Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi/Missbrukad kvinnokraft
| ← Förord |
|
»Naturliga arbetsområden för kvinnan» → |
MISSBRUKAD KVINNOKRAFT
Kvinnans historia är kärlek.
- Pontus Wikner.
I.
Envar vet, att den så kallade kvinnofrågan är
frågan om att på alla områden frigöra de kvinnliga
krafterna. I detta syfte hava kvinnosakens förkämpar
med full rätt framhållit de många fall, där
kvinnokraften varit missbrukad genom att vara obrukad. Man
har yrkat, att varken lag eller sed böra få stänga
vägen till något enda fält, där kvinnan vill pröva sin
förmåga. Man har påpekat alla de missbruk, dem
kvinnorna själva, männen och samhället övat med den
kvinnliga hängivenheten på grund av orimliga
pliktbegrepp å kvinnornas, orimliga krav å männens och
orimliga lagar å samhällets sida.
Inga av alla dessa missbruk behöva således numera framhållas — lika litet som den art av missbrukad kvinnokraft, för vilken manliga diktare, allt sedan Homeros’ dagar, haft en skarp blick!
Lika litet behöver man betona huru rik på framgång kvinnoemancipationen varit. Såväl ideellt som materiellt har kvinnosaken gått från seger till seger. Kraven på rätt till full individuell utveckling och full laglig likställighet med mannen, liksom till full arbetsfrihet, ha åt kvinnan öppnat den ena banan efter den andra, vunnit den ena lagliga rätten efter den andra. Visserligen fattas ännu viktiga rättigheter, bland dem den mest oavisliga, den gifta kvinnans myndighet över sin person, sin egendom och sina barn. Men ingen tänkande människa betvivlar, att icke vid nästa sekelslut allt skall vara vunnet; att på varje rättsområde medborgarinna då skall betyda detsamma som medborgare; att hustrun skall vara likställd med mannen, modern med fadern. Allt detta ligger i utvecklingens oavisliga nödvändighet lika väl som i rättvisans och samhällets gemensamma intresse.
Men om också allt detta vinnes, skall världen därför icke vara lyckligare. Nej, en långt mer tyngande trötthet än nu skall vid nästa sekelslut breda sig över sinnena, ifall det missbruk av kvinnokraft, som jag nu ämnar påpeka, ökats i lika snabbt fortskridande som hittills.
Detta missbruk kan kännetecknas så, att kvinnorna i främsta rummet satt in sina frigjorda krafter på områden, där de tävlat med männen och därunder till stor del försummat att utveckla och bruka sin djupaste kvinnliga egendomlighet.
Att kvinnorna skulle visa sig ivriga att taga examina och pröva sina krafter på alla möjliga banor, när de en gång erhöllo frihet därtill, detta var alldeles naturligt. En av de frigjordas första ansatser är ofta att eftergöra. Och utan rätten och möjligheten att missbruka friheten, lär man sig ej bruka den. Det behövdes dessutom att kvinnorna lade i dagen sin duglighet på de manliga arbetsområdena, emedan det trångsynta motståndet mot kvinnofrigörelsen till stor del grundade sig på kvinnans oförmåga. Många ytliga fördomar om kvinnans »natur» ha sålunda för alltid blivit skingrade genom de olikartade och värdefulla arbetsresultat, som kvinnorna vunnit på de manliga arbetsfälten. Dessa resultat ha emellertid kommit kvinnorna att alltmer förbise, att deras rikaste egendomlighet därunder ofta icke fick någon användning. Jag utgår nämligen från den åsikten, att en bestämd väsensolikhet finnes mellan mannens och kvinnans natur, en olikhet, som icke upphäves av det sakförhållandet, att kvinnor finnas med manligt skaplynne, liksom män med kvinnligt; att gemensamt mänskliga egenskaper finnas hos båda könen och att en ömsesidig inverkan äger rum, genom vilken mannen i viss grad tillägnar sig de för kvinnan och kvinnan i viss grad de för mannen egendomliga dragen.
Kvinnofrågans målsmän ha med all rätt framhållit dessa sakförhållanden som skäl för frigörelsen. Men de ha alltför mycket försummat att rikta kvinnokraften in på dess allra väsentligaste områden, just emedan emancipationens mål ju framför allt var att främja och bevisa den andliga likställigheten mellan könen.
Medan endast helt få av kvinnoemancipationens fanatici påstå, att kvinnornas del i den materiella eller andliga produktionen redan nu kan jämföras med mannens del i densamma, så mena dock nästan alla kvinnosakens anhängare, att man genom det förflutna alldeles icke kan sluta sig till framtiden. Först efter flera generationers utveckling av kvinnans krafter skall en rättvis jämförelse kunna äga rum. Och av denna, hoppas de, skall kvinnornas fulla andliga likställighet med mannen på det klaraste framgå.
Denna förhoppning förbiser dock alltför mycket erfarenheterna från det förflutna. En av dessa erfarenheter är, att kvinnorna i samhällenas överklass aldrig, under någon tid, varit så illa ställda i fråga om utvecklingsmöjligheter som männen i underklassen under samma tidsskeden. Och dock är det ofta just ur underklassen, världens »övermänniskor» framträtt, sedan de genombrutit mycket svårare hinder än dem, den snillrika kvinnan i överklassen samtidigt hade måst besegra för att få följa sin väsensbestämmelse. Även dessa manliga snillen ha saknat arvet från »flera generationers utveckling i frihet». Men de ha dock nått den högsta andliga höjden i sin samtid.
Men, svara kvinnorna, för männen ha funnits bildningsanstalter, som varit stängda för oss. Detta skäl väger, fast mindre tungt än det synes. Ty dels ha många män sent eller aldrig fått denna hjälp och dels ha till exempel de konstnärer, som sökt sin utbildning hos en enskild mästare, ofta fått en ypperligare skola än de, vilka besökt akademier. Och denna enskilda bildningsväg har stått kvinnor öppen lika väl som män. Än mindre gäller det skälet, att överklasskvinnans, från förvärvsarbete så länge fritagna, ställning hämmat hennes arbetsenergi utåt. I fråga om bestämd yrkesduglighet har detta varit ett verkligt hinder. Men seden har däremot alltid tillåtit kvinnan att ägna sig åt t. ex. musik, diktning och konst. Varje tid äger något hedrat kvinnonamn, som vittnar om att kvinnan utan hinder från allmänna meningen skulle kunnat nå det högsta på de områden, där hon nu i regeln förblivit dilettant, ifall verkligen hennes anlag inneburit konstnärsskapets möjlighet. Samtidigt ha ju män inom överklassen, vilka även behandlat sin andliga produktion som bisak — och vilka likaledes utan tanke på förvärv kunnat ägna sig åt densamma — nått konstnärsskapet?
Allra mest bevisande är, att just på de områden, där seden anvisat kvinnan hennes egentliga verksamhet, uppfostran och hemmets ordnande, där äro männen de nyskapande, de, som givit de reformatoriska uppslagen och som haft de geniala idéer, vilka medfört nya metoder och nya stilar. Till och med inom kokkonsten är det mannen, som är uppfinnaren. Och i fråga om den första barnavården var det en man — Rousseau — som hos kvinnorna återväckte hågen att fylla den mest instinktiva modersplikten!
Men, svarar man, kvinnans uppfostran och verksamhet ha dock hittills alltid fört hennes tankar in i de gamla hjulspåren och ensidigt riktat hennes känsla på hemmet och familjen. Först nu, sedan hon fått en mindre trång synkrets och icke längre hämmas genom ett ensidigt kvinnoideal, sedan varje kvinna får utveckla sin säregna individualitet, först nu kan man säga, att hennes skaparkraft och förmåga av initiativ verkligen erhålla användning. Man glömmer då att klostren under mer än tusen år frikallade kvinnorna runt om i Europa från hemmets och familjens band. Och under denna tid var det helt visst ofta just de ypperst begåvade, de mest personligt utvecklade kvinnorna, vilka efter livets strider sökte friden i klostret. Inga fördomar hindrade dem att där ägna sig åt vetenskap, konst och litteratur och de gjorde det även. Men alla berömda namn från klosterannalerna äro dock manliga, utom diktarinnan Roswithas. Och hela detta tidsskede frambragte endast ett stort kvinnligt snille, vår Birgitta.
Slutligen bör man minnas att, inom som utom klostret, religionen varit ett för kvinnan lika väl som för mannen öppet område. Men världen har dock icke fått en enda berömd andaktsbok av en kvinna, än mindre finner man någon stor kvinnlig religionsstiftare — ifall man ej mäter med teosofiens mått.
Till och med i vårt århundrade har kvinnan icke nått verklig likställighet med mannen annat än i två fall. Det ena är som filantrop. Det andra är som återframställande konstnär, medelbart skapande ur det stoff, diktaren eller tondiktaren givit. Skådespelerskor, sångerskor och tonkonstnärinnor — lika väl som kvinnliga filantroper — de kunna verkligen påpekas i lika stort antal och jämsides med de största manliga namn på samma områden.
Just dessa likställighetsförhållanden bekräfta var på sitt sätt den väsensart, som 1800-talets största kvinnliga skald, Elisabeth B. Browning, karaktäriserat genom yttrandet att kvinnorna helst
... »melt like white pearls in another’s wine».[1]
Icke ensam, utan såsom med sig införlivande en annans tanke eller skapelse; såsom stående i förhållande till en annans personlighet eller såsom medkännande i de mångas lidanden — så är det, som kvinnans eget individuella väsen blommar. Detta djupa behov av personliga förhållanden och personlig hängivenhet för att nå sin egen fulla personliga utveckling, är en av kvinnonaturens mest avgörande egendomligheter. Männen tillhöra ej blott etnografiskt utan även psykologiskt flera raser; kvinnorna tillhöra endast tvenne: den, som kan älska och den, som icke kan det. För det fåtal kvinnor, som hör till den senare rasen, gäller intet av vad jag här kommer att yttra.
Hos den äkta kvinnan når nyss nämnda behov av personliga förhållanden sin högsta styrka på det område, som även är högsta ändamålet med hennes hängivenhet: moderskapet genom kärleken.
De otaliga fysiska och psykiska bestämningar, vilka sammanhänga med moderskapet; vilka omedvetet eller medvetet varje dag ingripa i det kvinnliga väsendets innersta tillvaro, lika väl som i dess växlande stämningar, dessa äro avgörande för såväl den kvinna, vilken aldrig blir moder, som för den, vilken blir det. Och för denna senare uppsuger moderskapet i den grad hennes så väl fysiska som psykiska krafttillgångar, att hennes andliga produktion måste bli det sekundära, måste få mer av tillfällighetens än av nödvändighetens skaplynne. Men det är endast det med nödvändighet frambragta, som blir oförgängligt.
Det är med insatsen av hela sin säregna produktiva kraft, av sitt hjärteblod och sina nerver, av sina dagars och nätters möda och kval, som kvinnan ger och fostrar ett nytt liv åt mänskligheten. Det är med en lika stor insats, mannen ger mänskligheten en ny konstskapelse, en ny tanke, en ny upptäckt.
För båda dessa arter av födslosmärta kan icke samma varelse äga samma styrka.
Därför är det, som ingen kvinnas namn strålar bland mänsklighetens eviga namn. Därför är det, som inom detta århundrade — kvinnans århundrade — ej ens tio kvinnor kunna nämnas, vilka, i andlig energi och i värdet av sin produktion, äro jämförliga med de manliga sekularsnillena inom litteraturen, konsten och vetenskapen. Och dessa få kvinnor, som uthärda jämförelsen, ha antingen icke blivit mödrar, eller ha haft de egentliga modersomsorgerna bakom sig, då de skapat sina yppersta verk, eller ha åsidosatt dessa omsorger för att följa skapardriften.
Men, invänder någon, erkännas måste dock, att från och med adertonhundratalet den kvinnliga produktionens såväl kvalitet som kvantitet är betydligt stegrad. Och därav följer ju, att kvinnans nya bruk av sina själskrafter, hennes rikare mänskliga utveckling småningom måste kunna utjämna den ännu rådande skillnaden mellan kvinnans och mannens andliga höjd? Man glömmer emellertid, att denna kvinnans rikare utveckling kommer att ärvas av söner lika väl som av döttrar. Om än framtidens kvinnosnillen — vilket är i hög grad troligt — bli flera och uppnå en högre nivå, så torde framtidens manliga snillen då även erhålla en i samma grad höjd nivå. Sålunda komme ingen väsentligt ändrad proportion att inträda mellan de båda könens intellektuella förmögenheter, lika litet som någon ändring i naturens fördelning av det produktiva arbetet, inom vilket kvinnan i främsta rummet har att bära bördan av de nya liven, mannen av de nya idéerna.
Hoppet om kvinnans slutliga likställighet med mannen i andlig produktionskraft borde — om kvinnorna vore följdriktiga — vila på den pessimistiska filosofiens lära om släktets frivilliga utdöende. Så vitt jag vet har dock den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen få kvinnliga anhängare. Kvinnorna tro sig kunna behålla kärlekens och moderskapets lycka och därjämte bli med männen andligt jämbördiga. De bekräfta därigenom en ypperlig manlig definition av begreppet »kvinna»: »En varelse, som när mannen säger ’två gånger två är fyra’, svarar honom: Det tror jag inte och huru ni än bevisar, behåller jag min tanke om saken.»
Kvinnorna äro numera matematiskt och vetenskapligt skolade. De tro på orubbliga naturlagar, bland andra också den, att man icke kan bruka en stor summa livskraft för ett ändamål och ändå ha hela summan kvar för ett annat. De inse således, att atletens muskler tagas från hans hjärna, vetenskapsmannens hjärna från hans muskler; att affärsmannens duglighet vinnes på bekostnad av hans kontemplativa djupsinne; att skaldens fantasi måste göra honom mindre vaken för vardagsnyttor. Men med avseende å sig själva behålla kvinnorna alltjämt undertron och vänta att naturen, för en gångs skull, ej skall taga med ena handen vad den ger med den andra.
På denna vidskepelse grundar sig kvinnans djärvhet i missbruket av sina säregna krafter.
Men en omhuldad vidskepelse visar sig, förr eller senare, ödesdiger. »Ve den, som intalar sig, att dess väsens nödvändighet är något tillfälligt,» så lyder ett djupt diktarord. Det är endast genom att göra själva sitt väsens nödvändighet till utgångspunkt för sin strävan efter frigörelse, som en personlighet verkligen blir fri, ej blott från något utan även till något. Genom att intala sig att deras allmänt kvinnliga väsens naturnödvändighet är tillfällighet, ha kvinnorna kunnat uppställa sitt abstrakta jämlikhetsideal mellan könen på grund av den rent mänskliga väsensgemenskapen, just som den franska revolutionen på samma grund uppställde sitt abstrakta jämlikhetsideal mellan samhällsklasserna. Under sin iver för denna framtida jämlikhet ha kvinnorna brukat argument ur evolutionsläran. Men de ha förbisett att evolutionen visar urartnings- lika väl som utvecklingsförlopp. Och under det kvinnorna alltjämt hoppas, att deras intelligens skall visa sig perfektibel, ha de glömt möjligheten, att andra av deras förmögenheter kunna försvagas.
Man har redan från de land, där kvinnosaken hunnit längst, en del vittnesbörd om att kvinnorna allt mindre mäkta moderskapet och, till följd därav, allt mindre önska det. Stundom kan man till och med få höra celibatet framställas som det för kvinnan värdigaste; ja, att det är en rest av lägre instinkter, när en kvinna icke hellre väljer sin utveckling som intelligensvarelse än som könsvarelse, ifall icke bägge delarna kunna förenas.
Just känslan av den i naturen grundade, svårförsonliga dualismen i kvinnans varelse har i vår tid föranlett kvinnor att så ivrigt skildra och studera snillrika kvinnors levnadsöden. Somliga hoppas finna kvinnogeniet segra över kärleken; andra att finna det i full harmoni med denna; andra åter att se hjärtat hävda sin rätt på bekostnad av skaparkraften. Men alla hoppas att kunna ställa kvinnofrågans horoskop efter dessa få kvinnliga stjärnor. Läsa vi emellertid stjärnorna rätt, skola vi finna, att av den ovanliga som den vanliga kvinnan kräver den offentliga verksamheten — inom vare sig affärslivet, statstjänsten, vetenskapen, konsten eller litteraturen — oupphörliga offer. Tusen ömhetsimpulser måste dessa utåt arbetande kvinnor undertrycka; tusen personliga omsorger om de sinas lycka måste de uppgiva. En sådan kvinna nödgas förhärda sitt hjärta för dagliga vädjanden till detsamma; dagligen rycka sig ur små, fasthållande barnahänder eller ur det hem, där hon som dotter eller hustru har kära plikter att fylla. Ännu göra de flesta kvinnor, även de snillrika, allt detta med saknad. Men låt kvinnans offentliga arbete alltjämt ökas, låt det pågå under fem, sex generationer och — kvinnorna skola visa sig själsligt modifierade. Deras insikt om att 2×2=4 skall vara manligt klar och fast. Men det torde hända att kulturens och lyckans summa då blir endast en addition av samma slags värden, icke ett organiskt alster av olika väsensarters förening och harmoni.
II.
Det ovan sagda torde förefalla mången som ett uttryck av ytterlig reaktion. Kvinnligheten skulle lida av att en kvinna tar en akademisk examen, sköter en statstjänst, innehar en kontorsplats? En kvinnlighet, som så lätt ginge förlorad, har icke heller varit mycket värd.
Alldeles sant. Men ha då resultaten av det arbete, som kvinnorna nedlagt på denna examen, denna tjänst, detta kontor, varit så mycket värda?
Endast undantagsvis. Ty denna samma kvinnlighet, vilken icke så »lätt går förlorad», den har just till följd att kvinnan ej lägger hela sin personlighet, sin fulla energi i arbetet.
Man kan redan under skolåren se en skillnad mellan flickans och gossens sätt att arbeta. Flickan är plikttrognare i arbetet med de föresatta uppgifterna, men hon lämnar intresset för själva ämnet kvar i skolan, medan gossen på ett helt annat sätt är upptagen av ämnet själv. Det har under flera år roat mig att lyssna till samtalen mellan den skolungdom från flera enskilda skolor, som korsat mina egna vägar. I nio fall av tio ha flickorna talat om någon »han» eller »hon», om nöjen eller om kläder; i nio fall av tio hava gossarna talat om sport eller om sina studier — från multiplikationstabellen till helvetesläran!
Denna grundskillnad, som på många liknande sätt visar sig i skolan, fortfar sedan i det yttre arbetet, där de olika lönevillkor, som den manliga och kvinnliga arbetskraften betingar, därför icke alltid äro så orättvisa, som de synas och, i en del fall, verkligen äro.
Under trettio år har jag sökt skaffa mig klara begrepp i kvinnofrågan, där min känsla alltid gått i den riktning, som detta och varje annat mitt offentliga uttalande varit. Under denna tidrymd har jag, ej av kvinnofrigörelsens fiender bland männen, utan av dess vänner — inom statstjänster, affärer, banker och andra penninganstalter — hört ungefär det omdöme, som kan sammanfattas i ett yttrande av en, på ett av dessa områden framstående, man. Han hade med värme hyllat Stuart Mills åsikter om likheten mellan könen. Erfarenheten hade dock nödgat honom till den slutsatsen: att kvinnans arbete utmärker sig för plikttrohet och ordning, för nit att till punkt och pricka uppfylla det för henne utstakade, men att hon ej har mannens förmåga av initiativ, av djupare intresse för arbetet.
Medan mannen från en underordnad plats ofta lyfter sig till en högre genom sin vakenhet, sin i viss mån skapande drift, förblir kvinnan vanligen på den underordnade platsen, emedan hon saknar denna drivkraft. Av tio unga män, som erhölle valet mellan tvenne lika högt lönade platser, men av vilka den ena vore ansvarsfullare och mödosammare, den andra mindre arbetsam men även mindre betydelsefull, torde sålunda nio välja den förra, men av tio unga kvinnor de nio välja den senare.
Disponenten för en av landets största fabriker har meddelat mig: att han ännu aldrig funnit en enda flicka, vilken lärt sig förstå mekaniken i den maskin hon, som en automat, sköter. Det har däremot knappast någonsin hänt, att icke en gosse — med alldeles samma folkskolebildning som flickan — inom kort lärt sig förstå sammansättningen och verksamheten hos den maskin, han haft om hand.
Dessa exempel kunde mångfaldigas.
Visserligen kunna de också motsägas, framför allt genom att påpeka de kvinnor, som med vaket intresse och skapande kraft utföra sitt arbete. Men det kan också ske genom att påpeka, huru kvinnor i affärer, banker o. d. först anställas på underordnade platser mot ringa avlöning, samt där anvisas förberedande arbeten, som endast kräva indirekt ansvar och vilkas frukter aldrig synas, ett arbete, som blir själsdödande och mödosamt. Den sålunda arbetande blir ofta pålastad allt mer arbete, sliter ut sig mot en låg avlöning och förlorar sålunda både den tid och de krafter, hon kunde brukat för att sätta sig in i affären som helhet eller utveckla de egenskaper genom vilka hennes arbete kunde få detta högre, mer personliga värde som mannen äger.
Men även om man varken förbiser de framstående undantagen och icke heller nekar vikten av den nyss anförda invändningen, så återstår dock det faktum, att de flesta män måst arbeta sig igenom just sådana underordnade, själsdödande, mödosamma sysslor, innan de nått en mer inflytelserik ställning. Förmår mannen ej tränga igenom dessa sysslor, så stannar han lika väl som kvinnan på den plats, där samvetsgrannheten gör till fyllest. Att mannen oftare lyckas komma fram, kan ju stundom bero på manligt kamratskap. Men i allmänhet ligger nog orsaken till hans framgång djupare: i den stora grundlag efter vilken fördelningen är gjord mellan de manliga och de kvinnliga krafterna.
Under hela kvinnans ungdom är underströmmen i hennes tillvaro drömmen om det egna hemmet. För detta lämnar hon såväl sina studier som sitt yrke, ifall hon ekonomiskt är i stånd därtill. Hon handlar därvid i full överensstämmelse med sina lyckoinstinkter, medan en man skulle gå emot sina lyckoinstinkter genom ett motsvarande handlingssätt.
Och kvinnorna lämna i de flesta fall sitt yrke utan saknad. Ty de ha sällan kärlek till själva yrket utom i de fall, där detta verkligen haft bruk för deras kvinnliga natur, såsom t. ex. i lärarinnans och läkarinnans kall. De flesta ha valt sitt yrke ledda av förvärvsbehovet, andra av verksamhetsbehov. Endast ett mycket litet fåtal drives in i en bank, på en byrå genom en så utpräglad håg, att yrket blir ett uttryck för deras personlighet. De män — och dessa äro många — vilka befinna sig i ett lika opersonligt förhållande till sitt yrke, ha dock den eggelsen att deras arbetsduglighet i regeln avgör deras möjlighet att bilda ett eget hem. Men då kvinnan tvärtom, som nyss blev framhållet, oftast lämnar sitt yrke efter giftermålet, så måste den psykologiska följden bli att själva yrket betyder mycket mindre för henne, att hennes personliga liv kommer att levas alldeles utanför detsamma.
När man från kvinnosakens målsmän hör yrkandet att kvinnan just skall uppfostras till att bli mer manlig, mer energisk, mer hel i sitt arbete, då ha de rätt så till vida, som det onekligen till ej ringa grad är flärden och flyktigheten i kvinnonaturen, vilka stå i vägen för kvinnors högsta duglighet på de manliga arbetsområdena. Men just hos den kvinna, som är mest frigjord från dessa sitt köns svagheter, finnes ofta en dess större fond av djupt kvinnliga väsensbestämningar. Och ifall dessa varken i livsförhållandena eller i det yttre arbetet erhålla något uttryck, skola de ofelbart göra henne till en, åt sitt arbete mindre hängiven, i detta mera passiv varelse än mannen. Men om småningom detta det djupast kvinnliga hos kvinnorna försvagas genom de yttre arbetsintressena, då har utvecklingen modifierat dem på ett sätt, som blir ödesdigert med avseende å lyckan i de äktenskap, de kunna komma att ingå.
»Där ha vi slutligen det långa talets korta mening,» utbrista kvinnosakskvinnorna. »Vi skola återgå till det gamla förnedringstillståndet att sitta inburade i ’hemmets stilla värld’ och vänta på en man!»
Denna mening borde väl icke kunna vara någon tänkande människas i en tid, då kampen för tillvaron nått en sådan höjd, att flertalet kvinnor ha valet att arbeta med vad helst de kunna få, eller att svälta? Allra minst kan det vara min mening, jag som tror på en framtid, då ingen enda samhällsmedlem skall kunna undandraga sig arbetets plikt. Utan att arbeta vinner kvinnan lika litet som mannen en allsidig, intellektuell och etisk utveckling och kvinnan behöver därför bättre arbetet än arbetet behöver kvinnan. Den arbetsodugliga kvinnan råkar alltid i någon form av förnedrande beroende, av vilken den mest förnedrande är äktenskapet fattat som försörjning. Den arbetsohågade kvinnan fyller tomheten i sitt liv genom en kult av dilettantismen, bagatellen och äventyren, av vilka det farligaste är äktenskapet, fattat såsom tidsfördriv.
Det är således icke mot kvinnans arbete, jag vänder mig. Men vad jag vill säga — och i en tillspetsad form, icke för att såra utan för att genomtränga — det är att kvinnoemancipationens stora misstag varit att lägga huvudvikten på kvinnans arbete, icke på hennes arbetsområde. Ett arbetes förmåga att utveckla och lyckliggöra står i förhållande till dess överensstämmelse med den arbetandes natur och så gör även arbetets duglighet. Därför har man anledning att beklaga den besinningslöshet, med vilken kvinnorna söka sig in på banor, där de icke ha bruk för sitt kvinnliga skaplynne, där de därför frambringa medelmåttiga värden, till ingen glädje för sig själva och ringa gagn för samhället. Jag beklagar de kvinnor, som ej kunna välja, som av brödnöden tvingas att taga första, bästa arbete som erbjuder sig, huru mycket de än känna detta strida mot sin innersta håg. Men jag anklagar de kvinnor, vilka i god ro kunna utse sitt livskall och som dock ej ägna en tanke åt att välja så, att det kvinnliga i deras natur skall få användning i arbetet. Att till naturenliga arbetsområden rikta kvinnan, detta borde vara kvinnosakens främsta intresse, i stället för att dess talekvinnor nu kritiklöst hälsa kvinnan välkommen på varje manligt arbetsområde. Om en kvinna bleve taktäckare, skulle det glada budskapet tvivelsutan gå genom alla kvinnosakstidskrifter från Petersburg till Chicago, där kvinnliga pennor skulle skynda att bevisa huru väl just detta upphöjda yrke står i harmoni med kvinnans upphöjda skaplynne!
Den kvinnliga taktäckaren får naturligtvis ha sin gång. Det ligger i frihetens väsen, att icke en enda varelse bör hindras i sitt arbetsval, även om denna ena kan locka nittionio andra in på oriktiga vägar.
Naturen rättar frihetens missbruk men den rättar långsamt och allvarligt. Och kvinnorna skulle kunna undvika mer än en smärtsam tillrättavisning, ifall de började inse att vad tillvaron verkligen behöver, det är icke deras arbete på de områden, där de frambringa samma eller ringare värden än männen, utan på de områden, där de frambringa större värden. När de lyckas finna sådana områden, då ger arbetet där åt kvinnan en rikare utveckling och — genom det fullare bruket av hennes innersta krafter — en större arbetslycka. Full lycka är den fulla utvecklingen och det fulla bruket av alla vårt väsens möjligheter till det med dem avsedda ändamålet. Och ehuru visserligen denna fulla lycka sällan står i kvinnans eget skön, kan hon dock genom sitt val av arbete komma lyckan närmare, än genom att söka sig ett värv, som skall nödga henne att stänga inne, ja undertrycka många av sina mest kvinnliga egendomligheter; som skall komma henne att småningom förtvina eller förtorka eller helt nedbrytas av arbetsbördor, dem hon varken fysiskt eller psykiskt mäktar, beroende som hon, under alla förhållanden, är av sitt köns bestämningar.
Ur kvinnans djupaste naturgrund framvälla andra egendomligheter, vilka bidraga att hämma energien i hennes andliga produktion liksom i allt hennes arbete utåt.
Kvinnan blir lika väl som mannen förlamad i sitt arbete av bristfällig utbildning, av sinande ingivelse, av svikande självförtroende. Hon som han kan hindras av tillfällig misstämning eller förströelse. Men medan kvinnan sålunda kan lida av samma vanmakt som mannen, saknar hon däremot oftast hans makt att, mellan de improduktiva tiderna, sätta in hela sin varelse i arbetet. Han kan då uthärda vilka otrevnader, vilka umbäranden som helst. Han jagar mot målet utan hänsyn till de känslor, han trampar, han går helt upp i lidelsen för sitt verk, sin upptäckt, sin plan. Kvinnan åter är ofta platonisk i kärleken till sitt verk, emedan hon är så fullt aktiv i sina personliga förhållanden. Än skall hon leka med ett barn, än vårda än sjuk, än lyssna till en sorg. Hon måste göra tusen små tjänster, bereda tusen små fröjder och behöver själv en mängd små trevnader och glädjeämnen. Hon kan icke umbära blommorna på sitt arbetsbord, hon kan icke förbise vad takt och smak kräva, ej såra andras känslor, lika litet som sina egna, genom att stryka ett streck över hänsynen till Anstand und Würde. Med ett ord: mannen samlar sin energi till ett helt tal, kvinnans blir ett bråk, som ofta går upp till milliondelar.
Som ung kom jag att tänka i detta ämne bland annat genom en anekdot om Arne Garborg, vilken — då han länge förgäves strävat att prydligt ordna täcket på sängen i sitt studentrum — slutligen utbrast: »det är förunderligt, att naturen ställt det så, att man måste vara kvinna för att kunna breda ett täcke på en säng!»
Om än många män äro mer självhulpne än den norske diktaren, så torde det dock vara visst att sinnet för detaljen — som kan urarta till småsinne — hos kvinnorna blivit utvecklat på bekostnad av deras helhetskänsla, liksom omvänt mannens helhetskänsla på bekostnad av detaljsinnet. Om kvinnan under en stark och ihållande koncentration på offentligt arbete komme att mer utveckla helhetssinnet, då skulle hon troligen mista färdigheten i de många ting, genom vilka hon skapar hemkänslan. Tillvaron torde då förlora i värme, vad den vunne i klarhet.
Till de för hemmen oumbärliga tingen böra ej räknas vanprydande prydnadsarbeten, meningslös lyx i linneskåpen eller trälaktigt fyllande av konventionella sällskapsplikter. Ju förr kvinnorna upphöra att smula sönder sina krafter på allt detta, dess bättre för all äkta trevnad, liksom för all äkta skönhet.
Vad som bör bevaras är deras färdighet i de omsorger — inom hemmet och i umgänget — som verkligen styrka hjärtat, höja livsglädjen, stegra skönhetsintrycken. Men dessa omsorger kräva spänstig vakenhet och riklig tid. Och därav följer att den utsläpade arbetsslaven eller den lidelsefullt upptagna konstnärinnan i regeln icke kan utöva dem.
För att sammanfatta det ovan sagda, så torde
erfarenheten hittills visa: att så länge det yttre arbetet
icke för kvinnan är det centrala utan det periferiska
intresset, så länge behåller hon under arbetet sin
kvinnliga egendomlighet. Men arbetet blir då, i regeln,
av sekundärt värde. Skall det åter bli av första klass,
då måste det erhålla samma plats i kvinnans som i
mannens liv. Och tager det denna plats, då måste det också småningom verka fysiskt och psykiskt
omdanande på kvinnotypen. För den moderna
psykologien blir det icke enbart en inskränkt fördom, det
gamla talet om den kvinnlighet, som genom
emancipationen kunde komma att gå förlorad. Då kvinnan
liksom mannen bokstavligen och andligen stänger
dörren om sig, gör sig blind och döv för de livets fina
nyanser och halvtoner, dem hon nu har så vaket
sinne för; då hon liksom mannen ger livsförhållandena
andra rummet och livsgärningen första rummet i
sitt hjärta — då har denna modifikation ägt rum,
som man fann otrolig när den förutsades av ens
morfar, men nu visar sig som en följdriktig och oroande
psykologisk företeelse.
III.
Ur det redan sagda framgår: att ju mer
andligt begåvad en kvinna är, dess djupare blir den ofta
tragiska dualismen i hennes tillvaro.
Gifter hon sig, inträda de antydda konflikterna mellan känslor och arbete. Förblir hon ogift, kan hon visserligen mer fritt hänge sig åt sin produktion, men denna förlorar kvalitativt vad hon själv förlorar i utveckling och livskänsla.
Och dock är det just livskänsla, starka och djupa intryck, som den skapande konstnären behöver. Det är dessa, som kvinnorna, även de gifta, ofta i hög grad sakna. Även här röjer sig tidigt den djupa skillnaden mellan mannens och kvinnans natur. Gossen visar under leken sitt köns lust att pröva det nya, att äventyra och uppfinna. Det är detta lynne, oförståndiga mödrar hos gossarna bedöma som »bråkighet» och »okynne». Flickan däremot hittar sällan på »odygd»; hon nöjer sig med att på långt avstånd eftergöra brodern.
När den geniale mannen, av sina mänskliga lidelser och sina konstnärliga instinkter, drives att mäta livets höjder och djup, att kasta sig in i alla livssfärer, då kommer han ej sällan att, under någon tid av sitt liv, tangera även den sfär, som Bellman skildrar med den Fredmanska strofen:
»Här ligger jag i rännsten’ och betraktar
mina gamla skor!»
De kvinnliga snillena träffar man sällan i ett dylikt läge.
Men till gengäld är det också endast män, som gjort färderna mellan Inferno, Purgatorio och Paradiso.
Ägde icke den manliga övermänniskan sin intensiva sinnlighet, sitt demoniska djup, sin frändskap, med Lucifer och Promethevs, då hade han varken blivit stor som religionsstiftare eller tänkare, som skald eller siare. De etiska instinkter, vilka minska vidden av kvinnans livssfär, mångfalden i hennes livsintryck, dessa minska även intensiteten i hennes geniala ingivelse.
Medan mannen har sin styrka och sin svaghet i sitt beroende av vad bibeln kallar »djävulen och vårt eget kött», har kvinnan sin styrka och svaghet i sitt beroende av själens tredje stora fiende: världen. Med detta beroende sammanhänger kvinnans konventionalism, hennes undfallenhet för skenet och flärden. Men med detta sammanhänger även hennes makt att dana och befästa sederna.
Det vore till skada för kulturen om kvinnorna frånginge detta sitt skaplynne, om de än därigenom mer skulle närma sig mannens konstnärliga höjd.
De kvinnor, som fört ett mycket obundet liv, ha förr eller senare funnit att deras innersta väsen icke stått i harmoni med detta liv, vilket kränkt den känsla, som är kvinnans djupaste patos — ordet taget i dess antika mening av såväl lidelse som lidande — moderligheten. Det är moderligheten, som hos varje kvinna, vars kärlek är något värd, redan i hennes erotiska känsla gör ömheten större än lidelsen. Den instinktiva ömheten för de nya liven — de födda som de ännu ofödda — är det, som i kvinnonaturens omedvetna djup utvecklat kyskhet och trohet. Även då en mor, genom att lämna sina barn för kärleken, tyckes motsäga detta, visa de senare konflikterna till fullo att själva undantagen bestyrka regeln. Ja, det är den väsendet genombävande vissheten, att den stora kärleken är ett med »generationens helighet», som driver kvinnan att följa denna kärleks maning, även då hon därmed väljer samma öde som den lilla sjöjungfrun, genom vars saga aningen om den stora hängivenhetens tragik drog likt ett purpurfärgat moln över barnafantasiens himmel.
Det är moderligheten, som på det erotiska området gjort kvinnan lika genialiskt överlägsen mannen, som han är henne intellektuellt överlägsen. Den störste vetenskapsmannen på dessa områden, Goethe, förkunnar att
»Wahre Liebe ist die, die immer und immer, sich gleich bleibt
Wenn man ihr alles gewährt, wenn man ihr alles versagt...»
Och de största diktare av kärleksöden, Shakespeare, Goethe och Turgenjeff, ha nästan endast genom kvinnor uppenbarat en sådan känsla.
Men de stora diktarna hava, jämte kvinnorna, århundrade efter århundrade utvecklat även mannens erotiska idealism, den enda väg på vilken släktet skall nå en äkta lycka i förhållandet mellan man och kvinna. Det är icke de, för livets mångfald och hemlighetsfulla djup blinda sedlighetsivrarna, som skola lösa problemet. Men detta kunna lika litet de vardagskloka kvinnor, som råda sina idealistiska medsystrar att icke stegra sina krav på innerligheten, troheten och det sympatiska samlivet i äktenskapet, på skönheten i hemlivets vanor, på finheten i känslans uttrycksmedel.
De råda därigenom till ett oerhört missbruk av kvinnokraft. Ty vad kvinnan bör lära, det är att framställa sina krav med mera behag och mera vishet, med mera hänsyn till mannens skaplynne. Men hon bör aldrig släppa sin uppgift att hos sig själv och mannen fördjupa och förfina känslolivet. Om människosläktets perfektibilitet på detta område lämnar odlingshistorien lika väl som världslitteraturen — där man århundrade efter århundrade kan följa höjningen — så avgörande bevis, att tvivel på denna möjlighet endast är fördom eller okunnighet. Tack vare sin förmåga att själva förtjäna sitt bröd, synda kvinnorna nu mer sällan genom att ingå giftermål mot sin innersta varelse. Men de göra det ännu genom att icke taga med hela sin varelse i äktenskapet. Kvinnorna ingå ofta detta med en genom överansträngning, ärelystnad, studiepedanteri eller självanalys undertryckt kvinnlighet: hjärtat eller själen eller sinnena giva sig halvt. Och dock är det endast genom helhet i sin hängivenhet, kvinnan äger makt att skapa och känna lyckan.
Nu om någonsin behöva kvinnorna bruka hela sin makt, ifall de i äktenskapet skola förverkliga »kvinnans självhädelse under självhängivelse», genom en alltjämt givande och alltjämt krävande ömhet.
Samlivet mellan nutidens mer andligt utvecklade kvinnor och mer känsligt förfinade män måste nämligen finna nya former. Och det är kvinnan, som skall dana dessa friare, men just genom själva friheten fastare, former.
Allvaret i denna uppgift, som framtidskulturen ställer på kvinnan, gör det till ett oroande tecken, när kvinnor förbise att deras frigjorda krafter, deras nya tillgångar — en mer utpräglad individualitet, en mer vaken social känsla, en ökad bildning, en vidgad andlig synkrets — att allt detta har större mål än att syfta till likhet med mannen i de fall, där naturen starkare utrustat honom, och där kvinnan ej kan nå upp till mannens styrka utan att okvinnliggöras.
IV.
Att helhet och fullhet inom alla personliga förhållanden — framför allt inom det äktenskapliga — äro betydelsefulla särskilt för den geniala kvinnans produktion, framgår medelbart därav, att bland århundradets stora kvinnliga snillen icke finnes något, om vilket man ej kan bevisa, att ingivelsens starkaste vågor gått, med blodets, genom hennes hjärta. De med konstnärlig och dikterisk skaparkraft begåvade kvinnorna ha även i erotisk mening fått mest och vunnit mest. Deras känsla har fördjupat deras genialitet; deras genialitet har höjt och fördjupat deras känsla; deras själs- och hjärtekrafter ha endast då upphört att ömsesidigt mångfaldiga och stegra varandra, när de sökt spränga den begränsning, de, likt alla andra varelser, varit underkastade.
Kvinnans allra hemligaste tanke om mannen är den, att han kunnat bli en framgång endast på det villkor, att Eva blivit danad först och sedan tagen till råds vid skapelsen av Adam. De kvinnliga författarinnorna söka oftast rätta det ursprungliga misstaget, genom att skapa sina män efter kvinnans beläte. Det är heller icke den delen av deras verk, som gör m:me Staël, George Sand, Charlotte Bronté, George Eliot, E. B. Browning och några andra ännu levande ännu efter döden.
Denna deras andra tillvaro näres av styrkan i det liv, de en gång som kvinnor levat, och av deras mod att delgiva detta sitt innersta väsen. Samma mod, som gör Eleonora Duse till den enastående, moderna konstnärinnan, vars uppenbarelser om kvinnans väsen äro djupa som de största diktares.
Och skola kvinnorna på konstens och litteraturens område göra den kvinnliga originaliteten gällande — då måste de övervinna sin skygghet och våga kasta sina pärlor även för de slags kritici, vilka Jesus av Nazaret varnade oss emot.
Själv föraktade han — som varje annan stor ande — varsamhet. Men kvinnorna sakna ännu i allmänhet denna individualitetens fulltonighet, denna dess stolta vila i sig själv, som ger ett strålande mod till självmeddelelse, all råhet och misstydning till trots. Även i detta avseende skola kvinnorna förgäves eftersträva mannens höjd utan att gå samma väg som han: konsten har lika litet som vetenskapen någon kvinnoväg. Det påståendet, att det fina, dämpade, diskreta inom konsten just skulle vara kvinnans säregna uttryck, visar blott att man inte tagit kännedom om den manliga konst, där man i hög grad kan finna samma »kvinnliga» egendomlighet.
Stilen blir som personligheten. Ty stil är intensiv och koncentrerad självmeddelelse. Stil är — i mina handlingar som i mina verk — ett annat namn för mod. Så länge kvinnan fruktar det starka ordet, den personliga bekännelsen, den nakna naturen, så länge förblir hon eko, icke stämma. Det är detta svaga eko av sina egna stämmor, som männen icke älska. Men så snart en kvinna verkligen med sin egen röst tolkar sina egna känslor för livet och människorna, naturen och konsten, då visa männen sig som villiga ehuru ännu oövade lyssnare. En brist på övning, som gör att de stundom förväxla det äkta kvinnliga med det fruntimmersaktiga.
Den kvinna, vilken icke när sitt andliga, lika väl som sitt lekamliga, foster med sitt blod; vilken icke blir lika mäktig av försakelser, lika hänsynslös för faror, när det gäller livet för hennes verk som för hennes barn, hon är icke kallad att skapa på det andliga området. Och — om hon behöver arbeta — borde hon, hellre än att själv dikta, då verka med pennan som essayist, översättare, samlare för att främja allmänhetens tillägnelse och förståelse av betydande andars verk; hellre ägna sig åt dekorativa uppgifter än åt självständiga arbeten inom konsten; hellre bli amanuens hos vetenskapsmannen än att för egen del syssla med vetenskapliga undersökningar.
En kvinna, med svag skaparkraft, men stora intressen och rik intelligens och som tillika är oberoende av yttre arbete, hon missbrukar sina krafter ifall hon ej använder dem som förmedlarinna av kulturvärden.
Om man jämför det inflytande, kvinnan ägde, när hon skapade salonger och underhöll de brevväxlingar, i vilka den tidens litteraturkritik till stor del ägde rum, med det inflytande hon nu har för kulturlivet, så utfaller jämförelsen illa för vårt sekelslut. Isynnerhet om man ställer det emot förra sekelslutet, då kvinnans genomträngande, förmedlande, smidiga, sammanhållande inflytande var en stormakt. Vad kulturen vann därpå, kan man med ett enda exempel belysa. Om alla kvinnliga romaner och diktsamlingar i tyska litteraturen aldrig sett dagen, hade denna litteratur dock fått samma prägel och betydelse, som den nu har. Men skulle Rahel Varnhagens inflytande tänkas borta, då hade mer än en företeelse där varit annorlunda.
Visserligen är det sant, att kvinnor med ett sådant förståendets djup, en sådan inspirationens styrka som en Rahel, de födas, liksom andra genier sällan. Vem som vill kan icke bli en Rahel. Men mer än en Kamma Rahbek skriver nu medelmåttig skönlitteratur. Jagad av arbete för brödet eller av ärelystnad och konkurrens med männen, har kvinnan, med eller mot sin vilja, avstått sin plats som fridstiftare och sårläkarinna, för att själv bli kämpande, själv mottaga sår. Och det är en gammal sanning, »att få varda fagra av såren». Nutidens kulturliv är också i hög grad förfulat genom att kvinnornas andliga gratie där saknas, jämte deras forna oegennyttiga, ädelmodiga intresse för vetenskap, konst och litteratur, detta intresse, denna moderliga sympati, som skapade en solig värme, genom vilken kulturens frukter vunno i must och doft.
Kvinnans opartiska deltagande mildrade det partisinne och den självupptagenhet, vilka nu råda, sedan kvinnorna ej längre fatta som sin uppgift att sammanhålla de andliga intressenas målsmän och att förfina kulturlivets sällskapliga uttryck. Knappt någon kan numera lyssna, mycket få kunna berätta med forna tiders behag. De innehållsrika, eggande meningsstriderna, där klingor blixtrade utan att såra, dessa höra nu till det förflutna.
Inför denna som så många andra följder av den frigjorda kvinnokraften står man med frågan:
Har kulturen verkligen vunnit så mycket genom kvinnornas omedelbara arbete inom densamma, att detta uppväger avtagandet av deras medelbart befruktande inflytande?
V.
Det yttrades ovan, att kvinnan inom de utövande konsterna och inom filantropien nått full likställighet med mannen. Ty hon har nått den just genom att icke behöva undertrycka, utan tvärtom på dessa områden fullt kunna bruka sina kvinnliga egendomligheter, ehuru hon naturligtvis där stått i samma konflikter mellan sina enskilda förhållanden och sin offentliga verksamhet som på alla andra banor.
När man emellertid besinnar huru kvinnorna på filantropiens fält använda sina krafter, finner man dem även där missbrukade så till vida, som den medkänsla och den rättskänsla, kvinnor satt in på att lindra lidandet, varit bättre brukade i strävan att förekomma det. Man må utöva och organisera välgörenheten hur mycket som helst, så skall eländet dock vara kvar så länge arbetslöshet kan uppstå. Man må avtvå den lagstadgade osedlighetens skamfläck, prostitutionen skall dock vara kvar, så länge otaliga underklasskvinnor arbeta med några kronors veckolön under ett kropp och själ utpinande arbete; så länge äktenskapet är oåtkomligt för otaliga män och kvinnor och blir det alltmera, ju flera kvinnor som av brödnöden drivas ut i kampen för tillvaron som varandras och männens konkurrenter.
Endast nya kulturplaner, som skapa nya sociala förhållanden, kunna upphäva dessa och andra följder av det nuvarande systemet.
Först då skola även sådana genomgripande ändringar äga rum i den husliga ekonomien, att denna icke längre behöver sluka så stora kvinnokrafter, utan att dock för hemtrevnaden lämna resultat, jämförliga med vad man borde kunna vinna genom mer kooperativa arbetsmetoder. Och först då skall staten ha råd att även låta kvinnorna fritt erhålla en full utbildning för sina olika anlag. Ju förr kvinnorna inse att kvinnofrågan ytterst är ett med hela den sociala frågan, dess bättre, så väl för dem som för den kommande sociala nydaningen, om vilken gäller Mirabeaus ord vid början av den stora franska revolutionen : »Få vi icke kvinnorna med, kommer ingenting att ske!»
Inom skolan och uppfostran befinna sig de kvinnliga krafterna på sitt rätta arbetsfält. Och dock gives knappt något område, där de så hämmas, som när man inom de kvinnliga läroverken följer systemet i de manliga. Visserligen ha hos oss kvinnliga händer satt präktiga, nya lappar på det gamla klädet. Men att bära detta själv in i skräpkammaren, därtill ha de saknat mod. Här är ej platsen att ingå på ett ämne, som kräver volymer. Skolans tillstånd visar emellertid i fullaste belysning den kvinnliga oförmågan av självständig, nydanande verksamhet till och med på de vårt kön mest närliggande fälten. Men det är på hemuppfostrans område som den kvinnliga halvheten och dilettantismen växa frodigast. Nutidens mödrar tala om uppfostran och tänka över uppfostran och — förfuska den värre än när mödrarnas krafter alls icke voro »frigjorda», men mödrarna i stället höllo sig hemma och skapade hem med stil och hållning, där barnen till stor del skötte sig själva och erhöllo sin egentliga uppfostran genom de goda, fasta hemsederna, vilka äro de enda, djupt verksamma uppfostringsmedlen. Nu har modern tusen andra bestyr och dessemellan övar hon sina splittrade krafter på barnens — överuppfostran. Resultaten bli därefter. Mången nutidsmor skulle blygas över sådana felteckningar på sin tavla, som dem hon gör sig skyldig till i sitt barns karaktär; hon skulle kasta sitt manuskript i elden, om hon där fann så många meningslösheter, som dem hon gör oförgängliga i och genom ledningen av sina barn.
Förrän det blir en sanning, icke blott i festtal och tidskriftsartiklar utan i livet, att moderns uppgift är det väsentligaste området för kvinnans kraftutveckling, förr kommer hon icke att erhålla den utbildning, hennes moderskall behöver, och som ingen studentexamen kan ersätta!
Denna utbildning bör lära henne: att det icke finns någon vetenskap, icke något slags konstnärlig produktion så krävande, så alltupptagande som ett enda barns verkliga uppfostran. Skola barnets kropp och själ, dess känsla och tanke erhålla all den utveckling varav de äro mäktiga, då räcker ofta icke hela moderns själ och hjärta till för uppgiften. Då måste hon uppfostra sig själv var stund av sitt liv. Då måste hon även uppfostra barnets far att bli hennes medarbetare, på ett helt annat sätt än fäder ännu i allmänhet äro det. Då måste hon medverka att uppfostra skolan till något annat än denna nu är. Då måste hon hjälpa till att uppfostra samhället, så att detta blir ett sådant, där barn kunna växa upp till ädel mänsklighet.
Men ännu har kvinnan knappast börjat bruka sina frigjorda krafter till allt detta.
VI.
Det är ett av uppfostrans moment, där svenska kvinnor ej allenast icke brukat sina krafter, utan under senaste åren illa missbrukat dem, nämligen i fråga om fredsrörelsen.
Kvinnosakens fanbärare ha framhållit alla männens misstag vid handhavandet av samhället; de ha med allt skäl pekat på otaliga, för mänskligheten vanärande, företeelser, till vilka mannens ensidiga ledning av världshändelserna är en orsak; de ha med rätta särskilt framhållit krigen, som det manliga »systemets» mest förfärliga följd.
Men när det kommit till verkligheten, då ha — på fredsfrågans, liksom på den sociala frågans, liksom på skolfrågans område — de flesta kvinnor nöjt sig med att eftersäga männens teoretiska felslut med avseende å krigens, klassamhällets och de pedagogiska själamordens nödvändighet och med att i praktiken göra efter männens misstag på samma områden.
Detta påstående bör, i en så brännande fråga som den om försvaret, begrundas. Här måste därför göras en — ehuru endast skenbar — avvikelse från det egentliga ämnet.
Männen förklara att kriget, ehuru naturvidrigt som sjukdomen, tillika är naturenligt som denna, nämligen som följd av föregåenden. Kriget är en samhällslivets oundvikliga utvecklingssjukdom, och det skall — lika väl som fysisk sjukdom och död — icke försvinna, så länge naturens brister icke äro övervunna. Blott om syndfri fullkomlighet inträder, blir en evig fred möjlig. Tills vidare ligger krigets frö i samhällets organism, så som sjukdomens frö i individens: båda bryta ut, när vissa förhållanden gynna utbrottet. Kriget är icke endast en olycka, ty ett folks livskraft stegras, när det kämpar för sin tillvaro; krig blir därför kulturens oundvikliga bakgrund liksom döden är människolivets.
Det är samma tanke som ingivit Moltke de bekanta orden: »Den eviga freden är en dröm, och därtill ej ens en skön dröm. Kriget är ett element i världsordningen, och människans ädlaste dygder utvecklas därigenom. Utan krigen skulle världen komma att stå stilla i sin utveckling och nedsjunka i materialism.»
Jag har anfört en betydande mans[2] argumentation för kriget, emedan denna ej företer den ytlighet, som vanligen kännetecknar dylika argument. Det nyss anförda innehåller i stället det allvarligaste, en tänkande människa kan yttra om kriget. Ingen sådan människa kan heller förneka, att kriget är ett tills vidare oundvikligt uttryck av den mänskliga ofullkomligheten. Ja, man måste medge att kriget — just till följd av nämnda ofullkomlighet — stundom varit ett medel att driva ett folks andliga krafter i blom genom att höja eller väcka en nations självkänsla. Ställer man emellertid mot detta all den ödeläggelse av kultur, all den tillbakagång i seder, som krigen haft med sig, då bleve krigets vågskål fjäderlätt. Just i fråga om krigets hämmande av kulturen har ett annat Moltkes ord sin tillämpning: »Varje krig, även det lyckligaste, är en stor nationell olycka.»
Men de, vilka fasthålla tron på krigets fortfarande oumbärlighet för kulturen, på dess naturnödvändighet ända till dess en »syndfri fullkomlighet är uppnådd» — dessa bortse från såväl människonaturens förmåga av omvandling, som från den sociala utvecklingens mest tydliga tendenser.
Fullfölja vi den träffande bilden om sjukdomen, så finna vi, att den ena rysliga sjukdomen efter den andra med framgång är bekämpad. Sjukdomar, som förut härjade hela folk, hela tidsåldrar, äro nu nedbragta såväl till sin omfattning som sitt ondartade skaplynne. Medellivstidslängden höjes; varje år medför nya segrar i spårandet av sjukdomsfrön och i deras oskadliggörande genom botemedel eller hygien. Det är ingen utopisk dröm, att människans liv en gång skall kunna komma att sluta stilla och naturenligt som växtens.
Flytta vi oss från bilden till vad den motsvarar, de mänskliga lidelserna, så visar oss kulturhistorien lika otvetydigt, att de starkaste lidelser, lika väl som de mest ondartade sjukdomar, kunna förlora såväl i utbredning som i styrka.
Om vi kunde försätta oss 1,000 år tillbaka i tiden, då kristendomens fridstankar först började avhandlas hos våra fäder, skulle vi hört dessa framhålla skäl, stödda på rättssederna, religionen, plikt- och hederskänslan, för att den av missionärerna motarbetade självhämnden icke borde upphöra. Den tiden tillbakavisade tanken därpå med samma ovilja, som militarismens målsmän nu rikta mot fredsrörelsen. Och de gamla vikingarna kunde med fullt skäl framhålla, att självhämnden utvecklade vissa dygder, särskilt en ädel offervillighet vänner och fränder emellan. Det var icke underligt att de och deras kvinnor fasthöllo självhämnden med dess oavlåtliga ättkrig. Släktkärlek, religion och äreskänsla närde denna lidelse och gjorde den så stark, att det behövdes flera århundraden innan de nya religiösa begreppen och de av dem påverkade lagarna kunde utrota den.
Förkunnarna av de nya rättsbegreppen läto dock icke avskräcka sig av det »historiskt givna», av sakförhållandena. De trodde på kristendomens fridsbudskap och visste, att de hade något högre att giva i stället för den »heliga plikt», de undergrävde. På samma sätt veta fredsvännerna, att de ha ett högre att sätta i stället för den militäriska patriotism, de vilja utrota.
Ingen, som äger den äkta historiska känslan, tager framtidens mått efter nutiden, lika litet som den lägger nutidens mått på det förflutna. En tillbakablick över detta förflutna visar, att samhällsorganismen genomgått en oavbruten utveckling, som fört till en allt närmare sammanväxning mellan dess delar.[3]
Från att ha lidit av en ihållande stridsfeber, man och man, familj och familj, stam och stam, landskap och landskap emellan, hemsökes samhället nu endast av intermittent feber, då krig utbryter mellan folk och länder. Alldeles samma evolutionsförlopp, som avskaffat den ständiga striden mellan smådelarna, skall avskaffa striden mellan de större delarna. Förloppet är i senare fallet mycket mer invecklat, omfattande och långsamt, men fortgår efter samma psykiska, ekonomiska och sociala lagar. Det finnes icke ett enda moment mer av natur- eller kulturnödvändighet i fortvaron av krigstillståndet länder emellan, än ätter och bygder emellan. Nödvändigheten finnes tvärtom åt motsatta hållet, d. v. s. att det hela måste genomgå samma utvecklingsförlopp som delarna. Krig folken emellan skola således varda, om icke omöjliga, så dock lika otroliga som krig nu vore mellan landskapen i samma land.
Många frukta att fosterlandskänslan skall utdö under detta förlopp, som väsentligt måste omdana nationalkänslan och fosterlandskärleken. Men denna fruktan borde lugnas genom en mycket kort eftertanke. Den personliga ärekänslan, familjekänslan, hembygdskänslan, alla ha de måst undergå genomgripande omdaningar innan självhämnden, enviget och småfejderna kunde upphöra.
Men nämnda känslor ha därför icke gått förlorade ; de ha stegrats och på samma gång har kulturen blivit höjd genom deras ändrade form, genom att ätten uppgick i samhället, bygden i fosterlandet. På samma sätt skola kultur och fosterlandskärlek båda vinna, när landen uppgå i en högre enhet.
Ty ännu en annan farhåga, den att nationalkänslans omdaning skulle utplåna nationernas individualitet, kommer att visa sig obefogad.
Ingen bildad man torde vilja erkänna, att han saknar heder och personlighet, emedan han ej med knytnävarna eller vapnen avgör sina enskilda tvister. Men han vidhåller ännu i de flesta fall, att för hans nation är det enda värdiga sättet för självhävdelse, det enda möjliga medlet att bevara sin individualitet som nation, att medels den råa styrkan lösa sina konflikter. D. v. s. just det medel, som de bildade individerna inom nationen flinna för sig själva ovärdigt!
Denna inkonsekvens röjer samma oförmåga att skilja känslan från dess hävdvunna uttryck, som våra förfäder visade i fråga om självhämnden.
Differentiering, mångfald, individualisering är kulturens följd. Ju rikare denna mångfald är, såväl folken som de enskilda emellan, dess rikare blir kulturen. Men utvecklingen av de väsentliga dragen hämmas nu, bland annat av militarismens tryck. När den tid kommer, då folkens krafter icke längre utnyttjas av penningväldet eller utsugas av rustningarna, då skall man kunna tala om en rik individualisering av deras kultur, en djup nationalisering av deras känslor. Man skall då icke anse det »fosterländskt» att de muskler och hjärnor, som kunna arbetat för landets odling, i stället slitas i blödande trasor på grund av en tvistefråga, vilken en mellanfolklig skiljedom kunnat avgöra. Men man skall anse det som fosterlandsförräderi att ej giva hela folkets ungdom en rik och självständigt tillägnad bildning; att låta landets vetenskapsmän, uppfinnare, konstnärer och diktare stupa i kampen för tillvaron; att låta härliga minnesmärken förfalla och offentliga platser förfulas; att tillstädja affärsmännen att ödelägga vår naturs skönhet och vårt klimat. Den patriotiska harmen skall då bli lika het vid någon sådan yttring av fosterlandsförräderi, som den nu blir, när ett tvivel uttalas rörande nödvändigheten av ett militäranslag.
Vi närma oss en sådan förädling av fosterlandskänslan. Ty trots alla reaktioner, all urartning, dem kulturhistorien vittnar om, så finnes dock inom dess samfällda förlopp en så avgjord stigning från lägre former till högre, att man måste vara okunnig eller yrkesmässig paradoxmakare, för att förneka den. Genom känslornas och förhållandenas ömsesidiga omdaning ha ej endast självhämnden men människoätandet och människooffren, kvinnoroven och tvångsäktenskapen, slaveriet och livegenskapen upphört. Släktled efter släktled se vi huru inom mänskligheten
När apans och tigerns impulser ej längre leva inom människornas bröst, då skall ännu icke »syndfri fullkomlighet» vara inträdd. Men då ha krigen upphört.
Tidens tecken äro i detta fall klara för den, som vill tyda dem.
Vi finna att kriget mellan staterna redan är avbrutet genom allt längre fredsperioder, medan det ännu under förra århundradet var nästan oupphörligt. Folkrätten förmår alltmer hålla det lössläppta krigets fasor inom vissa gränser. Så verkar även sjukvården i fält — denna den mest skärande av alla de självmotsägelser, som den stackars mänskligheten inom sig förmår rymma.
Men det betydelsefullaste tidstecknet är att nutidens krigsrustningar tagit former, vilka innebära krigens gradvisa upphörande. Framför allt är det den allmänna värneplikten som, ehuru på oändliga omvägar, skall motverka krigen. Tills vidare är värneplikten hotande för freden, genom att militäriskt fostra folken, hos dem egga den krigslidelse, det nationalhat, den råhet, genom vilka nutidens krig varda, icke längre yrkesmäns krig, utan folkkrig, där såväl den eldande nationalkänslan som vissheten om att den besegrade skall undergå en oerhörd ekonomisk utplundring, driva folken att kämpa till det yttersta. Men småningom skall dock denna samma värneplikt — genom vilken varje hem i landet beröres av kriget; genom vilken folkets yppersta unga krafter fostras till kanonmat; genom vilken fjärde ståndet väpnas — visa sig omöjliggöra krigen. Folken skola alltmer skygga för en krigsförklaring; de yppersta intelligenserna alltmer förbittras vid utsikten att få sina hjärnor stänkta på slagfälten; det fjärde ståndet skall hota med att använda sin vapenduglighet för andra ändamål än nationalkriget — ifall icke ändring sker i den samhällsordning, under vars rustnings- och värnepliktsbördor arbetaren lider mest.
Fullkomnandet av förstörelseverktygen är dock den viktigaste faktor, man har att räkna med i avseende å krigens avstannande. Den psykologiska verkan härav är, att kriget mer och mer mister glansen av den personliga bragden, eggelsen av striden öga mot öga; att modet framför allt behöves när det gäller att bemästra fasan att redan på långt håll slitas i slarvor. Ekonomiskt skall krigsmaterialets fullkomning verka sålunda, att nation efter nation bringas till statsbankrutten, sedan den till det yttersta stegrat sina försvarsanslag, på samma gång den, genom ökad värneplikt, minskat sin produktiva förmåga.
Icke minst betecknande för utsikten till krigens upphörande är det skäl, som nu mera överallt gives för rustningarna: att de ske endast för fredens bevarande, ty ingen enda stat tänker längre på anfall.
Talesättets tomhet behöver ej bevisas. Vore freden allas syfte, då kunde dessa fredsbevarare nå målet lika säkert, genom att folken avväpnade i alldeles samma ömsesidiga förhållande som de nu rusta; genom att de enades om skiljedomstolar i tvistefrågor samt om ekonomisk avspärrning i stället för krig för att göra skiljedomen verksam, ifall ett folk ej godvilligt fogar sig i densamma. Men också det haltlösa talesättet bevisar ofantligt. Ty frasen om rustandet för freden är militarismens omedvetna hyllning åt sin tronföljare: den inom folken uppväxande fredstanken.
VII.
Efter denna nödvändiga avvikelse återkommer jag till kvinnokraftens missbruk.
I fråga om fredstanken borde väl om någonsin moderlighetskänslan ha drivit kvinnorna att gå i spetsen. Men också här ha män tagit initiativet, män vilka haft mod att tro på kristendomens fredsbudskap, män, vilka först, som apostlarna på pingstdagen, ansågos druckna av sött vin, men till vilkas ringaktade flock nu allt fler av mänsklighetens yppersta sällat sig.
I fråga om krigs- och rustningsraseriet borde moderlighetskänslan ha kunnat upplysa kvinnornas förstånd om den cirkel av felslut, inom vilken de manliga försvarsivrarna röra sig. Från kvinnorna skulle man kunnat vänta att den klagan verkligen kommit, som den nordens store diktare,[5] vilken varit väckaren av framtidstankarna i folksjälen, höjt i en moders namn:
»Mødre, mødre
klager med mig, klager
över mans-viljen
den øder vort værk.
— — — — — — — — —
Det er ikke livet alene,
I myrder
men dens tusentrådede spind
bakenom,
alle dets muligheder!
Ikke mænnesket alene
ikke denne ene ædle,
men det ædle, som fæster ved,
og alt det ufødte av ham.
De beste, de beste
myrder I, slægt æfter slægt.
ti de beste var de modigste.
I hærger fædrelannet
mens I værger det.»
Man kunde, i detta kvinnans århundrade, ha trott att kvinnorna själva först skulle upphävt detta rop om krig mot kriget:
»Alle søstre, søstre alle
över alle lannegrænser
över alle hav og højder,
vi må samles, vi må samles!»
I den av män väckta fredsrörelsen ha nu emellertid Europas kvinnor börjat ta verksam del. Engelska kvinnor ha manat franska kvinnor och dessa i sin ordning Tysklands mödrar och systrar, hustrur och fästmör, att med alla medel motarbeta kriget. Men i vårt land, där ha kvinnorna ännu endast med hänförelse ställt sina krafter — de för fredstanken mest oumbärliga, mest betydelsefulla — i försvarsrörelsens tjänst.
Under denna rörelses början avhandlades inom kvinnliga Idun Berta von Suttners Ned med vapnen! Mot den sats, jag förfäktade,[6] att en kvinna icke på samma gång med sitt personliga inflytande kan verka för fredssaken och inom försvarsagitationen, höjdes nästan alla kvinnostämmor. Med hög patos förkunnades : att arbeta för försvaret, detta var just verksamhet för freden, ty »vill du fred, så rusta dig för kriget». Denna sats hade kvinnorna mottagit kritiklöst, som ett bibelspråk, från sina militära fränder och vänner. Den har sedan även utgjort den i oändlighet utlagda predikotexten vid försvarsfester och försakelseveckor. Sedan dess ha fem år gått, under vilka händelserna ånyo bekräftat, vad historien förut mångfaldiga gånger bevisat: rustningars fara för freden. Försvarsfesttablåernas Svea, med skölden lyft till värn mot öster, har till slut stått med handen knuten mot väster!
Det finnes en djup skillnad emellan att ett lands ombud, med kallblodig besinning och som en — tills vidare — hård nödvändighet sörja för vad försvaret verkligen kräver och att sätta i gång en försvarsrörelse. Skillnaden är lika stor, som mellan att en stads invånare ställa sina brandredskap i ordning och att de tända eld på sina hus för att bruka dem.
Ty varje sådan framkonstlad försvarsrörelse — och konstlad är den, när den icke som t. ex. Preussens mot Napoleon I, är betingad av ett nyss timat våld mot nationen eller av en dess självständighet hotande fara — varje framkonstlad försvarsrörelse blir till sina följder en krigsrörelse.
Den tänder och uppflammar i otid den krigiska hågen. Ty under strävan att förmå folket öka sina stridskrafter, blir agitationen begrundad med att stora faror hota folkets självständighet. Varifrån? Från grannarna. Mot dessa »hotande» grannfolk underhåller man, medvetet eller omedvetet, nationalhatet, medan man upparbetar en chauvinistisk patriotism inom sitt eget land. Och är den krigiska lidelsen väl tänd, då vill den som alla lidelser få utlopp. När detta icke bjudes genom försvaret — eftersom man ej blir anfallen — så sökes snart detta utlopp i anfallet. Allt, vad folket offrat för försvaret och som det icke vill ha offrat förgäves, lägges nu i krigets vågskål. Den stegrade militära dugligheten längtar efter användning; när folket vet sig rustat och färdigt till krig, så kan folkviljan lätt upptändas för detsamma. Man spejar efter en krigsorsak och man finner den utan möda.
Alla sådana, på fosterlandets verkliga fara icke grundade, patriotiskt-militära rörelser medföra dessutom den följden, att de som vilja förtryck inåt komma att skörda, vad en ofta ärlig, men kortsynt hänförelse utsått. Ty det visar sig ej sällan, att den enda verkliga fara, som folket fick att försvara sig emot, det blev den, som hotat dess inre frihet, sedan det fick ett starkt värn för sin yttre.
Vi behöva icke tänka långt för att finna bekräftelsen på det ovan sagda. Ty just inom vårt land har en försvarsrörelse nyligen utmynnat i en krigsagitation. Samma kvinnor, vilka för fem år sedan med djupaste övertygelse förklarade: att Sverige aldrig skulle drömma om ett anfallskrig; att varje droppe blod, var gnista hänförelse, var krona till försvaret, endast och allenast kunde komma att brukas till värn för vår egen frihet, samma personer ha nu tysta bevittnat eller själva deltagit i uppeggelser till krig mot Norge. Första gången jag hörde det talet, var av en militärs hustru, som kom från en försvarsfest. Sedan vet jag, att många kvinnor, Iran hem till hem, från sällskapskrets till sällskapskrets fört samma tal. Till stor del genom kvinnans, av alla sakkunskaper, av alla politiska ansvarskänslor otyglade känslosvall, har broderkrigets avsikt, denna brottsliga dårskap — otänkbar före försvarsagitationen — under åratal vanärat vårt folk.
I hela detta århundrade finnes icke något mer upprörande missbruk av den svenska kvinnans krafter.
VIII.
Missbruket kan dock ha haft ett gott med sig: om det öppnat ögonen på de kvinnor, vilka med äkta fosterländsk hänförelse ägnat sig åt försvarsrörelsen, utan att ana de följder, den skulle medföra; om alla dessa goda kvinnokrafter sålunda vunnes åt fredssaken, som behöver dem alla.
Ty visserligen har freden, som ovan är framhållet, sina största bundsförvanter i de nuvarande krigens och rustningarnas egen karaktär, liksom i de stora internationella arbetarrörelserna, i handeln, samfärdseln och andra, av männen ledda, förhållanden. Men jämte dessa, för freden medelbart verkande, inflytanden, behövas kvinnornas krafter för den känslornas omdaning, utan vilken de yttre förhållandena aldrig kunna giva stadga åt folkfreden.
För denna känslornas omdaning står nu hoppet till kvinnorna. Ty kristendomen — vilken, då den ännu var den starka tro, som övervann världen, bar fridens budskap till folken — den visar sig nu som den svaga tro, vilken var dag låter sig av världen och dess ofrid övervinnas. Århundrade efter århundrade har julens budskap lyst friden över jorden, och löftet ljudit, att allt krig, med storm och blodig klädnad, skall uppbränt varda. Men de, som predika över dessa ord, stänga nu samlingssalarna för fredsförkunnelsen. Och de, som lyssna till fridslöftena, avhandla redan vid juldagsbordet militäranslag och krigsrykten. Ja, världens tvenne »kristligaste» folk stodo, dagarna före och efter den nyss firade julen,[7] i begrepp att störta varandra i ett krig med oöverskådliga följder. Om icke då pressen samt de manliga och kvinnliga fredsvännerna, men framför allt nya, politiska förvecklingar, verkat dämpande på stämningen, då hade följderna av en lättsinnig, patriotisk fras kommit att visa sig starkare än alla de fredspredikningar i kristendomens namn, som höllos under dessa ödesdigra dagar av Englands och Amerikas, om sin plikt medvetna, prästerskap, som så i sin mån påverkade sinnena.
Här hos oss saknar fredsrörelsen dessa bundsförvanter. Här vänta de »kristna» att fredsriket genom ett under ovanifrån skall sänkas ned till jorden och, under bidan på undret, verka de för rustningar och utslunga anfallshotelser. En samröra av kristlighet och krig, som bevisar den gamla erfarenheten: att tankens svaghet alltid står i ett försynsmässigt avvägt förhållande till fördomarnas styrka!
Utan hjälp av kristendomens målsmän måste således kvinnorna börja arbeta för freden. Och såväl de som i tron på fredsfursten se segerkraften för hans rike och de, vilka tro att mänskligheten inom sig själv har krafter nog att förverkliga hans fridsbudskap.
Kvinnorna måste frigöra sig från den hypnotiska makt i vilken sakförhållandena försätta sinnena, och insöva dem i tron att den krigiska folkviljan drives av blinda naturkrafter, liksom det hav, vars raseri den ofta liknar. Må de i stället förstå: att folkviljan är summan av individernas vilja. Så länge individerna älska kriget, uppstår det och det upphör, när de avsky det. Men folkviljans första daning sker på mödrarnas knän!
Mödrarna fostra själva sönerna till brutalitet, så länge de ej äga intelligens och tålamod nog att finna verkliga uppfostringsmedel i stället för våldsmedel, vilka nära de låga instinkterna hos barnet, som åt en svagare ger igen de slag, det själv mottagit. De göra det vidare genom att uppmuntra den militäriska hågen och lovorda yttringar av småaktig fosterlandskärlek. Må i stället varje mor med sitt mest brännande förakt möta alla översitteriets, övermodets och råhetens kraftyttringar, alla knytnävssegrar, men däremot med sin ömmaste smekning löna varje ädel strid till en svagares försvar!
Må hon ej tro, att hon behöver elda gossen att slåss för sitt land. Så väcker hon blott i hans osammansatta själ en lågande längtan efter krig, på det han må få upptaga dusten med arvfienden! Stridshågen, som två tusen år av kristendomspredikan icke kunnat utrota, den behöver sannerligen icke näras av mödrarnas ord, för att ännu finnas kvar i den stund, då den verkligen kommer att behövas.
Men vill modern lära sin son att älska fäderneslandet, låt honom då leva i dess natur och dricka djupt av dess fägring; mätta honom med Sveriges saga och sång; tala om vårt folks fredliga stordåd, ja tala även om den krigiska bragden, som en gång var fosterlandskärlekens högsta uttryck. Men säg honom att detta ideal är förgånget; att fosterlandskärlekens högsta uttryck är att sträva och leva för sitt lands kultur. Och sätt detta arbete för fosterlandet i ett oupplösligt samband med arbetet för frihet, utveckling och lycka åt hela mänskligheten.
En sålunda fostrad yngling skall, även han, en gång lidelsefullt älska sitt land. Också hans hjärta skall flamma vid varje hot mot dess oberoende, skall svälla av fröjd vid dess fredliga ära. Även hans öga skall glänsa, när han i fjärran land hör modersmålets ljud eller ser en flik av våra färger; också för honom skall »ljungen lysa rödast på den tuva, där han lekt, som barn». Också han skall i farans stund blanda sitt blod med vår jord för att värna var tum av densamma, värna fädernas frihetsarv och framtidens hopp. Men han skall aldrig, driven av en falsk, ytlig patriotism, vilja anfalla ett annat folk, kränka dess frihet och hämma dess utveckling.
IX.
Fredsrörelsen, den sociala nydaningen, skolan — alla dessa tidens mest brännande frågor — stå och vänta på kvinnornas frigjorda krafter, brukade i enlighet med kvinnans egnaste natur, vars styrka just är den:
Eller med andra ord: att kvinnan, mot alla männens system och politiska skäl, deras statistik och tabeller, deras slutledningar och utredningar sätter in sin tro, sitt hopp och sin aning: att det finnes många moment, vilka icke blivit medtagna i räkningen och som därför komma dessa att visa sig felaktiga.
En kvinna har yttrat ett gränslöst djupt ord: nämligen att det betecknande för den bästa som den sämsta kvinnonaturen är dess vildhet, denna med själva urnaturen djupt förbundna väsensart, som hos de yppersta kvinnorna når sin höjd i den stora hängivenheten och hos de sämsta i brottet, men hos båda yttrar sig som oförmåga att antaga den givna kulturens resultat såsom för sig förbindande.[8]
Huru skulle man bättre kunna uttrycka begreppet das ewig weibliche än just genom denna »vildhet»! Den är ordet för det naivitetens behag, för det oförutsedda, stämningsfulla, impulsiva och omedelbara, som ger sig helt åt sin hänryckning, som leker med system och program, logik och former. Mannen åter — även när han med geniets vildhet genom sina nya tankar bryter in i det hävdvunna — nöjer sig dock aldrig förrän han bevisat, att i dessa nya tankar 2×2 verkligen blir 4 eller att det även finnes logik och system i hans yra.
Kvinnans snabba intuition, hennes spontana hängivenhet, hennes starka instinktliv, framför allt hennes innerliga naturbundenhet genom fruktbarheten, moderligheten — allt detta segrande »evigt kvinnliga» ger henne den aningens styrka, som i forntiden gjorde henne till sierska, i nutiden än till mannens ingivelse och än till hans förtvivlan. Det är detta, som utgör det »kvinnligt» egendomliga hos det kvinnliga geniet, vars segrar inom vetenskapen, dikten och konsten äro vunna just genom det fulla bruket av denna styrka. Visserligen har snillet ofta något av det andra könets egendomligheter. Men den geniale mannen har mer av den kvinnliga naturen, än den geniala kvinnan av den manliga och genom denna fördubbling blir det manliga snillet det större av de två. Det är vildheten i kvinnans natur, som sålunda, å andra sidan, även blir begränsningen i hennes geni.
Den väsensfrändskap, som finnes mellan det »evigt kvinnliga» och det skapande i skaldens och konstnärens genius, gör att dessa bättre än andra män förstå kvinnorna och, omvänt, av dem bli förstådda.
Det formella, logiska och systematiska i den manliga naturen är det, som gör dussinmänniskan bland männen till en mer torrt formdyrkande, mer självsäker filister än kvinnan av samma art. Den kvinnliga dussinmänniskan måste alltid ha gjort något våld på sig innan hon lyckats få bort det vilda elementet i sin natur, antingen genom att ha låtit det besegras av den medfödda kvinnliga svagheten: konventionell världslighet, eller av den förvärvade manliga svagheten: småsint formalism. Den nutida uppfostran och vissa av de nutida yrkena öka betänkligt de kvinnliga dussinmänniskorna. Men det är den kvinnliga vildheten det gäller att rädda, ifall den frigjorda kvinnokraften skall komma kulturförloppet till godo.
Förmågan att se tingen mer dikteriskt än genomsnittsmannen, denna förmåga är det, som gjort även den vardagliga kvinnan till underverkstroende och som satt henne i stånd att, allt sedan Evas dagar, också göra underverk eller åtminstone vrida världshändelserna på ett, ej blott av Adam utan av själva försynen, oförutsett sätt!
En tysk tänkare yttrar, att hade icke kvinnan kommit till i skapelsen, då skulle mannens ordnande förstånd för länge sedan ha lyckats att, matematiskt klart och bestämt, lösa tillvarons problem. Men nu har det alltid funnits en rest i tillvaron, som icke gått upp i de övriga talförhållandena. Denna rest är kvinnan. Hon omöjliggör att livet kan behandlas som ren matematik. Genom förbiseende av faktorn kvinna, ha alla männens matematiska resultat blivit felaktiga. Detta förstå profeter och filosofer. De låta matematik vara matematik, verklighet vara verklighet. Men bakom verkligheten veta de att känslan, mystiken finnes. Och dess makt representeras av kvinnan.[9]
Denna kvinnans makt har under tidernas lopp varit aktiv på samma sätt som de naturkrafter, vilkas lagar varit okända, men vilkas verkningar man förnummit.
Kvinnofrigörelsens innersta betydelse är: att denna kvinnlighetens kraft nu är på väg att bli uppdagad och medvetet ställd i mänsklighetens tjänst.
Kvinnorna borde därvid likna den naturmakt, som gjort sitt inträde i kulturens tjänst under samma århundrade som de själva, elektriciteten. Den har icke upphört att gå sina vilda viggars väg över himlavalvet, därför att den nu också lyser i arbetslampan på vårt bord. Men kvinnan har ej gått sin egen vilda väg, upprorets väg mot allt det onda i samhället, som blivit följder av mannens ensidiga välde. Kvinnorna ha fruktat att anses utan sinne för nyttorna; att bli beledda som ologiska och fantastiska, som odugliga arbetskamrater ifall de icke radade upp sig som nollor bakom en manlig siffra, icke arbetade inom den av mannen fastställda ramen. Och på detta sätt har världen blivit sig lik. Först när kvinnan sätter in sin egen vibrationshastighet i kulturförloppet, skall detta börja röra sig i en annan riktning.
Var gång en kvinna haft revoltens mod, har hon framkallat en stor rörelse. Elizabeth Fry, Florence Nightingale, Josephine Buttler, Harriet Beecher Stowe, Fredrika Bremer, Camilla Collett m. fl. äro exempel därpå. Må nu kvinnorna revoltera i mängd mot skolornas själamord, mot krigens massmord, mot det nuvarande produktionssystemets människooffer! Kvinnan bör få rösträtt och tillträde till alla det medborgerliga livets områden, emedan samhället behöver mödrar lika väl som fäder. Historien visar redan regentinnor, vilka varit sina lands mödrar. Framtiden skall äga många flera sådana landsmödrar, kvinnor, som — då deras egna barn icke längre behöva deras vård eller när de inga barn äga — bruka sina egna krafter för samhället, sätta in dem överallt där moderlighet behöves. Och framför allt är moderligheten oumbärlig för att ge huld och skydd åt de unga tankarna, de späda begynnelserna, dem siaren och skalden utsår i folksjälen.
Den kvinnliga kraft, vilken ännu väntar på sin fulla frigörelse, skulle jag ej behövt med så många ord framhålla, om icke historien om dess utveckling bekräftade sanningen av Feuerbachs yttrande: Die einfachsten Wahrheiten sind es gerade, auf die der Mensch immer am spätesten kommt. Eller på enkel svenska:
Det är på ögonen vi först bli blinda.
Det är samma kvinnliga kraft, som mänskligheten, fast omedveten om hela innebörden av sin dyrkan, var jul tillbeder under gestalten av en ung mor med sin förstfödde son i sin famn.
När moderlighetens kraft en gång framträder på jorden i sin fulla självhärlighet, då skall den, i en djupare mening än hittills, åt världen giva frälsningen.
- ↑ Smälta som vita pärlor i en annans vin.
- ↑ Professor Harald Hjärne (se Svensk Tidskrift 1892).
- ↑ Se Nationernas sammanväxning, Utvecklingsanarki med flera arbeten av Gustav Björklund.
- ↑ Tennyson.
- ↑ Björnstjerne Björnson: Fred, oratorium.
- ↑ Se min artikel Berta von Suttner (i Dagens krönika 1891).
- ↑ 1895.
- ↑ Laura Marholm: Wir Frauen und unsere Dichter.
- ↑ Max Dressler: Preussische Jahrbücher. Jan. 1895.