En god uppfostran
|
EN GOD UPPFOSTRAN,
KOMEDI I EN AKT.
AF
ARIMA.
SVENSKT ORIGINAL.
(UPPFÖRD PÅ MINDRE THEATERN.)
STOCKHOLM,
ALB. BONNIERS FÖRLAG.
PERSONERNE:
|
Friherrinnan Landfeldt. (Händelsen föregår på en aflägsen landsbygd.) |
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS J. & A. RIIS, 1855.
Theatern föreställer en park. Till höger, närmare fonden, en grotta. Häckar åt höger och venster. Till venster frampå scenen en ek. Gångar och klippafsatser.
FÖRSTA SCENEN.
Friherrinnan och Baron Samuel.
Friherrinnan. Jag får säga min herr svåger att jag inte är nöjd med allt det här. Flickan har fyllt sina 15 år och skall ut i verlden och du säger att hon ännu har mycket qvar att lära. I 4 år har mamsell Rehnström åtnjutit all möjlig välvilja i vårt hus och dertill haft ett ansenligt gage; flere år förut hade lilla Amanda arbetat för andra lärarinnor och än skulle det ej vara nog? Talar hon ej Fransyska, Tyska och Engelska så att hennes egen mor ej kan följa med på det sõta pladdret och hon spelar dessutom charmant.
Samuel. Ja, men hennes moraliska utveckling, hennes omdömesfråga ....
Friherrinnan. Ack, min bästa svåger! Moralisk utveckling — det är nu ej på modet att tala om sådant, och Guldskelof — en ung flicka, som har sin mor i lifvet och en mor i den samhälls-ställning att hon kan föra henne ut i verlden då tid blir, en sådan ung flicka behöfver ej så mycken moralisk utveckling. Och omdömesförmåga! Gudbevara mig ifrån att mitt barn skulle följa någon annans omdöme än sin mors!
Samuel. Godt och väl min vän, men jag säger att flickan liknar mera en vildand’ än en christen menniska, och fastän hon pladdrar språken som en pappegoja, har hennes tanke ingen öfning och hennes förstånd och hjerta hafva aldrig blifvit väckta.
Friherrinnan (med en ömkande axelryckning). De hörs min kära Samuel att du legat nere på landsbygden och glömt bort huru det går till ute i stora verlden.
Samuel. Stora verlden! Jag ger fan stora verlden om den är så renonce på sundt förnuft, att den kan föreskrifva en sådan uppfostringsmethod, som J följt med Amanda; och för öfrigt tror jag du legat lika afsides på landsbygden, som jag.
Friherrinnan. Jag är uppfostrad i Stockholm min herre, och har varit ute i långt fler förnäma kretsar än du någonsin kommer. Jag har briljerat på ”Amaranthen” och ”Innocensen” och fastän min man är bosatt här på landsbygden har jag dock tillfälle att genom min familj, som fortfarande tillbringar vintrarne i Stockholm, kunna följa med min tid.
Samuel. I flärd och fåfänga ja! Men hur mycket du förstår af det verkliga lifvet det bevisar bäst din method att uppfostra flickungen.
Friherrinnan. Der är, du nu med din method igen. Gamla pedantiska bokmalar vilja då alltid komma fram med sin ”method” i allt. Har jag ej bekostat dyra gouvernanter? Har jag ej hindrat flickan från all beröring med andra barn som kunde lära henne något ondt? — Och det utan method alls .... ty jag hatar det ordet och älskar mer att låta naturen styra sig sjelf. Ack, känslan, oskulden, äro qvinnans skönaste prydnader.
Samuel. Just det ja. Den känsla som ett vildt, okynnigt barn erfar, utan tukt eller Gudsfruktan.
Friherrinnan. Detta går för långt. Hon läser alltid sina böner correct och har dessutom Gudskelof ett så godt exempel i sin egen mor, och att hon är barnslig få vi förlåta henne ...
Samuel. Barnsligheter ha sin tid och allvar och arbete sin. Det är ett ohjelpligt misstag att du ej skiljer på det och att flickan aldrig fått vara tillsammans med kamrater heller.
Friherrinnan. De skulle blott lära henne dåliga saker. En narras, en är falsk, en är dum; ja, min man har till och med blifvit skrämd af att riktiga laster bedrifvas i pensionerna.
Samuel. Rätt beklagligt om så är, men hvarje sak har två sidor. Må vara att bland en hop pensionärer alltid några mindre bra finnas, men unga flickor, liksom unga gossar, behöfva ovilkorligt kamratlif för att ryckas framåt; för att öfva upp sin tanke och varsna sina fel. Det onda har en gång smugit sig in i alla lifvets förhållanden och J blödhjertade föräldrar skulle i stället för att tro er kunna utestänga det från edra barn, säga åt dem: det finnes ondt och godt i verlden mina barn, låt mig lära er att skilja derpå.
Friherrinnan (suckar). Ack, det onda få de tids nog se utan att vi sjelfva visa dem vägen.
Samuel. Ja, de få se det utan att vara varnade, det kommer öfver dem som en tjuf om natten och vips sitta de der i fällan!
Friherrinnan. Gud bevara min Amanda!
Samuel. Ja, de qvinnorna! Tror du vår Herre sti-ger ned på jorden och tar din Amanda under armarne? — Nej, gardeslöjtnanter och Stockholmsfröknar — de få bibringa henne den moral, hennes egen mor försummat att gifva henne. (Går, vredgad.)
ANDRA SCENEN.
Friherrinnan (ensam). Den gamla beskedliga narren! Jag ville just se en flicka uppfostrad efter hans idéer; Gud bevara de stackars barnen! men Amanda är en vacker och talangfull flicka, hon skall nog göra lycka i verlden — och Gudskelof, jag kunnat hålla henne i okunnighet om kurtis och allt annat slarf. Aldrig har en karl fått tala med henne och af ingen annan har hon kunnat få en aning om alla dessa ungdomens dārskaper. Rik som hon är skall ett passande anbud ej uteblifva så snart hon utträdt, ur barnkammaren och hon är då för alltid frälst undan alla dessa balintriger och skandaler.
TREDJE SCENEN.
Friherrinnan. Mamsell Rehnström. Amanda
(inspringande med ett bref.)
Amanda. Ett bref mamma! Från onkel Edvard! Ack säkert komma de hit. Fort, fort!
Friherrinnan (tager brefvet). Låt se!
Rehnström. Amanda skall ej vara så häftig emot sin mor.
Amanda. Tyst du, odrägliga predikerska! Jag kan nog sköta mig sjelf. Skulle jag inte få veta kanske om Julie kommer så att jag får en lekkamrat och slipper ha’ gouvernant längre!
Rehnström. Amanda behöfver än läsa så mycket.
Amanda. Visst inte. Je parle Francais. — I speak English. — Ich spreche Deutsch. Was? — Är det icke nog det?
Rehnström. Ack, hvad jag är olycklig som skall vara gouvernant här!
Amanda. Prat, söta Rehnström! (svänger omkring med henne.) Så säger du bara. Kom ska vi dansa en sväng! Ack, jag är så glad för att Julie kommer! Gör hon inte det mamma!(Vänder sig om till Friherrinnan som under tiden, läsande breſvet, aflägsnat sig.) Nej se, hon är borta! (Gör ett hopp för all följa efter så att hon knuffar parasollen ur Rehnströms hand.)
Rehnström (spetsigt). Så Amanda slarſvar!
Amanda. Evigt samma kält! Skall jag då aldrig få gå och stå i fred och göra som jag vill? — Om jag vore kung skulle jag förvisa alla gouvernanter ât Siberien och gifva alla unga flickor frihet att göra som de ville.
Rehnström. Siberien hörer ej till Sverge.
Amanda. Det är dumt det, miss Rehnström!
Rehmström. Kan Amanda sina lexor. Snart slår lektionstimman.
Amanda. Nej, kära Rehnström. (Marscherar sjungande.) ”Slutadt för i dag se så ja” ...
Rehnström (afbryter). Tyst då med sådana slagdängor! Hvar har Amanda lärt något så dåligt?
Amanda. Farbror Samuel ma chère (niger försmädligt.) Han ropar intet beständigt fy och fy! Utan han berättar historier så förtjusande och spelar på sin gamla fiol, så att tårarna just kunde komma mig i ögonen. Men vet du Rehnström jag blef så flat häromdagen då jag fick se ”djefvulens våld” i catechesen. Hvad menas med det?
Rehnström (tvekande). Det förstår inte Amanda.
Amanda. Naturligtvis, efter jag frågar.
Rehnström. Det är bara ett talesätt.
Amanda. Ett talesätt! Vet jag mera för det. Hvad menas då med ett talesätt?
Rehnström. En abreviation ... ett dunkelt uttryck ... Gud så frågvis den ungen är!
Amanda. Och så litet välvis den gouvernanten är. — Alltid är du ledsen Rehnström, utom då pappa har jagtpartier här. Hvad kommer det till?
Rehnström. Så Amanda pratar.
Amanda. Pratar jag nu igen? Är det inte rena sanningen att du aldrig är så glad som när de komma? Då speglar du dig och bråkar. Sätter på dig kragen en hel timma och drar till om lifvet så att det knakar efter. — Mins du när du dånade nere i parken, så att kapten Krutstjerna slog en hel bål punsch öfver dig? — Ha, ha, ha! Då skrattade farbror Samuel och kallade dig en kokett. (Skrattar.)
Rehnström. Jaja, Amanda! Du skall nog få plikta för din elakhet. Om du mindes dina lexor lika väl som allt spektakel och väsen, med den der odräglige baron Samuel.
Amanda. Se der, komma både mamma och han. Farbror Samuel! Rehnström säger att farbror är odr ... (Rehnström håller handen för hennes mun.) Odr .... (Rehnström håller ytterligare handen för och ropar förskräckt.) Tyst då, Amanda! (Amanda sliter sig lös, skuffar Rehnström åt sidan och skriker.) Odräglig! (Kastande sig i Samuels armar.)
Rehnström (går med en förtviflad geste).
FJERDE SCENEN.
Baron Samuel. Friherrinnan. Amanda.
Friherrinnan. Vet du ej, Amanda, att Onkel Edvard med Julie och Knut äro här?
Amanda. Här? Hur är det möjligt? Jag var ju nyss inne.
Friherrinnan. De äro också nyss komna, brefvet som du gaf mig var ämnadt att förbereda oss, fastän det icke kom förr än de redan kommit fram. Skynda dig in nu att taga emot Julie.
Amanda (hoppar jublande bort). Julie här! Julie och Knut! (Vänder om.) Då slipper jag ju att lyda Rehnström, mamma?
Friherrinnan. Du slipper lektionerna mitt barn; sök nu att roa ditt främmande bara.
Amanda (springer bort). Julie och Knut! (Vänder om.) Men mamma, hurudan är Knut? Har han grått hår som farbror Samuel? Skall jag kyssa honom på hand? ...
Friherrinnan. Han är ett barn som du.
Samuel. En grann docka, kära Amanda, kadett med granna epåletter och stickert vid sidan.
Amanda (klappar händerna i häpen förtjusning och springer bort).
FEMTE SCENEN.
Friherrinnan. Baron Samuel.
Friherrinnan. Min bästa svåger! Jag är verkligen bekymrad. Bror Edvard var särdeles obetänksam som tog med sig den unga gossen.
Samuel. Ja! Der har du nu resultatet af din uppfostringsmethod. Flickan är ännu en ljusens engel — hon har aldrig sett eller talat vid någon yngling — hon är oskulden sjelf är det icke så?
Friherrinnan (suckar). Åtminstone har jag hoppats det.
Samuel. Nå, hur fast sitter den der oskuld en nu? Du darrar vid blotta tanken att hon skal få se gossen. Kan du köra bort honom? Nej. Om han också ej kommit skulle förr eller sednare någon annan kommit och du har nu ställt så till att denna uppenbarelse eger för henne hela den förbjudna fruktens retande behag. Hon skall ovilkorligt, af blott nyfikenhet och öfverraskning inbilla sig att denne föreställde Knut, denne unge man, med ”en skuggning som skall skägg betyda” och sina qvicka ögon är ”Gud Amor sjelf förklädd till hjelte”.
Friherrinnan. Fy då. Gud, Amor och hela hans följe är för henne alldeles okänd. Jag smickrar mig med att, så omsorgsfullt en mor någonsin kan, hafva undanhållit för henne alla böcker eller personer som kunnat väcka dessa onödiga tankar i hennes hufvud. Mamsell Rehnström har varit strängt ålagd att göra likaså och det har för öfrigt ej varit svårt, då inga unga personer umgås här och min man, som du vet, ej har några böcker alls.
Samuel (skrattar).
Friherrinnan. Du skrattar? Åt hvad, om jag får fråga?
Samuel. De fruntimren nu för tiden! (Skrattar.) De vilja så maltet och göda oxarna med sockerplättar. (Skrattar.)
Friherrinnan. Du förolämpar mig Samuel, i stället för att råda mig i denna brydsamma belägenhet.
Samuel. Denna belägenhet vore den naturligaste i verlden om du ej sjelt gjort den brydsam genom att ....
Friherrinnan. Håll då en gång upp med dina förebråelser! Hvad är det väl jag för mitt barns frid och välfärd försummat?
Samuel. Det har jag sagt dig otaliga gånger. Om du låtit flickan läsa en hop skildringar ur verkliga lifvet om du låtit henne lära känna verlden och menniskorna en smula. — Det finns många löjliga kärlekshistorier, som äfven kunna gifva ungt folk afsmak för denna lek, eller åtminstone stålsätta flickorna en smula och lära dem att skilja på snack och icke-snack. Nej — okunnighet kallen J oskuld. Om en ung flicka sitter der och nyper i sitt skärp och blir röd i synen så snart en karl talar henne till, då utropen J: ”se oskuldens rodnad!” När det egentligen blott är förlägenhet, drumlighet, enfald. Nej, en oskyldig flicka kallar jag den som skyr kurtisen för dess platthets skull och ej för att ”mamma vill så hafva det” — men sådana flickor finnas ej! Mammorna göra dem till höns och ungtupparne gala dem sedan yra i hufvudet. Lika godt. Hvad fan gör det mig. Ingen bryr sig om hvad jag säger. Låt mig då vara ifred och reta mig ej till att förarga både mig sjelf och andra.
Friherrinnan. Ja, men till saken nu! Hur skola vi hindra Knut från att sätta några excentriska idéer i Amandas hufvud?
Samuel. Låt dem i Herrans namn vara i fred, så kanske ingen af dem kommer att tänka på något sådant. Men börjar du nu prata och predika och vakta och lägga hinder för deras lekar och prat, så kan du våga din äkta service på, att de inom några da’r stå i ljusan låga.
Friherrinnan. Jag skall tänka på saken, men en i god tid gjord varning är väl nyttig för ett oerfaret hjerta. Hvilket bryderi att vara mor! (Går.)
SJETTE SCENEN.
Baron Samuel (ensam).
Prosit. Som man kokar får man äta. Om jag kunnat tänka mig så mycken egensinnighet hade jag aldrig gått in på bror Carls anhållan att sköta jordbruket och se om familjen medan han är borta. Få se om hon inte nu går och tussar ihop dessa unga kycklingar just då hon vill hindra deras förtrolighet. Ingen menniska kan i ungdomen undgå en dusch ur passionens flod — derföre vore det bättre att söka rigta den efter bästa förstånd, i stallet att dämma för med händer och fötter och skrika då man ser att det inte hjelper. (Går.)
SJUNDE SCENEN.
Julie och Amanda (arm i arm).
Julie. Så förtjusande vackert här är Amanda. En park så stor och så lummig! Grottor och ensliga alléer, alldeles passande till ”rendes-vouer”.
Amanda. Hvad säger du?
Julie. Rendes-vous, mon dieu! Kan du inte fransyska mitt barn?
Amanda. Oh, très bien ma chère. Förolämpa mig inte, jag ber. Rendes-vous betyder möte, men jag förstår inte, hur det kan behöſvas grottor och ensliga alléer för det. Der har jag sällan sett någon mõtas, tvertom.
Julie. Ack, den landtliga enſalden! Här går hon lik Eva i paradiset utan att ana hur många romantiska äfventyr, som kunde och borde hvimla omkring henne. Hvad är det då för folk som mötas här?
Amanda. Trädgårdsflickorna och Rehnström och jag, farbror Samuel och mamma och .... kors det kan vara många det.
Julie. Kommer det då aldrig främmande hit? Inga unga herrar som konverserar med dig? Brukar du ej få dansa och roa dig med dina jemnåriga?
Amanda. Nej, jag har inga jemnåriga.
Julie. Skämtar du?
Amanda. Visst inte. Men hvad menar du med att unga herrar skulle konversera med mig?
Julie. Hvad jag menar dermed! (Afsides.) Denna flicka måste då vara ett under af barnslighet. (Högt.) Hur gammal är du mitt barn?
Amanda (stött). 15 år och 2 mânader fyllda.
Julie. Hvad kan du då? Hvad har du för talanger? Låtom oss sitta ner här under denna ståtliga ek och talas vid. Hur fördrifver du din dag.
Amanda. Åh, Rehnström drar nog försorg om att jag ej har för roligt. Jag läser, kära du, och skrifver och spelar och broderar och .... (suckar).
Julie. Hvad läser dit då?
Amanda. Regnérs begrepp. Conte à ma fille Columbus och Bibeln och ....
Julie (som för hvarje namn föraktligt ryckt på axlarna). Bibeln också! Kan du begripa den?
Amanda. Aldrig ett ord kära du!
Julie (skrattar). Nå, det är charmant! Än när du har lof då?
Amanda. Då åker jag kälkbacke eller om sommarn plockar jag bär och blommor och gräſver och pysslar i mitt potatisland och leker med mina dockor! — Vet du, trädgårdsmästarns lilla flicka och jag hålla på att bygga en stor la’gård; den får du lof att gå med mig och se på.
Julie. Du bygga! Hvar får du kor ifrån?
Amanda. Af tallarna ser du. (Springer efter några tallkottar under ett träd och äfven ollon.) Ser du, här äro mina kor och här de aldra sötaste små getter!
Julie (slår dem ur hennes hand). Fy då hvad du är barnslig. Läser du aldrig?
Amanda. Läser? Jo, jag har ju sagt dig hur jag läser för Rehnström.
Julie. Ja, men sedan! Då du har lof skulle du läsa romaner. Ack, det är alldeles gudomligt roligt! Har du aldrig läst fru Carléns romaner?
Amanda. Nej.
Julie. Det är då skada! Jag har en hop med mig som du skall få låna. Jag skall lära dig att förstå dem jag; du är för gammal nu att vara så der barnslig kära Amanda! I Stockholm skulle flickorna skratta åt dig. Har du någonsin varit kär då?
Amanda (mycket förvånad). Kär?
Julie. Se så ja! Det vet hon inte hvad det är en gång. Har du aldrig sett din mamma och pappa kyssas?
Amanda. Jo bevars.
Julie. Ná, hvarföre tror du de göra det?
Amanda. För att de hålla af hvarandra naturligtvis.
Julie. Nåväl, om du nu hölle af någon likaså, då vore du kär.
Amanda (med allvar). Då är jag kär.
Julie (häpen). Såå — i hvem då?
Amanda. I mamma och pappa och farbror Samuel och aldra mest i lilla Flora, vet du ....
Julie (afbryter). Gud bevara mig! Du behöfver verkligen få en sådan vän, som jag till dig, för att få reda på en hop intressanta saker. Du skulle läsa Alexandre Dumas. Min Gud, hur jag gret vid en scen, som han beskrifver mellan Ludvig XIV och La Vallière i en roman Vicomte de Bragelonne; ser du hon blef kär i kungen och han i henne, och så träffades de hos en af hans hofherrar.
Amanda. Hennes mamma var väl med då?
Julie. Jo, det vet jag visst! Tycker du det? Då hade kungen ej kunnat säga något och hon hade ej vågat se på honom en gång.
Amanda (intresserad). Nå?
Julie. Jo, (flyttar sig närmare.) Kungen hade sagt henne att han älskade henne, men de hade aldrig fått talas vid ogenerade, förr än den gången; då han bar henne till en charmant fåtölj, satte sig sjelf vid hennes fötter på granna, mjuka sammetskuddar och bad henne om den första kyssen!
Amanda (häpen och betagen). Ah!
Julie. Förstår du nu att de måste vara ensamma; drottningen hade eljest blifvit jalouxe på La Vallière och hennes vänner hade gjort narr af henne. Om du nu blefve kär i någon ung, söt kavaljer — någon annan går inte ann ser du — och han såg på dig så bedjande att det just gjorde ondt i ditt lilla hjerta och bad dig att få tala vid dig i största hemlighet. Då passade ju dessa grottor superbt, här kunde ingen se er — (Amanda brister i häſtig gråt och gömmer sitt ansigte i Julies knä.) Men, min Gud! du gråter? Tokiga barn, hvad går åt dig?
Amanda. Jag vet ej, det kännes så underligt.
Julie. Se så ja, (smeker henne). Blif nu glad igen, min lilla Amanda! Om någon finge se att du gråter, skulle man banna mig. Du är en bra besynnerlig flicka. (Torkar hennes ögon.) Tst — om du är snäll skall jag gå efter mitt aldra heligaste, ett litet schatull, deri jag har en hop souvernirer och dyrbara saker må du tro.
Amanda (utan att se upp). Ja, gör det!
(Julie går.)
ÅTTONDE SCENEN.
Julie (som i fonden möter Knut. Amanda lutad öfver gräsmattan).
Julie. Det var bra Knut att du kom. Gå bort och muntra upp lilla Amanda, hon blef så rörd vet du, för att jag talade om ”kärleken” för henne. Den lilla stackarn har aldrig hört det ordet förr, utom af sin gouvernant.
Knut (skrattande). Och du ville derföre ge henne en lektion. Presentera mig för henne. Hur söt hon är, jag känner mig nästan litet blyg. — Men vänta hon gråter än.
Julie. Gå ett slag häromkring tills du ser att hon lugnat sig och presentera dig sedan sjelf, det är mycket mera romantiskt. (Skyndar bort.)
Amanda (som under tiden sutit försänkt i tankar, reser sig plötsligt upp, utan att märka Knut, som promenerar bland buskagen i fonden, skakar lockarna tillbaka och flägtar med näsduken, går häftigt upprörd upp och ned). Men hvad fattas mig? Jag känner — jag känner förunderliga ting. Det är som såge jag allt helt annorlunda. Jag är barnslig säger hon, och när jag nu tänker på laʼgården och dockorna och alltsammans, så roar det mig icke mer. Fy! (Hon kastar tallkottar och ollon långt bort åt marken, hvarvid en kommer tillbaka och träffar henne; rädd.) Ah!
Knut (kommer skrattande fram). Förlåt min lilla Amanda, men jag trodde det var meningen att bombardera mig, och tog mig derföre friheten att svara på samma språk. (Vill fatta hennes hand.)
Amanda (drar sig skygg tillbaka). Är .... är ....
Knut. Du är väl inte rädd för Julies bror. Jag är kusin Knut, din aldra ödmjukaste tjenare.
Amanda (springer med ett rop tillbaka, då han ännu en gång vill fatta hennes hand; de jaga hvarandra ursinnigt kring träden).
Knut (griper henne). Halt, min lilla fånge. Gif dig nu på nåd och onåd och spjerna ej emot längre. (Håller henne i sina armar.)
Amanda (som under jagten blifvit lifvad till barnsligt ras igen och skrattande slingrar sig undan, blir nu så förskräckt öfver omfamningen, att hon ger honom en örfil).
Knut (stött). I sanning, du är ej mycket artig mot din mors gäster, Amanda.
Amanda. Har du rättighet att skjuta på mig och sedan jaga mig, och det värsta af allt .... (tystnar förvirrad.)
Knut. Då du kastade alla dina tallkottar efter mig kunde jag ej tro annat vara din mening, än att öppna krig emot mig och den anfallne har alltid rättighet att försvara sig, men efter du hör till det svagare könet skall jag ej begagna mig af min rätt såsom segrare, utan falla till fota och bedja om din förlåtelse; är du nu nöjd lilla elfvadrottning? (Faller på knä.)
Amanda. En sådan lek har jag då aldrig sett förr.
Knut. Förlåter du mig nu att jag skrämde dig, så räcker du mig din lilla söta hand till försoning.
Amanda (ser noga på sin hand, för att upptäcka de af Knut nämnda egenskaperna och lägger den sedan tvekande i hans).
Knut (kysser den eldigt). Tack, min lilla förtjusande Amanda.
Amanda (rycker den häftigt tillbaka). Det lofvade jag dig ej.
Knut. Se så ja, var då ej så nogräknad, kära du. Hvar har du varit hela långa tiden sedan vi kommo hit? Jag har haft så ledsamt derinne, ty pappa, farbror Samuel och tante hafva språkat och jag hade ingenting att taga mig till.
Amanda (ännu rädd). Jag har varit med .... Julie.
Knut (skrattande). Verkligen tror jag du är rädd ännu, min lilla skogsdufva. Ser jag då så förskräcklig ut? (Blickar henne behagsjukt i ögonen.)
Amanda (med en darrning). Se inte på mig så der. Kära du, har jag varit stygg emot dig? Men Julie pratade så att jag blef så underlig till mods.
Knut. Var det någon spökhistoria kanske, om en ofantlig jätte, med långt skägg och gnistrande ögon, som ville steka liten Amanda lifslefvande till desert?
Amanda. Hu, då! (Smyger sig rädd intill honom.)
NIONDE SCENEN.
Friherrinnan. Baron Samuel. Baron Edvard. Mamsell Rehnström (nalkas, språkande, eken under hvilken de unga sitta i denna förtroliga ställning.) Knut. Amanda.
Knut (utan att ännu märka de inkommande). Aldrig trodde jag en liten landtflicka ha så svaga nerver.
Friherrinnan (högst förfärad, sakta till Samuel). Samuel! Samuel!
Samuel. Hjelp Samiel, ja! Var lugn, svägerska, nu måste saken ha’ sin gång. (Till Knut som, jemte Amanda, springet upp.) Hvad står på, min unga herre?
Friherrinnan (till Amanda). Hur kan Amanda bära sig så opassande åt.
Knut. Amanda och jag hafva lefvererat en liten batalj här och hon blef rädd, det var alltsammans.
Edvard. Tror du dig hafva okynniga kamrater omkring dig pojke, eller hvad talar du om?
Knut (stött, stryker sig om hakan). Pojke!
Samuel. Ja, skägget har icke växt ut än min unge vän, men det blir väl med tiden; låtom oss ej vidare tala om denna bagatell.
Rehnström (sakta till Amanda). Men hvad fattas Amanda? Du bleknar, du rodnar ....
Amanda (med pathos). O, Rehnström, hvarföre har du aldrig sagt mig hvad kärlek är?
(Hela sällskapet studsar bestört tillbaka).
Samuel. Såg snarare mitt barn, hvarföre du nu gör en sådan fråga. Har Knut kanske ....
Knut (afbrytande). Sannerligen är jag icke helt förvånad öfver mitt mottagande här. Jag har dödande ledsamt i flera timmar. Jag söker upp de unga damerna, Man kastar tallkottar på mig. Jag får en örfil, och dertill hagla obilliga reprocher öfver mig. (Med hetta.) Jag vill resa härifrån pappa. Jag vill resa på ögonblicket.
Edvard. Lugna dig, min gosse. Det är missförstånd alltsammans. Förlåten honom, mina vänner, kadettblodet är varmt, och ....
Friherrinnan (artigt). Och Amanda har säkert uppfört sig oförståndigt. (Med en sträng blick.) Aflägsna dig mitt barn.
Knut (springer fram för att trösta henne).
Friherrinnan (träder med värdighet emellan och förer Amanda sjelf derifrån). Sedan kommer Amanda in till mig, jag har några ord att säga dig.
Amanda (går suckande. Rehnström följer henne).
Samuel. Se så ja, mina vänner. Som vice värd kan jag ej annat än harmas öfver sådana här intermezzon. Hvad säger bror Edvard och du Knut om ett jagtparti i morgon.
Edvard. Charmant! Är här god jagtmark? Jag älskar jagt med passion, isynnerhet på harar.
Samuel. Och du Knut? (Räcker honom handen.) Vi äro ju goda vänner?
Knut (mottar surmulet den erbjudna handen). Visserligen?
Edvard. Förbannadt rolig jagt. Jag minns en gång ett ganska lustigt äfventyr — jag hade sjelf kommit att förfölja haren, det bar af öfver stockar och stenar, till han kom till en liten bäck. Flux var han öfver och jag med, men fötterna halkade undan mig i detsamma, så att jag (med en geste) satt ihjäl haren, bror!
Samuel (skrattar). Det var nästan lika befängdt, som en gång jag var ute och jagade och haren höll på att sitta ihjäl mig.
Edvard (misstroget). Åh, fan!
Friherrinnan (leende). Förskona mig från edra jagthistorier! Din arm, om du behagar, min bror. I fall det intresserar dig skulle jag vilja visa dig en vacker anläggning nedåt sjön till. Der är en förträfflig utsigt och min man ämnar bygga upp en paviljon på kullen.
Edvard (bjuder henne armen). Hjertans gerna.
(De gå, jemte baron Samuel, språkande.)
TIONDE SCENEN.
Knut (som följer de öfriga på afstånd. Mamsell Rehnström från en annan sida, då Knut ilar henne till mõtes).
Knut. Hur är det med Amanda?
Rehnström. Det stackars barnet måtte få frossan eller scharlakansfebern, ty hon gråter och darrar som ett asplöf?
Knut. Min Gud, är hon sjuk?
Rehnstrom. Nej bevars, det tror jag ej, men glädjen att få så älskvärdt fremmande har utan tvifvel altererat henne.
Knut (smickrad). Jag ber. Hon är allt för afundsvärd, som har en så känslig och behaglig vän som ....
Rehnström (afbryter). Så artig, herr baron. Det är en alltför stor jouissance att möta så mycken sympathi.
Knut. Hvilken herrlig afton! Behagar mamsell Rehnström göra en promenad bortåt parken, som vinkar så inbjudande? Vi, Stockholmsboar, kunna aldrig nog värdera en så yppig och okonstlad natur, helst prydd af så yppiga och okonstlade nymfer dertill! —
Rehnström (i det de gå). Det okonstlade brukar eljest minst vārderas.
Knut. Mitt hjerta intages dock deraf på det högsta.
Rehnström (afsides). Hvilket ädelt språk.
(De försvinna.)
ELFTE SCENEN.
Amanda och Julie (komma långsamt från en annan sida).
Julie. Och din mor blef ond? Ja mammorna äro fasliga. Låtsa för all del om ingenting af hvad vi sagt, hör du bara.
Amanda. Min Gud!
Julie. Nå, du skall väl få se i mitt aldra heligaste nu, ehuru det är en favör, som borde föregås af mycken försigtighet och obeskrifligt många omständigheter, förstår du. (De sätta sig ned och börja plocka upp innehållet af skrinet som Julie burit under armen.) Se här äro mina nipper. Denna brosche har varit mammas.
Amanda Hvar är hon nu?
Julie. Hon är död, kära du. Jag minns henne inte alls, ty jag var bara 2 år då. — Ser du det är ākta perlor på den! — Den här lorgnetten har jag fått af kusin Rudolf för att jag en gång på hans födelsedag gaf honom en kyss.
Amanda. Fy då!
Julie (skrattar). Hvad skulle det göra? Du kan aldrig tro hur beskedlig han är och dertill har han ett par magnefika mustacher. — Ser du, denna ringen fick jag på min namnsdag af Carl Ekenström, en den aldra gudomligaste kadett.
Amanda. Hvarföre fick du den?
Julie. Hvarföre — min Gud — hvarföre ger en ung kavaljer en present at en ung flicka. Han tyckte väl jag var sőt kan jag tro. ”Förtjusande Julie”, hviskade han, efter en hvirflande galopad, som nästan beröfvat mig andedrägten, och så förde han mig i en fönstersmyg, lemnade ringen i min hand, kysste min arm och ilade bort. — Ack! det är poetiska ögonblick må du tro!
Amanda (som med nygirig förvåning betraktat henne). Men ....
Julie. Ser du den här hårlocken! Den är också af honom.
Amanda. Men, kära Julie ....
Julie. Tst nu.Ser du här .... (Vecklar mycket hemlighetsfullt och omständigt upp ett bref.) Här är mitt första kärleksbref, du!
Amanda (griper ifrigt derefter). Ah, är du förlofvad?
Julie. Nej, Gudbevara mig, jag är ju bara barnet, nyss fyllda 17 år! Än vill jag njuta mitt sorgfria väsen. Det var för löjligt att han tog saken allvarsamt.
Amanda. Saken?
Julie. Jo, ser du, vi voro på landet i fjol sommar och der var bland andra en notarie som såg rätt bra ut och jag valde honom till min adonis.
Amanda. Hvad vill det säga?
Julie. Kors, der var promenader, båtfärder och tillställningar, som en mängd unga herrar och damer deltogo uti och då måste man ha någon riddare vid sin sida, någon beskyddare i faran, någon som företrädesvis är en trogen skugga i alla vändningar. Jag säger företrädesvis, ty i õfrigt måste alla unga herrar vara artiga mot damerna och ej försumma någon attention. Ju fler upptåg man kan hitta på, ju bättre; ty, ser du, de unga herrarne äro ej till för annat än att lyda den minsta nyck af oss. En flicka som ej har sina nycker blir för öfrigt aldrig intressant.
Amanda. Det har jag aldrig vetat!
Julie. Jojo men du, det är säkert det; och om våra riddare brumma någon gång, eller fatta humör och spela herrar — då behöfs blott en blick, ett ord af oss, och förskräckta vid tanken att falla i onåd, ligga de straxt vid våra fötter igen.
Amanda. Men hur var det nu med det der brefvet?
Julie. Ingenting annat, än min brunögda notarie trodde att jag skulle vilja gifta mig med honom. Ha, ha, ha!
Amanda. Ack, om du varit Rehnström ändå, du söta Julie! Jag har blifvit klokare sedan du kom hit än på hela min lifstid förut.
Julie. Men hvarföre blef du så rädd för Knut? Den stackars gossen är säkert helt bedröfvad deröfver.
Amanda. Jo, jag tänkte på den der kungen du talte om, och undrade hur det skulle ha’ kännts, om jag varit la Vallière, då i detsamma en ung vacker karl stod framför mig och i häpenheten trodde jag det ....
Julie. Du verkligen var la Vallière och att ....
Amanda. Ja, det var narraktigt!
Julie. Visst icke. Vănta! Här kan bli ett charmant äfventyr, just som i romanerna. Du är kär, Amanda.
Amanda. Jag?
Julie. Ja, känn efter, om jag ej har rätt. Alla vanliga symptomer. Ditt hjerta klappar, du rodnar, du kan ej hviska hans namn utan att stamma. Försök då!
Amanda (stammande). Men ... men ...
Julie. Förträffligt! A merveille — här måste bli ett rendes-vous.
Amanda. För all del, mamma kunde få veta det.
Julie. Du fruktar det .... det är just i sin ordning.
Amanda. Är du tokig!
Julie. Se så, min lilla văn, inga invändningar; du har blifvit öfverraskad i en park af en skön yngling; han har kastat sig för dina fötter; du känner något i ditt hjerta; detta något, kan ej vara annat än den första kärlekens uppvaknande.
Amanda. Förunderligt, om jag skulle vara kär ...
Julie. Jo, så är det och nu kan du vara nog grym att neka ett litet rendes-vous.
Amanda. Ja, men jag är så rädd. Är detta en rolig lek Julie?
Julie. Det får du se hur du sjelf tycker. Skynda dig in nu och kläd dig litet gentilare. En parfymerad näsduk i handen, en hemlighetsfull slöja för ansigtet, något tecken .... (Funderar.) En blomma! Ja, det är rätt romantiskt, ehuru något vanligt; — men det kan gå an; plocka dig några vackra blommor och laga framför allt att du ser bra ut.
Amanda. Ja, men hur skall jag bära mig åt?
Julie. Hvilken okunnighet! Tag upp i min kappsäck de två böckerna som ligga öfverst, de innehålla många sådana scener af hvilka du kan lära mycket, och de intressantaste ställena finner du märken vid. Du har god tid, ty jag behöfver söka upp Knut och skaffa en billet-doux af honom. Tänk om han ej .... fast det är omöjligt. En så poetisk situation! Akta dig bara, att ingen får se böckerna.
Amanda. Ja men, uppe törs jag ej stanna, man ...
Julie. Så kom hit då. Derinne i grottan kan ingen se dig. Möter du någon, så smyg dem under schalen.
(Amanda springer bort.)
TOLFTE SCENEN.
Julie, sedan Baron Samuel.
Julie. Jag är så glad som om jag skulle på bal! Hvilken vigtig person är jag ej, nu fort att skaffa reda på Knut. (Vill springa ut, men möter Samuel.)
Samuel. Åhå — spring då ej omkull folk, min lilla sockerdocka! Hvart skall det bära af så brådt?
Julie. Brådt .... visst icke. — (Afsides.) Så olyckligt att han skulle komma! (Högt.) Jag fick se en fjäril onkel — och ....
Samuel. Och den skulle du fånga. Jojo, sådana äro flickorna nu för tiden; springa efter fjärilar och ...
Julie. Och fånga dem och spetsa dem; är icke det rätt åt dem, onkel?
Samuel. Förbanna, mej är det inte hufvud på flickungen.
Julie. Skulle tro det. (Afsides.) Om han ville gå sin väg ändå! (Högt.) Söta onkel!
Samuel. Jag ämnade taga mig en liten promenad; du kan just följa med och utveckla din princip om fjärilarne litet närmare.
Julie. Tack, söta onkel, men det .... det är så kyligt, jag ....
Samuel. Toka, det är väl kyligare att stå stilla här, än att hålla sig i rörelse.
Julie (med qväfd otålighet). Visserligen! (Tappar en nål.) Ah! jag tappade min magnefika schalnål.
Samuel. Hm! (Börjar söka.)
Julie. Nej, för all del, gör sig ej besvär, onkel. Jag hittar nog den. Gå förut bästa onkel, gå förut, jag .... (Söker.)
Samuel (för sig sjelf). Flickan vill bli af med mig — det är påtagligt. (Högt.) Ah, nu förstår jag; hör på min flicka, du torde kunna upplysa mig om, hvem som ingifvit Amanda att sucka efter kärleken.
Julie. Min Gud, jag! (Afsides.) Han är då odräglig. (Högt.) Hvem skulle ej göra det, onkel?
Samuel. Aha! Det der har sammanhang med theorien om fjerilarne, kan jag tro.
Julie. Jag förstår mig ej på theorier och lärda saker, jag tror blott att kärleken är oss medfödd och att vårt eget hjerta lär oss att sucka efter den. (Afsides.) Amanda kan komma; hur skall jag få bort honom? Jag måste väl följa med. (Högt.) Men promenaden, onkel?
Samuel. Jaså, du vill följa med nu! (Tager hennes arm.)
Julie (i det de gå). Vill? Jag är obeskrifligt tacksam. (Halkar och skriker högt.) Ah, jag vrickade visst min fot! (Haltar.) Ja, jag kan verkligen icke gå. Låt mig hvila litet.
Samuel (förskräckt; vill slita af skon). I Herrans namn!
Julie. Min Gud, onkel! Rör mig inte, det passar sig inte.
Samuel. Prat, en liten naken fot för gamla karlen, jag bar studerat läkarevetenskap litet, och .... (Vill afkläda henne.)
Julie (stretar emot). Söta onkel! Jag blir nog bättre, om onkel ville .... ville gå.
Samuel. Ville gå sin väg ja! (Afsides.) Det är klart som dagen att flickan har någonting i sinnet. Jag skall skicka hit svägerskan! (Går.)
TRETTONDE SCENEN.
Julie; sedan Amanda.
Julie. Gudskelof! Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli af med honom. Men hvar kan Knut vara? (Amanda kommer.) Se der, Amanda! (Ser i böckerna.) Alldeles riktigt. Sätt dig i ro derinne nu tills jag säger dig till. Jag får minsann ej sätta mig i ro jag. Onkel Samuel har uppehållit mig här hela tiden. En ”postiljon d’amour” har ändå ett besvärligt göra. (Ropar, sedan Amanda har gått in i grottan.) Knut! Knut!
Amanda. Store Gud, vill du ha’ hit honom nu, redan!
Julie. Tst! Du synes ju ej derinne. Jag måste göra upp med honom om biljetten. Tst! Sannerligen kommer icke der mamsell Rehnström. Kryp långt in under löfverket! Jag gömmer mig här. (Stiger bakom en häck.)
FJORTONDE SCENEN.
Mamsell Rehnström (troende sig ensam). Julie och Amanda (gömda).
Rehnström (suckar). Han är alltför sõt, den gossen! Denna oskuld, jemte så mycken kraft. Ack, hvad den kärleken ändå är för ett underligt ting. Hvad vore lifvet utan kärlek! Och här på landet, som det är så
sällan tillfälle till några inklinationer. – Ungherrarne blifva rå och brutala, emedan de få så många materiela intressen; de uppfatta ej en vek, qvinlig själ; eller kärlekens poetiska, obeskrifliga uppenbarelser. Oförstådd måste jag sucka, men hos denne yngling har jag funnit hvad jag så länge sökt, ett rent, känsligt hjerta.
Julie (till Amanda). Hör du, det är säkert Knut hon menar. Och sådana här utgjutelser har du aldrig förr smugit dig till att höra?
FEMTONDE SCENEN.
Friherrinnan. Mamsell Rehnström, sedan Amanda och Julie.
Friherrinnan (kommer häftigt gående). Ah! Är mamsell här. Jag söker Julie, har mamsell möjligen sett henne?
Rehnström. Nej. ”Ensam är jag uti lunden”, som skalden säger. Här finns ingen.
Friherrinnan (som hör ett prasslande). Tst! Hon är nog här. Julie! Våga ej att leka kurra-gömma med din egen tante, svara Julie! (Då ingen svarar, söker hon och finner slutligen Amanda i löfsalen.) Amanda! Hvad gör du här mitt barn! (Mamsell Rehnström afsides.) Store Gud, om hon hört mig! (Då Amanda reser sig upp, ramlar en bok ned af bänken.) Ah, du läser, så snällt min flicka, låt se!
Amanda (rädd). Mina lexor, mamma lilla!
Friherrinnan. Aldrig såg jag dig så flitig hvad har hon för lexor, Rehnström? (Rehnström tager upp boken, då Julie, för att distrahera dem, rusar fram högljudt skrikande.) Hvad står på?
Rehnström (häpen). En roman, fru friherrinna.
Julie. Ett ohyggligt djur, min tante. (Söker att rycka henne med sig derifrån.) Se då, tante, här på halsen, ah! Det surrar för öronen.
Friherrinnan (alldeles bestört). En roman! Tst då barn. — En roman! (Bläddrar i böckerna.) ”Alexandre Dumas”, ”Emilie Carlén” och dessa i min dotters händer! Hvem har kunnat lemna henne dem!
Julie. Förmodligen mamsell Rehnström, ty hon ...
Rehnström (afbrytande). Jag? Visst icke.
Julie (hviskar). Håll med på hvad jag säger, eller talar jag om alltsammans. Jag har hört hvart ord.
Rehnström. En sådan elak ....
Friherrinnan. Mamsell Rehnström! Kan det vara möjligt? Har mamsell kunnat till den grad glömma sig? Hon svarar ej. Tystnad är samtycke. Det är således mamsell som med berådt mod förderfvar mitt unga oerfarna barns hjerta.
Amanda (som vill skynda fram). Mamma!
Julie (sakta). Tst. Våga ej att yttra ett ord. Det går ju alldeles förträffligt.
Rehnström. Jag försäkrar min friherrinna (med en förtviflad blick på Julie), att ... att ... jag är oskyldig.
Julie. Hvem skulle det eljest vara, söta tante, isynnerhet som jag nyss hörde mamsell tala om ....
Rehnström (häpen). För all del fröken, förråd mig ej.
Julie. Håll med då.!
Friherrinnan. Jag kan ej uttrycka min bestörtning. Har då mamsell förlorat förståndet? Följ mig in, jag vill höra sammanhanget, men utan omsvep, förstår mamsell, eljest få vi väl se.
Julie (sakta). Kom ihog att mamsell måste taga det på sig.
(Friherrinnan och Rehnström gå.)
Julie (till Amanda, som vill springa fram). Vänta då!
Amanda (med hetta). Du vill narras och det får Rehnström bannor för.
Julie. Vänta då! säger jag ju. Om en liten stund skall jag nog hitta på råd. (Funderar.) Böckerna kunde ju ha’ regnat ner, t. ex. Det regnade ju manna till Israels barn.
Amanda. Är det blott en lek då?
Julie. Ja visst. var lugn du. Se här kommer då ändtligen Knut.
(Amanda rymmer förskräckt.)
SEXTONDE SCENEN.
Julie. Knut (med hängande hufvud).
Julie (skrattande). Se hur förskräckt hon flyger sin kos. Sannerligen är det ej värre att lära landtflickor älska, än jag någonsin kunde tro. Men se hur Knut hänger hufvudet! Det artar sig bra. (Knut kommer drömmande in.) Halt, monsieur!
Knut. Du, syster Julie.
Julie. Alldeles riktigt. Din egen syster, som vill veta hvad som framkallar dessa dystra moln på din panna?
Knut. Ledsnad, min syster.
Julie. Hur är det möjligt! Du kommer hit bland ”gröna lundar och bäckar små”. Blommorna dofta, foglarna drilla, allt är förtjusande – isynnerhet den lilla elfvan, lundens herrskarinna. Icke sannt?
Knut. Amanda, ja! Men jag har blifvit skymfad inför henne och hon afskyr mig.
Julie. Långt derifrån, hon är tvärtom dödligt förälskad i dig. Nyss, då jag brydde henne derför och vi sågo dig komma, sprang hon rodnande och häpen sin väg.
Knut. Hvad säger du?
Julie. Och du min bror?
Knut (suckar).
Julie. Stackars Knut! Du är verkligen betagen; men då det ej är utan hopp vet jag ej hvarför du behöfver vara så nedslagen. Försök din lycka - begär ett rendes-vous!
Knut. Om det bara ginge an.
Julie. Jag skall hjelpa dig jag. Skrif en öm biljett och bed henne komma dig till mötes här i parken t. ex., sedan skall jag bestyra om resten.
Knut. Förtjusande! Du är en liten allt för rar syster. Jag går då att författa mitt första kärleksqväde. (Sjunger i det han går.) ”I blomman i solen Amanda jag ser!”
Julie. Nu är det färdigt. Men hvad skall jag säga om böckerna? Så olyckligt att tante skulle få se dem! Lika godt. Rehnström får sig en duktig skrapa och i sjelfva verket var det blott lagom åt henne. Gamla harpan, gå och tala om Knut på det sättet, liksom han skulle .... ha, ha, det var löjligt!
SJUTTONDE SCENEN.
Julie. Mamsell Rehnström.
Rehnström. Fröken Julie! Låt mig få säga ett par ord.
Julie. Gerna, snälla mamsell Rehnström.
Rehnström. Det var ändå bra obeskedligt af fröken att skjuta skulden på mig för de der dumma böckerna.
Julie. Jag gissade bara.
Rehnström. Det var ingen gissning, utan helt simpelt en osanning för att sjelf slippa.
Julie. Sjelf? Huru?
Rehnström. Neka ej till att fröken sjelf lemnat böckerna till Amanda och att ....
Julie. Vackert, min bästa! Hvem var det som förtrodde sin, ömma låga åt vindens flägt, och ....
Rehnström. Ack, att fröken skulle höra ....
Julie. Jo, se nu att jag har mamsell i mitt våld. Min egen bror, har man väl hört en sådan förmätenhet.
Rehnström. Men böckerna!
Julie. Ja, de hafva helt säkert blåst dit, eller kanske några råttor dragit dit dem; jag såg stora mullvadar och andra odjur springa derborta. Tala nu ej vidare om böckerna. Hvad sade tante?
Rehnström. Hon sade att jag är ledig från min plats, och all denna ledsamhet har jag fröken att tacka för.
Julie. Åhnej! hade tante hört det der resonemanget med sjernorna, så ....
Rehnström. Ack, så olyckligt.
Julie. Derföre sluta vi fred nu! Jag bevarar den der hemligheten om det oförstådda hjertat, och råttorna skola vi ej heller anklaga för spektaklet med böckerna. De präktiga böckerna! (Sakta.) Det var för väl att kusin Rudolf ej skrifvit in mitt namn i dem! (Högt.) Au revoir! (Springer sin väg.)
ADERTONDE SCENEN.
Mamsell Rehnström (ensam).
Rehnström. Den elaka flickan! Till allas vår olycka kom hon i huset. Tvinga mig att taga på mig allt detta helt oförtjent! Likagodt. Jag är rätt glad deråt, ty Amanda har varit olydig, friherrinnan högdragen och svår. Då jag beklagat mig öfver Amanda, har hon svarat: ”mig lyder hon alltid”. Och om jag funnit tiden allt för lång och enformig, har hon sagt mig, det jag ej är här för att förströ mig, utan för att uppfostra lilla fröken. ”Men humöret lider”, bevars, hvar och en måste väl beherrska sitt humör; jag ger ett så ansenligt gage att jag kan få en gouvernant på hvarje finger om jag vill. Tala ej om pretentioner; en gouvernant bör komma ihåg, det hennes skyldighet är att vara nöjd, hur man behagar bemöta henne!”
NITTONDE SCENEN.
Friherrinnan (ifrig). Rehnström (som förut).
Friherrinnan. Det ena spektaklet löser det andra utaf! Samuel! Samuel, hvar kan han vara. Var så god min vän och skaffa reda på honom. (Rehnström går.) Hur olyckligt att vara mor! Förgäfves har jag då vidtagit alla försigtighetsmått. Finner jag icke här en billet-doux på min dotters bord! Hon har läst den, skrynklat den i brådskan och är nu försvunnen. (Julie kommer.) Ah, Julie! Har du sett Amanda? Det förvillade stackars barnet för mig med sorg ned i grafven. Se här! (Lemnar henne biljetten.)
Julie (för sig sjelf). Min Gud! Knuts biljett! Jo, nu står det väl till.
Friherrinnan. Du häpnar! Ja, i sanning, man kan ej annat. Om hon nu redan är på mötesplatsen! Hjelp mig, mitt barn, att förhindra denna olycka!
Julie (afsides). Hur i all verlden skall jag göra. (Högt.) Min bästa tanle! Söta tante .... Hm! Ingenting är lättare. Jag såg Knut följa onkel och pappa bortåt fiskdammen derborta. Sök upp dem och hindra honom från att lemna sällskapet. Jag skall passa på Amanda här och läsa lagen för henne af andans kraft.
Friherrinnan. Förträffliga unga flicka! Jag tackar dig! (Går.)
Julie. Ha, ha, min goda tante! Knut är nog i säkerhet; men medan hon gör den omvägen vinna vi tid, det är allt som behöfves. Amanda kommer hit, men Knut kan jag omöjligt hinna varna. Nå — pytt! En gosse tål nog, han kan gerna komma, och .... (Får se Rehnström.) Rehnström! Hvilken gudomlig idé. Jag skall straffa henne för hennes kärleksgriller. Tante kommer tillbaka och finner henne inbegripen i ett rendes-vous! Det blir lustigt!
Rehnström. Förgäfves har jag sökt honom, min friherr ....
Julie. Gudskelof, jag ändtligen träffar mamsell Rehnström. Knut, den stackars gossen, har fått litet ondt i hjertat och hoppas att ej förgäfves söka bot der han fått sot. Se här denna biljett till er!
Rehnström. Mig! Det är intet namn!
Julie. Det förtrodde han mig mundtligt och det står väl inuti i alla fall. Se här. ”Hulda Amanda!”
Rehnström. Jag heter Amalia.
Julie. Bevara mej då har den stackars gossen i sin otålighet hört eller skrifvit vilse. Det är ju detsamma. Kärleken är ej så nogräknad.
Rehnström. Den söta gossen! Är det möjligt!
Julie. Jag bedyrar. Här är ju för öfrigt ”svart på hvitt” derpå. Intet tvifvel mer. Han kan vara här hvarje ögonblick. Fort in efter en slöja, en blombukett; det är igenkänningstecknet.
Rehnström. Jag darrar! (Ilar bort.)
Julie. Ja, jag undrar ej derpå. Stackars menniska, om hon visste hur försåtlig Amor denna gången är.
Amanda (kommer smygande med slöja). Julie! Gudskelof du är här. Jag kan ej beskrifva hur rädd jag är.
Julie. För all del, fort härifrån.
Amanda. Fort härifrån?
Julie. Hvar har du gjort af Knuts biljett?
Amanda. Den ligger qvar inne i mitt rum.
Julie. Oförsigtiga! Din mor har sett den, är nu ute på jagt och kan i hvarje ögonblick vara här.
Amanda. Men Knut då?
Julie. Bry dig ej om Knut nu, utan låt oss gömma oss här, du skall få se på något så roligt, så roligt.
(De gömma sig bakom en häck.)
TJUGONDE SCENEN.
Knut. Sedan Friherrinnan; derpå Rehnström, och slutligen Julie.
Knut. Amanda! Hvilket charmant äfventyr. Julie är ändå en ganska fiffig flicka. (Gnolar.) ”I blomman i solen Amanda jag ser!” Hon är ej här ännu! Den söta flickan. Jag undrar hur hon skall tycka om mig i paraduniformen! Det är en förbannadt gentil och vacker drägt. (Putsar sig.)
Friherrinnan (synes i fonden). Den skälmska flickan narrade mig helt säkert; ty Knut var ej med herrarne; ah! se der är han. Detta är således mötesplatsen. Om jag skulle ....
Knut. Så hon dröjer! Hon är väl rädd igen stackars liten.
Friherrinnan. Nej, jag skall vänta tills hon är här, och jag kan gripa dem på bar gerning. (Går in i grottan.)
Knut (hvisslar). ”I blomman i solen” etc. (Putsar sin rock och sitt hår sjelfförnöjdt.)
Rehnström (kommer smygande med slöja). Ack!
Knut. Hon kommer! Jag skall väl gå varligt tillväga att jag nu intet skrämmer henne. (Böjer ett knä.) Förtjusande flicka.
Rehnström. Är det ej en dröm!
Knut (kysser hennes hand). Så har då kärleken öppn ....
Friherrinnan (rusar fram). Olyckliga barn! (Rycker af slöjan; ropar.) Mamsell Rehnström!
Knut (för sig sjelf). Fy fan!
Friherrinnan. Hvad skall detta betyda, mamsell?
Rehnström. Fru friherrinna! (Stammande.) Då man älskar ....
Knut. Det är ett misst ....
Julie (bakom häcken, sakta, rycker honom i rockskörtet). Håll med för Guds skull! Håll god mine!
Friherrinnan. Nå, då man älskar? ...
Knut (till Julie). Hvad skall detta betyda?
Friherrinnan (med hetta). Ja, det är jag, som frågar så, min herre! Ären J då alldeles förryckta denna afton?
Julie (inspringande). Har ej tante funnit Knut? Ah, se der, och mamsell Rehnström också.
Friherrinnan. Ja, mamsell Rehnström, som här filosoferar öfver kärleken med din bror.
Julie (sakta). Var det ej för väl att det inte var Amanda?
Friherrinnan (träffad). Jo — det har du rätt uti!
Julie (sakta). Bry sig ej om dem, söta tante. Tag Rehnström med sig och lemna Knut åt mig. Jag skall lexa upp honom alldeles rysligt. Men hvad har han gjort?
Friherrinnan (leende, sakta). Ah, jag förlåter honom då det ej var Amanda!
Rehnström (sakta). Hvad jag är lycklig! (Till Knut.) Hoppas, unge man! Framtiden återstår oss.
Knut (rycker vresigt på axlarne). Det är förbi för evigt, jag glömmer aldrig en skymf, mamsell.
Friherrinnan (tager Rehnström under armen; sakta i det de gå). Men hvad tänker mamsell på? En yngling många år yngre än mamsell sjelf.
(Julie och Knut tala ifrigt.)
Rehnström. Detta bref ingaf mig så många illusioner.
Friherrinnan. Huru, detta bref! Det är ju detsamma som låg hos Amanda.
(De fortfara att tala ifrigt, medan de försvinna.)
TJUGONDEFÖRSTA SCENEN.
Julie. Knut. Sedan Amanda.
Julie. Du ser således att jag handlat mycket klokt. Nu nalkas den rätta stunden för din lycka! Den stackars Amanda är väl halfdöd af förskräckelse derborta. (Ropar.) Amanda!
Knut. Hon svarar ej. Hvad mitt hjerta klappar.
Julie (söker bakom häcken). Hon är borta. (Stampar otåligt.) En sådan tokig flicka! (Ropar.) Amanda, jag är ensam nu, kom hit — hör du!
Amanda (på afstånd). Är du alldeles ensam?
Julie. Ja visst, skynda dig hit bara! (Springer efter henne och släpar henne med sig.)
Amanda (rädd, då hon får se Knut). Jag törs ej älska, Julie, min Gud en sådan oro; det var mycket bättre förut.
Julie. Då du lekte med dina kor och jetter ja; fy, gamla menniskan vara så barnslig.
Knut. Min älskade Amanda! Var ej så rädd, se jag ligger här så vördnadsfullt vid dina fötter, hvad fruktar du?
Julie. Ja, en älskare är spak som ett lam, men det passar ej att vara tre vid ett rendes-vous. Jag är som femte hjulet under vagnen.
Amanda (håller henne i klädningen). Nej, nej för all del gå inte.
Julie. Bara du är snäll då. Ge Knut din lilla hand, seså!
Knut (kysser den). Tack, min lilla, ljufva herrskarinna, du smärtar mig med denna fruktan. Jag, som älskar dig så hjertligt och ville gå i elden för dig. Jag förtjenar väl ditt förtroende, din ömhet.
Amanda (ser skygg, halft bevekt upp, då Knut helt djerft slår armen omkring henne).
TJUGONDEANDRA SCENEN.
Friherrinnan. Baron Samuel. Baron Edvard. Mamsell Rehnström (som i detsamma efter hvarandra rusa in.) Knut. Amanda. Julie (som bestörta rusa åt hvar sitt håll.)
Edvard. Är du tokig pojke.
Friherrinnan (rycker Amanda i armen). Hur vågar du ....
Samuel. Tst, svägerska, jag ger mig hin på att flickan ingenting begriper.
Julie. Så olyckligt!
Rehnström. Den trolöse!
Knut (svär mellan tänderna).
Edvard. Och du, Julie! Hvad är här fråga om? Berätta sanningen. Min syster kommer med tårar i ögonen och säger att du pratar i Amanda en hop galenskaper, lånar henne dåliga böcker.
Julie. Råttorna ha’ dragit dit dem, pappa!
Edvard. Vidare ställer du till rendes-vous. Lockar mamsell Rehnstrom dit. Narras åt höger och venster. Min dotter, min dotter, hvilket straff förtjenar du ej!
Friherrinnan. Min oskyldiga Amanda lärer du allt ondt, och mig sjelf vå ....
Julie. Söta tante! Förlåt mig, men jag blef så förvånad öfver att se hur barnslig och oförståndig Amanda var. Tillfället var lockande att lära henne hur ett romantiskt äfventyr bör gå till och det är högst opassande för en ung flicka att ej veta det.
Samuel. Och så gaf du henne en grundlig lektion ”in praxis”.
Amanda. Ja, men farbror Samuel! Jag vill aldrig bli kär mer förr än jag blir så klok och förståndig som Julie är.
Knut. Och jag vill aldrig bli kär förr än jag kan få sticka ihjäl den, som vågar störa mig under ett rendes-vous.
Samuel. Ser du nu, svägerska, huru felaktig din method er?
Friherrinnan. Ack, jag önskar det ej funnes någon ”method” i verlden.
Edvard. Jag reser nu härifrån med mina obetänksamma barn och ber dig hjertligt förlåta den oreda de tillställt. Du kan dock vara lugn, min syster, för alla ledsamma följder och lyd du Samuels råd, att låta Amanda lära sig mera af verlden, så att hon ej gör sig löjlig med att fastna på första limsticka som ställes för henne.
Friherrinnan (till Samuel). Ja, gör i Guds namn hvad du vill af henne. Jag finner att all min ömhet ej är tillräcklig. Det fordras kanske ändå något mera för att uppfostra barn! (Amanda lutar sig mot sin mor, som räcker baron Samuel handen.)