ha avvärjt den fara i bevishänseende som av honom framkallats. I allmänhet lärer detta komma att ske därigenom att han tillintetgör ett av honom eftergjort bevismedel medan det ännu befinner sig i hans värjo eller att en vidtagen förändring utplånas. där detta år möjligt. Det kan vara tillräckligt, att det förfalskade överlämnas till någon, som med säkerhet kan antagas förebygga missbruk därav, t. ex. utställaren av en förbindelse som genom förfalskning förändrats i en för honom ofördelaktig riktning. I vissa fall erfordras ej mera än en upplysning om den verkställda förfalskningen till dem, som därigenom skulle kunna vilseledas, förutsatt att de utgöra en begränsad krets.

Avvärjandet skall ske innan avsevärd olägenhet uppkommit. Till olägenhet är till en början att hänföra ekonomisk skada. Därmed måste tydligen likställas andra rättsförluster, t. ex. om på grund av oriktig bevisning friheten blivit någon berövad, antingen genom en dom eller genom polismyndighets åtgärd, eller om omvänt ett åtal blivit oriktigt ogillat, om ett allmänt val erhållit en annan utgång än den som skolat inträda därest icke obehöriga fått rösta med åberopande av falska bevismedel, om en steriliseringsoperation blivit verkställd utan laga grund o. s. v. Även en förskjutning av ett bevisläge kan innebära en olägenhet, i synnerhet om någons handlingssätt därav påverkats, lät vara att skada eller rättsförlust icke hunnit inträda. Efter omständigheterna måste avgöras om olägenhet är att anse såsom avsevärd. Så bör i allmänhet anses vara fallet, om egentlig skada har inträffat. Vidare skall avvärjandet ha skett frivilligt. Innebörden härav är densamma som av motsvarande krav vid tillbakaträdande från försök, 3: 1. Därav framgår, att avvärjandet icke får ha föranletts av vetskap om att gärningen upptäckts.

Om ett avvärjande uppfyller de nu angivna betingelserna, skall det kunna medföra nedsättning av straffet under det i allmänhet gällande minimum. Domstolen bör dock äga att fritt avgöra, om en straffnedsättning bör ske; ibland bör avvärjandet icke inverka på straffets utmätande i vidare mån än att det sänkes inom den i allmänhet gällande straffsatsen. Vid de lindrigaste brotten, för vilka straffarbete icke är stadgat, bör domstolen icke blott ha möjlighet att nedsätta straffet. En sådan möjlighet är icke av någon egentlig betydelse, enär den normala straffskalan i dylika fall städse omfattar lägsta bötesstraff. Det föreslås att i dessa fall den brottslige skall vara från straff fri under förutsättning, att den genom brottet framkallade faran från början var ringa. Av avfattningen framgår, att i sådant fall någon straffskyldighet icke föreligger. Härav följer att åklagare, som anser ett sådant fall vara för handen, icke skall anhängiggöra åtal.

Om de frågor, som uppkomma, då flera medverkat till brottet och allenast en av dem inskrider till farans avvärjande, hänvisas till vad som anföres vid 3: 3 och 13: 13.

---

1. Thyrén VI 1 § upptager i tredje stycket straff för den som åberopar falsk arkivhandling.