Om norska flagglagens rättsliga betydelse
|
OM
NORSKA FLAGGLAGENS RÄTTSLIGA BETYDELSE
AF
H. L. RYDIN
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A . NORSTEDT & SÖNER
1899
I.
Sedan konungen den 20 juli 1893 och den 8 juli 1896 vägrat sanktion på den af norska stortinget för dess del antagna s. k. »Lov om Norges flag», fattade stortinget den 17 november 1898 för tredje gången i den för lags stiftande fastställda ordning samma beslut. Efter att norska regeringen den 25 november ingifvit en Indstilling af innehåll: »att den med skrifvelse af 17 november 1898 från lagtingets president öfversända, af det nu församlade stortinget bifallna beslut till lag om Norges flagg nådigt sanktioneras», hemställde statsrådsafdelningen i Stockholm, i anslutning till norska regeringens Indstilling, i statsråd den 10 december s. å. till H. M. konungen att sanktionera det föreliggande beslutet, som nu var taget af tre storting, sammansatta efter tre olika på hvarandra följande val, hvarigenom grundlagens kraf på upprepad och mogen pröfning var tillfyllestgjordt», hvarefter framhölls, huruledes, utan att kunna hindra beslutets trädande i kraft, en sanktionsvägran skulle väcka misstämning i vida kretsar af det norska folket, och fästes slutligen uppmärksamheten på, att ej någonsin förr vägrats sanktion på ett efter N. G. § 79 tillkommet stortingsbeslut, oaktadt konungen personligen hyst starkt tvifvel om ändamålsenligheten af det fattade beslutet; och skulle en sanktionsvägran framkalla ett förhållande i konstitutionellt hänseende, som det skulle vara mycket önskvärdt att kunna undgå.
Konungen beslöt emellertid på anförda grunder att vägra sanktion. Dessa skäl innehålla med afseende på den af statsrådsafdelningen omförmälda »mogna pröfningen af stortinget», den invändning, att det n. v. unionsmärket i flaggorna är det på det tänkbart bästa sätt utpräglade tecknet på de förenade rikenas jämlikhet utan att flaggornas karaktär af nationalflagga därmed i ringaste grad är förändrad eller förminskad. I afseende på den tillfredsställelse och tacksamhet, som af statsrådsafdelningen förespeglats, förekommer i konungens yttrande en erinran om det jubel af Norges folk, hvarmed det kungliga beslutet om den nuvarande flaggan emottogs. Beträffande det af statsrådsafdelningen framhållna betänkliga förhållande i konstitutionelt afseende, som det vore önskvärdt att undgå, innebäres i de af konungen anförda grunder ett framhållande däraf, att med det nya förhållande, som inträder, när det ena landet fortfarande förer det n. v. unionstecknet i sin kofferdiflagg, medan det är afskaffadt i det andra landet, så kan saknaden af det gemensamma unionstecknet tänkas medföra en oriktig och för Norge skadlig uppfattning af rikenas inbördes ställning. Konungen ansåg sig därför i sin egenskap af Norges konung icke böra gifva lagen sin tillslutning, om ock grundlagens § 79 icke gifver honom rätt att säga nej till lagens kungörande utan sanktion. Konungen resolverade därför, att ifrågavarande lag icke sanktioneras, men med hänsyn till grundlagens § 79 blifver den dock att kungöra såsom lag (jfr bil. 1.)[1] Konungen utfärdade därpå »i henhold till grundlovens § 79» en kunglig kungörelse härom (jfr bil. 2).
Denna s. k. Lag om Norges flagga innehåller i § 1 en bestämmelse om hurudan Norges »kofferdiflag» skall vara. I § 2 innehålles det imperativa stadgandet, att den »skall nyttjas» på handelsfartyg vid de tillfällen, då de i utländsk hamn önska att vinna beskydd och bistånd af gesandtskap, konsuler eller handelsagenter. I öfrigt blott underrättas vederbörande, att samma handelsflagg med split och tunga nyttjas på offentliga byggnader, och är på ett särskildt sätt utstyrd på post- och tullfartyg. I § 3 föreskrifves, att lagen träder i kraft ett år efter den dag, då den är införd i Lovtidenden (d. v. s. den 15 december 1899).
Vid denna s. k. lags föredragning i odelstinget framhölls under den debatt, som därpå följde, och hvaruti ingen af norska statsrådets medlemmar deltog, af herr Emil Stang, att den n. v. flaggan med däri anbragta unionstecken vore ett sant uttryck för hvad som säges i N. G. § 1, att konungariket Norge är ett fritt, själfständigt, odelbart och oafhändeligt konungarike, förenadt med Sverige under en (een) konung; af herr Jörgen Knudsen, att den flagga, som Norge öfver 50 år haft, var ett fullt och klart symbol för dess ställning såsom själfständig stat och förenadt med ett annat land, hvaremot de som främjade denna sak, hade en djupare mening; de ville taga ett steg i unionsupplösande riktning. Af skeppsredaren Smith gjordes anmärkning emot lagförslagets affattande i så obestämda ordalag, att desamma öppnade den vidaste utväg till att göra sig oberoende af den nya flaggan. Dess begagnande vore endast nödvändigt för sjöfarande, som önskade erhålla konsulernas beskydd, något som ytterst sällan förekom. Lagen var så affattad, att sjömännen icke kunde förstå den nya lagen så, som om den ålade dem såsom pligt att hissa den ifrågavarande flaggan allena. Förhållandet blefve lika som om det berodde på den enskilde, om han ville nyttja den i lagen beskrifna rena flaggan eller icke. Emot dessa anmärkningar genmälde herr Lindboe hvad anginge det unionsupplösande syftemålet, att hufvudsaken vore att plantera det nationella symbolet på lagens grund, och i afseende på lagbudens sväfvande bestämmelser hänvisades till den lojalitet, som man borde visa.
Vid granskning af lagens innehåll finner man, att dessa ofullständiga och sväfvande bestämmelser erfordra närmare föreskrifter af den verkställande makten så väl i afseende på flaggans hissande å handelsfartyg, som huruvida annan flagga må i utländsk sjöfart hissas bredvid den rena flaggan; under hvilka vilkor vederbörade konsuler och sändebud, som hafva att rätta sig efter nu gällande unionella föreskrifter, skola lämna sjöfarande, som nyttja den rena norska flaggan, sitt bistånd; äfvensom ock under hvilka villkor man skall vinna skydd af örlogsfartyg mot uppbringningar. Obestämdt lämnas, om hvad som skall anses för offentlig byggnad, om därtill skall räknas äfven kommunerna tillhöriga byggnader samt byggnader, å hvilka hissas örlogsflagg, och om kungsflaggan skall anses aflyst i Norge. Oumbärligheten af supplementära bestämmelser från den utöfvande makten framträder tydligen.
Hvad bevisar denna obestämdhet, jo att den s. k. lagen, hvars benämning såsom lag möjliggjort dess antagande i den ordning, som N. G. § 79 angifver, utan konungens sanktion, ej är någon lag, den har inträngt på utöfvande maktens område, förutsätter autorisation af densamma. Detta helt naturligt, ty då kofferdiflaggans betydelse ligger uti dess egenskap att vara en statlig symbol och såsom sådan betecknande ett rikes själfständighet och statsrättsliga ställning i förhållande till utlandet, bör den naturligtvis vara ett sant uttryck för det verkliga förhållandet, hvadan konungen, på grund af sin representativa statshöghet i förhållande till främmande makter, har att afgöra, om detta symbol verkligen angifver rikets statsrättsliga ställning, och därjämte har att tillse, att det ej är af beskaffenhet att förnärma en annan stats rätt. Såsom högste befälhafvare öfver krigsmakten har konungen därjämte att tillse, att flaggan är af beskaffenhet att af de förenade rikenas krigsfartyg påkalla ifrågakommande beskydd och bistånd.
Sedan en gång blifvit i laga ordning bestämd flaggans beskaffenhet af ett statens symbol, såsom skedde 1844, och denna öfverallt blifvit erkänd såsom sådant, böra ej några väsentliga förändringar ifrågakomma, allraminst sådana, som beröfva flaggan dess egenskap af ett sant och fullständigt uttryck för det betecknade. Att framdrifva en sådan tolkning af grundlagen, att en ändring af dylik beskaffenhet skall kunna genomföras utan konungens bifall, kan ej konstitutionelt försvaras. Ordalydelsen af N. G. § 111 i afseende på handelsflagga och örlogsflagga visar, tydligen, att här ej föreligger någon lagfråga, utan att föreskriften afser en begränsning, en förklaring af konungens förvaltande verksamhet. Jämför man denna § med nästföregående § 110, som föreskrifver, att Norges bank-, penning- och myntväsen skola genom lag bestämmas, men att något sådant ej nämnes i § 111, och statssymbolens bestämning ej heller i § 75 är hänförd under stortingets maktområde, så måste, i likhet med hvad förhållandet var med den af Kristian Fredrik bestämda flaggan, hvilken vid grundlagens stiftande begagnades såsom norsk flagga och såsom sådan erkändes i stilleståndsfördraget i Moss, bestämmandet af flagga anses utgöra ett kungligt prerogativ. Naturligt är ock, att den flagga, hvars erkännande af främmande makter konungen har att utverka, måste vara af konungen själf godkänd, likasom det är konungen, såsom de förenade rikenas konung, som har rätt att pröfva och afgöra förslag till ändring af den flagga, som skall ega giltighet för de förenade rikenas sändebud och konsuler samt örlogsfartyg, när fråga blifver om att af dem erhålla bistånd. Huru långt man än må utsträcka stortingets rätt att under lagstiftning hänföra hvad stortinget finner för godt att behandla såsom lag, kan en af stortinget utan konungens sanktion gifven lag ej sträcka sin verkan utöfver Norges territorialhöghets gränser. En af stortinget mot konungens veto genomdrifven lag kan sålunda hvarken bestämma de folkrättsliga villkoren för flaggans erkännande af främmande makter, ej heller de statsrättsliga vilkoren för norska medborgares rätt att påkalla konungens unionella ämbetsmäns bistånd och beskydd. Därtill fordras en särskild kunglig autorisation.
Man har såsom stöd för lagens förpliktande kraft för de båda rikenas gemensamma sändebud och konsuler åberopat den af konungen i norsk Lovtidende införda kungörelsen. I den omständighet, att konungen vid vägran af sanktion utaf lagen ej ansåg sig böra hindra offentliggörandet, publikationen af en lag, som tillkommit enligt N. G. § 79, inbegripes icke, att konungen för sin del utfärdat densamma till allmän efterrättelse, promulgerat densamma och gifvit densamma från sin sida någon slags bekräftelse. Ordalagen i N. G. § 81, som bestämmer om kungörelse af sådana lagar, som konungen efter sanktion promulgerat till allmän efterrättelse visa att ej så är fallet. Konungens kungörelse är ett tillkännagifvande till norska folket om lagens befintlighet och giltighet enligt § 79, men denna publikation kan ej utsträcka lagens rättsverkan längre, än så långt Norges egen territorialhöghet når, d. v. s. öfver Norges landområde, dess handelsfartyg och der ombord varande personer. För att konungen såsom unionskonung och hans unionella ämbetsmän skola vara förpliktade att efterkomma stortingslagens bestämmelser, erfordras dessutom konungens särskilda godkännande och påbud. Flaggans bestämmande kan således ej rättmätigt utgöra ett ämne för stortingets uteslutande lagstiftning, utan måste jämväl vara föremål för konungens regeringsverksamhet, så länge Sverige och Norge utgöra i förhållande till främmande makter en politisk enhet och det ena riket är med det andra solidariskt ansvarigt, för hvad detta låter komma sig till last. Att de principer, som uppbära den s. k. flagglagen, ej förrän nu gjort sig gällande inom den norska lagstiftningen, och att unionens historia visar, att flaggans bestämmande alltid ansetts fordra konungens autorisation, äfven om stortinget någon gång fattat beslut därom i lagform, skola vi i det följande visa, likasom ock att stortingsbeslutets verkställande i viktiga delar fordrar konungens medverkan.
II.
Att grundlagsstiftaren ej åsyftat att skilja konungen såsom Norges konung från den honom tillkommande rätt till autorisation af Norges flagga, utan blott att gifva en garanti mot konungen såsom unionskonung, visar sig däraf att i Eidswoldskonstitutionen ej omnämnes något om flaggan, oaktadt Kristian Fredrik af eget prærogativ redan förut bestämt dess beskaffenhet, likasom ock af den öfverläggning den 1 nov. 1814, som föregick antagandet af ifrågavarande grundlags § 111. Doktor Möller uppläste vid denna öfverläggning ett skriftligt förslag till lydelse af § 111, hvari det heter: »Norge skall hafva sin egen kofferdiflagga». Hvad örlogsflaggan angår, ansåg han ej riktigt, att bestämmelse härom infördes i denna §, ty Norges storting kan ej bestämma Sveriges örlogsflagg. Frågan härom tillhörde ej grundlagen, utan föreningsakten.[2] Doktor Möllers motion förkastades. Landsdomaren Nansen föreslog den förändring, att Norge också skulle hafva en särskild krigsflagg och att dess krigsfartyg ej skulle bruka unionsflagg, utom i de tillfällen, då de agerade gemensamt med de svenska, hvilket förslag med 41 röster mot 36 förkastades. Som på den tiden flaggan ej hade den politiska betydelse som i våra dagar, hade de kungliga kommissarierna, som genomgingo norska grundlagen, ej haft något emot, att Norge behölle sin egen flagg, om det ville vidkännas därmed förenade kostnader,[3] hvarmed åsyftades det dåvarande förhållandet till Barbareskstaterna, hvilka erhöllo särskild ersättning af de stater, hvilkas handelsfartyg skulle gå fria från uppbringning eller plundring. Då stortinget efter grundlagens antagande sammanträdde den 12 november 1814, återtog Möller sitt förslag om en föreningsakt mellan Sverge och Norge. Doktor Neuman uppläste och ingaf en skriftlig deduktion, hvari han föreslog, att stortinget skulle på nationens vägnar framlägga för H. M. konungen, utan att bruka benämningen af föreningsakt, en allmän supplik, innehållande alla de önskningar, som Norge måtte kunna anses hafva med hänsyn till föreningen, syftande till dess kraf, och som det måtte vilja till sin trygghet och sitt lugn se sanktionerade af den högsta autoriteten. Herr Diriks föreslog, att en kommitté skulle nedsättas för att genomgå alla öfriga förslag, som i anledning af åtskilliga ämnen (Gjenstande) äro inkomna och ännu äro oafgjorda, för att afgifva betänkande däröfver till stortinget. Sedan detta förslag blifvit bifallet och kommitté blifvit tillsatt, inkom denna kommitté med en Indstilling, hvilken föredrogs den 16 november, och hvars 1:sta post litt. A. angick den norska flaggan, i afseende hvarå stortinget resolverade: »Hans Maj:t skall ansökas om, att det ad interim må vara de norska skepp tillåtet att på aflägsnare farvatten bruka den svenska flaggan och att dessa skepp tillika kunna blifva försedda med turkiska sjöpass från Sverige. För öfrigt går Indstillingen om den norska handelsflaggans utseende och färger öfver till ventilation i odelstinget, såsom lagförslag». På samma gång resolverade stortinget angående den 3:dje post, som har afseende på konsul Konows förslag om särskilda konsuler i utlandet för Norge, att intet i anledning af denna motion och framställning skall införas i den allmänna ansökningen till konungen.
Den flagga som då fanns, var genom Kristian Fredriks kungörelse af den 27 februari 1814 fastställd att gälla så väl för krigsfartyg som handelsfartyg, och utgjordes af dannebrogen med norska vapnet, det norska lejonet med hillebarden i gul färg, anbragt på den öfversta fyrkanten närmast stången, och i afseende på hvilken flagga i stilleståndsfördraget i Moss den 14 augusti 1814 art. 12 bestämdes, att den skulle under stilleståndet respekteras. Odelstinget beslöt den 18 november, att den d. v. norska handelsflaggan, skall, till dess nästa ordentliga storting annorlunda bestämmer, brukas på alla de skepp, som expedieras på kortare farvatten, och icke behöfva turkiska sjöpass. Den 22 november biföll lagtinget samma förslag och beslöt, att det såsom ett lagförslag skulle genom en deputation tillställas statsrådet till sanktion af den exekutiva makten. Sedan presidenten i odelstinget mottagit berättelse härom, utsåg presidenten den deputation som skulle öfverlämna såsom det heter »det interimistiska reglementet» den högsta exekutiva makten till sanktion. Den 24 november blef af stortinget jämte den allmänna ansökningen godkändt konceptet till ansökning om tillstånd att bruka svensk flagg på de fjärmare farvattnen, till hvilken ansökning efter en redan den 21 november af det norska statsrådet afgifven Indstilling[4] konungen gaf sitt bifall genom resolution i svenskt statsråd den 21 december 1814.[5] Det angående flaggans utseende och färger såsom lagförslag antagna interimistiska reglemente blef — hvilket ej bör förundra någon på en tid då uppmärksamhet på skillnaden mellan sanktion och tillfölgetagelse ej var väckt — såsom det heter den 12 januari 1815 sanktionerad såsom lag,[6] oaktadt hvarken den i § 80 gifna bestämmelsen, att sanktion för att anses giltig borde ske före stortingets upplösning, och ej heller vid bekräftelse af konungen iakttogs, att det utfärdade beslutet till ordalagen var lika med de i stortingsbeslutet gifna. Detta konungens beslut var således en autorisation, en yttring af den utöfvande makten, såsom sådan.
I sammansatt statsråd den 7 mars 1815 bestämdes en gemensam örlogsflagga med anbringande i den svenska flaggans öfversta fyrkant närmast stången af ett rödt fält med ett hvitt diagonalt kors, hemtadt från den interimistiska norska handelsflaggen.[7] Konungen befallde därjämte att underrätta utländska hof därom och att flaggan skulle utom på alla örlogsfartyg brukas på fästningar, skansar och dylikt.[8] Denna flagga blef tillika en statens flagga.[9] Bland de ämnen, som 1814 års storting hade hänvisat till öfvervägande af det första lagtima storting, som sammanträdde den 1 juli 1815, var också bestämmandet af egen kofferdiflagga för Norge.
Sedan Riksakten blifvit antagen, afgaf den kommitté, som blef tillsatt för flaggfrågans behandling, sin Indstilling, hvari yttrades, att då Grl. § 111 endast förbehöll Norge rätt till att hafva en egen kofferdiflagga, så stod det öppet att ordna denna sak på olika sätt, antingen så att norska handelsfartyg skulle städse bruka svensk flagg, eller så att de skulle föra norsk flagg, den dåvarande eller en annan, eller ändtligen så att Norge och Sverige skulle förenas om ett nytt »fælles flag», olika med hvartdera rikets nu brukliga. Ständigt begagnande af Sveriges flagga skulle såra Norges nationalkänsla; egen norsk flagga skulle väl tilltala nationalkänslan, men här kom denna i strid med statens ekonomiska kraf, som ingen sann fosterlandsvän ville lämna ur sikte, allra minst i dåvarande ögonblick med hänsyn till de afgifter, som kräfdes af Barbareskstaterna. Till följd däraf var mest tillrådlig en ny med den svenska nationen gemensam flagga. Den norska kränktes ej på något sätt däraf, ty när den svenska nationen förändrade sin flagga och den norska sin, och bägge enades om en gemensam, ny flagga, då respekterades de bägge i denna öfverenskommelse såsom själfständiga nationer. Efter det kommittéen därpå hade utvecklat vikten af, att den flagga, hvarunder sjömannen i fredens dagar sökte bröd och välstånd, vore antingen alldeles såsom örlogsflaggan eller i det minsta så litet som möjligt afvikande från densamma, påpekade den, att därest den flagga som komme att föreslås af stortinget, icke blef bifallen såsom »fællesflag», eller därest den sålunda förändrade flaggan alltför mycket skulle föröka Barbareskstaternas fordringar, det skulle för tillfället vara önskligt för Norge såsom en temporär föranstaltning, att norrmännen tills vidare och intill nästa storting måtte nyttja den d. v. norska flaggan på de kortare farvattnen. Kommittéens Indstilling gick ut på, att H. M:t ville 1) autorisera ett fælles kofferdiflag för bägge rikena och 2) ju förr desto hellre härom låta öppna underhandlingar med Barbareskstaterna; 3) att, om dessa underhandlingar skulle visa, att erforderlig säkerhet för att få den nya flaggan antagen icke, eller endast med allt för stor ökning i afgifterna till Barbareskstaterna kan erhållas, H. M:t täcktes uppskjuta autorisationen till nästa storting; att under tiden norska skepp, som gå till Medelhafvet, må nyttja den svenska flaggan, och att detta äfven måtte medgifvas för den händelse, att H. M:t ej autoriserar den föreslagna fællesflag för båda rikena; och 4) att tills den nya flaggan autoriseras, nuvarande norska tills vidare fortfar att brukas på de kortare farvattnen. Slutligen bör märkas, att kommittéen med förklaring, att saken icke kunde afgöras såsom en lagfråga, hemställde till odelstinget, att saken öfversändes till stortinget. Då odelstinget icke fann grund till att besluta utfärdandet af en lag angående denna sak, bestämdes i odelstingets möte den 2 december att saken skulle öfversändas till det samlade stortingets afgörande. Detta upptog frågan och afgjorde densamma, såsom en lagstiftningen icke tillhörande fråga. Den 19 december afslog stortinget första och andra punkten, då detta storting ej ansåg sig berättigadt att bestämma ett gemensamt kofferdiflag för Sverige, äfven under förutsättning, att en sådan flagga blefve å Sveriges sida autoriserad.[10] Ej heller tredje punkten kunde oförändradt antagas. Följande dag den 20 december antogs en adress med 1) hemställan till konungen att den nuvarande norska flaggan må nyttjas på de farvatten, där turkiskt sjöpass ej behöfves, och 2) det framställes såsom konstitutionsspörsmål till afgörande på nästa storting, om Norge oafsedt den i § 111 innehållna bestämmelse skall antaga en fælles unionsflag med Sverige. Vid afgörandet af de i adressen innehållna hemställningar, hvaröfver norska regeringen afgifvit en Indstilling, hvari den utan att yttra sig om stortingets adress, så vida som den rör underhandlingar med Barbareskstaterna och således måtte betraktas såsom en sak af diplomatisk natur, hemställde, att efter stortingets önskan må medgifvas norska skepp att nyttja svensk flagga, där turkiska sjöpass behöfdes, och på alla öfriga farvatten tills vidare norsk flagg, biföll konungen denna Indstilling genom resolution af d. 4 mars 1816 och bestämde för öfrigt, att stortingets andragande och regeringens Indstilling skulle tillställas statsministern för utrikes ärenden, »på det att det som var af nöden, kunde blifva taget under öfvervägande och iakttaget».[11]
Något konstitutionsförslag angående kofferdiflagga blef icke framstäldt till stortinget år 1818,[12] som på uttrycklig ansökning mottog meddelande om, att de vid 1815 års storting ifrågasatta underhandlingar icke hade kunnat inledas, och antog en ny adress d. 18 september 1818 med begäran om att konungen så snart som möjligt ville inleda underhandlingar om erkännandet af en särskild norsk kofferdiflagga, viljande norska folket använda allt hvad skäligt och möjligt vore för att bestrida de erforderliga utgifterna. Då emellertid norska regeringen, som — i samband med konungens beslut den 26 oktober, att tills vidare norska fartyg, som så önskade, skulle få på aflägsnare farvatten i stället för den svenska och på närmare i stället för den norska nyttja den unionella flaggan, dock utan tunga och stjärtar, — fått uppdrag att låta anställa undersökningar, huruvida norska statskassan vore i stånd att utreda de för underhandlingarnas inledande nödiga penningemedel, den 4 december 1818, upplyste, att statskassan ej för tillfället kunde lemna någonting för de nödiga inledande föräringarna (100,000 spdr värde), blef ej heller nu något steg taget i nämnda riktning.
1821 års Storting, som underrättats härom genom ett meddelande af den 6 januari och som måste ingå på en ny börda genom utgörande af Norges andel i dansk-norska statsskulden, förnyade ej sina äldre framställningar till konungen om att öppna underhandlingar med Barbareskstaterna. Den kommitté, som fått till sig hänvisad flaggfrågan, ansåg emellertid, att bruket af unionens örlogsflagga såsom kofferdiflagga strede emot N. G. § 111 och icke antydde Norge såsom själfständig stat, samt att den på närmare farvatten brukliga norska flaggan alltför mycket erinrade om Danmarks och derför icke vore lämplig såsom norsk kofferdiflagga. I dess ställe tillvägabragtes i lagform ett beslut af den 16 maj 1821 om flagglag, i hvars § 1 fastställdes en ny handelsflagga lika med den nu s. k. rena flaggan, och i § 2, att den, så snart den var erkänd af Barbareskstaterna, skulle brukas af alla norska skepp på alla farvatten, men tills vidare blott på farvatten, där turkiska sjöpass ej erfordrades. Men konungen, i likhet med 1815 års storting, ansåg ej, att flaggans form och figur vore föremål för lag, utan något, som konungen hade rätt att bestämma, oaktadt han tillerkände Norge rätt till att af konungen begära att få en egen kofferdiflagg. Konungen approberade därför stortingets beslut om flaggan, men sanktionerade det icke såsom lag,[13] hvilket beslut fick sitt uttryck i kungl. resolutionen den 13 juli 1821. Detta beslut blef grundvalen för den norska flaggans utseende med den ändring, som af unionstecknets insättande efter K. Res. den 20 juni 1844 betingades.
Som flaggföringen äfven på de aflägsnare farvattnen borde ordnas på ett mera stadigvarande sätt, afgaf konungen i sammansatt statsråd den 17 juli 1821 en resolution, hvari befalldes, att alla norska och svenska handelsskepp skulle nyttja den i 1818 års resolution omförmälda unionsflagg (d. v. s. unionsörlogsflaggan utan split och tunga); och skulle de kungliga krigsskeppen icke taga under sitt beskydd de norska eller svenska fartyg, som i något farvatten på andra sidan om Kap Finisterre så väl i Medelhafvet som i de västliga och sydliga oceaner samt i det Indiska hafvet icke uteslutande förde den för bägge rikena bestämda unionsflagg; och hade order utgått därom, att cheferna på kungliga krigsfartyg skulle anhålla så väl norska som svenska fartyg, hvilka efter den 1 juli 1822 i dessa aflägsna farvatten förde annan flagg, än den för båda rikena befallda unionsflagg. Äfvenledes skulle det vara förbjudet alla svenska och norska konsuler i dessa farvattens hamnar att på något sätt bistå skeppare eller manskap på de fartyg, som ej förde unionsflagg, hvaremot det skulle vara bägge rikenas skeppsredare tillåtet att vid segling i närliggande hamnar, nämligen i Östersjön, Nordsjön och Västerhafvet intill Kap Finisterre, nyttja antingen unionsflaggan eller hvartdera rikets handelsflagga. Som emellertid blott för Norge blifvit genom 1818 års resolution bestämdt unionshandelsflaggans utseende, så blef i sammansatt statsråd den 14 januari 1822 fastställdt, att de förenade rikenas gemensamma handelsflagga skulle vara den unionella örlogsflaggan med iakttagande af den vanliga skillnaden mellan örlogs- och handelsflagg (utan split och tunga), men att skeppare på svenska och norska handelsfartyg, som borde vara försedda med algierska sjöpass, skulle, när de seglade på denna sidan Kap Finisterre i farvatten, där kapare från Barbareskstaterna kunde väntas, för egen säkerhets skull nyttja unionshandelsflaggan, hvilken för öfrigt enligt resolutionen den 17 juli 1821 stode dem öppet att, där de så önskade, föra vid alla tillfällen. Genom resolutionen den 16 sept. 1825 blef befaldt att bruka unionsflaggan ej allenast i aflägsnare farvatten utan äfven i aflägsnare hamnar. Ett förslag på 1827 års storting att åter upptaga flaggfrågan förföll.
Sedan Barbareskstaternas makt blifvit bruten med Algiers eröfring af Frankrike 1830 samt Tunis och Tripolis kommit i ett närmare förhållande till Turkiet, begärde stortinget 1833 hos konungen att till 1836 års storting skulle meddelas de hinder, som ännu mötte för flaggans frihet, samt beräkning af det penningeanslag, som vore af nöden för att grundlagens bud och nationens önskan blefve uppfyllda. Utrikes ministerns utlåtande inhämtades. Detta afgafs den 8 maj 1835, men inskränkte sig väsentligen till att säga, att hindren tills vidare kvarstodo. Då emellertid till norska regeringens kunskap kommit, att afgiften till Tunis och Tripolis så godt som upphört, och den ansåg, att ej det kunde kosta så mycket att få en traktat med Barbareskstaterna, som nu hufvudsakligen utgjordes af Marokko, begärde den att få nya upplysningar. Utrikes ministern yttrade sig med anledning däraf den 25 januari 1836 och framhöll, att redan det officiela inledandet af nya underhandlingar och meddelandet om att norska skepp alltsedan 1814 begagnat sig af förmåner, som genom traktaten förbehållits Sverige, torde komma att väcka nya anspråk, hvaraf följderna skulle drabba så väl Norges som Sveriges handel. Vidare vore för att stödja underhandlingarna och skydda handeln utrustandet af en eskader till de afrikanska kusterna af nöden, hvilket icke kunde aflöpa utan dryga kostnader. Hvad beträffade de nya förhållanden, som inträdt med Tunis och Tripolis, och att endast med Marokko en uppgörelse kräfdes, fäste utrikesministern uppmärksamheten därpå, att förhållandena till Tunis och Tripolis nu hölle på att stadga sig, och hemställde, huruvida det icke vore skäl att afbida definitiv underrättelse därifrån, innan man vidtoge några åtgärder för underhandlingar med Marokko. Genom utrikesministern blefvo af konvojkommissariatet, hvari äfven en norrman var ledamot, upplysningar och beräkningar åstadkomna, men de afgåfvos först den 18 juni 1836 och kommo således för sent för att blifva förelagda 1836 års lagtima Storting, som begynt den 1 februari, men upplöstes den 8 juli till följd af dess oppositionella hållning. Denna hade fått sitt uttryck i konstitutionskommittéens förslag om förändrad ordning af åtskilliga unionella angelägenheter.[14]
Denna stämning fick äfven sitt uttryck i en motion af kristianiarepresentanterna (höjesteretsassessorerna P. Holst och J. H. Rye samt höjesteretsadvokaten S. A. W. Sörensen och artillerikaptenen Herman Foss) med förslag att fastslå handelsflaggan af 1821 genom lag, hvilket af konstitutionskommittéen godkändes, enär flaggans bestämmande genom en blott resolution innebure en formell oegentlighet, och föreslogs därjämte, att bestämmelser skulle vidtagas om denna flaggas användande på alla haf inom 2 år, hvarjämte tillstyrktes, att erforderliga utgifter skulle bestridas af öfverskottsmedlen.[15] Sedan ett sammankalladt urtima storting sammanträdt den 15 oktober och funnit underhandlingar med Barbareskstaterna vara obehöfliga, ingick det till konungen med en adress den 23 januari 1837, hvari det anhöll hos norska regeringen om åtgärders vidtagande för att få häfda de hinder, som vore en följd af resolutionen den 17 juli 1821 m. fl. Efter att det i sammansatt statsråd afgjorts, hvar frågan skulle handläggas, upphäfde konungen genom K. Res. den 11 april 1838 i norskt statsråd, hvad rörde förbud för norska fartyg att nyttja norsk flagga, och förordnade tillika att norska fartyg finge på egen risk begagna norsk flagga valfritt med den unionella handelsflaggan, och genom resolutionen den 23 juni samma år i svenskt statsråd medgafs äfvenledes svenska fartyg att begagna svenska flaggan valfritt med unionsflagga på egen risk.[16] I och med 1845 års traktat med Barbareskstaterna bortföllo alla olägenheter. Resolutionerna af 1838 innehöllo emellertid icke någon lösning af frågan genom förklaringen, att det var på eget äfventyr som hvartdera rikets nationalflagga finge brukas. Den var icke helt igenom erkänd af staten och detta skedde först några år derefter i samband med ordnandet af örlogsflaggan.
Det urtima stortinget, som den 23 januari 1837 aflåtit ofvanberörda skrifvelse angående handelsflaggan, afgaf följande dag den 24 januari en adress till konungen angående unionella angelägenheter och symboler, som ansågos strida mot jämlikhetsgrundsatsen, nämligen beskaffenheten af unionsflaggan, anbringandet af norska riksvapnet på vissa sedan 1831 preglade och i omlopp satta svenska mynt, den då använda kungliga titelen i vissa Norge rörande offentliga handlingar (hvaremot ingenting nämndes om konungens namnchiffer såsom Norges konung) samt Norges saknad af garantier, sådana som Sverige hade i afseende på diplomatiska ärendenas behöriga behandling. I afseende på d. v. örlogsflaggan, som 1815 beslöts efter det norska statsrådet instämt i norska statsministerns förslag, anmärktes att den ej var i öfverensstämmande med jämlikhetsprincipen, i det att den var svensk med ett för Norge främmande märke; nationen såg därför deri ett åsidosättande af Norges rättmätiga kraf, hvilket vore för nationalkänslan sårande; norska regeringen hemställde med anledning häraf redan den 14 februari 1837 om tillsättande af en unionskommitté till ordnande af ofvan angifna angelägenheter och slöt sig särskildt till stortingets önskningar med afseende på flaggan. Karl Johan, som ej ville veta af talet om ett för Norge främmande märke i örlogsflaggan, enär han föreställde sig, att de färger, som med bifall af norska statsrådet blifvit 1815 antagna vore norska, ansåg att, om norska regeringen menade, att färgerna deri ej voro norska, borde den angifva hvilka färger egentligen voro det, hvarefter konungen, om han så funne lämpligt, ville meddela sig med Sveriges riksdag och Norges storting. Detta föranledde norska regeringen till en ny hemställan den 4 april 1837, dels att, om en ny unionsflagga skulle upprättas, hänsyn dervid borde tagas till de norska färgerna i 1821 års handelsflagga, dels att då 1815 års unionela örlogsflagga bestämdes utan någon ständernas eller stortingets mellankomst, det äfven tillkomme konungen att efter godtfinnande utan deras medverkan besluta i saken.[17]
Karl Johan lät saken hvila, tills han i sammansatt statsråd, bestående af 10 norska och 3 svenska statsrådsmedlemmar, den 30 januari 1839 i Kristiania afgaf resolution om den första unionskommittéens nedsättande, som skulle behandla dels de frågor, som voro berörda i stortingets adress af 1837 med undantag af hvad anginge den kongl. titeln i offentliga handlingar, i hvilka fall konungen förblefve vid dess i saken förut 1818 fattade beslut; och dels därjemte frågor angående det förhållande, i hvilket hvartdera riket skulle deltaga i kostnaderna för rikenas diplomati och konsulat, samt andra gemensamma utgifter, äfvensom beträffande det förhållande och det sätt, på hvilket hvartdera riket skulle medverka till det gemensamma försvaret.[18]
I den unionskommitté, som sammanträdde den 18 sept. 1839—25 maj 1840 och som efter ombyte af medlemmar — hvarvid från Norges sida inträdde »mannen från 1836, 1837, odelstingspresidenten 1833—1845», Herman Foss —, var samlad den 4 okt. 1841—15 jan. 1842, hade vid det första sammanträdet örlogsflaggan blifvit ett af de första ämnen, som inom unionskommittéen blef föremål för öfverläggning, hvarvid alla norska medlemmar gingo in på den ordning angående handelsflaggan och örlogsflaggan, som sedermera kom till stånd 1844, icke blott emedan detta var villkoret för tillslutning från Sveriges sida, utan äfven därför, att de funno saken i och för sig riktig. I det förslag till berättelse, som afgafs, yttras i fråga om att upptaga unionsmärket i flaggan[19], att »likasom det är af vikt, att båda rikenas själfständighet och nationalitet upprätthålles och visas öfverallt och för alla i yttre tecken och märken, likaså viktigt är det, att den mellan rikena befintliga förening också blifver uttalad på samma sätt, hvilket just skall ske, när det gemensamma unionstecknet blåser i hvarje svensk och norsk flagga, när unionen svajar öfver hvarje norsk köl». Det vore »till gagn för själfva föreningen, att kunskapen om densammas tillvaro blifver så utbredd och så allmän, som möjligt, på samma gång, som flaggornas olikhet visar, att rikena äro själfständiga i unionen». Efter att hafva framhållit, att anbringandet af unionstecknet i båda rikenas handelsflagga skall skaffa den fördel, att det så väl för vän som fiende tillkännagifves, att denna flagga kan kräfva beskydd af norska och svenska och allierade rikens örlogsfartyg, uppvisas, att N. G. § 111 ej kan lägga hinder i vägen för en sådan anordning. Denna § medför ej nödvändigt en sådan motsättning mellan örlogs- och handelsflagga, att den ena absolut skall uttrycka föreningen, medan däraf i den andra ej skall finnas något spår. Denna § innehåller å ena sidan blott en förpliktelse till att låta örlogsflaggan blifva en unionsflagga och å den andra rätt att hafva egen handelsflagga. Och denna flagga, sådan den föreslagits, »blefve en för Norge säregen flagga, äfven om unionsmärke däri anbringas».
I mötet den 23 oktober 1841 kom ett provisoriskt beslut härom till stånd med 7 röster mot en svensk. De öfriga tre svenska ledamöterna, som röstade därför, gjorde emellertid till ett oeftergifligt villkor, att unionstecknet skulle upptagas i den norska handelsflaggan. De norska medlemmarne, som önskade att dessa beslut skulle så snart som möjligt träda i verket, ingingo med det förslag till norska regeringen, att denna skulle hos konungen hemställa, att han måtte ålägga unionskommittéen att, före åtskiljandet i januari 1842 med anledning af norska stortingets förestående sammanträde, inkomma med förslag angående de ämnen, som voro afgjorda och icke stodo i nödvändigt samband med återstående frågor. Norska regeringens Indstilling med anledning häraf blef på grund af svenska statsrådets uttalande häremot, ej af konungen biträdt[20]. Uti de beslut, som blifvit af kommittéen provisoriskt fattade i flaggfrågan, deltog äfven Herman Foss, likasom han ock 1844 var med om att föreslå, att saken skulle ordnas på sätt, som skedde genom resolutionen den 20 juni samma år[21].
III.
Återgå vi nu till redogörelse för flaggfrågan, som år 1844 blef afgjord genom ännu gällande resolution, finner man att sedan Karl Johan vägrat samtycke till norska regeringens Indstilling 1842, ingenting åtgjordes under
hans regering, utan först efter Oskar I:s uppstigande på tronen den 8 mars 1844. Konungen, som redan i kungörelsen om sin tronbestigning i Norge lät ställa Norges namn före Sveriges, förordnade i resolution samma dag, afgifven i norskt statsråd, att de skäl, som bestämt hans fader att icke ingå på stortingets önskan rörande titulaturen, icke utgjorde något hinder för honom att antaga annan titel, och då han funne, att Norge efter sin ställning hade kraf på en sådan förändring, så skulle framdeles i alla dokument, som enbart anginge Norges inre angelägenheter, Norges namn sättas före Sveriges. Redan den 14 mars lät konungen i sammansatt statsråd föra till
protokollet, att utrikesministern gjort honom uppmärksam på nödvändigheten att bestämma det vapen, som han ville bruka såsom båda de förenade rikenas konung, och ålade konungen med anledning deraf unionskommittéen, som då var samlad, att skyndsamt inkomma med förslag, dels rörande norska riksvapnets anbringande i svenska mynt och svenska ämbetens sigill samt antagande af ett för Sverige och Norge gemensamt riksvapen och dels om unionsflaggans beskaffenhet. Unionskommittéen inkom med yttrande redan den 19 mars, hvari kommittéen hemställde om antagande af ett gemensamt unionsvapen. I fråga om örlogsflaggan slöt sig kommittéen till förslaget om skilda flaggor med unionsmärke, hvilket äfven skulle anbringas i handelsflaggan, liksom i örlogsflaggan, och hade detta af de svenska medlemmarne gjorts till villkor för en med Sveriges olika norsk örlogsflagga. De norska medlemmarne voro äfven dertill benägna, då de icke funnit dess antagande stå i strid med N. G. § 111, enär denna blott bjöde, att Norge ägde rätt att hafva sin egen kofferdiflagga samt denna rätt härigenom icke åsidosattes, enär flaggan med unionstecken lika fullt blefve Norges egen flagga, som ingen annan nation hade rätt att bruka.[22] Detta betänkande blef af norska regeringen tillstyrkt den 10 april, med det undantag, att den tillstyrkte i afseende på unionstecknet att, i stället för det af unionskommittéen ingifna förslag om att såsom sådant skulle upptagas båda rikenas vapen, föreslogs den sammansättning af färger som blef antagen. I afseende på örlogsflaggan förklarades, att N. G. § 111 ej lade något hinder för den föreslagna anordningen — unionstecknet vore nog för att beteckna den såsom unionell — och i afseende på handelsflaggan, att unionstecknets upptagande ej komme i strid med N. G. § 111, ty detta tecken antydde Norges förening med Sverige, på samma gång flaggan lika fullt blefve en egen, olika med den svenska handelsflaggan, hvadan unionstecknets anbringande utom i örlogsflaggan, i handelsflaggan samt öfriga flaggor, som skola representera nationaliteten (hvarmed åsyftas tull- och postflagga) syntes ganska passande och i flera hänseenden kunde vara ändamålsenligt och nyttigt.[23] Finansdepartementet och den norska regeringen uttalade sig för sakens afgörande genom kungl. resolution, utan att afvakta ny föreningsakt, men föreslog att handelsflaggan icke såsom öfriga flaggor skulle ordnas i sammansatt statsråd, utan för Norge i norskt och för Sverige i svenskt statsråd. Konungen befallde emellertid i norskt statsråd, att saken skulle öfversändas till det svenska civildepartementet, för att i dess helhet behandlas i sammansatt statsråd. Detta statsråd hölls i Stockholm den 20 juni 1844.
Konungen förordnade i resolution samma dag, 1) att de förenade rikenas gemensamma unionsvapen skulle enligt fastställd ritning sålunda inrättas, att Sveriges vapen intoge högra och Norges vapen venstra hälften af den vertikalt delade skölden med konungaättens vapen anbragt i midten; att öfver hvartdera rikets vapen blefve anbragt en kungliga krona; samt att det hela omgåfves med en kunglig mantel under en kunglig krona, och borde detta unionsvapen, utom af Konungen och den kungliga familjen endast nyttjas vid förrättningar, som anginge båda rikena gemensamt, och af embetsmyndigheter eller embetsmän, hvilka sådana förrättningar tillhörde; 2) att det ena rikets särskilda vapen icke finge nyttjas vid förrättningar, som anginge det andra, eller af dess ämbetsmyndigbeter eller ämbetsmän;[24] 3) att den genom kungl. resolutionen den 7 mars 1815 fastställda, för båda rikena gemensamma örlogsflagga skulle sålunda förändras, att den för hvartdera riket skulle vara lika med dess dåvarande handelsflagga, under iakttagande likväl att denna unionsflagga skall hafva tunga och stjertar och dess öfversta fyrkant, närmast stången skulle utgöra ett för båda rikena gemensamt unionstecken, bildadt genom en lika fördelad sammansättning af de till båda rikenas flaggor hörande färger; börande nämnda unionstecken jemväl å vimpel anbringas; 4) att till örlogsgös och till nyttjande för de förenade rikenas beskickningar och konsuler hos främmande makter skulle såsom unionsflagga användas unionstecknet i örlogsflaggan; 5) att kungsflaggan eller den som nyttjas af konungen och den kungliga familjen, skall vara lika med örlogsflaggan, nämligen så, att svenska örlogsflaggan begagnas å svenskt och norska å norskt fartyg, i bådadera fallet med det fastställda unionsvapnet anbragt i midten af flaggan; 6) att för de båda rikenas handelsflaggor, äfvensom de flaggor, som i hvarje rike nyttjas af tull- och postfartyg, eller hvar som helst, der örlogsflagga icke nyttjas, men nationaliteten skall representeras, modellen sålunda förändras, att med bibehållande för öfrigt af den i hvartdera riket antagna handelsflaggans utseende, dess öfversta fyrkant närmast stången skall bestå af det för örlogsflaggan bestämda unionstecken; börande svenska och norska handelsfartyg, för att i utländsk hamn hunna påräkna skydd och biträde af Kungl. Maj:ts beskickningar och handelsagenter från och med nästkommande års början denna nya flagga anlägga.
Att denna i Svensk Författningssamling n:r 29 innehållna resolution, ställd till unionskommittéen, varit en för båda rikena gemensam resolution och ej en för Sverige, och en för Norge, visar sig däraf att under samma dag utfärdades samma resolution, återgifven på norska språket för Norge, hvarvid bör särskildt märkas, att ordställningen i båda är lika, i det Sverige nämnes framför Norge, hvilket ej skulle skett så snart efter konungens kungörelse angående titulaturen i rent norska skrifvelser, om detta konungens beslut ansågs hafva enbart rört Norge, och ej båda rikena gemensamt. Presidenten i 1845 års storting framförde vid företrädet hos den kungliga familjen ett af stortinget förut antaget tal, hvari yttras, att redan äro de väsentliga stötestenarna, som lade hinder i vägen för det förtroende mellan brödrafolken och den tillfredsställelse med föreningen, som utgjorde dennas säkraste grundval, genom Hans Maj:ts rättfärdighetskänsla och kraft röjda ur vägen, och under deras från forntiden bevarade tecken och färger hade norska folket jublande välsignat hans namn. Och att icke något skett, som man fann stridande mot grundlagen, visar sig af stortingets förhållande vid behandling af protokollkommittéens betänkande, hvilket innehöll den anmärkning, »att handelsflaggan rimligtvis komme att åter blifva föremål för lagstiftning och örlogsflaggan likaså blifva bragt å bane under framtida förhandlingar om en ny föreningsakt».
Det af unionskommittéen afgifna betänkande den 4 nov. 1844, föranledde norska regeringen att afgifva ett yttrande den 27 februari 1847 till konungen. I detta yttrande, som i flera vigtiga frågor hyllar norsk separatism och för öfrigt ej ledde till någon påföljd, redogjordes äfven för de olika meningarna angående upptagande i förslaget till föreningsakt af en bestämmelse i afseende på flaggan, samt jämväl det af H. Foss afgifna förslag, — hvilket i kommittéen fallit för den motsatta meningen, som ansåg att allt hvad angick bestämmelserna om rikenas flagga och vapen skulle anses slutligen afgjordt genom kungl. resolutionen den 20 juni 1844 —. Norska regeringen, som i detta sitt utlåtande för den 27 februari 1847, hvad angick flaggfrågan, i olikhet med kommittéen och pluraliteten af dess norska ledamöter föreslagit, att i § 86 af förslaget till Föreningsakt införes det stadgande, att örlogsflagg och unionsvapen skulle blifva oförändrade, sådana de då blifvit bestämda, anförde såsom motivering för detta förslag följande: »Den omständighet, att det befunnits ändamålsenligt att i de särskilda rikenas handelsflaggor upptaga ett unionsmärke, kan icke grunda någon unionel förpliktelse för dem med hänsyn till dessa flaggor, hvaremot antages, att hvartdera riket kunde inrätta sin handelsflagga så som det sjelf ville, och att föreningsakten följaktligen icke bör göra någon inskränkning i hvad som sålunda är bestående. Annorlunda är förhållandet med örlogsflaggan och unionsvapnet, som stå i den närmaste förbindelse med de bestämmelser i föreningsakten, hvarigenom dennas egentliga väsen uttalas, nämligen att rikena med hänsyn till konung, krig och fred bildar en enhet mot utlandet».[25] I sammanhang härmed bör erinras, att denna åsikt står i öfverensstämmelse med hvad som blifvit af norska justitiedepartementet uttaladt vid förslaget till F. A. § 2[26] om att föreningens syfte efter dep:s fullaste öfvertygelse kräfde, att de unionella bestämmelserna borde så förstås, att hvartdera riket vore berättigadt att fritt och själfständigt, utan någon inblandning från brödrarikets sida ingå med främmande makter sådana traktater, förbund och öfverenskommelser, som uteslutande angå det förra och icke röra krig eller fred. Samma princip framhålles i dess uttalande vid §§ 41 och 43, då där säges[27] att N. G. § 22 och § 92[28] tillräckligt ådagalägga, att Norges och Sveriges gemensamhet i diplomatiska angelägenheter icke är med nödvändighet grundad i nu bestående föreningsakters bestämmelser, om ock gemensamhet bör ega rum, såsom öfverensstämmande med föreningens princip, och att, hvad beträffar den konsulära gemensamheten, denna är ännu mindre grundad. »Intet nödvändigt fællesskap eger rum mellan rikena utom med hänsyn till konung, krigs- och fredsförhållande till främmande makter.[29] Handelsflaggan bör därför icke beröras i en blifvande unionsakt. Däremot bör resolutionen af den 20 juni 1844, hvad angår örlogsflaggan, fastslås, ty den gaf Norge skydd emot ändring af den till dess fördel bestämda anordningen.[30] Oaktadt departementet, med begränsning af unionens rättssfer, således vill genom bestämmelse i föreningsakten göra örlogsflaggan till en för båda rikena gemensam angelägenhet, hvaröfver båda folkens representanter hafva medbestämningsrätt, anser det sig icke böra göra någon rubbning i konungens prerogativ, sådant det framträdt i resolutionen den 20 juni 1844.
Äfven med denna inskränkning af betydelsen utaf föreningen mellan de båda rikena, kan man med Aubert[31] säga: »Till och med om vi blott hade detta att hålla oss till, att Norge alltid skall hafva krig och fred gemensamt med Sverige, skulle det vara ganska riktigt, att handelsflaggan bär vittnesbörd härom genom unionstecknet. Det är emellertid en annan synpunkt, som förtjänar ännu större vikt i denna förbindelse. Visserligen är det så, att vi icke behöfva hafva flera folkrättsliga förhållanden gemensamt med Sverige än hvad som rör krig och fred. Efter grundlagen är det icke nödvändigt.[32] Men unionen har haft sin utveckling; det gemensamma konungadömet och hvad därtill hörer har i lifvet framkallat större fællesskap än i lagen.» Från 1814, säger Aubert, hafva rikena haft samma konsuler, och har under tidernas lopp detta »fællesskap» blifvit utsträckt till traktater, särskildt med hänsyn till handel och sjöfart, och det har sedan 1814 afslutats 80 sådana (om ock i dem kunna finnas artiklar, som äro särskilda för Norge och särskilda för Sverige), gemensamt för de båda rikena, ett förhållande som varit fördelaktigt för båda. Att det varit fördelaktigt för Norge, därpå hafva vi slående exempel i norska handelsflottan, som sedan den sjunkit från 69,000 kommersläster 1814 till 54,000 år 1824, därefter ideligen ökats till följd dels af mellanrikslagarna med Sverige 1825, 1827, som öppnade de svenska hamnarna för de norska fartygen med lika rättigheter som för de svenska med undantag till en början af kustfarten och farten på särskilda aflägsna världsdelar, och dels af traktaten med Storbrittannien 1826, hvarigenom norska fartyg behandlades lika med svenska i afseende på införsel från Sverige. Ett annat exempel är 1865 års handels- och sjöfartstraktater med Frankrike, hvarvid den för Norge viktiga sjöfartstraktaten måste köpas med handelstraktaten, hvilken det var af vikt för Frankrike att ingå med Sverige. Till detta fællesskap med Sverige i handels- och sjöfartstraktater borde man således taga hänsyn vid flaggans ordnande. Hvad angår åberopandet af N. G. § 111 mot unionstecknet i handelsflaggan, så och då ordnandet af handelsflaggan är öfverensstämmande med landets allmänna statsrättsliga ställning, som talar för unionstecknet i handelsflaggan, så innehölles i stadgandet § 111 om Norges rätt till egen handelsflagga, huru man än vill tolka ordet »egen» flagga, ingen tvingande grund till att åter förändra flaggan. Vill man påstå, att Norge ej till följd af unionstecknet har egen flagga därför att denna till 1/6 är unionsflagga, utan att denna måste ändras, så kan man ej påstå att örlogsflaggan, som till 5/6 är en egen flagga uppfyller grundlagens fordran på unionsflagg. Man blir i sådant fall tvungen att rubba hela den genom resolutionen den 20 juni 1844 under stort jubel från norsk sida fastställda ordningen. Det går omöjligt an. »Ty här stå två för sig sammanhängande tolkningar emot hvarandra, den ena, att egen flagga enligt § 111 fordrar en flagga helt olika med den svenska, men då nödgas man till att tolka unionsflaggan såsom en flagga, som helt igenom må vara unionsflagga, en för Sverige och Norge fullkomligt gemensam flagga. Man får göra sitt val mellan denna och den förut försvarade tolkningen; det går omöjligt an att taga ett flaggstycke af den ena tolkningen, när det gäller själfständigheten, och ett stycke af den andra, när det gäller föreningen.»[33]
Då emellertid genom den för båda rikena gemensamt gifna 1844 års resolution, — hvars gemensamhet fått sitt uttryck i den norska lagsamlingens tryckta resolution, som så väl i afseende på villkoren för begagnandet af unionsvapnet och förbud att nyttja det ena rikets vapen i det andras officiella handlingar, som i afseende på villkoren för att fartyg må kunna påräkna skydd och bistånd af gemensamma beskickningar, konsuler och handelsagenter gäller båda rikena gemensamt —, man utgått från samma princip af likställighet i föreningen och själfständighet för hvartdera riket såsom sådant, och gemensamt för båda rikena ordnat dessa förhållanden, så måste denna resolution tillerkännas giltighet såsom en båda rikena ömsesidigt och gemensamt berättigande och förpliktande förordning, hvarför äfven talar dess behandling i sammansatt statsråd. Med hänsyn till båda rikenas förening under en gemensam konung, är denne såsom sådan, såsom unionskonung inom de gränser, som rikenas »särskilda regeringslagar» angifva, behörig att föreskrifva hvad som skall gälla för båda rikena ömsesidigt och gemensamt med samma gällande kraft, som eljest mellan två stater och två riken, bestämmes genom traktater. Aschehoug[34] hänför ock vid sin behandling af frågan, om hvilka ärenden höra till sammansatt statsråd, till gemensamma angelägenheter sådana, som äro ordnade genom riksakten eller annan bestående öfverenskommelse, som intetdera riket kan förändra eller åsidosätta, hvarjämte han hänför till sammansatt statsråd äfven sådana ömsesidighetsärenden, hvilka hafva till föremål tillvägabringande, förändring eller upphäfvande af »fælles eller gjensidiga bestämmelser» angående föremål, öfver hvilka hvartdera af rikena har full rådighet, men som det faktiskt ej kan få ordnade på ändamålsenligt sätt utan i förbindelse med det andra riket, likasom i fråga om huruledes sådana bestämmelser rätteligen äro att förstå, medan han förlägger till särskildt statsråd[35] sådana ärenden, i hvilka det ena riket har rätt till att ensidigt hafva eller förändra en gemensam eller ömsesidig föreskrift, då frågan blir om huruvida det skall göra bruk af denna rätt. Och till ytterligare utredning af ämnet yttrar Aschehoug: »Har det varit tal om, att konungen angående någon af de i föregående § nämnda saker skall fatta beslut gemensamt (öfver ett), har det alltid varit antaget, att saken hörde till sammansatt statsråd. Det enda tillfälle, vid hvilket det före 1885 har gjorts invändning mot detta förfarande, var under diskussionen om det från den svenska riksdagen 1860 komna förslag om en revision af föreningsakten, då den norska regeringen i sitt utlåtande den 14 december 1861 förklarade, att den i R. A. § 5 gifna bestämmelse om sammansatt statsråd allenast afsåg diplomatiska ärenden; men denna tolkning utgör enligt Aschehoug en godtycklig inskränkning af det genom R. A. bestämda konstitutionella förhållande mellan båda rikena och af de i R. A. § 5 begagnade ordalagens betydelse.[36]
Då konungens beslut den 20 juni 1844 afser bestämmandet dels af de båda rikenas ömsesidighetsförhållande i hvad rör örlogsflagga och handelsflagga, som i utländska hamnar eller öppen sjö vill påräkna understöd och bistånd af sändebud, konsuler och örlogsfartyg, dels om det sätt hvarpå den gemensamhet i båda rikenas yttre förhållanden, som föreningen medför, skall få sitt sinnebildliga uttryck, så måste den i ett af de båda rikena väckta frågan om ändring af den för båda rikena gemensamma eller ömsesidiga förpliktelse, som innebäres i konungens beslut, höra under unionskonungens pröfning såsom sådan, innan den lag, som kommit till stånd i det ena riket, beredes verkställighet genom båda rikenas gemensamma ämbetsmyndigbeter, ja man kan tillägga pröfning i sammansatt statsråd, hvilket ock skedde den 20 juni 1844, oaktadt norska regeringen hemställde, att handelsflaggans bestämmande måtte ske i hvartdera rikets särskilda statsråd. Aschehoug har också i sin Nordiska statsrätt i § 3 under rubriken »fællesinstitutioner och rättsförhållanden» hänfört rikenas flaggor, och han säger om Resol. den 20 juni 1844, att genom densamma saken är så ordnad, att hvartdera riket har sin särskilda flagga, försedd med unionsmärke, hvilken är både örlogs- och kofferdiflagga; och i fjärde bandet af Marquardsens Handbuch des Staatsrechts der vereinigten Königreichs Schweden und Norwegen Kap. 3 Vereinigung zwischen Schweden und Norwegen, »Ihre auswärtigen und gegenseitigen Angelegenheiten § 12», hänför han under rubriken Krigs- und Handelsflagga nämnda resolution såsom ordnande denna angelägenhet.
Aubert i sin afhandling utgår från samma uppfattning som Aschehoug och anser unionstecknet i handelsflaggan vara ett sant vittnesbörd om föreningen mellan Sverige och Norge, sådan som hon är.[37] Bådas uppfattning leder således därtill, att frågan om ändring af handelsflaggan och villkoren för att en annan handelsflagga än den i resol. den 20 juni 1844 påbjudna skall kunna påräkna skydd och bistånd af de unionella sändebuden och konsulerna, samt af svenska eller norska örlogsfartyg mot uppbringande i krigiska tider, skall behandlas i sammansatt statsråd, en naturlig följd däraf, att det är konungen, som i förhållande till utlandet och vid bevakning af hvartdera rikets intressen representerar båda rikena i deras förening, såsom en politisk enhet. Och om således frågan skall, såsom angående båda rikena, behandlas i sammansatt statsråd, kan den af någotdera rikets i lagstiftningväg ensidigt vidtagna ändring, i hvad rör båda rikenas gemensamma angelägenhet ej mer, än vid internationella traktater mellan två icke förenade riken, gå i verkställighet, förrän den i dessa afseenden bestående förbindelsen mellan båda rikena blifvit med bådaderas vetskap och samtycke ändrad eller upplöst, där ej en sådan ensidig bestämningsrätt blifvit uttryckligen medgifven i uppgifna punkter. Men det kan ju häremot invändas, att ingen mellan de två förenade staterna ordnad förbindelse kan äga större giltighet än öfverenskommelse mellan två andra stater, och att således uppsägning må från endera sidan kunna äga rum. Ja, men för att en sådan uppsägning skall äga verkan, måste med den andra staten öfverenskommelse härom träffas, därest man ej vill utsätta sig för följderna af kontraktsbrott. Den förbindelse, som mellan de båda rikena äger rum, kan till sin natur vara statsrättslig, i konstitutionen grundad, i hvilket fall fordras ändring af de konstitutionella bestämmelserna, för att ömsesidigheten i förpliktelsen skall upphöra. Så är förhållandet med de i R. A. gifna eller däraf härflytande konstitutionella villkoren, hvilka ändras i den ordning, som är i den unionella grundlagen föreskrifvet. I sammanhang med denna statsrättsligt bestämda förbindelse kunna finnas sådana förbindelser, som med giltighet för båda rikena utan stadgad uppsägningsrätt äro knutna. I sådant fall måste den ändring i förhållandet, som å ena sidan äskas, först blifva föremål för pröfning å den andra sidan, innan ändring i förhållandet kan äga rum. För att de i resol. den 20 juni 1844, som stadgar ömsesidiga förpliktelser mellan båda rikena, innehållna bestämmelser i hvad rör denna ömsesidighet skola kunna ändras, fordras att i samma ordning, som de tillkommit, äfven ändring sker, d. v. s. af konungen såsom unionskonung.
Man har häremot åberopat norska regeringens i dess utlåtande 1847 gjorda antagande, att hvartdera riket må kunna inrätta sin handelsflagga såsom det själf vill (jfr ofvan sid. 35), men detta innebär för öfrigt icke, att den tänkt sig att konungen skulle kunna genom lagstiftningsprocedur, hvarför ej finnes något stöd i N. G., sättas utanför bestämningsrätten i afseende på den flaggas utseende, för hvilkens respekterande han, i förhållande till utlandet utom Norges lagstiftningsområde, har att öfvervaka, dels såsom representant för de båda rikena i förening genom de gemensamma beskickningarna och konsulerna, dels såsom enligt N. G. § 25 och Sveriges R. F. § 14, R. A. § 4 1:o högsta befälhafvaren öfver krigsmakten, således äfven båda rikenas flottor, derest uppbringande skulle under utländska krigsförhållanden hota. I fråga varande 1847 års uttalande innebär blott, att högsta maktens utöfvare för Norges räkning därom äger att besluta. Klart är ock, att, därest fråga skulle uppstå om inskränkning eller upphäfvande af en i konungamakten inneburen höghetsrättighet, ett sådant konungens prerogativ ej kan ändras i annan ordning, än grundlagen bestämt, och ej kan honom frånhändas i vanlig lagstiftningsväg. Därtill fordras ändring eller förtydligande af de konstitutionella bestämmelserna. Konungen har sedan föreningen stiftats, utöfvat rättigheten att bestämma om staternas, så väl Sveriges som Norges flaggor, utan att representationernas bifall ansetts erforderligt. Stortinget har i föreningens början förutsatt och sedermera under mer än 80 år godkänt denna konungens höghetsrätt, hvilket äfven öfverensstämmer med N. G. § 111, som ej omtalar flaggfrågan såsom föremål för lagstiftning. Konungen har således rätt att, såsom representant för de förenade rikena, fortfarande lika som hittills utöfva bestämmande inflytande härpå, tills uttrycklig grundlags- eller unionsbestämmelse gör inskränkning i hans höghetsrätt. Hvad som är säkert, är att, då i resolutionen 20 juni 1844 uttrycktes rätt för konungen att bestämma flaggan, denna rätt likasom af statsrådet, äfven af stortinget lämnades obestridd.
Den glädje denna resolution väckte i Norge och det sätt, hvarpå härmed rikenas sinnebilder både från unionell synpunkt och från synpunkten af nationell själfständighet med likställighet för hvartdera riket i föreningen blifvit ordnade, ingaf den förväntan, att man åtminstone icke från Norges sida skulle väcka fråga om ändring härutinnan. Aubert säger härom: [38] »Särskildt kan Sverige vänta af Norge, att en ordning som efter många klagomål och unionella förhandlingar tillmötesgick en länge närd folkönskan, och som också medförde en ny förändring, i den svenska flaggan, i sin helhet skall vara den slutliga.» Det är på förhand klart, säger vidare Aubert, att hvarje förändring i de nationella sinnebilderna icke utan nödvändighet bör äga rum; fasthet och stadga härutinnan är så väl för landets egna barn som för utlandets lika önsklig. Flaggan är ju inrättad efter de statsrättsliga förhållandena i det land, hvartill flaggan hörer. Hvartdera af de förenade rikena har själfständighet så inåt som utåt, men de äro tillika förenade och det är också naturligt, att bådas flaggor därom förtälja. Då i ståthållarefrågan vid 1860 års riksdag ekonomiutskottet talar om att Sveriges urgamla flagga i unionstecknet »erhållit en för detsamma främmande tillsats» hvilka ordalag dock stannade i detta betänkande, anmärktes därefter mot detta yttrande,[39] »att det hvilade på ett förbiseende af det nödvändiga förhållandet, som bör äga rum mellan tecknet och det betecknade, ty den n. v. svenska flaggan skall ej beteckna svenska staten i och för sig utan i dess förening med Norge. Vill man göra sig fri från tillsatsen i flaggan, må man ock göra sig fri från föreningen». År 1879 väcktes förslag i norska stortinget om att borttaga unionstecknet ur handelsflaggan, utan påföljd för tillfället. Men sedan Norge fått ett statsråd, hvars ledamöter upptagit på sitt program egna konsuler, egna sändebud och egen utrikesminister, understödt af flertalet i norska stortinget, har flaggfrågan till en början med borttagande af unionstecknet ur handelsflaggan vunnit den framgång, att sedan stortinget 1893, 1896 och slutligen den 17 november 1898 oförändradt antagit samma beslut, hvilket i strid mot konungens sanktionsvägran med åberopande af N. G. § 79 blifvit kungjordt såsom lag, har i § 2 norsk flagga utan unionstecken blifvit bestämd såsom flagga att nyttjas på handelsfartyg, när dessa i utländska hamnar önska att erhålla beskydd och bistånd af båda rikenas gemensamma beskickningar, konsuler eller handelsagenter. Detta är en sak; en annan är huru denna lag skall kunna i denna punkt, där den faller utanför Norges territorialhöghet, erhålla rättsverkan utan unionskonungens medgifvande.
IV.
Tager man i betraktande denna s. k. lags beskaffenhet, så angifver dess titel, att den är en flagglag. (Lov om Norges flag) ehuru den blott innehåller bestämmelser om Norges handelsflagga. Hvad nu dess innehåll angår, så bestämmes i § 1 Norges kofferdiflaggas utseende, hvilket är lika med den s. k. rena norska flaggan d. v. s. den n. v. norska flaggan utan unionstecken. I § 2 stadgas först, att den i § 1 bestämda flaggan, skall nyttjas på handelsfartyg, om de i utländsk hamn önska erhålla beskydd och bistånd af sändebud och konsuler. Häremot kan anmärkas, att den norska handelsflaggan, så vida som den skall i utlandet erkännas såsom betecknande konungariket Norges egenskap af stat och dess statsrättsliga ställning, hör vara ett uttryck för denna, och således, om sinnebilden skall vara riktig och sann, bör i flaggan innehållas ett unionstecken, ty ingen gällande statsrättslig eller folksrättslig akt känner något annat konungarike Norge, än det med Sverige förenade. Det åligger konungen lika mycket, som stortinget att öfvervaka att flaggan i sitt förhållande till utlandet är en riktig, det verkliga förhållandet ej bortskymmande sinnebild. Har stortinget, f. t. öfverrumpladt af ett härskande parti, begått ett fel härutinnan, må konungen rätta det. Borttagandet af unionstecknet ur den n. v. handelsflaggan förgriper sig på den af Norges konstitutionella förhållande, såsom ett med Sverige, förenadt konungarike, bestämda statsrättsliga ställning, hvilken konungen har att öfvervaka. För att en ändring skall kunna ske i nu gällande föreskrift om den handelsflagga som skall i utlandet lända till efterrättelse för främmande makter och hos dem anställda unionella sändebud och konsuler, bör detta tydligt stadgas och det af konungen i samma ordning, som denna flagga år 1844 för båda rikena gemensamt (jfr sid. 33) bestämdes, ty hvad som i detta afseende blifvit föreskrifvet i stortingslagen, har ingen betydelse i utlandet, förrän konungen därom förordnat. Utverkandet af en sådan resolution tillkommer under nuvarande förhållanden norsk representation eller norsk ämbetsmyndighet. Men förrän konungen satts i tillfälle att såsom unionskonung i saken besluta, kan ej stortingslagen få tillämpning utom Norges legislativa område.
Vidare bör märkas, att ingen bestämmelse är gifven om hvem som däraf förpliktas. I afseende på handelsflaggan föreskrifver lagen endast att den skall nyttjas i det fall, att handelsfartyg befinner sig i utländsk hamn och »önskar att erhålla beskydd och bistånd af beskickningar, konsuler och handelsagenter». Den är ej i lagen bestämd såsom den enda, som må nyttjas. Intet ansvar är stadgadt för den skeppare, som ej bryr sig om att nyttja den rena flaggan eller som hissar annan flagga eller sinnebild bredvid densamma, ej heller för beskickning, konsul eller handelsagent, som håller sig till nu gällande konsulsstadga med därtill hörande instruktion, och fordrar, att »för att kunna påräkna skydd» bör den i 1844 års resolution föreskrifna flagga hissas, samt i enlighet härmed ej lämnar skydd eller bistånd åt annat handelsfartyg, än det, som bär denna flagga. Samma förhållande med örlogsfartyg, som anmodas om bistånd i fråga om uppbringning. Huruvida konsul, beskickning eller befäl å örlogsfartyg skall kunna ställas till ansvar såsom för ämbetsfel, därom mera längre fram. Beträffande flaggans beskaffenhet i Norge och under dess territorialhöghet, så har, likasom i allmänhet hvad som rörer Norges inre förhållanden, lagstiftningen härom i och för sig ingen rättslig betydelse för unionen eller Sverige. Men äfven i afseende på dessa bestämmelser kan anmärkning med fog göras. Det bestämmes nämligen i § 2 att på statens offentliga byggnader, post- och tullfartyg nyttjas kofferdiflaggan med split och tunga, dock så att å nämnda fartyg i midten af flaggan anbringas ett hvitt fält med orden »post» eller »tull» med en krona öfver. I afseende på de offentliga byggnaderna är det blott föreskrifvet, att samma flaggor med split och tunga nyttjas. Om den ensamt må nyttjas eller när den bör nyttjas, därom föreskrifves ingenting, ej heller om den bör nyttjas på alla offentliga byggnader, eller i motsatt fall på hvilka. Hvem är ansvarig för uraktlåtenhet att nyttja den? Allt frågor, som lämnas obesvarade, hvilket allt förutsätter, att den utöfvande maktens innehafvare eller organer eger att hvad Norge angår härom bestämma. Alla bestämmelser i denna s. k. lag utvisa, att den icke har karaktär af lag. Ingen enskild person, såsom sådan, är vare sig omedelbart eller medelbart förpliktad att ställa sig densamma till efterrättelse. Enskild person äger att fritt flagga på sina enskilda byggnader, därest flaggorna icke äro enligt strafflag anstötliga, icke en gång fartygsbefälhafvare äro däraf förpliktade. De kunna använda hvilka och huru många flaggor som helst, och den i stortingslagen beskrifna flaggan innebär såsom sådan ej någon rätt för befälhafvare att »påräkna» utan blott »söka» skydd af sändebud och konsuler, en rätt, som för öfrigt tillkommer hvem som helst. Då stortinget försummat att gifva sin s. k. lag den bestämdhet, som ett lagbud påkallar, och lagen, som enligt § 79 skall verka i och för sig, såsom sådan ej förpliktar någon, utan förutsätter, att utöfvande makten själf eller genom sina organer i afseende på denna s. k. lags tillämpning vidtager särskilda åtgärder, så är det på dessa åtgärder af den utöfvande makten, som lagens verkningskraft beror. Om ej den verkställande makten såsom sådan gifver föreskrifter, blir lagen utan all verkan äfven inom Norge. Lika litet, som den förpliktar, lika litet gifver den den vägledning för utöfvande makten, som erfordras för att verkställa lagens föreskrifter. Låtom oss se, huru den s. k. lagen tager sig ut i praxis. Man frågar sig då först: På hvilka offentliga byggnader skall flaggan nyttjas? Härifrån böra först undantagas fästningar, skansar och dylika, å hvilka örlogsflaggan enligt resolutionen den 7 mars 1815 skall nyttjas. Vidare bör väl därifrån å ena sidan undantagas kungl. slott och kungsgårdar, hvarå kungsflaggan skall svaja, och å andra sidan sådana byggnader, som ej stå under regeringsorganernas uppsikt, såsom fallet är med dem, hvilka stå under kommunalstyrelsens vård, såsom kyrkor, prästgårdar, fattighus, fromma stiftelsers egendomar, hvaröfver kommunalstyrelsen beslutar, och af hvilka ej ansvar kan utkräfvas för uraktlåtenhet att använda den bestämda s. k. »Norges flag». Slutligen böra väl bland flaggprydda byggnader ej ifrågakomma fängelser, hospital och sjukhus. Anmärkningar blefvo ock under diskussionen af den s. k. flagglagen i odelstinget gjorda emot det sväfvande och obestämda uti dess föreskrifter, men förslagsställaren hänvisade då till lojaliteten hos den minoritet, som förkastade lagen. Huruledes denna lojalitet skall kunna bevaras, då med skäl kan bestridas rättsgiltigheten och rättvisan af en lag, som utan konungens sanktion kommit till stånd, men ändock fordrar åtgärder från utöfvande maktens sida för att göras gällande, är ej så lätt att inse. Hvad som skall anses för lojalt är ej heller lätt att förstå, ty hvad som enligt sakens natur skall kunna så anses gäller ej såsom tolkningsregel inför norskt storting och norsk riksrätt.[40] Den s. k. lojaliteten synes inbegripa, att till efterrättelse länder i alla tvistiga fall hvad stortinget f. t. dekreterar. Hvarje norskt statsråd, som vågar tillstyrka konungen, att han påbjuder att på fästningar, skansar, örlogsskeppsvarf, förrådshus för armé eller flotta hissas örlogsflagg, eller på kungliga slott och kungsgårdar, som stå under konungens vård, hissas kungsflagg, kan riskera åtal inför riksrätt.
Så mycket torde af hvad ofvan blifvit anfördt vara klart, att bestämmelsen i § 3, att lagen träder i kraft ett år efter den dag, då den blifvit införd i Lovtidenden, d. v. s. den 15 december 1899, är icke nog; supplementära bestämmelser erfordras både hvad flagga å handelsfartyg angår, huruvida annan flagga må nyttjas bredvid den i lagen bestämda, äfvensom ock angående villkoren för påräknande och åtnjutande af beskickningars och konsulers skydd samt krigsfartygs skyldighet att under krigiska förhållanden lämna skydd emot uppbringning. Likaledes må föreskrifter gifvas för ämbetsmännen, om hvem som äger i Norge att förordna om flaggs hissande å offentliga byggnader, hvilka byggnader skola prydas med ifrågavarande flagga, hvilka rättigheter och skyldigheter att hissa flagg som tillkomma kommunerna, och på hvilka tider de offentliga byggnaderna skola prydas med flaggor.
Hvad beträffar de otydliga bestämmelserna angående den uti ifrågavarande lag bestämda flaggas begagnande inom Norges territoriala maktsfär, så må det vara en sak, som rör Norge och som riket själf har att ordna. Vi hafva blott ansett oss böra antyda svårigheten af att betrakta såsom lag ett stortingsdekret, som man vill utan konungens förordnande gifva ej allenast giltighet i Norges inre förhållanden, utan äfven unionell giltighet, en s. k. lag som dessutom saknar de egenskaper som böra tillkomma en lag. Ty den hvarken upptager till föremål för lagstiftningen bestraffning af någon rättskränkning, ej heller utreder och ordnar något rättsförhållande, utan blott säger om ifrågavarande nya flagga, att den skall nyttjas på handelsfartyg, när de i utländsk hamn önska att erhålla beskydd och bistånd af sändebud eller konsul, utan att belägga med straff fartygsbefälhafvaren som hissar den nu brukliga flaggan, än mindre konsul, sändebud eller befäl å örlogsfartyg, som lämnar den nya flaggan utan afseende, en s. k. lag som för öfrigt blott omförmäler, att denna flagga brukas på statens byggnader m. m. utan att på något sätt förplikta därtill.
Vi vilja nu se till hvad inflytande detta stortingsdekret har på den för båda rikena gemensamt afgifna kungl. resolutionen den 20 juni 1844 angående de båda rikenas vapen och flagg. Som af ifrågavarande stortingslag endast beröres de i 1844 års resolution intagna föreskrifterna angående flaggan, hafva vi att därmed sysselsätta oss. Angående flaggan innehåller denna resolution, efter hvad vi erinra oss, jämte bestämmelserna om örlogsflagg och kungsflagg, att unionstecknet i örlogsflaggan skall, liksom det användes till örlogsgös, nyttjas såsom unionsflagga för de förenade rikenas beskickningar och konsuler; och att för de båda rikenas handelsflaggor, äfvensom de flaggor, som i hvartdera riket nyttjas för tull och postfartyg eller hvar som helst, där örlogsflagg icke nyttjas men nationaliteten skall representeras, modellen sålunda förändras, att med bibehållande för öfrigt af den i hvartdera riket antagna handelsflaggans utseende, dess öfversta fyrkant skall bestå af det för örlogsflaggan bestämda unionstecken; börande svenska och norska fartyg, för att i utländsk hamn kunna påräkna skydd och biträde af Kungl. Maj:ts beskickningar och handelsagenter från och med 1845 års början denna nya flagga anlägga. Denna för båda rikena gemensamma resolution (jfr sid. 33) har till våra dagar ägt giltighet och blifvit ytterligare bekräftad genom den »i henhold til» den för konsulerna utfärdade för båda rikena gemensamt gällande konsulsstadga den 4 nov. 1886, och därtill hörande af ministern för utrikes ärenden utfärdade instruktion af den 1 juli 1887, hvarest under § 78 (sid. 46 svenska upplagan af konsulsstadgan), som afhandlar fartygens nationalitetshandlingar, innehållas bestämmelser om handelsflaggan, och hvari är vid vite stadgadt förbud för handelsfartyg att föra flagga, vimpel eller gös med klufna ändar, och tillika bestämdt, att den föreskrifna handelsflaggan skall uteslutande[41] nyttjas af så väl svenska, som norska fartyg för att i utländsk hamn kunna påräkna beskydd och bistånd af Kungl. Maj:ts beskickningar och konsuler. Samtliga dessa bestämmelser blefvo ock lämnade utan anmärkning af det därpå samlade stortinget, som ej heller sedan haft att invända mot den rätt, som konungen såsom unionskonung eger utöfva i afseende på bestämmandet af hvartdera rikets handelsflagga, och hvilken rätt bekräftats i den för båda rikena gällande, gemensamt utfärdade konsulsstadga med därtill hörande instruktion.
Vill man göra sig reda för, hvilket inflytande som 1898 års stortingslag haft på bestämmelserna i 1844 års resolution, så, efter hvad vi förut anmärkt, kan denna sägas vara oberörd däraf utom hvad rör tull- och postfartyg. Denna lag innehåller ingen bestämmelse, som gör ändring i föreskriften att norska handelsfartyg skola likasom svenska fartyg bära sitt lands handelsflagga med unionstecken uti för att kunna räkna på skydd och bistånd af konsuler eller beskickningar i främmande hamn. I 1898 års stortingslag ålägges handelsfartyg att hissa den däri föreskrifna flagga, när skeppare önska erhålla skydd och bistånd af dessa ämbetsmyndigheter.[42] Stortingslagen kan således ej gifvas verkställighet, om icke och förrän konungen i sammansatt statsråd förordnar, att denna lag skall tillämpas af konsulerna så, som stortingets pluralitet vill hafva det.
Man har emellertid från norsk sida ansett, att denna lag väl kan behöfva kompletterande föreskrifter för att erhålla verkande kraft, och att utrikesministerns åtgärd behöfves för att dess föreskrifter må kunna komma till främmande makters kännedom och vinna deras erkännande, samt lända till efterlefnad af sändebud och konsuler; ja den hemställan, som sålunda må göras från utrikesministerns sida, må äfven ske i sammansatt statsråd. Denna utrikesministerns Indstilling må emellertid icke gå ut på tilfölgetagelse från konungens sida, enär denna lag allaredan vore af konungen i norskt statsråd promulgerad såsom sådan, utan endast afse de förhållningsorder, som fordras med afseende på utrikesministerns ämbetsmässiga befattning med lagens praktiska iverksättande. Frågan om huru denna utrikesministerns ämbetsmässiga åtgärd skall, sedan konungen vägrat sanktion å lagen, kunna utverkas, enär utrikesministern bör erhålla officiell kännedom om hvad hans ämbetsmannaåtgärd skall afse, förbigås med tystnad. Att lagen ej blifvit såsom sådan af konungen promulgerad utan endast publicerad, hafva vi förr anmärkt, likasom att publikationen endast gäller inom Norges lagstiftningsområde. Det lär således ej kunna undvikas något slags »tilfölgetagelse» af konungen såsom unionskonung, om lagen skall kunna erhålla verkställighet utom Norge.
Vidare har man ansett, att, oberoende af beslut från konungens sida, genom åtal inför norsk domstol mot konsuler, som ej lyda lagen, saken skulle kunna vinna framgång. Men härvid må vi erinra om, att i sakens nuvarande skick kan ej åtal leda till någon påföljd. Skeppare, som hissa norsk flagg med unionstecken uti, kan ej ådömas något ansvar, emedan något sådant ej är för sådant fall i lagen för honom bestämdt. Nå, än konsul, om han ej gifver skydd åt den som använder den i stortingslagen påbjudna flaggan, skall han ej kunna tilltalas för ämbetsfel? I själfva lagen är visserligen ej något ansvar honom ålagdt, men ifrågasättas skulle kunna om icke ansvar såsom för ämbetsförsummelse skulle kunna utkräfvas. Beskickningarna och konsulerna äro ju för båda rikena gemensamma myndigheter. Skall ej norsk lag af dem aktas? Jo visst, men i kollissionsfall, om norsk lag, som ej ålägger någon särskild förpliktelse för konsul, strider emot unionella dekret, som förplikta konsuler, hafva de att pröfva, om åt dessa eller den norska lagen vitsord skall gifvas. Och för att norsk lag, som angår hans ämbetsförvaltning skall kunna göras gällande, i synnerhet när det är fråga om internationella förhållanden, måste ämbetsmannen på något sätt af konungen erhålla meddelande att en förordning i det ena riket, äfven om den betitlas med namnet lag, såsom fallet kan vara jämväl med åtskilliga i Sverige af konungen utfärdade förordningar, hvilka ej äga någon giltighet utom Sveriges territorium, skall hafva unionell förpliktelse. Enligt gällande konsulsstadga § 1 är det ministern för utrikes ärendena, som styrelsen af konsulsväsendet tillkommer i allt som rörer de förenade rikena. Han föredrager i sammansatt statsråd de konsulatärenden, som där böra underställas konungens pröfning, och han är enligt samma lagbud berättigad och förpliktad att utfärda den allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning, och föreskrifver ändring däri efter att hafva inhämtat vederbörande svenska och norska myndigheters (kommerskollegium, norska regeringens departement för det inre) yttranden. Således kan ej utan utrikesministerns medverkan, därest icke konungen i sammansatt statsråd honom sådant särskildt befaller, i instruktionen eller konsulsstadgan införas någon ändring i afseende på den n. v. norska flaggans hissande å norska handelsfartyg, såsom vilkor för att konsulers skydd och bistånd må kunna påräknas. Skulle norska Inre-Departementet vilja med anledning af den nu kungjorda stortingslagen om flaggan påkalla utrikesministerns åtgärd, så har departementet att, därest han ej efterkommer dess hemställan, vända sig till konungen, som då enligt konsulsstadgan § 3 i sammansatt statsråd afgör saken.[43] Skulle Inre-Departementet vilja själfrådigt anbefalla konsul att verkställa hvad lagen åsyftar, så bör erinras, att den rätt, kommerskollegium och Inre-Departementet hafva att bestämma om särskildt svenska och särskildt norska konsulatärenden, äfven är begränsad af utrikesministerns ämbetsåligganden, ty ständig samverkan för främjande af konsulatväsendets ändamål bör enligt § 4 äga rum emellan utrikesministern, å ena, samt kommerskollegium och norska Inre-Departementet, å den andra sidan, hvadan, likasom ministern meddelar underrättelse åt dessa myndigheter, skola dessa ock åt ministern meddela underrättelser om de åtgärder af mera allmänt intresse, hvilka de hvar för sig vidtaga (§ 4). Af ordalagen i § 5, som omförmäler att norska regeringens Inre-Departement för Norge och kommerskollegium för Sverige äger till iakttagande af konsulerna utfärda föreskrifter, ser det ut som om utrikesministern af dessa ämbetsverk endast behöfde erhålla underrättelse om af dem gifna föreskrifter i det fall, att dessa äro sådana föreskrifter, som synas böra finna tillämpning äfven för det andra riket.[44] Men då ministern äger att utfärda en allmän instruktion för konsulernas ämbetsutöfning och detta skall ske, efter det vederbörande svenska och norska ämbetsmyndigheter afgifvit yttrande, så är klart, att då den i konsulsstadgan § 5 innehållna bestämmelsen afser speciella åtgärder af konsuln, så förutsättes, att de af dessa ämbetsverk åt konsulerna gifna särskilda föreskrifter för Sveriges eller för Norges del skola stå i öfverensstämmelse med den af utrikesministern gifna allmänna instruktion, med rätt naturligtvis för ämbetsmyndigheten, att, därest denna anser sig böra frånkänna utrikesministerns beslut giltighet, öfverklaga detsamma hos konungen i sammansatt statsråd, hvarest afgöres, om utrikesministern eller vederbörande svenska eller norska ämbetsmyndighet har rätt förfarit. Norska Inre-Departementet kan således ej utfärda någon föreskrift till konsulerna angående ändring af deras nu gällande skyldighet enligt konsulsinstruktionens föreskrifter att gifva skydd och bistånd åt dem som föra den n. v. flaggan.
Man kan nu uppställa den frågan, om ej lagar, som utfärdas i hvartdera riket, skola såsom sådana gälla för konsulerna. I § 49 föreskrifves såsom allmän ämbetsplikt, att konsul skall med trohet och nit bevaka de förenade rikenas intressen, efter yttersta förmåga söka främja deras bästa, särskildt i afseende på handel och sjöfart, samt med noggrannhet fullgöra hvad honom genom lag och författningar eller vederbörande myndigheters föreskrifter är eller varder ålagdt. Konsul skall så väl i allmänhet lämna biträde åt svenska och norska sjöfarande, enligt hvad konsulsstadgan närmare bestämmer, som ock särskildt tillse, att befälhafvare på svenska och norska fartyg, som anlöpa stationerna komma i åtnjutande af dem tillkommande rättigheter. Vidare stadgas i instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning under § 49, att konsul skall vaka däröfver, att sjöfarande må åtnjuta de förmåner och rättigheter, hvilka enligt afslutade traktater tillkomma de förenade rikenas flaggor; och i K. F. § 65 stadgas att på hvarje konsulat eller vice konsulat skall finnas utom konsulatförordningen och därtill hörande instruktion samt handels- och sjöfartslagar, äfven andra lagar och förordningar, som innehålla bestämmelser om konsulernas verksamhet. Och skall för sådant ändamål de i Sverige och Norge utkomna förordningar och stadgar tillställas vederbörande konsul af ministern för utrikes ärenden, kommerskollegium eller norska Inre-Departementet på det sätt, hvarom de inbördes komma öfverens.
Denna det norska Inre-Departementets rätt att afsända lagar och förordningar till konsulerna innebär icke skyldighet för konsul, äfven om stortingslagen angående flaggan blifvit honom tillsänd, att anse den i konsulatinstruktionen under § 78 föreskrifna norska flaggan vara med afseende på konsuls åliggande att bereda skydd förändrad genom den nya stortingslagen. Denna innehåller icke något förbud för fartyg mot nyttjandet af n. v. flagga, ej heller någon föreskrift om konsuls ämbetsåliggande; och då konungen därå vägrat sanktion, kan ifrågavarande lag ej heller sträcka sin verkan in på det unionella lagstiftningsområdet, hvarunder konsulatväsendet hörer. Äfven om Inre-Departementet skulle underrätta konsulerna om lagens införande i norsk Lovtidende, så kan icke konsuln, förrän han blifvit därtill förpliktad af konungen eller fått sin af utrikesministern gifna konsulatinstruktion förändrad, anses behörig att fästa afseende å den nya flaggan, helst den därom stiftade lagen, som af konungen hvarken är sanktionerad eller ens promulgerad, ej må, därest ej öfverenskommelse därom ägt rum mellan Inre-Departementet och utrikesministern, på sätt konsulsstadgan § 65.2 utvisar, tillställas konsul att för honom lända till efterrättelse. Konsuln har således, till dess ändring sker i konsulsstadgan eller i instruktionen, i afseende på fartygs legitimation medelst flaggning att hålla sig till gällande föreskrifter.[45]
Från Norges sida hafva emellertid höjts röster därför, att konsuler, som ej ställa sig stortingslagen såsom sådan till efterrättelse, skulle kunna efter norsk ämbetsmyndighets beslut tilltalas inför norsk domstol (här Kristiania Byret) och af densamma fällas till ansvar för lagtrots. Detta är emellertid icke så lätt att åstadkomma, som det synes, ty i § 38 konsulsstadgan föreskrifves, att hos kommerskollegium eller Inre-Departementet anmälan skall ske, där skäl till klagan öfver konsuls eller lönad vicekonsuls ämbetsutöfning förefinnes. Anser kommerskollegium, det norska Inre-Departementet eller vederbörande beskickning, att konsul eller lönad vicekonsul uppsåtligen begått förbrytelse i sitt ämbete eller underlåtit sin ämbetsplikt eller ock visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete, skola de därom underrätta utrikes ministern, som ej mindre i den händelse, än äfven när han eljest finner något i förut nämnda afseende ligga konsul eller lönad vicekonsul till last, skall efter omständigheterna gifva den felande lämplig tillrättavisning eller ock anmäla förhållandet hos konungen, som bestämmer, om och i sådant fall hvilken åtgärd i anledning däraf bör vidtagas. Norsk myndighet kan således icke anställa åtal inför norsk domstol, förrän konungen på utrikesministerns föredragning i sammansatt statsråd beslutat härom.
Vidare säges, att en norrman, som är konsul, med åberopande af 1898 års stortingslag skulle kunna erkänna den af stortinget gifna bestämmelsen af handelsflagga såsom för sig förpliktande. Då konsuln emellertid är båda de förenade rikenas konsul, kan han ej anses pliktig att lyda ensidigt af det ena riket beslutade lagar, därest ej unionskonungen eller utrikesministern medverkat för att göra dem för konsuln förpliktande. Då unionskonungen icke ens i rikets särskilda statsråd gifvit gällande kraft åt det åliggande, som lagen förmenas hafva fastställt för konsuln, kan denne så mycket mindre anses hafva fått sig såsom unionell tjänsteman ålagdt hvad i lagen innehålles. Han har att iakttaga gällande unionella bestämmelser härom, till dess de blifva af vederbörande unionella myndighet upphäfda, hvadan han måste, till dess den för konsulerna gällande instruktion blifvit ändrad, genom uraktlåtenhet att ställa sig instruktionen till efterrättelse, anses hafva uraktlåtit sin ämbetsplikt, hvarom i § 37 förmäles. Han har nämligen, i strid emot hvad honom i § 49 är påbjudet, uraktlåtit att fullgöra hvad honom såsom unionell ämbetsman genom lag, författning eller vederbörande ämbetsmyndighet blifvit ålagdt. I sådant fall har utrikesministern enligt § 37, oberoende af hvad Norges regerings Inre-Departement komme att besluta, att anmäla förhållandet hos konungen, hvilken afskedar konsuln, såsom den där förverkat konungens förtroende.
Man skulle kunna tänka sig, att befälhafvare å norskt fartyg skulle vilja oberoende af konsulsstadgan följa däremot stridande föreskrifter af norska Inre-Departement eller af stortingets utan konungens sanktion gifna lagar. I sådant fall är konsuln under ämbetsmannaansvar, som nyss blifvit sagdt, skyldig att tillhålla vederbörande fartygsbefälhafvare att lyda gällande konsulsstadga med därtill hörande instruktion af utrikesministern. Befälhafvare är, likasom öfriga svenska och norska undersåtar, förpliktad enligt § 49 att visa tillbörlig aktning för konsul, äfvensom hörsamhet och lydnad i allt hvad konsuln i kraft af konsulsstadgan, samt gällande lag och författningar å ämbetets vägnar bestämmer och föreskrifver. Om konsuln gör sin plikt, kan ej fartygsbefälhafvare åberopa såsom sin rättighet att utan afseende på hvad som i gällande konsulstadga länder till efterrättelse, verkställa hvad kommerskollegium eller Inre-Departementet honom ålagt eller hvad som möjligen, i någotdera landets ensidigt gifna förordning förekommer, stridande mot denna för båda rikena gemensamt utfärdade stadga.
Man har emellertid från norsk sida jämväl påstått, att norska stortinget skulle kunna genom s. k. stortingslag göra sådana ändringar i norska lagen den 16 juni 1878 om konsulatväsendet, som tillintetgöra gällande kraften af bestämmelser, som från denna förordning blifvit införda i konsulsstadgan. Sålunda har påståtts, att man skulle i norsk lagstiftningsväg ensidigt kunna för norska fartyg upphäfva den till bestridande af utgifter och aflöning för det gemensamma konsulatet afsedda konsulatafgiften, som enligt konsulsstadgan § 103 till ett belopp af 6.35 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspligtiga drägtighet utgöres i hamn, där konsul eller vice konsul finnes anställd, för hvarje svenskt eller norskt handelsfartyg, som därstädes lossar eller lastar. Likaledes skulle kunna för Norge upphäfvas hvad konsulsstadgan § 78 föreskrifver angående befälhafvares skyldighet att, när svenskt eller norskt handelsfartyg anländer till hamn, hvarest konsul finnes anställd, för att därstädes lossa eller lasta eller reparera, eller att söka ordre, inom 48 timmar efter ankomsten infinna sig på konsulatet. Skeppsbefälhafvaren skulle i sådant fall med vederbörande konsuls goda minne kunna eludera föreskrifterna i konsulsstadgan och konsulatinstruktionen. Skulle emellertid befälhafvare i föreskrifna fall underlåta att göra i § 78 föreskrifna anmälan, så medför uraktlåtenhet häraf ansvar enligt gällande lag angående nationalitetshandlingar för Norge af den 15 juni 1878.[46]
Skulle fartygsbefälhafvare vägra eller uraktlåta att erlägga föreskrifna konsulatafgifter,[47] har konsul, som i allmänhet icke bör skrida till tvångsåtgärder och särskildt icke bör lägga hinder i vägen för fartygets afgång, att i sådant fall skyndsamt anmäla förhållandet för kommerskollegium eller norska Inre-Departementet. Om detta Departement ej vidtager åtgärd för indrifningen, vänder sig utrikesministern till norska staten. Så länge ej konsulsstadgan blifvit i laga ordning upphäfd, åtlydes den af konsul, och har han att under ämbetsmannaansvar tillse, att den efterlefves af dem, som anlita hans bistånd. Och bör därvid en för båda rikenas gemensamma ämbetsmyndighet förpliktande lag eller författning, till dess densamma blir i laga ordning upphäfd, gälla före en blott för det ena riket gifven lag.
Ett undermineringsarbete af ifrågavarande beskaffenhet är således ej så lätt åstadkommet, helst kontroll öfver att konsuler fullgöra sin skyldighet åt båda rikena icke saknas. Skeppslistor, som föras på konsulatet (§ 61 d) innehållande (§ 72) en fullständig förteckning öfver svenska fartyg jämte summarisk uppgift på antalet och sammanlagda dräktigheten af norska fartyg, som under året lossat och lastat, samt vice versa hvad angår norska fartyg med summarisk förteckning öfver svenska, skola insändas för Sveriges räkning till kommerskollegium och för Norges till Inre-Departementet, så fort ske kan efter kalenderårets utgång, med införande i en särskild kolumn af den konsulsafgift, som vid stationen uppburits af hvarje afgiftspliktigt fartyg,[48] hvarjämte konsulsberättelse, som enligt § 73 skall inom slutet af februari eller, där distriktet är af betydligare omfattning, inom slutet af mars afgifvas om de förenade rikenas handel och sjöfart på distriktet under näst förflutna år, skall åtföljas af särskild uppgift öfver sammanlagda beloppet af de vid konsulatet uppburna afgifter under det år, berättelsen omfattar, för så väl svenska som norska till hufvudstationer eller vice konsulstation ankomna fartyg; konsulsafgifter, som för konsulskassans räkning uppbäras (§ 106) af vice konsul, skola inför vederbörande konsul redovisas å gifna tider, och konsul skall halfårsvis inför utrikesdepartementets kameralafdelning redovisa så väl de vid själfva konsulatet influtna som ock de från underlydande vice konsulat insända afgifter, så vidt de böra tillfalla konsulskassan. Dessutom äger utrikesministern att meddela de ytterligare bestämmelser, som för vederbörlig kontroll af ifrågavarande uppbörd äro behöfliga.
I kraft af dessa bestämmelser i konsulsstadgan med därtill hörande instruktion sättes alltid utrikesministern i tillfälle att öfvervaka att fartygsbefälhafvare och konsuler fullgöra, hvad dem åligger. Som 1886 års konsulsstadga med därtill hörande instruktion är utgifven för båda rikena gemensamt, så kan ej någon ensidig ändring däri vidtagas af det ena riket utan öfverenskommelse med det andra.
Denna konsulstadgans egenskap att vara gemensam för båda rikena framträder tydligen däruti, att här, likasom i 1844 års resolution i afseende på flaggan, ordalagen äro lika i båda exemplaren, både den svenska upplagan och den norska, af konsulatförordningen och därtill hörande instruktion och formulär. Sverige nämnes före Norge i lagtexten, där ej benämningen allena af »konsulat»; »konsulatväsen» användes såsom uttryckande gemensamheten. Att denna gemensamhet, detta fællesskap, som fått sitt uttryck i konsulsstadgan af 1886, blifvit af stortinget godkänd, framgår däraf att 1887 års storting lämnade denna förordnings grundsatser utan anmärkning.
Af hvad vi sålunda utvecklat ur konsulatförordningens föreskrifter, följer att, likasom denna förordning och därtill hörande instruktion måste i öfriga delar lända till efterrättelse, tills densamma blifvit för båda rikena gemensamt ändrad, så kan ingen konsul anses behörig att fästa afseende vid den nya stortingslagens föreskrift om norska handelsfartygs skyldighet att föra den i denna lag föreskrifna handelsflagga i utländska hamnar, förrän det åliggande, som nu är konsuler föreskrifvet, att betrakta 1844 års resolution angående flaggan såsom rättesnöre, blifvit i laga ordning af utrikesministern på konungens befallning upphäfdt. Då den nuvarande flaggan är ett ordagrant uttryck för det verkliga statsrättsliga förhållandet mellan båda rikena, bör ej något beslut för det ena rikets räkning kunna vinna giltighet i de båda rikenas gemensamma yttre förhållanden. Ty unionstecknets borttagande ur det ena rikets flagga kan ej förklaras på annat sätt, än att man vill inverka på utlandets uppfattning af båda rikenas unionellt konstitutionella förhållande.
Ändring af nu gällande bestämmelser om rikenas
handelsflaggor har ej så ringa betydelse, som man
från vissa håll i Sverige förmenar. Att frågan i
Norge ej anses såsom en bagatellfråga, ligger för
öppen dag. Man ändrar ej en sinnebild för staten,
som erkänts såsom ett sant uttryck för en
verklighet, om man ej genom denna ändring af sinnebilden
åsyftar att framställa det betecknade såsom ett annat
förhållande, än det verkliga. Man kan således ej i
någotdera riket, utan att våldföra sig på föreningen,
rycka ut unionsmärket ur flaggan och därmed söka
ändra uppfattningen af de förenade rikenas ställning i förhållande till utlandet, där båda rikena genom sina
flaggor framträda såsom en politisk enhet. Ty om
Norges så väl som Sveriges handelsflagga skall anses
utgöra något annat än en blott flaggduk, hvars färger
och tecken ej hafva att skaffa med ett verkligt
förhållande, och om flaggan i förhållande till utlandet
skall anses utgöra hvad den är, en hvartdera rikets
stats- och folkrättsliga ställning betecknande sinnebild,
så har flaggan såsom sådan betydelse ej allenast för
den existerande föreningen emellan båda rikena, utan
äfven för hvartdera riket i dess förhållande till
främmande makter, enär ej så få rättigheter kommit
hvartdera riket till del därigenom att de, förenade till en
politisk enhet i förhållande till utlandet, kunnat gifva
gemensamt skydd åt sina rättsanspråk, hvart för sig.
Ej nog härmed; unionstecknets borttagande ur norska
handelsflaggan har sina särskilda konsekvenser i
afseende på förhållandet i dess helhet till utlandet. Vi
vilja här blott fästa uppmärksamheten på
konsulatfrågan. Sanningen af hvad Aschehoug i sin
statsförfattningsrätt[49] angående konsulatets gemensamhet yttrat,
kan ej jäfvas. Här framhålles att Norges storting
1814 gick ut från den förutsättning, att både
gesandtskap och konsulat skulle genom föreningen mellan
Sverige och Norge blifva gemensamma för båda rikena.
I öfverensstämmelse med gifna förutsättningar
befalldes genom resolutionen den 18 januari 1815 att för
dåvarande svenska konsuler skulle utfärdas nya
diplomer, genom hvilka de bemyndigades att tillvarataga
rikenas intressen såsom svenska och norska konsuler.
Till denna sakernas faktiska ställning må unionens
grundlag R. A. antagas hafva hållit sig. Men på samma gång Aschehoug framhåller detta, som icke
omedelbart har att göra med flaggan, fästes
uppmärksamheten på den åsikt att »hvarje stat, som har
särskild flagga, kan efter folkrätten hafva sina egna
konsuler». Om flaggan ändras så, att föreningen
undanskymmes, är lätt funnet att åberopa denna grundsats
såsom folkrättsligt stöd för egna konsuler och å nyo
upparbeta denna tvistefråga.
Flagloven
I Statsraad den 10. d. M. foredroges den norske
Regjerings underd. Indstilling af 25. f. M. saalydende:
At den med Skrivelse af 17. November 1898 fra Lagthingets Præsident oversendte, af det nu forsamlede Storthings Odelsthing og Lagthing bifaldte Beslutning til Lov om Norges Flag naadigst sanktioneres.
Statsraadsafdelingen maatte i Tilslutning til Regjeringens Indstilling paa det alvorligste henstille til Deres Majestæt at sanktionere den foreliggende Beslutning, der nu var vedtaget af 3 Storthing sammensatte efter 3 forskjellige paa hinanden folgende Valg, hvorigennem Grundlovens Krav paa gjentagen og moden Prøvelse var skeet Fyldest.
Uden at kunne hindre Beslutningens Ikrafttræden som Lov vilde visselig en Sanktionsnægtelse vække Misstemning i vide Kredse, medens Deres Majestæts Tilslutning til Storthingsbeslutningen i Form af en kongelig Sanktion utvilsomt nu vil fremkalde Tilfredshed og Taknemmelighed inden alle Kredse af det norske Folk.
Man finder ogsaa at burde erindre om, at der ingensinde tidligere er nægtet Sanktion paa en efter Grundlovens Paragraf 79 tilbleven Storthingsbeslutning, uanseet at Kongen ved de 4 tidligere indtrufne Tilfælde af denne Art visselig personlig har næret sterke Tvil om Hensigtsmæssigheden af den fattede Beslutning og endog tildels enkelte af Statsraadets Medlemmer har fraraadet Sanktion. En Sanktionsnægtelse i nærværende Tilfælde vilde derför staa i Strid med Kongemagtens tidligere Optræden og uden Nødvendighed fremkalde et Forhold i konstitutionel Henseende, som det vilde være meget ønskeligt at undgaa.
Hans Majestæt behagede derefter naadigst at tilkjendegive:
Jeg kan ikke sanktionere Storthingets nu for tredie Gang mig forelagte Lov og finder, at jeg aabent bør anføre de Grunde, hvorpaa denne min Beslutning hviler.
Det nuværende Unionsmerke i Flagene er i mine Øine det mest udprægede Tegn paa de forenede Rigers Ievnbyrdighed, som kan tænkes, uden at Flagenes Karakter som Nationalflag derved i ringeste Grad er forandret eller formindsket.
Da Unionsflagene under min høitelskede Faders første Regjeringsaar samtidigt forordnedes for begge Riger, modtoges denne kongelige Boslutning af det norske Folk med Jubel. Og det unionsmerkede norske Flag er siden baaret ud over alle Verdenshave, anerkjendt som et selvstændigt Riges Tegn, hædret och hædrende. Jeg kan altsaa ikke finde nogen gyldig Grund till en Forandring, som jeg ved vil volde Sorg hos et meget stort Antal fædrelandssindede norske Borgere.
Naar det ene Land fremdeles fører det nuværende Unionsmerke i sit Koffardiflag, medens det er afskaffet i det andet Lands, saa vil det fælles Ievnbyrdighetstegn savnes, og dette kan tænkes at ville medføre en urigtig og for Norge skadelig Opfatning af Rigernes indbyrdes Stilling. Heri ligger allerede Grund nok for mig som Landets Konge til ikke at give Loven min Tilslutning, omend Grundlovens § 79 ikke gifver mig Ret til at nægte dens Kundgjørelse, ogsaa uden kongelig Sanktion. Jag resolverer altsaa:
- Storthingets Beslutning af 17. November d. A. til Lov om Norges Flag sanktioneres ikke.
- I Henhold til Grundlovens § 79 bliver dog samme at kundgjøre som Lov.
Kongelig Kundgjørelse i Henhold til Grundlovens
§ 79 angaaende Lov om Norges Flag.
VI OSCAR, af Guds Naade Konge til Norge og Sverige, de Gothers og Venders,
Gjøre vitterligt:
Det nu forsamlede ordentlige Storthing har under 17de November d. A. fattet en Beslutning til Lov om Norges Flag, saalydende:
Lov
om Norges Flag.
§ 1. Norges Koffardiflag skal være et høirødt, med et mørkeblaat, og af en hvid Kant indfattet Kors, i fire retvinklede Firkanter afdelt Flag, hvis Bredde skal forholde sig til dets Længde som 16 til 22. De tvende, Flagstangen eller Gaffelen, naar Flaget heises fra Mesanen, nærmeste Firkanter skulle være Kvadrader og hver af dem indtage 6/16 af Flagets Bredde og 6/22 af dets Længde, hvorimod de tvende yderste Firkanter ved en lige Bredde skulle intage 12/22 af Flagets Længde. Bredden af det blaa Kors skal udgjøre 2/16 af Flagets Bredde eller 2/22 af dets Længde og Bredden af den hvide Kant 1/16 af Flagets Bredde eller 1/22 af dets Længde.
§ 2. Det i § 1 bestemte Flag skal benyttes paa Handelsfartøier, naar de i udenlandsk Havn ønsker at erholde Beskyttelse og Bistand af Gesandtskaber, Konsuler eller Handelsagenter. Paa Statens offentlige Bygninger, Post- och Toldfartøier benyttes samme Flag med Split og Tunge, dog saaledes, at i Postflagets og Toldflagets Midte anbringes et hvidt Felt, hvori Ordene »Post» eller »Told» med Krone over.
§ 3. Denne Lov træder i Kraft et Aar efter den Dag, den er indrykket i Lovtidenden.
Denne Beslutning, der uforandret er den samme som de af 1893 og 1896 Aars Storthing fattede Beslutninger om samme Gjenstand, er bleven Os forelagt med Lagthingets og Odelsthingets Begjæring, at Vi ikke ville nægte en Beslutning Vor Sanktion, som Storthinget efter det modneste Overlæg anser for gavnlig.
Vi have ikke fundet at kunne saktionere den fattede Beslutning.
I Henhold til Grundlovens § 79 bliver dog samme at kundgjøre som Lov.
OSCAR.
O. Blehr.
________________
- ↑ N. G. § 79 säger, att då en lag undergått sådan pröfning som ofvan blifvit sagdt, så varder den lag, om än konungens sanktion ej följer, innan stortinget åtskiljes.
- ↑ Detta Möllers förslag, äfvensom den skrift, hvari han utvecklar sin åsikt, utvisar, att man uti denna § icke velat se en bestämmelse om en för Norge speciel flagglag, utan ett rättesnöre för konungen vid bestämmande af handelsflaggans liksom örlogsflaggans färger och utseende, samt villkoren för dess begagnande. Att genom de begagnade ordalagen »Norge har rätt att hafva sitt eget cofferdiflag» ej afsågs, att flaggfrågan skulle behandlas såsom en lagfråga, visar sig ytterligare däraf att, sedan riksakten blifvit fastställd, norska odelstinget i ett möte den 2 dec 1815 förklarade sig sakna grund till att besluta en lag angående denna sak, hvilken därför sändes till samladt storting, som den 20 dec. 1815 beslöt en hemställan i flaggfrågan till konungen.
- ↑ Kommissarierna hade till Stortingskomittéens protokoll den 2 november anfört, att frågan om norska flaggan är ett ämne, som visserligen icke tillhörde grundlagen. Det hade i alla fall varit och vore K. M:ts mening att göra en ändring i svenska flaggan för att utmärka de bägge själfständiga rikenas förening. Då man nu önskar, att hafva en särskild flagga för handelssjöfarten, bör man erinra sig först, att bestämmelsen måste tagas i afseende på de dokumenter, som äro nödiga för att bevisa fartygens nationalitet, och att sådant måste ske i underhandling med utländska makter. De s. k. Turkiska sjöpassen kunna ej utfärdas utan efter underhandling med Barbareskstaterna, men Sverige är med dem alla i fred. Svenske konsuln i Algier har nyligen och med framgång reklamerat 2 dit uppbragta skepp, som förde den s. k. norska flaggan, men Dejen har tillika förklarat, att det skett allenast för den gången. Sverige har från uråldriga tider haft förmånliga handelstraktater med de flesta nationer. Hvem svarar för att en ny flagg får samma anseende? En gemensam flagg för handelssjöfarten gör ett gemensamt beskydd åt densamma lättare att utföra; den är då kännetecknet af en större kraft och ger i samma mån ett större anseende. Det är då icke mera konungen allena, utan äfven de båda folken, som känna sig lika förnärmade, om den förorättas, då däremot i andra fallet intresset blefve mera främmande för den del, som förblifver fredad. Den norska flaggan såsom ny och okänd skall sannolikt i detta fall hafva mera att befara, än den svenska, oaktadt de bästa afsigter hos konungen att gifva den en lika säkerhet. Man kan således vare sig såsom svensk eller norrman fordra, att skäl uppgifves för den önskan att hafva en särskild kofferdiflagg. Kommissarierna trodde sig emellertid senare vid konferens med kommittéen samma dag kunna antaga denna §, emedan det är endast sagdt, att Norges handel har rätt till en särskild flagga utan att det är en »obligatio sine qua non». Alin Den svensk-norska unionen I Bil. sid. 283, 281.
- ↑ Jfr Aubert. Det norske handelsflag s. 8.
- ↑ Clason. Unionsfrågans tidigare skeden, sid. 12.
- ↑ Jfr Stortinge Efterretninger 1814—1821, sid. 188.
- ↑ Med anledning af det klander, som riktats mot att rödt och hvitt upptagits i denna flagga såsom de norska färgerna, anmärktes i det af Unionskommittéen den 19 mars 1844 afgifna betänkande, att om något misstag då (1815) blifvit begånget vid uppgörandet af unionstecknets beskaffenhet, vore det icke Sveriges fel, ty af en svensk amiral föreslogs en sammansättning af norska färgerna, ungefär sådan, som de i den senare norska handesflaggan blifvit anbragt, men detta förslag förkastades, och i dess ställe framlades af norska statsministern och antogs af konungen det sedermera så mycket klandrade unionstecknet. Jfr Aubert, sid, 10, Clason, sid. 13.
- ↑ Aubert, a. st. sid. 10—11.
- ↑ Då frågan om vilkoren för de norska fartygens förseende med turkiska sjöpass förekom i sammansatt statsråd den 25 maj 1815, bestämde konungen, att så länge icke någon anstalt vidtoges för norska handelns skyddande och så länge icke svenska konvojkassans utgifter genom föreningen blefve betydligt förökade, skulle till konvojkassan ingå från Norge 50,000 riksdaler svenskt banko, hvilket af stortinget s. å. beviljades.
- ↑ Stortinget 1814—21. Efterretninger, sidd. 363—67.
- ↑ A. st., sid. 363—367.
- ↑ Clason a. st., sid. 27.
- ↑ Jfr P. Motsfeldts Breve og Optegnelser sid. 355. Motsfeldt yttrar om konungens uttalade åsikt: »Det är verkligen nog något i detta, om än det också är något att säga däremot.»
- ↑ Konst. kommittéen åtskilde i sitt betänkande af den 7 juli 1836 dessa frågor i två klasser, nämligen å ena sidan sådana, som konungen såsom norsk konung ägde utan särskild öfverenskommelse mellan båda rikena afgöra, hvartill hörde utom frågan om handelsflaggan, frågan om konungens titel å handlingar, som rörde endast Norge, och hvarest Norge nämndes efter Sverige; beskaffenheten af konungens namnchiffer såsom Norges konung; utdelandet af svenska riddarordnar till norska medborgare såsom belöning för förtjänster om Norge; och å andra sidan sådana, som fordrade en öfverenskommelse mellan båda rikena, hvartill hörde bland annat en mera nationell örlogsflagga. (Jfr Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets Bet. sidd. 18—19 vid 1860 års riksdag). I afseende härå anmärkte kommittéen, att denna flagga enligt N. G. 111 § skulle vara en unionsflagga, hvilken båda de förenade rikena voro lika förpliktade att begagna såsom örlogsflagga, d. v. s. på båda rikenas krigsfartyg och fästningar. Allt annat användande af unionsflaggan borde däremot betraktas såsom unionsstridigt. Tilläte sig någotdera riket att utan det andras samtycke begagna unionsflagga i sina inre institutioner t. ex. på tullverkets fartyg och byggnader, så handlade detta unionsstridigt och »tilläte bägge rikena sig sådant utan formlig öfverenskommelse, så skedde härigenom en obehörig förändring i de aftalade unionsbestämmelserna till hvilka grundlagens § 111 otvifvelaktigt måste räknas». Det sätt, hvarpå den d. v. unionsflaggan kommit till genom Kungl. Resol. utan allt deltagande från den lagstiftande maktens sida, syntes icke böra kunna tillfredsställa något af rikena, då bestämmelsen härom vore af en så stor unionel vikt att »den rätteligen bör intaga en af de främsta platserna i förbundsakten»; och flaggans utseende, som genom hela sin beskaffenhet syntes framställa Sverige såsom den Norge högt öfverordnade principalstaten i unionen, tvärt emot denna grundprincip vore djupt sårande för hvarje norrmans nationalkänsla. Genom gemensam öfverenskommelse mellan konungen och representationerna borde en unionsflagga inrättas enligt N. G. § 111, kanske rättast helt och hållet gemensam, men då detta måhända kunde väcka motstånd i Sverige, eljest sådan, att hvartdera riket behölle sin flagga, men med upptagande af ett tydligt och i ögonen fallande unionsmärke. Jfr. Clason sid. 45.
- ↑ Clason sid. 43.
- ↑ Clason sid. 50.
- ↑ Clason sid. 50.
- ↑ I afseende på den norska regeringens uttalande i frågan den 14 februari 1837 uttalade 1839 års stortings konstitutionskommitté sitt ogillande af att flaggfrågan kunde afgöras genom blott kunglig resolution. I afseende på de diplomatiska och konsulatutgifterna var den angelägen, att kommittéens värf icke skulle så missförstås, att det skulle anses såsom bestämdt gifvet, att rikenas utgifter i detta stycke alltid och nödvändigt skulle föras och bestyras under ett. Men dessa anmärkningar föranledde icke till någon stortingets åtgärd. Till att intaga en afvaktande hållning af hänsyn till unionskommittéens tillsättning tillstyrktes ock stortinget af dess traktatkommitté, som behandlat stortinget förelagda traktater från och med 1829. I formelt hänseende gjordes anmärkning mot det förhållande, att de för Norge afslutats genom ämbetsmän, vanligen utrikesministern, hvilka icke voro underkastade konstitutionell ansvarighet. Norges grundlag innehöll visserligen icke uttryckliga bestämmelser i saken, men meningen ansågs ju ha varit, att dessa saker skulle kontrasigneras af norske statsministern. Resolutionen af d. 13 april 1835 tillfredsställde ej Norges anspråk på garantier vid de diplomatiska sakernas handläggning. Äfven anmärktes däremot, att i flera traktater användts aftryck, så t. ex. »konungens af Sverige och Norge regering», »svensk-norska fartyg», »svensk-norska flaggan» o. s. v., uttryck genom hvilka Norge direkt eller indirekt nämndes icke såsom ett själfständigt med Sverige förenadt rike, utan såsom en i ett hänseende med förstnämnda rike sammansmält stat. (Jfr Clason a. st. sidd. 53, 54.)
- ↑ Aubert sid. 26.
- ↑ Aubert sidd. 26, 27.
- ↑ Uti ett särskildt votum till Unionskommittéens Betänkande
af den 4 nov. 1844 ifrågasatte han, jämte de tre svenska ledamöterna
Lefrén, Rosenblad, Hartmansdorff, om icke den föreslagna nya
föreningsakten borde upptaga föreskrifter om unionsflagga och
unionsvapen. Han föreslog för sin del därför ett stadgande (i § 7):
»Hvartdera af de förenade rikena förer sin särskilda flagga, bestående af
dess egna nationalfärger och tecken. Örlogsflaggorna skola alltid,
hvarhelst de än begagnas, och handelsflaggorna, så snart de nyttjas
utom hvartdera rikets farvatten och hamnar, för att kunna i utländsk
hamn erhålla beskydd och bistånd af de förenade rikenas
beskickningar och konsuler, vara försedda med ett unionstecken, sammansatt
af bägge rikenas nationalfärger, sålunda att hvartdera riket intager
lika stor plats, och därjämte genom sin fördelning, så vidt möjligt,
uttrycka bägge rikenas fullkomliga jämlikhet och sidoordnade ställning. De förenade rikenas gemensamma vapen skall bestå af en i
tvenne lika delar skiftad sköld, hvaraf hälften till höger upptages af
Sveriges rikes och hälften till vänster af Norges vapen. Öfver
hvardera hälften anbringas en sluten konungakrona». Uti detta yttrande,
hvilket bör hafva sitt intresse för dagen, såsom afgifvet af »mannen
från 1836—1837», uttalade han sina tankar om flaggfrågans betydelse
och unionella beskaffenhet samt för dess formella handläggning och
afgörande. Han ansåg otvifvelaktigt, att »stadgandena i den norska
grundlagens § 111 höra till föreningsvillkoren och följaktligen böra
upptagas i den nya föreningsakten». Stadgandena i § 111 »äro
fullkomligt öfverensstämmande med och tillämpningar af § 1 så väl i
N. G. som i R. A. och den föreslagna föreningsakten». Han delade
med samtliga kommittéens medlemmar den åsikt, »att det
tillkommer konungamakten att bestämma unionsflaggan», hvilket vore en
följd däraf, att han ansåg ett sådant stadgande blott såsom en
nödvändig åtgärd för verkställandet af de unionella hufvudföreskrifter,
som innehållas i N. G. § 111, en åtgärd, som till följd af sin
beskaffenhet måste hänföras under den verkställande maktens
befattning, enär den icke genom något stadgande är tillagd någon annan
statsmakt. Införandet i föreningsakten af de hufvudföreskrifter, som
redan genom föreningens stiftande äro fastställda för unionsflaggan
genom § 111 och jämväl omfatta unionsvapnet, och som rätteligen
äro gjorda gällande och verkställda genom kungliga besluten den 20
juni 1844, bör ej kunna jäfvas med den invändning, att till hvad
som en gång och riktigt är verkställdt, behöfves inga
hufvudföreskrifter i föreningsakten, enär hvad som är behörigt stadgadt genom
kungligt beslut, kan också behörigt ändras på samma sätt. Men om
denna § i anseende till de däri innehållna stadgandenas ofullständiga
och mindre tydliga beskaffenhet kan uttydas på olika sätt, så kan
man tänka sig, att »inom tidernas lopp kunna härflyta skiljaktiga
meningar om unionsflaggans och unionsvapnets beskaffenhet. Enhvar
inser emellertid vikten och nödvändigheten af stadga i de yttre
tecknen, hvarigenom de två förenade konungarikena inför Europas ögon
framställa sin förening under en konung så väl, som sin inbördes
sidoordnade ställning samt hvartderas särskilda nationalitet och
själfständighet».
Kommittéens öfriga norska medlemmar, Mansbach, Falsen och Erikssen, hvilka jämte Warberg ej ansågo, att efter konungens beslut den 30 juni något borde införas om flagga och vapen i förslaget till föreningsakt, förklarade, att de alla vore af den tanken »att det tillkommer K. M. att bestämma, så väl hvad som i de förenade rikenas flaggor skall antyda unionen, som sammanställningen af rikenas särskilda vapen i det gemensamma unionsvapnet, under iakttagande af hvad hvartdera rikets erkända själfständighet och den däraf härrörande sidoordnade ställning rikena emellan i dessa hänseenden fordra». Då nu blifvit föreslaget af öfriga medlemmar att speciella stadganden angående hufvudgrundsatserna för ifrågavarande föremål, som blifvit genom konungens beslut den 20 juni 1844 fastställda, skulle upptagas i föreningsakten och följaktligen underkastas bägge nationalrepresentationernas öfvervägande och beslut, så kan detta förslag blott härledas däraf, att proponenterna ansett det önskligt att genom ett stadgande i föreningsakten tillvägabringa, att den af K. M. i fullkomlig öfverensstämmelse med rikenas inbördes ställning i föreningen nu afgjorda saken icke under tidernas lopp skulle utsättas för nya och möjligtvis grundsatsvidriga förändringar. Ett sådant förslag innebure emellertid, att K. M. i detta afseende skulle besluta sig för att afhända konungamakten en del af det prerogativ, till följd hvaraf så väl beslutet af den 20 juli som de föregående besluten angående de unionella frågorna om flagga och vapen sedan föreningens stiftande utgått. Efter att hafva visat de olägenheter, som kunde för konungen uppstå, om ett förslag af ifrågavarande beskaffenhet inflyter i föreningsakten och sedermera framlägges för båda nationalrepresentationerna, om olika meningar uppstå mellan dessa sins emellan eller mellan dem och konungen, upptages till pröfning den invändning som kan göras, att olägenheter lika fullt icke kunna förekommas, enär enskild medlem af ettdera rikets folkrepresentation ej kan förnekas att framkomma med dylika förslag. Men i sådant fall skulle saken komma i en olika ställning. En af följande händelser kan inträffa. Antingen blifva båda nationalrepresentationerna om ett öfverensstämmande beslut ense eller icke. I förra fallet skulle tidpunkten vara inne för konungen, att om han så finner ändamålsenligt afstå från sitt prerogativ och afsikten skulle då genom konungens samtycke ernås. Inträffade däremot det senare fallet, skulle anledning att få stadgandet intaget i föreningsakten icke äga rum och det bestående sålunda blifva oförändradt. Jfr Handlingar angående frågan om revision af föreningsfördraget mellan Sverige och Norge, II, Bil. B. och C, sid. 145—151.
- ↑ Aubert a. st. sid. 59.
- ↑ Aubert a. st. sid. 33.
- ↑ I svenskt statsråd var redan den 17 maj 1844 förordnadt, att Norges vapen icke finge begagnas å svenska mynt och i svenska myndigheters sigill.
- ↑ Handlingar rörande frågan om revision af föreningsfördraget mellan Sverige och Norge 111, sid. 73.
- ↑ A. st. sid. 5.
- ↑ A. st. sid. 36.
- ↑ § 22 innehåller bestämmelse om hvilka norska ämbetsmän äro förtroendeämbetsmän och § 92 om konungens rätt att utnämna norska ämbetsmän.
- ↑ Norska regeringen upptager den emot denna åsigt gjorda invändning, att då konsuler äro representanter för den stat, af hvilka de äro anställda, så följer däraf, att deras förhållande och särskildt de af dem gjorda förnärmelser, till och med om de blott äro anställda af det ena riket, lätteligen kunde komma att gälla båda rikena gemensamt. Departementet anmärker därvid, att äfven förnärmelser af eller mot borgare af det ena eller andra riket, som icke i något hänseende kunna sägas representera det, må antagas gälla båda rikena gemensamt, när de äro af beskaffenhet att det offentliga från ena eller andra sidan bör uppträda för att skaffa satisfaktion. Äfven kan konsulernas verksamhet medföra förvecklingar och tvister med främmande makt, hvilkas följder för det ena riket tillika kan hafva inflytande på det andra. Men intetdera kan tilläggas särskild vikt, säges i departementets betänkande, ty det gifves också många beröringspunkter mellan det ena riket och främmande makt, hvarigenom differenser kunna uppstå, utan att det kan vara tal om att tillvägabringa fællesskap i dessa hänseenden. Häremot måste man emellertid inlägga en gensaga. Hvad talar mera för riktigheten af den uppfattningen att de förenade rikena i alla förhållanden till främmande makter skola tillsammans utgöra en oåtskiljeligt förenad makt? Är föreningen af den beskaffenhet, att icke allenast rikenas representanter, diplomater och konsuler utan hvarje medborgare af det ena riket kan vålla en främmande stats ingripande mot den gemensamma styrelsen i dess uppträdande mot främmande stat, så finns intet internationellt förhållande, som ej kan påkalla den unionella maktens inskridande. Hvad bevisar detta erkännande af norska statsrådet, som ej heller kan bestridas? Jo, att unionen ej kan anses inskränkt allenast till fællesskap i afseende å krig, fred och konung, utan innebär att de båda staterna bilda gemensamt en politisk enhet i alla internationella förhållanden och äro solidariskt förpliktade för hvarandra, om ock i en mängd förhållanden ej förekommer något unionellt inskridande. Därför att post- och telegrafverken behandla sina mellanhafvanden utan att regeringen behöfver inskrida, kan man icke sluta sig till att regeringen är från dessa internationella frågors ordnande utesluten. (Jfr U. C. Bet. Handlingar 111, sid. 39).
- ↑ A. st. sid. 73.
- ↑ A. st. sid. 45 och ff.
- ↑ Detta står för Auberts räkning, ty enligt R. A. § 4 äger unionskonungen eller om man så vill enligt § 1 konungen öfver det med Sverige förenade Norge att dessutom sammandraga trupper, ingå och upphäfva förbund, affärda och emottaga sändebud för de båda förenade rikena såsom en enhet, hvilket bekräftas af 4 § mom. 2 i samma riksakt, der denna enhet benämnes »staten».
- ↑ A. st. sid. 50, 51.
- ↑ Norges n. v. statsförfattning, kap. 19, § 7.
- ↑ Aschehoug a. st., kap. 19, § 9.
- ↑ A. st. § 8.
- ↑ Aubert, a. st., sid. 40 och ff.
- ↑ A. st., sid. 40.
- ↑ Rydin, Föreningen mellan Sverige och Norge, sid. 262, not. 2.
- ↑ Herr J. Sverdrup yttrade 1880 den 6 juni, då frågan om konungens veto i grundlagsfrågan sattes under debatt (Stortingsforhandl. 765,2): »Så har man hänvist oss till sakens natur, detta så ofta missbrukade, men tillika så bekväma ord, det är en så vid kappa, den täcker så mycket och det kan i vanskliga fall och i en pur vändning alltid vara tillfälle att hämta ett eller annat utaf dess vida fållar, som man kan nyttja». 1884 åra riksrätt och dess dom är ock ett bevis å det förakt för lojalitet och sakens natur, som uttalats af norska stortingets pluralitet.
- ↑ Detta ords betydelse framträder i den i Instruktionen där jämte gifna föreskriften, att därest konsuler erhålla kunskap, att främmande fartyg förer en svensk eller norsk flagga, bör han hos vederbörande lokalmyndighet eller konsul söka utverka åtgärder till stäfjande af sådant missbruk.
- ↑ Häremot skulle man ju kunna anmärka, att med en naturlig tolkning af ordalagen dessa skulle hafva samma betydelse som de förut omnämnda. Därvid bör man dock besinna, att här är fråga om att en af konungen osanktionerad lag ställes upp mot en af unionskonungen gifven och af båda rikenas representationer oanmärkt lämnad gemensam unionsförordning. Man borde åtminstone i stortingslagen, för att gifva densamma positiv giltighet, hafva; om man ock ej ansett sig böra intaga i lagen något om sändebudens och konsulernas ämbetsåligganden, dock uttryckligen upphäft bestämmelsen i 1844 års resolution, eller ock begagnat samma ordalag, som däri innehålles i förevarande afseende. Hvilken vikt bör tillerkännas från norsk sida gjord fordran på konsulerna, att dessa låta sig ledas af sin uppfattning af hvad sakens natur och lojalitet böra bjuda, hafva vi förut belyst.
- ↑ Denna § bestämmer, att alla konsulatärenden, hvilka enligt denna förordning tillhöra konungens pröfning, skola, därest de icke röra anvisande af särskildt svenska och särskildt norska statsmedel, föredragas i sammansatt statsråd.
- ↑ § 5 lyder: Finner kommerskollegium anledning förekomma att för Sveriges del eller norska inre departementet för Norges del till iakttagande af konsulerna utfärda föreskrift, som synes böra vinna tillämpning äfven för det andra riket, skall utrikesministern därom underrättas. Sedan han inhämtat yttrande af den af förstnämnda tvänne myndigheter, som icke väckt frågan, äger han afgöra, om föreskriften bör utfärdas såsom för båda rikena gemensam.
- ↑ Vill man åberopa sakens natur ock konsulens lojalitet för konsuls tolkning af instruktion, så kan man ej skäligen begära att att han skall utan afseende på gällande instruktions föreskrifter handla i öfverensstämmelse med den tanke, som kunnat ligga till grund för en lag, hvilken ej sträcker sig utom Norges territorialhöghet, helst den flagga, som däri påbjudes, ej är i förhållande till utländska makter ett riktigt uttryck för Norges statsrättsliga ställning.
- ↑ Jfr konsulatinstruktion under § 72, sid. 51.
- ↑ Konsulsstadgan § 103, sid. 135.
- ↑ A. st. sid. 136.
- ↑ 10 kap. § 17 andra upplagan; 10 kap. § 13 i första upplagan.