Birger Jarl till Bjälbo/Lefverne

←  Företal

Birger Jarl till Bjälbo av Anders af Botin

Genealogi  →

BIRGER JARL af Bjälbo ^[1], hvars lefverne här kommer att beskrifvas, har icke allenast af naturen varit begåfvad med alla stora kropps- och sinnes-egenskaper, utan kom ock att nyttja sådana sina förmoner i de fördelaktigaste omständigheter. Så att naturen och lyckan synas likasom förenat sig, att göra honom stor och lyckelig, hans lefnad märkelig, och hans namn evigt. Född af en så rik, stor och ädel Slägt i Sverige, att des like fåfängt sökes i historien: mägtig å en tid, där Konungen barnlös och den siste af sin slägt, retade ärelystna ögon: Stor hos en Prins, som sjelf liten och olyckelig tarfvade BIRGERS råd och bistånd i alla sina gärningar: Hufvudet för ett parti, som sin Konung troget och välmenande mot Fäderneslandet länte sitt namn, sin styrka och sin förtjenst åt BIRGERS anslag: Brukad i de högsta riksens ämbeten och vigtigaste värf, med mycken lycka och framgång: var han nu stor och lyckelig General, nu slug Minister, nu enväldig Regent,

BIRGER Jarl har sin härkomst af en mägtig och namnkunnig slägt, som, efter att länge plågat norden med sina uproriska anslag och blodiga stämplingar, först i sin högsta lycka olyckelig, blef ett ömkeligt rof för alla grufveliga öden. I ellofte hundradetalet lefde i Göta Rike en stor och mägtig Svensk Herre, benämd FOLKE. Historien, ehuru mörk och sparsam för den tiden, gifver dock åtskilliga bevis om bemälte FOLKES anseende. Såsom den högste och ädlaste Herre i hela Svea Rike, var han icke allenast Jarl hos INGO den äldre, utan ock för värdig ansedd, att blifva måg hos Konung KNUT den helige i Dannemark. I få ord berömmes han ock för sina goda egenskaper, myckna dygd och hederliga uppförande ^[2]. Historien lägger till, att hans efterkommande, ovärdig afföda till en så berömlig stamfader, trädde ej uti hans fotsporr, utan vanslägtades ifrån hans dygd tills de omsider i sitt påföljande fall uppburo fruckten af sina upproriska och onda anslag i vanheder och undergång. Af denna Folke blef hela slägten kallad Folkungar,

Desse hade länge mycken lycka, och alle omständigheter sammanstötte däruti, att göra dem stora och mägtiga. I början tycktes väl, som deras anseende led men och fördunklades af tvänne än mägtigare Slägter, som härstammade af BLOTSVEN och THORD BONDE; men det var Folkungarnas lycka, att berörde Slägter fingo bägge lust för den Kongeliga Thronen, och således med ett rätt alfvarligt nit sökte hvarannans undergång. THORD BONDES Son, JEDVARD, hade förmält sig med BLOT-SVENS dotter CICILIA Denne skyldskap hade bort blifva ett förenings-Band dessa tvänne hus emellan; men han retade fast snarare JEDVARS Son, ERIK, att tragta efter en ära, som hans Morbrors Son SVERKER hin gamle väl efter sin far innehade; men ERIK af sin börd trodde sig i lika rättighet att åstunda: så att det, som naturligen bort qväfva, tjente ej, än att dess mer uppblåsa hat och fiändskap. En sådan omständighet kunde ej annat, än vara Folkungarna ganska fördelaktig: Ty medan Blotsvens afföda och Bonde-Slägten stötte ömsom hvarannan af Thronen, och besuddlade sina händer med Kongligt blod, hade Folkungarne det bästa tilfälle i världen, att göra sig angelägna för bägge, och med bägges skada, rika och stora. Deras egenteliga hemvist var först i Göta-rike och besynnerligen i Östergötland, där de ock voro mägtigast, så att de omsider, genom förening med SVERKERSKA huset, upptogo Göta-rikes vapen, ett Lejon öfver tre strömmar, såsom sitt eget Slägt-vapen. Men sedan utspridde de sig efter hand öfver hela riket, och förökte sig på korrt tid med mycken frucktsamhet. Sjelfva Regementets oroliga beskaffenhet spelte dem i händerna, icke allenast deras omäteliga rikedomar, bestående i Gods och Slott öfver hela riket, utan ock riksens högsta och vigtigaste ämbeten. Desse senare voro likasom et fidei commiss i deras Slägt ^[3], så att de, till större delen, man efter man, ej voro annat, än Jarlar, Lagmän och Biskopar. Berättigade af sin börd, att vara Riksens Råd, hade de så bragt under sig hela Regementet, att allt gick efter deras godtycko och afsigter. De utstälte sammankomster, höllo rådslag, fattade beslut, och skipade om Rikets allmänna ärender, såsom enväldige ombud, de där ej hade att frukta för någon räkenskap. När härtill kommer, att de voro ganska mycket inmängde genom giftermål med de Nordiska Kongliga husen, gynnade af de lyckeligaste omständigheter i alla sina öfverdådiga och vidt utseende afsigter, och försedde med många stora mån, är ej underligt, att omsider intet annat blef öfrigt för deras äregirighet, än endast den Kongliga Thronen. De voro så länge åskådare af SVERKERSKA husets och BONDE-slägtens blodiga kamp, till dess de slagne och vanmägtige måste lämna Folkungarna ett rof, som kostat dessa husen så många blodbad, och nu beredde för Folkungarna samma öde.

FOLKE Jarl, Slägtens Stamfader, Son af INGEVALD och Soneson af en benämd FOLKE FILBITER, hade til Gemål Prinsessan INGERTA, Konung KNUT den heliges dotter i Dannemark ^[4], hon födde honom tvänne Söner, som blifva nämde, af hvilka den ene, BENGT Snyffel, var Jarl hos Konung ERIK den helige, med hvilken han ock var Svåger; ty han hade BJÖRN Järnsidas dotter ULFHILD, som var Syster med ERIKS Gemål CHRISTINA. FOLKES andre Son af INGERTA het KNUT; han var Svåger med Konung INGO den yngre, så att de hade hvar sin Syster till Gemål. KNUTS Son var BIRGER Jarl Brosa ^[5], Sveriges och Götes Härtig, så kallad efter han var Jarl hos tvänne tillika regerande Konungar, KNUT i Sverige och SVERKER den yngre i Göta. Bemälte BIRGER Brosa var icke allenast sjelf förmäld med en Konglig Prinsessa ifrån Norrige, BRIGITTA HARALD Gilles Dotter, Konung MAGNI HENRIKSSONS Enke-Drottning ^[6], utan var ock hans dotter, INGRID, Svenska Konungens, SVERKER hin unges, Gemål. Konung KNUT ERIKSSON hade icke allenast sjelf en Folkunge till Gemål, som var BENGT Jarls dotter, utan voro ock Konungens Döttrar, Prinsessorna HELENA och SIGRID, förmälte med tvänne Folkungar, den förra med HOLMGEIR den äldre, och den senare med MAGNUS KNUTSSON Brock. Konung SVERKER KARLSSON hade likaså icke allenast sjelf en Folkunge till Gemål, utan var ock hans dotter HELENA förmäld med Folkungen SUNE FOLKESSON Jarl. Utaf denna slägten har BIRGER Jarl till Bjälbo sitt upphof på Svärds-sidan.

Men det är ock mödan värdt, att något närmare undersöka beskaffenheten af den tidens Regemente och Svenska follkets tillstånd i allmänhet: en kännedom, utan hvilken icke väl kan inses vår hjältes rätta beskaffenhet, egenskaper och öden.

Om det i allmänhet är sant, att den nyttigaste sak igenom missbruk alltid kan blifva skadelig, och det, som är ämnadt till ett folks sällhet, igenom oförstånd och samvetslöshet, ofta kommer att gifva anledning till des högsta elände och betryck; finne vi åtminstone Christna Lärans första införsel, här i Sverige genom sitt exempel styrka en sådan anmärkning. Någre af des fortplantare, mindre angelägne om ett vilfarande folks andeliga sällhet, än egna timmeliga fördelar, voro intagne af många grofva och skadeliga grundsattser, som väl klingade behageligen å en mörk och okunnig tid, och kjuste ett vidskeppeligt folk; men voro så mycket farligare, som de tålte inga inkast af billigheten, ratade förnuftet, och ej fordrade utan blind tro och fullkomlig undergifvenhet. Således heto alla medel lofliga, som förde till goda ändemål: Falska undervärk och diktade påfund kommo under namn af gudeliga bedrägerier: Att vilja känna naturen, var en gudlös förmätenhet: att vilja bruka honom, var en syndig misströstan: att rasa i blindhet och yra, emot all försigtighet, var ett Gudeligt nit, och man söfde sitt förnuft för att vänta i öfverdåd Guds omedelbara hjällp. Olyckeligt folk, som hade att vänta ljus och omvändelse af så blinda och usla Lärare: Lärare, som efter de veste intet, gjorde sig heder af sin svaghet, och mäst yfdes af sin förtjenst hos Gud, när de som minst betedde sig värdiga det människliga namnet. Upsala Tempels otidiga förstörande visar påfölgden af deras så kallade gudeliga nit, och med hvad oskäl de trottsade människlig försigtighet, för att ej tvifla om Guds allmagt. Ty i stället för det de först bort förstöra det i folkets sinnen, genom öfvertygelse om des fåfänga, begynte de sin omvändelse af sjelfva Templets våldsamma uppbrännande. En så otidig gärning, ett så förvändt sätt att prädika Guds uppenbarade ord för hedningar och afgudadyrkare, kunde ej naturligen hafva än onda och skadeliga påfölgder: som, om de blott stannat i dessa olyckeliga lärares blod, och ej dragit hela landets långsamma elände och fördärf med sig, skulle mer röra vår ömkan öfver dessa uslingars välmenta öfverdåd, än skäliga förargelse öfver deras skadeliga nit. Afgudadyrkarne voro vidskeppelige och ifrige i sin falska Guds-tjenst: de kände ej Christna läran i brist af öfvertygelse: de ansågo detta vålld såsom ett tecken till tyranni och bevis af vederpartens svaghet i sin lära: med ett ord, denne lärarnas otidighet, långt ifrån att öfvertyga eller omvända, tjente ej än att jaga i harnesk en menighet, som blind, ifrig och vidskeppelig, trodde sina gudars smälek utkräfva sin hämd. De gjorde strax ett stort uppror emot Konung INGO den äldre; ty han hade, emot den tillförne antagna och utlofvade samvets-friheten, gifvit sitt bifall till en sådan lärarnas gärning; ett oförsigtigt bifall, som kostade honom mycken oro och tusen besvärligheter. Menigheten jagade honom, med buller, föragt och mycken lifsfara, ifrån Upsala, körde honom ifrån regeringen, och utropade i hans ställe des Svåger BLOT-SVEN till Konung, som ock värkeligen i några år öfvade ett Kongligt vällde, hindrade Christendomen och blotade på hedniskt sätt, hvaraf han blef kallad BLOT eller offer-SVEN .

Desse påfölgder, ehuru skadelige i sig sjelfva, dock som de gingo snart förbi, äro ej att agta emot den söndring i regementet, hvartill detta uppror gaf anledning, och som, till det allmännas obeskrifliga skada och långsamma elände varade, snart i tuhundra år. Ty ehuruväl BLOT-SVEN omsider blef uppbränd af sin Svåger INGO, som således återtog regeringen; kunde doch de öfrige hedningarne ej hafva förtroende till en Konung, som efter att hafva gjort inbrott i en deras ömmaste rättighet, långt ifrån att ångra sin gärning såsom ett Statsfall, rosade sig däraf såsom en förtjenst hos Gud. Ty gjorde de till sin Konung BLOT-SVENS äldsta Son CARL, som i Småland och Östergötland länge höll de gamla afguda-offren vid magt, och för den goda tid, som under honom var, och hvilken follket af vantro tillskref sina Gudars välsignelse, blef kallad årsäll. Och fast än de Christne lärare omsider och efter hand omvände denne CARL med hans undersåter till den Christna läran, lade han dock derföre icke ned sitt Kongliga namn, och rätte Konungen INGO den yngre, långt ifrån att tvinga CARL till sin skylldighet, kände allt för väl svagheten af sitt regemente, som bestod mer i namnet än magten å en tid, där de storas magt, och de andeligas skenhelighet utgjorde allt. INGO hade sin efterträdare, och när CARL dog, lät hans Son SVERKER den äldre göra sig till Konung i hans ställe. Desse dubble Konungar värkade mycket ondt; de tragtade ömsom efter hvarannars undergång; och en så skadelig söndring orsakade ej annat än landets elände och fördärf i allmänhet, men de storas magt och de andeligas förmåner i synnerhet, dem hvar gynnade för att styrka sitt parti till vederpartens försvagande.

När den Kongliga STENKILSKA ätten ändteligen gick ut med RAGVALD, skulle man förmodat slut på eländet, och att SVERKER, fri ifrån så rättmätiga medtäflare, utan anfäktning, skulle kommit till en fullkomlig och rolig besittning af Sverige. Men det skedde långt annorlunda. JEDVARD BONDES Son, ERIK den helige, dotterson af BLOT-SVEN, som var SVERKERS Farfar, fant intet skäl, att dess Syskonebarn SVERKER hade någon rätt för sig till den Kongliga Thronen. I en sådan tanke retades han mycket af SVERKERS egen odugelighet, som var en svag och oskickelig Regent, och så nedsänkt i sin Religion, att han glömde borrt sina angelägna skyldigheter emot vidskeppeliga öfningar. Härtill kommer, att Upp-Svearne, inbildske af sin påstådde valrätt, voro gramse på SVERKER, såsom en af Ostgötarne och Smålänningarne, utan deras samråd, antagen Konung, så att de dem till trotts gjorde ERIK till sin Regent. Sjelfve Konungarne hade intet stort ondt till hvar annan: ERIK, för helig, att af begärelse till vidsträckt regemente oroa sin fridsamme Slägtinge, bredde häller ut sin regering öfver hedningarna i Finland: och SVERKER, mer angelägen om sitt Alvastra-Kloster än Sveriges Crona, nyttjade i ro sin andel i regeringen, tills han omsider, år 1155, blef ihjälslagen af sin egen stalldräng, på vägen emellan Alebäck och Tolfstad i Ostergötland, då han om Juledags natten skulle fara till Kyrkan att afhöra Ottesången.

Sedan regerade ömsom SVERKERS och ERIKS efterkommande i ett helt hundra år, så noga, att våre Historici i nyare tider däraf blifvit föranlåtne att tro, det någon viss öfverenskommelse måtte blifvit träffad, i kraft hvaraf Konungar skulle omsom väljas af SVERKERS och ERIKS Slägter, så länge någon vore quar af bägge husen. Men ett sådant föregifvande, mer förhastadt, än grundadt på skälig anledning, saknar bevis i historien, och strider emot det begrepp, som vi böre göra oss om den tiden, och i stöd hvaraf grunden till en sådan Successions-ordning bör sökas i långt annan orsak, än i någon sådan öfverenskommelse. När ERIK blef hallshuggen af MAGNUS HENRIKSSON, hämnades CARL SVERRERSSON hans död, den han likväl, efter allt utseende, om ej i värket befordrat, doch gärna sett och önskat. CARL banade sig genom MAGNI dråp väg till Thronen; men han nöt icke länge en sådan ära. Ty ERIKS Son KNUT öfverföll och slog honom ihjäl, väl efter föregifvande att således hämnas den del, som han påstod CARL haft i des Faders dråp, men i värket att få en Crona, som all tid blef rof för mördaren och belöning för det högsta brott. CARLS dråp uppväckte KNUT mycken oro, och han hade icke väl afhändt en Konung lifvet, än tvänne andre Prinsar upphofvo sig emot honom och antogo Konunga-namn. Och ehuruväl KNUT ändteligen undertryckte dem bägge, och någon tid prålade med ett nytt namn af Sveriges och Götes Konung, måste han dock omsider lämna åt SVERKER Unge, CARLS Son, des Fädernes rike Göta, och för att få sluta sina dagar i ro, nöja sig med att heta och vara Svea-Konung ^[7]. När KNUT dog år 1198, voro hans barn mycket små och unga, så att SVERKER utan hinder, genom sina mägtiga anförvanters, Folkungarnas, och i synnerhet sin Svärfaders, BIRGER Jarl Brosas bistånd kom till Svenska regeringen, den han sedan tänkte att befästa i sin slägt, genom KNUTS Barns afdagatagande. Men han utöfvade sin blodiga Statskonst med mer grymhet än skickelighet, så att ett mord, som var ämnadt att befästa, störrtade dess förr hans Thron. När han år 1205, ^[8] lät öfverfalla och mörda Konung KNUTS Barn på deras Slott Elgaråhs i Wadsbo-Härad och Wästergöthland, värkställtes berörde anslag så illa, att den äldste och angelägnaste Prinsen ERIK undslapp faran och fick lägenhet att fly till Norige. Dädan kom han tre år därefter, eller år 1208. med en krigsmagt, hvarmed han öfvervan Konung SVERKER samma år vid Kongslena ^[9], så att han måste fly till Danmark; och när SVERKER år 1210 återkom, slog ERIK honom på nytt i en slagtning vid Gestilren, där SVERKER ock sjelf stupade. Folkungarne bivistade icke allenast detta stora slaget, som fördes emellan deras nära Slägtingar, utan satte ock åtskillige där lifvet till ^[10] SVEKER hade väl under sin korrta regering sökt att förbinda sig dem, emot ERIKS anhang, men sådant kunde dock nu ej rädda honom. Sjelfve Jarlen, FOLKE BENGTSSON, var Prins ERIKS Morbror, och ehuru hans Son SUNE FOLKESSON var SVERKERS Måg, voro de doch bägge i slaget på ERIKS sida

ERIK KNUTSSON intog således en med Kongligt blod flere resor ohelgad Thron, den han i några år besatt med ro, i anseende därtill, att SVERKERS efterlämnade Son, JOHAN, ännu var ett barn, som ej tillät honom att tänka på hämd. Och JOHAN hant ej förr till sina manliga år, än ERIK, likasom för att lämna honom platts, afled år 1216. Då steg JOHAN med så mycket större lätthet på Thronen, som ERIKS ende efterlämnade Son af samma namn då allenast var tu år gammal. Och efter JOHAN strax därefter blef invicklad i krig med Esterna, som hade härjat i mälaren, och efter få år fördt Regemente med döden afled år 1222, vid pass tjugu ett år gammal; gick med honom, som dog både ogift och barnlös, den Kongliga SVERKERSKA Slägten ut. Prins ERIK, då vid pass sju år gammal, fick således utan motstånd och medtäflare intaga sina förfäders osäkra Thron. Hans öden och regering, som den är förenad med BIRGER Jarls lefverne, kommer här nedanföre något närmare till sin beskaffenhet att undersökas och beskrifvas.

BIRGER Jarls Farfar, BENGT FOLKESSON Jarl, var tvänne gånger gift, först med SIRITHA, BENGT LACKMANS dotter, och sedan med ULFHILD, BJÖRN Järnsidas dotter, som var Syster till CHRISTINA, Konung ERIK den heliges Gemål, och förmenes härstamma af Kongliga STENKILSKA huset. BENGT hade åtskilliga Söner, som alle voro mägtige och store Herrar, samt blifva ihågkomne i Historien, såsom KNUT ULFVIDÆSON, FOLKE Jarl, CARL Jarl den döfve, och MAGNUS MINNISKÖLD, samt en dotter, som blef förmäld med Konung KNUT ERIKSSON. KNUT ULFVIDÆSON kallade sig så af sin Mor ULFHILD, efter en då för tiden antagen sed, att kalla sig efter modren, när hon var af ädlare börd än Fadren. FOLKE BENGTSSON Jarl ^[11] var, efter BIRGER Jarl Brosas afgång, den ansenligaste i sin slägt, och hade desutan stort anhang och mycken myndighet, men var bedrägelig, och kände ingen annan dygd, än den som smickrade hans lidelser: han sökte sina fördelar och höll alltid med den, hos hvilken var mäst att vinna. Genom giftermål var han förenad med bägge regerande Kongliga husen: han var Svåger med Konung KNUT ERIKSON, som hade hans Syster till Gemål, och sjelf var han gift med Prinsessan ULFHILD, dotter af SUNO SIK och Sonedotter af Konung SVERKER den älldre. SVERKER den yngre hade en vaklande Thron: I det framflutna såg han ej än grufveliga exempel, i det tillkommande icke utan olyckeliga tecken: Förskräckt af sin Fars och Farfars mordiska dödssätt, trodde han sig böra vänta samma öde, när KNUTS Barn en gång komme till laga ållder. Och ehuru han hade orsak till mistroende emot Folkungarna, som icke allenast voro vuxne Konungen öfver hufvudet i magt och anseende, utan ock nära förvandter med KNUTS Barn; beslöt han likväl att smickra dem och söka at få dem i sina afsigter genom giftermål och välgärningar; ty han trodde, att intet annat kunde skydda hans Thron emot ERIKS hus. Till den ändan förmälte han icke allenast sig sjelf med BIRGER Jarl Brosas dotter, INGRID, utan ock, för att draga FOLKE BENGTSSON i sina fördelar, som var MorBroder till Konung KNUTS Barn, gjorde honom, efter sin Svärfaders dödeliga afgång, till sin Jarl. Och på det vänskapen med honom måtte ändå blifva så mycket starkare, gaf han sin dotter Prinsessan HELENA, som annars redan var gången i Wreta-Kloster, till äkta åt FOLKES Son, SUNE. Men allt sådant kunde dock ej rädda SVERKER ifrån det befarade onda. Slägtskap värkade ingen kärlek emellan anförvanter: Välgärningar medförde ingen tacksamhet: Tro och löften voro bedrägeliga försåt å en tid, där förnuftet, villadt af vantro och blindt af okunnighet, föracktade de heligaste skylldigheter, för att följa de skadeligaste lärdommar och i agt taga de dåracktigaste vidskeppelser. Dem SVERKER vördade såsom sina beskyddare, ällskade som sina Slägtingar, gynnade som sina trognaste undersåter, blefvo hans mördare. I Prins ERIKS uppresning emot SVERKER, förgat FOLKE sig vara des Jarl, och SUNE sig vara des måg, och bägge sig vara des undersåter. De slogo sig på ERIKS sida, och med honom bivistade slaget vid Gestilren år 1210, emot SVERKER, hvaräst SUNE hade nog barbari att besudla sina händer i dens blod, som var både hans Konung och Svärfader. Men FOLKE stupade sjelf i slaget, så att SUNE i ett slag miste sin Far, och drap sin Svärfar. Tredje Sonen CARL Jarl den döfve föllgde Konung JOHAN SVERKERSSON åt år 1219 till Estland att hämnas det härjande, som Estländarne korrt förut hade gjort i Mälaren, med mord, rof och brand. Vid Estland, blef CARL Jarl där med någon del af krigsmagten qvarlämnad, för att fortsätta krigsrörelserna; men hade korrt därefter den olyckan, att af Esterna i stor myckenhet vid Rotala blifva angripen, öfvervunnen och ihjälslagen. Den fjerde Sonen MAGNUS MINNISKÖLD är Far till BIRGER Jarl af Bjälbo.

Denne MAGNUS BENGTSSON MINNISKÖLD hade till Fru den bekanta INGRID YLFVA, Härtig SUNO SIKS dotter, och Sonedotter at Konung SVERKER den älldre, så att des Broder FOLKE Jarl och han hade hvar sin Syster ^[12]. Af detta äktenskap föddes åtskilliga Barn, nämligen Söner: CARL, ESKIL, BIRGER, MAGNUS och BENGT, samt döttrar, af hvilka en blef förmäld med JAROSLAV, Storförsten i Ryssland, och den andra, benämd MAGNHILD, med HERVE TROLLE, TROLLE-Familiens Stamfader, som var af ULFVE-Slägten. CARL blef bittida Biskop i Linköping: han stod väl hos Konung JOHAN, som tog denna unga Prelaten med sig, år 1219 på tåget till Estland, att bruka honom vid Hedningarnas omvändelse därstädes, i hvilken afsigt han ock, jämte sin Farbroder CARL Jarl den döfve, blef, vid Konungens afresa, där qvarlämnad; men hade strax därefter den olyckan att undergå ett gemensamt öde med sin Farbroder, som blef af Esterna ihjälslagen.

ESKIL, Svearikes Råd och Lagman i Västergöthland, var gift med CHRISTINA, NILS SIMONSSONS dotter ifrån Norige, dotter-dotter af Konung ERIK den helige. När hon blef gift med ESKIL, var hon Enka af Norska Jarlen HÅKAN Galin, Son af FOLKUIDER Lagman i Värmeland och Norska Prinsessan CICILIA. Denne ESKIL var en af sin tids berömligaste män, fast hans gärningar dels ej blifvit förvarade i historien, dels voro af det slaget, som göra mer nytta under mindre prål, och som mer hafva till föremål ett lands invärtes sällhet, än utvärtes glants. Hans förtjenst vistades vid Lagarnas förbättring, som denna tiden få, mörke och otillräckellige, af honom blefvo samlade, genom nyttiga häfder och landsseder förökte, samt i klarare ljus satte. Enkannerligen har Västgöta-Lagen att tacka honom för mycket. Såsom denna ortens Lagman, lät han sig angeläget vara att så mycket, som hos honom stod, förbättra den gamle LUMBS Stadgar, som alldraförst gifvit Väst-Götarne skrifven lag. Desutan hade ESKIL stora personliga egenskaper. Utom sin förvärfvade kunskap och insigt i denna tidens vitterlek, och hvarutinnan han hölls för jämnlik med sjelfva Clerkerna, hos hvilka all lärdom troddes endast bo, hade han ock stort förstånd och mycket hjärta, så att han icke var sämre Rådsherre i Konungens Cabinett, än oförskräkt Öfverste i fällt, likså skickelig till det ena, som beredd till det andra. Vördad för sin insigt, älskad för sin ovälldighet, hade han allas förtroende, kärlek och högacktning. Gamla Historien om honom sluter ändteligen hans Beröm med dessa orden: att sent skulle födas hans like ^[13]. MAGNUS är till sitt minne i Historien merendels glömd, och vi vete föga mer om honom, än att han någon tid varit Lagman i Östergöthland ^[14], och lärer han år 1248 med sin Bror, BIRGER Jarl, bivistat Skenninge-möte, som nedanföre kommer att omtalas ^[15]. Om den yngste Sonen BENGT kommer framdeles något mer att talas. BIRGER Jarl synes vara född vid pass år 1210, och kom således att lefva under en Konungs regering, där en man, född till stora gärningar, hade allt tillfälle i världen att nyttja sina lyckeliga egenskaper.

När Konung JOHAN dog, år 1222, fick med honom det Kongeliga SVERKERSKA huset sin ända, som hittils, icke utan det allmännas märkeliga fördärf, ömsom med den helige ERIKS Efterkommande, hade innehaft Svenska Regementet. Honom efterträdde fördenskull utan gensägelse den unge Prins ERIK, Konung ERIK KNUTSSONS ende Son, som äfven blef den siste af sin Slägt. Denne ERIK, född år 1215, och således yngre, än des tre Systrar, hade mist sin Far å sitt andra år, och sin Mor RICHISSA, en Dansk Prinsessa, ett par år därefter. Vid pas sju år gammal, när han blef Konung, kom han till Regeringen, å en farlig tid, där all võrdnad för Thronen var utslocknad. Naturen hade ej begåfvat honom med några förmåner: oansenlig till sin växt, var han både hallt och läspande, och en försummad uppfostran, långt ifrån att ärsätta i förstånd och skickelighet det naturen icke utan nog sparsamt gifvit honom, förtog allt, som måtte uppväcka vördnad och kärlek, Svag desutan till hällsa och krafter, saknade han anseende ibland ett folk, som utan att känna de egenskaper, hvilke rätteligen göra en Prins stor, föracktade denne, efter han fasade för hallsbrytande nöjen, och ej kunde visa sin styrka i Torner-spel. Han hade väl ett godt hjärta, mycken ifver för rättvisan, och stor nit för sin tro; men desse egenskaper, ehuru oskattbare och nyttige i sig sjelfva, äro doch ofta svaga sinnen till dels, och då de ej styras af förnuft och upplysas af kunskap, blifva obequäme och fallne för misbruk: allraminst förmåtte de skydda en Prins, som försvag att bevisa sin rätt i blodiga och vålldsamma skäl, i sin rättvisa och Religion fan ett bräckeligt värn emot orättvisa och gudlösa Rebeller. Hans Fader ERIK KNUTSSON, förskräckt af sin företrädares bedröfveliga efterdömme, som icke utan sin undergång hade ärfarit Folkungarnas farliga magt och slippriga skylldskap, tänkte väl att stadga sin Thron genom utländskt ryggstöd; till hvilken ända han ock hade förmält sig med Danska Prinsessan RICHISSA, Konung WALDEMAR I:s Dotter. Men denne skylldskap kunde doch ej skydda hans Son emot det öfverhängande onda. Olyckelig att komma ung til Thronen, måste han, långt ifrån att se henne befästad genom SVERKERSKA husets utgång, finna, att hon var desto mer retande för Folkungarnas äregiriga afsigter, som de å ena sidan ej hade att befara medtäflare, och å den andra låckades att rycka ett rof, som ej hölls utan med svaga händer. Man var desutan så van vid blodiga skådespel och ständiga försåt kring den Kongliga Thronen, att Folkungarne, äfven utan samvets-agg, trodde sig närmast befogade att träda i SVERKERSKA husets rättigheter. Innom Riket fans ingen, som var nog mägtig att hindra deras upproriska afsigter, och i Dannemark var allt i ett så förvirradt tillstånd, att man där icke en gång hant att tänka på vår ERIK, som torde begått sig, om hans ungdom och ofullkomliga Stats-klokhet icke hindrat honom känna afvundens styrka och hvad Partier vill säga i ett Regemente, som, svagt och vaklande, tarfvar att upprätthålla det ena, utan att undertrycka det andra. Härtill kom, att Regeringen var råkad i en Jarls händer, som, genom sina välmenande rådslag, ledde sin Konung i farliga afsigter och äfventyrliga tillbud. FOLKE BIRGERSSON, mer nitisk och välsinnad, än slug och försigtig, sökte att inskränka de andeligas allt för mycket tilltagande förmåner; men uträttade därigenom ej annat, än att han jagade dem i harnesk, och satte sig hos dem i ett oförsonligt hat, sin Kong med hela Riket till stor skada: olyckelig Minister, som då han ville skäligen utvidga sin Konungs magt, skillde honom vid allt vällde, och störtade landet i yttersta olägenhet, för att afskaffa drägeliga missbruk. Folkungarne gåfvo stora ord, ock föracktade en Konung, som än var barn, och syntes alldrig blifva karl efter deras tankar. De Andelige upprörde himmel och jord emot en Prins, som, olyckelig att fått en välmenande Minister, saknade ållder och kunskap för att känna och ogilla sina rättmätiga fördelar.

KNUT JOHANSSON Folkunge var då förtiden den mägtigaste och mäst ansedde i sin slägt. När Estarne, år 1219. härjade i Mälaren, blef hans Fader, den berömlige JOHAN FOLKUNGE, af dem på sitt gods Askenäs ihjälslagen, om första natten, sedan han, efter nio års vistande i utrikes Krigstjenst, var hemkommen. Men det mordet kostade Estarna mycket blod. JOHANS Enka samlade sina Bönder och närmaste allmoge, och angrep Estarna med sådant mod, at de blefvo till större delen nedgjorde vid Esta-klippa, eller Estmötet, utan för Kongshatt, som då fick namnet af deras nederlag. KNUT slägtades på så stora förälldrar: han hade sin Fars höga sinne, och sin Mors stora mod och hjärta. Han var älskad af menigheten för sin Faders skull: han var smickrad af de andelige såsom ett värktyg emot Konungen och des Jarl. Af sin långa och ansenliga växt kallades han KNUT den långe: till sin skapnad var han mycket vacker och behagelig: till sitt utseende hurtig och intagande: i sina anslag var han slug och försigtig: i deras utförande tapper och oförskräkt: hans vältalighet var kjusande, och hans omgänge angenämt. Han blänkte således i alla de egenskaper, som så ofta missbrukas, och doch alltid dåra ^[16]. Folkungarne, ehuru mägtige och ansenlige i Riket, åstundade doch mera, och lofvade sig större fördelar under sin Slägtinges regering. Ty slogo de sig merendels på hans sida, och påstodo, att ERIK borde lämna en Thron, som KNUT skulle mer pryda och bättre förstå att nyttja. Ibland KNUT den långes besynnerligaste medhållare af des Slägtingar, var ULF Fasi, Son af CARL Jarl den döfve. Han var en slug, modig och drifvande man: honom gjorde KNUT till sin Jarl, som var det högsta ämbetet i Riket näst Konungen, och blef den tilldeldt, som antingen af Herrarne och Riksens män var den ansenligaste och skickeligaste, eller till hvilken Konungen framför alla andra hade kärlek och förtroende. Desse angrepo Konungen, år 1229. med ett uppenbart krig, och kommo Folkungarne med stor magt emot Konungens här vid Oluström i Östergötland ^[17], där Konungens Fosterfader EHRENGISLE VIG, tillika med Konungens Jarl FOLKE BIRGERSSON, vågade en slagtning; men förspelte därigenom sin Konungs Crona. Folkungarne vunno en fullkomlig seger, och måste Konung ERIK, då knappt femton år gammal, fly till Dannemark, att där hos sin Moders fränder söka hjällp och beskydd emot KNUTS öfverlägsna magt. KNUT hade redan antagit Kongeligt namn, och blef äfven i sådan värdighet ärkänd af de stora i Riket ända till och med sjelfva ArkeBiskoppen, som under hela Catholska tiden var den mägtigaste och förnämste Herre i Riket.

Efter detta olyckeliga slaget, uppehöll sig Konung ERIK i samfälldte fyra år uti Dannemark, innan han dels där, dels af sina medhållare i Sverige, fick så stor magt tillsammans, att han kunde bjuda sina fiänder spettsen. Konungen föll in uti Sverige, år 1234 med sina Troupper, och hade mycken framgång genom tillopp af follk, som ömkade sig öfver sin rättmätiga Konungs olycka, och ej funno sig belåtne med KNUTS regering. ERIK tågade med sin magt, utan synnerligt hinder, ända upp till Enköping i Uppland. Där kom KNUT den långe med Folkungarne honom till mötes, och lefvererade en slagtning vid Sparsättra ^[18] ej långt från Enköping, där segren blef på ERIKS sida. KNUT stupade sjelf i slaget, och de andre Folkungarne kommo dels på flygten, dels förlikte sig med Konung ERIK. Den ende, som ej kunde med något skäl göra sig hopp om nåd och tillgift, var KNUTS äldste son HOLMGEIR ^[19] han flydde ur slaget upp till Gästrikeland, i hopp, att göra den landsorten upprorisk, och fullföllja sin fars afsigter. Men han fick ingen tid att sätta sig i stånd. Ty ERIKS män voro efter honom i hamn och hål, och förde honom fången till Upsala, där Konungen gärna utöfvat hämd emot den, hvars fader hade tillskyndat sig så mycket ondt, och som sjelf tagit så stor del i sin faders brott. Men Historien lämnar oss här ett otroligt bevis af Kongliga magtens svaghet den tiden, och med hvad oblyg uppsyn man vågade skydda de största misgärningsmän, och taga i försvar de grofvaste brottsmål emot lag och billighet. Den olyckelige HOLMGEIR blef tagen i ett så eftertryckeligt försvar, att Konungen måste i hela fjorton åren lämna honom ostraffad, och nöga sig med att hålla honom i fängsligt förvar. Knut den långes mägtigaste man och Jarl ULF Fasi var så angelägen för sin myndighet ibland Folkungarna och för sitt medhåll hos de Andeliga, att Konung ERIK måste smickra honom i allt, och göra honom till sin egen Jarl, samt således befästa honom i det ämbete, som han redan under KNUT den långes regering, i fyra år, hade förestått. Hvaremot konung ERIKS förre Jarl, FOLKE BIRGERSSON, som altid var sin Konung så välmenande, blef lämnad i glömska, och lefde såsom enskillt ända till sin död. Det var just denne ULF, som, af någon kärlek till sin olyckelige Slägtinge KNUT den långe, beskyddade så Sonen HOLMGEIR, att, så länge ULF lefde, blef ej något slut i HOLMGEIRS sak.

De öfrige uproriske öfverhopades af Konungen med alla de förmåner, län och vänskaps-betygelser, som stodo i hans magt att utdela. Mer angelägen om ett roligt regemente, än under sken af rättmätig hämd våga straff, som kunde leda i nya försök, gjorde Konung ERIK sig en heder af att förlåta brott, som han ej vågade att straffa. Han hade en gång med sin stora olägenhet ärfarit Folkungarnas farliga fiändskap; nu ville han vinna deras vänskap, ehvad det än kunde kosta. Dels tänkte han att blidka dem genom välgärningar: dels ville han förbinda sig dem genom giftermål. Konungen hade trenne ogifta Systrar, Prinsessorna HELENA, MÄRTA och INGEBORG. Dem gifte han bort efter sina afsigter. Den älldsta, eller HELENA, förmälte Konungen med KNUT FOLKESSON ^[20], som doch är en annan Person, än den KNUT FOLKESSON, som höll med KNUT den långe i uppresningen emot ERIK, och hvars Syster KNUT den långe hade til Gemål. Konungens Svåger var förmodeligen Son af FOLKE BIRGERSSON Jarl. Den andra eller MÄRETA fick till man Herr NILS SIXTENSSON till Tofta, en from, stilla och rättrådig Herre. Genom honom blef hon stam-moder för tvänne stora och än florerande Slägter, som hedra Svenska Riddarhuset, nämligen SPARRAR och OXENSTIERNOR. Den tredje och yngsta, eller INGEBORG, fick till Gemål BIRGER till Bjälbo vid pass år 1236.^[21], i hvilkens ärlighet, stora förstånd och modiga oförtrutenhet Konungen satte all förtröstan.

Vi hafve väl intet uttryckeligt vitnesbörd därom i historien, att BIRGER deltagit i kriget, som fördes emellan Konung ERIK och KNUT den långe; men så är dock nog troligt, att BIRGER hullpit sin Konung emot de upproriska, hällst i en så allmän söndring det icke allenast lärer varit oundvikeligt att taga ett parti, utan ock betygas uttryckeligen, att ERIK besynnerligen ifrån Östergötland ^[22] hade godt bistånd, i hvillken landsort BIRGER var boende och mycket betydande.

Utom det, denna tidens tänckesätt ej höll för oanständiga de giftermål, som Kongliga Prinsessor ingingo med höga och af Riket förtjente män; hade Prinsessan INGEBORG i synnerhet all orsak, att vara nögd med sin Gemål BIRGER. Född på Fäderne-sidan af en den mägtigaste och ädlaste Slägt i Riket, härstammade han på mödernet icke mindre af Kongliga Svenska än Danska huset. I synnerhet ledde han sin härkomst ifrån den namnkunniga Danska Konungen SVEN ESTRIDSSON, i lika leder med sin Gemål, således ^[23]:

Så länge ULF Jarl Fasi lefde, gick mäst all ting efter hans hufvud. Han var väl ej i hjärtat ERIK Läspe god, den kan en gång trott sig i rättighet att fiändteligen angripa; dock så länge ingen uppenbar fiändskap af honom vistes, var Konungen glad, att hafva honom till vän. ULF åter å sin sida, hafvande med stora anslag, och mägtig genom sitt höga ämbete och ynnest hos de andeliga, trodde ej heller, att ett otidigt krig borde dömma om en Krona till hans förmån, som en svag och barnlös Konung desutan snart skulle lämna. I detta öfverdådiga hopp smickrades väl, ULF förutan, äfven flere af Folkungarne; men det kom ERIK oförmodeligen i hågen att gifta sig. CATHARINA Folkunge, SUNE Jarls Dotter och Dotterdotter af Konung SVERKER den yngre, ehuru redan gången i Wreta-Kloster och snart sina tretio år gammal, blef icke des mindre bevärdigad med Konungens kärlek; och hon hade ej så öfvergifvit världen, att icke en så smickrande ära förmådde henne bryta sitt Klosterlöfte. Konungens och hennes förmälning gick för sig år 1243 på Kongsgården i Upsala, belägen där på Fyringsängen, som nu heter Islandet ^[24]. Men detta äcktenskap störde dock ej Folkungarnas förmätna hopp; ty det blef inga arfvingar däraf.

Så länge ULF Jarl lefde, hade BIRGER föga lägenhet att göra sig stor och lägga grunden till den höghet, hvartill hans hus en gång skulle komma. Vid oenigheten emellan Konungarna ERIK i Sverige och HÅKAN i Norige, som igenom ett möte år 1242. skulle biläggas, blef väl BIRGER brukad; men ULF Jarls anseende inflöt så starkt i sakerna, at det mästa skedde efter hans afsigter, och saken blef oafgjord.

Men när Lybeck år 1246, fiändteligen angreps af Danska Konungen ERIK Plogpenning, fick BIRGER tillfälle, att visa prof af mod och försigtighet. Denne staden kringränd och hårdt inspärrad till siös och lands af en stark Dansk krigsmagt, hade tagit tillflygt i sin nöd till Konung ERIK i Sverige. Wisby på Gottland, som var med i Hanse-förbundet, och hörde under den Classen, i hvilken Lybeck var qvarter-staden, tänkte på Lybecks räddning, och, genom sitt bearbetande vid Svenska Håfvet, bragte regeringen i sina afsigter. En flotta blef således härifrån i största hast utrustad, som försedd med tillräckeligt manskap och spisning, hvarpå staden led brist, blef lämnad under BIRGERS anförande. Danske Konungen hade satt sig före att uthungra staden, icke ovanligt sätt den tiden att intaga Fästningar. Till den ändan hade han genom järn-kädjor, som spändes öfver Trafven, så utestängt all tillförsell ifrån sjösidan, att staden, som icke heller till lands, för Danska Posteringarna, kunde få någon Proviant, hotades med hunger och redan plågades med dyr tid. Desse anstallter voro icke BIRGER obekante; ty lät han förse några af sina bästa Skepp med starka järnbeslagna Kölar; hvilka Skepp sedan under en starrk strykande vind så rusade på de Danskas kädjor, att de brusto, och lämnade flottan obehindrad fart till Staden. BIRGER försåg Staden med spisning och satte sitt follk i land ^[25] men kom doch ej till slags med de Danska. Utan efter det förehafda anslaget, att genom hunger bringa staden till öfvergång, således blef gjordt om intet; hof Danske Konungen belägringen upp, och förde sin Här hem igen ^[26]. Till ärkänsla för denna välgärning, gaf Lybeck de Svenska undersåtarna den rättigheten, att tullfritt få handla i deras stad, och när emot trehundra år därefter en flygtig och förföllgd Svensk Adelsman, vår store GUSTAF ERIKSSON, kastade sig innom des murar, och sökte uppmuntra denna staden till sitt fäderneslands hjällp emot en Tyrannisk och trolös Konung, glömde han ej, att påminna staden om en vålgärning, som han så långt föråt nutit genom Svenskt bistånd, i sin yttersta nöd, och nu först hade tillfälle att vedergöra.

När detta var förbi, kommo Norrske sakarne åter i minne. Man hade väl flere gånger ifrån Svenska sidan låtit påminna Konung HÅKAN i Norige om ärsättning för den skada, som han genom infall och ströfverier, några år föråt hade gjort i Värmeland och Dal; men saken hade efter vanligheten blifvit utdragen på långbänken. Man yrrkade på slut å Svenska sidan: man sökte invänningar och uppskof å Norrska. Mycket gjorde ock ULF Jarls kallsinnighet till saken. Han hade sina afsigter, rådde ständigt till förlikning och gjorde, att detta ärsättningsmål icke utan mycket lamt sköttes. Ändteligen skickade Konung ERIK IFVAR THORSTENSSON af Dala till Norige, att fråga HÅKAN, huru han tänkte ställa Sverige till frids i dessa dess skäliga fordringar. IFVAR råkade HÅKAN i Obslo, som föreslog en ny sammankomst i Konghäll. Såsom fullmägtige å Svenska sidan affärdades dit ULF Jarl och BIRGER, tillika med flere Svenska Herrar. Men detta möte kom icke heller att gå för sig. Ty när de Svenske fullmägtige förnummo i Lödese, att HÅKAN var kommen med en Flotta till Konghäll, som syntes snarare båda krig än förlikning, hade de betänkande vid att kasta sig i en så ögonskenlig fara och inlåta sig i en underhandling, där HÅKAN hotade att visa sin rätt i så farliga skäl. Hvad faran ock icke var stor, gjorde ULF henne. Denne Jarlen, änskönt mån om Noriges vänskap, var dock mer för att draga saken ut på långbänken, än alldeles eftergifva Sveriges fordringar. Det senare kunde han ej våga utan allmänt knorr: det förra var ock nyttigare för en man, som ville hafva skäl för sina välgärningar, och som trodde all tacksamhet lida af tiden. Vi vete väl ej vist orsakerna härtill; men så synes nog troligt, att han sökte Norrska Konungens vänskap, för att hafva något ryggstöd emot det, som framdeles kunde hända vid ett stridigt Konungaval. Dock kan denne gissning vara ogrundad; så mycket är åtminstone visst, att i allt fall svarade ej utgången däremot; Ty ULF dog strax därefter år 1248 ^[27].

ULFS dödsfall gjorde stor ändring i hela regeringen. Man hatade hans minne, ända att tadla hans förtjenst: man lastade hans nyttigaste inrättningar: man förföllgde hans oskyldigaste slägtingar. Konung ERIK, glad att vara en så farlig man quitt, utmärkte allraförst sitt hat vid Jarle-värdighetens bortgifvande efter ULF. Till denna vigtiga Beställning voro i synnerhet trenne, som kunde komma i åtanka, nämligen gamle Jarlen FOLKE BIRGERSSON, Junker CARL ULFS Son, och Konungens Svåger BIRGER till Bjälbo, alle tre Folkungar. FOLKE BIRGERSSON, Son af den mägtige BIRGER Jarl Brosa, stod väl hos Konungen, hade mycken förtjenst, älskades för sin ärlighet, och mente sitt Fädernesland ganska väl. Sådane egenskaper, jämte dess börd, hade redan upphögt honom till Jarle-värdigheten efter CARL Jarl den döfve, så att han således var Konung ERIKS förrste Jarl; men han kom i de andeligas hat, och genom sin otidiga välmening förmenes hafva gifvit stor anledning till Folkungarnas uppresning, som förr är sagdt. När KNUT den långe hade drifvit Konung ERIK ur riket, afsatte han FOLKE ifrån sitt ämbete, och gjorde ULF till sin Jarl, och när ERIK återvan sin Crona, måste han bekräfta ULF i sin innehafvande värdighet. När nu ULF dog, hade varit tid att åter ihogkomma FOLKE; men han var så mycket ållderstigen, sedan han i hela nitton åren hade left i enskilldt stånd, ner i Västergötland: desutan hade han intet förtroende hos Prästerna: så lefde han ock föga efter ULFS död. Junker CARL gjorde mer uppmärksamhet. Han var Son af den sist aflidne Jarlen ULF, och hade hela sin Fars Parti på sin sida. Desutan var han begåfvad med åtskilliga fördelacktiga egenskaper, hade mycket förstånd, ett stort och ädelt hjärta, mycket mod, naturlig bôgelse för dygden och afsky för alla nedrigheteter. ULFS medhållare gjorde stort väsende af denna sin Junker CARL och trodde honom så mycket mer berättigad till den lediga Jarle-värdigheten efter des far, som de höllo fôre honom vara därtill tjenligast, och af sin börd ^[28] närmast berättigad. Så var ock den tiden icke ovanligt, att Sonen efterträdde sin Fader i des ämbete, när han därtill hade skickelighet, hällst å en tid, som, för grof att känna och belöna förtjenst, värderade alla efter deras börd. Men Konungen nyttjade ULFS dödsfall såsom ett önskeligt tillfälle att sätta sin Svåger BIRGER af Bjälbo i hans ställe, den han således gjorde till sin Jarl och högsta man.

Hvarförutan Konungen, som annars var af ett fromt och godt sinne, lät hallshugga HOLMGEIR Folkunge, KNUT den långes Son, mer, som synes, att göra ULFS minne orätt, än att taga hämd af en olyckelig Fånge, som redan för sin Faders brott suttit fjorton år i häckte. Konungen lät doch hederligen begrafva honom i det af hans Fader stiftade Klostret Sko, där han sedan dyrkades för helgon, såsom en den där mer blef uppoffrad åt hämdgiriga afsigter, än straffad för ett brott, som af ett så långsamt fängelse redan syntes tillräckeligen vara försonadt ^[29].

ULFS död öppnade en obehindrad väg för BIRGER Jarl till ära, höghet och magt. Mer lyckelig än sine företrädare, hade han de andeligas ynnest, som FOLKE BIRGERSSON saknade, ock sin Konungs hela förtroende, som ULF alldrig ägde ^[30].

Allraförst kom han, tillika med sin Bror, Lagmannen i Östergötland, MÅNS MÅNSSON, förutan många andra herrar af världsligt och andeligt stånd, att bivista det namnkunniga Kyrkomötet i Skenninge år 1248, som den Påfviske Legaten, Cardinalen WILHELMUS, Biskop af Sabina, där höll till införande af åtskilliga stadgar, som ginge ut på Kyrko-välldets befästande. BIRGER Jarl hvarken kunde eller ville hindra de ordningar, som här blefvo antagne. De voro grundade i den Canoniska rätten, där den världslige öfverheten hade intet att säga, och å en så vidskeppelig tid icke kunde emotsägas af en man, som för slug, att med ett otidigt nit störa sina egna afsigter, utan att kunna förekomma det onda, gjorde sig en förtjenst af att befordra, det han var i nödtvång att låta ske. Det förnämsta, som på detta mötet uträttades, var, att de hittills brukeliga och tillåteliga äcktenskapen i Prästeståndet blefvo förbudne. Dessa äcktenskap, långt ifrån att ogillas af förnuftet, befallas väl och tillåtas uttryckeligen i Guds uppenbarade ord: så äro de ock nyttiga för allmänheten, och nödvändiga för Prästerna, hvilke ofta mer än i kyskhets puncten bevisa sig vara människjor. Men som de icke dessmindre af förfarenheten äro befundne vara skadeliga för Romerska Kyrkans afsigter och hindra dess tillväxt; hafva de Romerske Påfvar icke förr gifvit sig ro, än de blifvit förbudne och afskaffade. En gift Präst, som har barn, kan icke tänka med lika ifver på Kyrkans förmåner och Ståndets rättigheter, som en ogift. Deras fortkomst och välmåga blifva hans käraste föremål: I anseende till den förra, är han angelägen om Öfverhetens nåd, och i anseende till den senare, samlar han mer ägodelar åt dem, än åt Kyrkan. Det förra är emot Romerska Kyrkans heder och fördel, som i sin välmagts tid gjorde sig en ära af att förnedra Konungars anseende, och allraminst kunde tåla, att andelige män och Guds tjenare på något sätt skulle vara den världsliga Öfverheten förbundne och undergifne. Det senare kan icke eller gagna i ett Sisteme, som månt om ett allmänt herravälde, vill betaga sina medlemmar och Betjenter alla skäl till enskilldta och söndrade afsigter. De Romerske Påfvar, ehuru i rättighet att tros på sina ord, och som äfven däraf fordom vågat utan blygsel de största orimmeligheter, hafva dock alltid varit måne, att under sken af heliga skäl befordra sina oheligaste afsigter och oskäligaste tillbud. Ibland dessa tillbud är ock det, som angår äcktenskaps förbudet i Prästeståndet. Det har blifvit antaget under förtydna Språk ur den heliga Skrift, och bedrägeligt skäl, som borde andelige män fly köttsliga lustar. Icke des mindre gaf detta förbud emot Prästerskapets äcktenskap anledning till mycket motstånd. Påfviske Stolen hade för detta flere resor sökt förbjuda Prästerna här i Norden at gifta sig, utan att sådant hade haft någon värkan. Redan år 1121. hade Påfven CALIXTUS den andre gjort försök, att här införa berörde förbud; men ärfor så stort motstånd, att hans uppsåt den gången var merendels fåfängt. Så hade ock Påfviske Legaten THEODIGNI på ett möte i Lund år 1140. laggt sig vin om samma sak; flere försök, bref och förmaningar att förtiga. Men allt sådant hade likväl här haft så litet eftertryck, att när ofvannämde Cardinal, WILHELMUS Sabinensis, nu kom hit att hålla Skenninge möte, fant han icke allenast de mindre Prästerna öfver allt vara gifte, utan voro ock de fleste af dem sjelfve Präste-Söner, så att de med så mycket större ifver trodde sig i skylldighet att försvara sina hustrur och rättigheten att gifta sig, som de ej gärna ville vara ansedde för oäckta födde. Ty ehuru de, öfvertygade om billigheten af Cardinalens påstående, med blind lydna voro undergifne den Romerska Stolen; gingo de dock rätt nödigt på att skillja sig vid sina hustrur. De androgo för sig åtskilliga bevekande skäl, och påstodo, att de hvarken trodde sig kunna lefva utan qvinfollk, eller begå sig utan deras betjening i hushålls saker, hvaraf anledning till lusta och sköracktighet kunde gifvas, Men sådane föreställningar voro allt för skälige att afvända Cardinalen ifrån sitt beslut. Med myndighet och lämpa gick han igenom med detta för Romerska Kyrkovälldet så angelägna målet, så at alla Präste-äcktenskap ifrån den dagen blefvo förbudne, under straff af bannlysning, och de Präster, som redan voro gifte, pålades, att innom ett års förlopp skillja sig vid sina hustrur, om de ej ville störrta sig i samma fördömmelse. Vidare blefvo Prästerne på detta möte frikallade ifrån all vålldgästning; en sådan förmån utsattes såsom en belöning för de Präster, som ville godvilligen skillja sig vid sina hustrur och lefva ogifte. Likaledes skulle ingen Biskopp eller Präst, vid straff af Bann, få lämna något af kyrkotionden till någon utom andeliga ståndet, eho han ock vore. De öfrige Skenninge-mötes Stadgar voro af mindre betydelse.

Men BIRGER skyndade ifrån dessa Andeliga Fäders vidlöftiga ordträtor, til att företaga något, som vore mer enligt med dess Ämbete. En barnlös och sjuklig Konung, en med honom utslocknande Konunga-stämma, nära skylldskapen med Kongliga huset, BIRGERS egen magt, och anseende, med flere omständigheter, retade hans ärelystnad, och gjorde honom omhugsen att kunna bruka tillfället, när det en gång komme att yppas. Till ärnående häraf var intet så nödigt, som att hafva en krigsmagt under sitt befäl: intet mer intagande, än en ära vunnen i krig: intet kärare för allmänheten, än något äröfradt och med Kronan förenadt land: och ändteligen intet mer förtjenande än ett till Christna läran omvändt hedniskt follk. Tavast-Finnarne, voro icke allenast ännu hedningar och lefde i det grofva barbari, som hedendomen i de Finska orter medförde, utan voro de ock mycket farlige och obeqväme Grannar, som närde sig af rof, och trodde all grymhet vara loflig, som öfvades emot angränsande follkslag. BIRGER ville göra sig en dubbel förtjenst af dessas underkufvande; att då han å ena sidan friade de nästgränsande Finnar, som hörde under Sveriges Krona, ifrån så grymma grannar, medelst deras inkräcktande, skulle han å andra sidan förtjena hos Kyrkan, genom deras omvändande.

Skäl till krig emot dem fattades intet. De voro hedningar, emot hvilka allt var lofgifvet. Desutan hade Konung ERIK redan vid sitt förrsta anträde till Regementet, af Påfven HONORIUS den III. blifvit uppmuntrad, att företaga en härfärd med andra Christna magter till det Heliga landet. Men efter sådant blef hindradt, dels af hans då än varande barndom, dels af osäkra tillståndet här hemma i landet, som än blef farligare, då oroligheterne med Folk-ungarna utbrusto; ville man nu betala till Romerska Kyrkan en skylldighet, som då försummades, och i stället företaga en helig härfärd emot de hedniska Tavast Finnar. Påfven GREGORIUS IX hade utom dess, genom bref til Ärke-Biskopen i Upsala JARLERUS redan år 1237 fôrmanat de Svenska till ett Religions-krig emot hedningarna i Finnland: men ock det hade ända tills nu blifvit, uppskutet, i anseende till de inbördes misshälligheter, som ännu och allt till ULF Jarls död varade emellan Konungen och en del af Folkungarna: Desse misshälligheter födde af sig en allmän osäkerhet här hemma, och gjorde att man i hela ellofva åren nödgades försumma en så Apostolisk förmaning. Till allt detta kommer, att Storförrsten i Nougården, ALEXANDER NEWSKI, Son af Susdaliske Förrsten JAROSLAW WISEVALDSSON, hade begynt utsträcka sitt vällde och göra de Svenska äröfringar i Finland allehanda intrång, och då man ifrån Svenska sidan satte sig honom emot, och med vålld ville hindra honom i dess vidt utseende afsigter, skall han befäcktat en Seger öfver de Svenska och deras medhållare på Newa-floden, hvaraf han blef kallad ALEXANDER NEWSKI. Förutan allt detta voro Tavast-Finnarne och hedningarne i Öster-botten, som nyss sades, obeqväme och orolige Grannar: de idkade ännu sina Sjöröfverier efter gamla Nordiska viset, så att man icke mindre här i Sverige, än Svenske Undersåtarne i Finland af dem ofta oroades. I synnerhet hade de blifvit grymmeligen retade af Svenska Biskoppen i Rendamecki ^[31] THOMAS, han var en Engelskman till härkomsten, en nitisk och orolig man, som åstadkom mycket ondt. Han hade icke allenast utvärkat sig bref af Påfven HONORIUS III. att de Christne i Finland icke skulle hafva något omgänge med de otrogna därstädes, och i synnerhet skulle de ej låta dem få lifsmedel eller andra förnödenheter; utan ock, till följe af GREGORII IX. ärhållna bref och tillstånd, ville slå under sig och sin Kyrka de hedniskas lundar och Afgudahus ^[32]. Ett så obetänksamt uppförande af Biskopen jagade hedningarne i harnesk, så att de grymmeligen vräkte sådant med rof och brand, och jagade Biskopen ifrån sitt säte Rendamecki, och gjorde allt i Finland, med Ryssarnas tilhjällp, så osäkert, att Biskopen omsider sjelf måste taga flygten till Wisby på Gottland, där han äfven detta året, 1248, hos Dominicanermunkarna, genom döden afled.

Så månge och vigtige orsaker voro mer än tillräckelige att bringa den fridsammaste Förrste i harnesk, och hade för detta tvifvelsutan skedt, om tillståndet föråt hemma varit så stilla och säkert, att ett Utländskt krig kunnat vågas. Men det blef nu med des större allfvar påtänkt. Begärelsen till detta krig utbredde sig och intog hela Nationen så högt, att hvar och en likasom brann af begärelse att bevista eller åtminstone bidraga något till ett krig, som troddes föras för Guds ära ^[33]. Konung ERIK lät alltså emot dessa hedningar påbjuda en allmän härfärd, som af höga och låga borde bivistas. ArkeBiskop JARLERUS, för att göra värfningarna lyckeliga och sammanloppet stort, grep till den Andeliga Stats-konsten, och, i anledning så väl af GREGORII IX bref af år 1237, som INNOCENTII IV af år 1243, utlofvade en allmän syndernas förlåtelse åt alla dem, som ville bidraga till detta krigets utförande: och meddelte han samma aflat åt hvar och en, som ville låta bruka sig emot Tavast-Finnarna, som Påfven plägade utdela vid härfärderna emot Saracenerna i förlofvade landet. BIRGER Jarl åter å sin sida underlät ej att bruka all den magt, som hans ämbete och Lagarne gåfvo till samlande af follk: så att det Religionen ej hant med låck, gjorde den världslige armen med tvång. Till följe häraf uppreste sig en ganska stor mängd af follk, som angaf sig att villja gå i fällt emot de otrogna: alle hamnar uppfylltes med Snäckor och Skutor: höge och låge, rike och fattige, utan åtskillnad, bidrogo till detta heliga tåget, åtminstone på något sätt; så att icke allenast en stor här samlades på få veckor, utan ock Skepp, vapen och förtäring blefvo anskaffade med sådan färdighet, att BIRGER Jarl, som blef högste befäl-hafvaren för denna magten, i god tid om året steg om bord och fortsatte kosan ända till Österbotten ^[34].

Där hade fiänden redan underrättelse om hans ankomst; de hade haft råderum att samla sig och sätta sig i något försvars stånd, samt ville hindra landstigningen, Men BIRGER anförde sitt follk med så mycken uppmuntran, att de glade sprungo ur sina Skepp och ibland fiändens skott skyndade til lands med flygande Fanor, samt angrepo fiändens slagt-ordning med så stort mod och färdighet, att Finnarne strax råkade i häpenhet och oordning, begåfvo sig på flygten och lämnade de Svenska fälltet med en fullkomlig seger. Desse jagade fiänden länge och återvände med rof och många fångar, ty alle fingo behålla lifvet, som ville blifva Christne. Där BIRGER landsteg, lät han upprätta ett stort kors af trä, hvarigenom han ville tillkänna gifva afsigten med sitt krig, att han ej vore kommen än för att omvända ett hedniskt follk till Christen tro och lära. Orten kallades däraf förrst Krytsberg ^[35], och sedan Korsholm, hvaräst han ock lät anlägga ett fäste. att därigenom hålla landet i styr och undergifvenhet.

Den befäcktade segren drog landets inkräcktande efter sig. BIRGERS krigsaga och utgifne befallning, att alle, som antogo Christna läran, skulle hafva frid samt njuta lif och ägendom utan fara, blef noga i agt tagen och lättade landets inkräcktning. Alle fingo quarter, blefvo skonte och nuto sin ägendom, som ville antaga den Christna läran. Men om någon ej fant sig strax beredd att härtill jaka, blef han ett offer för BIRGERS Solldaters nit, som inbillade sig föra ett Religions krig, där all grymhet vore tillåten emot en hedning, som ej funne sig öfvertygad om Christna lärans förträffelighet i så vigtiga skäl, som elld och svärd äro. Ifrån Österbotten tågade BIRGER till Tavastland, där allt var hedet. Här brukte Jarlen med samma stränghet sitt Apostoliska Ämbete, så att han genom elld och svärd innom få Månader tvang alla dem att blifva Christna, som icke med döden ällskade att bekräfta sina hedniska villfarelser. Och fast BIRGER väl såg, att hans underkufvade Finnar voro mera ja-Christne, än rätta trogne, och mera tvungne än frivillige undersåter; var dock mycket vunnet genom så färdiga anstallter. För öfrigt spardes ock intet af allt det, som kunde försäkra Sveriges Crona om dessa länders beständiga och roliga besittning för framtiden. Till den andan drögde han där i egen person quar ända till långt in på året 1250, för att närvarande genom sin vaksamhet förekomma de många olycksfall, som nya äröfringar äro underkastade. Så lät han ock, såsom en ort att hålla landet i styr, anlägga och befästa Tavasteborgs fästning, som är belägen ifrån Åbo sexton mil i nedra Hollola Härad, den han försåg med tillräckeligt manskap, och gjorde anstallt, att thy ej heller nödiga lifsmedel skulle fattas. BIRGER Jarl lät döpa alla hedningar, som ville antaga den Christna läran. Österbotten indelte han i tvänne Socknar, som heta Pedersöre och Mustasari, hvilke sedan blifvit delte i flera. Och som landet där var ringa beboddt, delte Jarlen öfverallt och i synnerhet vid Sjökanten ut sitt Svenska follk, att bebo landet, så att Finnar och Svenskar bodde ömsom om hvarandra i byarna och brukte landet ^[36]. I Tavastland och Säxmächi härad lät han bygga Hattula Kyrka, som således är den ällsta i Tavastland. Och ändteligen lade han alla sina äröfringar så i Österbotten som Tavastland under Biskopen BJÖRN GRELSSON i Rendamecki.

Men medan detta hades för händer i Tavastland, och BIRGER Jarl ännu var frånvarande, sjuknade Konung ERIK och afled oförmodeligen den 2 Februari 1250, på Wisingsö, hvarifrån dess lik fördes till Warnhem och begrofs i dess förfäders graf. Och som den Kongliga slägten med honom utslocknade, utan att något var förordnadt om efterträdelsen, voro åtskillige af Folkungarna, som trodde sig kunna påcka om åtkomst till Thronen; och fingo sakerne ett så mycket vidlöftigare utseende, som BIRGER Jarls frånvaro ökte deras hopp och retade deras lystnad. Sådant föranlät IFVAR JONSSON BLÅ till Gröneborg, att antaga sig Regements-styrelsen under Jarlens frånvaro till förekommande af de oroligheter, som så många medtäflares stämplingar kunde orsaka. Denne IFVAR BLÅ, ledande sin härkomst af ett gammalt berömligt hus, och sjelf Stamfader för åtskilliga stora Slägter ibland Svenska Adelen, som än florera ^[37], hade igenom sina egenskaper och ovälldighet vunnit ett så stort anseende i Riket, och så mycken kärlek hos menigheten, att han endast syntes kunna sättas emot Folkungarna, som annars föreställte hela riket. Det var en lycka för det allmänna, att, IFVAR BLÅ, i så besvärliga och farliga omständigheter, ville våga sitt anseende och ospara sin möda, med Regementets antagande under ledigheten, och att Folkungarne, för att ömsom utestänga hvar andra ifrån en sådan ära och förmån, hade sina skäl att härtill samtycka. Folkungarne satte då hufvudet högt upp och långt ifrån att någon innom riket kunde neka dem en Crona, som så månge trodde sig skickelige att bära, söndrade de sig i flere delar, af hvilka hvar hade sin hufvudman, som de ville hjällpa på Thronen. Men i synnerhet voro de mägtigaste KNUT MAGNUSSON, PHILIPP KNUTSSON, och Junker CARL, alle tre Folkungar.

KNUT MAGNUSSON var genom sin mor, Prinsessan SIGRID, Konung KNUTS Dotter, en nära anförvandt af Kongeliga huset, och Syskonebarn med sist aflidne Konungen. Denne KNUT, högdragen af sin härkomst och förvantskap med flera Kongeliga hus, var redan en medålldrig man, och fant sin rättighet, att blifva Konung, oändeligen större än sina unga medtäflares. PHILIPP KNUTSSON åter igen, KNUT den långes Son, kunde vid detta tillfälle ej förgäta, att hans far värkeligen såsom Konung regerat några år i Sverige, och därföre gärna nu ville återtaga en Crona, som hans Far så olyckeligen hade förlorat, och denne PHILIPP allt hittils, i brist af lägenhet, med harm måst se på en annans hufvud. Han styrktes mycket i sitt hopp dels af sin äregiriga Moder, HELENA FOLKES Dotter, som liknade sin Fader, Bröder och Man, i öfverdåd och regerings lusta, dels af sin mägtiga och rika Stjuf-Fader, PHILIPP LAURITSSON till Runneby. Det blod, som han sett rinna af sin Fader KNUT den långe, och Broder HOLMGEIR för lika begärelse, långt ifrån att afskräcka, tjente ej än att mer reta hans lust för hämd och begärelse för ära. Den tredje Cron-Prétendenten var Junker CARL, ULF Jarls Son, väl till åren yngst, men till sina goda egenskaper störrst. Han kunde ej försmällta den orätt, som han mente sig vara skedd efter dess Faders död, att han ej blef i hans ställe utnämd till Jarl. Och som han trodde, kanske med sannolikhet, att där hans Far left i tvänne år till, skulle ingen kunnat göra honom den lediga Thronen stridig, förtröt honom, att blott för en så liten händelse skull gå miste om en så kjusande ära.

Hvar och en af dessa hade sina starrka medhållare. Men IFVAR BLÅ, med flere Herrar, som voro dels BIRGER Jarl tillgifne, dels kände hans styrka, och hvad vid närvarande tillfälle ville säga, att hafva under sitt befäl en stor och segrande Krigsmagt, märkte grant af hvad farlig påfölgd det skulle vara, om man utkorade någon af dessa Sökande till Sveriges Konung. BIRGER Jarl, långt ifrån att ärkänna dess val, skulle utan möda i spettsen af en segrande Krigsmagt bevisa sin närmare rättighet till Kronan, och således genom ett högst skadeligt inbördes krig, förföllja en Konung, som allt försvag att sätta sig emot BIRGERS magt, skulle blott tjena att förena sin olycka med Fäderneslandets fördärf och elände. Men som ock IFVAR BLÅ därjemte kände BIRGERS herrskande Begärelser, högmod och Regerings-lusta, tog IFVAR jemte sina medhållare den medelvägen, att då de å ena sidan i en så krusig omständighet ej funno rådeligt stöta BIRGER alldeles för hufvudet, i det de gingo med valet til någon annan Folkunge utom hans hus, de likväl å den andra, så mycket, som mögeligt vore, måtte inskränka hans farliga afsigter, för att ej på de andras undertryckande bygga sin oinskränkta höghet. Till den ändan lagade IFVAR så vid valet, at BIRGERS äldste Son af Prinsessan INGEBORG, Junker WALDEMAR, då tio år gammal ^[38], blef utvald till Svea och Göta Konung. Härvid hades icke det ringaste afseende på Slägtskapen med Kongliga huset ^[39]. Ty utom det att WALDEMAR var född af Konung ERIKS yngsta Syster, hade ock den unge AMBJÖRN NILSSON SPARRE, född af en älldre Syster, både år och skickelighet för WALDEMAR att blifva Konung. Så att i fall skylldskapen med Kongliga huset varit Ständernas skäl vid valet, hade icke allenast AMBJÖRN bättre rätt än WALDEMAR, utan ock KNUT FOLKESSON, som hade aflidne Konungens älldsta Syster till äckta, bättre rätt än Bägge ^[40].

Detta val gick med sådan färdighet för sig, att BIRGER Jarl ej hant förr komma hem ifrån sina förrättningar i Tavastland, dem han förut ville sätta på trygg fot, än det redan var förbi. Och skyndade sig BIRGER Jarl så mycket mindre med sin hemresa, som han dels ej förmodade något Konunga-val innan sin hemkomst, dels ock i allt fall trodde sig nog mägtig, att kunna göra det om intet, som där vid voro honom obehageligt.

Men BIRGER Jarl fick icke förr spörrja sin Sons val till Konung, än han, full af harm och ifver, skyndade ifrån Tavastland hem till Sverige, för att göra om intet en sak, som han trodde vara sig till vanheder. Att gå Jarlen förbi i en så angelägen Sak, och det med ett utmärkt föragt, att man icke en gång vårdat sig begära des råd och samtycke, var i hans ögon den störrsta oförrätt. Efter hemkomsten sammankallade han fördenskull strax till ett riksmöte alla dem, som bivistat valet och hade af häfd rätt att bivista ett Konunga-val. Han föreställte dem i ett tal orsaken till deras sammankallande, som bestod däri, att han hade förmodat, det de skulle haft mer afseende på dess Person och ämbete, än under dess frånvaro företaga sig ett Konunga-val, utan att gifva honom därom ringaste underrättelse, som dock var Rikets Jarl: ett val, som för att blifva mer olagligt, de hällst velat låta falla på ett barn, hvillket långt ifrån att ens kunna styra sig sjelft, vore i synnerhet oskickeligt i så farliga tider att upfylla vidden af en Konungs plickt och skylldighet. IFVAR BLÅ, hvars värk detta var, för att bespara de andra mödan att skylla på sig, steg strax upp i Riksmötet och svarade Jarlen utan krus och omsvep: att han ärkände rent ut, det han vore förnämsta orsaken till det skedda Konunga-valet: att då han genom sitt bearbetande lät falla en så stor värdighet på Jarlens Son, hade han, långt ifrån att tro, det Jarlen skulle taga illa upp en sådan betygad ifver och ära för dess hus, förmodat sig därigenom förtjena en större tack, än han nu ärfor: Att IFVAR, allt förväl öfvertygad om Jarlens förtjenster, för att neka honom det skäliga vittnesbörd, som sanning och billighet krafde, vetste nog, att Jarlen framför andra vore fallen att bära en Konglig Krona, men att IFVAR likväl hade trott, det Jarlen, såsom en redan gammal man, med mer billighet skulle upptaga sin Sons utkorelse, än blind af en fåfäng ära, söka namnet af det, som han ändå kunde vara under sin Sons minderårighet. Ändteligen beklagade sig IFVAR, att en så skälig uträkning hade slagit honom felt, och Jarlen med missnöje upptagit en så utmärkt tillgifvenhet för dess hus, när han dock borde finna, att man ej valt dess Son till Konung, än för att i hans val belöna Fadrens förtjenster. IFVAR blef het i talet, och förtröt, att Jarlen ville göra om intet, det IFVAR gifvit sig så mycken möda att främja, och därföre slöt sit tal med dessa allfvarsamma orden: Och ändteligen bör du veta, BIRGER, att om det, hvad jag i godt uppsåt befordrat till din ära, så högeligen mishagar Dig, så väl an, vi äre rede att afstå ifrån vårt förehafvande, tag igen din Son och gör med honom såsom dig täckes, och tro för öfrigt, att vi helt lätt ändå skole finna, den vi kunne göra till vår Konung.

Jarlen förmodade ej ett så allfvarsamt tal. Betagen af förundran svarade han efter ett korrt stillatigande: Hvem skullen J väl då i all händelse kunna välja till Eder Konung? IFVAR förtröt än mer en så öfvermodig fråga, hvarföre på det han måtte upplysa Jarlen om sin högfärdiga villfarelse, som trodde ingen utom sig värdig att blifva Konung, svarade han med få ord: Att i allt fall skulle de ej vara rådlöse, IFVAR hade en så god tanke om sig sjelf, att han ej hölle sig alldeles oskickelig till en sådan värdighet ^[41]. Ett så oförmodadt svar föranlät Jarlen att afstå ifrån sit påstående. Ty ehuru han troligen ej var så rädd för IFVARS anseende, att han lärer trott honom äfven så lätt i värket kunna bestrida sig Kronan, som han var snäll i orden att tillägna sig henne; höll dock Jarlen för mer försigtigt, att låta bero vid det som var gjordt, än, under vågspel af en oviss lycka, som äfven ofta hvälfver dit hon minst sigtar, våga en Krona, som han ändå en gång skulle lämna till arfs åt sin Son, och imedlertid såsom dess förmyndare hade allt tillfälle att nyttja. Han biföll fördenskull sin Sons val, och efter den dagen lämpade alla sina afsigter därhän, huru han måtte göra ett follk stort och lyckeligt, som hittills i brist af dugeliga Regenter, saknade anseende hos utländningar och välstånd innom sig.

Det förrsta han tog sig före, var att tänka på WALDEMARS uppfostran, för att, om mögeligt vore, göra honom till en stor och lyckelig Regent. Och ehuruväl BIRGER häruti förlorade sin möda, gjorde han dock allt det, som hos honom stod, och en i uppfostrings vetenskapen icke mindre än allt annat mörrk tid kunde tillåta. Således förordnade han öfver honom en Håfmästare, som var en Riddersman, hvars namn väl historien förtiger ^[42], men lämnar honom dock det låford, att han varit försigtig, lärd och i sin vandel ostraffelig ^[43]. Dennes omsorg var, att inöfva den unge Konungen så väl, i sedoläran, som Stats-kunskapen; hvarförutan han all tid skulle vara hos Konungen, hafva ett vakande öga på dess gärningar, och se honom med dess Håf-Betjening till godo, så att allt ordenteligt och anständigt måtte tillgå. Och förordnade Jarlen, till sins Sons Håfhållning och enskilldta behof, åtskilliga Gods, med Skogar, sjöar och qvarnar, öfver hvilka bemälte Håfmästare äfven skulle äga uppsigten, infordra räntorna, och anordna allt till Prinsens nytta, heder och nöjen ^[44]. Men sjelfva Regements-förvalltningen tog BIRGER under sin egen vård, med en så oinskränkt magt, att han regerade i allt efter sitt godtycko, och då han het sin Sons Förmyndare, såsom en envälldig Konung styrde om alla saker, och delte, med samma myndighet, riket emellan sina Söner, som vore det Bjälbo gods, som han delte emellan sina Barn.

Därnäst var Jarlens omsorg, att genom viss förlikning och frid, återställa det förtroende, som gamla misshälligheten emellan Sverige och Norige hittills hade afbrutit, och här korrt föråt är omrörd. Hvilken misshällighet, om den ej alldeles utbrast i offenteligt krig, dock höll bägge Follken i beständig oro och farhåga, hindrade handelen och omgänget, och var det ena follket likså oläglig, som det andra. Norige, som hade förolämpat Sverige, hade likväl allt hittills utdragit tiden med löften och undanflygter, när ärsättning för skadeståndet fordrades. Det hade ock lyckats för Norige under förra regeringen, som var lam och svag af Partier. Men sakerne i Sverige hade nu fått ett helt annat utseende. ULF Jarl var död, som hade Norige nödigt i sina afsigter: regeringen var råkad i en annan Jarls vård, som mån om Sveriges heder och bästa, var allt förlitet vän af ULFS minne, för att ej minska hans anseende i en mer allfvarsam drift emot Norige: Så hade ock Sverige genom nya äröfningar i Finland vunnit nytt anseende och styrrka. Konung HÅKAN i Norige tog sådant med mera i öfvervägande, och affärdade til Jarlen sin Frände GUNNAR och THORLAG BOSE, att förmå Jarlen till en ny sammankomst, hvartill han ock lät sig öfvertala. Konungen och Jarlen möttes i Lödese, och, sedan gislan blef sänd till Jarlen, begaf han sig öfver Götällfven till Konungen, som emottog honom med mycken vänskap och högagtning. Fruckten af deras samtal blef fridens återställande emellan Sverige och Norige, som satte det förluppna i förgätenhet, återställte säkerheten i handelen och omgånget, samt stadgade, att den ene ej skulle bistå den andres Fiänder. Och änteligen beseglades förtroendet genom en upprättad förlofning emellan Kron-Prinsen HÅKAN i Norige och Jarlens dotter RICHISSA, hvilket äcktenskap ej långt därefter äfven van sin fullbordan.

Imedlertid förtruto de öfrige Folkungarne högeligen, att Kronan var kommen till BIRGERS hus. De kunde väl ej neka dess anseende och BIRGERS förtjenster: så lärde ock minsta eftertanke dem, att, likasom Riket icke kunde vara utan Konung, och denna ära icke vara utan en mans, hade BIRGER ju all tid med större billighet kommit där till, än någon af dess medtäflare. Men skäl och billighet äro icke sällan fåfänga namn, när vi antingen se vår fördel, eller hafva nog magt att oskära så heliga förbindelser. Kron-Prétendenterne tyckte ock, att de icke utan skam kunde afstå ifrån sitt påstående, och gjorde sig fåfänga förslag för att smickras med ett ljufligt, men bedrägeligt hopp. De öfrige åter ville bruka tillfället, och om ej alldeles störrta BIRGER ifrån regeringen, dock inskränka hans magt och betinga sig herrliga fördelar. KNUT MAGNUSSON gick så långt, att han af sina medhållare värkeligen lät utropa sig till Konung. Junker CARL åter, mer för sigtig, ville heller föråt försöka krigs-lyckans utslag, än våga att nämnas det han ej kunde bevisa sig vara, öfvertygad, att där han öfvervunne BIRGER, vore tids nog då att låta göra sig till Konung. Imedlertid skämde intet mer KNUTS sak, än hans antagna Konunga-namn. Ty härigenom förklarade han sig i otid till offentelig fiände emot Jarlen och riket, och likväl hade han än hvarken tillräckelig magt att gifva sitt påstående eftertryck, eller var han i det anseende hos Folkungarna, att de ville hafva honom till sin hufvudman emot BIRGER; när däremot det antagna namnet ej tillät honom tjena under en annans fana. Han hade alltså ingen annan utväg, än söka utländskt ryggstöd, och taga sin tillflygt till Konung HÅKAN i Norige. Dit föllgde honom icke allenast dess Jarl, KNUT FOLKESSON, som, oagtadt sitt svågerlag med BIRGER JARL, af afvund och fåfängt hopp om ära, lät dåra sig till ett så farligt företagande; utan ock, förutan Folkungen KNUT PHILIPPSSON, äfven Arke-Biskopen JARLERUS, som hällst ville hafva denna KNUT MAGNUSSON till Konung. De fingo väl Konung HÅKANS tillstånd att uppehålla sig i Norige, såsom de ock hela vintren emellan 1250 och 1251 der vistades, men de bedrogo sig alldeles i sin uträkning på hjällp och bistånd af bemälte Konung. Den nyss slutna friden emellan HÅKAN och BIRGER Jarl, och det förestående äcktenskapet emellan Konungens Son och Jarlens Dotter fordrade ett helt annat upförande af Norrska Håfvet, än hvad desse flygtige Folkungar äskade. Och när sedermera PHILIPP, KNUT den långes Son tillika med sin Stjuffader PHILIPP LAURITSSON till Runneby, korrt därefter i samma ändemål infan sig hos Konung HÅKAN, måtte han låta nöja sig med lika svar och samma öde. Ty drogo de misnögde därifrån till Dannemark, Wenden, Pomern och Mecklenburg, hvaräst de samlade follk och Skepp.

Imedlertid var allt hemma i oro, rörelse och osäkerhet. BIRGER hade underrättelse om Folkungarnas företagande utom Lands, och deras stämplingar innom rikes voro honom ej heller fördolde. Ty satte han sig icke allenast i mögeligt försvars stånd, att möta vålld med vålld, utan ock, för att vinna menigheten genom en helig Ceremonie, lät skynda med sin Sons Kröning, som gick för sig i Linköpings Domkyrka år 1251, och i anseende till Arke-Biskopens frånvaro och delacktighet i Folkungarnas uppror, förrättades af då varande Biskopen därstädes,

Om än få äro nog samvetsgranne att ej tillvälla sig orättmätiga fördelar, när de hafva därtill magt och tillfälle; villja likväl de fleste äfven till sina oskäligaste försök läna sken af billighet och rättvisa. Folkungarne, ehuru endast styrde af egennytta och hämdgirighet, ville dock beskönja sitt uppror, som hade de därtill de skäligaste orsaker i världen. De föregåfvo och ville inbilla allmänheten, att BIRGER Jarl, ej nögd med att hafva utestengt Junker CARL ifrån dess Faders förläningar och vigtiga ämbete, nu till öfverflöd stämplade huru han måtte få honom af daga; Grymt och barbariskt uppsåt, som vore att öka ett brott med ett större, och blifva dens mördare, hvars förolämpare han redan varit. Det kan väl vara, att detta Folkungarnas föregifvande har haft sin goda grund; ty åtskillige omständigheter synas sådant bestyrka: Junker CARL var en stor och farlig person, och BIRGER, satt att styra ett land, som han ville upphjällpa, och skydda en Thron, som alltid var i fara för CARLS hämdgiriga afsigter, kunde icke naturligen ällska en förtjenst i sin fiände, som han syntes ej bruka utan till BIRGERS skada. Men så ville likväl BIRGER vinna CARL och ställa honom klagolös, om ej för att betaga Folkungarna sin sken-orsak till krig och uppror, doch för att minska deras parti. Till den ändan lät han icke allenast föreslå CARL en hederlig förlikning, utan ock, för att utmärka sitt förtroende emot denna sin Slägtinge, lämnade i hans vård sin Dotter RICHISSA, att af honom, jämte flere Herrar, beledsagas till sin trolofvade Gemål, Kron-Prinsen eller unga Konungen HÅKAN i Norige. Junker CARL, ehuru icke utan sina lidelser, hade dock en stor Själ, som alltid var beredd att uppoffra egna afsigter åt allmänt väl. Han emottog Jarlens tillbudna förlikning med så mycket nögdare sinne, som, oagtadt allt sitt anseende, han hade att göra med ett obändigt Slägte, som alle trodde sig stora utan att varat. Icke heller likade honom KNUT MAGNUSSONS antagna Konunga-namn, och han fan sig i ingen skylldighet, att hjälpa KNUT till en regering, som BIRGER åtminstone bättre förstod att sköta.

Det var alltså BIRGERS lycka, att Folkungarnas enighet var långt mindre, än deras magt. Under detta ankommo till Sverige de utrikes farne Folkungarne med sin utländska krigsmagt, som bestod af Tyskar och Danskar, och fingo något tillopp af sina medhållare i riket. De tågade obehindrade upp åt landet, och lägrade sig vid Herrevads bro utmed Kohlbecks Kyrka i Wässmanland ^[45]. Där var BIRGER dem till mötes med sin här, i hopp att förraska dem, innan de hunno till större styrrka. Bron emellan begge Härarna blef uppkastad, utan att någondera ville gå ur sina fördelar och angripa den andra. Oagtad Junker CARLS frånvaro, fattades doch Folkungarna ingen styrrka, och BIRGER fant allt för betänkeligt, att låta ankomma sin välfärd och sin Sons Crona på utgången af en slagtning, Med BIRGER Jarl var i föllge Biskop KOHL ifrån Strengnäs ^[46], som, rörd öfver ett förestående blodbad, där Svenskt blod skulle utgjutas af Svenska män, bemödade sig på allt sätt, att genom förlikning afböja det förestående blodbadet. BIRGER Jarl, å sin sida, kunde naturligen ej annat, än med välbehag upptaga Biskopens bemödande, som åter, att bibringa Folkungarna samma lust för friden, infan sig hos dem, samt genom fördelacktiga anbud och vältaliga föreställningar, utfäste, att, om de ville infinna sig i BIRGERS läger, och där afhöra hans fridsförslag, skulle de utan ringaste hinder, skada och olägenhet, komma frie därifrån, och njuta fullkomlig trygghet till lif och lemmar. Denna Biskopens föreställning, styrrkt igenom edelig förbindelse, låckade de förnämsta af Follkungarna i BIRGERS läger, obeväpnade, utan vackt, utan gislan, väl i uppsåt att afhöra BIRGERS förslag till förlikning, men i värket, att finna sin graf och undergång. Ty BIRGER, långt ifrån att hafva ringaste afseende hvarken på Biskopens ed och löfte, eller gifvna försäkran om fri och säker läjd, fick icke förr dessa sina olyckeliga Slägtingar i sin magt, än han, för att stilla deras farliga anslag genom det säkraste, men tillika grymmaste medel i världen, lät fängsla, samt utan ransakning och dom, utan barmhertighet och medömkan strax hallshugga så väl KNUT MAGNUSSON, som PHILIPP, KNUT den långes Son, och KNUT PHILIPPSSON, alla tre Folkungar, utan att vi vete, om icke KNUT FOLKESSON samma gång blef uppoffrad. Detta skedde år 1252 ^[47].

Detta BIRGERS uppförande, ehuru brukat emot upproriska Undersåter, står dock ej lätteligen att ursäcktas. Att nu ej tala om sjelfva trolösketen, och gärningens grymhet i sig sjelf, vet jag ej heller om en värkeligen ädel och stor Själ, som för sina fötter och i sitt vålld såge en obevägnad fiände, som vore kommen på god tro att söka vänskap och förlikning, skulle kunna skrida till den hårdheten, att icke allenast beröfva honom des frihet, utan ock därtill utgjuta hans blod. Dock BIRGER vant sitt ändemål: en list, ett bedrägeri ändade inom få stunder ett krig, som annars torde varat i långa tider: några mäns blod, ehuru utgutet af trolösa händer, besparde dock många lif och afbögde tusen olyckor och landsplågor, som borgeliga krig medföra. Och BIRGER mer mån om sin höghet, sin magt, sitt välstånd, än att våga så känbara fördelar emot ett fåfängt låford, ville häller vara stor i världen, än synas i historien. Folkungarnas krigsmagt, beröfvad sina hufvuden, bragtes i oordning och häpenhet; hon måste gifva sig på nåd och onåd; men BIRGER lät utan misskundsamhet nedhugga de Tyska troppar, som Folkungarne fört med sig hem. De tjente under upproriska fanor, och således hade ingen nåd att vänta. De öfrige skingrades och BIRGER gjorde, genom en fullkomlig seger, ända på ett uppror, som var nog vidt utseende, och torde haft svåra påföllgder, om det ej blifvit stilladt i sin början. Att nå sina synders förlåtelse af Kyrkan, och hela sitt sårade samvete, som den tiden bäst läktes af en rik och frikostig hand, gaf han icke allenast ut åtskilliga bref och förmaningar till Allmogen, om Tiondens riktiga utgörande till Prästerskapet, utan ock långt därefter lät öfvertala sig att undergå den bot och penitence, som honom blef pålagd af ArkeBiskoppen LARS LILLJE i Upsala. Biskop KOHL tog så illa vid sig BIRGERS förfarande emot Folkungarna, och sin därigenom brutna ed, att han, till att försona sådant, hvari en oförsigtig förtröstan på Regentens ord utgjorde till äfventyrs hela brottet, icke allenast lät uppbygga en Kyrka, där Folkungarne blefvo så skändeligen förrådde, och kallade den efter sitt namn Kohlbeck, utan ock nedlade sitt Biskops-ämbete, och gjorde en Pelegrims färd till Jerusalem och andra så kallade heliga orter, på hvillken han ock afled.

Rycket on detta BIRGERS uppförande emot hans Slägtingar, Folkungarna, utbredde sig öfver hela Riket och gjorde hans namn stort men hos vänner och fiänder, som ansågo honom därföre med fasa och förskräckelse. Junker CARL, ehuru redan förlikt med BIRGER, fattade likväl ifrån den dagen för honom ett misstroende, som sedan alldrig kunde stillas. Och fastän CARL, i anseende til Jarlens öfverlängsna magt och ärhållna fördelar, måste innom sig fräta sin afsky och vedervillja, samt låttsa dyrka den med honom ingångna Föreningen, kan man dock säga, att ingen vänskap var mer vacklande än deras. Regenten, stor sjelf och äregerig utan mått, kunde omögeligen tåla, utan harm och hemlig afund, CARLS intagande egenskaper, som tillskyndade honom en allmän kärlek och võrdnad. CARL åter, väl mer ädel i sina tankar och ärligare i sitt uppförande, än Regenten, inrymde dock mycket åt hämdgirigheten och brukte sina fördelar, om ej till sin fiändes uppenbara skada, doch så till sitt försvar, att han genom försigtighet sökte uppfylla allt det, som han trodde brista i Regentens lofven och egen styrrka. En vänskap emellan så stora Personer, förde af så stridiga afsigter, var således ej annat, än en dold fiändskap, som väntade på tillfälle att utblåsa; så att den ene var den andre en beständig oro, och sökte hvarannars undergång: BIRGER att stadga en höghet, i hvilken intet fattades utom CARLS död, och CARL att hämnas på en fiände, den han trodde sig hafva skäl att hata och sky. Dock var CARL artig och belefvad; långt ifrån att visa fiändskap eller mistroende, då han kunde yttra vänskap utan fara, gaf han icke allenast Jarlen små prof af sin tillgifvenhet, när tillfälle var, utan ock, då Jarlen förmälte sin dotter med Kron-Prinsen i Norige, beledsagade han henne till Norska håfvet, och gjorde Riket och Jarlen heder genom sitt uppförande därstades.

Ty strax efter biläggandet af Folkungarnas uppror, försände BIRGER Jarl sin dotter RICHISSA till Norige, under stort medfölje af åtskilliga Svenska Herrar, ibland hvilka Junker CARL, samt Biskopparne LAURENTZ i Skara och MAGNUS i Westeråhs, voro de ansenligaste. Och gick bilägret för sig i Norige med all den pragt och ståt, som den tiden vid dylika tillfällen var öflig. Hon blef Enka år 1258, den 5 Maji, och hade allenast en Son, SVERRE vid namn, i detta äcktenskap, hvillken Prins dock dog i sin späda barndom.

Detta året 1252, den 26 October miste BIRGER sin namkunniga moder INGRID Ylfva. Hon var en hjälltinna i sin tids tänkesätt, och föllgackteligen ett mönster i vidskeppelse och fåfänga. Det är en lycka för hennes namn, att historien ej lämnat oss des Legender, som dock till en del lefva i orimmeliga sagor bland gemene man. Sedan hon var blifven Enka, bodde hon städse på Bjälbo, och hade sin ro af att mycket vistas uppe i Kyrke-tornet, af kärlek till en klåcka, som hon hade förskaffat och skänkt till Kyrkan. Detta, jämte hennes drömmar och spådommar, satte henne i mycket rop och anseende. Sin sista spådom förkunnade hon på sin sote-säng, korrt för sin dödsstund, att så länge hennes hufvud vette upp, skulle ej telningar fattas af hennes ätt på den Kongliga Thronen, Hennes Son BIRGER har, till följe däraf, låtit begrafva sin Mors döda lekamen i Bjälbo Kyrka, i en stenpelare i Kyrkomuren således, att kroppen var uprättstående, hvilken ställning hennes ben ej för så lång tid sedan skola tillkänna gifvit ^[48].

Men BIRGER Jarl hade näppligen bilaggt misshälligheterna med HÅKAN i Norige, och gjordt Folkungarnas upproriska förslag om intet, än en ny oro med Dannemark drog hans uppmärcksamhet åt den kanten. Detta Rike, söndradt i flere delar och olyckeligt genom de misshälligheter, som voro uppvuxne dels emellan Konung ERIK Plog-penning och des Broder ABEL, Härtig i Jutland, dels emellan Konungen och Undersåterna, blef en blodig tummel-platts för partiernas oförsonliga hat, som använde alla krafter att fördärfva hvarandra genom ett grymt och landsfördärfveligt inbördes krig. Emot Konung ERIK gjorde hela Skåne år 1249 uppror, för den stora skatten skull, som han pålade hvar och en plog. Bönderne slogo först Konungen vid Lund och jagade honom därifrån; sedan belade de honom i Helsingborg, hvarifrån han med stor nöd om en natt kom på flygten öfver hafvet till Seland. Sveriges och Noriges nästgräntsande landskap blefvo ofta utsatte för påföllgderna af kriget, genom mord och ströfverier, som nu det ena nu det andra Partiet vågade företaga öfver gräntsen, och i ett så förvirradt tillstånd alltid lät uppskrifva på andra partiets räkning. Detta tåltes under ERIK Läspes regering, som trodde en liten skada drägeligare, än en större, och undvek med tålamod ett nytt krig i ovisshet om utgången af det han redan begynt emot Tavast-Finnarna. Men sedan BIRGER Jarl var kommen till Riksstyrelsen, och var mån om en ära, som han redan vunnit i segrar och lyckeliga fördelar; gjorde han med Norige en gemensam sak, och genom Sändebud till Konung ABEL, som nu regerade i Dannemark efter sin mördade Broder, anhöll om skadeståndets ärsättning, med bifogadt vanligt hot, att han i vidrigt fall ärnade sjelf söka sig rätt. ABEL hade en vacklande Thron och många anslag för händer, i hvilka han ej ville störas genom ett nytt krig med Sverige och Norige. Han höll därföre strax en sammankomst med sina Ständer, för att rådföra sig med dem om BIRGERS fordringar; så berammade han ock ett möte att däröfver hållas på gränsen emellan alla tre Rikens Sändebud. BIRGER Jarl och Konung HÅKAN i Norige infunno sig därstädes i egna personer; men ABEL, fördjupad i alla de svåra och vidlöftiga påföllgder, som så naturligen äro fruckten af ett genom mord vunnet och genom tyranni befästadt Regemente, hant ej att tänka på det utsatta mötet; utan gick hans hela omsorg därpå ut, huru han måtte föra sitt krig emot de upproriska Friserna i Schlessvich lyckeligen till ända. En sådan utmärkt bekymmerlöshet jagade BIRGER i harnesk. Och trodde han sig af flera orsaker vara befogad till krig emot Dannemark. Ty utom ströfverierna, som voro begångne af de Danske in öfver Svenska gräntsen, förtröt i synnerhet Jarlen, att de Danske, i stället för att försona sådant, och just under det de uppehöllo de Svenske med fagra löften om ärsättning och bättre gransämja, med troppar hade understödt KNUT MAGNUSSON och de flere upproriska Folkungar. Till den ändan höll BIRGER en sammankomst med Konung HÅKAN i Norige vid Göta-älfven i början af året 1253, där krig emot Dannemark blef beslutet. Och fast ABEL redan hade stupat i ett slag emot Friserna, och Kronan var kommen till hans Bror CHRISTOPHER; gjorde dock sådant ej hallt i de uppretade och förenade grannars kämd, med mindre de om Våren år 1253, satte sina krigsrustningar emot Dannemark i värkställighet. Konung HÅKAN å sin sida angrep Dannemark med en krigsmagt till sjös, och BIRGER, genom en här, som han sjelf anförde, understödde HÅKANS anslag till lands, och satte Dannemark i bäfvan. HÅKAN anlände med sin flotta till Hallänska kusten vid Odensala, hvaremot BIRGER tågade genom Wästergöthland ned till Gullbergs-Ed, som nu är Göta Lejon vid Götheborg, där de så väl som i Skåne grymmeligen med elld och svärd vräkte den lidna skadan.

Detta krigståg bivistade med BIRGER Jarl åtskillige förnäme Svenske Herrar; ibland hvilka i synnerhet böra nämnas CARL SUNESSON Folkunge, som var ERIK Läspes Svåger, JOHAN ÄNGEL, FOLKE BIRGESSON Jarls Måg och Svåger med KNUT FOLKESSON, som hade ERIK Läspes älldsta Syster til Fru, samt fram för alla andra Junker CARL, hvilken aflade vid alla tilfällen de prof af mod och tapperhet, som äro så tjenlige att visa hans Själs storlek, och att han, ehuru förfördelad af Regenten, dock var nog stor att icke des mindre kunna ällska och villja tjena sitt Fädernesland. Utom dessa var i BIRGER Jarls medföllje des Syster-Son, en Rysk Prins, benämd ANDREAS, Son af Susdaliske Försten JAROSLAW; Denne ANDREAS hade efter antaget Konunga-namn, som han var för svag att kunna försvara, år 1253 tillika med sin Gemål blifvit jagad ur sitt land af sin Broder ALEXANDER NEUSKI. I sådan nöd hade han tagit sin flygt till Sverige, och föllgde nu sin Morbroder BIRGER Jarl på detta tåg till Danska orterna.

Konung CHRISTOPHER, långt ifrån att komma sina olyckeliga Undersåter till hjälp emot så öfverlägsna fiänder, antastades sjelf i Seland nu genom uppror, nu en allmän förbistring, nu af ett hotande krig, nu oförsynte stämplingar; en olyckelig Prins, som, utan att äga en Konungs egenskaper, hade intagit en Thron, som skakades af mägtiga uppenbara fiänder, och undergrofs af Abels Söner och Svågrar med hemliga stämplingar. Å ena sidan såg han icke utan olyckeliga Undersåter i rök och dam fly och falla för efterjagande fiänder; å den andra voro icke utan upproriske, som ledsne och förtviflade på sin Konung ville hämnas de storas öfvervålld och sjelfva tidens vedervärdigheter.

Och efter Konung CHRISTOPHER grymmeligen anfäcktades i Jutland och Seland af de Hollstenska Grefvarna, som under förevänning af förmyndarskap för sin Svåger Konung ABELS Söner, Prinsarna WALDEMAR och ERIK, hade gjort ett mägtigt förbund med de Lybska och Brandeburgska emot CHRISTOPHER, så att han icke kunde komma sina betryckta Undersåter i Skåne och Halland till hjällp; affärdade han två Biskopar och femton Riddare till BIRGER Jarl, att begära frid. Efter all liknelse lära de till BIRGER haft i hemlighet fördelacktiga anbud. Ty när BIRGER Jarls Måg, den unge Konung HÅKAN, förde sin Svärfader med sig till sin Fader, att öfverlägga om fällt-tåget; förmådde icke allenast Jarlen Konung HÅKAN till en fridshandling med de Danska Sändebuden, utan ock vid sjelfva sammanträdet gynnade dem mer, än HÅKAN hade förmodat. Friden blef icke dess mindre, efter utseendet, tämmeligen fördelaktig för Norige; ty de Danske förbundo sig, att ärsätta all den skada, som de Norrske hade lidit, hvaraf hälften skulle betalas hösten därpå fölljande, och för den andra hälften skulle HÅKAN hafva Halland i pant, till des den blefve också betald; hvaremot HÅKAN skulle återställa till de Danske, hvad han dem hade fråntagit. BIRGER blef tillfredsställd med en summa penningar. Men Konung CHRISTOPHER lofvade mer i sin nöd, än han tänkte hålla, och tillsade Norige ett land, som han hvarken efter rätten eller magten kunde borrtgifva, efter det innehades såsom vederlag af NILS PORS.

Fölljande året 1254 var icke mindre märkeligt för Jarlen. Ryske Prinsen ANDREAS JAROSLAWSON, förföllgd af sin Broder ALEXANDER NEWSKI, hade, som sagdt är, kastat sig i BIRGERS armar för att få någon hjällp till återvinnande af de fördelar, som ALEXANDER mera mägtig trott sig i rättighet att honom beröfva. Jarlen, en stor Statsman, var glad, att under skyggd af annans namn få befordra sina fördelar, och för att inskränka ALEXANDERS afsigter innom egna gränser, var så mycket villigare att sätta den flygtige Prinsen i stånd och därigenom underhålla split och inbördes krig i Ryssland, som sådant allramäst skulle kunna afvända ALEXANDERS tankar ifrån det inkräcktade Tavast-land. Därföre understödde Jarlen sin SysterSons afsigter med så mycken hjällp, som han trodde någorlunda kunna upprätthålla des saker emot ALEXANDER.

Men om Jarlen ej haft någon motgång sedan sitt anträde till Regeringen, utan sett allt utslå till sin heder och nöje, tillskyndade tvärrtom detta året honom en stor sorg, medelst des Gemåls dödeliga afgång. Denna Prinsessa, en frucktsam moder för åtskilliga barn, långt ifrån att vara förnedrad af ett äcktenskap, som den tidens tänkesätt hade utstakat för Kongliga Prinsessor, ägde allt tillfälle i världen att tacka ödet för sin lott. Förenad med en stor Man, som, utan Kongligt namn, ägde mer än förra Konungars magt, hade hon för sin död den glädjen, att ej allenast se sitt hus i högsta välstånd, utan ock en sin Son Svea och Göta Konung, och sin enda Dotter Drottning i Norige. Men en olyckelig barnsäng utsläckte hennes lif år 1254, som lämnade BIRGER den fjerde Sonen, nämligen BENGT, sedermera Härtig i Finland och Biskop i Linköping. BIRGER lät begrafva sin döda Gemåls lekamen i den Kongliga Grafven i Varnhem ^[49]. Med henne hade han fem barn, som omtalas i historien, nämligen fyra Söner och en Dotter. Af Sönerne blefvo de tvänne ällste WALDEMAR och MAGNUS Sveriges Konungar; Den tredje ERIK var Härtig i Småland, och den fjerde BENGT, af sin Fader gjord till Härtig i Finland, blef sedan Biskop i Linköping.

Vid denna tiden fick BIRGER något att göra vid sin yngsta Brors Giftermål, hvilken omständighet så mycket mer bör få rum i des historie, som, då den gifver anledning till närmare kännedom af den tidens tänkesätt i allmänhet, äfven upplyser BIRGERS beskaffenhet och sinnelag i synnerhet. BIRGERS Bror, Riks-Rådet och Lagmannen BENGT MAGNISSON till Ulfåsa, hade blifvit kär i en Jungfru, som het SIGRID. Hvilket Fruntimmer, ehuru härkommet af en ädel Slägt, och dessutan så vackert, att hon af sin skönhet likasom ett Exempel kallades den fagra SIGRID, misshagade dock så högeligen BENGTS höga och af sin börd uppblåsta Slägtingar, men framför alla des Bror BIRGER Jarl, att de gåfvo sig all möda i världen att hindra BENGT ifrån äcktenskap med bemälte SIGRID. Men BENGT rådfrågade i det målet mer sin kärlek och SIGRIDS intagande egenskaper, såsom i dylika fall merendels ske plägar, än sin Brors hot och sina Slägtingars föreställningar. Långt ifrån att låta leda sig ifrån sitt uppsåt, skyndade han fast snarare med äcktenskapet och tog SIGRID ordenteligen till sin hustru. Ett sådant steg förtröt BIRGER högeligen: att en Folkunge, som därtill vore hans Bror, gjort ett gifte utom sin Slägt, utan att gå till ett Kongligt hus, var i hans ögon en sak, som gjorde hela Slägten vanheder. Han tänkte dock i förrstone med liten möda kunna få BENGT till ånger af sitt brott, och äcktenskapet med SIGRID upphäfvet. Till den ändan sände han honom en kappa, som till ena hälften var gjord af kostbart tyg och gyldene stychen, men till den andra bestod af groft och ringa vallmar, hvarigenom BIRGER ville visa sin Bror, huru illa han tagit sig hustru och vanvördat Folkunga-Slägten. BENGT såg väl BIRGERS sifsigt med kappan och huru illa Vallmaren passade emot Gyllenduken; men lät dock, för att gifva BIRGER tjenligt svar på frågan, besätta Vallmaren med Gull, Pärlor och ädla stenar, så att han därigenom blef långt dyrbarare, än den andra delen, och åtminstone i anseende till värdet således kunde svara emot den dyrare delen. Sådant jagade BIRGER i harnesk. Han lät hällsa Herr BENGT, att han ville munteligen tala med honom om detta ärendet, och besöka honom i dess hus; I sin ifver fällde han obetänksamma ord och svåra hotelser emot BENGT, som blefvo uppsnappade och BENGT förkunnade. Hvarföre ock BENGT, när han fick se sin Bror komma ridandes till Ulfåsa, lopp strax till skogs, efter gifven underrättelse till sin Fru, huru hon borde emottaga sin högfärdiga och uppretade Svåger. SIGRID, klädd i sina bästa kläder, som gjorde hennes skönhet än mer intagande, går ut och möter Jarlen, som än icke var stigen af hästen, och emottager honom med så mycken vördnad, att Jarlen, rörd af hennes uppförande och oskylldiga behageligheter, förgat sin vrede, steg af sin häst, tog SIGRID i famn, och sade: hade min Bror detta ogjort, skulle jag sjelf görat. Hvarpå bud strax blef sändt efter Herr BENGT i skogen, att han kunde komma hem med säkerhet, och njuta sin Brors vanliga vänskap och förtroende. BENGT och SIGRID aflade tillsammans två Söner och sex Döttrar, af hvilka INGEBORG blef gift med Riks-Rådet BIRGER PERSSON BRAHE till Finstad, och vardt Moder till den rycktbara S. BRITA, som gjort Sverige så mycket ondt ^[50]

Konung CHRISTOPHER i Dannemark, bragt i trängslen af ut- och inländska fiänder, hade, på sammankomsten, som hölls år 1253 vid Götälfven på gräntsen emellan de tre Nordiska Riken, till Sveriges och Noriges förnöjande, icke allenast utlofvat, mer än han ärnade hålla, utan ock allt sedan vist så liten sorgfällighet att ställa sina förfördelade Grannar tillfrids, att sådant ändteligen torde bekommit Dannemark nog illa, om icke Jarlen, smickrad af Konungen, hade sina afsigter att skona Dannemark. År 1255 blet väl åter ett nytt möte utsatt vid Götälfven, där misshälligheterne med Dannemark fullkomligen skulle biläggas; till hvilket sig ock BIRGER Jarl jämte Konung HÅKAN i egen Person infan. Men Konung CHRISTOPHER kom ändå icke, utan i det stället lät anmoda Jarlen, att han icke allenast ännu ett år ville hafva anstånd med de penningar, som honom efter förra öfverenskommelsen tillkommo, utan ock därhän förmå Konungen i Norige, att han ville vara nögd med mötets uppskof till fölljande året, då han lofvade att, utan ytterligare utdrägt, villja sig i egen Person infinna. BIRGER uträttade väl detta hos Konung HÅKAN, så att ett möte å samma ort fölljande året 1256 värkeligen blef hållet, där Konungarne i Dannemark och Norige jämte Regenten i Sverige sig i egna Personer inställte. Men ock här blef intet uträttadt; Ty utom det Konung CHRISTOPHER nu förrst besvärade sig, att hans Sändebud på sammankomsten år 1253 hade öfverträdt sin Fullmagt, och mer utfäst, än CHRISTOPHER hvarken kunde eller ville hålla, afbröt ock Konung CHRISTOPHER så plötsligen sammankomsten, att han, utan tvifvel af något fattadt misstroende till Konung HÅKAN, drog hastigt tillbaka genom Halland, och lät uppkasta alla broar efter sig, likasom flydde han för en eftersättande fiände. HÅKAN sände då THORLAG BOSE till ArkeBiskopen i Lund, JACOB ERLANDSSON, att förnimma, huru han skulle förstå ett så besynnerligt uppförande, och om han vidare kunde göra sig något hopp om vänlig förlikning med Dannemark. ArkeBiskopen affärdade strax sina Sändebud härom till CHRISTOPHER, som dock, långt ifrån att villja förstå sig till någon förlikning med Norige, icke allenast behöll hos sig quar ArkeBiskopens utskickade, utan ock ställte försåt för THORLAG BOSE, att han måtte gripas och föras till Konungen i Roskild. Men härom blef ArkeBiskopen i god tid varnad, som harmsen öfver Konungens envishet, sände THORLAG åter till Norige med berättelse, att det ej kunde förmodas, det Konung CHRISTOPHER ville hålla något af den förening, som Hans Sändebud hade ingått med HÅKAN vid Götälfven. Sådant jagade HÅKAN i harnesk. Han samlade därföre i hastighet en här och så många Skepp tilsammans, som voro att tillgå i Viken och däromkring, på hvilka han steg om bord i Ekerö, och ankrade förrst i näjden af Odensala och sedan vid Wardberg, låtandes på Bartholomæi dag, innom tjugufyra timmar, bränna hela sjösidan af Norra Halland intill Falkenbergs-å. Därifrån sände han sin egen Prädikant till CHRISTOPHER att förnimma, om han än ville hafva frid. Men när HÅKAN fick veta att de Danske ej ännu funno sig öfvertygade om billigheten af HÅKANS påstående, lät han öfver hela Norige påbjuda ett allmänt uppbrott emot Dannemark, och hvarigenom HÅKAN innom en korrt tid samlade en flotta af trehundra femton segel.

Vid allt detta satt BIRGER Jarl helt stilla. Han hade redan afsigter på Dannemark, hvilke ej tilläto honom att fiändteligen angripa en olyckelig Konung, som honom förutan ändå var allt för svag emot sina fiänder. Utan som han åstundade se sin Måg, den unge Konung HÅKAN, som af sin Fader var lämnad med en flotta vid Konghäll att i Halland indrifva räntor och brandskatt; affärdade han sin Son, Konung WALDEMAR, att möta honom i Lödese, hvarifrån desse unge Svågrar föllgdes åt till deras Fader och Svärfader i Lena i Wästergöthland, där han fägnade sin Måg med all upptänkelig ro och kärlek. I synnerhet befallte han sitt Hoffollk att vara höfligt emot de Norrska, och för all ting icke förtreta dem med det vanliga skämtenamnet Norrbaggar. Om Påskedagen år 1258 ledde Jarlen och Konung WALDEMAR Norrska Konungen emellan sig fram till Altaret att offra, som då ansågs såsom tecken till en stor heder. Men när HÅKAN korrt därefter reste hem till sin Far, föll hon under resan, och då han var kommen i Viken, uti en svår sjukdom, hvaraf han blef död i Tonsberg den 6 Maji samma år. Sitt hvilorum fick han i Obslo i S. HALVARDS Kyrka jämte Norrska Konungen SIGURD Jorsalafarare. Drottning RICHISSA, BIRGER Jarls Dotter, drögde sedan qvar i Norige ett år efter sin Gemåls död, hvarefter hon kom hem till Sverige igen.

Imedlertid hade BIRGER, enkling allt sedan år 1254, fått lust att träda i nytt äcktenskap, hvartill han hade utsett Danska Enkedrottningen MECHTILD, Grefve ADOLPHS Dotter af Hollsten, som föråt hade ägt Konung ABEL ^[51]. Och var det utan tvifvel i afsigt på detta parti, som BIRGER förbytte sin härtills brukade titul af Jarl i namn af Härtig ^[52]: hvilket namn, ehuru det hvarken på ringaste sätt ökte hans förra magt, såsom hvilken redan var stigen till den högd, som tiden och Kyrko-välldets beskaffenhet kunde tåla, ej heller ville innebära något annat, än det Jarl i Svensk bemärkelse hittils hade betydt ^[53], blef dock utan tvifvel därföre af BIRGER antaget, efter det dels hos Utländningarna var bekantare och gaf et större begrepp, dels behagade genom sin nyhet hos myckenheten, som dåras af titlar och löper efter skuggen. BIRGER, alldrig nog smickrad af en fåfång ära, hade åtminstone nu det nôjet, att se sitt hopp i bägge dessa afsigter uppfylldt. Gemena follket, häpet öfver ett så ovanligt namn och vant att se allt gå genom BIRGERS händer, och nu på vägen att förmälas med en Drottning, mente honom vara Konung, kallade honom så ^[54] och beviste honom all den heder och vördnad, som äro så oskilljacktige ifrån ett så kjusande namn. Drottningen åter, ehuru mer grundelig i sitt tänkesätt, hade dock alla orsaker i världen att emottaga ett så fördelacktigt anbud. Det endaste, som i början tycktes göra saken tvifvelacktig, var, att hon långt förråt gången i Kloster, hade gjort löfte om ren lefnad, hvilket var en samvetssak att bryta. Men BIRGER hade alla omständigheter för sig. Dannemark var deldt i två stridiga Partier, hvaraf ett höll med Konungen och det andra med Arke-Biskopen. De, som höllo med Arke-Biskopen, kallades Chor-karlar, såsom de där fäcktade emot sin Öfverhet för Chor ock Kyrka. Hufvudmännen för bägge Partien fruktade hvarannan, och bägge ville förbinda sig BIRGERS vänskap. Således gaf Konungen gärna sitt samtycke till ett äcktenskap, som han ej kunde hindra, och Arke-Biskopen, tillika med Biskop PEDER i Roskild, öfvertalte Drottningen att bryta med godt samvete sitt Klosterlöfte och förmäla sig med BIRGER. Desse Prélater hade sina skäl att styrrka henne till sådant; ty the gjorde mycken uträkning på detta giftermålet; men BIRGERS Statsslughet bedrog dem i det mästa.

Sedan Härtigen således hos Danska Enke-Drottningen MECHTILD hade blifvit en lyckelig Friare, affärdade han år 1258 till Dannemark några Svenska Herrar, ibland hvilka då varande älldsta Riksrådet, IVAR JONSSON BLÅ till Gröneborg, var den ansenligaste, att föra henne till Sverige, med en emot dess Stånd svarande heder och ståt, och gick bilägret för sig med all den pragt, som ett så stort Pars stånd fordrade. Genom detta äcktenskap förökte Härtigen sitt hus med tre döttrar, CATHARINA, MARGARETA och HELENA. Härtigen hedrade väl och ällskade sin nya Gemål på allt sätt; men han öfverskred dock alldrig de skylldigheter, som han trodde sig böra riket och dess välstånd. Långt ifrån att förblanda sin äckta kärlek med den han borde bevisa sitt Fädernesland, var han ej så slaf af hennes Stats-afsigter, att han icke ofta lämnade dem utan värkställighet, och det som mer är, äfven förebyggde och hindrade. Ty MECHTILD, ehuru kär i Härtigens Person, och smickrad af dess stora egenskaper, hade dock ej brutit sitt Klosterlöfte så mycket af lusta till nytt äcktenskap, som mer att därigenom främja sina afsigter med sin Son, Härtig ERIK af Jutland. Honom mente hon igenom sin nya Gemåls tillhjällp lätteligen kunna bringa på dess Faders Thron, hvarifrån han af sin Farbroder Konung CHRISTOPHER nu var utesluten, hällst hon, utom sina mägtiga Bröder Grefvarna i Hollsten, hade ArkeBiskopen i Lund med flera Danska Prelater i sina afsigter. Men hon kände ej Härtigens sätt att tänka i stats ärender. För högsint att taga råd af sin Gemål i saker, som han trodde öfver hennes kön, ville han ôfvertyga Drottningen, det han trodde sig värdig att vara hennes Gemål, utan att förtjena det på ett krypande sätt, med det allmännas skada. Sträng Minister i minsta mål, som rörde Staten, kände han ej kärlek, ej vänskap, ej böner, och med ett ord inga lidelser, som ej inföllo med Statens heder, och nytta. Jag får strax tillfälle att bevisa detta.

Som Konung WALDEMAR nu var blifven nästan tjugu år gammal, och därföre kommen till den ållder, att Härtigen tyckte honom vara mogen till äcktenskap; önskade ock Härtigen i det målet att se sin Son lyckelig och sitt hus genom en ung Cron-Prins befästadt på den Svenska Thronen. Konung ERIK Plogpenning hade efterlämnat sig fyra Prinsessor, som blifva nämde i Historien, nämligen SOPHIA, INGEBORG, JUTHA och AGNETA. Af dessa gingo de tvänne senare i Kloster ^[55]. AGNETA stiftade sjelf ett Kloster i Roskild, som af henne kallades AGNETE-Kloster och JUTHA gick år 1256 i Kloster med löfte om ren-lefnad, som hon dock sedan icke höll. INGEBORG och SOPHIA voro bägge mycket vackra Prinsessor, och menes att BIRGER i synnerhet ärnat INGEBORG till sin Sons Gemål. Men efter Konung HÅKAN i Norige däruti förekom honom, och redan fått löfte om henne till Drottning åt sin Son den unge Konung MAGNUS; fäste BIRGER sin afsigt på SOPHIA. Och ehuruväl han nog vetste, att MECHTILD icke var någon gynnarinna af detta huset, låddes dock BIRGER vara mån om hennes utlåtande och råd i en sak, af hvilken hans Sons och Rikets välfärd så mycket berodde. Men MECHTILD sköt sådant ifrån sig, och bad honom häller rådföra sig i ett så angeläget mål med sina Råd, Biskopar och Riddare. De kunde ej hafva något emot ett Parti, som syntes lända riket till styrrka och tjena till gransämja. Ty blefvo månge Riddare och Svenner med stor ståt till Dannemark affärdade att begära denna Prinsessan för Konungen i Sverige, hvari de ock så mycket lättare fingo ett behageligt svar, som CHRISTOPHER ej annat kunde än glädjas öfver en så nära förening med Kongliga huset i Sverige. Bruden blef dock icke strax affärdad ifrån Dannemark; Ty efter de Förlofvade voro Syslingar, och således innom förbudna leder, skulle tillståndet att gifta sig först köpas ifrån Rom, hvilket ock strax af Påfviska Cancelliet utfärdades ^[56]. I Brudskatt eller hemgift med henne utfäste Konung CHRISTOPHER Städerna Trälleborg och Malmö i Skåne ^[57].

Denne förening med Sverige kom CHRISTOPHER väl till pass; ty utom det, att han ingick med BIRGER ett inbördes förbund emot hvarannars fiänder, satte ock Konungen en så stor förtröstan i hans förstånd och rättvisa, att han utvalde honom till dommare och skilljesman i den träta, hvari han olyckeligen hade råkat med sitt Rikes högsta Prélat och mägtigaste Herre, JACOB ERLANDSSon, Arke-Biskop i Lund. Men en träta af sådan natur, var oförsonlig. Konungen bragt förmycket i trängslen, kunde ei inrymma allt hvad Prélaten påstod, som hällst ville störrta honom ifrån Land och Rike, och denne senare för högmodig att äga ett försonligt hjärta, kunde ej afstå ifrån sina oskäliga fordringar, utan att skada sitt anseende, och trodde allt böra tiga, så ofta det kom an på Kyrkans förmåner. BIRGER kunde därföre ingen ting uträtta emellan så uppretade fiänder. Prélaten lät anklaga Konungen i Rom, och besvärade hans namn med många grofva och oanständiga beskyllningar, begärandes, att hans helighet på Petri stol ville, i anseende därtill, dömma CHRISTOPHER ifrån dess Crona, och gifva henne åt ABELS Son, Härtig ERIK, som vore mera berättigad att bära henne, och bättre skulle veta, att vörda Kyrkans helighet. Hemma bemödade ArkeBiskopen sig att bringa allt i harnesk emot Konungen, och göra honom all upptänkelig oro. Han stiftade icke allenast ett förbund emellan Kron-Prétendenten, Härtig ERIK i Jutland, bägge dess Morbröder Grefvarna i Hollsten, JARIMAR Härtigen i Rygen, samt Biskoparna i Roskild och Odensee, hvillke alle med förenade krafter skulle angripa CHRISTOPHER och beröfva honom dess rike; utan ock, genom alla heliga retelser, sökte uppvickla emot honom dess undersåter, på det han tillika af utländska fiänder och inländska Rebeller måtte angripas. Och när CHRISTOPHER, villrådig i så farliga utsigter, lät påbjuda ett Riksmöte i Odensee, där han ville taga sin Son ERIK till med-Regent, lät ArkeBiskopen utfärda en allmän Banlysning emot alla dem, som vågade lyda sin Konung i en så skälig kallelse och infinna sig på den utsatte Riksdagen. CHRISTOPHER, förtretad af så mycken motgång och harrmsen öfver ArkeBiskopens odrägeliga högmod och oförsonliga hjärta, vågade en gärning, som blef icke mindre hans bane, än hela landets olycka och förbannelse. Ty när han i den vidskeppeligaste tid lade våldsam hand på denna Kyrkans Son, grep honom om natten vid Gisleborg i Skåne, förde honom därifrån till Fyn och satte honom i fängsligt förvar på Hagenskog; upprörde en så dristig gärning himmel och jord emot den olyckeliga CHRISTOPHER. Påfven i Rom, allt för flat fader emot sina odygdiga Söner, jämte Biskoparna PEDER BANG i Roskild och JENS i Odensee, banlyste Konungen och hela riket, som varade i många år till landets stora skada. Att sätta Bannet i värkställighet och röfva ett olyckeligt follk, som var gifvet till sköflings, uppreste sig icke allenast de Danske Biskoparne emot Konungen, utan ock JARIMAR Härtigen af Rygen, och Grefvarne af Hollsten, MECHTILDS bröder, rustade sig att understödja deras upproriska anslag. CHRISTOPHER, försvag att med egen magt kunna emotstå både Fiänder och Rebeller, lät gifva BIRGER sin nöd tillkänna, med begäran, att han, till föllje af det ingångna förbundet, utan drögsmål ville komma sig till hjällp. BIRGER höll strax en sammankomst med Konung HÅKAN i Norige vid Göt-älfven, där ett förbund dem emellan blef beslutet, som var utsedt på rolighetens återställande i Dannemark och CHRISTOPHERS räddning. HÅKAN utrustade en Flotta, och BIRGER en Krigsmagt till Lands, att genom Blekingen och Skåne skynda till CHRISTOPHERS undsättning. Men desse anstallter höllos ej så hemlige, att icke CHRISTOPHERS Fiänder fingo därom väder. Desse att förekomma värkställigheten deraf, låto honom begå HErrans Nattvard, då ARNFAST, Biskopen i Arhus, i förgiftadt vin, som den tidens grofhet trodde väsenteligen förvandlas till Christi blod, förgaf honom, så att han strax fick sitt bane och blef död: Grymt och omänniskligt, men ofta brukeligt medel å en tid, där förnuftet fånget under en andelig Scepter, ofta sökte förtjenst i de största brott, och trodde allt lofligt emot en Konung, som haft skäl, att misshaga en ostyrig Biskop. BIRGER var just då redo med sin magt, att komma CHRISTOPHER till räddning, och med härskraft skydda sin förbunds Broder emot hans fiänder. Men i det samma kom bref ifrån Konungens efterlämnade Gemål, hvaruti hon lät Härtigen veta, icke allenast sin Gemåls olyckelige öde, utan ock, att hon sett sig nödtvungen vika för tiden, och på villkor, som ske kunnat, ingå ett stillestånd med sina fiänder, samt att hon låtit utropa sin Son ERIK KLIPPING till Konung i Fadrens ställe, så at hon nu tills vidare ej tarfvade BIRGERS hjällp.

Men allt gick icke dess mindre i Dannemark för vind och våg. Menigheten allmänneligen förbittrad emot den unge ERIK Klipping för Fadrens skull, hatade ock hans Moder MARGARETA Spräng-häst, som tillvällade sig regeringen under ERIKS minderårighet. Rygiske Härtigen JARMAR, en grym och orolig Prins, uppretad af Påfven till krig och blods utgjutelse, var i harnesk och hotade allt med yttersta fördärf och undergång: blotta namnet af denna Prins satte Dannemark i bäfvan och förskräckelse. Här till kom, att den orolige Prélaten, ArkeBiskop JACOB, blef lösgifven ur sitt fängelse, som strax tog sin flygt till Sverige, att genom egen vältalighet och MECHTILDS smicker angripa BIRGERS hjärta till Härtig ERIKS hjällp. Således blef ERIK Klipping strax i början af sin regering med krig angripen å alla sidor. JARMAR landsteg i Seland, och ödelade med elld och svärd allt hvad som förekom. Och när landsfollket skockade sig emot honom vid Nestved, öfverrumplade han dem så, att tiotusen Bönder blefvo obarmhärteligen nedhuggne. Efter det slaget gjordes honom intet motstånd: allt svigtade och gaf vika där han for fram såsom en ljungeld: Städer och Byar blefvo röfvade och brandskattade utan barmhärtighet: Köpenhamn blef våldsammeligen intaget och illa medfaret. Grefvarne i Hollsten gjorde å sin sida utan motstånd allt hvad dem lyste, och med mycken grymhet härjade i Söder-Jutland allt hvad som förekom deras segrande vapen. Och när MECHTILD ej kunde förmå sin Gemål att ingå i sina afsigter, gjorde hon sjelf en hastig resa til Dannemarck, där hon uppäggade höga och låga till sin Sons hjällp emot Konung ERIK. Däremot gick allt mycket lamt till på Konungens sida: en ung och olyckelig Prins, som förlåten nästan af alla, till öfverflöd ej veste bruka sina små fördelar. Sedan JARMAR hade ödelaggt Seland, satte han öfver till Jutland, där han likså grymmeligen med mord och brand framfor. Flere Danska landskaper måste också blifva bevis till hans omännisklighet. På Bornholm intog han Hammarhus, och i Skåne öfvade han alla vålldsamheter. Der blef han icke förr ihjälstucken af en qvinna, när han höll på att plundra hennes gård, än Härtig ERIK i Jutland uppreste sig emot sin Konung och nära Slägtinge med en stor magt, och bragte allt hvad som återstod i Dannemark i krig och rörelse; så att den ena plågan räckte den andra handen.

Dock innan desse oroligheter med allfvar utbrusto, blef Danska Prinsessan SOPHIA år 1260 emot slutet af Sommaren beledsagad ifrån Dannemark till Sverige. Och som Prinsessans Morfader ALBRECHT, Härtigen i Brunsvig-Lyneborg, sjelf gaf sig den mödan att föllja henne hit, tillika med ett stort tal af Herrar och Fruntimmer, spardes ingen ting, som kunde tjena till ståt och pragt, vid Bilägers-festen, som gick för sig i Jönköping om hösten år 1260 ^[58]. Om store män alldrig äro utan sina fel, och dessa undransvärde snillen, hvilka liksom leka med världen och hvars insigt af andra icke utan häpenhet och förundran betragtas, äfven understundom stapla och begå felsteg, af hastighet, af oförsigtighet, af otillräckelig möda, förblindade af lyckan, förmätne af sitt förstånd, intagne af sina fördelar: kan man åtminstone säga, att BIRGER i valet af en sådan Gemål, som SOPHIA var, åt sin Son kunnat vara lyckeligare, och bort vara försigtigare.

WALDEMAR en Prins född att sanna ordspråket, det store män ofta hafva om ej vanartiga dock odugeliga barn, hade tarfvat mer, än någon annan, en Gemål af stadigare sinne, af mognare förstånd, af mindre flättja, fåfänga och vällustighet. Sjelf, ända til förundran i de farligaste omständigheter bekymmerlös, vällustig, och barnsligen fåfäng, skulle han till all olycka få en Drottning, som långt ifrån att bättra så nedriga egenskaper, tjente ej, än till att föröka dem, med en så mycket farligare tillsatts af dårskaper, som hennes otidiga högmod och obetänksamma tunga skyndade en lysande och äregirig Svåger i harnesk, hvilket att ikläda WALDEMARS odugelighet desutan var nog retande. För öfrigt var SOPHIA en vacker Prinsessa, och hade ett uppförande i seder, som ej misshagade: WALDEMAR var en Prins af ett godt och bögeligt sinnelag, född till ingen ting mindre än att blifva stor, och fölljackteligen tarfvade till sin lycksalighet intet annat, än få ett välbeställdt Regemente, där han i ro och goda dagar måtte få tillbringa sin lefnad. Och att förskaffa honom detta, var Härtig-Regentens, des Faders, endaste omsorg.

Fölljande året, nämligen 1261, utbrast ändteligen kriget med allfvar i Dannemark, då MECHTILDS Son Härtig ERIK och hennes Bröder Grefvarne i Hollsten tillika med de misnögda Prélaterna i Dannemark, angrepo den unga Konung ERIK Klipping och des Moder Drottning MARGARETA med krig till sjöss och lands. I en sådan allmän olycka, förvirradt och beträngdt tillstånd, där intet annat sväfvade än eld och svärd, död och fattigdom, blef BIRGER anropad om bistånd på det enständigaste. Hvilket ock föranlät honom att tänka på en ny utrustning till Dannemarks räddning. Denne utrustning gick ock så skyndesamt för sig, att BIRGER, sedan han under sin frånvaro lämnat Riks styrelsen åt sin Slägtinge SIXTEN NILSSON SPARRE, med en stor flotta uti egen person förrst om Sommaren år 1261, anlände till Köpenhamn, där BIRGER snart kom till rätta med sin Stjufson. Denne, att ej försöka sin Stjuffaders öfverlägsna magt på eget äfventyr, viste sig mycket benägen till frid, som ock blef sluten med billiga villkor, att Härtig ERIK skulle afstå med all ytterligare fiändtelighet emot Konung ERIK, och låta sig nöja med det stycke land, som honom nu blef tillärkändt. Denna friden orsakade mycken glädje uti Dannemark: bägge partierne upphögde BIRGER med låf-ord och tacksägelser, och öfverhopade honom med vänskaps betygelser: man höll tracteringar så i Staden, som på Skeppen, under mycket sorl af Pukor och Basuner: allt utviste den glädje och förnöjelse, som friden medförer efter ett svårt uthärdadt krig ^[59]. Men en så allmän glädje fick ett allt för plötsligt och oförmodeligt slut. ERIK, en Prins af ett oroligt sinnelag, värdig Son af sin Fader ABEL, drog så litet betänkande vid, att äfven utan sken af orsak bryta den slutna friden, att BIRGER icke förr hade vändt ryggen till och seglat hem igen med sin flotta, än han förgat sina löften, fiändteligen angrep sin Konung, och lefvererade honom den i Danska historien så berycktade slagningen vid Lobatt samma år på Olofsmässodagen, i hvilken han segrade, genom PEDER FINDSSONS och IVAR TAGESSONS förräderi ^[60], tog Konungen med des Moder Drottning MARGARETA till fånga, och behöll honom i try år under fängslig uppsigt. BIRGER, omsider ledsen att hjällpa en Prins, som ej ville hjällpa sig sjelf, inrymde ändteligen sin Gemåls böner så mycket, att han ej ytterligare blandade sig i de Danska sakerna.

År 1264 lättades BIRGERS sinne ifrån en stor oro. Junker CARL hade hittills oroat Härtigens tankar utan uppehåll, då han gjorde någon jämförelse emellan honom och sin Son WALDEMAR, hvaraf han ej spådde något fördelacktigt för den senare. Och fast CARL ej lät märka något missnöje, var dock Härtigen allt för skarpsynt, att icke se en elld, som doldes under sin aska och väntade endast på lägenhet at utblåssa. Och det är ej troligt, att icke Härtigen, ehuru förtörnad emot denna sin medtäflare, dock måst icke mindre i sitt sinne göra hans förtjenst rätt, än i sitt samvete medgifva, att CARL hade orsak till fiändskap emot sig och sitt hus. Ur sådana skäl kunde Härtigen naturligen ej draga någon god påföllgd för WALDEMAR efter sin död, som, utan att äga sin Fars stora egenskaper, ej skulle annat än reta CARL till utöfvandet af hämd. BIRGER hörde ingen annan röst i Stats-saker, än nyttan, och lät intet i världen villa sig ifrån ett föresatt ändemål. CARL var en farlig person, som hade lidit orätt: han hade desutan vid flere tillfällen vist, att han ej gillade alla BIRGERS gärningar, och i synnerhet mycket misstyckt hans bedrägeri emot deras Stägtningar Folkungarna; hvartill kom, att han med så mycken varsamhet vid alla tillfällen tog sig för BIRGER till vara, att därur lyste ett uppenbart mistroende. Ty trodde Härtigen, att han borde undanrödjas. Man säger, att BIRGER gick så långt, att han försåteligen stämplade efter CARLS lif, och i synnerhet skall en viss Riddare lofvat, att genom förgift eller svärd skaffa CARL ur denna världen. Detta Härtigens hat var icke CARL obekant: tvärtom han blef därom varnad och rådd, att se sig väl före. Och ehuru han länge med mycken försigtighet tog sig till vara för alla försåteliga efterställningar, ledsnade han dock omsider att lefva i en ständig fara. Ty föll han på det rådet, att alldeles fly ur Riket. I detta beslut sålde han år 1263 större delen af sina i Riket ägande gods och fastigheter, och rustade sig med en stor hop betjenter att gå i utländsk krigstjenst, för att på egna medel tjena i fällt. Men sin Sätesgård Sko i Upland testamenterade han för sin själeryckt till det där belägna Sko-kloster. Sedan for han öfver till Preussen, och gick i krigstjenst hos Korrsherrarna därstädes. Desse, angripne i sitt eget land med krig af de hedniska Lithouver, märkte, att de i CARLS person fått en Officerare, som förtjente all högacktning. Men det kom omsider till en stor slagtning emellan Korrsherrarna och hedningarna; och ehuruväl Riddarne ville, att CARL ej skulle bivista den samma, hafvande honom nödig å annan ort; stod han dock därtill ej att öfvertalas, föregifvandes, att de gjorde honom mycken orätt, om de ville betaga honom den äran att bivista ett slag, där tron emot hedningarna skulle försvaras. Detta slaget var ganska blodigt, och hedningarnas magt var mer öfverlägsen, än att Riddarnas ogemena mod och oryggeliga beslut att ej fly, kunde göra segren tvifvelacktig. Då den omsider alldeles lutade på hedningarnas sida, och Riddarne stupade hopetals på bägge sidor om CARL, stod han ändå ej att öfvertalas till sin räddning genom flygten, utan sade han sig villja undergå ett gemensamt öde med Riddarna, hvilke efter sin Ordens löfte ej fingo fly för ochristne. Stutet blef att CARL stupade omsider i slaget, sedan han gifvit otroliga prof af mod och tapperhet, och sålt sitt lif så dyrt, som en uppretad ifver och oryggeligt beslut att ej lefva utan vinna, kunde ingifva. Rycktet om hans död, ehuru för Härtigen en angenäm tidning, gjorde dock det intryck i hans hjärta, att han icke allenast genom tårar hedrade denna sin döda medtäflares aska, utan ock lät anställa Själemässor efter honom och betygade på allt sätt offenteligen sin sorg öfver förlusten af en så kär och värdig Slägtinge. Hans döda kropp lät han föra hit till Sverige, och i Sko-kloster hederligen begrafva. I sitt innersta tackade dock Härtigen Gud, att detta hugneliga dödsfall fick lätta hans hjärta ifrån en tryckande oro.

Hvad jag hittills anfördt om BIRGER Jarl, är en efter årens ordning inrättad korrt beskrifning om dess förnämsta öden, och förrättade gärningar, Jag har trefvat mig fram genom ett dunkelt ljus, och ur våra gamla Handlingar hopletat stympade underrättelser, dem jag jämfört och sammanfogat. Det, som än återstår, är dock icke mindre värdt hans minne. Härtigen, ej nögd, att hafva bragt sitt hus till den högsta timmeliga ära, att sjelf blänka i stort anseende hos alla sina Grannar, att med rätt Konglig myndighet regera ett follk, som vant att styras af svaga Prinsar var fallet i sjelfsvålld och obändighet, vände ock sina tankar därhän, huru han måtte göra det samma lyckeligt innom sig och tryggt emot sina Grannar. Sådant ändemål ville han vinna dels genom inrättade byggnader och fästningar, dels genom stiftande af Borgeliga författningar, och ändteligen genom Lagarnas förbättrande.

Intet är rycktbarare ibland BIRGER Jarls gärningar, än Stockholms anläggande. Denne orten, som nu är Svea Rikes hufvudstad, oagtad sin fördelaktiga belägenhet, var för BIRGERS tid ej kommen i något ôfvervägande. Ifrån de älldsta tider var den hollmen, hvarå Stockholm nu är byggdt, allenast ett Fiskeläge, som blott beboddes af några få Fiskare ^[61]. Hollmen var då icke aldeles kringfluten, utan hang tillhopa med Södertörn, som nu kallas Södermallm. Det första historierne tala därom, är att en gammal Svensk Konung i hedendomen af Ynglinga-ätten, benämd AGNE SKJAFR BONDE, som var DAG den vises Son, på sitt segersamma återtåg ifrån Finland, å denna hollmen slagit upp sitt tällt, och hållit biläger med Finska Konungens, FROSTES, fångna Dotter SKJALFVA, i hvilken han var blifven kär. Men hon belönte Konungen illa; harmsen på sin nya Gemål, den hon ej kunde ällska såsom sin Faders baneman, skred hon till den trolösheten, att hon lät slå omkull Tälltstängerna och hänga AGNE upp i ett däröfverstående trä, under det han, öfverlastad af starrka drycker, var fallen i en djup sömn. Häraf blef orten kallad Agnefit, som skall betyda Agnes-näs ^[62]. Därefter omtales Agnefit i Historien om Konung YNGVES Dotter JNGEBORG, då hon föllgde sin ällskare HIALMAR den hugfulle till Agnefitets klippor ^[63]. Sedan omtales ej Agnefit, förrän en lång tid därefter, vid pass år 1008, då en Norrsk Prins, benämd OLOF HARALDSSON, sedermera Konung i Norige, lopp genom Norr-ström ända upp åt mälaren med en flotta, att genom mord och brand hämnas på OLOF Skötkonung det mord, som denne senares Moder SIGRID Storråda, mer än tolf år förråt, hade begått på OLOFS Fader, HARALD Gränske. OLOF Skötkonung tänkte väl att innestänga honom i Mälaren, medelst uppbyggande af ett litet kastell på Riddarholmen och en kädjas dragande öfver Norrström ^[64], men med så liten varsamhet, att OLOFS Norrmän fingo tid att gräfva sig ett annat utlopp för sina små skepp genom Söderström ^[65], som sedan deraf kalladas kongssund ^[66]. Men denna skada öppnade dock ej ögonen på de fölljande Regenter, som långt ifrån att inse ortens angelägenhet, tvärtom läto OLOF Skötkonungs inrättningar förfalla, så att de hedniske Ester fingo den ena gången efter den andra obehindrade löpa upp i Mälaren med sina röfvare fartyg, och in i sjelfva hjärtat af Riket efter behag röfva och plundra. I synnerhet gjorde de år 1187 ^[67] ett stort inlopp i Mälaren, gingo upp genom Stocksund, brände Almarstäket, ihjälslogo den där vistande ArkeBiskopen JOHAN, och foro sedan ända upp till Sigtuna, hvilken stad de så grymmeligen förstörde, att han ifrån den dagen ej vidare förmått repa sig, ehuru han föråt var en ganska mägtig ort. Sedan kom väl Stockholm i närmare öfvervägande, så att follk efter hand begynte sätta sig där neder ^[68]. Men Esterne gjorde icke des mindre ett nytt infall i Mälaren år 1218 och brände allt hvad som förekom ^[69]. De ihjälslogo den tappre JOHAN Folk-unge på des gård Askanäs i Ekerön. Och ehuruväl Estarne samma gång vackert fingo släppa håret till vid Estaklippa eller Estmötet utan för Kongshatt, bar dock landet öfver allt bedröfveliga vedermälen af deras grymhet. Efter den tiden blef med mer alfvare tänkt på Stockholms anläggande, så att man af år 1252 har ett bref skrifvet i Stockholm, som viser, att där då bott follk, och att orten varit af något värde. Men BIRGER Jarl företog förrst saken med allfvarsam drift.

Orsaken till Stockholms anläggande skall alltså endast varit, att den skulle tjena till förmur och försvar emot Esternas och de öfriga hedningars infall för de vid Mälaren och inåt landet belägne orter. Åtminstone berätta den tidens historier enhälligen, att BIRGERS förrsta och egenteliga afsigt med Stadens anläggande ej gått vidare ^[70]. Och ehuruväl jag icke nekar, att en sådan orsak synes vara nog ringa, så vida högre ändamål därigenom stod att vinnas, än blott ett röfvare partis utstängande; bör man dock härvid påminna sig tiden och des omständigheter. Om Stockholm fram för andra Städer i Sverige har någon förmon af naturen, är den utan tvifvel des förträffeliga hamn och belägenhet för handel. Men ingen af dessa afsigter kan rimmeligen föranlåtit BIRGER Jarl till Stadens anläggande. De då brukeliga Skepp voro dels så små, dels så sällsynte, att en hamn kunde omöjeligen komma i betragtande å en tid, som långt ifrån att bruka någon handel, värd att så kallas, dels tarfvade litet af Utländningarna, dels lät dem tillföra sig det lilla, som behöfdes, så att Svenska Seglationen var antingen ingen eller åtminstone ganska ringa ^[71]. Belägenheten för handel kunde således ej vara BIRGERS bevekande skäl till Stockholms anläggning. Sådant sätt att tänka var då förtiden helt okunnigt. Än mindre kan BIRGER haft afseende på des belägenhet i anseende till tillförsel ifrån Finland; en sådan förmon är förrst af förfarenheten i långt senare tider funnen och rönd, sedan follkmängden i Stockholm så ansenligen tilltagit; utan som Estarne, Carelerne och flere hedniske follkslag med sina röfvare-skepp sent och bittida oroade den Svenska skären, och nog dristige att fara mälaren uppföre, hade det bästa tillfälle i världen att i dess många krökningar, vikar och inlopp, nu här, nu där, göra landstigningar, plundra och röfva, samt sedan skynda sig till sina skepp igen, innan lands-follket hant att samla sig till deras förjagande, och således utan hinder segla sin kos igen; fattade Härtigen det beslutet, att dels till hindrande af sådana ströfverier, dels för ortens belägenhet skull, förvandla Stockholm till en Stad, hvilken han omgaf med murar, och således inneslöt Mälaren, det Svenska medelhafvet, innom lås och nyckel, att de därvid och längre in i Riket belägne Städer, orter och byar, för ytterligare ströfverier skulle vara i frid och trygghet.

Namnet Stockholm synes dock vara älldre än sjelfva staden. I det förr nämde brefvet af år 1252, blifver orten redan så kallad, då BIRGER Jarl, såsom nyss kommen till Riksens styrsel, och ännu syselsatt af Folkungarnas uppror, ej kan haft tid att tänka på Stadens anläggande. Så vill ock synas, att likasom Norrström hetat Stocksund, förmodelįgen af de stockar och brokar, som där blefvo byggde i OLOF Sköttkonungs tid, har äfvenså den bredevid belägne hollmen fått namnet Stockholm ^[72]. Och är detta så mycket troligare, som orten, innan Söderström uppgrofs af OLOF HARALDSON, till AGNES åminnelse het Agnefit eller Agnesnäs, hvilket namn till Stockholm förbyttes, när orten förvandlade sin skapnad ifrån ett näs till en ö, medelst Söderströms uppgräfvande, och således inneslöts emellan Stocksund och Konungssund, som nu kallas Norr- och Söderström ^[73]. Stockholm eller sjelfve Hollmen, som nu egenteligen kallas Staden, var då på långt när icke så stor som nu. Vattnet gick då upp på västra sidan till Västerlånggatan och på Östra sidan till Österlånggatan. Hvad utom dessa gator åt sjösidorna nu finnes byggdt, är skedt i långt senare tider, dels genom vattnets affallande, dels fyllning, så att land där blifvit, hvaräst sjö var i BIRGER Jarls tid. Han byggde förrst tvänne torn, ett på norra änden af Hollmen, och det andra på södra. Det förra, som sedan kallades tre Cronor, stod högst uppe på högden, där nu Kongliga Slottet är. Det andra anlades vid Söder ström på Järntorget. Emellan dessa bägge torn drogos murar på östra och västra stranderna, innom hvilka murar Staden inneslöts. Till bevis häraf, finner man icke allenast bägge gatorna böga sig, allt efter som stranderne och murarne tå gått, utan äro ock grundvalar under hus på dessa gator lämningar af gamla Stadsmurarna ^[74]. Innom dessa murar byggde BIRGER sin nya stad, hvilken han strax gaf vissa friheter och Lagar, som förmenas vara dragne ur Sveriges gamla Björkö-rätter. Till Storkyrkan lät han lägga grund, som år 1264 skall blifvit färdig, och då var hela Stadens Kyrka, hvaraf hon kallades By-Kyrka ^[75]. Men hvaraf just S. NICOLAUS, en Biskop i Staden Myra i Lycien, blef antagen till dess Patron, kan nu icke så lätt sägas ^[76].

Vidare sträkte Härtigen sin omsorg till Upsala. Denna urgamla Sveriges hufvudstad och Konungasäte, som nu kommit i anseende genom sin Arkebiskop och stora Dom-Capitel, var belägen där nu gamla Upsala är, och saknade således, i anseende till handel, foror och rörelser, den förmån, som Mälaren gaf de orter, hvilke vid honom voro belägne. Härtigen tillika med DomCapitlet i Upsala hade flere än ett skäl att flytta denna Staden till den ett litet stycke därifrån vid Fyrisån belägna byn, Östraåros, så kallad till skillnad ifrån Wästra-åros, som nu heter Wästerås. Ty berörde by hade genom Fyrisån, som då var mycket djupare och mer öfverflödande på vatten, än nu för tiden, däraf en stor nytta, som gamla Upsala ej hade; en förmån, som var nog vigtig å en tid, då alla foro till lands, voro i brist af politie och goda inrättningar, underkastade otroliga besvär och svårigheter. Så hade ock Östraåros, med gamla Upsalas ögonskenliga aftagande, årligen i storlek och byggnader så tilltagit, efter follket hopetals flytte från gamla Upsala och satte sig ned i Östraåros, att på de störrsta Fester i gamla Upsala knappt var så mycket follk, att ArkeBiskopen höll mödan värdt att predika och hålla Mässa för dem ^[77] I Östra Åros hade icke allenast Konung SVERKER CARLSON, redan i sin tid, anlaggt en vacker Kyrka, som blef fullbordad år 1210, och invigd åt den heliga Trefalldighet, men som i våra dagar kallas Bondekyrkan; utan var ock ett ansenligt Palats bygt åt Konungarna på den plattsen, som nu kallas Islandet, där Konungarne under tiden vistades, och hvaräst äfven ERIK Läspe höll bröllopp med sin Drottning CATHARINA Folkunge. Men alla dessa orsaker voro dock icke så värkande till Stadens flyttande, som den helighet Byn Östra Åros troddes äga därigenom att Sveriges Patron och Martyr, Konung ERIK den helige, där hade låtit sitt blod rinna, hvilken Konung mer än andre hade gjort sig förtjent af Kyrkan och dess Betjenter. Man föll därföre så mycket mer på den tankan, att Arkebiskops-sätet nu kunde och borde flyttas till Östra Åros, som Domkyrkan i gamla Upsala genom vådelld var fördärfvad, och man i beslut att bygga en stor och kostbar Domkyrka i stället, till henne ej ville våga kostnad och arbete å en ort, som ej hade de förmåner och den helighet, som Östra Åros. Men efter det var ett Religions mål att flytta en Kyrka ifrån en ort till en annan, måste saken anmälas i Rom och därtill ärhållas Påfvens tillstånd, som ock af ALEXANDER IV. blef meddeldt i Viterbo den 5 Septemb. 1258. Härtigen å sin sida att befordra den förestående Kyrkobyggnaden, som de Andelige gärna ville hafva prägtig och kostbar, gaf ut ett påbud, att alle, som voro boende i Sveriges Norra landskap och öfver tjugu år gamle, skulle ärlägga årligen en viss koppskatt till Domkyrkan, som desutan i ett år skulle njuta hela Fattig-tionden, och i de try fölljande åren tredje delen däraf ^[78]. Påfven ALEXANDER gjorde icke allenast år 1258. åtskilliga förmaningar så väl till BIRGER, som Riksens Prästerskap, att underhjällpa Kyrkans byggnad i Östra Åros på allt sätt ^[79], utan gaf ock år 1259 ut ett allmänt påbud till alla lyd-Biskopar i Sverige, att hvar och en efter sin förmåga skulle bidraga något rundeligen till merberörde Domkyrke-byggnad. ArkeBiskop LARS LILLJE, icke mindre frikåstig å sin sida, delte ut aflat eller försäkrings-bref om syndernas förlåtelse åt alla dem, som genom Penningesammanskott eller arbete ville bidraga till Domkyrkans förfärdigande, samt gjorde således af aflaten den förnämsta nytta, att få svårt arbete gjort utan ringaste bekostnad, så mycket trognare, som det var sjelfvilligt och styrdes af vantro i hopp om viss andelig belöning ^[80]. Sjelfve grunden till Domkyrkan blef lagd år 1260. af Marmor, och förskrefvos Mästare ifrån Frankerike till dess förfärdigande, så att intet spardes, som måtte göra henne prägtig och kostbar, dock allt lämpadt efter tidens smak och ofullkomlighet i Byggningskonsten. Men ett stort arbete fordrar tid att förfärdigas; ty hant ock Härtigen ej att lefva så länge, att han fick se fruckten af sin möda och gjorda anstallter. Orten kallades dock sedan som föråt i lång tid Östra Årås, tills han år 1286. eller något föråt begynte kallas Upsala ^[81], som till skillnad ifrån det gamla länge het nya Upsala ^[82].

De ändringar och förbättringar, som Härtigen gjorde i Sveriges Lagar och några urgamla men landsfördärfveliga Häfder, böra enkannerligen göra hans namn hos oss kärt och odödeligt. Och som vidden af hans förtjänst i dessa saker icke kan rätt och tillbörligen inses, utan en närmare kännedom af Svenska follkets beskaffenhet den tiden, deras tänkesätt i allmänhet, och de skylldigheter, som ålågo Sveriges Innebyggare från urålldriga tider tillbaka; Bör jag om hvart mål i synnerhet gifva fölljande korrta beskrifningar, för att icke allenast sätta i ljus orsaken till en del af de besvär och förmåner, som ännu föllja med Hemman och Jordegods i Sverige, utan ock visa grunden och upphofvet till vissa Lagar, som ännu gälla.

Svenska Follket, såsom andra follkslag, har i början left enfalldigt och menlöst, samt dels ej förstått att bruka, dels ej tarfvat de inrättningar, som senare tider antagit till oskylldighetens beskydd och onskans hämmande. Utan likasom follken, med förlust af sin frihet och medfödde förmåner, gått ur sitt naturliga stånd i Borgeliga samhällen, för att skydda lif och ägendom emot onda människjors vålldsamma begärelser, och således af nöden lärt att räkna en mindre förlust såsom vinst i anseende till en större; har äfven så onskan skärpt Öfverhetens förstånd och eftertanke, och Lagarnas förbättring har alltid föllgt steg om steg med den tillväxt, som onskan gjort genom illska, slughet och konstiga missbruk af förstånd och krafter. Svenska Follket, fördeldt öfver hela riket på sina jordtårfvor, var den tiden utom störrsta delen af de inrättningar, som senare Konungar och Regenter infört och gjort, att befordra beqvämligheten, att hålla ordning, att främja en naturlig billighet, att skydda de spakfärdiga, och hålla de vrånga innom de gränsor af skäl och billighet, som de älldre tider antingen hade förmycket samvete, eller ej nog slughet att öfverträda. Ibland flere besvär, som ålågo Sveriges innebyggare ifrån de älldsta tider tillbaka, och som i mangel af nyttiga inrättningar voro uppkomne, var den i våra Historier så beryktade Gästfriheten. TACITUS har redan i sin tid, till de Nordiska Folkslagens beröm, gifvit oss en så noga beskrifning därom ^[83], att den jämnförd med våra inhemska vittnesbörd, icke litet tjenar att upplysa en sak, ur hvilken en stor del af våra än i dag med Hemman och Jordebruk fölljande, samt i Lag och Förordningar stadgade, besvär och skylldigheter hafva sitt ursprung. Och likasom andre Götiske häfder längst behöllo sitt bruk på den Scandiska half-ön, utan tvifvel däraf, att follket, igenom ett sparsammare omgänge med Utländska follkslag, ej så lätt hade tillfälle hvarken att förföras af deras fel och laster, eller förbättras af deras efterdömmen; Blef ock Gästfriheten längst det Svenska follkets lott, när den tvärrtom snart nog kom i förgätenhet hos Tyskarna och andra Götiska follkslag ^[84]. Denne Gästfriheten var ett besvär, som i början och ännu under BIRGERS tid ålåg alla, utan åtskillnad, och bestod däruti, att hvar och en Landtman var i skylldighet att förse vägfarande man med härberge, mat och dricka, samt, där han ej sjelf hade häst, skjuttsa honom ett stycke väg åt den ort, dit han skulle resa; allt utan ringaste betalning. Denne sedvane, uppkommen under hedendomen, och tvifvelsutan af sjelfva Göterna införd ^[85], var antagen i brist af andra beqämligheter till de resandes fortskaffande, och grundades i tänkesättet, som då förtiden räknade för en hårdhet att neka resande man en sådan tjenstacktighet, utom hvillken han hvarken kunde nära lifvet, eller komma till den ort, dit hans värf kallade honom. Mycket gjorde ock, at Bonden fri från skatter och utlagor, ej tarfvade penningar, som den tiden antingen ej funnos eller åtminstone voro ganska sällsynte, samt dessutan i brist af städer ej hade lägenhet, att afsätta sin afvel: hvarföre han så mycket hällre åt upp hvad han kunde hafva til öfverflöd med sina gäster, som det ej var honom nödigt till andra behof, och en sådan gifmilldhet räknades honom till förtjenst. Och var detta besväret i de älldsta tiderna nog drägeligt, så länge enfalldigheten i Regerings-sättet var utom all brefväxling och omgänge med Utländska magter, och begärelsen att blänka på håfvet, att söka tjenster, att göra vidlöftiga lustresor, att drifva handel, och flere orsaker, som föranlåta resor nu förtiden, voro aldeles obekante ting. Härtill kommer, att afsky för flättja och nedrig lust att föda sig på andras bekostnad, samt således missbruka en så ovärderlig förmon, var så fjärran ifrån våra gamla Förfäders tänkefätt, att sådana nedriga kreatur ibland människjor då hvarken funnos till den myckenhet, att de voro besvärande, eller dristade visa sig ibland ett follk, som strängt och allfvarsamt ej tålte att se friska personer i feghet och lättja förnöta sin tid, sig sjelfva till vanheder, och andra till besvär. Denne gästfriheten, långt ifrån således att tillskynda något tryckande besvär, var fast snarare angenäm å en tid, där sällsamheten att se en främmande, gjorde honom kär och behagelig, och där mangel i Postväsendet samt ovanen, att höra något nytt, gjorde hans sällskap begärligt och angenämt. En resande var således allestädes välkommen: hvar och en täflade att bäst kunna roa, fägna och härbergera honom: på de flästa gårdar hade Bonden en särskilld stufva, alltid bättre, än den han sjelf bebodde, som stod städad till den resandes tjenst, och däraf kallades Gäststufvan, när en resande kom till gårds, blef han icke allenast med all vänskap emottagen, och efter Bondens råd och ämne undfägnad, utan man släppte ock honom icke utan möda ifrån sig, och när det ändteligen skulle ske, ledsagade man honom ett godt stycke väg åt den ort, dit han ärnade sig.

Men detta var de resandes gylldene tid. Det föllgde en annan därpå, som icke var lik med den förra. Gästfriheten, så kär för Invånarne, så beqväm för de resande, så allmänt vedertagen i Sverige, att ock Utländningarne icke kunde sig nogsamt däröfver förundra, blef med tiden helt förbytt, i förrstone ledsam och besvärlig, så svår och tryckande, och omsider alldeles odrägelig. Därtill bidrogo åtskilliga orsaker. Utom det de resandes antal efter handen tilltog, och tiderne begynte få ett helt annat utseende; började ock allehanda misbruk vid den samma inrita. Den urgamle hågen at härbergera resande var å allmogens sida, och i synnerhet efter Christendommens inkomst, mycket förkallnad. Man begynte nu få ett helt annat sätt att tänka: helt andra maner att lefva: helt andra skylldigheter att i agt taga. En så borgelig dygd, som gamle Svenske Gästfriheten var, började småningom att komma i föragt och anses såsom mindre betydande emot gifmilldhet till Kyrkor, Kloster och Munkar. Svenska follket, så länge det var hedniskt, föllgde af vantro med mycken ifver vissa dygder, hvarigenom de trodde sig antingen förtjena rum hos ODEN och de sälla i Wallhall, eller ära och beröm hos efterkommande: dygder, som voro oskattbara i samhället, efter de inplantade kärlek till Fäderneslandet, begärelse till ära, förakt för döden, gifmilldhet emot den nödställde, och trohet emot vänner. Men sedan Christendomen blef införd, vardt ock ett nytt sätt att tänka antaget. Svenska follket under hedendomen ehuru än grymt, var dock ärligt och troget, ehuru än hämdgirigt, var likväl oförskräckt och ädelmodigt, ehuru än fattigt, var dock nögdt och gifmilldt: men efter Christendommens inkomst, långt ifrån att förlora något af sin råhet, mörker och grymhet, miste det sina dygder af vidskeppelse, och ökte sina fel af vantro. De gamla Svenska dygderna, ehuru berömlige, voro dock ej större, än att ock hedningar kunde rosa sig af dem, när tvärrtom att gifva sitt goda till Kloster och heliga lättingar, att fördrifva en stor del af sin tid i vidskeppelig fåfänga, att i afgudiskt raseri öfvergifva hus och hem för att besöka heliga orter, och mera sådant, voro dygder, som, efter de öfvergingo förnuftet och ej utan af tron kunde begripas, af våra Lärare yrrkades såsom förtjenster hos Gud, och enda medel att ärnå en evig sällhet. Det var alltså intet under, att allmogen, lagd under ett nytt andeligt ok, saknade sin gamla vördnad för Gästfriheten, och trodde sig äga nya skylldigheter att uppfylla, så att resande, som ej voro i stånd att skrämma sig till quarter och de flere behof, ofta blefvo obarmhärteligen afviste, ehuru sent de kunde komma, ehuru svår väderleken var, ehuru okunnige de voro om vägen till närmaste gård ^[86]. Å de resandes sida voro ändå missbruken långt större. De kommo öfvermodige och trottsige till gårds, inrymde sig i Bondens bästa rum, ledde sina hästar i Bondens stall, uttogo ur hans Lada med vålld till hästefoder hvad dem täcktes, och fordrade för öfrigt, att all ting skulle stå i öfverflöd och bereddskap, till deras tjenst, och det utan annan betalning än påck, hot och slag; så att en Bonde var ingen ting mindre än herre i sitt hus. Och var eländet vid allt detta så mycket större, som Regeringens art och inrättningar i Politien gjorde de resandes antal dageligen större. Häraf blefvo Bönderne trötte, ledsame och ovillige, som åter föranlät de resande till allehanda vålldsamheter och öfvermod, så att det ena onda drog det andra med sig.

Hvarföre ock som landet ganska mycket trycktes genom dessa fria Gäst- och Skjuttsningar, hvartill alle voro plicktige, som hade Hemman och brukte jord på landet; sträckte BIRGER Jarl sin omsorg allraförrst därhän, huru icke allenast en Bonde måtte någorlunda vara fredad för öfvervålld i sitt eget hus, utan ock Gästnings besväret för landet åtminstone göras så drägeligt, som möjeligheten ville tillåta, och så inrättas, att alla däraf måtte känna en lika last. Till den ändan var BIRGER den förrste, som, för att ärnå dett förra, stiftade hus- och hemfrids-lagen, om hvilken rätt nu skall talas, och för att vinna det senare, gjorde anstallt om Gästgifveriers inrättning vid allmänna stråkvägarna; men desse voro vida skillde ifrån de nu brukeliga. Ty å de förra bodde ej Gästgifvare, hvilkas skylldighet är, att förse vägfarande man med husrum, mat och dricka, samt skjutts för betalning, utan allenast så kallade Rättare. Dessas sysla bestod blott däruti, att de skulle förvisa den resande till den gård, där han skulle njuta härberge, så att icke någre allt jämt af de resande skulle besväras, och andre däremot likaså vara frie. Men denne inrättning, satt emot ett urgammalt inritadt missbruk, ehuru af BIRGERS Son Konung MAGNUS Ladulås gillad, stadfäst och ansenligen förbättrad, kom dock i föga värkställighet. I synnerhet hängde gamla gästfriheten så länge efter, att allmogen förrst i förra hundradetalet, efter mångfalldiga vid alla tillfällen och Riksdagar förnyade klagomål, och af Öfverheten utgifna, men otillräckeliga Förordningar, hunnit köpa sig qvitt ett besvär, som i början kanske frivilligt, var behageligt och kärt för sin sällsamhet skull; men med tiden, genom urminnes häfd och vedertagen landssed, förrst blef en skylldighet, och sedan ett odrägeligt tvång. Nu äro väl Svenska Hemman befriade ifrån detta besvär, men utgöra i stället åtskilliga räntor, som Allmogen åtagit sig vid Riksdagarna.

Svenska follket, äfven staddt uti sitt hedniska mörcker, var icke så Barbarer, att de icke föllgde i sin Sedolära, eller sätt att omgås i Borgeliga lefnaden, naturens ljus, så vida de det sågo, och okunnighet om laster gjorde hos dem ofta mer, än prägtiga begrepp om dygder hos andra. Men likasom deras upriktighet i uppförande och omgänge, deras trofasthet i vänskap, deras ärlighet i äcktenskap, deras tro emot sitt Fädernesland, och framförallt deras ogemena begärelse för ära, äro ting, som icke nog hos dem kunna berömmas; skulle tvärrtom deras oförsonliga hämdgirighet kunna fördunkla allt sådant, om icke ett fallskt begrepp om ära och felande lagar kunde tjena till någon deras ursäckt. I anledning af det förra trodde hvar och en sig så mycket mer förbunden, att hämmas en liden oförrätt, som ingen skam var större hos våra förfäder, än den, att hafva vist ett fegt hjärta, att med kallsinnighet emottagit ett smädeord, att blifvit manad till envig, utan att töras komma. Lagen utan att hämma ett så skadeligt sjelfsvålld, och hvarigenom till det allmännas skada så mycken blod af medborgare utgöts, stadgade fast snarare, att sådan sjelf-hämd icke allenast var lofgifven, utan ock utmärkte de villkor och sätt, som de stridande därvid hade att i ackt taga. Och långt ifrån, att den inplantade Christendommen vågade strax förbjuda en så grym sed, blef fast snarare under Christendommens början berörde lag icke allenast stadfäst, utan ock lämpad till Christendommen: så att, om en till envig utmanad ej vågade komma, blef han såsom ärelös ansedd och för ovärdig räknad, att kunna vittna hvarken för man eller qvinna; men kom åter ej den, som hade utmant, blef han ansedd för hvar mans niding, såsom den där talat det han ej tordes hålla; och i fall han blef slagen i kampen, som hade utmant, fick han ej begrafvas i Christen jord ^[87]. BIRGER Jarl var således född och uppfödd å en tid, då sjelf-hämd och envigen emellan Medborgare, långt ifrån att vara förbudne, funno sin styrrka i sjelfva Lagen, och troddes hederlige, efter de syntes vittna om mod och styrrka, och höllos för oundgängelige, efter ingen vågade tänka, att brott och enskilldte förolämpningar genom Lag kunde förekommas och af Öfverheten borde straffas. Urgamle plägseder och allmänna tänkesätt, ehuru ofta skadeliga i sig sjelfva, och stridande emot Statens välstånd, Sedoläran och sjelfva förnuftet, tåla dock ej att med ett slag afskaffas utan allmänt knorr, och sällan lyckeligen utrotas, utan det sker småningom och med mycken lämpa. Ty menigheten, alltid mindre bekymmersam om sina efterkommandes vällstånd, än vördsam emot sina förfäders minne, misstror alla ändringar såsom skadeliga nyheter, och lastar ofta de nyttigaste inrättningar ur det odugeliga skälet, att förfäderne lefde dem utan. Intagen af ett fåfängt och fallskt begrepp om deras oskylldiga lycksalighet, tror allmänheten sig ej nå deras välstånd, utan deras fel och brister dyrrkas såsom helgedommar. BIRGER vågade väl således icke att alldeles förbjuda en så skadelig sedvane, som sjelf-hämden var, och hvarigenom så mycket Borgeligt blod årligen i fåfänga utgöts, hvilket med mer nytta antingen kunnat rinna för Fäderneslandets heder, eller bort sparas för dess invärtes välstånd; men han ville åtminstone, efter möjeligheten, hämma dess bruk, och undanrödja dels de orsaker, som gåfvo anledning till så många dråp, dels de tillfällen, hvaraf de hämdgirige eller förolämpade betjente sig vid utförandet af slik hämd. Till den ändan stiftade han allraförrst de så berycktade fyra fridslagar emot olaga hämd ^[88], om Hemfrid, Qvinnofrid, Kyrkofrid och Tingsfrid.

BIRGER Jarl hade en så mycket skäligare orsak till stiftande af den förrsta eller hus och hemfridslagen, som sjelfve billigheten syntes fordra, att hvar och en måtte vara Herre i sitt hus, och åtminstone där vara i trygghet för en grym och oförsonlig fiände. Hvartill kom, att den då brukelige och redan omförmäldte gästfriheten, gaf ett lätt, ehuru än högst oskäligt tillfälle att förolämpa hvar och en Landtman i sitt hus. I anseende härtill, och som på det namnkunniga Kyrkomötet i Skenninge år 1248, hvillket äfven bivistades af BIRGER Jarl under ERIK Läspes tid, Cardinalen WILHELMUS SABINENSIS redan hade befriat Prästerna ifrån vålldgästning, och med hot af bann stadgat för dem hus och hemfrid, som förr är sagdt; har BIRGER Jarl däraf, för att göra en så hällsosam Förordning i allmänhet för landet nyttig, allraförst stadgat, att om någon öfverfölle med hugg och slag en Bonde, dess Hustru, barn eller tjenstefollk i dess hus, innom grind och gårdslid, skulle en sådan, om han i sådant uppsåt och gärning stadd, blefve sårad eller dräpen, ligga ogilld; men gjorde han åter sjelf sår eller dråp, skulle han fly ur Riket och ej få frid, utan han förlikt målsäganden, och nute hos Konungen hans förbön ^[89]. Denne Lagen om hemfrid blef icke allenast af Konung MAGNUS Ladulås år 1285 bekräftad, utan och så vida förbättrad, att hvillken, som sårade eller dräpte någon i sjelf sins hus, eller annar mans hus (dit han hade tagit sin tillflygt) hade en sådan förvärkat all sin ägendom, som skulle skiftas i tre lotter en Konungen, annan Häradet och tredje målsäganden; utom dess skulle den, som gärningen gjorde, vara biltog lagd, till målsäganden fällte för honom förbön, och den biltoge bötte åt Konungen fyratio mark ^[90].

Härtigen ej nögd, att stiftat en för allmänna och enskilldta säkerheten så högt oundgängelig lag, stiftade en annan likså vigtig om qvinnofrid. Svenska follket, ehuru ifrån urålldriga tider allt för stort, att genom missbruk af krafter, till mankönets vanheder, ofreda det qvinliga slägtet, hade dock ifrån hedenhös vant sig att anse det samma på ett sätt, som föranledde till dess ofredande, dels af en fallsk inbillad ära, dels af kärlek, som däruti var grof, att den kunde ällska utan att vörda. Ur den förra grunden kommo de i vår älldsta historia så berycktade vålldsamma frierier, och ur den senare de likså grymme som fäacktige begärelser, att tro sig i rättighet nyttja en qvinna äfven emot dess villja. Vålldsamma frierier, ehuru lastbara i sig sjelfva och stridande emot den fri- och trygghet, som hvar och en i ett Borgeligt Samhällde bör äga, voro dock retande för et follk, som trodde allt berömligt och lofligt, allenast det smakade af mod och vittnade om styrrka, och som ur denna grunden äfven funno hederligt, att vara berycktade och ofverdådige Sjöröfvare. Detta sättet, att fria och skaffa sig hustru var väl icke så allmänneligen antaget, att icke de fleste Giftermål skedde i sämja genom inbördes kärlek emellan de ällskande, och med Flickans Förälldrars däröfver inhämtade ja och samtycke; men var dock så vida om icke lofgifvet, dock vedertaget och ofta brukeligt, att Friaren, i fall han antingen ej fick föräldrarnas samtycke, eller ej kunde vinna Flickans kärlek, trodde sig i rättighet, att taga ut henne med vålld: Hvarförutan ofta, om tvänne voro friare till en flicka, hon antingen blef uppsatt såsom på ett spel till belöning för Segervinnaren, eller vardt hon såsom ett offer och olyckeligt rof kastad i dens armar, som beröfvat henne sin ällskare och honom lifvet. Och ehuruväl HARALD GULDMUNDS infall emot Konung RINGER, när han friade till dess dotter ÅSA, att han nämligen ej ärnade blifva dess dotter tänkefriare ^[91], utan ville, såsom mer hederligt, vinna henne genom vapen med mod och styrrka, samt flera sådana vittnesbörd, höra mer till djupa hedendomen, än de här kunna tjena för bevis, är dock, utaf mångfalldiga skäl och anledningar, så mycket äfven för denna tiden ovedersägeligt, att desse vålldsamme Frierier, ehuru mer sparsamme efter Christendomens inkomst, dock ofta ännu idkades, och, långt ifrån att medföra skam eller straff, troddes hederlige, och så vida höllos för lofgifne, som de ej genom uttryckelig lag voro förbudne. Men ett så fallskt begrepp om ära var så mycket skadeligare för allmänna välståndet, som utom det sådant gaf anledning till envigen och blodiga hämder, var i synnerhet en så fördärfvelig sedvane qvinnokönet till högsta men. En flicka, långt ifrån att få rådfråga sitt hjärta i ett så angeläget mål, retade med sitt afslag snarast en fräck friare, och då hon råkade komma i hans vålld, hade ej att vänta utan ett beklageligt öde: blifven emot sin villja dens rof, hvars hustru hon hade afsky att vara, hanterades hon, vunnen i krig, såsom en fånge med hårdhet och svartsjuka, så länge hon var ällskelig, men med föragt och såsom en trälinna, på sin ållderdom. Förälldrar voro icke mindre att beklaga, som kommo i den svåra omständigheten, att se sin dotter i dylikt fall. Utan att få rådfråga sin dotters tycke eller egna skäliga afsigter, måste de ofta med sorg och grämmelse se sitt barn ryckas ur sina armar, och föras borrt, att blifva olyckeligt, uselt och fattigt. Detta förvända begrepp om ära och den rättighet, som qvinnokönet bör äga i borgeliga samhälldet, ledde till ett annat fel, som däruti bestod, att ett vålldsamt kränkande hvarken ansågs för nesligare eller straffades af Lagen hårdare, än ett frivilligt lägersmål. Sådant gaf anledning till oändeliga envig och blodiga slagsmål. En Fader, en Broder, en förfördelad Friare, långt ifrån att hos dommaren se sin Dotters, sin Systers, sin Fästemös beröfvade ära skäligen ömmad, trodde sig sjelf i skylldighet, att i vålldsvärkarens blod urkrafva en mot brottet lämpad hämd. BIRGER Jarl, som insåg dessa missbruk, och de oordningar, hvartill ett sådant sjelfsvålld ledde, gjorde en lag, om qvinno-frid, att om någon understode sig vålldföra en qvinna, eller dräpa och sarga henne, skulle han icke allenast vara biltoglagd, och ej få nåd utan målsägandens förbön, utan skulle ock allt dråp eller sår, som kunde hända honom, medan han i sådan gärning och uppsåt stadd vore, vara ogilldt. Denna Lagen om qvinnofrid blef sedan år 1285. af Konung MAGNUS Ladulås bekräftad, och qvinnofridsbrott med samma straff anseddt, som hus- och hemfrids brottet ^[92].

Genom hus och hemfrids lagen hade således BIRGER Jarl tagit Bonden, dess hustru, barn och tjenstefollk, i beskydd emot allt fiändteligt eftersättande, medan de voro stadde i deras hus och hem, hvarigenom det vissaste och lättaste tillfället vore betaget till sjelf-hämdens utöfvande. Genom qvinnofrids-lagen åter hade han undanrögt en stor del af de orsaker, som föråt gåfvo så mycken anledning till oenighet och blodig hämds utöfvande Slägter emellan. Sådane lagar stoppade väl ej sjelfva källan till det onda; men hämmade dock ansenligen dess öfverflödande. Nu stadgade han vidare genom en annan lag, at den, som understode sig att öfverfalla, såra eller dräpa någon, medan han vore stadd på vägen till eller ifrån Kyrkan, eller i Kyrkan och på Kyrkogården, skulle en sådan vara förfallen till samma straſf, som om hus- och hemfrids-brottet stadgadt var.

Denna Lagen om Kyrkofrid bifogade han en annan om Tingsfrid, som med den förra var af lika innehåll, att ingen utan straff af lands-förvisning kunde förolämpa någon på tinget, eller på vägen till och ifrån tinget, eller än mindre hämnas på honom därföre, att han sin sak å Tinget hade vardt eller där emot honom vittnat.

Desse af BIRGER Jarl allraförst ^[93] införde och sedan af dess Son MAGNUS Ladulås, igenom dess bekanta Stadga af år 1285 stadfäste fyra Lagar om Hemfrid, Qvinnofrid, Kyrkofrid och Tingsfrid, hafva ifrån den tiden icke allenast i Sveriges Province-Lagar ^[94] fått rum, utan ock, såsom i synnerhet tjenlige att bibehålla den invärtes ron och säkerheten uti landet, i Konungarnas ed blifvit intagne ^[95]. Till föllje häraf svuro de fölljande Konungar på sin Kröning, att beskydda hvar och en af sina Undersåter vid berörde fyra Frids-Lagar. Häraf kom, att som den, hvillken sedan vågade bryta däremot, däraf blef ansedd, såsom en den där hade brutit Konungens ed, blef ock berörde brott eller de böter, som därföre ärlades, kallade Edsören, en af Kronans förnämsta inkomster i fordna tider.

Att Svenska Lagen för BIRGERS tid varit i ett mycket slätt tillstånd lärer kanske vara öfverflödigt att säga, sedan vist blifvit, att så mycken sjelfhämd icke allenast idkades, utan ock såsom loflig ansågs. Svenska Lagen, långt ifrån att då förtiden i alla mål grundas på skäl och billighet, saknade mer än mycket, som fordrades till ett Follks sällhet. Våre älldste Lagstiftare, ehuru väl menande, voro dock mindre upplyste, än som fordras till ett så vigtigt ämne. Utan att tillräckeligen känna Lagens ändemål, samlade de ofta i mörker om medlen till dess befordran, och då de trodde sig främja den allmänna sällheten, skadade de obilligen enskilldt välgång eller tvärtom: de hade hvarken den vidd i tankar, som är så oundgängelig för en Lagstiftare, eller nog kunskap, att väga brott och lämpa straffen därefter: Så fattades dem ock tillräckelig kännedom af det follkets naturliga bögelser, och af det landets Climat och öfrige omständigheter, hvars lag de ville göra, utom hvillken lagen ej vinner sitt ändemål: Egenskaper, som icke finnas utan i stora Snillen, och ej vinnas utan möda, upfostran, vetenskaper, långlig eftertanke och mycken ärfarenhet. Svenska Follket, om det än ej af urålldriga tider var grymt, Barbariskt och groft, kunde dock ej vara stort eller alldeles fritt ifrån dessa fel, så länge det ej veste att hedra ett kön, som är skapadt till vår sällhet, och som alldrig förolämpas i allmänhet af ett follk, utan att tillika vittna om dess råhet och osälla tillstånd. Quinnokönet, ej nog olyckeligt att strafflöst få kränkas och borrtröfvas, var utom dess hos oss ifrån urålldriga tider uteslutet ifrån allt arf, med alla de däraf beroende rättigheter och förmoner, när manliga arfvingar funnos ^[96]. Det kunde föllgackteligen ej hafva den frihet och högagtning, som qvinnokönet äger hos de follkslag, där de med mankönet njuta sina skäliga rättigheter. En man trodde sig allt för stor Herre öfver sin hustru, sedan han genom en utfäst skänk, kallad mårgongåfva eller hindradagsgäf ^[97], liksom hade betalt dess Jungfrudom, det enda, som var lämnadt i qvinnokönets vård, och för hvillket lagen hade utfäst åt thy belöning ^[98]. Men BIRGER Jarl, för att sätta det qvinliga slägtet i en rättighet, som icke utan oskäl och emot all naturlig billighet var dy betagen, stadgade, att Systren skulle ärfva hälften emot Brodren, och Hustrun äga giftorätt i bo, utom sin mårgongåfva, til hällften emot mannen eller en tredjedel i boet ^[99]. Och fastän qvinnokönet, efter den naturliga Lagens föreskrift, ändå kan tro sig vara i mistning af sina halfva rättigheter, och i stöd hvaraf en dotter, likasom vore hon icke ett så kärt och värdigt barn af sina föräldrar, som sonen, måste tåla, att hennes halfva goda borttages af hennes Bröder; satte likväl denne, af BIRGER Jarl till qvinnokönets heder och högaktning stadgade Lagen, Svenska flickor utom det tillförene med Frillobarn gemensamma öde, att vänta allt ehuru ringa såsom en skänk och nåde-gåfva af sina föräldrar ^[100], Bröder eller anhörige, och gjorde, att mankönet, hittills öfvermodigt af sina orättmätiga förmåner, som de besutto i kraft af en obillig sedvane, efter handen afklädde sig en viss grofhet i uppförande, en grymhet i tankar, med flere fel, som alla de follkslag äro underkastade, hvilka äro Tyranner för sina qvinfollk ^[101]. Våre förfäder begynte ifrån den dagen, att anse qvinnokönet med helt andra ögon. En flicka hade nu ej mera af nöden, att fruckta för något vålldsamt förolämpande, eller behöfde hon tigga sin föda af sina rika Bröder och obarmhärtiga Slägtingar, som sutto i en obillig besittning af hennes goda, Hon var sin egen Herrskarinna: hon nöt sin billiga trygghet; hon hade sina skäliga rättigheter. Den som ville förtjena hennes kärlek, långt ifrån att visa sig fräck och grym, eller trottsa på sina krafter, hade ej än att vinna hennes gunst genom höfligt uppförande, artiga seder och flere människliga fullkomligheter. Hon kunde nu välja sig friare efter sitt hjärta, utan att ytterligare behöfva på sin Bröllopsdag beväpnade Brudmän ^[102] emot andras vålldsamma stämplingar. BIRGER Jarl kan således räknas för den, som i synnerhet laggt förrsta grunden till Svenska follkets sällhet, och att en Svensk man, född att vara människja, ifrån den dagen gjorde sig en ära af att uppöfva de förmåner, som grundade i förnuft, skäl och billighet, endast kunna värka en rätt lycksalighet.

Men fast Svenske Lagen den tiden var slät och ofullkomlig, måste man likväl medgifva, att rättegången var oändeligen ömkeligare. Och om BIRGER Jarl vid dess förbättrande icke just var så lyckelig, som senare tiders Prinsar, lärde af lång förfarenhet och förra tiders exempel, hafva varit; är dock så mycket visst, att han förbättrat vår Rättegång, och för orimliga och vidskeppeliga bruk, alldrig tjenliga till oskylldighetens beskydd och sanningens bestyrkande, infört sådana medel, som ehuru ej heller i allt fullkomliga, dock voro underkastade mindre missbruk, och ledde närmare till sina ändemål. Det är bekant, att våre förfäder i sin rättegång betjent sig af åtskilliga medel, till sanningens utletande och bestyrckande. Ibland dessa voro doch de vanligaste Envig och Järnbyrd, väl bägge lika oskäliga, lika ovissa, men begärliga för ett follk, som tillförne och under hedendommen grymt och villdt, satte all rätt i magt och styrrka; men nu vidskeppeligt och fullt af vantro, älskade och trodde allt, blott det var onaturligt, vanligt fel hos sinnen, som efter de ej känna, tro sig berättigade att hata och lasta förnuftet, och i syndig tillförsigt gapa efter undervärk, och vänta allt af Guds omedelbara styrsel ^[103]. Jag vill nu ej tala om det förra beviset envig, ett grymt och otjenligt sätt att utforrska sanning; men som nu, genom de af BIRGER införde Fridslagar åtminstone till en del hämmadt, den tiden ej var brukeligt vid Domstolarna; utan blef Järnbyrden det föremål, som BIRGER Jarl ville hafva afskaffadt. Denna utöfvades väl på åtskilligt sätt ^[104], men det allmännaste var, att den anklagade antingen med bara händerna, skulle bära ett glödande järn, eller med bara fötterna gå på nio glödande Plogbillar. Och tjente järnet för bevis till sanning på det sättet, att om händerna eller fötterna därvid befunnos utan skada, dömdes den anklagade för oskylldig, efter Gud då troddes genom ett klart undervärk vist hans oskulld; men i vidrigt fall blef han dömd till gärningen. Blef åter järnet åklagaren förelaggdt såsom bevis till dess käromål, dömde man, att hans påstående vore sanfärdigt, om händerne eller fötterne befunnos utan skada ^[105]; men i vidrig händelse blef det ansedt för ohemult. Dock som det är emot naturen, att det förra utan konst låter sig göra, blifver det ett undervärk, om det någon gång har händt; och i sådan beskaffenhet anföras ock de älldsta ordalia eller järntecken i Historierna. Således säges POPPO, en lärare i Dannemark, för att öfvertyga ERIK Segersäll om Christna lärans visshet, hafva burit för honom och dess förnämsta Herrar ett glödande järn i bara händerna utan deras skadande ^[106]: Jag lämnar väl beskaffenheten af denna och flere sådana Historier i sitt värde; men om de ock någonsin skola skett såsom undervärk, var det åtminstone orimmeligt, att man ville draga till bevis i världslig rättegång sådana tecken, som stridande emot naturen, alltid lämna lika värkan af brännande, så ofta undervärk eller bedrägerier ej emellankomma. Så fåfängt, som det alltså var, att förmoda det förra, ett hopp, som ej kan finna rum utan hos dem, som utan kännedom af världen, om dess styrelse göra sig ett oförnuftigt begrepp; Så orimmeligt var det tvärrtom, att till sanningens utletande antaga ett medel, som alltid måste lämna lika utslag, och med samma värkan fälla en oskylldig, som det friar en skyldig, så ofta en sådan värkan ej bedrägeligen hindras. Men såsom ingen ting så högt kjuser en oupplyst menighet, som onaturlige händelser, dem de med häpenhet åskåda, och i en vidskeppelig tillförsigt tro styras af en förborgad Gudommelig kraft ^[107]; behöfdes många förordningar och anstallter, innan ett så slipprigt bevis ur Svenska Rättegången hant blifva fullkomligen utmönstradt. Påfven ALEXANDER III. hade väl redan år 1160 i Konung ERIK den heliges tid utfärdat en Bulla mot Järnbyrden ^[108]; men denna Bulla hade så liten värkan, att vid Cardinalen WILHELMI Sabinensis ankomst 1247, till de Nordiska orterna, fant han henne i fullt bruk öfverallt, ehuru hon korrt föråt i Dannemark af Konung WALDEMAR II. var förbuden ^[109]. BIRGER Jarl, ehuru uppfödd i den vidskeppeligaste tid, var dock för stor att ej inse skadeligheten af ett så bedrägeligt och grymt bevis, hvillket liksom låckade de onda till motvillighet, utan att fruckta någon värkan af järnets brännande, som de med konst afvände, när tvärrtom den enfalldige och oskylldige, för att lida en dubbel orätt, med brända händer och fötter troddes gifva bevis om sin arghet och orättvisa. Härtigen stadgade fördenskull, att Järnbyrden skulle afskaffas och ej vidare tjena för något bevis hvarken å Kärandens eller Svarandens sida ^[110]. Men som det likväl var nödigt, att Sanningen på något annat sätt skulle i mörrka mål utletas och styrrkas, införde han i stället de så kallade Testes Negativi eller Edgärdsmän, hvillka äfven hos andra follkslag varit brukeliga, och här förrst i slutet af sistledna hundradetalet blefvo afskaffade ^[111]. Detta beviset bestod däruti, att den anklagade, ej tagen å bar gärning, så att han genom sanna vittnen ^[112] eller egen bekännelse kunde bindas till saken; efter brottets beskaffenhet för hvillket han anklagades, skulle fria sig med sjelf sins ede och ett visst antal Edsgärdsmän. Desse svuro väl ej, om den anklagade var skylldig eller ej, utan allenast att de trodde det han vore oskylldig. Men den vidskeppeliga vantron för Järntecknen var dock så rotad i follkets sinnen, att denna BIRGER Jarls hällsosamma stadga hade stor svårighet att komma i värckställighet. Och fastän efter hans död, dess Son Konung MAGNUS Ladulås, som i allt gillade och förbättrade sin Faders inrättningar, och efter honom Konung BIRGER låto strängeligen förbjuda Järnbyrden, såsom ett allt för slipprigt bevis till Sanningens utletande; klagades dock långt därefter på en Herredag i Stockholm år 1320, att Järnbyrden ännu bruktes vid Domstolarne i Helsingeland, hvarföre en särskilld Stadga i Helsingelagen då intogs, till dess afskaffande, samt att alla mål, som tillförene efter Järn blifvit utrönte, skulle sedan ligga till Tolfmanna nämd, hvaraf Konungens man och målsäganden måtte utnämna den ena hälften, och den anklagade den andra, som medelst sin ed skulle fria eller fälla den anklagade.

Människjorne, ej nögde med att nyttja världen och tillvälla sig herravällde och ägande rätt öfver alla lefvande djur, hafva, till egen vanheder och föragt af sitt slägte, drifvit denna begärelsen att äga så högt, att de ock gjort människjor till trälar: dem de ägde såsom en annan ägendom, och brukte efter sitt behag: mot hvillka allt var lofgifvit, ingen grymhet orättmätig, intet dråp förbudet. Sådana olyckeliga människjor hafva ock fordom varit här i Sverige, som, lika med boskap i anseende till sin herre och ägare, som fä såldes, som fä handterades. Att komma i ett så olyckeligt tillstånd voro åtskilliga tillfällen och medel. Att nu ej tala om dem, som blefvo fångne i krig och uppbragte på härfärder, hvilke såsom sina ägares rof och krigsbyte blefvo beständige trälar och lifegne; utan kunde ock Svensk man blifva Svensk mans träl på tväggehanda sätt, antingen att Svensk mannarätt förvärkades genom brott, eller någon sjelfvilligen borrtgaf sin frihet, och blef annar mans träl. Härtigen fant landet lida mycket därigenom, att så ovärdiga människjor funnos, som sjelfvilligen borrtsålde sin frihet och gåfvo sig till trälar i annar mans vålld: en frihet, som han ej trodde så alldeles oinskränkt tillkomma en undersåte och medborgare, hvillken är sitt Fädernesland mer skylldig, än att det bör stå honom fritt undandraga sig de plickter, hvillka honom såsom en medlem i det allmänna åligga. Dessutan ville ej Härtigen, att Svensk man skulle vara Svensk mans träl, eller utan att hafva förtjent att mista Svensk manna-rätt, gå uti ett det människliga slägtet så ovärdigt tillstånd, som allenast vore ett straff för grofva missgärningsmän: hvilka icke mindre ovärdige att vara förnuftige människjor, än tålas bland Svenska män, med mer rättvisa dömdes förlustige af den senare förmånen, för att sättas utom de förras antal i ett med oskäliga djuren gemensamt öde. BIRGER Jarl förböd alltså, att ingen måtte gifva sig sjelf till träl, eller någon hafva lof, att emottaga en annan till träl, som efter Lag icke hade förvärkat sin frihet.

Efter våra hedniska Förfäders beskaffenhet och tänkesätt, hade Sveriges Lagar vid BIRGERS tid ännu mycket i behåll. ERIK den helige hade vid granskningen af WIGERS Flockar ej haft i ögnasigte än Kyrkans rättigheter, och sådana missbruks ändring, som i synnerhet icke kunde bestå med dess förmoner: antingen att han ej vågade förbjuda vissa seder, som ehuru grymme och skadelige i sig sjelfva, likväl för sin ållder skull dyrrkades af allmänheten, eller att han ej hade nog ljus att granska och förbättra allt. I synnerhet voro visse lämningar i Lagen efter sådana missbruk, som väl voro afskaffade; men sjelfva lämningarne, såsom påföllgder af berörde missbruk, voro likväl ännu bibehållne. Jag har redan sagt, att hos våra hedniska Förfäder ingen rätt var så god, som sjelf-hämden eller den så kallade näfve-rätten. Således blefvo alla de mål, som ej kunde i godo förlikas eller fulleligen öfverbevisas den anklagade, utställdte till ett envig emellan bägge parterna, den anklagande och den svarande. Och troddes rätten eller utgången af enviget så visst falla till den oskylldigas fördel, som den fölljande tidens vidskeppelse väntade samma rättvisa af sitt glödande Järn: så att, om den anklagande vant och kunde beröfva den anklagade lifvet, hölls hans Käremål för rättmätigt, och den dräpne för saker, fast denne ofta led dubbel orätt och med sitt lif betalte en emot sig gjord ohemul beskyllning: vant åter den anklagade och segrade öfver sin vederdeloman, hölls han för fri och oskylldig, fast han ofta betalte ett brott genom et annat, och i den förolämpades blod aftvådde sin egen orättvisa. Denne grymheten, att dömma och utforrska sanning, ledde till en annan, som däruti bestod, att dråp sällan eller alldrig straffades med dödsstraff: väl grym sedvane och stridande emot all Regerings konst, att så tillåta medborgarne i samhället inbördes få dräpa och med krig förföllja hvarandra; men som troddes anständig för ett follk, som ej kände annan heder, annan rättvisa, än mod och sjelf-hämd. Om någon blef dräpen, lämnades till den dräpnes arfvingar, som kallades målsägande, att antingen förlika sig med dråparen, eller uti envig försöka sin lycka emot honom ^[113]. Och ehuruväl under Christendommen en så grym osed efter handen blef afskaffad, belades dock ej därföre dråparen med lifsstraff, utan han skulle allenast böta och ärlägga mansbot. Härtigen ändrade väl ej denna Lagen, men skärrpte den likväl medelst böternas förhögande för alla de dråp, som begingos å Konungens gårds-fogdar Upsala ödes gods och dess betjenter, så att i stället för det en sådans lif föråt blifvit gulldet med tolf marker, skulle nu därföre bötas fyratio.

Utaf hvad således hittills anfördt blifvit, kan någorlunda inhämtas BIRGER Jarls förtjenster vid vår Svenska Lags förbättrande. Att villja tillskrifva honom hel och hållen en eller annan af våra gamla landsskaps Lagar, vore att tala emot bevis och skälig anledning. Desse uppkomne under hedendommen af samlade lands seder, häfder och exempel, blefvo efter handen ändrade, förbättrade och ökte, dels af de ordningar, som tid efter annan utkommo, dels af de Dommar, som öfver enskilldte mål kunde blifva fälldte, hvillke sedan införde i Lagboken, tjente därefter i allmänhet för rättesnöre vid andra dylika händelser. Ingen kan således sägas ensam vara upphofsman till någon Lag, om man anser berörde Lag i hela den vidd. hvari han till oss kommit. Dock finnes BIRGER i synnerhet gjort sig förtjend af Upplands och Östgöta Lagarna.

Den förre, förmodeligen den älldste af Sveriges nu behållne Landskaps-Lagar, var under hedendommen bekant under namn af WIGERS Flockar ^[114]; men sedan i Christendommen och efter de få förbättringar, som däruti gjordes af ERIK den helige, blef, honom till ära, kalladt S. ERIKS Lag ^[115]. Denne Lagen var i BIRGERS tid i ett ömkeligt tilstånd. WIGERS Samling, bestående af gamla hedniska landshäfder, var otillräckelig, att befordra den invärtes tryggheten och en god ordning. ERIK den helige åter hade ej gjort vidare, än han utmönstrat sådana hedniska bruk och talesätt, som han fant ej kunna bestå med den då brukeliga Christendommen. BIRGER lät alltså, utom andra förbättringar, i honom införa sina stadgar, och banade således en god väg för sin Soneson Konung BIRGER till denna Lagens ytterligare förbättring och hvarigenom han blef satt i det stånd, som han nu är.

Hvad den senare eller Östgöta-Lagen angår, bestod den vid BIRGERS tid i en samling, som blifvit gjord af fordna Svea och Göta Konungars Lagar, Påbud och Dommar, hvillken KNUT, ERIK den heliges Son, något hade förbättrat och ökt. Denna Lagen lät BIRGER Jarl vidare öfverse, öka och genom de af sig utgifna stadgar så förbättra, att han i synnerhet bör BIRGER Jarl tillskrifvas ^[116].

Men enkannerligen är BIRGER Jarl upphofsman till den Stads-Lagen, som till oss kommit, och af Konung GUSTAF ADOLPH år 1618 förrst genom trycket är utgifven. Denna grundade han på sådana Lagar och sedvanor, som förått voro vedertagne, och under namn af Birke-Rätter, gullo såsom Lagar för Städerna och Handelsplattserna i Riket. Men som BIRGER med denna sin Stadslags författande ej hade annat afseende, än att gifva sin nya Stad Stockholm vissa friheter och sådana ordningar, som han hällst trodde tjenlige till Stadens uppkomst och förmerande, efter som den tiden hvar och en af Städerna synas haft sina enskilldta Lagar och sedvanor ^[117], likasom de flästa Landskaper hade sina särskilldta Lagar; blef ock denna Lagen så lämpad i allt efter Stockholms belägenhet, att då den senare af hans Sonesons Son Konung MAGNUS ERIKSSON, utan tvifvel förbättrad och ansenligen förokt ^[118], blef förklarad för en allmän Stadslag, och i samma afsigt i nyare tider af Konung GUSTAF ADOLPH bekräftades och utgafs, har den så vida varit otjenlig till ett sådant ändemål, som åtskilliga dess ställen endast angå Stockholm ^[119], och till Städerna i allmänhet äro olämpeliga.

Konungens Räfst var i gamla tider ett slags öfverdomstol, som hölls hvart tredje år, inrättadt i det afseende, att Konungen eller den han i sitt ställe förordnade skulle där bryta Skrock och Off-Socknar, det är, att vissa mål, som sedan nästföregående Räfst-Ting voro afgjorde vid underdomstolarna, här kommo under ny skärskådan, och efter beskaffenheten antingen blefvo ändrade, i fall något fans vara för mycket eller för litet tillgjordt, eller alldeles upphäfne, om de funnos stridande emot Lag och vedertagna häfder.

I Konung KNUTS tid stadgades så, att om någon på ett sådant Räfst-Ting blef fälld till böter, skulle han vara förplicktad dem strax att ärlägga, eller skulle i vidrig händelse Tinget til honom hemflyttas att där mäta ut af hans ägendom förrst målsägandens rätt, och sedan deras betalning som utmätningen gjorde. Detta slags utmätning, efter en viss inkomst därunder för Cronan berodde, var merendels så dryg, att den med så mycket större obillighet ofta förstörde ett helt hus, som hustru och barnen måtte i fattigdom och uselhet omgälla mannens eller fadrens brott och tresko. En sådan hårdhet kom ingalunda öfverens hvarken med BIRGERS ömhet om det allmännas välstånd, som alltid lider af obilliga författningar, eller med dess hustrun tillagde giftorätt i boet. Han lät därföre allraförrst i Östgöta Lagen införa en grundsatts, som sedermera därur blifvit tagen och införd i våra senare Lagar, samt i vår nu brukeliga nya Lag finnes bibehållen, nämligen att ingen må en annars lott förvärrka, utan hvar sin sak ensam böta ^[120], så att en fader således ej kunde förvärrka sina barns lott, en man ej sin hustrus, och ingen en annans lott, utan han med honom vore i flock och farnöte, det är i saken delaktig. Till föllje häraf stadgade BIRGER Jarl, att sedan Räfst-Tinget hade lagvunnit saken, skulle läggas en viss dag för den brottslige, innom hvillken han måtte hafva tid och råderum att ärlägga bötterna, om han ville och gitte: försutte han den dagen, skulle Nämden, som fällt honom, fara hem till bo hans, och lägga af dess barns lott, och dess hustrus lott, och sedan af hans lott utmäta så mycket, som han var fällder åt, utan att hustruns giftorätt eller barnens arfs-lott borde häfta för bristen. Satte den brottslige sig vid sådant tillfälle till motvärn, så att han ville värja sitt gods, och därunder beginge någon åkomma, hvad heller det vore innom eller utom gårds, skulle sådant ligga i tväböte, men finge han sjelf åkomma, skulle sådant vara ogillt ^[121].

Å en tid, då Konungens Håf underhölls af vissa Kronogods, som kallades Upsala öde: då ingen Krigsmagt fants utan i krigstider, och då ej kostade Kronan, utan underhölls af Allmogens gärder: då Ämbetsmän dels voro få, dels ej nuto lön af Kronan, utan hade Förläningar, gästning och gengärd: då Kronans Slott och Fästen underhöllos af Allmogens körslor, dagsvärken och sammanskott: voro ock Kronans inkomster, efter behofven, få och ringa, Utom Dana-arf, Sak-fall, Edsören, Dulgadråp, ensaks-böter, flottfä ^[122] och flere ovisse inkomster; bestod i synnerhet, ifrån ARRILDS tid tillbaka, en Kronans förnämsta indrägt i tredje delen af vissa böter, hvartill de brottslige efter Lag dömdes, hvaremot Häradet och målsäganden nuto hvar sin af de öfriga tredjedelarne. Men denne inkomst var underkastad så många egennyttiga händelser, att Kronan, icke mindre än Häradet, merendels satt i mistning af denna sin tillständiga rätt. Därtill voro flere orsaker bidragande. ERIK den Helige, en svag och onyttig Regent, hade, medan han var Konung, nekat att emottaga denna sin rättighet, under ett mer välment än dugeligt skäl, att han sådant icke behöfde: därigenom blefvo icke mindre de vrånge och orättfärdige styrrkte i sina onda gärningar, efter de sågo straffet lindradt och ovisst, än uppmuntrade och likasom berättigade att förfördela Kronan, när de kunde. Dessutan var den plägseden inritad, att så ofta målsäganden gaf efter sin rätt, troddes Kronan och Häradet, såsom mindre delägande, äfven böra eftergifva sina andelar. En så obillig sed gaf anledning till det missbruk, att Kronan och Häradet nästan städse förfördelades i sin rättighet därigenom, att målsäganden, äfven då han i det nogaste utkrafde och åtnöt sin del, likväl föregaf, som hade han den eftergifvit, ringa samvetsgran om det allmännas skada, när han blott såg sin nytta befordrad genom någon hemlig öfverenskommelse med den brottslige. BIRGER Jarl, mer rättsinnig och uplyst i sitt tänkesätt, än att ej inse och ogilla ett så skadeligt och oskäligt missbruk, likasom han redan hade stadgat, att hvar skulle sin sak ensam böta och ej en annars lott förvärrka, fant ur samma grund äfven obilligt, att någon hade lof så fritt borrtgifva en annans rätt. I anledning däraf stadgade han, att målsäganden väl kunde göra af sin rätt hvad han ville; men att Kronan och Häradet icke dess mindre skulle njuta sin fullt ut ^[123].

Med Utländska Magter, utom Dannemark och Norige, hade Sverige hittills plägat föga omgänge. Man vetste ej än hvad det var genom upprättade förbund grunda sin trygghet emot tillkommande anfall, och dymedelst göra om intet en mägtig grannes äregiriga afsigter. Än mindre fant man afseendet på handel och andra Riksens hushållningsmål vara nog gällande till inrättning af slika förbund. Att någon handel denna tiden blifvit idkad med Sverige, är väl så vida onekeligt, som landet icke allenast hade nödiga, då så väl som nu, en hop vissa utländska varor, såsom Sallt, Vin, Spetserier, Kläden, med mera; utan hafve vi ock åtskilliga historiska bevis därom, att handel af Utlänningarna och i synnerhet af Borgare i Lybeck blifvit idkad i Sverige. Men att man hade något begrepp om en rätt och nyttig handel, och som i anseende till ett Rike är att anse såsom inkomsterne och utgifterne i ett hushåll, hvillka så vida åtminstone böra lämpas emot hvar andra, att de senare ej öfverstiga de förre, vore att tala emot alla bevis. Vi hafve i långt nyare tider varit så tanklöse i det målet, att våre efterkommande med skälig orsak kunde tvifla om sådant, så framt de ej hade mer än historiska bevis därtill, och dem ej bekant vore, till hvad dårskaper är mägtigt et människligt förnuft, som, lämnadt åt sig sjelft utom all förfarenhet, och fängsladt i ett vidskeppeligt sätt att tänka om Gud och världen, ej haft tillfälle att upplysas af Vetenskaper och historien. Men att likväl, allt detta oagtadt, BIRGER, för att äfven vara den förrste i detta målet, som vågade tänka, dock haft för händer med Konung HENRIK III. i Ängeland en Tractat, som synes haft sitt afseende på någon viss handels ordning emellan bägge Rikens Undersåter, med mera, viser den dubble beskickning, som BIRGER Jarl därom gjorde till Ängeland. Men Konung HENRIK var så besvärad af sitt krig med LOVIS VIII i Frankerike och andra tryckande omsorger, att BIRGERS förrsta sändebud ej kunde få något visst slut i sina värf, utan måste omsider med oförrättadt ärende afresa. Dock som HENRIK likväl i ett bref med dem hade anfört sina hinder, hvi han ej då fant sig i stånd att ingå i det af BIRGER åstundade förbundet, hällst han ock önskade blifva närmare underrättad om BIRGERS mening och afsigter därutinnan; afskickade BIRGER å nyo i samma ändemål tvänne Prädikare-Munkar, nämligen Prioren BERT och COMMER, till Ängeland. Vid dessas ankomst till London år 1255. var HENRIK kommen i något större lugn, så att de icke allenast af honom blefvo väl emottagne, utan ock för att visa sin högacktning emot BIRGER och dess anbudna vänskap, affärdade han samma år till BIRGER sina Sändebud GILBERT de BELLO och ROGER de REFHAM, som ock voro Prädikare-Munkar. Men efter de ej hade mer i fullmagt, än allenast att inhämta BIRGERS mening om förbundet och dess beskaffenhet, och allt således blef utsatt för mycken vidlöftighet; kom denne handels-Tractat, om ej att alldeles afbrytas, dock efter hand att afstanna och borrtglömmas. Creditivet för Konung HENRIKS Sändebud till BIRGER Jarl har ej bort saknas å detta ställe ^[124] Hamburg tillätt BIRGER Jarl samma handels-frihet, som Lybeck här då redan hade, och mäst bestod i Tull-frihet på de varor, som berörde Städers handlande och krämmare förde hit.

Att icke BIRGER Jarl stiftat långt flere Lagar, afskaffat flere missbruk och i allmänna hushållningen gjort flere nyttiga inrättningar, är otvifvelacktigt. Hans kärlek för det allmänna bästa, hans förnuft och fria tänkesätt, och ändteligen hans anseende och oinskränkta magt, tyckas så mycket mer försäkra härom, som han emottog Riket i ett mycket slätt tillstånd, och således å alla tider, dit han ville kasta sina ögon, hade tusen tillfällen att göra godt. Men som de fleste lagar och häfder kommit till oss, utan att vi vete deras förrsta stiftare, har ock utan tvifvel så gått med många af BIRGERS lagar. Imedlertid kunna de, som jag hittils redan anfört, och som utan tvifvel äro de vigtigaste af hela medeltidens lagar, tjena till ett begrepp af hans ljus och till bevis af hans förtjenst emot Riket, och af hans ömhet om det allmänna bästa.

Af hans mynt är det märkeligast, som blifvit slaget till åminnelse af Stockholms anläggande, hvilket har Stockholms torn på sig prägladt ^[125].

Jag har med möda hunnit att samla det, jag hittills anfört om denna Sveriges Härtig. Det har varit nämdt med så få ord, och så stympadt i våra älldsta handlingar, att man liksom med flit vårdslösat den störrste mans minne, som Sverige kan uppvisa under hela medeltiden, och dock är jag öfvertygad, att hans bedrifter och vigtige inrättningar äro både större och flere, än jag kunnat få rätt på. Om jag gissar, att orsaken härtill varit hans sparsamhet emot Munkar, Kyrkor och Kloster, hvarigenom han var i förlust af den största egenskap, som en stor man kunde äga, efter medeltidens tankar, lärer jag så mycket mindre därutinnan fara vill, som den tidens Historia, fallen under Munkars hand och bestående i ömkeliga Annales, smakar af sina allstrares vett och begrepp, hvillke trodde intet värdigare, att komma till efterkommandes kunskap, än att den Konungen, den mannen, ricktat Kyrkor och byggt Hospitaler för friska lättingar.

BIRGER Jarl var dock icke så alldeles utan denna angelägna frikostigheten, att icke man har ett och annat bevis af hans storlek äfven i detta mål. Att nu icke tala om hans undergångna bot hos ArkeBiskoppen LARS LILLJE, för trolösheten emot Folkungarna, ock hvarigenom denne Prelaten ville spela ett sådant sorgespel med BIRGER, som den helige AMBROSIUS fordom med Käisar THEODOSIUS den store, för blodbadet i Thessalonica; vill jag allenast visa, att han gjort Kyrkan åtskilliga tjenster. Utom det, att han drog omsorg om grundvalens läggande till Upsala Domkyrka, som ofvanföre är berättadt, och tillade berörde Domkyrka en viss årlig koppskatt af några Sveriges norra landskap; utgaf han ock fyra bref till allmogen i Uppland, angående Tiondens ricktiga utgörande till Prästerskapet. Desutan berättas han om Kyrkor och Kloster hafva dragit omsorg, och äfven låtit anlägga ett och annat af nyo ^[126], Ett Gråbröder-Kloster i Skara blef i hans tid anlaggdt ^[127]. Nunnorna uti Wreta förklarade han fria för all Konungslig ränta år 1250, och tu år därefter gjorde han Nunnorna i Fogdö Kloster delacktiga af samma förmån. I det äröfrade Tavasteland byggde han Hattula Kyrka: i sin nya stad Stockholm lät han anlägga en Kyrka, S. Nicolaus till ära, som nu kallas storkyrkan. I Eskilstuna inrättade han ett Kloster för Hospitals-Bröder eller korsdragare ifrån Jerusalem af S. JOHANS orden ^[128], som länder honom till så mycket större heder, efter icke allenast detta Kloster af det slaget var det förrsta i Sverige ^[129] utan voro ock dylika Kloster ingalunda onödiga och skadeliga Munke-nästen, utan härbärgen för sjuka och nödställdte.

Annars finnes BIRGER ingen ting mindre varit, än slaf af den tidens Andeliga. Mån om, att god skick och ordning ibland dem måtte hållas, utvärkade han ifrån Rom till dem en Påfvens befallning, om nyckterhet och flere dygder, hvari de borde förelysa andra och göra uppbyggelse i sin hjord ^[130]. Igenom ett annat bref ifrån Rom skaffade han befallning till Arke-Biskoppen, att han årligen borde med tolf Personer besöka Stiftets församlingar. Däremot bekräftade han de andeligas myndighet att dömma, uttaga och åtnjuta böterna i vissa brottmål, som voro lämnade under dena andeliga domstolen, hvillken Bekräftelse han lät intaga i Östergöta Lagen till framgen efterlefnad ^[131]

Hvad hittills om BIRGER Jarl anfördt blifvit, är grundadt på sådana gamla och säkra underrättelser, som äga all Historisk tillförlåtelighet. Det är ej underligt, om i det mörker och mangel, hvarmed vår Historia är omgifven, och hvarigenom vi sakne så många efterrättelser, någre af våra häfdeteknare tillskrifvit denna stora mannen, mer gissningsvis, än utaf någon viss grund, en och annan omständighet, som icke äger så stor visshet. Således säges han hafva laggt grunden till Köping i Wässmanland ^[132]. Vid sitt tåg till Finland förmenes han byggt Castelholm på Åland ^[133]. Örebro Slott i Nerike är ej nog gammalt och hederligt, om icke BIRGER Jarl får hållas för dess anläggare ^[134]. Under sitt vistande i Finland, skall han laggt grunden till Åbo-Slott ^[135], likaså tillskrifves honom gamla Elfsborg, en mil ifrån Lödese, hvillket han anlade såsom en gräntse-ort emot Norige till säkerhet för Wästergötland på hafssidan ^[136]. Emellan Södermanland och Östergötland satte han år 1263 gräntsestenar, som därefter år 1282 af dess Son Konung MAGNUS blefvo gillade och bekräftade ^[137].

Ändteligen dör BIRGER Jarl i Hjalmbolundh ^[138] på 11000 Jungfrurs natt eller den 20 October år 1266. sedan han i mer än sexton år sett sin Son såsom Konung på Svenska Thronen, och sig såsom envälldig innehafvare af alla Kongeliga rättigheter. Han blef begrafven i Warnhems Kloster ^[139] kos sin Förstinna INGEBORG.

När vi betragte BIRGER Jarl så till dess egenskaper och medfödde förmåner, som till de tjenster, han gjort sitt Fädernesland, kunne vi, i anseende till de förra, ej neka honom varit en stor Man, och i anseende till de senare, har han förtjent att lefva i vår Historia med beröm och vördnad. Född å en tid, då vidskeppelse och okunnighet fängslade allt, och där det räknades för ett brott, att tänka förnuftigt, bragte han sig i då varande Stats Saker till en kännedom, som, äfven rar i mer upplysta tider, hos honom utmärker ett så mycket större snille, som det saknade uppfostran, medtäflan, efterdömmen: Förmåner, som lyckeliga Sinnen å vår tid hafva sig förbehållna och med så mycken fördel kunna bruka. Hans naturliga förstånd, utan att upplysas af vetenskaper och förra tiders exempel, var dock tillräckeligt, att leda honom i ett land, som mörkt af okunnighet, villades med flit af bedrägeliga ljus och urgamla villfarelser: villfarelser, som hedrades af vane, skyddandes af vantro, och dyrkades som heliga Sanningar, dem förnuftet ej utan syndig förmätenhet troddes bestrida. Uppfostrad ibland ett follk, som olyckeligt innom sig, saknade anseende utom sig och säkerhet emot sina Grannar, var han nog stor, att ej tro det sällt, utan det tillika vore hedradt utom sig, och allt för stor, att tro det hedradt, utan det tillika vore sällt innom sig. Ur två så stora föresattser, likså lyckelig General, som stor Regent, var han icke mindre förskräckelig för sina fiänder, än nyttig för sina undersåter, och han trodde sig ej hafva uppfyllt vidden af sitt kall, om han icke befordrade det ena, utan att försumma det andra. Långt ifrån att för en brottslig ära, störrta sig i onödiga och äfventyrliga krig, undflydde han dock alldrig nödiga och nyttiga vapenskiften, för att få nyttja en vanhederlig frid, som då den gör follket vekligt och mindre mån om ära, säkrast leder till föragt och träldom. Häraf se vi icke utan förundran, såsom ett rart exempel, samma Person, likså stor i krig, som nyttig i frid, nu grym, blodig, förskräckelig, bland skott och pilar, bland spjut och vapen, segra öfver Riksens fiänder, utbreda Svenska namnets heder, och utvidga Sveriges gräntsor, liksom endast född, att genom krigsdater förtjena namn af Hjälte: Nu åter stadd mitt ibland sitt follk, arbetsam, ljuflig, rättvis, stifta lagar, bygga städer, skydda slögder, liksom endast född, att genom sådana fridsfruckter förtjena namn af sitt follks Fader.

Ansenlig för Utlänningar, frucktad af sina Grannar, vördad af sina medborgare, besatt han i hög grad dessa egenskaper, som, ehuru store i sig sjelfva och tjenlige till ett follks sällhet, då de rätteligen brukas, likväl oftare uppväcka frucktan och misstroende, än kärlek och tillförsigt. Egenskaper, som efter de mer bestå i förståndet, än hjärtat, och ofta ei hafva till föremål, än äregirighet och egennytta, snarare göra en stor Regent, än god undersåte och medborgare. BIRGER Jarl, ehuru slaf i högsta måtto af sin äregerighet, som var hos honom mäst herrskande, rättade likväl sina afsigter fram för allt på Rikets bästa och sitt follks uppkomst: antingen att han trodde sin egen fördel närmast förenad med det allmänna bästa, eller intet mer kunde smickra hans ära och befästa hans anseende, än ett så högt föremål. Sina rådslag och beslut fattade han med förstånd och mycken slughet, ledde dem alltid till höga ändemål, och utförde dem med en värkställighet, som tålte intet hinder, ingen långsamhet, inga fåfänga inkast: med ett mod, som trottsade all fara och öfversteg allt, hvad ej därmed inföll: med ett Samvete, som brukte allt, som därtill bidrog. Nöjen, kärlek, hvila, allt måste vika, då det kom an på Rikets heder och förmån. Inga tårar, inga böner, ingen slägtskap var gällande i hans Ministere. Ehuru alltför människlig, att ej hafva vänner och tarfva deras rådslag, ville han dock hvarken dåras af enskilldta afsigter, eller i de välgärningar, som han beviste sina gunstlingar, antingen trottsa allmänt knårr, eller förråda ett inskränkt och fattigt tänkesätt. Svårigheter, långt ifrån att hindra, tjente ej än att stadga hans beslut, och reta hans lust. Född mer att regera än lyda, trodde han sig i rättighet att fullföllja allt, som han antingen var nog förmäten, att begära, eller nog mägtig att ärnå. Med så stora egenskaper och i så lyckeliga omständigheter, hvad kunde BIRGER icke? I medeltidens historia söke vi fåfängt hans like, och ingen har gjort Sverige större tjenster under hela Catholska tiden.

Men detta hans skäliga beröm fördunklas dock något af hans omåtteliga begär till ära: en lidelse, som efter den gaf förnämsta rörelsen till alla hans bedrifter, och ej styrdes under Religionens och Sedolärans lagar, delte honom emellan de dygder och laster, som gemensamt ur denna källa upprinna, och dem världen så ofta förundrat i Hjältar och stora män. Nu stor af äregirighet, vågade han allt för att vinna heder och anseende, gjorde sitt follk lyckeligt, för att af dem ällskas, ändrade missbruk och afskaffade oseder, för att vördas, förbättrade lagar och stiftade nyttiga ordningar, för att bevisa sitt förrstånd, för att rosas af sitt follk, för att berömmas i Historien: nu liten ur samma grund, trodde han alla medel, alla konster, alla anslag tillåteliga, så ofta de befäste hans syftemål, bidrogo till hans magt och grundade hans anseende. Intet i världen kunde mer smickra honom, än hvad som retade hans högmod och fåfänga, när tvärrtom allt skyddes och undveks, som ej därmed öfverenskom. Högfärdig öfver sina anor, och öfvermodig af sin Slägt och ansenliga Förfäder, var han ganska mån därom, att ett blod, som han trodde så ädelt, ej måtte uppblandas af gemena tillsattser. Sjelf förenad med de ansenligaste Gemåler, ville han ock, att hans anförvandter i det målet voro nogräknade och fölgde efter mögeligheten i hans fotsporr. Han ville ej, att en Folkunge borde gå utom sin ätt i giftermål, utan det skedde med en Konglig eller jämnlik Person.

Tvänne ting hafva i synnerhet befläckat BIRGERS namn: det ena var hans trolöshet emot Folkungarna, och det andra hans oförsonlighet emot Junker CARL. Hvad trolösheten emot Folkungarna angår, torde väl därvid åtskilliga skäl och omständigheter kunna anföras till BIRGERS ursäkt. En Regent får ej alltid tänka såsom en Undersåte: De hafva olika skylldigheter att uppfylla, de hafva ock olika medel att bruka; den senare, stadd under Borgeliga lagar, skadar i all orättvisa, som blifver ohämnad, den allmänna säkerheten, förtroendet och sällheten; när tvärttom den förra, stadd i anseende till sina fiänder i en naturlig frihet, ej hafver, än att se på samhällets nytta, och då är störrst Minister, när han som bäst vet att bruka sina fördelar. När härtill kommer en felacktig öfvertygelse om gärningens godhet; torde BIRGER kunna dels försvara detta sitt upförande emot Folkungarna af Politiska skäl, såsom nyttigt för Riket och nödigt till förekommande af ett långsamt, blodigt och fördärfveligt inhemskt krig: dels ursäckta det ur sin Religions grund-sattser, där allt var falt för penningar, och där Kyrkans förmåner bäst grönskades ibland brott och missgärningar, när de vedergullos af en rik ock frikostig hand. Mången torde ock säga, att gärningen god i sig sjelf och högst nyttig för det allmänna, långt ifrån att böra lastas förtjenar fast snarare beröm, och om got därvid skulle tadlas, vore det endast sättet till dess utöfvande. Regenter, ömme och ordhållne emot sina Undersåter, gifva väl å ena sidan bevis af sin svaghet, om de lita på sina Grannars löften, när säkrare skäl till frid och gransämja gifvas, och å den andra sällan uppoffra vissa och stora fördelar emot så svaga förbindelser; men trottsa likväl icke så all billighet och rättvisa, att de ock utan sken däraf våga värkställa sina anslag. Således skulle en Minister, hällst i vår upplyste tid, långt ifrån att vårdslösa sitt namn och ryckte genom en så känbar trolöshet, på helt annat sätt i dylik omständighet fört sig up, och ändock nått BIRGERS ändemål. Han skulle lätteligen funnit en tvätydighet i försäkringen, ett ord mer eller mindre, en underlåten Ceremonie, eller något annat sådant, som skulle tjent till skäl att bryta försäkringen. Mer lyckelig därföre i sin Statskonst, än BIRGER, skulle han under sken af rättvisa, gjort sig en heder af samma blod, som befläckat BIRGERS namn, och likväl var för angeläget att ej utgjutas. Men ho gillar dessa och flera dylika skäl: skäl, som skydda dessa grufveliga Coups d'état, hvillka begås i grymhet och utgjuta blod emot heliga försäkringar med trolösa händer: skäl, som ehuru tagne af sjelfva nyttan, och grundade i försigtigheten, att förekomma ett större ondt genom ett mindre, dock oroa förnuftet och bedröfva människligheten.

Konung ERIKS barnlöshet och ULF Jarls dödsfall förde BIRGERS hus till den högsta timmeliga ära, och han bibehöll en hämdgirighet emot ULFS Son Junker CARL, som till äfventyrs var mer obillig till sitt upphof, än till sin påföllgd. Denne CARL, som kanske hade BIRGERS alla dygder, utan att äga dess fel, beviser med sitt Exempel, huru lyckan genom den minsta omständighet ofta tyranniserar i påföllgder, som gå ända till de högsta föremål. Ty i stället för det Junker CARL, efter allt utseende, torde blifvit Sveriges Konung, och undertryckt BIRGER ända att med last nämnas af Efterkommande, om CARLS Fader ULF Jarl hade left tu år längre och således öfverleft Konung ERIK; blef han icke allenast nu, för sin Faders skull, af Konung ERIK och BIRGER förföllgd, förfördelad, och på allt sätt till lif och välfärd försåteligen eftersatt, utan ock omsider bragt i det olyckeliga tillstånd, att icke en gång med trygghet kunna lefva såsom enskilld i det land, hvars Konung han af en ringa omständighet kunnat blifva. Dock kan BIRGERS hämdgirighet emot Junker CARL mycket ursäcktas. BIRGER nog stor att känna, värdera, och belöna förtjenst, som hade i afsigt det allmännas heder och nytta, kunde omögeligen ällska den i sin fiände, och de tårar, hvarmed han hedrade sin stora Slägtinges mull, bevisa nogsamt, att han haft likså stor võrdnad för dess person, som han af nödvändighet och Stats afsigter sett sig tvungen att upoffra honom, för att stadga sin Sons Thron.

Sluteligen bör ock någon underrättelse gifvas om BIRGER Jarls Barn och Efterkommande. Med sin förrsta Gemål, Svenska Prinsessan INGEBORG, synes BIRGER blifvit förmäld förrst efter Konung ERIKS återkomst till Thronen vid pass år 1236, då hon var tjugu ett år gammal. Med henne hade BIRGER fyra Söner och en dotter. Sönerne voro WALDEMAR, MAGNUS, ERIK och BENGT; Dottren het RICHISSA ^[140]

Den älldste Sonen WALDEMAR, utkorad till Sveriges Konung efter sin Mor-Broder ERIK Läspes död år 1250, blef 1260 på sitt tjugunde år förmäld med sin förrsta Gemål, Danska Prinsessan SOPHIA, ERIK Plogpennings Dotter. Och när hon öfvergaf honom i dess motgång år 1278 och begaf sig till sin Systerson Konung HÅKAN MAGNUSSON i Norige, gifte sig WALDEMAR med en Jungfru i Dannemark, som het CHRISTINA, hvilket äcktenskap af WALDEMARS Bröder och anförvanter ej blef ärkändt, utan i anseende därtill, att CHRISTINA lärer varit af nedrig härkomst, för hor af de Andeliga utropades, efter hans förra Gemål SOPHIA ännu lefde ^[141]. När han blef ledsen vid CHRISTINA, gifte han sig år 1283 tredje gången med CATHARINA, Pomerske herrens af Gutskow dotter, som vetste att skicka sig med mycken ödmjukhet i sin Gemåls olyckeliga öde, och framför allt nögd med blott namn af Fru, förböd att kalla sig Drottning. Af sin förrsta Gemål hade WALDEMAR fem barn, nämligen Sonen ERIK, och Prinsessorna MARGARETA, MARINA, RICHISSA och SOPHIA. ERIK syntes vara en Prins, som lofvade mycket, men han dog i sin barndom år 1268 ^[142]. MARGARETA blef väl förlofvad med Härtig JOHAN af Brunsvig; men efter giftermålet ej kom att gå för sig, jag vet icke af hvad orsak, gaf sig MARGARETA i Skennige Kloster, där hon blef Abbedissa ^[143]. MARINA blef förmäld med RUDOLPH, Grefven af Diepholt ^[144] RICHISSA fick till Gemål PRIMISLAUS Härtigen i Pomern år 1285, som sedan blef Konung i Pohlen; hon hade med sin Gemål ett svårt och olyckeligt äktenskap för hans hårdhet skull; hon födde honom en enda Dotter, som ock blef kallad RICHISSA, hvillken förrst blef förmäld med WENCESLAUS, Konungen i Pohlen och Böhmen, och sedan med RUDOLPH Konungen i Böhmen år 1307, varandes moder åt AGNES RIXA, som fick Härtig HENRIK till Jauer i Schlesien ^[145]. SOPHIA, den yngsta af WALDEMARS döttrar, blef förmäld med Danska Prinsen ERIK af Langeland ^[146] som var Soneson af MECHTILD BIRGER Jarls Gemål.

BIRGERS andra Son MAGNUS, Konung i Sverige efter sin Broder WALDEMAR, och af den stränga hand, som han höll öfver hus och hemfrids Lagen, Ladulås kallad, hade till Gemål en Hollstensk Prinsessa, benämd HEDVIG, Grefve GERHARDS dotter och broder-dotter af MECHTILD, BIRGER Jarls senare Gemål. HEDVIG var ett mycket skönt och ällskeligt fruntimmer. Af henne hade han fyra Söner och trenne Döttrar, nämligen ERIK, BIRGER, ERIK och WALDEMAR, samt INGEBORG, RICHISSA och CATHARINA. Den ällste ERIK dog strax efter födslen år 1279 ^[147] och blef begrafven i Upsala. Den andre BIRGER blef efter sin Fader Sveriges Konung. Han var ifrån sin späda barndom förlofvad med Danska Prinsessan MÄRTA, ERIK Klippings dotter, som blef hitförd, då hon ännu var ett barn, att uppfödas och lämpas efter sin tillkommande Gemåls sinnelag. Af henne hade BIRGER trenne Prinsar och en Prinsessa. Den älldsta af dem, MAGNUS, född till det stora hopp att blifva Sveriges Konung, och förklarad till Kron-efterträdare af Ständerna vid en deras sammankomst i Stockholm, på Mid-Sommars dagen år 1303, måste i det stället på sit tjugunde år låta sitt blod rinna, och i Stockholm lägga sitt hufvud under bödelsyxan. Den andre Sonen, som till sitt namn i historien är förgäten, har aflidit i sin ungdom, innan han än hant till sina manliga år. Dock blef han år 1303 af Ständerna förklarad till Kron-efterträdare, i fall hans älldre broder, Prins MAGNUS, med döden aflede. Och i Håtuna leken år 1306 blef han tillika med sin Fader och Moder fången af sina FarBröder, Prinsarne ERIK och WALDEMAR. Konung BIRGERS yngste Son ERIK, äfven fången i Håtuna leken, slog sig sedermera till det Andeliga ståndet, och blef Arke-djäkne i Upsala. Om Konung BIRGERS dotter har jag icke funnit något i historien, utan lärer hon förmodeligen dött i sin barndom. Den tredje Konung MAGNI Son het ock ERIK, som 1284 af sin Fader förklarad till Härtig af Finland, år 1312 höll Bröllopp med Konung HÅKANS dotter i Norige, Prinsessan INGEBORG, af hvillken han år 1316 hade sin Son MAGNUS, som sedermera blef Konung i Sverige, och en Dotter EUPHEMIA, förmäld med Grefve ALBRECHT af Mecklenburg. Konung MAGNUS, förmäld med Grefve JEANS af Namur Dotter, BLANCHE eller BLANCA, ett ganska skönt Fruntimmer, och som var nära slägt med Bourboniska huset, hade af henne tvänne Söner och fyra Döttrar. Den älldste Sonen ERIK blef tillika med sin Gemål BEATRIX, Marggrefve LUDVIGS Dotter af Brandeburg, som då var hafvande, förgifven af sin Moder Drottning BLANCA. Den yngre Sonen, som het HÅKAN, hade af sin Gemål MARGARETA, Konung WALDEMARS Dotter i Dannemark en Prins, som kallades OLOF; Denne OLOF dog i sin ungdom i det stora hopp, att blifva Sveriges, Dannemarks och Noriges Konung, och ändades med honom BIRGER Jarls efterkommande på Manssidan. Af Konung MAGNI Döttrar har jag ej funnit någon mer nämnas i historien än ÅSA, som blef gift med Riks-Rådet JON MAGNUSSON LÄMMA. Den fjerde Konung MAGNI Ladulåses Son het WALDEMAR, som tvänne gånger var förmäld, förrst med CHRISTINA Folkunge, Riksmarsken THORKEL KNUTSSONS Dotter, och sedan med Prinsessan JNGEBORG, Konung ERIKS i Norige Dotter. Med CHRISTINA förmälldte sig WALDEMAR år 1302, då han var vid pass sexton eller sjutton år gammal, men skillde sig sedan ifrån henne år 1305, för uppkommen vedervillja och misshällighet med Svär-fadren, under föregifvande, att han vore med henne i så när andelig skylldskap, at hon ej kunde vara hans Gemål. Af INGEBORG hade WALDEMAR en Dotter, som dog år 1357.

Den älldsta Konung MAGNI Ladulåses dotter var INGEBORG; hon blef gift med Konung ERIK Menved i Dannemark år 1296, hvilken hon väl födde åtskillige Barn, men de dogo alla förr än deras Förälldrar ^[148]. Den andra Konung MAGNI dotter var RICHISSA, som blef ingifven på sitt sjunde år till Nunna i det af Konungen år 1282 på Norremallm anlagde Kloster, kalladt Sanct. CLARA, för Nunnor af St. FRANCISCI orden. Hon blef i detta Kloster förrst Probstinna och sedan Abbedissa. Den tredje Dottren CATHARINA blef död i sin barndom år 1383, och är begrafven i Upsala ^[149].

BIRGER Jarls tredje Son var ERIK; honom gjorde Fadren till Härtig i Småland. Hans gifte är mig obekant; men att han blef död år 1274 lärer vara säkert ^[150] och blef han begrafven hos sina förälldrar i Warnhem. ^[151] Han lämnade efter sig en Dotter INGEBORG, som blef förmäld med JOHAN Härtig till Sachsen Lavenburg, och blef därigenom en stammoder för detta huset ^[152].

BIRGER Jarls fjerde och yngste Son var BENGT ^[153]. Han fick väl af sin Fader Härtigdömmet Finland, men efter han var af ett stilla och fromt sinnelag och ej hade mycken lust att blänka i världen ^[154] afträdde han berörde Härtigdömme Finland till sina Bröder, slog sig till det Andeliga ståndet och blef år 1286 Biskop i Linköping. Han blef död år 1291 i den stora Pesten, som då plågade landet.

BIRGER Jarls Dotter RICHISSA blef, då hon än var mycket ung, år 1250 förlofvad med Kron-Prinsen HÅKAN i Norige, hvillket äcktenskap äfven fölljande året vant sin fullbordan, som redan är berättadt. Och som HÅKAN af sin Fader blef förklarad till Konung och med-Regent i Norige, hade ock BIRGER därigenom den fägnaden, att se sin Dotter en krönt Drottning, ehuru hennes Gemål ej hant att öfverlefva sin Fader; Ty hon blef Enka år 1258. Uti sitt äcktenskap födde hon en Son, som kallades SVERRE, och af födslen var närmast berättigad till Norrska Kronan; men han dog i sina späda år. År 1259 begaf sig Norrska Enke-Drottningen hem till Sverige igen, utan att vår historie något sedan talar om henne.

Af sin senare Gemål, Danska Enke-Drottningen MECHTILD, hade BIRGER Jarl allenast trenne Döttrar, CATHARINA, MARGARETA och HELENA. CATHARINA blef gift med en förnäm Svensk Herre, benämd SIGGO GUTTORMSSON. Hon gjorde sitt Testamente år 1285 och är med sin man begrafven i Alvastra. MARGARETA blef gift med LENNART OTTESSON ÖRNEFOT, Svea Rikes Råd och Lagman i Nerike. Hon dog år 1305 och begrofs i Gråmunke-Klostret i Stockholm, hvillket Kloster hon likasom Brodren MAGNUS Ladulås mycket gynnade ^[155]. HELENA, BIRGER Jarls yngsta Dotter, blef af dess Broder MAGNUS Ladulås gifven till äckta åt en förnäm Dansk Herre, som i vår historia är bekant under namnet INGEMAR Dansk ^[156]. Men hon blef snart Enka; ty Folkungarne slogo ihjäl dess man för dess högfärd skull.

BIRGER Jarls senare Gemål MECHTILD skall lefvat efter sin man i tjugutu år i Enkoståndet, merendels uppehållit sig i Skennige, och ändteligen död år 1288 blifvit begrafven i Skennige, och sedan förmodeligen bårrtförd till Warnhem och jemte sin Gemål jordad ^[157].

— ♦ —

1. Bjälbo var hans Sätesgård i Östergöthland vid Skennige, där han ock en stor del af sin tid skal hafva tillbragt. INGRID Ylfva förmenes hafva fått Bjälbo af sin Fader, SUNO Sik, och således bragt detta gods i Folkunge-slägten, och som Hon var mor till BIRGER Jarl, ärfde Han Bjälbo efter Henne. Sedan testametherades det år 1358. af Prinsessan INGEBOG, Konung MAGNI Erikssons mor, til Skenninge Kloster. I Konung GUSTAFS reduction kom det under Kronan.
2. Härom kunna ses Monum Eccl. BENZEL p. 84. Dissert. de origine & fatis gentis Folchungicæ, p. 14. &c. ERICUS OLAI lib. III p 112 säger så: Dux FOLCHO, unde traxerunt originem Folchungi, erat vir virtutis & maximæ honestatis. Pag. 77. kallar han honom vir nobilior totius Sveciæ I en gammal Anonimi chronologia hos LUDEVIG Tom. IX. p. 41. heter han vir in Svecia nobilissimus. I ett gammalt Manuscript öfver de Danska Konungarnas Genealogie, står så INGERTA, Filia Regis CANUTI, nupsit FLEONI Satrapæ Sveciæ, det är: FOLCHONI. Se BENZELII not. till VASTOV. p. 78.
3. ERICUS OLAI säger (lib. III.) at de voro likasom Riksens Advocater och Förmyndare. Folkungis ratione genituræ quasi ex officio incumbebat, ca deducere ad notitiam Regis, quæ Rempublicam concernebant; och på et annat ställe: Folchungi erant viri potentes in regno, longam post se restim amicorum & familiarum trahentes. Cfr. WILDE Hist. Pragm. C. III. Sect. 1. ? 5. p. 238. der orden så lyda: Celeberrima fuit Folkungica Jarlorum stirps, sæculo potissimum XII. & XIII. florens, ac affinitate & consangvinitate Regum, tam Sveciæ, quam Daniæ & Norvegiæ, suisque potens opibus, inde a FOLCHONE crasso, cujus avus fuit FOLCHO FILBITER, Stirpis Folchungisi conditor, usque ad BIRGERUM Jarlum II. cujus filius WALDENARUS, Anno 1250, æstimatione paterni meriti, electus, primus Folchungicorum Regum fuit.
4. Att FOLKE Jarl den tjocke värkeligen varit förmäld med Prinsessan INGERTA, KNUT den Heliges dotter i Dannemark, och af henne fått sina bägge Söner, stöder sig på en så allmän och öfverensstämmande berättelse hos alla våra äldsta häfdateknare, som skrifvit härom, att den saken äger all Historisk tillförlåtelighet. (Till exempel: SAX. Gram. lib. XII. p. 221. edit. STEPHAN; ERIC. OLAI lib. III. p. 77. edit MESSEN; Chronolog. rerum Danic. in reliqu. M. S. C. de LUDEVIG Tom. IX. p. 41; JOH. MAGN. p. 680. Chronol Anonimi in Monun. Eccl. BENZ. p. 84; Genealog. Regum Danorum, in Not. BENZ ad VASTOV. p. 78. de nyare, som härom skrifvit, att förtiga) Men huru de af våra häfdateknare och Genealogister, som gift INGERTAS Syster CICILIA med ERIK GÖTE, en stor höfdinge i Göta-rike, och således gjordt henne till Fars-Mormor åt ERIK den Helige, vilja försvara sig, blifver väl deras egen sak; dock lämnar jag dem följande anmärkningar, som tills vidare tyckas göra ett sådant deras föregifvande tämmeligen osäkert. 1. Kan CICILIA, Konung KNUT den heliges dotter i Dannemark, Syster till INGERTA, så mycket mindre vara mor till THORD BONDE, ERIK den heliges Farfar, som ERIK den helige föga senare än år 1100: kan vara född, och CICILIA föga för den tiden kan blifvit gift, så att hennes dotter EDELA och dotter-Son JEDVARD på en tid af tio eller högst tjugu år ej kunnat blifva födde och fullvuxne. 2. Dessutan och som INGERTAS Son, BENGT SNYFFEL, var Svåger med ERIK den helige, så att de hade hvar sin Syster, skulle, om Genealogien vore riktig, den ena Systrens Son varit Svåger med den andra Systrens dotters Soneson, och den ena Systrens Sonedotter varit gift med den andra Systrens dotters Sone-Sons Son. 3. Här till kommer, att ERIK den heliges mor CICILIA, dotter af BLOT-SVEN, ehuru man vill bära sig åt, blifver älldre eller åtminstone jämnårig med CICILIA, Konung KNUTS Dotter, som dock skulle vara den förra CICILIAS mans Mormor. De flere orimmeligheter, som af ett så oriktigt föregifvande följa, vill jag förtiga, och håller före detta exempel vara tilräckeligt att visa, med hvad för stor varsamhet man måste se sig före i vår gamla Genealogic, och ej af namns likhet, någon trolig anledning, eller annan oviss omständighet, framalstra gissningar, som voro de ovedersägeliga sanningar, som sedan af andra på god tro till framgen förvirrelse i Historien antagas och fortplantas. Äfven så olyckeligen och med lika orimlighet har man nyligen begynt göra TORKEL KNUTSSON till en TROLLE, som vid annat tilfälle kommer att visas.
5. I det Fragment, som MESSENIUS gaf fram öfver Folkunge-Slägten, och finnes trykt i des Theatrum Nobilitatis Svecan. p. 121. göres väl denne BIRGER Jarl den äldre till Son af BENGT FOLKESSON, hvilken mening ock af våra Genealogister hittills merendels är fölgd; men emot skäl och anledning; Att BENGTS dotter var KNUT ERIKSSONS Gemål, är klart och ostridigt däraf, at i ett bref af år 1196, angående Alvastra kloster, kallas KNUT ULFVIDÆSON Drottningens Bror, hvilken KNUT ULFVIDÆSSON var Son af BENGT SNYFFEL och dess Gemål ULFHILD (se Dalins Sv. Hist. Tom. 2 p 63. 156. V. STIERNM. Höfd. m. P. 222.) I ett annat bref, som Konung KNUT utgifvit år 1298. till Juleta Kloster, och finnes i ÖHRNHJELMS Hist. Eccl. p. 579, beropar Konungen sig till vittnen BIRGER Jarl Brosa, hans Bror KNUT, Drottningens Bror KNUT med flera. Skulle nu BIRGER varit BENGTS Son, och således Bror till Drottningen, skulle ock följakteligen hans Bror KNUT varit Drottningens Bror. Men som i berörde bref uttryckeligen skiljes emellan tvänne af det namnet KNUT, hvaraf den ene var Bror med BIRGER BROSA, och den andre med Drottningen: Kan däraf klarligen inhämtas, att BIRGER BROSA ingalunda varit BENGTS Son, så att våre Genealogister således härutinnan emot skäl gått ifrån ERICUS OLAI, som (lib. III p. 77.) gör honom till BENGTS Brors, KNUT Jarls Son.
6. Se härom Heims Kr. Tom. 2. i SIGURD och INGES Saga cap. 22. p. 346.
7. Påfve ALEXANDER III, i ett bref af år 1162, till Konung CARL SVERKERSSON, kallar honom Sveriges och Götes Konung, som är det första exempel jag vet af denna titulen och har sin goda grund. Ty så länge ERIK den helige regerade, ägde CARL allenast Göta-rike efter sin Fader. Men sedan ERIK var blifven ihjälslagen af Danska Prinsen MAGNUS HENRIKSSON, och CARL åter störrtat MAGNUS, och inkräcktat hela Sverige, blef han jemte Göta- kallad Svea-Konung. När åter ERIKS Son KNUT slog CARL, och trängde sig i hans ställe på Thronen, utstängde han så CARLS Son, SVERKER, i många år ifrån des Fädernes rike Göta, att KNUT däraf lät kalla sig Svea- och Göta-Konung. Men när han afstod till SVERKER, tre år för sin dödeliga afgång, Göta-rike, het han sedan allenast Svea-Konung. De fleste af våra Historici, nögde med att afskrifva hvarandra, hafva ej så noga anmärkt detta, utan af ett oricktigt begrepp om denna tidens Successions-ordning, fallit på orimliga gissningar om Konung KNUTS död, som af DALIN Tom. 2. p. 153. in not, äro anmärkte och rättade.
8. Auctor till Disp. om FAHLE BURE, p. 18. påstår väl att berörde mord gått för sig år 1199, och vill således rätta MESSENIUS, som (in Sc. ill. T. 2. p. 20. och T. 12. p. 111.) rätteligen säger, att det gick för sig år 1205; men utan skäl. Om Auctor, i stället för de nya Auctorer, som han uppräknar, och hvilka vittnesbörd intet gälla, när de ej på de äldre grundas, påmint sig hvad Berättelsen efter Västgöta Lagen, härom p. 74. anförer, torde han kanske icke funnit MESSENII tideräkning vara så stridande emot sjelfva historiens sammanhang, som han nu vill inbilla oss.
9. Om slaget vid Kongslena kunna läsas Chron. Wadsten. p. 3. med CELSII noter p. 38. 39. ERIC. OLAI lib. III. p. 102- LAUR. PETR. in vita SVERKERI M. Sc. Genealogia Familiæ Bureanæ hos THUN p. 106. LUDEVIGS reliqu. M. sc. omnis ævi Tom. IX. p. 22. Chronicon Visbyense p. 177, mon. Eccl. BENZ. p. 145. JOH. MAGN p. 707. MESSEN. Sc. ill. T. 12. p. 111. DALIN T. 2. p. 160. Disp. de Wartofta p. 8. 9. NETTELBL. Schv. Bibl. P. 3. p. 125. med åtskilliga flere.
10. Hvar orten Gestilren är belägen, är nu förtiden svårt att säga, sedan namnet blifvit förloradt, och hos de äldsta Auctorer ingen underrättelse därom gifves; se Celsii Noter in Chron. Wadst. p. 40. Att därmed bemärkes Gislaryd, beläget ut med Kongslena, är en gissning i Disput. de Wertofta, territorio Westro-Gothiæ p. 10. cfr. Messen. sc. ill. T. 12. p. 111. om sjelfva slaget kunna läsas: Chron. Erici Pom. Eric. Olai lib. III. p. 103. Laur. Petr. in Vit. Sverch. Codex Bureanus hos Hadorph, Lilla Rim-Chr p. 12. Berättelsen efter WGL. p. 94. mon. Eccl. BENZ. p. 15. Dalin. T. 2. p. 170. &c. I Chron. Wisbyens. hos Ludvig T. IX. p. 177. står: Anno 1210. Fuit bellum VI Cal. Augusti in Gielstereen, ubi occisi sunt Sverkerus Rex & Folcho Dux & multi nobiles.
11. Någre våre Historici hafva ej funnit, att flere än tvänne med det namnet FOLKE af Folkungarna varit Jarlar, nämligen KNUT den tjocke, KNUT den heliges måg, och denne, som var hans Soneson; Däraf hafve de kallat denne senare, till skilnad ifrån sin Farfar, Folke Jarl den yngre: men orätt. Ty ERIK Läspes förste Jarl var ock en Folkunge, och het äfven FOLKE, son af BIRGER Jarl BROSA. Bemälte FOLKE BIRGERSSON Jarl dog först år 1248.
12. Man har nyligen begynt vilja bestrida INGRID Ylfvas härkomst, och göra henne till dotter nu af ERIK ULFSSON, nu till Syster af honom och dotter af en ULF Jarl; men utan skäl. Dotter af ERIK ULFSSON har hon ej kunnat vara, ty då hade ej ERIKS Son, HERVE TROLLE kunnat blifva gift med hennes dotter MAGNHILD, som i slikt fall var hans Syster-dotter. Till att göra henne till dotter af ULF Jarl, och bestrida hennes härkomst af SUNO SIK, finnes ej heller något skäl. Väl säges i Disp. de Gente Trollorum p. 10. att tideräkningen ej skal tillåta henne vara dotter af SUNO SIK, efter således på 200 år ej skulle komma mer än tvänne generationer eller leder; men vid minsta insigt i historien förfaller ett sådant inkast. Ty hvarken är någon Chronologisk omögelighet däruti, att SVERKER den gamle blifvit af sin stalldräng ihjälslagen, och således i förtid död, år 1155, och hans Sonedotter ingrid Ylfva först aflidit år 1252, då hon var mycket gammal; eller kan en tid af 97 år sägas vara 200. Att emellan Farfadrens och SoneSonens död ofta äro fulla hundra år, lärer dagelige förfarenheten bestyrka med tusentals exempel. SUNO SIK kan för ållder skull icke vara hennes far, men väl ULF Jarl, som doch var långt älldre. De öfriga skälen därstädes äro af mindre betydelse, och det, som tages af den omständigheten, att hon skalls inärft Bjälbo-godset som skal tilhört ULF Jarl, är så mycket mindre bindande, som det ej är lämpeligt til en tid, där qvinnokönet ej gick i arf.
13. I den gamla Förtekningen, som finnes efter Västgöta Lagen, och hvilken är en af vår medeltida yppersta lämningar, kan man i få ord se denna ESKILS förtjenster och värde.
14. Se V. STJERNMANS Höfd. m. pag. 262.
15. Se Statuta Skenningensia, in Act. litt. Ups. Præsente Legifero terræ.
16. ERICUS OLAI (lib. III, p. 107.) säger: CANUTUS FOLKUNGUS vir prudens erat in consiliis & facundus. LAURENTIUS PETRI: att KNUT var en snäll, förståndig och vältalig man. JOH. MAGN. lib. XIX. cap. 14. Erat in CANUTO magna dignitas formæ, præcipuaque morum urbanitas, & admiranda prudentiæ atque eloquentiæ vis. Se vidare st. Rimchrön. p. 19. DALINS Sv. Hist. T. 2. p. 195, M. CELSII Disp. de Monasteria Sko, p. 10.
17. Namnet Oluström är i våra dagar så försvunnet, att vi nu ej vete egenteliga stället, där detta slaget stått. I ett Msc. af stora Rimchrön. står i stället Alfvastra; men i andra Exemplar Oluström. LAURENT. PETRI har Olestra, hvilket ord ock MESSENIUS brukar, Scond. Illust. T. 12. p. 116. JOH. MAGN. säger, Lib. XIX. c. 14. att slaget stod vid byn Alastrem.
18. Hos ERICUS OLAI står allenast, att slaget stod vid Sparsättra; men om därmed menes Sparsättra Kyrka i Uppland eller Sparsättra gård i Västergötland, ehuru våre Historici hittills varit för den förre meningen, lämnas därhän; se MESS. Sc. ill. T. 12. p. 116. JOH. MAGN. lib. XIX. c. 14. med flere gifva det förra ut såsom visst, med DALIN T. 2. p. 198. håller den senare meningen för mer trolig.
19. Om vår älldsta historia fordom varit rik på orimmeliga dickter, har medelhistorien däremot varit oredig och förvirrad. Ibland de oräkneliga exempel, som bestyrka det senare, är oenigheten emellan våra häfdetecknare om denne HOLMGEIRS härkomst. Anledning till oredan har varit, att på en tid flere lefvat af Folkungarne, som haft namnet HOLMGEIR. Häraf är kommit, att somlige af förvirrelse blandat honom med en af dem; somlige åter af okunnighet vågat gissa till hans härkomst, där de hade bort tala med mer visshet. Således gör MESSENIUS (in Analect. lib. II. p. 116.) med flere honom till FOLKE Jarls Son; men med mycken ovarsamhet. Ty HOLMGEIR, FOLKE Jarls Son, var icke allenast gift med ELIN Folkunge PHILIPP BIRGERSSONS dotter, då däremot HOLMGEIR KNUTSSON var ogift; utan finnes ock, att den förre HOLMGEIR lefde än år 1258. (se DALIN T. 2. p. 218.) då däremot den senare var några år föråt hallshuggen. Att vår HOLMGEIR var Bror till den PHILIPP, som gjorde sig upprorisk emot BIRGER Jarl, år 1252, säges med uttryckeliga ord in Chronic. Wadsten. men att bemälte PHILIPP var Knuts Son, är en afgjord sak hos alla våra Genealogister.
20. Att Konung ERIKS älldsta Syster, Prinsessan HELENA, varit gift med en KNUT Folkunge, ärkännes i våra älldsta och bästa efterrättelser (se st. Rimchrön. p. 19. &c.); men med hvilken KNUT det varit, efter trenne med det namnet af Folkungarna på samma tid lefvat, är stor svårighet att få reda på. ERICUS OLAI (lib. III. p. 207.) säger, att hon blef gift med sjelfva KNUT den långe, hvarutinnan han af de flesta våra häfdetecknare hittills är blifven föllgd, så mycket mer, som KNUT den långes Gemål äfven het HELENA. Men sådant kan doch ej vara rätt; Ty den HELENA, som hade KNUT den långe till Gemål, var dotter af FOLKE BENGTSSON Jarl, och Syster til SUNE och KNUT FOLKES Söner. Hon blef efter KNUT den långes död gift med Herr FHILIPP LAURITZON till Runneby; och som hon i slaget vid Sparrsättra, år 1234, hade en fullvuxen Son, nämligen HOLMGEIR, synes klarligen, att hon är vida skild ifrån den HELENA, som var ERIK Läspes Syster, och år 1234, sjelf var allrahögst tjugu tu år gammal. Andre våre Historici hafva således hellre gift Prinsessan HELENA med den KNUT FOLKESSON, som var Svåger med KNUT den långe, och Bror til SUNE FOLKESSON Jarl, Konung SVERKER CARLSSONS måg. Men det är att bättra ett fel med ett annat; ty hvarken rimmar det sig med tiden, utan man ville säga, att han på sin höga ållderdom fått denna unga Prinsessan, och således gift sig vid några och tjugu till tretio år senare, än Brodren SUNE, som blef Svea Rikes JARL efter sin fader år 1210. eller är troligt, att Konung ERIK förmält sin Syster med sin största Rebells och fiändes Svåger. Han ville väl förbinda sig Folkungarne; men så långt lärer han likväl ej gått, att han gift sin unga Syster med en gubbe, som därtill var hans största fiände. Likast synes att FOLKE BIRGERSSON. ERIK, Läspes förnämste Herre och Jarl, som dog år 1248. (se ERICUS OLAI p. 110.) haft en son vid namn KNUT, och att han varit Prinsessan HELENAS man. PERINGSKÖLD, merendels olyckelig i Genealogiska stridigheters utredande, kan icke tjena emot mig för bevis; ty allt hvad han har om Folkungarna, är i yttersta oreda.
21. Jag säger, vid pas år 1236. ty året vet man ej vist. Men vid detta åretalet kan ej vara mycket feladt. Ty dels var Prinsessan yngst af sina tre Systrar, och så ung, att hon föga föråt kunde blifvit gift; dels skönjes det af BIRGERS älldsta Sons, WALDEMARS, och dennes Systers INGEBORGS ungdom vid Konung ERIKS dödsfall år 1250.
22. ERICUS, collectis apud Ostrogothos copiis, Sveciam repetit &c. JOH. MAGNUS Lib. XIX. cap. 14.
23. Cfr. Anonymi Rerum Danicärum Chronologia in Reliquiis Msc. De LUDEVIG, T. IX. p. 41. & Chronologia Anonimi in Mon. Eccl. BENZ, p. 84.
24. I Chronicon Wadstanense står, att ERIK Läspe höll Bröllopp med sin Drottning, år 1243. på Fyrisängen (Anno MCCXLIII. facte fuerunt nuptie ERICI Regis & KATARINE Regine in Förisäng) Chronol. Vetus in Mon. Eccl. BENZ. p. 86. har årtalet 1244. Om gamla Kongsgårdens belägenhet på Fyrisängen, som nu heter Kongsängen, kan läsas Mon. Uller. p. 316. MESSENIUS, och efter honom en stor del af våra häfdeteknare, bedraga sig således, som för att låta oss se bevis af ERIKS Stats-konst, långt för Folkungarnas uppror 1229, påstå, att han blifvit förmäld med denna CATHARINA, och sjelf gift sina tre Systrar till de mägtigaste Folkungarne, hvarigenom han fåfängt skal försökt att binda sig en så äregirig och farlig slägt.
25. Denne belägring gifver intet stort begrepp om den tidens krigsmaner; Lybech blef belägrad, all tillförsel ifrån siösidan tillspärrad, Wisby därom underrättadt, beslut fattadt i Sverige att rädda Staden, follk uppbådadt, spisning samlad, Skeppen förbyggde och beslagne med järn kölar, med mera sådant, som utmärker nödvändigheten af en nog lång tid och godt råderum, och likväl kom Svenska Flottan i rättan tid Staden till hjällp och undsättning.
26. Om detta BIRGERS påfund, att undsätta Lybeck och dess belägring, kan läsas MESSEN. sc. ill. T 12. p 117. JOH. MAGN. lib. XIX. c. 15. DALIN T. 2 p 206. BENZEL. Dissert. de Svec. Commerciis Ups. 1699; HVITF. Chr. Dan: HOLB. Dan. Hist. T- I. p. 304, med åtskilliga flera.
27. Våre Historici hafva olika utsatt året till denna ULFS död, och desutan, som tyckes, icke nog utredt historien i detta mål. Men att detta åretalet är det rätta, viser icke allenast Chron. Wadsten. p 6. utan bestyrkes ock sådant af denna fångna HOLMGEIRS dödsstraff, som detta året strax efter ULFS död blet uppoffrad. Och måste ULF dött nog tidigt på året, efter redan in statutis Conc. Skenning: som om våren blefvo författade, talas om BIRGERS stora magt och anseende i riket; men så länge ULF lefde, kan man ej säja, att BIRGER var stort betydande.
28. Juncker CARL var af så hög härkomst, att ingen innom riket stod med honom att jämnföras, och ingen Folkunge kunde framvisa en mer oafbruten ordning i Jarlar, än som fans i hans förfäder. Hans far ULF Fasi var förrst Jarl hos KNUT den långe, och sedan ända till sin död hos ERIK Läspe. Hans Farfar CARL den döfve, var JOHAN SVERKESSONS Jarl och General för krigsmagten till Estland. Hans Farfars far BENGT Snyffel var Jarl hos ERIK den helige. Hans farfars farfar FOLKE den tjocke, var Jarl hos INGO den älldre.
29. MESSENIUS (in Sc. ill. T. 12. p. 116.) och efter honom åtskillige af våra nyare häfdeteknare, hafva vid ERICI OLAI berättelse om HOLMGEIRS hallshuggande år 1248, och föllackteligen fjorton år efter slaget vid Sparrsättra, tyckt sig finna en stor orimmelighet och således i rättighet att vara af annan mening. Men utom det, att Sannolikheten ofta är vida skilld ifrån sjelfva Sanningen, är åtminstone en Historicus ej berättigad, att endast ur det skälet förkasta en urgammal berättelse, att en nyare kunde upptänkas mer sannolik. Den som vill jämföra ERICI OLAI anförda rum med Chron. Wadsten. p. 6. och TORFÆI Hist. Norv. P. IIII. p. 257. lärer, långt ifrån att anse såsom otroligt HOLMGEIRS länge uppskutna dödsstraff, finna alla os kunniga omständigheter göra sådant trovärdigt. Icke var man så grof eller gudlös i tänckesättet, att man kunnat hålla en yr och fräck yngling, lagd under Bödelsyxan, för ett helgon, som hade ingen annan förtjenst, än varit upprorisk och trolös emot sin Konung; hvilket likväl måst ske, där HOLMGEIR strax efter sitt brott hade blifvit hallshuggen: när tvärrtom ett fjorton års ständigt fängelse, under den tiden utvist ånger, bättring och helig lefnad, hvartill kommer en frikostig hand, som delte rundeligen ut åt Kyrkor, Kloster och Munkar å en tid, där sjelfva himmelen var fal, utan vår förundran, kunde gifva den utseende af helgon, som allmänheten var van att anse såsom ett mönster af gudelighet, och glömt borrt vara brottslig.
30. Huru stort BIRGER Jarls anseende och magt var under ERIK Läspes regering, kunna våra äldste och bäste efterrättelser icke nog uttrycka. I Statut. Skenning. gör en stor Kyrkans Prelat, Cardinalen WILHELMUS Sabinensis, sjelf den anmärkning om BIRGER, att hela riket af honom styrdes. LAUR. PETRI skrifver så: Denne BIRGIL var en förståndig och vältalande man, Konungenom alltid rättrådig, derföre var han ock af honom mästadels uti alla värdande ärender brukad, så att Regementet stod så godt, som alltsammans i hans händer, och blef ju alltid så låtet, som han det gjorde. Se st. Rimchrön. p. 21. I Ryska Historierna, och i Konung MAGNI af Ryssarna dicktade Testamente, kallas han Mäster BELGER.
31. När ERIK den helige allraförst inkräktade och lade en del af Finland under Sverige, och till hedningarnas omvändelse betjente sig af S. HENRIK, Biskop i Upsala, lät han uppbygga Rendamecki kyrka, ej långt ifrån Åbo, och där inrätta ett Biskops-säte, som omsider flyttes in i Staden. Se ARCTOPOLITANI Diss. de originet Religione Fennonum p. 51; 53.
32. Påfven GREGORII bref är skrifvet i Perusium den 31 Januarii 1228: och innehåller ej annat, än att Biskopen allenast skulle få de lundar, som de af honom omvände hedningar godvilleligen ville gifva till hans Kyrka (Lucos & delubra deputata olim ritidus paganorum, quæ de novo per te conversi ad fidem ecclesiæ tuæ voluntate spontanea contulerunt, ipsi Ecclesiæ authoritate Apostolica confirmamus, & præsentis scripti patrocinio communimus) men Biskop THOMAS förstod meningen helt annorlunda; han slog under sig och sin Kyrka allt hvad han kunde, och disponerade derom så envälldigt, som vore det en hans mycket välfångna ägendom.
33. Rimchrönikan, pag. 21 beskrifver på gammalt vis ej illa uti hvad allmän rörelse follket var öfver detta kriget:

    Vridna händer ok starka grater,
    Vart tha aff manga Frua sedder.
    Tha gäddes them, at thet var Guds heder
    Ther skulde meras aff then färd &c.

34. TÄRNSTRÖM de Alandia pag. 18. vill väl, att BIRGER i vägen anländt till Åland och där anlaggt Castelholms-Slott. Men sådant är en mycket oviss gissning, som alldeles ingen grund äger Allraminst tjenar den orsaken till bevis, hvarföre Auctor vill, att berörde Slott af BIRGER blifvit anlaggdt, nämligen att han måtte hafva en säker ort, dit han kunde draga sig undan, i fall det Finska tåget misslyckades. Ty om Auctor påmint sig, att vi dels redan hade en fast fot och stort stycke land i Finland, dit i allt fall var naturligare och lättare att taga sin tillflyggt, än till Åland, dels att fästningar tjenlige till ryggvärn ej så lätt blåsas tillsammans.; torde kanske, varit nog, om han, till Castelholms heder, gissat utan orsak, det berörde Slott af BIRGER blifvit grundadt.
35. Detta Krytsberg nämnes i det Document, som på Almarstäket år 1398 blef författadt af Svea-Rikes Råd, och hvaruti de förliknings-puncter finnas, som fordom blefvo författade emellan Konung ALBRECKT och Drottning MARGARETA. Där läses, att Kryttsberg tillika med Norrbotten och alla därtill lydande orter, skulle lämnas i Drottning MARGARETAS händer. Se härom HVITFELDTS Danska Chrönika pag. 616 och MATHESII Dissert: de Ostro-Botn. pag. 88. Att med Kryttsberg å berörde ställe förstås Korsholm, tyckes så namnets likhet, som belägenheten å en och samma ort visa, förutan det, att af Kryttsberg annars hvarken finnas lämningar i orten eller sporr i historien.
36. Nu förtiden innehafves och bebos Österbotten väl till större delen af Finnar, dock äro ej allenast Finnar och Svenskar blandade om hvarandra i Socknarna Gamla Carleby, Cronaby, Peders öre, Nya-Carleby, Wörå, Mustasari, Närpes och Lappfjärd, utan är ock Soknen Malax hel och hållen Svensk.
37. I synnerhet är Stenbocke-Familien i rätt nedstigande linie på Mans-sidan härstammande af denna IVAR BLÅ; så väl som Sture slägten. IVAR BLÅS Sone-Sons Son SVEN KNUTSON upptog Sture-vapnet och blef Stamfader för den slägten; af honom härstammar ARVID KNUTSON STURE, som gifte sig med ANNA, GUSTAF OLOFSSON STENBOCKS dotter, hvilkas Son OLOF ARVIDSSON är stamfader för alla nu varande STENBOCKAR.
38. Rätta året, då WALDEMAR blifvit född, vet jag väl ej visst, efter sådant ej finnes i våra gamla underrättelser antecknadt; men året 1240 är det likaste. Ty efter WALDEMAR var på sitt 20:de år, när för honom friades till Danska Prinsessan, SOPHIA (se st. Rimchrön. p. 30.) hvilket frieri förrst gick för sig efter ERIK KLIPPINGS upphögelse på Danska Thronen, som ej skedde förrän 1259, hvar till kommer, att WALDEMARS förmälning med bemälte Prinsessa gick för sig i Jönköping år 1260 (se Chron. Wadsten.) följer häraf, att året 1240 är WALDEMARS födelse år.
39. Jag har bort anmärka detta, efter en och annan af våra Historici ur denna orsaken velat leda WALDEMARS åtkomst till Thronen. Se till exempel: Messen. Sc. ill. Rufendorffs Inledn. Benz. coll. M. Sc. med åtskilliga flere. Men huru naturlig och sannolik en sådan deras gissning tycks vara, är han likväl utan grund.
40. BIRGER Jarls förtjenster och anseende voro väl endaste skälet för Ständerna till WALDEMARS utkorelse; men om man gissningsvis behagar något annat, gjorde väl ock mycket till saken sjelfva ämbetet, som BIRGER förvalltade. Emellan Konung och Jarl var då förtiden ofta ingen annan skillnad, än att den ene het och den andre var Konung. Dock kan denne gissning ej behaga dem, hvilke hafva ett så inskränkt begrepp om Svenska Jarlar, som våre Publicister och Historici hittils gifvit; ett begrepp, som mer afmålar Norrska Landshöfdingar, än Svenska Jarlar, hvilke med de Norrska ej vidare än till blotta namnet öfverenskommo.
41. IVAR brukte vid detta tillfället ett mer eftertryckeligt, än sirligt talesätt: Vi äre ej så förlägne, sade han: om din Son, att icke i allt fall jag skulle kunna skaka en Kong ur Pälsen på mig. Se ERICUS OLAI Lib. III. p. 112; LAUR. PETR. in vita WALDEMARI &c.
42. Somlige mena väl, att denne Håfmästaren het BJÖRN NICLISSON, FÄRLE-Slägtens Stamfader; men emot tillräckelig anledning. På sin grafsten i Warnhem kallas BJÖRN NICLISSON endast MAGNI Informator; inscriptionen lyder så: Hic. Requiescit. Bero. Näf. Fidelis. Minister. Birgeri. Ducis. Et. Pædagogus. D:ni. Magni. Regis. Alle våre häfdeteknare tala om WALDEMARS Håfmästare, men ingen nämner honom vid namn. Ty säger JOH. MAGN. lib. XIX c. 17. Tunc & Senatus consulto datus est Regi Juveni tutor, seu curator, unus ex optimis regni Proceribus, cujus nomen Historiæ per negligentiam, ut multa alia, omiserunt.
43. ERICUS OLAI p. 112. Datus est Regi Gubernator, Miles quidam providus & discretus. St. Rimchrön. p. 25.

    Tha satte han Konungen en Tucktemäster,
    En Riddare, then honom var bäster.
    Ok honom lärde tokt ock ädla sidh,
    Ok fik honom hvad han torffte vidh.

    cfr. LAUR. PETR in vita WALDEMARI &c.

44. St Rimchrön. p. 25.

    Ok fik honom hvad han torffte vidh,
    Allenskoga ok Fiskesioa,
    Brytia, quarna ok Landboa,
    Ok yfridh Gods honom skulle ränte,
    Ok Riddare ok Svena, som honom tjente.

45. Våre Historici vilja ej alldeles komma öfverens om orten, där BIRGER ock Folkungarne mött hvarandra. ERICUS OLAI (lib. III. p. 113.) nämner allenast Herrevads bro, utan at tala om sjelfva orten; det samma sker också i st. Rimchr. p. 26. Men icke allenast ett Msc. af henne säger Bron vara belägen i Wäsmanland, utan ock påstås sådant af MESSENIUS, Sc. ill. T. XII. p. 121. och af hans efterföljare. Desutan är ett allmänt tal, att Kolbäcks Kyrka där bredevid blifvit vid detta tillfället byggd af den Biskopp KOHL, som var BIRGER Jarl föllgacktig, på det han dymedelst, efter siu Religions grundsattser, måtte genom någon god gärning försona det menederi, hvarmedelst han bedrog Folkungarna om lif och välfärd. De bästa skälen synas alltså vara för denna meningen, utan att man behöfver beropa sig på en inscription i Kolbäcks Kyrka, som intygar det samma; ty han är i senare tider gjord och föga öfver hundra år gammal. Icke dess mindre finnes en Herrevads bro i Västergötland, Gäsene Härad och Norunda Socken, som, utom namnets likhet, har det för sig, att på bägge sidor om floden skola synas klara tecken till läger, (se BENZ. Mon. Eccl. p.250.) Hvaremot den Stenskantsen, Borgby-skants kallad, som är vid kolbäck i Wässmanland, icke blifvit byggd vid detta Folkunga-kriget, som någre påstå, utan af Dalekarlarna, som fölgde NILS STURE år 1166 emot Höfvitsmannen i Westeråhs ERIK NILSSON OXENSTIERNA.
46. Att en Biskop KOHL varit BIRGER föllgaktig på detta toget emot Folkungarna, kan så mycket mindre dragas i tvifvelsmål, som sådant af våra älldsta underrättelser står att inhämtas (se ERICUS OLAI lib. III. p. 113; st. Rimchr. p. 25. &c.) och hans menederi emot Folkungarna desutan vid detta tillfälle gjort honom allt för rycktbar. JOHANNES MAGNUS, som alldrig mån om ett fel mer eller mindre, alltid vågade häller en gissning, än han gjorde sig omak att undersöka, lade till, att bemälte KOHL var Biskop i Linköping (se lib. XIX. C. 17,) hvari han ock af MESSENIO (Sc. ill. T. XII. p. 122) och flere, på god tro, blifvit efterföllgd; men med så mycket mindre skäl, som KOHL, Biskopen i Linköping, redan år 1195. på sin Pelegrims resa till Jerusalem, i den staden var med döden afliden (se BENZ. Mon. Eccl. p. 15. RHYZEL. Episcoposcopia p. 103) och sedan var ingen af det namnet i Linköping. Den KOHL, som var BIRGER fölgacktig på detta tåget, var Biskop i strängnäs och Svea-Rikes Canceller, samt således, i anledning af sitt ämbete, måtte mäst uppehålla sig vid Håfvet, och vara hos Regenten.
47. Ingen felar mer om tiden, då detta Folkunge-kriget gick för sig, än MESSENIUS, som (Sc. ill. T. XII. p. 121.) påstår, att det skedde år 1262 efter Danska Expeditionen. Här i är MESSENIUS fölgd af andra. Men utom det Historiske omständigheterne strida häremot, intygar ock Chron. Wadsten. uttryckeligen, att det skedde år 1252. I ett litet Chronicon Anonimi hos LUDEVIG T. IX. p. 30. står: Anno 1251, Folkungi interfecti Sunt in Svecia. In Chronologia anonimi in mon. Eccl. BENZ. p. 86. A:o 1251. Nobilissimi viri Canutus Magni & Philippus Canuti, filius etiam PHILIPPI PETRI, cum multis Teutonibus interfecti sunt.
48. Se härom RHYZELII Sepultura SvioGothorum pag. 85; MESSEN: Sc. ill. T. XII. p. 117. På lika sätt skall i Hammarlunds Kyrko-mur på Åland blifvit funnen en hel benrangla af en människo-kropp; se TÄRNSRÖMS disser. de Alandia p. 32.
49. Ingen felar mer än Johannes Magnus, som (lib. XIX. c. 20) säger, att BIRGER Jarl, som dog år 1266, blef begrafven i Alfvastra i Östergötland hos sin, 2:ne år föråt, aflidna Gemål; ty menar han därmed INGEBORG, så dog hon ej tu utan tolf år förr sin Gemål och är begrafven i Warnhem; och menar han därmed MECHTILD, så dog hon ej tu år förr, utan tjugu tu år efter sin Gemål. Att INGEBORG är begrafven i Warnhem, kan ses i Konung MAGNI Ladulåses Testamente af år 1285 in Scond. ill. T. XII. p 123 cfr. pag. 119 & DALIN Tom. 2. pag. 237.
50. Härom läses MARGARETÆ NICOL. fil. Abbad: Wadsten: Chron: de S. BIRGITTA; ed. BENZ.
51. Med ABEL blef hon förmäld redan år 1237, då han ännu var Härtig i Slesvig. I ett litet Diarium i LUDEWIGS Samlingar Tom. IX. pag. 155 står: Anno 1237. Dux ABEL duxit filiam Comitis ADOLPHI in uxorem. Drottning i Dannemark blef hon år 1250, sedan hennes Gemål ABEL, på ett ganska nedrigt sätt, hade låtit fängsla sin Konung och Broder ERIK Plog-penning, som på god tro var kommen till honom i Slesvig, binda honom med kädjor, och om natten emellan den 9 och 10 Augusti föra ut honom på en därvid belägen Sjö, där han blef hallshuggen och kroppen med stenar nedsänkt. År 1252 blef ABEL ihjälslagen och således, MECHTILD Enka. Sedan hade hon mycket att göra med sin Svåger Konung CHRISTOPHER i Dannemark, emot hvilken hon med sina Bröders, Grefvarnas i Hollsten, JOHANS och GERHARDS hjällp, sökte biträda sina Söners WALDEMARS och ERIKS fordringar.
52. Att namnet Härtig skall blifvit honom af Ständerna bekräftadt år 1262, som säges i REFTELII diss. de Rege MAGNO Ladulås p. 9, lärer vara ogrundadt.
53. Den, som var Rikets Jarl, blef alltid i Latinska Skrifter kallad Dux. När tvänne Konungar regerade tillika, som ofta hände under SVERKERSKA och ERICIANSKA tiden, hade ock hvar sin Jarl, hvaraf den ene blef kallad Dux Sveonum och den andre Dux Gothorum. Att Jarl och Härtig i Svensk betydelse äro ett och det samma, beviser jag ock däraf, att långt förr än BIRGER förbytte sitt Jarle-namn till titul af Härtig, kallades han i Latinska Skrifter, Dux Sveciæ (cfr. Stat. Reg. WALDEM: de Decimis Canonic. d. 10. Octob. 1252. in mon, per Thiund. p. 170. &c.) och långt därefter i Svenska skrifter BIRGER Jarl (se 3. Fl. Räfst. Bl. OGL; Kong BIRGERS Företal till UL.
54. I MARGARET. NICOL. Fil. Abbad. Wadst. Chron. och flerestädes kallas BIRGER Konung öfverallt, cfr. Nott. BENZ. p. 39.
55. I ett litet Chronicon incerti Auctoris i LUDEVIGS Samlingar T. IX. p. 83. står: A. C. MCCLIII. Soror Agnes se reddidit religioni, quæ fuit filia ERICI Regis. A. C. MCCLVI Domicella JUTA religioni se reddidit.
56. Vid. Litt. dispens. ALEXANDR. IV. ad Archi-Episcop. Ups. Episc. Lincop. & Episc. Wiborg, Kal. Mart. An. 1258.
57. Rimchrön. p. 31. anförer CHRISTOPHERS stora trångmål och penningebrist såsom en orsak, att hans Brorsdotter fick dessa bägge Städerna i hemgift. Hon blef annars nog slätt utrustad. Än värre gick det med Systren INGEBORG, som skulle till Norige. Hennes äcktenskap uppsköts ifrån den ena tiden til den andra blott af medellöshet, så att ändteligen de Norrske Sändebuden öfvertalte Prinsessan, att, utan afseende på sådant, i hemlighet fly från Clostret, där hon var i pension och föllja med dem till Norige, som hon stod och gick, hvilket ock skedde. (Se RAMI Noriges Hist. p. 284.) och när en tid därefter Fullmägtige kommo ifrån Sverige och Norige till Dannemark, att utfordra Prinsessornas arf efter deras Fader Konung ERIK, blefvo de af Drottning MARGARETA och Härtig ALBRECHT af Brunsvig med fåfänga löften så långe uppehållne, att Konungarne i Sverige och Norige ändteligen låto fara sin fordran och hemkallade sina Sändebud igen.
58. Somlige af våra nyare Historici påstå väl, att bilägret gick för sig år 1263, såsom MESS. in Sc. ill. Tom. 2. pag. 49: Tom. 12. p. 122; ÅHMANS diss. de BIRGERO Jarl p. 17. med flere. Men efter sådant sker utan bevis, och strider emot de öfriga Historiska omständigheter, är intet skäl, att gå ifrån Chron. Wadst. som har åretalet 1260.
59. HOLBERG, i sin Dannemarks Rikes historia, är så litet öfverensstämmande med allt hvad jag hittills om de Danska saker anfört, att det blefve för vidlöftigt här att upprepa allt, med mina skäl. När han kunnat föra BIRGERS tåg till Köpenhamn till år 1259, innan Konung CHRISTOPHER än var död (se T. I. p. 336 Ed. 2:da) är ej underligt, att allt hos honom råkat i så mycken oredighet.
60. Bemälte PEDER FINDSSON blef året därpå ärtappad af Drottning MARGARETA, som hade den omsorgen om honom, att han blef hangd i en ganska hög galge vid Nyborg; se Chronic. incert. auct. hos LUDEVIG Tom IX. pag 91.
61. I lilla Rimchrön. p. 6. införes Konung AGNE så talande:

    Hvath min Hustru ther til trängde,
    Medh en gylth Boija hon mik hängde?
     A Agnefith ther Stockholm staar,
     Som ett Fiskelägä ta var,

    Derföre är det en saga, att en Fiskare ifrån Tynelsö, som tjente hos en Biskop i Srängnäs, och af honom blef drifven ur tjensten för otrohet, varit den förrste, som satt sig ned att bo vid Stocksund. Gemene man har därom en visa, som så börjas:
    Fiskaren: Lax, Lax Lerbak,
     Intet kommer du på Bispens fat.
    Bisk. svar. Thet svar jag vid min Bispehatt,
     Tu skall sofva i tornet i natt.
    Fiskaren: Så tackar jag mitt Valmars-segel ock Ekebåt.
     Han skiljer mig ock Bispen åt.

62. Härom kunna läsas fölljande Auctorer: STURLESSON i Yngl. S. cap 22; Lill. Rimchr. pag. 6; JUSLEN. Chron. Finl. i NETTELBL. Schv. Bibl. P. I. p. 108; Mon. Eccl BENZ. pag. 68; st. Rimchr. p. 70; JOH. MAGN. p. 297; MESSEN. Sc. ill. Tom. I. p. 20. T. IX. p. 36; WILD. ad PUFEND. p. 140; TORF: Hist. Norv. P. I. Lib. IX. c. 12. p. 379; DALIN Tom. I. p. 357 med flere.
63. Härom kan vidare läsas HERVORAS Saga c. 4. p. 50; Cfr. TORF. Hist. Norv. P. I. p. 271, 425. BJÖRNER de situ Stockholmiæ p. 6.
64. CARLGRUND in dissert. de initiis Stockh. p. 18. Ingens illa catena ferrea a promontorio, quod bodienum in insula Riddarholmensi conspicitur, per totum extendebatur fretum, atque continenti adfigebatur. cfr. STRICKER diss. de fatis Templi Riddarholm p. 2.
65. Dock förmenes, att OLOF HARALDSSON bestuckit OLOF Skötkonungs follk, och med dem stått i godt förtroende, (se ERICUS OLAI lib. II p. 53.) hvilken omständighet nästan är oundgängelig, om denne historien om Söderströms uppgrafvande skall synas trolig.
66. Härom kunna läsas: STURLESSON Hist T. I. p. 378; ERICUS Olai L. II. p. 52: Laurentius Petri in vita Olai Skötkon. OLAUS PETRI dito; JOH. MAGN Lib. XVII. c. 21; MESS. sc. ill. T 12 p. 42; LOCCEN. Hist. Svec. lib. II. pag. 55; WILD. Hist. Pragm. C. III. sect. I. §. XIV; DALIN T. I. p. 618; med åtskillige flere.
67. Chronicon Wadstenense, såsom det bästa och påliteligaste Document i Chronologien för den tiden, så väl som ERICUS OLAI och 2.ne gamla handskrifne Chrönikor på Bibliothequet i Upsala, intyga, att detta ströfvande och infall skedde år 1187, emot slutet af Sommaren. Där står Pagani; men att de med det ordet Pagani förstått de Ester, Kareler och dylika follkslag, som den tiden voro Pagani eller hedningar, är redan bevist så väl af CELSIUS i des noter till Chron. Wadst. p. 32, som af BENZELIUS (in Histor. SvioG. Msc. Lib. V. c. 7.) ty felar SCHEFFERUS (in not. ad Chron. ArchiEp. p 13.) som tager Pagani för Rusticis & incolis Sveciæ; cfr. WALLIN Sigtuna Stans & cadens p. 237. not. c.
68. Diarium Wisbyense skrifver härom så: Anno 1187. combusta est civitas Sigtonensis a paganis & JOHANNES sacerdos Archi-Episcopus Upsalensis, in Almörnstorp ab iisdem occisus est, & tunc civitas Stockholmensis edificata est.
69. Härom kunna läsas Chron. Wadsten; ERICUS OLAI lib. III. p. 115; MESSEN. Sc. ill. Tom. 10. p. 6. Tom. 12. p. 112; VEREL Epit. Hist. Svec. p. 60; It. Rimchr. p. 32; SCHÖNSTRÖM in Msc. DALIN Tom. 2. p. 179 &c.
70. Att orsaken till Stockholms anläggning af BIRGER Jarl enkannerligen varit afsigten, att dymedelst hindra Esternas och andra hedningars ströfverier inuti Mälaren, betygas i våra bästa underrättelser, såsom stora Rimchrön. p. 33; ERICUS OLAI p. 115; LAURENT. PETRI; JOH. MAGN. Lib. XIX. c. 19; Celsii not. in Chron. Wadsten. p. 33; Diarium Wisbyense &c. men efter ett sådant ändamål kunde vinnas genom ett enda Slotts, eller torns anläggande, så att därtill ej just behöfdes en hel stad, kan man väl, till BIRGERS beröm, tro, att han därjemte haft i afsigt en hufvudstads anläggande för Svenska Konungarna, som nu, sedan Upsala var i lägervall och skulle flyttas längre ned till byn Östraåros, och Sigtuna af Esterna var förstörd, icke hade något visst och än mindre beqvämt säte. Sjelfva ortens förträffelighet och angenäma belägenhet tyckas ock retat BIRGER härtill: Hollmens ena sida sköljes af Mälarens friska vågor, som komma från Sveriges innersta orter, den andra af det sallta haf, som förer de störrsta skepp ifrån alla världenes delar intill sjelfva landet, i den säkraste hamn, som kan önskas; äro DALINS ord Tom. 2. p. 221.
71. Annan sak var med flottan, som brukades i krig; den underhölls af vissa landskap, som voro belägna vid sjön, och hade ingen viss hamn.
72. Sagan angående en Stock, upfylld med Gull och Silfver, som Sigtuna-boarne skola utkastat i sjön, och sedan såsom en vägvisare föllgt, att af hans stadnande sluta till orten, där de borde bygga en lyckligare stad, som af berörde stock blef kallad Stockholm, bör jämföras med Fabeln om CADMI kor, som han brukte till styresman vid Thebens anläggande i Beötien.
73. Etymologiske Gissningar om namns upphof, vanhedra merendels sin upphofsman, och behaga sällan en förnuftig läsare. Utom det de sannolikaste icke därföre strax äro de rättaste, tror hvar och en Scribent, ehuru liten och oförfaren annars, sig i synnerhet berättigad vid sådana tillfällen att vara af annan mening, och dölja sitt snilles fattigdom i dylikt glitter. Den, som därföre åstundar flere meningar om ordet Stokholms upphof, behagar läsa BJÖRNERS Dissert. Epist. de situ Stockholmiæ p. 8; ZIEGLERUS in Scondia p. 490; CARLGRUND de initio Stokholmiæ p, 13; TORF. Hist. Norv. P. III. p. 33; WEXION. desc. Svec. lib. VII.c. I. VEREL. ad HERV. c. 5; SERENIUS de Uplandia p. 12; BÅNG de monte Brunconis p. 7; MESSEN. Chron. Rythm. In MSc. WILDE ad PUFEEND. p. 141 RYDLING i flor stående Stockh. p. 8; med flere.
74. Utom det Nygatorna med namnet bevisa sin nyhet, och man finner i jorden lämningar af gamla stadsmurarna under husen på Västerlånggatan, som troligen stått fotad på stranden; har man denna saken angående åtskilliga enskilldta bevis, som jag för vidlöftigheten skull måste förbigå. Se imedlertid STRICKER de fatis Templi Riddarh. p. 21; SIGISM. von BOGIL origo & descript. Civit. Holm. c. 4; En Charta öfver Stockholms utseende i Sextonhundrade talet (utgifven af Gref JAC. CRONSTEDT) visar, att Söderström ännu den tiden gått intill högden af Järntorget, och att fartyg lade in till Österlånggatan, med mera, så att sådant icke litet styrker, det Bröderne OLAUS och LAURENTIUS PETRI härom i sina Historiska värk betyga. Se mer DALIN T. 2. p. 231. 232.
75. Uti PALMSKÖLDS Samlingar och den Tomen, som på förrsta bladet inskrifves: Monumenter och Antiquiteter uti S. Nicolai Kyrka, finnas månge artige underrättelser, ibland en större myckenhet af mindre betydelse, som angå denna Kyrka.
76. Men icke kan väl gissas, att BIRGER därigenom haft afseende på Ryssarna, hvars patron och förnämsta Helgon bemälte NICOLAUS är. Ty Staden byggdes såsom en Fästning emot Ester, Kareler och dylika Hedniska follkslag, men ej emot Christna Ryssar, som redan hade Helgon till afgudar.
77. I ett bref af påfven ALEXANDER IV, utgif. år 1258: till Biskopen i Westeråhs, betygas sådant uttryckeligen: Intimentibus venerabili Fratre Nostro, ArchiEpiscopo, & dilectis filiis, capitulo Upsaliens, accepimus, quod eorum ecclesia est in vili & despecto loco fundata, ita quod propter, quam plurimas incommoditates, & in precipuis festivitatibus Upsalensis Ecclesiæ vix inveniantar aliqui, quibus ArchiEpiscopus predices verbum Dei. cfr. VEREL Nott ad HERV. p. 193; Monum. per Thiundiam, p. 172.
78. Härom ses BIRGER Jarls Påbud, gifvet den 1 November 1257: se Mon. per Thiundiam p. 172.
79. Cfr. Litt. ALEXANDR. IV. ad Reg. Duc. & Episcopp. Sveciæ: Anagn. Kal & 14. Kal. Mart. 1258.
80. Hela Domkyrkan i Upsala är nästan byggd genom aflat, ArkeB. LARS med Biskoparna i Skara, Strengnäs, Westerås och Wexiö, utgaf sitt Aflatsbref på 40 dagar för alla dem, som ville hjällpa till den afbrända Kyrkans uppbyggande, gifvit i Laglösa Köping d. 6 Octob. 1257 (Se Mon. per Thiund p. 171.) Påfve ALEXANDER IV. utgaf 2:ne aflatsbref med försäkran om syndernas förlåtelse på längre och korrtare tid, allt efter som hvar och en ville köpa den genom penningar eller förtjena den genom arbete (cfr. Indulg. 100. dier. ALEXAND. IV. præt. 40 &c. Anag. Non. Martii A:o 1259.) Dylika aflat gaf ock Påfve CLEMENS IV. (cfr. Indulgent. CLEM. IV. Viterb. XII Kal. Nov. 1266.) Flere försäkringar om Syndernas förlåtelse emot lika villkor utassignerade icke allenast Påfve BONIFACIUS VIII. (cfr. Indulg. BONIFAC. VIII. Rom. 22 Octob. 1294.) utan ock CLEMENS V. (cfr. Indulg, CLEMENT. V. Viterb, id. Junii 1309; Carpentorat: V. Kal. Nov. 1310; Granselle X Kal. Dec. 1310.) med flere dylika.
81. Se härom åtskilliga bevis i Mon. Ullerak. p. 4, 5, 6. och i synnerhet ett Konung MAGNI bref af d. 22 Maji 1286.
82. Se härom Härtigarnas ERIKS och WALDEMARS Häfdebytes bref af år 1315, gifvet i Lödesö. Det finnes i HADORPHS Samlingar till Rimchrön. p. 10.
83. TACITUS de Moribus Germ. cap. XXI. Convictibus & hospitiis non alia gens effusius indulget. Quemque mortalium arcere tecto, nefas habetur; pro fortuna quisque apparatis epulis excipit. Cum defecere, qui modo hospes fuerat, monstrator hospitii & comes, proximam domum non invitati adeunt. Nec interest; pari humanitate accipiuntur. Notum ignotumque, quantum ad jus hospitii, nemo discernit. Abeunti si quid poposceris, concedere moris: Et poscenti invicem eadem facilitas. Gaudent muneribus. Sed nec data imputant, nec acceptis obligantur.
84. Intet är mer berycktadt hos de gamla Auctorer, som kommit att tala om Sverige, än denne Gästfriheten, kvaröfver de sig så högeligen förundrat, och af en så sällsam dygd berömt follket. ALBERTI KRANZII ord, hvilka han länt ur ADAMI BREM. Bok de situ Daniæ (se p. 18. edit. Lugdun. 1629.) upplysa detta bäst: Quamvis omnes Hyperboreæ gentes hospitalitate sunt insignes, præcipui tamen sunt sveones, quibus est omni probro gravius hospitium negare transeuntibus, ita ut sit certamen, quis advenam hospitio excipiat: cui gratuita liberalitate omnia exhibent hospitalitatis jura, quotquot diebus permanserit; Egredientem commendant amicis in itinere, quod instituit, commorantibus. cfr. WILDE ad PUFEND. p. 534.
85. JOHANNIS MAGNI (Lib. IV. c. 1.) berättelse, att en Götisk Konung, benämd CARL, igenom stiftad lag, allraförrst infört denna gästfriheten, förtjenar så mycket mindre att förläggas, som bemälte Auctor vågat skrifva sådant och långt mer utan ringaste anledning, och för litet kännare af världen, trodde sig tänka väl om de älldsta tider, när han tänkte rätt om de närvarande.
86. Härom äro medeltidens Skrifter uppfyllde med många vittnesbörd, se OLOF den hel. Saga i Heims Kr. vid beskrifningen om HJALTES resa till Svenska Håfvet &c.
87. Denne envigslagen finnes efter Upplands Lagen p. 54; att den är mycket nyare, än de af ållder och under hedendomen brukelige Hollmsgångs lagar, kan vidare ses, i WILDES Lags historia §. XIX. p. 46.
88. Annan slags hämd var icke förbuden i Lagen, med mindre den i envig fick utöfvas, och med mans bot kunde försonas. Men sådan hämd, som lopp emot dessa af BIRGER stiftade fridslager, kallades orätt hämd, och förbjudes i Kongl. Bl. IV. Fl. Upl. IV Fl. K. Bl. Sudml; 1 Fl. K. Bl. Hels.
89. Att BIRGER Jarl förrst stadgat hemfridslagen, betygar Stora Rimchr. p. 32.

    Ther til gaff han (Birger) hemfridh,
    Bade innan grind ok gards lidh;
    Varder man tha dräpin eller saar,
    Tha är thet ogilt hvad han faar,
    Then som utan kommer til,
    Ok husbondanom ont göra vil,
    Varder ok han ther hemet aa,
    Antingen bloduger eller blaa,
    Eller han fanger mera meen,
    Tha rymme thedan ock komme aldrig igen,
    Förr än han hafver bättrat thet han brööt
    Ok han bider för honom som skadan nööt!

    Cfr. ERICUS OLAI Lib. III. p 115; JOH. MAGN. Lib. XI. cap. 18; MESSEN. Analect. Tom. II. p. 123; DALIN Tom. 2. p. 234.

90. Se Konung MAGNI Ladulåses Stadga af år 1285, efter WGL. p. 90.
91. Se STURLÖG hin Starfsama Saga cap. 5, p. 8. Flere bevis finnas i KAMMECKERS dissert. de Critibus Nuptiarum p. II. 12.
92. Se st. Rimchrön. p. 34. MAGNI Ladul. Stadga af år 1285. efter WGL. p. 91.
93. I Disp. de Crimine Violati Juramenti Regii, §. III, påstås väl, att desse Fridslagar äre älldre, än de kunna BIRGER Jarl tillskrifvas. Men utom det i dess egen Sons, Konung MAGNI, åberopade Stadga af år 1285, denna äran med tydeliga ord tillskrifves BIRGER Jarl, och i Rimchrönikan p. 34. samt ERICI OLAI Historia, såsom de endaste och fullkomligaste häfdeteknare vi hafve för den tiden, uttryckeligen intygas, att BIRGER är upphofsman till dessa Fridslagar; kan ock icke ett enda skäl anföras, hvarigenom denna äran kan göras BIRGER stridig; hällst den underrättelse historien gifver oss om Svenska follkets seder för BIRGERS tid, Religionens beskaffenhet, om den under sielfva Christendomen brukeliga envigs lagen, förbjuda oss att tvifla om en Sanning, som styrkt genom de älldsta häfdeteknares vittnesbörd, och ett ojäfacktigt document, dessutan har alla öfriga omständigheter för sig.
94. Cfr. V. VI. och VII Fl. KongsBl. Upl: I. III. IV. och V. Fl. EdsörBl. OGL. V. VI. och VIII. Fl. dito SudermL. III. IV . och V. Fl. WästmL. II. III. och IV. Fl. HelsL. I. XII. och XIII. cap. EdsBl. L. L. och I. XI. och XII. cap. EdsörBl. St. L. Som ändteligen bekräftas i vår nu varande Lag XX. XXII. och XXVIII. Cap. MBL.
95. Se Konung MAGNI Stadga af år 1285, cfr. 7. §. IV. Cap. KonungaBl. L. L. Särlika skall Konunger i åminnelse hafva och halda, at styrkja Kyrkjofridh, Thingzfridh, Qvinnofridh och heemfridh.
96. Hvarföre qvinnokönet här fordom ej nöt arf, kan läsas hvad Montesquiou anförer i L'Esprit des Loix, Liv. XVIII. ch. 22.
97. Mårgongåfva kallas i våra gamla lagar hindradags-gäf (Se IV. Fl. ÄrfBl. Upl. 10. Fl. GBL. WGL. X. Fl. GBL. ÖGL. &c.) däraf, att mannen gaf sin hustru mårgonen efter samlaget en viss skänk i fast eller lösöron. (Hindradags um morghin tha agher Bonde husfru sina hedra, ok hänni morghingäf gifva, (se IV. Fl. ÄrfBl. Upl.) Sjelfva upphofvet till en sådan sed var väl, att en sådan skänk gafs till en belöning för hustruns Jungfrudom; Men i senare tider blefvo äfven Enkor, då de trädde i nytt äcktenskap, delacktiga däraf.
98. TACIT. de Mor. Germ. c. 18. skrifver här om såsom något besynnerligt: Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. JOH. MAGNUS (lib. VII. c. 9.) menar väl, att sådant kommer däraf, att en man här fordom tog sig hustru, för att hafva henne till hjällp i sitt hushåll och ej till sin Herrskarinna: hvarföre ock på det hon ej måtte hafva något att påcka på, skall det blifvit vedertaget, att mannen gifvit hustrun mårgongåfva, och ej tvärrtom, såsom hos andra follkslag sker. Men det är en ogrundad gissning, som kunde för ro skull få rum i en Satirisk Roman; utan är rätta grunden till en sådan sed, att qvinnokönet här fordom intet ärfde, och föllgackteligen intet hade att gifva.
99. Af III. Fl. Ärf Bl. HelsL, samt 5 Cap. GBL. L. L. och III. Fl. ÄrfBl Upl. vill väl synas, som skulle ERIK hin helige allraförst infört här en sådan lag om qvinnokönets arf; Ty där stadgas, att när giftomannen gaf Fästemön i Fästemannens hand, skulle han darvid bruka fölljande ordform: Jag gifter dig min dotter till heders och hustru, och till halfva säng, till lås och nycklar, och till hvar tredie penning, som J ägen och äga fån i lösören, och till allan den rätt, som i Uplands lagen är och den helige ERIK gaf, i namn Faders, Sons och den helige Andes. Men sådant var blott ett talesätt, i senare tider antaget, som hade mer sitt afseende på de öfrige en laga hustru i Upplands lagen tillagde rättigheter och förmåner, än det beviser denna lagens upphof ifrån ERIK den helige. Ty när BIRGER Jarl allraförst tillade qvinnokönet denna rättigheten, lät han ock införa sådant i Upplands lagen, som af de förrbättringar, hvilka ERIK den Helige i berörde Lag hade gjort, af honom kallades S. ERIKS Lag, så att bemälte ord: som den helige ERIK gaf, blott hafva sitt afseende på det näst föregående ordet eller Upplands Lagen.
100. Frillobarn nuto intet arf, och det var ej utan mycket besvär, som föräldrarne kunde gifva sitt oäckta Barn något af värde; Se IV. Fl. Ärf Bal. ÖGL. cfr. Catalog. Legifer. ad codic. WestroGoth. P. 97.
101. Att BIRGER Jarl allraförst infört denna lagen om quinnokönets arf, viser st. Rimchr. p. 32, ERICUS OLAI lib. III. p. 115; JOH. MAGN. lib XIX. c. 18; MESSEN. Sc. ill. T. 12. DALIN T. 2. p. 234. &c. Sist lärer han blifvit i Dalarna antagen, efter ÄrfBL. 1. §. Dal. L.
102. Desse beväpnade Brudmän kallades helghjon, efter de brott, man emot dem begick, lågo i tväböte, se Dal. L. Giptm. Balk: §. 2,
103. Dock likasom envigslagen gallt här länge efter Christendomens inkomst, var äfven så järnbyrden i bruk på slutet af Hedendomen; se DALIN T. 1. c. 7. §. 17. Om POPPONIS undervärk gifvit anledning till dess införande här i Norden, som SAXO Gram. (lib. X. p. 189. Ed. STEPH) påstår, lämnas i sitt värde. Däruti har han åtminstone orätt, att envigen därigenom kommo ur bruk, ty de varade likafullt.
104. I Skåne-lagen (lib. 9. cap. 24. 25. 26.) finnes en korrt beskrifning om järnbyrden. och på hvilka sätt man genom glödande järn utlette sanningen.
105. Ett annat slags järntecken skedde i sjudhett vatten, hvarigenom GUDRUNNA, Gjukungarnas Syster, SIGURD Fofnisbanes Enka, beviste sin ärlighet emot sin nya Gemål ATTLE; se TORF. Hist. Norv. P. I. p. 482. Om de åtskilliga medel, hvaraf de gamle betjente sig vid Sanningens utletande, kunna ses LOCCEN. antiqu. lib. 2. c. 4.
106. Cfr. AD. BREM. H. Eccl. lib. 2. c. 26, SAXO Gram. lib. X. p- 71. ÆLNOLTH. in vita S. CANUTI cap. 1; ERICUS OLAI lib. 1. p. 36. 43; TORF. Trifol. Hist. c. 8. p. 31; WITECHIND: rer. Sax. lib. III. MESSEN. Analect. lib. 2. p. 35. WILD. ad Puffend. p. 376. DALIN T. 1. p. 603. HOLBERG T. I. p. 84.
107. Deraf kallades Järnbyrden Guds dom (Se ÖGL. Edsörbl. fl. 17) och brukades i vissa mörmål, där sanning genom envig eller ur andra skäl ej troddes kunna utrönas.
108. Cfr. Bull. ALEX. III. Tusc. 4. id. Septemb. An. 1160; ap. DALIN Tom. 1. p. 207. it. Nettelbl. Schv. Bibliot. P. III. p. 55.
109. Cfr. Mand. WALDEM. R. de ordal. in addit. ad L. L. Scm. p. 67. HOLBERG T. I. p. 298.
110. Järnbyrden här i Sverige är förrst förbuden af BIRGER Jarl (se Edsörsbl. Fl 17 ÖGL) och sedan af MAGNUS Ladulås (se Ärf. Bl. Fl. 16. Hels. L.) samt ändteligen sist på herredagen i Stockholm år 1320. (loc. cit)
111. Konung CARL XI. förböd allraförst år 1695 Eds-gärdsmän, hvarom kan ses Svea Hofrätts-Universale af d 29 Nov. 1695.
112. Sanna vittnen kallades de, som visst veste att betyga om saken (se 17 Fl. Edsör. Bl. ÖGL) om sådana funnos, eller den anklagade kunde förmås till egen bekännelse, bruktes ej Edsgärdsmän.
113. Se 38. Cap. Dr. m. v. L. L; 38. Fl. Maxh. Bl. Hel. L. &c.
114. Denne VIGER SPA, förmenes vara begrafven på Hembringe Gärde ej långt ifrån gamla Upsala; se Mon. per Thiund pag. 227; SERENII Diss. de Uplandia, part: post. p. 6.
115. De af våra Historici, som mena, att när i gamla skrifter nämnes S. ERIKS Lag, förstås därmed Östgöta Lagen, och ej Upplands lagen, hafva orätt.
116. Cfr. Rubr. Leg. O. G. der denne Lagen säges enkannerligen af Konung KNUT och BIRGER Jarl hafva blifvit förbättradd åren 1168 och 1260.
117. Hvillket synes kunna slutas af 15 Fl. Tingm. Bl. WGL; cfr. STJERNHÖK de jure Sveon. Vetusto. p. 20.
118. Att Konung MAGNUS ERIKSSON utgifvit en allmän Stads Lag, som annars är alldeles förtegadt i vår historia, finnes uttryckeligen i de Privilegier, som Konung ALBRECKT gaf Ulfsby eller Bjöneborg år 1365, i hvillka han gifver berörde Stad tilstånd och frihet, att i allt få nyttja och lefva efter den Björkö-lag, som Konung MAGNUS då korrt föråt utgifvit för en allmän Stads och Köpings Lag; cfr. BJÖRNERS diss. Epist. de situ Stockholmiæ p. 11.
119. Cfr. XIII. Cap. B. B. XXI. Cap. Köpm. Bl; XXIII. cap. Edsör Bl. St. L. och flere ställen.
120. Se 9. El. EdsörBl. ÖGL; Thy, at ängin ma annars lot förvärka. Sva skal hvar ensamin sina sak böta.
121. Se 3 Fl. RäfstBl. ÖGL
122. Flottfä kallades sådane penningar, som sattes i taka händer och innom viss tid ej lyftes af vederbörande, se Calm Recess. 1474. §. 45. Stads L. Dråpm. med vilja cap. I.
123. Se ÖGL. Wahd. M. Fl. 6.
124. Litteræ de Credentia Duci Sveorum. Rex Domino B. Duci Sveorum Salutem.

     Cum de contrahendo inter Nos & Vos, ac Regem Sveorum, natum vestrum, perpetuo amicitiarum vinculo, ad Nos dudum Vestros Nuncios duxeritis transmittendos; Nosque multiplici querrarum discrimine turbati, & plerisque negotiis occupati, Nuncios a latere Nostro ad Vos, pro statu & qualitate rerum investigendis, pro ut Vobis scripsimus, eo tempore nequiremus;

     Ac per discretos & religiosos Fratres,

     Priorem BERT & COMMER, de ordine Prædicatorum, laudabilis industriæ & sagacitatis viros, Vestram denuo voluntatem Nobis lucidius explicandam duxeritis, & quo modo Nobis, præ cæteris mundi Principibus, Vestra Serenitas optarit copulari:

     Nos Vestræ dilectioni proinde grates referimus speciales, discretos ac religiosos GILBERTIM de BELLO, & ROGERUM de REFHAM, de ordine supradicto, ad Vos pro facto mittentes memorato, & ad statum regni & qualitatem negotii per ipsos investigandos; quibus super his omnibus sidem adhibere, & Vestram inde voluntatem Nobis per eosdem demandare velitis.

     Teste Rege apud Notingham 22. die Julii 1255,

     Vid. RYMERS Foeder. Angl T. I. P. II. p. 1.

125. Ytterligare underrättelse om hans mynt gifves hos DALIN T. 2. p. 248; BÅNGS diss. de Monte Brunconis p. 54; ZIERVOGEL de Re nummaria p. 77, &c. I Ehrenpreusiska Mynt-Cabinettet finnas tvänne af hans mynt.
126. Cfr. JOH. MAGN. Hist. SvioG. Lib. XIX. cap. 18.
127. Cfr. Monasteriol. RHYZELII p. 163; Dalin T. 2. p. 245.
128. cfr. Messen. Sc. ill. T. 2. p. 41; RHYZEL. Mon anasteriol p. 152; DALIN T. 2. p. 235; Rosenstierna de ordinibus Equestribus p. 65.
129. Men sedan blefvo flere Kloster byggde för Johanniterna, såsom i Stockolm, Söderköping, Lund, Krokek, och Kronobeck, hvilket senare nu är Boställe för Öfversten vid Calmare-Regementet.
130. Detta är ett Påve ALAXANDER III. bref från Viterbo den 25 Julii 1265; hvaruti Prästerne förmanas till ett skickeligare lefverne, och huru mycket församlingen af en Prästs lefverne snarare än af dess lära uppbygges; Nec illud clausis debetis oculis præterire, quodplus conscientiæ sancti laboris ædificiat, quam exercitatio sermonis. Testante nimirum B. Gregorio: Sermo dulcedinem non habet, quem vita reproba infra conscientiam remordet. Unde necesse ext, ut quid Verbum Dei loquitur, prius studeat, qualiter vivat, & sic post vitam poterit aperta fronte docere. Juxta quod de Salvatore nostro scriptum reperimus: cœpit JEsus facere & docere. med mera, som i berörde bref finnes.
131. Se 15, 16 Cap. Kyrbl. ÖGL. WILDES Hist. Pragm. p. 383. DALIN T. 2. p. 245.
132. Se RHYZEL SvioG. Munit. p. 116; DALIN T. 2. p. 234.
133. Se RHYZEL. SvioG. Monit. p. 44; Disp. de Alandia p. 18.
134. RHYZEL. SvioG. Munit. p. 145.
135. cfr. JUSLENII Orat. Aboæ habit. Anno 1679.
136. Se ÅHMANS Diss. de BIRGERO Jarl juniori p. 17.
137. Se SUNDLERS Diss. de Nycopia p. 97. Not. d.
138. Se st. Rimchrön. p. 34.

     BYRGHIR Jarl doo i Hjälmbolundh,
     Thet lastade bade gammal ok ung,
     Att hans liiff matte ej längre vinna,
     Mycket godt bode för honom quinna,

     MESSEN. (in Analect. T. 2. p. 123.) berättar

     således orätt, att han afled på sitt Gods Bjälbo. CELSIUS (in not. ad Chron. Wadst. p. 24.) säger att han dog på Wisings Ö.

139. Att han är begrafven i Warnhem; viser Konung MAGNI, dess Sons, Testamente, hvaräst sådant intygas med uttryckeliga ord. Sjelfva Testamentet kan läsas i STRICKERS diss. de fatis Templi Riddarholmensis p. 21. Så bevittnas ock sådant i Rimchrönikan p. 34; Och ty hade HADORPH till sistnämde ställe kunnat bespara sin gjorde anmärkning, hvarigenom han vill ändra Rimchrönikan, som vore BIRGER begrafven i Alvastra, hvilket orätt berättas af ERICUS OLAI (lib. III. p. 116.) JOH. MAGN. (lib. XIX. c.20.) LAURENTIUS PETRI in vita Waldemari, med flere.
140. Honom tillskrifves väl ändå en Dotter af INGEBORG, benämd CHRISTINA (se ÅHMAN de Birgero Jarl, p. 8.) som skall blifvit gift med en Svensk herre, vid namn SUNO af Lina (sc DALIN Tom. 2. p. 237); men efter MESSENIUS (se sc. ill. Tom. XII. p. 124) påstår henne vara BIRGER Jarl den älldres eller Brosas Dotter, har jag ej kunnat sätta henne här ibland BIRGERS barn.
141. Cfr. Litt. testimoniales consill. Regni, Regi MAGNO dat. an. 1285, ap. ERIC. OLAI Lib. III. p. 141. In diario Wisbyensi står härom så: Anno 1279 resignavit Dominus WALDEMARUS Rex, partem suam de regno ad manus Fratris sui regis MAGNI, & in Daniam propter quandam CHRISTINAM recessit.
142. Se ERICUS OLAI lib. III. p. 119. Domicellus ERICUS erat nobilissimæ indolis & honestissimorum morum.
143. Cfr. ERICUS OLAI lib. III. p. 146; MESS. sc. ill. T. XII. p. 138; DALIN T. 2 p. 39, 309.
144. Se ERICUS OLAI lib. III, p. 119 DALIN Tom. II. p. 239. Henne kallar MESSENIUS Helena (in sc. ill. Tom. XII. p. 135) jag vet ej af hvad anledning.
145. Se DALIN Tom. 2. p. 239; MESSENIUS (in sc. ill. Tom. 2. p. 71.) säger, att hon i förra ägtenskapet blef mor åt ELISABETH, af hvilken Käjsar CARL IV. föddes.
146. Se MESS. Sc. ill Tom. XII. p. 123. och Tom. XV. p. 47. Norrska historien säger väl, att det var SOPHIA Konung WALDEMARS egen Gemål, moder till denna Prinsessan, som förmälte sig med Härtig ERIK af Langeland (se PET. CLAUSS. Norveg. ad an. 1295); men utan skäl. Det är klart, att de irra sig af namnens likhet. Om icke Drottning SOPHIA redan var död år 1295, då hennes Dotter SOPHIA blef förmäld med sin Sysling Härtig ERIK, var åtminstone Dottren då långt tjenligare till Brudsängen, än Modren, som den tiden hade snart sina sextio år.
147. Se ERICUS OLAI Lib. III. p. 138. PERINGSKÖLD (in monum. Ullerack. p. 57.) säger hans namn icke finnas i historien; men af Chron. Vadst. (ad an. 1279) ses att han hetat ERIK.
148. Uxor Regis ERICI Menwit peperit XIV pueros, XI. abortivos & tres subitanea morte præventos. Cfr. Chron. ArchiEp. NICOLAI JOHAN, fil.
149. Se MESSEN. sc. ill. Tom. XII. p. 135. REFTELII dissert. de Rege MAGNO Ladulås p. 23. Tvänne andra MAGNI Ladulåses döttrar nämnas väl, såsom HELENA hos NORDBERG i dess S. CLARÆ Minne pag. 7. Och HEDVIG i RiksRådet Gref BONDES Ättartal pag. 18; men efter jag ej funnit dem hos de älldsta Auctorer, hafva de i denna förteckning på BIRGER Jarls efterkommande ej blifvit intagne.
150. MESSENIUS (in Sc. ill. Tom. 2. p. 54. Tom. 15. pag. 42) säger väl, att Prins ERIK blef död år 1275; andre åter 1276 (se ERICUS OLAI lib. III. pag. 127. &c.) men emot bättre skäl. I ett gammalt Chronic. hos LUDEVIG Tom. IX. p. 32. står så: Anno 1274: obiit ERICUS Dux Sveciæ.
151. Se MAGNI Ladulåses Testamente af år 1285.
152. Se DALIN Tom. 2. p. 262; 447. not. u.
153. BENGT göres af somliga till den andre af BIRGER Jarls Söner (se Chron. Rhyt. pag 25. ERICUS OLAI lib. III. pag. 112; LAUR. PETRI in vita WALDEMARI med flere) och af somlige till den tredje (såsom DALIN T. 2. pag. 237; ÅHMAN de BIRGERO Jarl p. 8.) men att han var BIRGERS fjerde och yngste Son viser Chron. Wisbyense, där orden så lyda: Anno 1254 obiit INGEBURGIS Ducissa Sveciæ & natus est BENEDICTUS II. Episcopus Lincopensis & Dux Finlandiæ.
154. I St. Rimchrön. står så:

     Then annor han het BENEDICT,
     Then skortade ey gods eller rykt.

155. Vide von STJERNMANS Höfdinga minne pag. 159.
156. MESSENIUS (in sc. ill. Tom. XII. pag. 130) påstår väl, att HELENA varit MAGNI Syster-dotter, och fölljackteligen Dotter-dotter af BIRGER Jarl; men utan bevis, och emot all rimmelighet. Hon blef gift år 1277 med INGEMAR, då hon högst såsom BIRGER Jarls yngste dotter af MECHTILD kunde vara femton år gammal; huru kunde hon då hafva giftvuxen dotter? Jag vill ej beropa mig på VERELII Hist. Sviog. pag. 65, som gör berörde HELENA till en Dotter af BIRGER Jarls dotter CHRISTINA; ty han lärer förmodeligen alldrig ärnat berörde sin historia till trycket, för dess många fel skull.
157. MESSENIUS (sc. ill. Tom. XII. pag. 124.) vet ej hvar MECHTILD, BIRGER Jarls Gemål, blifvit begrafven; somlige säga i Warnhem (DALIN Tom. 2. pag. 247) och andra i Skennige (DALIN Tom. 2. pag. 309)