Gustaf Lorenz Sommelius (Beppo)

[ 5 ]

GUSTAF LORENZ SOMMELIUS.

(BEPPO.)

[ 7 ]

1.

»Tappert stred du, modigt föll du:
skald och hjälte på en gång,
Du har stupat, som du lefde —
handling, poesi och sång.»

e nya vägar, på hvilka den svenska lyriken leddes in i början af 1840-talet, hade sin utgångspunkt i de stora yttre världsomstörtande händelserna på 1820—30-talet, hvilka så mäktigt grepo de ungas hittills af fosforism och tegnérism nästan uteslutande berörda sinnen, att de glömde bort både de vackra drömmarna om en »lycksalighetens ö» och de gamla minnena från »Axel Hvides» eller »Kung Beles» dagar. Och när sedan turen kommer till vårt eget land, då oro och jäsning börja äfven här, då äro de unga skalderna beredda: i dikten införa de dagens frågor; dikten blir värklighetens afspegling, framför allt blir den politisk. Redan 1830 hade den unge C. F. Ridderstad börjat utsända sina politiska sånger, hvilka dock förblefvo utan egentlig betydelse; först mot slutet af 1830-talet tog icke blott den politiska utan äfven den sociala poesien rätt fart och fann fast botten. 1838 är det, som Erik Gustaf Geijer, på gamla dagar brytande med sin forntid, offentligen ställer sig i liberalismens leder:

Ensam i bräcklig farkost vågar
Seglaren sig på det vida haf.

En flock unga skalder framstår — icke tillsamman bildande någon i egentlig mening literär sångarskola — [ 8 ]hvar och en med sitt utpräglade kynne, men dock alla andligen starkt befryndade: den nya tidens ande hade så att säga fört dem tillsamman; till dess signaler hade de alla lyssnat och återgåfvo dessa i olika tonarter.

Till sångarflocken hör Gustaf Lorens Sommelius. Lik en stormsvala förekommer han oss på sin ensliga flygt, något skild från de andra, en ensam man, utan fast rot hvarken i dikt eller lif, utan ro och hvila, genom sitt lidelsefulla lynne i nära slägt med Byron, ej sällan i sin sång som en sannskyldig romantiker med ohäjdad fantasi öfverlämnande sig åt sinnenas rus, än åter fullt inne i dagens politiska strider, och dock trots alt detta sig själf, alt igenom sig själf, Beppo-Sommelius.

Hos en och annan äldre vaknar vid detta namn möjligen hågkomsten af upprörda krigsdagar för 40 år sedan, då den fara, som hotade vår granne i söder, väckte så lifligt deltagande, och namnen på tre unga män, som varit de första att med sitt blod besegla den då så varmt omfattade förbrödringstanken de nordiska folken emellan, voro på allas läppar och besjöngos af skalderna: Leijonhufvud, Lövenskjold och Sommelius.

I 1848 års illustrerade tidningar och julkalendrar — vi taga t. ex. den lilla i jämförelse med våra nuvarande eleganta julböcker så tarfliga, men till namn och innehåll så tidsenliga kalendern »Skandia» i ett af dessa från denna tid välkända glättade eller glacerade, ljusröda och hvita pappbanden — finna vi främst, utom några skildringar öfver Danmark och dess konung, lefnadsteckningar öfver desse tre tappre svenske och norske officerare jämte porträtt af två af dem, svensken Leijonhufvud och norrmannen Lövenskjold. Af den tredje, Gustaf Lorenz Sommelius, fins ingen bild och har aldrig funnits någon; denna juls »literära album», »Nordstjärnan», hvari åtskilliga af landets dåvarande främsta literära förmågor sitta afbildade, korrekta i frackar och ordnar, och hvari äfven Sommelii dikt »Rudolf von Wildheim» är införd, har ej ens af honom annat än hans facsimile. Och på den tafla i stålstick, som vid denna tid fans på väggen i hvart och hvartannat danskt hus och äfven ofta sågs i skånska hem samt jämte en kort täxt var införd i den på sin tid så ansedda och af den kände literäre redaktören dr Cronholm i Malmö utgifna [ 9 ]illustrerade tidningen »Portföljen, skillingsmagasin för nytta och nöje» 1849, ser man endast de ädla profilerna af Sommelii ofvannämda båda dödskamrater, båda fallna i samma drabbning som han, båda delande hans krigiska ära, om än ej hans skaldenamn.

Af Gustaf Sommelius fins ingen bild — hade han ej efterlämnat sin literära poetiska arfvedel och sitt på slagfältet vunna krigarnamn, skulle han hafva varit spårlöst försvunnen. Endast genom den muntliga berättelsen vet man, hur denne märklige man såg ut, ty den porträttbild af honom, som finnes införd i »Svea», poetiskt album 1874, och härifrån återgifven i en dansk tidskrift, är, enligt till oss lämnad uppgift, ej äkta; den är enligt en af Sommelii ännu lefvande nära bekanta rätt och slätt en fantasibild, tecknad af en person, som aldrig kände honom. Ingen af hans närmaste anhöriga har någonsin ägt hans bild; men, säger Crusenstolpe i sin lefnadsteckning öfver honom 1848, om det än ej finnes af Sommelius någon annan bild, än den hans snillealster måhända måla i läsarens fantasi, så är detta den fördelaktigaste dager, hvari han kan skådas; »ty allt det ädla, det goda, det sanna, för och i hvilket Sommelius hela sitt lif svärmade, dväljdes under en föga bländande yta. Det var endast rörligheten i hans väsen, hans mörkblå öga, ömsom gnistrande och svårmodigt, men alltid bjärt, som röjde apollosonen . . .»

Crusenstolpe har rätt. Sakna vi än bilden af hans yttre drag, så äga vi den af hans andliga personlighet så mycket klarare i hans dikter, ur hvilka man vid läsandet får ett ständigt intryck af att detta »mörkblå öga» med svårmodig glöd blickar en till mötes.

Inom vår literatur är Sommelius en fullständigt ensamstående företeelse, en företeelse af väldig kraft och originalitet, alt för litet påaktad, trots det märkliga rum, han intager i den svenska diktningen.

Men i vår — åtminstone jämförelsevis — med värkliga ursprungliga snillen sparsamt begåfvade vitterhet, hafva vi ej råd att låta en diktargåfva, sådan som denna, falla i glömska. Redan för fyrtio år sedan, då Sommelius stupat på Danmarks jord och för Danmarks sak, säger dr B. Cronholm i sin »Snällpost» af d. 13 juni 1848, då han berättade om Sommelii förtidiga död, att [ 10 ]denne »på långt när ej blifvit så känd, som han förtjänar». Efter hans död på slagfältet, hvilken kastade liksom ett försonande skimmer öfver hans obändiga lif, rönte emellertid hans dikter en ganska ifrig efterfrågan och såg tvänne upplagor.

För fyrtio år sedan! Och nu?

Då man på universitets- och lånbiblioteken finner t. ex. Nyboms diktböcker nästan utslitna, ser Beppos »Vallmoknoppar» ut, som om knappast någon handvidrört dem.

Och dock är Beppo en värklig skald, ett värkligt snille; han är som en sällsam mörk vildfågel, en af dessa »svarta svanor,» till hvilka en af vår tids främste diktare ropar: »ut på djupet, svarta svanor, ut, I barn af natt och glöd!»

För att bättre förstå hans diktning behöfs det, att vi förutskicka de få upplysningar om honom, som det, tack vare enskilda personers välvilja, varit oss möjligt insamla, hvarjämte naturligtvis de båda kortare lefnadsteckningar, som redan finnas öfver honom, af oss begagnats.^[1]

I hela hans diktning framlyser hans egen individualitet; hans eget lif är grundbottnen, och blott genom att något litet känna hans ensliga lefnadslopp, kan man rätt särskilja de skiftningar, som uppenbara sig i dikten.

Beppo-Sommelius var enligt krigsrullorna född d. 19 okt. 1811 i det natursköna Mörrum i Blekinge, där hans far var prest. Sin första undervisning fick han af denne, men redan vid nio års ålder sändes han till Malmö skola, från hvars rektorsklass han utgick till Lunds universitet, där han först blef student 1829 och snart därpå tog juridisk examen. Från Lund flyttade han till Norrland, där han hos en domare fick condition som notarie. Men inom kort öfvergaf han denna bana och blef militär. Redan 1831 ingick han vid Carlberg, där han således var jämnårig med Braun; dock spörjes härom intet särskildt; ingen sympati tyckes hafva dragit dessa båda i mycket så beslägtade naturer till hvarandra, hvilka äfven hade det draget gemensamt, att de båda voro böjda för slutenhet, båda voro otillgängliga.

[ 11 ] En af Sommelii forne officerskamrater har berättat oss, att denne vid Carlberg hade en farbror^[2], som var lärare där, och att han på grund däraf fick föra ett mera fritt lif, »så att man kan föreställa sig, att han därifrån fick de många konstiga åsigter, som sedan följde honom genom lifvet». 1834 ingick han som fänrik vid Elfsborgs regemente och blef 1837 löjtnant därstädes. Till »Elfsborgs regementes jägare» var också hans första dikt, tryckt först 1839 under pseudonymen «Manfred» och införd i tidningen »Göthen», hvars redaktör, C. M. Ekbohrn, egentligen var den, som förmådde honom att inträda på den literära banan. Redan här gifver hans poetiska skaplynne sig tillkänna:

Vi jaga, som vindar
En ilande sky,
De flämtande hindar,
Som fly för vårt bly.
Valkyrior ljunga
På molnvagnar tunga
Och mana till offer åt Oden med makt,
Till riddarebragder och människojagt.

Hans oroliga lynne och hans stora häftighet voro allmänt kända och delvis äfven fruktade, emedan hans våldsamhet understundom gjorde honom oberäknelig. Detta jämte en hersklystnad, hvilken till följd af hans ställning som subordinerande officer hufvudsakligast yttrade sig som oförmåga att kunna lyda, voro hos Beppo ett arf, som kan spåras i flera slägtled, liksom ock hans literära begåfning är ett utmärkande drag i Sommeliska slägten. Hans farfar, rektor vid Lunds skola och akademiens ordinarie bibliotekarie, häfdade åt sig en plats bland förra århundradets lärde. Han var dessutom allmänt känd för sitt maktbegär, han ville [ 12 ]»styra i consistorium» som det heter om honom, och om hans hustru, en i hög grad energisk kvinna, säges det, att hon »sträckte sitt finger in i Lunds båda consistorier».^[3] Om Beppos far, kyrkoherden J. R. Sommelius i Mörrum, säges, att han »länge innan sin död var oskicklig att ämbetet förestå». Visst är, att han låg i strid med sin församling, af hvilken han blifvit stämd inför häradsrätten för en mängd tjänstefel; på spänd fot stod han äfven med sin förman biskop Faxe; i visitationsprotokoll förekommer, att biskopen ålagt S. att förkofra sig i sina stycken, men att han vid nästa visitation till sin ledsnad fann, att kyrkoherde S. föga behjärtat den gifna förmaningen. Denne ansågs äfven inskränkt och okunnig samt därtill bitter och egensinnig och sin hustru, Carolina Gustafva Trägård, betydligt underlägsen i begåfning.

Det Sommeliska lynnets hufvuddrag finna vi samlade hos Beppo; farfar och farmor, far och farbror, alla hafva de några af sina mest framträdande egenskaper representerade hos denne slägtens märkligaste man. Och kommer därtill den obundenhet, hvari Beppo tyckes hafva uppvuxit, tidigt skild från hemmet och endast med lösa band knuten till detta, jämte det, att uppfostran och själfuppfostran aldrig kommo att öfva något förmildrande inflytande öfver de medfödda anlagen, så finner man häri en naturlig förklaring öfver den oberäknelighet i lynne och karaktär, som gjort Beppo-Sommelius snart sagdt till en sägen, och som understundom dref honom till vanvettets gräns – och detta ej minst i hans diktning.

Att han oaktadt detta var afhållen, därom ha vi fått bekräftelse från flera håll; så t. ex. berättar en gammal, då detta skrifves, ännu lefvande landtman i hans födelseby Mörrum – som varit Sommelii barndomslekkamrat – att han då var god och beskedlig och mild i lynnet>; – och »han var så god», utbrast skalden Nybom varmt till oss, då talet en gång föll på Beppo och hans död, »och hvad han kunde rida! - bokstafligen rida land och rike rundt - som en stormvind - men god var han»; och en äldre officer har försäkrat oss, att han var af sina kamrater ansedd som en »ädel, pålitlig [ 13 ]karaktär». — »Hans hjärta var godt,» skrifves till oss i enskildt bref af en man, som kallade honom sin »gamle käre vän» — »hans hjärta var godt, så att han kunde ta' af sig rocken för en vän, men hans sinne var bittert och kom lätt i jäsning. Hans kropp var ovanligt klen, men seg, så att han stod ut med strapatser mer än de flesta — hans ambition tillät honom dessutom icke, så vidt möjligt var, att låta någon stå öfver sig eller rättare sagdt: öfvervinna sig. Han hade svårt för att lyda och stod därför ofta i spändt förhållande till förmän; mot underordnade var han ytterst välvillig och öfverseende; sina betjäntpojkar behandlade han rent af med kärlek, om de voro hurtiga.

»Vid skjutöfningar stälde han dem ofta vid målet och sköt kula vid kula omkring dem.»

Alldeles i Beppo-byronsk stil – konsekvent för den man, som ofta i vredesmod drog värjan äfven mot sina bästa vänner.

De underrättelser, vi fått om honom på ett annat håll, öfverensstämma i det närmaste med ofvanstående, ehuru vår meddelare här ej ser honom i vänskapens förmildrande ljus. »Sommelii f. d. kamrater», heter det här, »meddela, att han var i 'fredstiden underhaltig officer', att han ständigt stod i fiendskap med förmän, och mot jämnåriga var han antingen en hängifven vän eller hätsk fiende. Hvad han i synnerhet föraktade hos de senare var, om någon visade den uppmärksamhet, heder och aktning, som underlydande, enligt alla tidens disciplinära begrepp, böra visa en öfverordnad. Sommelius kallade detta för kryperi. Mot underlydande var han ytterst ojämn. Ömsom misshandlade han dem och ömsom öfveröste han dem med gåfvor och smekningar. Sin uppassare, en soldat vid regementet, befalde han en gång med våld och hot att ställa sig vid en vägg och sköt därefter på några stegs afstånd skarpa gevärsskott på sidorna om karlen i väggen. En annan gång gaf han denne sitt ur.

»Under ett beväringsmöte hade Sommelius vid inlärandet af handgevärsexercis låtit en beväring hålla tummen på den beryktade »skrufven» (en skruf på gevärslåset, på hvilken alltid tummen vid vissa hand[ 14 ]grepp skulle läggas) och därefter tryckt och knådat med sin hand, tills icke blott skinnet utan ock köttet blef illa sargadt. Då detta kom till befälhafvarens öron, erhöll Sommelius som bestraffning flera dagars arrest. Utkommen härifrån, mötte han den beväring, som var dräng hos befälhafvaren. Troende att denne vore angifvaren, gick han fram till honom och sade: »är du majorens dräng?» och då denne jakade härtill — spottade han honom i ansigtet.»

2.

Alt detta var utbrott af denna inre oberäknelighet, som ofta dref honom ut att i våldsamma kroppsansträngningar söka döfva det själskval, hvaraf han ständigt plågades, och som göra honom till denna dystra uppenbarelse både i lif och diktning. I Ridderstads »Döds-runor» står en vid flera tillfällen, exempelvis af Crusenstolpe i hans nekrolog öfver Sommelius citerad strof, hvilken dock ytterst förskrifver sig från Dagligt Allehandas af Emil Key skrifna skildring öfver skalden i juni 1848: »när höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lundarna, och det blef mörkt och kvaft inom honom, var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormen öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oroliga själ.» Härom skrifver han själf i dikten »Conrad», som i så många hänseenden är ett sant uttryck af hans sinne:

Mig oron behagat; jag älskat att rida
I bredd med orkanerna (sida vid sida)
På frustande hingstar — — — — —
— — — — — — — — — — —
Ej fruktar jag fasan: ty helvetesglöden
Mig bränner i lifvet mer het än i döden,
Och ej för dess skiftande, bländande glans
Jag nå'nsin vek undan, ej häller jag ryste.

[ 15 ] Vi nämde nyss, att Sommelii diktning finner sin förklaring i hans lif. Dikten var för honom ett slags säkerhetsventil, till hvilken han tog sin tillflykt, då intet annat hjälpte, då det ej var honom nog att på sin krusmankade ungfåle spränga åstad i natt och mörker, då han, upprörd vare sig af inre stormar eller af harm öfver hvad lumpet, fegt och lågt, han såg utom sig i lifvet, af konventionella skäl ej kunde låta jäsningen i sitt inre på annat sätt komma till utbrott. Under flera år inflöto dikter af hans hand och med olika signaturer, såsom Manfred, G. S—i, Quodlibet, Dulcamara, Beppo, som bidrag i olika tidningar och tidskrifter, men först 1846 lät han utgifva dem i en samling, tryckt i Stockholm: »Vallmoknoppar plockade på Steppen af Beppo».

Denna samling utkom just som han stod i begrepp att lämna sitt fädernesland för att aldrig mera återkomma. Märkligt är det att se, huru Beppo, som ej skyr att utdela skarpa hugg, som ej drar i betänkande att såra och rent af förolämpa andra, själf är ömtålig för »kritikens gissel,» så ömtålig, att han rent af flyr för densamma.

Så skrifver han i det enda bref, som funnits efter honom: »Mitt arbete är tryckt, men får af vissa anledningar, nämligen därför att jag är lite ömtålig för kritikens gissel, ej komma ut förr än efter min resas företagande . . .»

Själfva titeln »vallmoknoppar» innebär, hvad hans diktning var för honom, ett medel att döfva oron, striden inom honom; den var, som en annan svensk diktare^[4] skrifvit till honom:

Den enda ros, som ej för dig bar taggar
Och vid hvars doft till sömns du oron vaggar.

Denna hans diktnings mera enskilda uppgift tro vi äfven vara en af orsakerna till, att Sommelius så snart blifvit undanskymd, för att ej säga förgäten.

Hans diktning liksom hans personlighet imponerar, men tilltalar icke. Huru glödande han är, saknar han denna innerlighetens värme, som mest anslår människo[ 16 ]hjärtat. Den skald, som bäst lyckas att återgifva de känsloskiftningar, vare sig af sorg eller glädje, som så att säga äro allmänt mänskliga och hvilka nästan enhvar förnimmer i sitt eget inre, blir äfven människorna mest dyrbar, vare sig dessa finna sin glädje rätt uttryckt eller finna trösten uti att se sin egen sorg återgifven på ett skönt sätt i ord och rytmer, hvilka liksom framställa denna sorg i ny form eller skänka mod och hjälp att öfvervinna densamma; den skald, hos hvilken hans samtid och, för så vidt han är »äkta», äfven hans eftervärld igenkänner sig själf klargjord, blir populär. Men en helt och hållet ensamstående, storslagen karaktär, som är sig själf och intet annat, utan hänsyn till något annat — hans hela känslolif är skildt från vanliga människors och blir af dem svårare förstådt.

En sådan är Beppo, han är en byronsnatur, alt för mycket i saknad af Byrons ofta känsliga, mjuka vekhet, för att i så mycket högre grad besitta hans våldsamma lidelse. Detta gör honom impopulär; han väcker intresse, ja beundran, men blir lätt lagd på hyllan.

I hans dikter ljuder endast en ton, som så att säga förenar och sammanbinder alla de olika dikterna till ett helt: hans egen vilda, ångestfulla förtviflan och misströstan på alt mellan himmel och jord, hans djupa lifsleda, den han i dikten »Conrad» uttrycker så:

På lifvet ej sätter jag alls något värde:
Som vådelden rofvet, min kraft det förtärde
Och nedstämde eldsjälens blixtrande mod.
Min glädje det stulit, min sällhet det rånat
Och all min förhoppning kallsinnigt förhånat,
Tills isigt som ödlans och stelt blef mitt blod.

Detta är det också som gör, att man hos Beppo ej spårar någon utveckling; han är den han är, och detta är han genast med första penndrag, han nedkastar på papperet. Dagligt Allehanda i juni 1848 kallar hans dikter »till större delen snillrika feberdrömmar, förfärliga dödskampsfantasier» och tillägger: »hindret för hans utveckling låg i bristande jämvigt och harmoni». Hindret låg däri, att dikten för honom var detta döfningsmedel, ej ett arbete eller en konst. »En skald som [ 17 ]Sommelius kan dö på slagfältet, men dör aldrig som ledamot af Svenska akademin,» anmärker V. Rydberg i sin anmälan af Beppos samlade dikter. »De väsentliga egenskaper,» tillägger en annan hans lefnadstecknare^[5], »som utgöra skaldenaturen — inbillningskraft och känsla — ägde Beppo i sådant mått, att han förbisåg, ja föraktade den nödiga bisak, som han ironiskt benämde 'den städade stilen och smaken'.»

Äfven detta bidrager att göra hans dikter mindre njutbara, än hvad de i delvis mera vårdad form skulle varit; ty ehuru han understundom, t. ex. i Rudolf von Wildheim, som vi framdeles skola visa, kan vara så rent af klassiskt formfulländad, att värset är som hugget i marmor och af sällsynt skönhet, är dock mången af hans dikter så bred i utförandet, att det är ett helt arbete att läsa den; det är ofta nog enformigheten i de falska rimmen på obetonade artikeländelser, som värkar tröttande, liksom hans en och annan gång bristande kompositionsförmåga. Med alt detta är han, som sagdt, en våldsam, obändig företeelse, och ehuru man i allmänhet hälst ser, att man slipper råka ut för en cyklon, så är den dock obestridligen mera imponerande än en mild vestanfläkt.

Vi nämde Byron. Sommelius har i själfva värket mer än en gång blifvit jämförd med Byron. Men ehuru man visserligen spårar inflytandet af denna diktkonstens och århundradets hjälte, så är dock Sommelius, som sagdt, långt ifrån någon efterhärmare. Han har tycke af Byron, ej för det han försöker likna denne, utan därför, att hans natur är beslägtad med Byrons, och jämförelsepunkter erbjuda sig själfmant; äfven hans; oroliga lif, hvilket i likhet med den engelske i frivillig landsflykt gångne skaldens delvis var ett nomadlif, ökar den inre öfverensstämmelsen mellan båda dessa stormandar, och Beppo kunde helt visst hafva understrukit Byrons ord i Childe Harold, att »hvilan är ett helvete för starka hjärtan».

Låt framåt, ack, framåt det ila!
Min rolösa själ ingen hvila
Och rast eller frid nå'nsin tål —

[ 18 ]yttrar Beppo i samma anda uti den dikt, som framför alla andra är liksom ett rop ur hans eget hjärta, Rudolf von Wildheim.

Att Sommelius som en ung gosse och då sannolikt af en pojkaktig lust att efterlikna Byron, liksom denne, använde en silfverbeslagen dödskalle till dryckesbägare, tyder dock ännu mera på den smak för det gräsliga, det hårresande, som han sedermera finner ett så tydligt behag, att i sin diktning fördjupa sig uti. Det förefaller därtill, som om han just häri skulle ha blifvit mera påvärkad af den tyska nyromantiken; detta framkommer ganska klart t. ex. i dikten »Dæmonerna». Själfva ämnet i och för sig är just sådant, att det skulle anslå och inspirera Sommelius; i denna dikt kan han nedlägga hela sitt lynne: sin intensiva sinlighet, sin vilda fantasi, som får frossa i fasansfulla scener, sin beundran för det rent fysiska modet har paradt med ett visst ädelmod och soldatkänsla. Den af honom själf till dikten — tryckt i Aftonbladet n:r 28, 1843 — bifogade anmärkningen lyder så: »I 'Napoleon' framstäld efter de bästa uppgifter af —r, svensk öfversättning, förekommer i 2 delen pag. 268: 'Dæmonernas regemente försökte det yttersta' och i den dervid bifogade noten: 'Napoleon' hade förenat alla Italiens oduglingar, de oförbätterliga sönerna af goda familjer, missdådare från förnäma världen till ett regemente under en öfverste Eugéns befäl, hvilket man kunde anse för en massa dæmoner. I storm och fäktning kommenderade öfversten detsamma, mestadels skrattande, endast med de orden: 'Avanti, avanti, signori ladroni, cavalieri ladri!' ty desse, som nästan alla för sin vilda tapperhet voro prydda med ordnar, hade till och med bestulit gud själf. Än utdrucko de det för lazaretten bestämda vinet, än begingo de andra oordningar, ja, en gång plundrade de till och med likvidationskommissariens kassa; men å andra sidan visade de också ett ädelmod utan like. Döende anförtrodde en engelsk kapten en sådan, som gifvit honom dödshugget, hustru och barn, hvilka befunno sig i närmaste by — och han skyndade strax dit samt delade ett helt år sin sold med dem. På återtåget ur Ryssland åtog sig en annan sin kamrat, som blifvit träffad af en [ 19 ]kula i bröstet, liksom en moder sitt barn, och förde honom på sin häst vidare, ända till dess han själf blef nedstött. Kortligen: det 6:te regementet af italienska arméen utgjorde den förskräckligaste blandning af dygder, laster och brott.»

Hvilket äkta beppo-motiv!

Ehuru det i dikten också är det individuelt beppo-sommeliska, som bryter igenom, tycker man sig dock i detta frossande i ohyggligheter, förenadt med sinlig vällust, läsa ett alster af ofvannämda tyska riktning, särskildt då man hör »dæmonen» berätta om sin mördade älskarinna:

På en brudsäng, djup som natten,
Bäddad i lagunens vatten,
Vaggad af delfinerna,
Hvilar hon, och fiskar sluka
Hungrigt bitar af de mjuka,
Men uppsvälda formerna.

Ve, du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm ej häfves
Mera af vällustiga
Suckar. I den lägga stygga
Grodor sina ägg, där bygga
Ödlor, kräla maskarna!

Rundt om lederna och halsen,
Om det lif, som du i valsen
Omslöt med din smidiga
Arm, sig slingra ormar fräcka,
Och sin blodtörst sniglar släcka
Ur de blåa läpparna.

Minen stelnad är, som myste,
Slocknad blickens eld, som lyste,
Örat döft. Likt ederna,
Som hon darrande afhörde,
När du smekande förförde
Henne, löste flätorna!

[ 20 ] Eller är det ej, som om det vore en af dessa kända hoffmanska spökhistorier, scenen i kyrkan vid midnattstiden:

Jag hör fjäten af en kvinna!
Spöket af din älskarinna
Följer oss i hälarna;
Genom dimman, midnattsfloret,
Glänsa ögon bort i koret
Matta och glasaktiga.

Vidare de fasansfulla orgierna i kyrkan, skändandet af altaren och grafvar, där

— — — — glädjeflickorna
Blunda, hjärta tätt till hjärta,
Vekt omarmande de smärta
Lockiga dæmonerna,

de vilda striderna, den hänförda dyrkan af kajsaren, »han, den store underbare», och till sist den döende »dæmonens» sista ord:

Ej jag tål en knekt, som gråter;
I Gehenna ses vi åter
Bland de fallna änglarna —
Eller ock i himmelriket!
Nu, a Dio! Strunt i liket!
Glömmen mig, ej segrarna! —

alt detta visar en fullkomligt titanisk inbillningskraft, återgifven i färger, så dystert glödande, att de bränna sig in i själen:

Och norden såg dem, läste dem och ryste,
Och lade bort och glömde snart din sång,

har Bjursten sagt om denna dikt. För oss står det som en omöjlighet att kunna förgäta en dikt som denna; man läser och ryser, men man glömmer den i sanning icke.

Sida vid sida om den glänsande detaljmålningen framkommer i denna dikt den bristande kompositionsförmåga, som så ofta låter hans dikter förefalla [ 21 ]osammanhängande, i det de bilda, hvad Brandes kallar »ask i ask». Detta visar sig allra tydligast i dikten »Hussaren Riego», där skalden låter denne berätta först något om sina egna bedrifter, därefter om sin unge kornett och dennes död; vidare om kornettens fästmö och dennas öden, hennes slägt både på fars och mors sida flera århundraden tillbaka i historien — till slut blir det ett sådant vimmel af »Ulfstandar» och »Järnhjälmar», att man blir alldeles tvungen att upprätta en stamtafla, innan man kan begripa eller sammanhålla dikten i dess helhet.

Fullt byroniskt tyckes oss endast ett stycke vara, nämligen fantasin: »Venedig», en lofsång till denna stad, om hvilken han utbrister:

Ack, minnets stad, af dig, o Byron, älskad,
Hur gärna trifdes ej min själ i den!

Och det tyckes också vara Byrons ande, som går igen i skildringen af den på gröna böljor framglidande gondolen, af karnavalstiden och San Marco, men framför alt af den glödande venetianska kvinnan, som Byron i sin »Beppo» framstält så:^[6]

Skön är venetianskan i mitt tycke:
Ramsvarta ögon, hvälfda ögonbryn,
Och så en gratie, kvinlighetens smycke,
Den gamla grekiska, och färg i hyn;
— — — — — — — — — — —
En varm, en lefvande, en äkta kvinna!

Hos Sommelius heter det:

Och minnet bor i hvälfda dômer här,
— — — — — — — — — — —
I venetianska kvinnans mörka blick,
I gångens majestät, i hennes hållning,
I formers vällust, ansigtsbildningen,
Som ger begrepp och aning blott om njutning
Och trånad — — — — — — — — —
En venetianska kan om sällhet aning ge
— — — — — — — — — — — — —

[ 22 ]

Och känslans fullhet i hvar droppa blod,
Hon är en grekisk bild med lif i formen
Från klassisk forntid, sprittande och varm.

Tycket är omisskänligt. Men också från andra håll synes han hafva tagit intryck. Det fins nämligen i hans diktning äfven reminiscenser från godkända svenska patriotbarder. Så är hans fosterlandsstämning i dikten »Mitt fosterland» den oundvikligt »höga nordiska», med »vakor», som dystert slå på Säves fjäll, med Bore och is och snö, måne och näck och strömkarl, med »Sveas väna mö», med »järn och Carlar», och hans dikt »Våren» är delvis dahlgrensk, delvis atterbomsk:

Mätt på ros med vintergrönor,
Zefir, svärmande och yr,
Ömsom till Linnæan flyger
På en fransk visit, än smyger
Han till chaira tusenskönor
Ut på näpna äfventyr.

Sommelii fantasi, »inbillningen, som jämt är med på färden», hindrar honom från att se naturen, som han ser människolifvet, klart och koncist; som naturmålare kommer han till korta, men som genremålare är han rent af oöfverträffad i vår lyrik, när det gäller att i satiriska sedemålningar framställa det osunda och skefva; han äger då något af den styrka, som låg i en Hogarths pensel. En dylik träffsäker skildring är just den af den »romantiske poeten», hvars alla oarter — trots de intryck, han själf tagit från detta håll — han skarpt ser och framhåller:

— — — — — — — — — — — — —
Att sväfva mot skyn är de armas natur:
På vindsrum därför de i höganlofts bur
Bo som på Jerusalems tinnar;
Så torra i halsen som öknens pilgrim,
De mäta ut meter och hugga af rim
Och hvässa dem se'n som skopinnar.

Som sparfvarna lefva de på Guds försyn,
De irra husvilla, som månan i skyn,
Lättretliga, tankspridda, ömma.

[ 23 ]

Dock ej som den kommer, de taga guds dag:
Dem äro ej gudar, ej mänskor i lag,
Blott om idealer de drömma.
— — — — — — — — — — — — —
De njuta till kropp och de njuta till själ,
De njuta, till dess de sig njuta ihjäl:
De suga sig fast, gudasälla,
Vid hjärtan, som darra af tjusning och lust,
Vid läppar, som rusa likt drufvornas must,
Vid svanhvita barmar, som svälla.

3.

Mellan en stor del af Sommelii diktade personligheter – vi undantaga härvid alla hans satiriska bilder, hvilka till stor del äro porträtt — finnes det en inre frändskap, sådan, att man endast på den yttre, alltid bjärta och väl träffade konturen kan skilja dem åt; det är skalden själf, som framträder bakom alla dessa lyckade ehuru genomskådliga förklädnader; »Rodrik», »Bravon», »Conrad», men framför allt »Rudolf von Wildheim», äro alla glänsande karaktäristiker af en och samma ande, den som stormar inom Beppo-Sommelius oroliga bröst.

Visserligen håller han sitt privatlif utanför sin poesi; men i dessa diktade hjältars ådror flyter hans eget blod; hans eget hjärta — en skalds hjärta i en soldats barm — klappar inom dem och lägger orden på deras tunga. Hvad han genomlefvat och lidit af inre strider uttalar han själf i tillegnan till kronprins Carl, det uttalas vidare af desse hans pseudonymer, och ur de lösryckta här och där i de olika dikterna liksom inkastade värs, där hans egen lidelse, smärta och hopplöshet öfverväldigar honom, kan man framvisa hans eget lif — äfven i dess yttre konturer.

[ 24 ] De öfverensstämma noga med hans lifsöden; och ehuru han ej direkt berör hvarken sin egentliga kärlekssorg eller sitt fattigdomsbekymmer, framkomma dock dessa i den diktade personens lif; man finner dem på dennes läppar; skalden låter sin »Conrad», sin »Rodrik» förtälja hans egna kval, och vi lyssna till dessa sånger som till den sorgedikt, de i själfva värket alla tillsammans bilda: en i grund och botten ädel, varm och högsint, men krossad och af sina lidelser delvis förstörd mans dystra öde.

Som sagdt, redan i hans tillegnan till kronprinsen framgår, hurusom han kände sig ensam och mörk i sinnet:

Jag gick i öknen, uti lifvet öken
Den kala heden, sorgens mulna land.
— — — — — — — — — — — —
Jag var så ensam här; — för kalla vinden
Förfryser känslan och förbleknar kinden.
— — — — — — — — — — — —
Jag var så ensam, ensam med min oro,
Och stormens andar undan med mig foro.

Denna hans ensamhet, som han ofta talar om, var otvifvelaktigt till stor del själfförvållad och själfvald; han var för mycket människofiendtlig för att älska människors sällskap, och i dikten »Conrad» utbrister han:

— — hemmet blef kvaft i den folkrika staden,
Och modet jag fälde, som blommorna bladen,
Jag tvungen mig fann, som ett läjon ombord.
För mänskor som för skorpionstyng jag flydde.
Mig världen fördömde — och jag den afskydde —

Och därför irrar Beppo omkring rolös och fredlös; hans ungdomliga trots, hans lidelsefulla lynne, hans personliga mod komma honom att afsky alt konventionelt; han förstår ej att bocka eller krypa, ej att tala vackra ord eller smickra förmän. Därför utbrister Beppo-»Rodrik»:

Mig lyster ej krypa för makten, ej tigga
Om ära, ej smickra de stora, ej ligga
Som kattor vid nådenes dörr på lur —

[ 25 ]

Också låg han oupphörligt i strid med denna värld, som han »afskydde» – på spänd fot med sina förmän, på lika spänd fot mången gång med sina kamrater, i synnerhet sedan han till höger och venster utstrött de blodiga satirer, vi redan antydt och i det följande åter komma till; i strid med det samhälle, Borås, hvarest han en tid vistades, och som han fick lämna på grund af en skandaldikt, den 1846 utkomna serien »Silhouetter, klippta i papp, samlade af doktor Dulcamara», hvari han porträtterade stadens alla mest betydande invånare; härtill kommer fattigdom, okuflig törst efter äfventyr och olycklig kärlek.

I dikten »Tonnerre, säger han sålunda om denna sin fattigdom:

Alltid när det välling regnat
Var min sked i helvete.
Slumpen gett mig blott almosor,
Idel halmstrån, inga rosor.

Och prisar han, som uti »Örlogsmannen», hafvet och sjömannens lif, så är det emedan »alls inga brödbekymmer finnas där»; för ett sinne som hans torde trycket af dessa hafva varit olidligt, och det bidrager i ej ringa mån att fördystra hans lynne och gifva honom denna mörka lifsåskådning, som tillväxte, ju mera det värkliga lifvet med dess kraf på värksamhet och arbete trängde sig på honom.

Arbete tyckte han ej om; högst af alt skattade han det personliga, fysiska modet – för själens lugna storhet hade han ingen blick, och det jämna kraftiga arbetet på hvad område som hälst var för honom ett »slafgöra», eller som han säger i »De svarta jägarne»:

Må slafven förutan all ära
I anletessvetten förtära
Sitt bröd, under mödorna böjd,
Och vaka och bedja och klaga —
Och korset med tålamod draga
Och lefva i lugnet förnöjd.

Det är ej med arbete, han önskar förhjälpa sig själf till oberoende; så säger han i »Rodrik»:

[ 26 ]

Bekymren och sorgerna önskar jag skingra:
Jag vill ej som masken i stoftet mig slingra
Och kräla i jorden — och lefva som slaf.

För honom fins endast ett slags ära, krigsäran förvärfvad med blod och med svärd:

Fast hungrig som tigern jag brann efter ära,
Jag fick ej en kvist af ett lagerträd skära
Med slipade stålet i hvirflande strid;
Och likväl i slagtningens yraste vimmel,
Min inbillning trifdes som gud i sin himmel
Och fann bland orkaner sin ljufvaste frid.

Han fann bland annat sin tillfredsställelse i att — fattig, som han själf var — låta sina diktade krigsbussar plundra alt det guld och silfver, de på sina blodiga tåg kunde komma åt, och aldrig visa någon förskoning, hvarken i de rikes slott eller inför kyrkornas silfverprydda altaren; det är som ville han på detta sätt taga sin skada igen och taga hämd för sin egen bekymmersamma tillvaro — man kommer att tänka på berättelserna om, huru de ökenresande, som äro nära att försmäkta af hunger och törst, än ytterligare pinas af gyckelbilder, i det klara källor och lummiga lundar hägra för deras villade ögon — och i sammanhang härmed fröjdar han sig åt, att alla rika, som »måst gräfva efter vinst i dyn», dessa »världens penninglystna lumpna slafvar» en gång skola uppstå ur grafven som »nådehjon», att de alla dock till slut måste lämna rikedom och titlar kvar, då de en gång på uppståndelsens dag skola ropas upp efter »nummer» och allesamman

— bli som nollor lika,
Hvad om ståndsskillnad än man må predika.

Ofta återkommer han till detta, att han fostrats för slagfältet, att hans »eldsjäl» ej kan finna sig tillrätta med det lif, han måste föra som officer i fredstid. Han vämjes vid det fadda lif, denne i allmänhet vid denna tid får föra, och som han också i flera dikter med den kraftigaste realism och med hvass satir målar. Han är — oaktadt hans kamraters omdöme, att han var en [ 27 ]underhaltig knekt, så till vida»H som han hade okuflig motvilja för att underordna sig, lyda order — dock med lif och själ soldat, för så vidt en soldat i krigstid kunde föra ett häjdlöst äfventyrarlif; soldat vill han vara i stridens tummel och framför alt till häst; han älskar hästar och hyser i allmänhet ett innerligt förakt för alla, som ej kunna rida. I det hela taget skulle man kunna säga, att han i likhet med La Motte Fouqué, delvis diktar för kavalleriofficerare. Hvilken hästpoesi exempelvis i följande värs ur »Hussaren Riego»:

Högmodiga gråskymlar resa sig stolt
Och göra emellan en bågformig volt;
Små skäckiga yrhättor trampa
Och bita hvarann som själfsvåldiga kid:
Förmätna som damer i Pompadours tid,
Ramsvarta fullblodingar stampa.
Gullfuksar, som täfla med månan i sken,
Changera behagsjukt på spensliga ben,
Och race-stona fint kokettera;
På lifvet de sträcka, de bugta sin hals,
De vifta med svansen och skämmas ej alls,
De krångla och piaffera —

I dessa skildringar visar han sig som en »realist» af första ordningen; han målar stallscener, så att man riktigt tycker sig känna lukten af hästfiltarna och i chokskildringarna från Bornhöft rent af hör man trafven.

Han var född i revolutionernas och abdikationernas tidehvarf, då det nästan såg ut i Europa, som om den önskan, han låter sin »grenadier» uttala, skulle bli värklighet, nämligen som om hela världen skulle bli en krigsteater, full af invalidhus, vapensmedjor, citadell och rekrytskolor, med Paris till centraldepôt, åtminstone hvad jäsningsämnet angick, och som om hela denna krigiska värld hyste den åsigten, att »blott med blod kunde blod försonas».

Detta skulle just hafva varit en värld för Sommelius, och han ropar också nästan vildt:

Lefve kriget! Må dess flamma
Evigt brinna, jämt densamma,

[ 28 ]

Och dess aldrig släckta bloss
— — — — — — — — — —
Ständigt fladdra öfver oss!

Han utmålar också kriget med alla dess fasor, så att man tvingas att undra, om han själf förnummit något af, hvad han låter den »store käjsaren» tillropa sina dæmoner, då han visar dem sin i blod badade klinga:

När I sen min klinga doppas
Djupt i blod, skall det, jag hoppas
Vattnas er i munnarna.

Och kan man äfven i det hänseendet uppdraga paralleler mellan Sommelius' och Byrons lefnad, att båda voro krigare, den ene i Greklands, den andre i Danmarks härar, så yppar sig dock här en stor olikhet. Medan Byron i sina ungdomsdikter, t. ex. i Childe Harold utandas hat till kriget, samt äfven sedan i sina krigsskildringar af Ismaïlias belägring i Don Juan^[7] stämplar kriget afskyvärdt:

Gud sade: »varde ljus, och det vardt ljus».
»Blod!» säger människan, och inhaf rinna;
Ja, detta barn af nattens slagtarhus
Kan på en enda timme medel finna
Att stifta mera ondt i hädiskt rus
Än tretti somrar återställa hinna,
Hur rika frukter än de alstra fram;
Ty örlig afskär både rot och stam,

och medan han senare på ett annat ställe i Don Juan rent ut säger, att »det är bättre att aftorka en tår än att utgjuta haf af blod», så besjunger däremot Beppo kriget i och för sig med hänförelse och frossar af att låta sin »inbillning trifvas i slagtningens vimmel»; maken till mera intensiv, bombastisk blodgirighet än i följande värs af den äljes mäktiga dikten öfver marskalk Ney skall man väl svårligen finna:

[ 29 ]

Italiens folk och Tysklands för mig blödde,
Med mänskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt som en syndaflod.
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.

Eller ett annat exempel ur »Tonnerre»:

Folk, som får på slagtarhuset,
Låg och flämtade i gruset;
Det blef fan till korfkalas!
Hjärnor slogos in som rutor,
Trossen sam i blod som skutor,
Knotor krossades som glas. —

Då Byron, gripen af det grekiska folkets stora sak, drifven af sin kärlek till rättvisa och frihet, går ut att falla för sakens skull, så är för Beppo hufvudsaken egentligen att få slås; han var för orolig att kunna trifvas hemma, ty, som han säger:

— — med ett blod, så varmt och ungt
är här i Sverge alt för lugnt
För ett oroligt sinne;'

därför omfattade han med sådan fröjd tillfället, när detta erbjöd sig och danska kriget utbröt; dock måste redan här tilläggas, hvad vi sedermera återkomma till: han gick ej ut i kriget, förr än han förvissat sig om, att han gick att kämpa för en rättvis sak. Emellertid — då han tills vidare ej får slås i värkligheten, diktar han sig en egen stridssång, hvars kraftiga skönhet, gjuten i klassisk form, ger denna dikt en hög rang. Det är dikten Rudolf von Wildheim. Den kunde lika gärna till öfverskrift fått: Beppo-Sommelius. Med ett visst tycke af Theodor Körners kända »Svärdsång», är den dock fullt själfständig och ger som i en spegel hela hans krigarideal i slagtningens minut:

Jag följer min viftande fana —
Och vägen skall svärdet mig bana,
Till dess att jag hinner mitt mål!

[ 30 ]

Målet — han fann det på Dybbels backar!

— — — Och i ett annat värs framkommer hela hans lif, fattigt, ensamt, glädjelöst, med dess enda stora, alt behärskande passion, krigslusten:

Ej guld gaf mig ödets gudinna,
Ej skönhet — och till älskarinna
O sköldmö, hon gaf mig blott dig!
Men rosorna, som skola smycka
Din brudkrans, de, liksom min lycka
Slå ut blott och blomma i krig.

Om det funnits någon bild af Sommelius, kunde intet varit lämpligare att sätta under densamma, intet varit mera belysande för hans lif, hans uppgift, hans slut, än följande strofer ur samma dikt:

Marsch framåt, fast korparna sjunga
Min liksalm! — Om någon, I unga,
Af eder blir öfver i dag,
Så hem till min fosterbygd hälsa:
Att lifvet jag kunde ej frälsa,
Men äran, den räddade jag!

I himlen jag skall eder vara
Till mötes i afton — och svara
För alla; till Allfaderns tron
Jag hela min linje skall föra
Till mönstring och redo där göra
För mig och min bleka skvadron.

Men midt i denna hänförelse för krigarens lif och död, för krigarens ära och midt i dessa häjdlösa lägerlifsskildringar med sin vilda råhet, som så ofta förekomma, med detta frossande i njutningar, som hans hjältar hänsynslöst fördjupa sig uti och som, enligt alt hvad vi hört, äfven delvis ägde sin motsvarighet i hans eget lif, midt i alt detta vaknar han liksom till erkännande af, att alt dock till slut är tomhet, är disharmoni:

Hvad är det vi kalla ära?
Ett förblindadt högmods lära,

[ 31 ]

Af inkonsekvenser full.
Hvad en knekt? En tanklös galning,
Som vill mördas för betalning,
Stympas för en drömbilds skull.

Hvilka ord af Sommelius, krigaren med eldsjälen! I stunder som denna, då helt visst glansen i »hans mörkblå öga» är fördystrad och slocknad, då han är gripen af leda till och med för detta enda, som äljes helt fyller hans själ med hänförelse, då han med en lefnadstrött människas förtviflan ser tillbaka på sitt förödda lif, dess tomhet, dess ändamålslösa och rolösa kringirrande och finner, att:

Lasten blir tråkig, dess retelser domna,
När strängarna slappas, lifsandarna somna, —

då ha helt visst de tankar vaknat i hans inre, som han uttalar i dikten »Själfmördaren», hvari han säger sig vara utledsen vid lifvet, färdig att slänga bort det, som den trötte kastar pilgrimsstafven, ty då:

— — — fred jag får för sorgen; för min smärta,
Den nakna kistan är för smal och trång,
Och lugnt jag sofver, tills mitt brustna hjärta
Blir läkt — och gud mig väcker själf en gång.

»Fred för sorgen» fick han aldrig mera i lifvet; och den sorg, som mest af alt kvalde honom, förenad som den var med bittra själfanklagelser, var sorgen öfver den handling, han begick mot en ung flicka, han älskade, och som älskade honom tillbaka; på detta syftar han i flera sina dikter, t. ex. i »Dæmonerna» och i slutvärset till »Conrad»:

Jag kom som en stormil och afbröt din stängel,
Clarence, — och du föll, men du föll som en ängel;
Din panna var ren som narcissens, i ram
Af nattsvarta flätor; — och trots mitt lättsinne,
Som rosen i urnan du står i mitt minne,
Ljuf som en mariebild i Notre-Dame.

Denna unga kvinna, hvilken han under de år, han i början af 1840-talet bodde i Stockholm, lärde känna i [ 32 ]en slägtings hus, synes hafva varit den, som – måhända just på grund af sin olycka – gjort det varaktigaste intrycket på hans hjärta. Hans enda kärlek var det ej — vi tala nu ej om hans erotiska extravaganser — ty i flera bref från hans gamla vänner har det blifvit oss meddeladt, att han under sin Boråstid varit starkt fäst vid en i denna stad bosatt ung flicka, om hvars ovanliga älsklighet endast är ett omdöme, men från hvilken dock hans dåliga affärer och betänkligheterna å hans egen sida att indraga henne i sitt trassliga lif skilde honom; om detta ha dock dikterna mycket litet att säga, för så vidt det ej är härpå han syftar, då han i dikten »Korsarens afsked» talar om, huru han på färd mot södern utan saknad lämnar Sverge:

Godnatt därför, du skönsta ros i norden!
Jag ingen saknar där förutan dig.
Ty ej ifrån den kalla fosterjorden
Jag något annat minne för med mig.
Blott, Nanny, du! Du är den enda stjärna
För hvilken jag ser än åt norr så gärna!

Se'n dig jag mist, min lycka sett sitt nedan,
Och biltog själ trifs hälst på främmad jord!
— — — — — — — — — — —
Men Nanny, du, min lefnads skönsta blomma,
Min sista bön får icke afslå mig:
Om före mig du dör — att till mig komma
Och som en ängel uppenbara dig.
Men glöm det ej! I mina mörka öden
Så skönt det är att hoppas in i döden!

Det är ovanliga toner i Beppos mun, så veka och innerliga; de bära all sanningens prägel och hvad som gör det så mycket mera troligt, att de åsyfta sistnämda förhållande, är, att han skildes från sin älskade äfven genom den frivilliga landsflykt, hvari han under ett eller annat år såg sig nödsakad att gå, efter att hafva skrifvit den förut antydda skandalvisan om invånarne i Borås. Emellertid är denna lugna, hjärtliga saknad ej stämplad af de mörka samvetskval, som fylla honom vid minnet af denna förstnämda kvinna, som han på ett helt annat [ 33 ]sätt bragt i olycka. Hennes öde är insvept i dunkel; ur dikten framgår dock på upprepade ställen, att hon dött antagligen ganska snart, och medvetandet om att hafva varit en möjlig orsak härtill tyckes hafva starkt bidragit att bringa honom därhän, att han som sin sista tillflykt med afsigt och med glädje sökte döden.

Sorgen öfver detta hans lifs mörkaste minne framkommer ofta; så då han klagar, att i hans sällhetstomma bröst ej mera någon frid och lycka trifdes:

En flicka jag ägde med rosenhy
Och lockar, svarta som midnattens sky
Och eld i det högblåa öga;
Men döden kom, — och bister och blek
Han stal bort min lilja, bröt stängeln vek,
Och klagan han aktade föga.
Då flydde mig alt, både glädje och hopp;
Ty kärlekens sol, som så härligt gått opp,
Sjönk blodröd i tårarnas bölja, — — —

heter det sålunda i »Matrosen».

Många äro de dikter, i hvilka utbrott af denna sorg framkommer midt bland de vildaste bilder, i stridstumult och vid dödsrosslingar; för den läsande ser det då ut, som om skalden velat döfva den just genom att sporra fantasien till den mest häjdlösa flygt, men förgäfves, ty det aggande minnet tränger sig fram, afbryter dikten eller kastar den in i en annan riktning. Så äro i dikten »Tonnerre» följande strofer inkastade midt i en förut omnämd mycket blodig skildring af en drabbning, där »blodmånglarn sina horder gaf en åderlåtningsorder»:

Hon är multnad längesedan,
Som ett annat lik; — dock, svedan
Bränner i mitt sinne än.
— — — — — — — — — — — —
Hon var ju mitt hjärtas hjärta,
Källan till min fröjd och smärta
Och min ungdoms gyllne dröm!

Och ofta, då han i kapp med stormen och yrsnön jagar öfver hedar och obrutna marker, händer det, att [ 34 ]en ton lik en snyftning — »O minne, minne, o min kärleks minne» — framtränger genom all denna oro, en, ton, hvilken, just genom det skarpa afbrottet, framklingar så mycket vekare, i det den genljuder hos den läsande och kommer denne att i sitt eget bröst känna ett styng af den smärta, som ligger i den dystre, olycklige Beppos ord, då han »blottom sin älskade drömmer, fastän hon är död längese'n». Och ehuru han bittert anklagar och fördömer sig själf eller rättare just på grund häraf har man ej en kall dom, endast en djup medkänsla öfver honom, som ett armt, olyckligt mänskobarn, hvars vilda natur aldrig lärt sig själfbehärskning, aldrig underkastat sig några band och därigenom dragit olycka öfver sig själf och den han höll kär, en olycka, af honom så djupt känd och tolkad i hans sista mäktigt sköna dikt, »Farväl», den, hvari han så att säga gör upp sin räkning med världen och där det heter:

O, säg mig, hvar kan själen hvit jag skölja?
I glömskans flod, i Lethes kalla bölja?
— — — — — — — — — — — —
Ty den förspilde får ej mera hoppas:
Förgäfves han en nåd af Gud begär.
Den ros, som vissnat en gång, mer ej knoppas;
Dess hjärtblad masken småningom förtär.
Hans varma känsla isas och förfryser,
När ej den sol, som henne värmt, mer lyser.
Min tankes vålnad, själens tomma hamn!
För dig ej himlen ler, ej våren grönskar.
Förintelse jag ber blott om och önskar.
Låt mig försjunka, död, uti din famn!

Det är en dyster bild vi få af Beppo, och intrycket af den djupaste ensamhet öfvergår hvarje annat. Då andra samtida skalder, Nybom, Braun m. fl. visserligen äro dystra och klaga öfver ensamhet äfven de, så omgifvas de dock af en hel skara vänner och, hvad den förre angår, af än flera väninnor. Man behöfver endast hastigt genombläddra Beppos dikter för att se, huru långt mera allena han stod; ej en rad till far eller mor, [ 35 ]syskon eller vänner, ej någon sång i ett gladt lag, i kamratkretsen, ingen s. k. tillfällighetsdiktning, som äljes plägar finnas nästan till öfverflöd i hvarje diktsamling; utom i »tillegnan» fins det endast tvenne lefvande varelser, till hvilka han direkt ställer sina ord — med undantag af hans häst, hans smidiga skymmel Othello; den ena af dessa mera tillfälliga dikter, »Till H-ie» — en ung flicka i Stockholm, sedan gift med en bekant konstnär i Finland — var, som det berättas, åtföljd af en gåfva, en ringklocka, hvilken sedan gömdes af emottagarinnan som en dyrbar relik; till henne yttrar han de tungsinta orden:

Mitt lif är mörkt som natten midt i nedan:
Min glädjes stjärnor slocknat längesedan,
Min lyckas genius i svepning står
Och stirrar stelt med ögongropar tomma;
Jag äger ej en enda minnesblomma,
Ej ens ett blad från mina solskensår.

Den andra af dessa båda dikter, »Till Emelie», är, som ägde den sitt upphof ur en annan penna. Här se vi Beppo för en gång i balkonversation, komplimenterande och artig, sägande sin dam en hel del vackra saker — vackra, men kyliga; därför är också denna dikt en af de mera intresselösa i samlingen.

Beppo ger ett bestämdt intryck af att hafva varit en otillgänglig enstöring. Visserligen har han, efter hvad nedanstående brefutdrag angifver, varit på sitt sätt eftersökt, men, såsom det synes, mera som en sällsam fågel i sällskapslifvet.

»Under vanliga förhållanden,» heter det härom i ett bref till oss, »var Sommelius af ett särdeles skämtsamt och gladt lynne samt var därför gärna sedd, ja eftersökt i sällskaper, där hans blixtrande kvickhet alltid gaf upphof till allmän munterhet, så vida ej någon eller något stötte honom för hufvudet; då blef skämtet bittert mot föremålet och gnistorna sprakade omkring detsamma. Om han vid något sådant tillfälle blef upplyst om, att han missuppfattat ett ord eller misstagit sig i sak, ändrade han genast ton och blef då oftast ytterligt svår mot den eller dem, som han ansåg hafva tillstält [ 36 ]saken för att yxan måtte gå utan att de själfva syntes. Han var vid många sådana tillfällen rent af förkrossande.»

Han tålde ej den ringaste närgångenhet, och han hade, då han ej använde sin kvickhet, sin i bokstaflig mening skarpa blick att förfoga öfver såsom upptuktelsemedel. Så berättas en af skaldens personlige vänner hafva omtalat, att denne jämte Beppo en middag inkommit på en restauration i Göteborg. Vid samma bord hade slagit sig ned en ung snobbigt klädd man, hvilken med oförskämda blickar började granska de närvarande, i synnerhet bordskamraterna. Beppo besvarade denna närgångna granskning med så bistra ögonkast, att den andre snart förlägen lämnade bordet; men Beppos hvassa ögon följde honom altjämt, skarpt fixerande; sprätten lämnade rummet, Beppo följde efter, stillatigande, men seende, alt jämt seende på den andre. Denna egendomliga förföljelse gick genom tre rum ut i tamburen, där det misslyckade »läjonet» skamflat lomade sin väg.^[8]

Hans sällskaplighet tyckes emellertid ej hafva varit synnerligt stor — säkert har han äfven som sällskapsman i själfva värket varit den ensamme.

4.

Det har redan blifvit antydt, att Sommelius ej passade till officer i fredstid och att han ej med mildhet betraktade det då ännu vanliga lefnadssättet bland officerarne. Det var en falsk ställning, hvari han befann sig, då han för sin utkomst såg sig nödsakad att kvarstanna i tjänsten, som för honom endast var en mekanisk sysselsättning, hvilken väckte hans leda och hvars frukter, befordran och utmärkelse, enligt hans tanke egentligen tillfölle de inskränktaste och minst själfständige. Alt detta blir äfven föremål för några af dessa [ 37 ]ypperliga satirer, som med ens sätta Sommelius högt i rang såsom sedemålare, men som ej voro ägnade att göra hans ställning som tjänstgörande officer angenäm. En sådan dikt är »Hjälten» — hjälten på Ladugårdsgärdet – som han t.ex. om kamratskapet låter yttra dessa ord:

Kamratskapet likväl är trefligt,
Om man blott har mynt och ett grefligt
Sigill, som anseende ger;
— — — — — — — — — — — — —
Man är då en charme och en prydnad
För corpsen, ett mönster af lydnad
Och intelligens på alt vis.
— — — — — — — — — — — — —
Man hyllas af förmän, som blifvit
Framdragna, för det, att de skrifvit
Ut order i staben och ha
Ordentligt kvitterat kvartalen,
Gått tre steg bakom generalen
Och fjäskat på mönstringar bra.

Denna tids många förhållningsorder angående uniform och knappar och den pedantmässiga disciplinen från ofvan och ned är naturligen något, som på det högsta strider emot Sommelii lynne:

Ja, bestämdt arrest han finge,
Om han utan hällor ginge
Ens till tofflorna,
Hade håret långt i nacken
Eller alt för bredt i fracken
Mellan knapparna.

Och disciplinen, som med »munfiskar och prygel» lär soldaten, som det annars heter, att lyda, men som det hos Sommelius heter att på en gång vid ordet »gif akt»:

</poem> I grytan träskedarna doppa, Förtära i tempo sin soppa Och strömmingen tugga i takt — </poem>

[ 38 ]denna disciplin påstår han ha tillkommit därigenom, att en gång när

— — — — — den onde
På krogvägen mötte en bonde,
Som ej tog af hatten för hin,
Uppfann han krigslagar och flera
Småsaker, som prygel med mera,
Och kallade det disciplin.

Ej häller hade hans dåvarande kamrater anledning att se blidt på honom för dikter, sådana som »Kornetten» och »Levern», där han talar om de unga officerarnes och adelsmännens ytlighet, veklighet och prålsjuka; det är med mästarhand han tecknar den unge kornetten med brändt hår, doftande af parfymer, och pipskägg à la Henry Quatre, »läjonet vid alla fêter», som

Se'n han flugit första valsen
Och gått makligt sin la chasse,
Han sig lungsot fick på halsen
Af en enda smultronglace» — —

»Levern» är en af Sommelii i formen bästa och till innehållet i detalj mest målande dikter. Endast denna målning af en »knektvägg» är ett litet konstvärk af åskådlighet:

Efter en ypperlig inventarieskildring af en af essence aux mille fleurs doftande ungkarlsboudoir med dess toalettsaker, franska och tyska romaner och vindthundar, visar han oss den i chaislongen makligt utsträckte [ 39 ]ägaren till alt detta, hvarefter följer en liflig spelscen med besökande kamrater kl. 12 på dagen, som tala om kurtis och politik och ondgöra sig öfver

»Packets tilltag, rabulismen,
Käbblet mot regeringen,
Och den krassa egoismen
Hos ofrälse riksdagsmän.»

Utan omsvep uttrycker Sommelius sitt förakt för desse goddagspiltar, som förneka talanger hos en hvar, hvilken vågar stå för sig själf och ej tar sold af kammarillan, och som själfva ej vilja arbeta; men med arbete menar han ej här det lugna arbetet med tanke och hand, utan som alltid krigstumultet, det de, enligt hans tanke, borde söka i främmande land, då de ej kunde finna det hemma, i stället för att vekligt öda tiden bort:

Nicke svettas, pustar, torkar
Hartsen bort — och drager se'n
Proppar opp ur flaskor — korkar
Flyga; högt i taket re'n
Fraggan står — wolthäter vinkar
I salongen — och en öm
Fänrik på pianot klinkar:
»Goda gosse, glaset töm!»

»Le style c'est l'homme» — och Sommelius går också lifslefvande igen i sin stil; han skrifver ej sin dikt i sammetsnattrock och med elfenstift; det är som om han i pamp och ryttarestöflar skrefve ned den mot sadelknappen; han nämner allting oförbehållsamt vid namn, och använder, oaktadt vissa romantiska drag, som vi redan påvisat, inga blomstrande bilder, men stundom sådana, som äro väl drastiska ehuru onekligen träffsäkra; han är i sina satirer slående som August Strindberg, men med större jämnhet, och han ger i dem hugg på hugg, lika oförfáradt, som han slås i fält, ty oförfärad är han i alla situationer; han kan stundom vara förtviflad, men han är aldrig feg, hvarken i ord [ 40 ]eller handling. Hans satirer, riktade mot den tidens dryghet och bördsfördom hos adelsklassen, såsom dikterna >Aristokraten 1838», »Svanesången» m. f., äro endast öfverträffade af dem, fru Lenngren skref på sin tid, och detta uteslutande på grund af olikheten i bådas skaplynne, ty lika rik som fru Lenngren är på humor och godlynt skämt, lika fullständigt saknar Sommelius förmågan att kunna skämta i sin poesi; han är bitter, skarp och kallt kvick, men utan detta, som danskarne så betecknande kalla »lune», och som kan göra ganska bittra piller angenäma och omtyckta.

Vi ha redan antydt, att Sommelius på grund af en skandaldikt om alla den stads mest aktade invånare, hvarest han vid en tidpunkt af sitt lif vistades, blef utsatt för mycket obehag. Enligt alt, hvad vi kunnat förstå och efter jämförandet af de olika uppgifter vi från skilda håll härom fått emottaga, har helt visst denna dikt varit den samling satirer, som utgafs i Göteborg 1846 under namn af »Silhouetter klipta i papp och samlade af doktor Dulcamara». Man har förut trott att dessa tillkommit under en tid, då Beppo skulle hafva legat i garnison i Göteborg, hvartill titeln »betraktelser vid ett kasernfönster . . .» torde hafva gifvit anledning, men enligt äldre officerares uppgifter har Sommelius aldrig haft militärisk inkvartering i någon kasern i Göteborg, och ej häller har någon af hans gamle vänner vetskap om någon annan på personligheter gående skandaldikt än den, som jagade honom från Borås.

Huru som hälst: Beppos Silhouetter visa oss ett småstadssamhälle på 1840-talet, som kunde gifva rika ämnen åt en tecknare.

Ingen går fri, hvarken prest eller postmästare, hvarken doktor eller apotekare; höga och låga, män och kvinnor af alla klasser och yrken uppträda för oss på scenen; det är, som om man såge en hel marionett-teater, och värsen forma sig lydigt och ledigt för hans penna, falla så lätt, som om förevisaren vore gammal och van att på detta sätt uppträda inför publiken.

För att gifva ett exempel på den styrka i teckningen, som utmärker dessa bilder, anföra vi några [ 41 ]värsar ur en af de sista i samlingen, n;r 33, som framställer den lidelsefulle spelaren:

En spelare gnager som masken sitt bo;
Han saknar begrepp om all ära och tro,
Hans tjusning är kortlek och tärning.
Han suger sin nästa till märg och till ben;
Vid vaxljusens fladdrande, bländande sken
Begår han mång mörksens ogärning.

Han fråssar, han rumlar, förstördt är hans skick,
Roflystnadens furier bo i hans blick;
Han sitter hvar midnatt och rafflar,
Och skäckarnas klang ljuder hemsk, låter dof.
Han är som en skugga i Lucifers hof,
Vid helvetets glödande tafflar.
— — — — — — — — — — — — — —
Fast minen är iskall, förhärdad och djärf,
Han pinas, han svettas, förspänd är hvar närv,
Hans blod är en eldflod, som strömmar;
Och lidelser bada sig vildt däruti,
Men vinsten den rakar hans näsa förbi
Som barndomens gyllene drömmar.

Fast mörker där råder i själen och natt,
Och hvarje lifsande, aftynande, matt,
Som slocknande lampveken flämtar,
Det tycks, som han rördes utaf ingenting;
Med kväfdt raseri han går laget omkring,
En gast ibland korpar, och skämtar.
— — — — — — — — — — — — — —

Dessa satirer stå i flera hänseenden på öfvergången till den del af Beppos diktning, som vi skulle vilja kalla den politiska. Mångt och mycket som kännetecknar 1840-talet tyckes mer eller mindre framkomma i dessa kasern- och kulturbilder; så får man t. ex. ett lefvande intryck af denna tids reaktion och konservatism, som är med om den kungliga rysspolitiken, som är mera konungsk, ju mera konungen är konservativ, som föraktar Danmark och är fiendtlig emot Norge — betecknande just då, när skandinavismen och flaggfrågan börja vakna till lif och utvecklas — som är latin[ 42 ]dyrkare och hatar all frihetssträfvan. Om man därtill lägger det, som följande strofer innebära, skulle man kunna tro sig läsa en interiör från tullkriget 1887:

Blott för de högmögende herrarnes skull
Belägges det utländska klädet med tull,
Beskattas den svenska nationen.
— — — — — — — — — — — — — —
Patronernas fosterlandskänsla är skön
Och »skydde dem gud» min uppriktiga bön,
Hvad angår det stegrade priset — —

Gärna besjunger Sommelius »smugglarens älskliga skrå»; detta äfventyrliga och med faror förknippade yrke tilltalade honom; det var ju också smuggeltidens glansperiod, enär införselförbuden ännu ej voro upphäfda, ehuru man alt mer och mer i landet just då började komma till insigt om nödvändigheten af en friare tull-lagstiftning.

Det är året 1838, hvars oroliga uppträden i Stockholm gifvit anledning till en ifrig poetisk-politisk värksamhet hos åtskilliga af de skalder, som tillhörde den nya tidens målsmän, denna »frihetens sångarätt», som fört den politiska poesien fram till den betydelse, den haft under denna tid.

Allmänt bekant är tryckfrihetsåtalet mot Crusenstolpe, hvilken med anledning af en på en söndag utfärdad befordran inom armeen i sina »Ställningar och Förhållanden» yttrat, att konseljen »brutit emot både Guds och världslig och konstitutionel lag». För detta anklagades han för majestätsbrott, hvilket gaf det redan då mäktiga af L. J. Hierta stiftade Aftonbladet anledning till en i flera nummer införd artikel med rubriken: »Hvad är majestätsbrott?» Angående det påstående, på hvilket anklagelsen var grundad, att »konseljen vore liktydig med konungens person», yttrades i denna artikel: »majestätet altså, detta luftiga forntidsväsende, uppstiget i urskogarnes dimmor och bestämdt att en gång som de försvinna med odlingen, majestätet, denna lagstiftningens mystiska lointain, tillkommen för att höja ett visst föremål öfver den region, där lagens åsk[ 43 ]viggar träffa, har af högsta åklagaremaktens representanter blifvit upprest såsom ett bröstvärn af jordenes stoft, kring en samling män, högt uppstigne utan alt tvifvel, men icke högre, än att de kunna höra åskan gå, så väl öfver, som under dem.» — En stor del af den öfriga liberala pressen instämde med Aftonbladet och tidningarne voro fylda med ledande artiklar och — särskildt Aftonbladet — af utdrag ur Fryxells historia, t. ex. om Erik XIV, Göran Persson och Nils Sture, syftande på Karl Johan, hans rådgifvare och Crusenstolpe, och denna affär växte så småningom till oerhörda proportioner, tilldragande sig hela landets uppmärksamhet. Icke desto mindre uttalades d. 18 juni den fällande domen, hvilket gaf Aftonbladet af samma datum anledning att yttra: »det svenska folket har i dag hunnit ett godt stycke längre fram på upplysningen om ställningar och förhållanden . . . utgången af åtalet mot herr Crusenstolpe har i middags med förvånande hastighet spridt sig kring hela staden och allestädes väckt en sensation, hvartill man knappast sett något motstycke.» — Detta var också sant. Hela Stockholm var i rörelse, för den dömde hurrades ifrigt, och alla hufvuden blottades för honom. Men då domen, 3 års fästning på Vaxholm, skulle värkställas och Crusenstolpe ditföras, utbröto de egentliga våldsamheterna, hvilka i synnerhet riktades emot justitiekansleren C. U. Nerman, som bodde i Ålandsgränd. Justitieministern v. Hartmansdorff eftersöktes, men fans ej af den uppretade folkmassan. Oroligheterna fortforo i flera dagar, till slut beordrades de »braheska dragonerna» att rycka ut, och folket bokstafligen jagades från gata till gata under skrik, hurrarop och förbannelser.

Det var öfver dessa tilldragelser Orvar Odd diktade sin bekanta »Sabelsång» till de braheska dragonerna, samt dikten »Den rasande Roland», till hvilka vi senare återkomma, och äfven Ridderstad skref en dikt, hvari han talar om soldatens tvänne stora pligter, som vid detta tillfälle korsade hvarandra, den inre pligten, som förbjöd honom att skjuta på sina landsmän, och den yttre pligten i form af förmannens kommando; dikten slutar med dessa ord:

[ 44 ]

Må krigarn gälla högt, men mänskan gäller
Inför den högste likväl vida mer;
Uti den dom han öfver slägtet fäller
Han icke krigaren, men mänskan ser.

Midt framför ledet jag min klinga brutit; —
Rätt eller orätt, hvar en pröfve sig!
Ej någon kula jag mot folket skjutit,
Uppå min post man förr fått skjuta mig.

Sommelius begagnar sig af tillfället att utslunga en af sina satiriska skildringar af det högadliga, konservativa och reaktionära tänkesättet på denna tid: — Med andan i halsen, upprörd och halfkväfd af ångest, med sirlig chapeaubas och »i sig själf förbålt charmerad och med stjärnor rikt ornerad» kommer Aristokraten 1838 efter en förtviflad Aykt öfver bärg och backar undan gatpojkar och pöbel inrusande till en gammal nåd och utgjuter för henne sin indignation:

Mobben väsnas, dräggen jäser
O, mon Dieu! Man marseillaiser
Hör på gatorna,
Högst gemena och vulgära,
Som påminna, på min ära,
Om de revolutionära
Barrikaderna!
— — — — — — — — — — — — — —
Alla Nermans rutor springa
Uti Ålandsgränd och klinga
Emot stenarna;
Och till korta kom kansleren,
Ma foi, trots militären
Fick han ej i högsta sferen
Skydd mot lymlarna.
— — — — — — — — — — — — — —
Att vi nu ej sitta trygga,
Tacka kunna vi de stygga
ftonbladena,
Vår oppositions organer
Fria pressens coq-à-l'âner
Och vår tids republikaner:
Tidningsskrifvarna.— — —

[ 45 ] Dikten, som ej blef tryckt förr än 1841 och då ej i Aftonbladet, utan i dess på en gång antagonist och meningsfrände, det af Blanche redigerade Freja, är trots den ultrasommeliska tröttande formen mycket dramatisk och utgör en ypperlig skildring såväl af själfva tilldragelserna som af det tänkesätt, man inom konservativa kretsar hade om den förhatade och lika mycket fruktade liberala pressen och dess män, hvilka ansågos uppvigla folket; i »Svanesången», som framställer tänkesättet hos en man »på höjderna» angående representationsförslagsfrågan, uttrycker Beppo detta vidare sålunda:

Men respekten för noblessen
Har förkolnat, sedan pressen
På alt småfolk och bassessen
Öppnat ögona.

Också pågår under dessa år ett ständigt krig mot pressen. »Tryckpressen är i våra dagar uti den intellektuela världen, hvad ångkraften blifvit i den materiella», yttrade friherre v. Schulzenheim under en diskussion om indragningsmakten höstriksdagen 1834, och excellensen Rosenblad skref samma år till biskop Kullberg i Kalmar, hvars son var medutgifvare af Freja: »Tidningsskrifveriet är en från afgrunden i senare tider uppstigen oren ande att störa samhällenas och enskildas lugn». Det i synnerhet afskydda Aftonbladet hade också af Carl Johan blifvit kalladt »le detestable Aftonblad», och Tegnér yttrade offentligt 1835 att »nationens rot håller på att få röta . . . kommer ej hjälpen inifrån, så kommer hon nog icke, och då läsa Sverges fiender snart nog på det käraste af alla Aftonblad, nämligen svenska häfdernas Aftonblad». Och till Braun yttrade han 1841, då han sammanträffade med denne i Göteborgs »Cavallinska Carlsbaderinrättning»: »Min tro kan ingen taga ifrån mig, och den är, att våra tidningsskrifvare hafva arbetat på att fördärfva nationen. En tidnings-Nicolaus är ingen bit bättre än en rysk ditto.» Den »tidnings-Nicolaus», på hvilken han syftar, är »tidningskungen» L. J. Hierta.

Men Aftonbladet och dess meningsfränder arbetade ej förgäfves, och regeringens sätt att regera under denna Carl Johans mest opopulära tid gick ej ouppmärksam[ 46 ]madt förbi hvarken riksdagens egna män eller utomkring i landet, och regeringens förhoppning att »tidningsskriket» ej skulle äga rötter i folkets åskådningssätt slog fel. Också blef under en följd af år en fullständig förföljelse satt i gång, särskildt emot Aftonbladet och dess geniale stiftare och utgifvare, som bland sina »hjälptrupper» räknade några af Sverges mest begåfvade och kvicka män: Palmær, Orvar Odd, Braun, Sommelius, Ridderstad, m. fl.

Aftonbladet fortfor emellertid som förut. Ju mera den s. k. kamarillan kände sig åsidosatt, dess vredare blefvo hennes organ och dess mera koncentrerade man sin förbittring på motpartiets hufvudledare. Då utkom sommaren 1841 en svensk öfversättning af en populariserad bearbetning af Strauss, »Das Leben Jesus», kallad »Strauss och evangelierna eller Jesu lefnad af Strauss, för tänkande läsare af alla stånd, bearbetad af en evangelisk teolog». Boken, som i sig själf var obetydlig och kallades pigboken» , fick af det åtal, som, då intet öfversättarenamn stod utsatt, väcktes emot dess utgifvare Hierta, en offentlighet och ett intresse, som alltid brukar bli följden, då indragningsmakten kommer i värksamhet. Det var naturligtvis från det konservativa lägret, särskildt det kyrkliga, som fördömelseropen ljödo starkast. Naturligtvis var det presterna, såsom framför alt kyrkans målsmän, hvilka det både som en pligt och en rättighet, för att ej säga rent af hos mången som en hjärtesak, tillkom att kraftigt möta och tillbakaslå ett anfall mot de kristnes heliga bok, och det är ej häller detta, emot hvilket något klander skulle kunna riktas, utan sättet: dels att söka bekämpa en andlig sak med världsliga maktmedel, att använda statens arm i stället för att lita till de andliga vapnen och ha det modet och den tron, att låta sanningens ande själf både föra striden och vinna seger i sin egen sak, dels ock att i hätsk ofördragsamhet kasta sig öfver Hiertas person, hvarvid ingalunda de ridderligaste eller mest kristliga medel begagnades.

Det var det kyrkliga bladet »Svenska Biet», som af sin konservativa kollega Lunds Veckoblad af d. 8 april 1848 kallades »en tidning i Stockholm, som i likhet med Svenska Minerva gärna vill genom utsättande [ 47 ]på skylten af ordet 'Svenska' låta påskina, att det bär den nationens färger, hvilket dess lära däremot på flera sätt förnekar,» det var denna tidning, då redigerad af hofpredikanten Angeldorff, som i en lång följd af häftiga artiklar förde den egentliga striden emot Hierta och Aftonbladet.

Aftonbladet hade kallat det för katolicism, att Sverges presterskap, som enligt Biet »svurit och dyrt förpligtigat sig att hålla sin hand öfver lärans renhet,» hindrade menige man att fritt läsa och grunda sin tro på öfvertygelse och personlig erfarenhet, och detta föranledde det påståendet af Svenska Biet, att Aftonbladet »vill att alt, som befordrar religionsförakt, otro – — oreda och förvirring — — bör få tryckas, spridas, förordas i tidningarna — annars saknas det för samhällsmänniskan vigtigaste af alla behof — 'religionsfrihet och tolerans.' — — Sådan är den grundsats, Sverges 'erkändt första tidning', Aftonbladet, offentligen vill hafva stadgad, sådana äro dess kyrkliga begrepp! Vi se nu, hvad Sv. kyrkan har af denne sin nye 'Luther' att tillförse sig. — — —» I ett annat nummer af d. 8 sept. heter det: »när man fördrifver konungamakten såsom ett spöke till urskogarna och gynnar upplösningen af fosterlandets samhällsskick, sliter familjebandet genom kvinnans emancipation^[9] — — för allmänheten uppdukar Marjams och Orvar Odds teologi, är det klart som dagen, att man icke gör sig samvete af den brandfackla, man kastat på fromhetens hyddor. — — Det är en neronisk förlustelse — — — det är de Liber tiners synagoga, som i Aftonbladet uppslagit sin språk låda. — — Som slutresultat yrkar Svenska Biet med stor ifver på Hiertas landsförvisning.

Denna strid väckte Sommelii hela intresse och sympati; detta var ett fredens arbete, som han kunde förstå, krig i fredstid, visserligen utan kulor och blod, men i hvilket mod och kraft voro lika nödvändiga fältherretalanger som någonsin för hans besjungne hjälte vid Jena och Lützen, general Ney.

[ 48 ] Han kastar sig således in i striden med tvänne dikter »Conciliet» och »Kupan», båda synnerligen intressanta tidsbilder, om ock den förra särskildt i poetisk form står särdeles lågt; denna är emellertid riktad emot presterskapet, den andra emot Svenska Biet, båda med anledning af Straussåtalet och båda offentliggjorda i n:r 268 och 277 af Aftonbladet 1841, »Conciliet» först sedan åtalet mot Aftonbladet blifvit afgjordt, då den åtföljdes af en not af redaktionen: »nedanstående poem insändes till Aftonbladet redan för några veckor sedan; men red. ansåg det då under pågående tryckfrihetsmålet, till undvikande af misstydning, icke böra meddelas. Detta hinder har nu bortfallit, sedan saken är afgjord. Red. anser dock nödigt göra det förbehåll, att innehållet bör betraktas helt och hållet såsom en skämtsam fiktion, hvilket är så mycket mera skäligt, som man sedermera hört från ett och annat håll, att herr ärkebiskopen desavuerat, att åtalet mot skriften, på hvilken här är alluderadt, blifvit motiveradt af honom, och något concilium i själfva värket icke blifvit hållet. Det hela bör således betraktas endast såsom en liten satir på det hierarkiska nit, som i allmänhet här och där uppenbarat sig under tryckfrihetsåtalet.»

Sommelius skildrar nu, huru som det samlade presterskapet uttalar domen öfver Hierta:

Öfver Strauss att bryta stafven
I den andliga konklaven
Samlas de högvördiga.
Consistoriales klaga
Öfver Hierta och uppdaga,
Att de forskning ej fördraga
Utom domkapitlena.

Det är ärkebiskop af Wingård, som han låter föra ordet. Denne och Aftonbladet stodo i ganska spändt för hållande till hvarandra, alt sedan Aftonbladet utsändt sin spetsiga kritik mot biskop Wingård i Göteborg, då denne var påtänkt att bli ärkebiskop Rosensteins efterträdare.

I hans mun lägger skalden först en allmän klagan öfver den tvifvelsjuka tiden, öfver de fruktansvärda omina, som hänga öfver Herrans »Wingård», öfver att [ 49 ]hvem som hälst vill tro sig begripa bibeln, men först och sist öfver Hierta och Aftonbladet:

Djärft i alla lärdomsgrenar
Framåt vildt förnuftet skenar
Häjdlöst. Hvilka stötestenar
För de goda tjänarna!
Kritiskt tänkarna befatta
Sig med bibeln, den de skatta
Ringa, bönder vilja fatta
Med förståndet dogmerna.
— — — — — — — — — — — — —
Äro hjordarna än fromma
Nu som lam, de tider komma,
Då de sluka liksom tomma
Ulfvar edert timliga
Goda, glupskt ur munnen taga
Brödet på sin herde, jaga
Oss som svultna hundar, gnaga
Köttet intill benena.
— — — — — — — — — — — — —
Strauss är stark i polemiken
Att slå hufvudet på spiken —
— — — — — — — — — — — — —
Nog jag ser, hvar skon den klämmer:
Han vill frihet, och den skämmer
Bort vår makt, öfverensstämmer
Ej med prestintressena.
Och som bölja flyr för bölja
Skall han fly och vi förfölja,
Fast som Loyola vi dölja
Skälet under mantlarna —
— — — — — — — — — — — — —

»Kupan» skildrar en bolagsstämma för Svenska Biet, däri »kupans» inre är mästerligt skildrad med färger och lif, som om man såge solen skina in genom en målad fönsterrosett på alla dessa

Helgonbilder, änglaburna,
Sirligt uti trä utskurna,

[ 50 ]

Talrikt af madonnor se'n
I små svarta kabinetter
Utaf ebenholtz, porträtter
Formade af elfenben.

Här låter han nu alla Hiertas motståndare samlas och utdelar därefter på sitt eget manér hvassa slängar åt dem alla i tur och ordning, Beskow, ärkebiskopen och —

Flux beredd att redigera
Små osanningar med mera,
Stretar grensle öfver sin
Kullerstol vid skrifpulpeten
Bilden af treenigheten
Olsson-Angeldorff-Anglin.

Ty det angår kraftmesuren
Mot den ledsamma figuren
Som försvenska vågat Strauss,
Och det ljusa ändamålet
Att få boken bränd på bålet
Och boktryckaren heraus.

Sommelius delade det draget med de flesta samtida yngre svenske skalder, att han ej var prestvän, och han dolde detta lika litet som han lade band på andra sina antipatiska känslor. I den strid, vi här ofvan berört, och som upprörde landet nästan lika mycket som 1838 års nyss omnämnda affär, stod han helt i Hiertas trupp, ehuru han, som vi strax skola visa, ingalunda slöt sig utan reservation till det s. k. oppositionspartiet; tvärtom, han opponerade sig både mot höger och venster. Men i nyss berörda fall intog han en afgjordt klar ställning. Striden mellan Aftonbladet och Hierta å ena sidan, Svenska Biet och Tegnér, Wingård m. fl. å den andra, kom emellertid oviljan å båda sidor att uppflamma alt häftigare. »Hufvudfrågan är,» skref Hierta i Aftonbladet af 26 aug. 1841, »huruvida svenska nationen må äga att på sitt språk få läsa, hvad utländska vetenskapsmän skrifvit i religiösa ämnen, om det ock innefattar en ransakning af själfva skrifterna.» — Sommelius låter presterna genom ärkebiskopen svara:

[ 51 ]

Nu är endast hufvudknuten
Att få boken först förbruten
Och se'n Hierta utesluten
Ifrån det medborgliga
Samfundet. Jag honom drifva
Ville uti landsflykt, rifva
Ned hans snällpress och så blifva
Kvitt aftonbladisterna.

Att man värkligen i första rummet ville begagna sig af hvarje tillfälle att tillintetgöra Hierta, synes också af de fortsatta många indragningarna, och Svenska Biet yrkade fortfarande hetsigt på straff, och att svenska prestsällskapets yttrande borde aflåtas i målet, hvarpå Hierta svarade, att presterna tvärtom voro parter.^[10] Vederlägga måtte de gärna med ärkebiskopen i spetsen, men ej landsförvisa, ej förfoga öfver andras samveten och tro, ej förfölja dem, som vilja visa, hvad man »i mån af bildningens framåtskridande» i andra länder tänkt öfver dogmerna. »Det är detta papistiska, despotiska och förhatliga tyranni, mot hvilket vi tro, att det intresserar folket i ett protestantiskt land att bli skyddadt.» — Tjugo år senare skref Orvar Odd, som vid den tidpunkt, vi nu omtala, var medarbetare i Aftonbladet, i hvilken egenskap äfven han fick sig ett och annat styng af Svenska Biet: »det utkom för tjugo år sedan i Stockholm en öfversättning af en tysk bok, som hette »Das Leben Jesu». Originalet hade i Tyskland väckt mycken uppmärksamhet, öfversättningen hotade att i Sverige vålla en allmän omhvälfning. Den var icke väl utlämnad i bokhandeln, förr än tryckfrihetens högste vårdare ansågo sig böra förklara alla boklådor i belägringstillstånd, slå generalmarsch, klämta i stormklockorna och proklamera upprorslagen. Upplagan blef ögonblickligen sekvesterad — jag var själf en minnesvärd morgonstund med om att rädda undan razzian ett par fattiga exemplar, hvilka dagen därpå i stor hemlighet såldes för guld. De voro också frälsta, om icke med mitt blod, så likväl med mitt anletes svett. Det blef anlagd en storartad process mot så väl den ansvarige [ 52 ]öfversättaren som den icke ansvarige boktryckaren. vederbörande upprörde himmel och jord, som om hela statens välfärd stode på spel — — — — — — — —

— — I dag, tjugo år efter,» tillägger han vidare, »har Rénans »Vie de Jesus» utkommit, utanatt det faller någon människa in, att tryckfrihetens vårdare borde träda emellan. Toleransen har, som man ser, på dessa tjugo år gjort ett enormt språng och upplysningen har definitivt segrat öfver tryckfrihetsförordningens illusoriska paragrafer.» — —^[11]

1860 lät man lugnt Rénan ha sin gång; 1840 tolkade Sommelius den kyrkliga oron så:

Ja, hur gick det oss, skriftlärde,
Oss, som endast Gud beskärde
Ljuset, om de afskyvärde
Straussiska idéerna
Gynnades af kleresiet,
Och det kätterska partiet
Sprida fick fritänkeriet
Eller tolka skrifterna?

Liknöjdt trots förutan gränser
Ger sig luft uti sentenser
Vådliga; inkonsekvenser
Förebrås lärjungarna.
Vetandet totalt inkräktar
Trons område; man anfäktar
Religionen, som ej mäktar
Stå emot bespottarna.

Vid denna tid var dock fritänkeriet ännu ej så långt hunnet åtminstone bland de lyriska skalderna. Däremot visar sig alt mera åter samma misstroende mot målsmännen af det »andliga» ordet, som i föregående tider varit så allmänt inom den svenska literaturen liksom inom alla länder; man påträffar alt för ofta — för [ 53 ]att ej nödgas lägga märke därtill som till en egendomlighet — uttalandena om de »andliges» hänsynslöshet och själfviskhet, deras byråkratiska afvoghet mot folkupplysning och frihetsrörelser, i Sverige synnerligast under den tid, då presterna som stånd voro ett politiskt parti, hvarför man också efter 1865 långt mindre spårar dessa mer eller mindre berättigade literära hugg och slängar. Angående förhållandena i England yttrade Byron en gång till Thomas Moore, »att presterna gjort religionen mera skada än de vantroende», hvari Shelley instämde, anseende, att den tidens uselhet hade sin rot i hyckleriet hos hans lands presterskap. Huru Sommelius här i Sverige med ett slags särskild tillfredsställelse hvässar sin penna mot presterna i det för sakens, för den religiösa toleransens skull så olyckliga Strauss-Hierta-målet, är redan anfördt; i sina satirer sparar han ej häller orden för att få sin teckning af herr pastorn, »som ligger på bolstrar och hvilar sig trött», riktigt åskådlig, och riktigt i sitt esse kommer han, då han låter »läsarepresten» för sina bäfvande åhörare

»Slå helvetet upp på vid gafvel
Och visar oss andar, som ända till knän
Där vada precis som oskäliga fän
I pölar af fosfor och svafvel.
— — — — — — — — — — — — —
Se'n följer oss pastorn till himmelens port,
När först han med helvetet kända oss gjort
Och gett oss af den kvintessencen.»

Det torde ej vara utan skäl, som så många af desse skaldenaturer, idealt lagda och hänförda af inre stora syner, mången gång känt sig bortstötta af de andefattiga predikningar, som de fått i stället för den kristendom, hvilken omhvärfver, utvecklar och är en frigörande andlig makt, som sträcker sig genom lifvets alla förhållanden.

Jag trifves icke i presternas sakristior,
Jag dyrkar min Gud i sanningens fria ljus —

ropar den liflige, åt fritänkeriet mest lutande Orvar Odd. Talis Qvalis har åt presterna följande hvassa strofer i sina »Drömbilder»:

[ 54 ]

— — — — — — — — — — — — —
Då kom en prest, som pladdrade om tingen,
Om alt och intet, den där gamla läxan.
En kullrig foliant i svarta pärmar
Bland andra luntor uti sakristian,
Som öfver köttet ständigt sig beskärmar,
Fast hullet vittnat mot den litanian.
— — — — — — — — — — — — —
»Bjud ut ditt vishetskram åt jordens store,
Mig lyster Herrans skrifna ord, det klara!»
Han log: liksom om själfva bibeln vore
En bok för konungar och furstar bara.

Och i likhet med alla de öfriga yttrar sig Braun i en dikt:

Af hvilka är förfalskad denna lära,
Den enkla, höga, hvaraf namn vi bära?
Af hvilka vändes kärleken till hat?
Lägg handen på ditt bröst och säg: prelat!

»Den gamle soldatens sång i anledning af prygelstraffets bibehållande» är enligt vår mening en af sistnämde skalds bästa dikter, till hvilket vi framdeles återkomma; i denna förekommer det emellertid:

Presterna, sig alltid lika
Ville promt ha pryglet kvar,
Fast om Kristus de predika — —

och i en not tillägger Braun: »det högvördiga ståndet har under de senaste riksdagarna alltid varit det, som mest nitälskat för det barbariska prygelstraffets bibehållande».

Att Beppo och hans skaldebröder ej säga annat än sanning eller att de ej gjorde förhållandena mörkare än dessa voro, framgår ganska tydligt bland annat äfven af tidningsfäjderna från denna tid; så t. ex. yttrar Jönköpingsbladet n:o 19, 1848 med anledning af oroligheterna i Frankrike, att »det lider intet tvifvel, att adels- och prestpartiet just af händelserna i Frankrike skola finna sig hafva ännu större skäl att kufva och under[ 55 ]trycka den allmänna folkviljan, ty i deras ögon är folket ingenting annat än en rå, tygellös, sin egen fördel ej inseende pöbelmassa» — — och Hierta skrifver i en skarp artikel d. 8 aug. 1844: »Med hvad rätt sitta adel och prester på den svenska riksdagen?» följande: »de föra ett fagert språk, men arbeta egentligen på fortplantandet af förtryck, mörker eller undantagsrättigheters vidmakthållande — — —.» Ihågkommas bör, att just på grund af oroligheterna i Europa och den ständigt omstridda representationsfrågan i Sverige, spänningen mellan det parti, som gjort sig till organ för »folkviljan», och det på det »bestående» hållande motpartiet blef alt större år för år, till dess lösningen kom 1865.

Till och med i senare tider kunde den fredlige Runeberg i sin »Döbeln vid Jutas» ej afhålla sig från att liksom Beppo och Braun gifva »prelaten» ett hugg. Man kan väl ej säga, att alla prester inom svenska kyrkan visat en prelatensisk anda, men väl att prelatismen alltid varit starkt representerad på kyrkans högsta platser, och att diktens män haft sina ögon riktade mot dessa höjder och ej mot de dalar, där mången gång en äkta evangeliskt sinnad landtprest obemärkt vandrat — dock ej så obemärkt, att icke Talis Qvalis på äldre dagar upptäckte honom, fri från alla partitvister, i den landtlige »Prosten»:

Evangelisk, som han kom
Men med lagens allvar
Och det visa nitet, som
Slår, men också salvar.

Med ett ljus, som stadigt brann,
Han oss förelyste,
Och välsignad vare han
För den tro, han hyste,
För den kärlek, som han känt,
För hans hopp till Herran,
För hvar blänkfyr, som han tändt
I det dunkla fjärran.

[ 56 ] En sådan prest var icke utsatt för dessa frihetsskalders gissel, så mycket mera som de i allmänhet ej voro kristendomsfiendtliga.

Då det på Kellgrens tid varit föga modernt att på allvar göra kristendomen till föremål för poesi, så hade en mansålder därefter en hel religiös diktning sett sin blomstringstid, och Wallins, Franzéns, Geijers religiösa sånger och salmer hade gått som en lifgifvande ström öfver landet. Men - för att taga ett exempel, — en man som Geijer var kristen med »distinktion»: »kristendomen är i sitt väsen sann,» kunde han sålunda yttra, »men många dess dogmer kunna underkastas tvifvel».

1840-talets skalder äro långt ifrån salmdiktare; de kunna emellertid på sitt sätt kallas kristna, men då i likhet med Geijer med »distinktion»; mera kristna »på egen hand» för så vidt som en sådan ståndpunkt utanför den historiska kristendomen med rätta kan kallas kristlig, om än tviflen börja alt mera vakna till lif. Dock härmed huru som hälst säkert är, att det hos dem finnes toner af stark religiös klang, och t. ex. Nybom är, som vi snart skola få se, en i hög grad religiöst anlagd skald. Vidare har Ridderstad liksom den dystre Braun yarma ord och varma toner företrädesyis för bön och förbön. Och till slut - den vilde Beppo befaller dock i sin sista stund sin själ i Guds hand och ofta, midt bland krigsfantasierna och liksom i känslan af det ohållbara uti det hänsynslösa soldatideal, han uppstält för sig, suckar hans kvalda sinne ut en bön om förbarmande till Gud, som han dock tror skall »väcka honom en gång»:

Till min sista fältmanöver,
Herre, jag din nåd behöfver
Blott och trenne skoflar mull.

[ 57 ]

5.

Det återstår oss nu att påpeka det sätt, hvarpå Sommelius till slut själf realiserade sin krigspoesi, samt i sammanhang härmed yttra några ord om den ställning, han intog till vissa andra dagens frågor än dem, vi redan berört. I dikten »En tidsbild» har Sommelius uttalat sitt tvifvel både om tiden och dess män:

Jag tidens riktning icke alls förstår
Och vet ej, hvad den vill i stat och kyrka:
Mig tycks, att brytningen som försiggår
Sker skäligt långsamt och förutan styrka.
Man skriker »framåt», äflas vildt och tränges,
Men går som kräftorna ändå baklänges.

Man misstager sig sålunda, om man på grund af Beppos uppträdande i Strauss-saken eller af hans hållning 1838 tror, att han helt och hållet slutit sig till oppositionen. Han deltog ej på långt när så ifrigt i de politiska rörelserna som hans jämnåriga bland skalderna, ehuru han med en viss ifver omfattar enstaka anledningar, som särskildt kunna lämpa sig för en drastisk eller skarp skildring. Hos den unga tidens män finner han för mycket prat och för litet handling:

Hvart lyssnarn vänder örat än, han hör
Enthusiastiskt frihetsropen skalla.
Den unga tiden styra vill, därför
Den gamlas murkna fästen måste falla.
Dock saknas krafter i hvarenda fiber,
Och brechen skjutes med för fin kaliber.

Så när det gäller Polen förargar han sig öfver alla dessa jubelhymner, som uppstämmas, öfver alla de förböner, som höjas:

Förböner rädda många, som i friden
Behöfva nåd, men duga ej i striden.

[ 58 ] I den allmänna hänförelsen för skandinavismen särskildt 1848 deltager Beppo ej med ett enda ord; tyst — man tycker sig nästan se det ironiskt skeptiska leendet på hans läppar – åhör han jubelsånger, högstämda tal, högstämda löften om hjälp i striden, och säger han något, så är det ord i skärande motsats till det öfriga trosstarka stridsjublet:

O, slappa tid, förvekligad och lam,
Din hjälp är dock af ringa vigt och värde.
I fäjden är du som ett husdjur tam
Och käck, när ingen fara är på färde.
I lugn du som ett läjon skakar manen
Men söker skjul, så snart du hör orkanen.
— — — — — — — — — — — — — —
Och ungdomen sig delat midt itu
I nutids- och i medeltidsorganer:
De första sucka såsom dufvor nu,
De andra yfva sig som tulipaner;
Uppblåsta för att dölja att de frukta,
De flykta bort, när de se blod och lukta —.

Det var ej häller utan, att Beppo kunnat anse sig ha skäl till dessa bittra ord. Ty då den tid kom, då det ej längre förslog att bara sjunga, då löftena skulle infrias i handling, då, som Byron med anledning af sitt deltagande i grekerkriget uttrycker sig till Thomas Moore, »en man kunde göra mera för mänskligheten än skrifva värs,» då voro alla de glödande skandinavskalderna förhindrade — Sturzen-Becker och Ridderstad af sina tidningar och offentliga värf, andra af privatangelägenheter. Talis Qvalis, som för ej så länge sedan så varmt hälsat de danske studenterna:

Och tänder striden sitt röda bloss,
I bröder! lämnen oss rum bland eder:
Vi vilja kämpa i samma leder —

kan emellertid egentligen ej beskyllas för att svika, då stunden är inne att handla; ty man har respekt för de skäl, han ger, då han förklarar:

[ 59 ]

Ägde jag ett bröd att räcka
Åt de kära munnar små,
Som sin purpur mot mig sträcka,
Skulle jag med eder gå :
Men hur hela världen larmar,
Som sin frihet återtar,
Hålla mig små trinda armar
Här i fångenskapen kvar.

Nybom däremot, som helt nyss så stolt och käckt tillropat sina kamrater och hela svenska folket: Sverige, hvi dröjer du än? som ropat detta till vapen för broderlandet:

Män, pengar, vapen lägg som offer neder
Du svenska folk på Danmarks härd —

har endast en svag ursäkt att komma fram med i det farväl, han sänder en till Danmark uttågande landsman:

Gärna följde jag, men fjättrad, arm,
Har jag vuxit fast vid fosterjorden;
Sångens oro vaggar i min barm
Och med feberlågor fyller orden:
Sångens stormar i en mänskosjäl
Kände, lycklige, ej du — farväl!

»Sångens stormar» hade måhända kunnat stillas i det värkliga lifvets dust, i spelet om lif och död på fullt allvar vid Dybbels skansar och i Sundeveds by. Man kan förstå en man som Goethe; det är konsekvens i hans ord och i hans handlingssätt; då hela Tyskland uppflammar i patriotism och nationalkänsla, förblir han, som bekant, ensam stum; ej en dikt, ej en sång finnes af honom, med hvilken han skulle kunnat elda sina landsmän till striden emot Napoleon. Detta är vid denna tid ett fänomen, och han förklarar det så: »att skrifva krigssånger och själf sitta i min kammare — skulle det likna mig? Ute vid bivuaken, där man om natten hör de fiendtliga förposternas hästar vrenska, där skulle jag kunnat hafva lust därtill. Men det var ej mitt lif och min sak — det var Theodor Körners. Honom kläda hans krigssånger förträffligt. Hos mig, [ 60 ]som ej har någon krigisk natur eller krigiskt sinne, skulle krigssången ha varit en mask, som klädt mitt ansigte illa. Jag har i min poesi aldrig varit affekterad.» – Vi vilja långt ifrån kalla 1840-talets skandinaviska krigssånger affekterade, hvilket vi i det följande skola motivera. Vi vilja blott påpeka det märkliga faktum, att Sommelius, han, som ensam af Sveriges skalder iakttagit tystnad, då andra jublat, är också den ende, som visar sig vara »skald och hjälte på en gång». Han, den tyste mörke Beppo, som ej gaf Danmark någon sång, gaf det mycket mera – sitt blod och sitt lif.

Och nu såsom vi i början af denna teckning framhöllo möta vi åter och åter, hvart vi detta år – 1848 – vilja blicka i tidningar, tidskrifter eller kalendrar, svenska, norska och danska, tre namn, och oupphörligt se vi dem upprepas med sorg och beundran, – tre namn, som aldrig skiljas åt: Leijonhufvud, Lövenskjold och Sommelius; i danska generalers och fältherrars rapporter, i skaldernas dikter, i minnestecknarens skildringar, ständigt stå namnen af dessa tre tillsammans, förenade, som männen voro det i samma död, för samma sak.

Det är en lång och sorglig förteckning, vi i detta ögonblick hafva framför oss, listan öfver alla »de faldne» vid Sundeved d. 5 juni 1848. Bland dessa många nu för längesedan helt eller halft förgätna namn, läser man med en känsla, som vore underrättelserna färska och ej fyrtio år gamla, äfven:

Svensk premierlieutenant af 2:den Bataillon Knut Otto baron Leijonhufvud,

och något längre ned under en hel skara namn af stupade »menige» man:

Svensk frivillig, premierlieutenant i 5:te Bataillon Gustaf Lorenz Sommelius-Beppo.

Ögat glider åter längs spalten af danska namn, till dess det stannar vid:

Norsk frivillig, lieutenant af 10:de Bataillon baron Leopold Lövenskjold.^[12]

[ 61 ] Och alldenstund denna Leijonhufvuds, Lövenskjolds och Sommelii död på slagfältet så att säga är ett stycke af tidehvarfvets poesi förvärkligad, vilja vi här meddela den gripande skildring, en känd dansk man och författare, Fr. Barfod, välvilligt lämnat oss öfver desse trenne hjältar från det minnesvärda året 1848, så mycket mera, som denna skildring återger den skandinaviska stämning, som vid denna tid rådde i Norden, och till hvilken vi i nästföljande teckning skola återkomma. Han hade sammanträffat med dem alla, strax innan de med sitt hjärtblod inskrifvit sina namn i Danmarks krönika, och sedan så godt sig göra lät följt dem på deras korta återstående bana. »Lik en annan hjältesaga, lik en hurtig kämpasång, oss en aftonstund berättad» – sådan är skildringen af dessa unga mäns sistadagar och död.

Fr. Barfod, då som nu bosatt i Köpenhamn, berättar sålunda:

Knut Otto Erik Gregersson Leijonhufvud var en telning af en af Sveriges äldsta och mest berömda adliga ätter, som flera gånger blifvit befryndad med konungahuset. Gustaf Vasas andra drottning var den fagra och ljuslockiga, den kraftiga, snarrådiga Margareta Leijonhufvud, och hans tredje drottning var Margaretas systerdotter.

Jag såg blott Leijonhufvud en enda gång. 1848 voro vi ju alla krigare, till och med vi, som måste stanna hemma. Jag var naturligtvis medlem af centralskolan, som var den tidens skola för officersaspiranter i reserven. — — — En afton fingo vi en stunds rast i utkanten af Nörrefælled. Solen höll just på att gå ned, då vi uppstälde våra gevär i pyramid. I det samma hörde jag någon tala svenska bakom mig och vände mig hastigt om. Det var löjtnanterna Silfverstolpe och Leijonhufvud, med hvilka jag nu kom i samtal. Båda hade rest från Upland och hit för att som frivilliga inträda i vår här. — — Samtalet kom att röra sig om öfvergången från Als till Sundeved, som man med sådan längtan väntade att vår här med det snaraste skulle göra. Silfverstolpe var en liten kärnfast man med eld i de bruna ögonen och sprittande af lif i hvarje rörelse; Leijonhufvud var lång och smärt, af ovanlig manlig skönhet, med en panna så skönt hvälfd som himla[ 62 ]hvalfvet, en fin böjd näsa och ett par underbart vackra himmelsblå ögon. Det var, som låge det ett drag af vemod omkring den lilla slutna munnen och samma vemod tycktes stå att läsa i den djupa, klara, milda blicken. Jag glömmer aldrig dessa två gestalter, detta fostbrödrapar för Nordens frihet och ära.

Med en liflighet, som liksom tycktes genomströmma hvarje fiber af hans kropp, talade Silfverstolpe om den högtid, det skulle bli, då det från Als bar öfver till Sundeved. »Ja, det skall bli bra roligt den stunden, ta mig tusan, skall det inte bli roligt!» och han lade nacken tillbaka, och hans ögon sökte den högreste Leijonhufvuds blick för att i den läsa bekräftelse på sina ord.

Och den höge allvarlige Leijonhufvud sänkte sitt hufvud helt omärkligt och svarade »Ja!» — bara ett »ja», men ett »ja», hvari det låg en så djup och innerlig öfvertygelse, att de starkaste ord och dyraste eder skulle förbleknat vid sidan däraf. – Ännu efter en människoålders förlopp ljuder detta »ja» i mina öron, och jag gömmer det i mitt hjärta. Det är sällsamt, att blott hafva hört ett enda ord af en historisk man, men att i detta hafva läst hans hela själ!

De två vännerna drogo ut, och både d. 28 maj och d. 5 juni stodo de i Sundeved. De äldre bland oss skola utan tvifvel minnas berättelserna från denna tid, om all den djärfhet, det käcka mod, som detta vänpar ständigt ådagalade, huru de mången gång i skymningen kröpo på magen längs diken och gärdsgårdar för att på nära håll utspionera fiendens ställning och rörelser, och huru de under slagtningarna kämpade bland de främste i främsta ledet. Vid Dybbelslagets början drog sig Silfverstolpe med sin afdelning på gifven order tillbaka längs Gråstensvägen åt Sönderborg till. Då tillförde en adjutant honom en ny order: han skulle stanna med reträtten och bli stående, till dess förstärkning ankom.

»Skall jag stå — godt, så står jag!» och med sin lilla afdelning stod han som en klippa, emot hvilken böljorna förgäfves bröto sig, intill dess förstärkningen kom.

[ 63 ] Samma dag, d. 5 juni, fann Leijonhufvud sin död vid en inhägnad^[13] utanför Österdybbel. Det var nära aftonen. Preussarne hade efter en hårdnackad strid blifvit tillbakakastade från Stengård, och man kunde gå anfallsvis framåt. Leijonhufvud var skyttarnas anförare i 2:dra lätta bataljonen, men just då han skulle bana sig väg genom första inhägnaden, föll han med sex af sina män. Den smärtsamma förlusten framkallade ett ögonblickligt uppehåll, under hvilket preussarne skyndsamt togo till flykten; hvarefter vår här fortsatte framryckningen.

Man har berättat mig, men jag vågar ej ansvara för berättelsens prosaiska (historiska) sanning, — för den poetiska sanningen behöfver jag ej vara sagesman; man har berättat mig, att Leijonhufvud samtidigt träffades af tre kulor: den ena krossade hans högra hand, som så käckt och kraftigt förde värjan för vårt fosterland, vår frihet och ära; den andra genomborrade hans panna, härden för höga, klara tankar; men den tredje genomborrade hans hjärta, som slog så fritt och varmt som något för hela fosterlandet, för hela Norden.

Nästa morgon lågo femtiotre lik i Sönderborgs kyrka, alla af unga män med undantag af den hvit[ 64 ]hårige öfverstlöjtnant Morgenstjerne, som stupat vid Böffelkobbel i spetsen för 12:te bataljonen, medan han gladde sig åt att se, hur raskt hans »Sönderjyder» stredo. De lågo alla utan kistor, och korets och skeppets golf flöt af blod; men omkring Morgenstjernes bleka mun lekte ännu leendet.

Torsdagen d. 8:de juni blefvo 48 af dem, däribland 27 fiender, jordade på Sönderborgs kyrkogård. Men tidigt, kl. 6 på morgonen, gick en dansk man in i kyrkan. Alla liken voro nu lagda i kistor. Kistorna stodo framför altaret sirade med friska kransar, smyckade med vapen, blommor och dannebrogsband; alla voro slutna utom en: den, hvari Leijonhufvud hvilade, vacker i döden som i lifvet, ty döden hade kommit så hastigt, att den ej hunnit förvrida ett enda af de ädla dragen. Han låg i svensk uniform med en krans af eklöf omkring pannan och en frisk rosenkrans på bröstet. Kyrkan var för öfrigt tom, men bredvid den fallne Leijonhufvud stod Silfverstolpe i stum åskådning af den älskade vännen, smekte ännu en gång hans bleka kind, tryckte för sista gången hans hand och störtade snyftande ut ur kyrkan.

Samma dag blef Leijonhufvud jordad — på Ulkebölls kyrkogård. Hans grafkulle ligger vid ingångsdörren på kyrkans södra sida. Inom granarna, af hvilka den är omgifven, ha hans vapenbröder rest en granitsten med ett stort hvitt marmorkors, och i en marmorskifva, som står lutad emot stenen, ha de låtit inrista:

†
Svensk premierlöjtnant
KNUT OTTO ERIK af LEIJONHUFVUD
födt d. 27 april 1823, falden i slaget ved Dybbel den 5:te juni 1848!
1 Joh. 3: 16: Ogsaa vi ere skyldige at sætte Livet til for Brödrene.

Dette Minde sattes ham af 2:den Bataillons Officerer.

Han var blott tjugufem år, då han stupade, men vi skola tänka på kung Magnus Barfots ord: »till äran, ej till åren, höfves det oss att gilja»; vi skola ihågkomma, att den har lefvat länge nog, som lefde med Gud för ära och frihet, — att den, som lefde de få [ 65 ]åren med ära; har lefvat långt längre än den, som lefde de många åren utan ära; ty han lefde med och för evigheten! —

Leopold Lövenskjold var den yngste sonen af — — Severin Lövenskjold, statsråd, statsminister och ståthållare — — — Han var född 1818 — — — här nere, då det »slesvig-holsteinska» upproret utbröt och anmälde sig strax hos krigsminister Tscherning för att bli upptagen som simpel soldat i den danska hären. Men Tscherning vågade ännu icke upptaga »främlingar», »utländingar» i hären; han var rädd för, att det skulle betraktas som ett brott mot neutraliteten, ett brott, som kunde gifva holsteinarne rätt att upptaga alla möjliga andra tyskar i sina leder; — och Lövenskjold blef afvisad. – Men han lät sig ej så lätt afvisa; han ville, hvad han ville.

Han frågade, om han ej kunde förvärfva medborgarrätt. Jo, om han köpte en större egendom, skulle detta ej falla sig svårt.

Då köpte han, om jag ej missminner mig, för 27,000 Rbd. en fastighet i Köpenhamn och köpte sig därigenom rätt till att som dansk egendomsägare taga tornistern på nacken och musköten på axeln för att som simpel dansk soldat inträda under den korstecknade Dannebrogen. Han var den förste af de tusen fränder, som från andra sidan sundet och Kattegat inträdde under vårt från himlen fallna baner, och därför skall han också alltid nämnas som den förste — i dag och när äljes namnen ihågkommas på dem, som med sitt hjärtblod beseglade tron på Nordens enhet — bland de män, som stredo och blödde för Dannevirke som Danmarks, som nordens sydgräns.

Han kom strax med; han var redan d. 9 med vid Bov. Här var han tillfällig flygelman för en afdelning af 10:de bataljonen och till granne hade han en seelandsbonde, som nu för första gången, liksom han själf, hörde kulorna hvina omkring sina öron, men fann denna musik mindre munter och drog sig litet för att gå framåt.

»Är du rädd, kamrat?» frågade Lövenskjold, men seeländaren förstod ej det norska tonfallet, och Lövenskjold måste upprepa sitt: »är du rädd, kamrat?»

[ 66 ] »Rädd? Nej, det skulle fanden vara rädd», utbrast seeländaren, och nu stormade han så fram, att, berättade Lövenskjold: »jag gick på, alt hvad jag kunde, men jag hade svårt nog att följa honom.»

Han höll dock takten med, och efter denna träffning blef Lövenskjold, så vidt jag mins, strax korporal.

Nu tågade man mot Slesvig, och inom några dagar stod man vid Dannevirke. Därefter underhandlades det om fred med preussarne, men förgäfves. Under tiden blef Lövenskjold sjuk: han fick frossa och hade redan under några dagar fått dragas med denna sjukdom. Tidigt på påskdagsmorgon var han så hos läkaren, som skickade honom med ett recept till Slesvig. Han fick medicinflaskan i fickan, men knappast var han åter på gatan, förr än han hörde skjutning. Han lyssnade ett ögonblick: nej, det var intet tvifvel därom, det var kanonerna, som brummade, ehuru alla hade varit ense om, att man först tidigt nästa dag kunde vänta preussarnes anfall. Han skyndade då till sitt kompani, fann det och kämpade tappert hela dagen, till dess vår lilla här efter ett stort motstånd till slut mot aftonen måste draga sig tillbaka för öfvermakten, medan fienden själf var så utmattad, att han ej kunde tänka på att förfölja. Men febern lämnade Lövenskjold: den var och förblef borta, och han kom först ihåg den, då han skulle lägga sig att hvila på marken och kände medicinflaskan i sin ficka.

»Ofta har jag varit på björnjagt,» sade han om slaget vid Slesvig, »men aldrig på en jagt, så munter som denna; det gick hela dagen, som om det varit smordt.»

Hären drog sig tillbaka till Als, där den måste förbli under någon tid, till dess den åter blifvit ordnad och undfått förstärkning. Lövenskjold använde dock de få fredsveckorna ingalunda till att ligga ovärksam på Als. Han fick ett par veckors permission och gick öfver Fyn och Seeland till Köpenhamn, hvarifrån han ville begifva sig till Norge att samla frivilliga. Han gick till fots genom Seeland. I Ringsted träffade han händelsevis baron Lövenskjolds kusk från Lövenborg, som ville förmå honom att åka hem med sig.

»Jag har inte tid, men hälsa från korporal Lövenskjold, att han mår bra.»

[ 67 ] »Skall jag inte hälsa från baronen?»

»Prat! Jag är inte baron, utan hälsa från korporal Lövenskjold vid 10:de bataljonens (3:dje?) kompani! Farväl!»

Han kom till Kristiania, där man på ett utlyst möte hörde orden strömma helt annorlunda fritt och fylligt från hans läppar, än man förut varit van. — Och han vann också genom sin vältalighet flera norrmän för Danmarks, för Nordens heliga sak.^[14]

Den 28 maj var han åter i Sundeved och likaså den 5 juni. Den förstnämda dagen stupade den duglige kapten Thestrup af 10:de bataljonen vid Dybbel kvarn i striden emot mecklenburgare och hannoveranare. Thestrup hade samma morgon blifvit förbigången, i det en yngre officer blifvit utnämd till bataljonenschef, och det hade gjort ett smärtsamt intryck på alla. Då han nu blef dödligt sårad, emottog löjtnant Klöcker honom i sina armar; men Lövenskjold stod bredvid och tillropade den döende krigaren: »faller kaptenen icke som bataljonens befälhafvare, så faller ni dock som dess förste soldat.»

D. 5 juni stod Lövenskjold själf som sekondlöjtnant vid 10:de lätta infanteribataljonen, den samma, hvari han ständigt stridt. Han delade altså äran för båda dessa stolta dagar, men hans äfventyrliga stridsmod blef redan nu hans bane, mänskligt taladt altför tidigt. – Då hannoveranarne middagen d. 5 juni ryckte fram öfver Dybbel, drefvo de först, efter en hård strid inpå lifvet, våra svaga förposter tillbaka emot Stenderup. Lövenskjold stod i kapten Westergaards skyttelinie. Denne befalde honom att draga sig tillbaka från inhägnaden, vid hvilken han stod, men han ville ej lyda, oaktadt den talrika fienden ej var trettio steg från honom och oaktadt han (berättade en annan norsk frivillig) om natten drömt, att han blifvit sårad och fången. Han [ 68 ]hade just skjutit en hannoveransk underofficer och gaf detta tillkänna för sina kamrater genom att vinka med näsduken. Då fick han själf en kula i underlifvet. Han sjönk ned, men reste sig och gick väl femtio steg, innan han åter sjönk ned. En rask soldat ville stanna hos honom för att hjälpa honom bort och sålunda rädda honom från fångenskap. Men det tilläts honom icke. Lövenskjold befalde honom: »gå till din pligt och låt mig ligga; det vore skada, om en så tapper karl skulle bli tyskarnes fånge.» Så blef den döende Lövenskjold hannoveranarnes fånge och förd till sjukhuset i Flensborg. Men hjältemodet ingifver ovilkorligen själfva fienden aktning. Han blef vårdad med omsorg. Likväl utandades han sin hjältesjäl söndagen d. 11 juni. Sedan blef hans lik utväxladt och först till Sönderborg, där det begrofs d. 5 juli.

Själf står han nu vid Ryes odödliga brigad.»

Omsider återkomma vi till desse båda fallnes kamrat, föremålet för vår teckning, Beppo-Sommelius.

Angående honom nämner Fr. Barfod, att han på grund af sin duglighet som officer af svenska regeringen blifvit sänd till Frankrike för att taga kännedom om nya vapen och det nyaste franska befästningsväsendet. Detta måste dock vara ett misstag, ty vi ha ej af någon hans gamle vänner, ej häller af de sparsamma och korta biografiska notiser, vi funnit om honom, sport det ringaste om någon dylik beskickning, och ej häller var hans rykte för »duglighet» så stort, att det kunde ådraga honom ett offentligt förtroende af denna art. Tvärtom veta vi med bestämdhet, att han på grund af spändt förhållande till sin chef fick permission, reste utrikes, till Tyskland, Italien och Frankrike, i hvilket sistnämda land han i Nantes ägde en farbror, Carl Sommelius, courtier de navires därstädes, till hvilken han vände sig för erhållandet af hjälp i penningangelägenheter. Detta lär emellertid genom inflytande af hans chef hafva misslyckats; sjuk och dyster återvände han hemåt, men måste i Köpenhamn lägga sig in på Fredriks hospital. Under hans vistande här utbröt det »slesvig-holsteinska» kriget, och ungefär samtidigt förföll hans permission. Han begärde då denna förnyad, hvilket nekades, och han beordrades att genast infinna [ 69 ]sig vid regementet, en befallning, den han på grund af sin sjukdom ej kunde efterkomma. I stället vaknade så mycket starkare hos honom lusten att afskudda sig sitt ok som »fredsofficer» i Sverige och i stället som frivillig sluta sig till danska hären. Nu erbjöd sig ett tillfälle för honom att i värkligheten skåda de blodsscener, han i sin fantasi så ofta utmålat för sig, och det är ej tvifvel underkastadt, att hans dystra sinnesstämning, ökad genom sjukdom, penningbekymmer och obehagliga personliga förhållanden vid hans regemente i Sverige, kom kriget att för honom hägra som medlet att befrias från ett lif, hvilket var honom en plåga.

Han förfrågade sig därför hos danska krigsministern, huruvida tillåtelse kunde lämnas honom att som frivillig ingå i danska hären, och så fort han fått jakande svar, ingaf han genast sin ansökan om afsked ur svenska arméen. Emellertid var han af sin sjukdom altjämt fängslad vid hospitalsbädden.

»Ändtligen,» berättar nu vår ofvannämde danske meddelare, »kom han så långt, att han erhöll tillstånd att ett par timmar vid middagstiden lämna hospitalet. — Jag satt en förmiddag och arbetade vid mitt skrifbord, — — då dörren gick upp, och en liten, klent bygd man inträdde; han hade ett par vackra lifliga ögon, men hans äljes långt ifrån vackra ansigte (en liten näsa, obetydliga och oregelbundna drag) bar ännu synliga spår efter utståndna lidanden.

Det var hans första promenad från hospitalet. »Är det inte konferensrådet Fredrik Barfod?» (Han kände vår svaghet för lysande titlar, utan att dock kunna finna rätt i den stora mångfalden däraf.) —

»Jo.»

»Jag är svensk premierlöjtnant; mitt namn är Sommelius, och jag har ännu ej sluppit ut från Fredriks hospital. Ni ha kommit i krig, och jag har lust att vara med. Men först måste jag veta, om ni också ha rätten på er sida, om ni ha rent bröd i säcken. Det vet inte jag, men det måste ni veta, och det skall ni nu säga mig. — Så säg mig det då, men gif mig klart besked och stick inte understol med något. Ni måste ansvara för, hvad ni berättar mig, för hvart enda ord, [ 70 ]till punkt och pricka. Ni måste kunna aflägga er salighetsed därpå! Hör ni det!»

Det var med en fullkomligt feberaktig våldsamhet, han sålunda tilltalade mig. Han framstälde de starkt betonade orden med en fart, som om det gälde lifvet att vinna en sekund.

Jag började gifva honom en framställning af upprorets utbrott.

»Nej, nej, det där känner jag till.»

Jag gick då längre tillbaka till Kristian den åttondes tid.

»Nej, nej, ännu längre tillbaka.»

Jag började tala om Sönderjyllands införlifvande med den danska kronan under Fredrik den fjerde, men med feberaktig häftighet afbröt han mig hvarje ögonblick med frågor kors och tvärs och ville altjämt »längre tillbaka, längre tillbaka», altjämt djupare in i frågan. Slutligen framstälde jag för honom hela Sönderjyllands historia nästan från Dan och Angel, naturligtvis i kort utdrag, men detta mitt föredrag räckte dock fullt ut halfannan timme; och nu satt han så stilla som den uppmärksammaste åhörare, i det han bara ett par gånger gjorde mig några frågor för att begära bättre besked, närmare förklaring. Då jag slutat, sprang han upp, slog sin högra hand i min och utbrast:

»Tack, min bror, evigt tack skall du ha. Nu är jag, ta mig tusan, er! Men det är på ditt ord, och skulden är din, om jag går orätt väg.»

Från denna stund kom han ständigt till mig, nästan dagligen, men dagligen växte också hans otålighet att komma till hären. Då jag för att dämpa denna otålighet påminde honom om, att han nyligen varit sjuk, och att han ännu ej återvunnit sina krafter, att han ännu ej skulle kunna uthärda ett fälttågs besvärligheter, o. s. v. — då kunde han ibland utbrista:

»Åh strunt! tio gånger hällre vill jag störta därborta, än jag vill kväfvas på hospitalet af kryddburkarnas doft» eller: »om jag också skulle falla — än se'n? Då vet jag en, kung Karl heter han, som däruppe skall taga en blödande svensk i sin famn! —» eller: »Om jag också skulle falla, så ha ni väl en bit [ 71 ]dannebrog att svepa kring mitt lik; och mer begär jag inte.» —

Slutligen blef han utskrifven af hospitalsläkaren, och krigsministerns tillstånd att deltaga hade han fått. En afton, det var fredagen d. 2 juni, satt jag vid solnedgången åter vid mitt skrifbord och hörde någon komma sjungande öfver gården. Ovilkorligen kastade jag en blick ut genom fönstret. Jo, det var Sommelius, och i nästa minut inträdde han till mig.

»Se så, bror! I kväll tågar jag ut, och på söndag är jag vid hären! Därför kommer jag att säga dig farväl!»

Han var så glad; han var, som sagdt, äljes långt ifrån vacker, men, då glädjen funnit en högre källa, förädlar den till och med de mindre vackra dragen, och i detta ögonblick föreföll han mig värkligen vacker, föreföll han mig som en lycklig brudgum, hvilken går att föra sin brud till altaret.

Det var dock ej lång tid till samtal; han skulle fara samma afton och hade ännu åtskilliga saker att uträtta. Han föll mig altså om halsen och gaf mig sin afskeds- och broderomfamning.

»Och nu farväl, min bror! Hälsa din hustru och dina barn! Och kom så i håg: i öfvermorgon på Als och nästa dag kanhända i Sundeved!»

Han sprang hvisslande ut genom dörren, slog takten med sin högra hand och dansade mera än gick öfver gården; men i fönstret stodo min hustru och jag och blickade efter honom, till dess han försvann i Krystalgade. — —

Om söndagen var han på Als, och om måndagen d. 5 juni stod han värkligen, som han hoppats och önskat, i Sundeved. Under fem timmar streds det hårdt om Dybbel; Österdybbel var taget tillika med södra delen af Vesterdybbel, och dagens öde var så godt som afgjordt. Den nordöstra delen af Vesterdybbel med kyrkan var dock ännu besatt af två bataljoner preussare. Det var fiendens sista hållpunkt, och från denna skulle han utdrifvas. Det blef en vild och våldsam gatstrid i de krokiga gränderna med diken och häckar på båda sidor. Sommelius anförde en afdelning af 5:te linjeinfanteribataljonen. Hans folk ville hällre stă betäckt bakom dikena och gärdesgårdarna än springa öfver [ 72 ]dem; men framåt måste de, om fienden skulle bort. Sommelius sprang då själf upp på en gärdesgård för att visa soldaterna vägen, drog sin sabel, svängde den öfver hufvudet och kommenderade:

»Framåt! Hurr—»; hurraropet blef aldrig uttaladt, ty en fiendtlig kula bortslet dessförinnan öfre delen af hans hufvud. Men Vesterdybbel blef taget intill sista smyghål.

Fyra dagar senare, d. 9 juni, åttonde dagen efter hans afsked från mig, blef Sommelius jordad på Augustenborgs kyrkogård.» — — — Så lyder berättelsen om Beppo-Sommelii död i sammanhangmed hans bägge stridskamraters.

Emellertid blef han visserligen mycket svårt sårad i hufvudet, men dog dock ej genast, utan först efter timmar af svåra plågor. En af hans svenske stridskamrater vid detta tillfälle skrifver därom till oss i ett bref: »under slaget vid Dybbel hörde jag ett rykte, att han (Sommelius) blifvit sårad och förd till Augustenborg. Dagen efter slaget red jag dit för att möjligen kunna vara honom till någon nytta. Jag erfor då, att han dött under transporten. Man visade mig hans lik. Han hade tvänne förbindningar, — den ena om hufvudet, den andra om halsen.» — — —

Som stjärnor, dem siarne prisa,
Min hjälm eller sabel skall visa
Er vägen på bragdernas stråt!

Så har Beppo diktat, och så har han stupat; men i en annan af sina dikter framställer han en vemodig fråga, den vi kunna besvara; det är, då han aningsfullt yttrar:

Jag fyller snart mitt nummer bland de döde,
Och då mitt minne dör väl ut med mig?

Och svaret blir, att hans minne »skall häfden bevara», och det för all eftervärld. Detta hans hjältemod, som var hans lifs innersta väsen, väckte för honom en sympati, som hans dikter ensamt aldrig förmått, det väckte hos hans folk, i hela Norden en större hänförelse [ 73 ]än den snillrikaste dikt. Och själf blef han i sin död jämte sina båda dödskamrater, de första som gåfvo sitt blod för skandinavismens tanke, föremålet för skaldernas sånger. Utom fyra andra denna tids dikter hafva Nybom och Ridderstad för honom sina klaraste, varmaste toner. Där, säger Nybom:

Där ligger Norges Lövenskjold och blöder
Ur många heliga och dyra sår;
Ett mera härligt offer gifs ej, bröder,
Än det, du, Danmark, så af Norge får:
En hugstor yngling, viking till sitt sinne,
Lik den vi uti hjältesagan finne.

Och Sveriges Leijonhufvud — hjältedöden
Var värdig denna ridderliga bild,
Det skönsta ögonblicket i hans öden
Var då han föll, högsinnad, stark — men mild,
Med en jungfrulig själ, med manlig ära:
En föresyn i både lif och lära.

Och Sveriges Byron, Beppo, han, Titanen,
Båd' krigare och skald på samma gång. —
Far ut och se en storm på oceanen,
Och du ser bilden af hans lif och sång.
Hans sköna drapa var en död med ära,
Och dubbla lagrar ses hans minne bära.

I Ridderstads äljes matta lyrik framstå hans »Döds-runor», tryckta och införda i Östgöta Correspondenten, strax efter det dödsbudet 1848 kom till Sverige, särdeles vackra, ty äfven Ridderstad var soldat med diktarhjärta, och naturligt är, att han skulle gripas och i sitt innersta träffas af desse unge officerares död, främst kanske just af Beppos, hvars diktning han beundrade. I en serie af fem dikter, »helgade de tappre som stupade i bataljen vid Dybbelberg d. 5 juni 1848», ägnar han en varm hälsning till den danske öfverste Morgenstjerne; därefter nämner han Leijonhufvud och Lövenskjold.

Men för Beppo-Sommelius talar högst hans medkänsla; hans beundran och glädje öfver, att dennes manlighet i handling ej gaf efter för hans mod i sången [ 74 ]taga sig varma målande uttryck, och med dem vilja vi afsluta denna framställning af en af vår literaturs mest tragiska personligheter:

Endast tvänne trogna vänner du bekom i denna värld,
Första vännen var din lyra, andra vännen var ditt svärd.

Friden hvilade kring jorden; frid inom dig aldrig var:
Alla strängar på din lyra voro blixtar en och hvar.

Bakom fagra ytors skimmer såg din blick, hur brottet satt,
Och din lyra ut sin ljungeld kastar uti kolsvart natt.

Lik Vesuven sjöd din tanke: häftig, full af flammors glöd.
Och ändock vid kratern växte mången blomma rosenröd.

Fins en eld, som ej kan nämnas, men som dock förtära kan,
Gudatänd, som Vestas låga, denna eld inom dig brann.

Fins en kärlek uti hjärtat, utan form, men sann ändå,
Sök den uti Beppos sånger, och du finner den också.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Mäktig sång blir mäktig handling: skalden är med krigarn slägt:
I alt stort, som skett, de alltid handen åt hvarandra räckt.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
På en åsksky flög din ande dristigt omkring jorden ut,
Du har värkat, som du tänkte, än en ljungeld i ditt slut .

Tappert stred du, modigt föll du: skald och hjälte på en gång,
Du har stupat, som du lefde — handling, poesi och sång.

↑ Af C. Eichhorn i företalet till »Samlade Dikter» af Sommelius, samt af B. Schöldström i Sv. Familje-Journalen 1883.
↑ Denne, Sven Gustaf Sommelius, född 1764, död 1845, var under många år lektor i tyska och allmän historia vid Carlberg, sedermera bibliotekarie därstädes och titulär professor. Som lärare vann han aldrig kadetternas kärlek, ansågs retlig och knarrig — det Sommeliska slägtdraget — och kallades »grisen». (»Kadetten eller Carlberg för tretio år sedan» af E. G. Oxenstierna, Sthm 1843.)
↑ Biografiskt lexikon 1848.
↑ H. Bjursten i Jönköpingsbladet 1848 n:o 64.
↑ Birger Schöldström i Sv. Familje-Journaöen 1883.
↑ Strof II; öfversättning af Talis Qvadis.
↑ »Don Juan», 2 del., strof 41 , öfvers. af Talis Qvalis.
↑ B. Schöldström, Familjejournalen 1883.
↑ Afser representationsfrågan och förslaget om kvinnans myndighetsår. Förf.
↑ H. Wieselgren : L. J. Hierta.
↑ Flera meningar ang. hela denna Strauss-strid kunna göra sig gällande; men vi betvifla, att kristendomens sak lidit mera men af Strauss' bok än den vunnit af de apologier denna framkallat, t. ex. H. M. Melins: »Jesu Lefverne». Förf.
↑ Men strax därunder står namnet på ännu en svensk yngling, Axel Lundbom från Lund. Liksom de tre ofvannämda stupade han i ifrågavarande strid, men orättvist må man väl kalla det, att han ensam blifvit helt förgäten, medan de tre tappre officerarnes namn ännu i dag och med all rätt fortlefva. —
↑ En i drabbningen deltagande officer har härom tillskrifvit oss ett bref, hvarur vi meddela följande: I affären vid Sundeved d. 28 maj 1848 hade jag det nöjet att se Leijonhufvud föra sin trupp i elden — — — då jag befann mig i hans närhet, hade jag tillfälle att bevittna det glada mod och den enthusiasm, med hvilken han framförde sin trupp, och hvilket äfven i förening med hans vid åtskilliga andra tillfällen aflagda prof på mannamod ledde till, att han i general Hedemans rapport af den 3 juni s. å. »framhålles med särdeles berömmelse». D. 5 juni samma år stod det minnesvärda slaget vid Dybbel. — — — Under framryckningen blef Leijonhufvud skjuten. — En fiendtlig afdelning hade besatt en liten gård, omgifven af aspar. Leijonhufvud låg med sin trupp midt för denna gård. Jag angrep densamma i flanken och passerade därvid förbi Leijonhufvud samt växlade med honom några ord, de sista. Enligt hvad jag sedan hörde af en dansk frivillig, korporal Groth, blef han strax därpå skjuten. Först en timme senare erhöll jag därom underrättelse. Kulan träffade honom i venstra delen af bröstet och han lefde blott några minuter men återfick aldrig sans. Så föll friherre Erik Leijonhufvud, efterlämnande i djup sorg slägt och vänner samt ett kärt och aktadt minne bland alla, som sätta högt svenskt mannamod och fosterlandskänsla, och deras antal var den tiden stort. —»
Förf.
↑ I »Skandia» 1848 står det dock uppgifvet, att Lövenskjold var »född talare och krigare». Då han var på väg tillbaka till Danmark, berättas det vidare, »med en skara norska frivilliga, tillstäldes för honom och dem en skandinavisk sexa i Göteborg. Inspirerad af tillfället, uppsteg han och hänförde de tillstädesvarande med sina glödande ord. Öfveralt således, där han var under »jubelåret» af sin lefnad, skänkte idén vingar åt hans tankar och ord, och fäktarne däraf bortsopade hvardagsdammet från lyssnande sinnen.»

[1] Af C. Eichhorn i företalet till »Samlade Dikter» af Sommelius, samt af B. Schöldström i Sv. Familje-Journalen 1883.

[2] Denne, Sven Gustaf Sommelius, född 1764, död 1845, var under många år lektor i tyska och allmän historia vid Carlberg, sedermera bibliotekarie därstädes och titulär professor. Som lärare vann han aldrig kadetternas kärlek, ansågs retlig och knarrig — det Sommeliska slägtdraget — och kallades »grisen». (»Kadetten eller Carlberg för tretio år sedan» af E. G. Oxenstierna, Sthm 1843.)

[3] Biografiskt lexikon 1848.

[4] H. Bjursten i Jönköpingsbladet 1848 n:o 64.

[5] Birger Schöldström i Sv. Familje-Journaöen 1883.

[6] Strof II; öfversättning af Talis Qvadis.

[7] »Don Juan», 2 del., strof 41 , öfvers. af Talis Qvalis.

[8] B. Schöldström, Familjejournalen 1883.

[9] Afser representationsfrågan och förslaget om kvinnans myndighetsår. Förf.

[10] H. Wieselgren : L. J. Hierta.

[11] Flera meningar ang. hela denna Strauss-strid kunna göra sig gällande; men vi betvifla, att kristendomens sak lidit mera men af Strauss' bok än den vunnit af de apologier denna framkallat, t. ex. H. M. Melins: »Jesu Lefverne». Förf.

[12] Men strax därunder står namnet på ännu en svensk yngling, Axel Lundbom från Lund. Liksom de tre ofvannämda stupade han i ifrågavarande strid, men orättvist må man väl kalla det, att han ensam blifvit helt förgäten, medan de tre tappre officerarnes namn ännu i dag och med all rätt fortlefva. —

[13] En i drabbningen deltagande officer har härom tillskrifvit oss ett bref, hvarur vi meddela följande: I affären vid Sundeved d. 28 maj 1848 hade jag det nöjet att se Leijonhufvud föra sin trupp i elden — — — då jag befann mig i hans närhet, hade jag tillfälle att bevittna det glada mod och den enthusiasm, med hvilken han framförde sin trupp, och hvilket äfven i förening med hans vid åtskilliga andra tillfällen aflagda prof på mannamod ledde till, att han i general Hedemans rapport af den 3 juni s. å. »framhålles med särdeles berömmelse». D. 5 juni samma år stod det minnesvärda slaget vid Dybbel. — — — Under framryckningen blef Leijonhufvud skjuten. — En fiendtlig afdelning hade besatt en liten gård, omgifven af aspar. Leijonhufvud låg med sin trupp midt för denna gård. Jag angrep densamma i flanken och passerade därvid förbi Leijonhufvud samt växlade med honom några ord, de sista. Enligt hvad jag sedan hörde af en dansk frivillig, korporal Groth, blef han strax därpå skjuten. Först en timme senare erhöll jag därom underrättelse. Kulan träffade honom i venstra delen af bröstet och han lefde blott några minuter men återfick aldrig sans. Så föll friherre Erik Leijonhufvud, efterlämnande i djup sorg slägt och vänner samt ett kärt och aktadt minne bland alla, som sätta högt svenskt mannamod och fosterlandskänsla, och deras antal var den tiden stort. —»
Förf.

[14] I »Skandia» 1848 står det dock uppgifvet, att Lövenskjold var »född talare och krigare». Då han var på väg tillbaka till Danmark, berättas det vidare, »med en skara norska frivilliga, tillstäldes för honom och dem en skandinavisk sexa i Göteborg. Inspirerad af tillfället, uppsteg han och hänförde de tillstädesvarande med sina glödande ord. Öfveralt således, där han var under »jubelåret» af sin lefnad, skänkte idén vingar åt hans tankar och ord, och fäktarne däraf bortsopade hvardagsdammet från lyssnande sinnen.»

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]