Sundhetzens Speghel/Första delen, bok 5
Then femte Boken/ om Affecter, eller Sinnets rörelser: Hwad wärckan the hafwa/ Sundheten/ så wäl at förstöra som underhålla.
Om Affecter i gemeen.
CAP. I.
Wår krop medh Siälen en så stoor gemeenskap dragen
At han aff hennes feel/ fast snart förandringh taghen
När hennes boningh och i skick ey rätt mon stå;
Sitt Herrewälde hon ey tå rätt brwka må.
När såsom Siälen/ sin Affecter ey weet styra/
Sin Kropp så gifwer hon mångh siukdomar til hyra:
Och gör sin Boningh ey allen ther medh til kort/
Hon moste sielff ther uth/ i förtijdh wijka bort.
Medh hennes bortgång så kan offta skee och hända/
At han skal henne sielff til ewigh pijna lända.
Ty see hwad båtar tigh/ at tu rätt styra weet,
Affecter, medh förnufft och hiertans stadigheet.
Ty fästa skal titt sinn och alla hiertans tanckar/
Moot lyckans infall all/ alt medh Förnufftzens Ankar.
Ther til så moste tu/ och tagha grant i acht/
Hwad Gudh uthi sin ord/ om then tigh hafwer sacht
Ty om tu wil tin tijdh i tilstånd gått passera,
Skal tu Affecter tijn/ wäl weta moderera,
Haar tu och sund en Kropp och them ey lämpa weest/
Sägh migh hwad ästu meer/ än som en sunder beest?
När tu thet icke kan/ så räknas the för blygder/
Ther the doch brwkas rätt/ wärderas stort för Dygder.
Förnufftzens tööm han kan Affecter dämpa neer;
See ann en otamd Häst/ han tigh Exempel geer:
Ty om tu honom frijt tilstädher haa sin willia/
Han skal för än tu weest/ tigh snart uhr Saalen skillia/
Men medh ett Betzel gått/ kan han wäl rättas til/
At han tigh lydha måst/ och gå hwart som tu wil.
Ett Trää som geer wrång Fruch/ om tu the transplanterar,
Thet genom sködzel godh/ sin wrånge fruch quitterar;
Alt så Affecter och/ sampt ett fast wrångwijst sinn/
Kan sigh förbättra nogh igenom disciplin.
Hwem rooligt lefwa wil/ sigh sielff skal känna lära/
Content blij medh sin deel/ onödigt ey begära;
I fremmend saker och han sigh ey mängia skal;
Han arrestera kan alt så affecter all.
Om thenne Materien, hafwa the Hedniske Scribenter och werlzlighe Wijsa/ såsom Plato, Aristoteles, Plutharchus, Seneca, &c. myckit/ och effter sin sätt wäl skrifwit. Och oansedt at wij som medh Gudz klara Ord uplyfte ärom/ finna ther uthi nogh/ som icke stemmer wäl öfwerens medh then helga Skrifft/ och wij hafwom aff henne then säkerste Underwijssningen/ huru Affecterne äre til corrigerandes; hemtar man doch myckit aff them/ ther effter man sigh i sådant fall rätta kan.
Och lijka som thesse Affecters correction, står hoos en Theologum och Philosophum moralem, til then Enda/ at Siälen skal medh allahanda loflige Dygder blifwa beprydd: Altså lender hon ock til en Medicum, i then Meening/ at Kroppen skal genom theras rätta Styrelse erhållas ifrån Siukdomar/ och widh sin Sundheet blifwa.
Aff daghelige Förfarenheten hafwer man til at see/ ehuru thesse Affecter, (som och passiones, eller animi perturbationes kallas) när the gå öfwer måttet; så komma the heela Kroppen i olagh; och thet igenom then store Gemeenskap/ som Kropp och Siäl hafwa til at byta sigh emellan både ondt och gott. Thet Theophrastus och wäl säger: At Siälen bringer wäl många Siukdomar i Kroppen til Hwsshyra; men thet bekommer doch henne sielff ey wäl: Ty när Kroppen förswaghat blifwer/ så kan hon ey fullkomlighen göra sina Wärck; moste så omsijdher i förtijdh tagha sitt Affskedh.
Man finner snart ingen Orsak/ hwarigenom Lekamen så snart och Ögonskijnlighen förandras/ som aff thesse Passioner: Seer man icke huru een Menniskia aff hastige tijender godhe eller onde/ icke allenast uthi sitt Ansichte; uthan ock heela Lekamen förandras/ såsom ock när hon i Hastigheet blifwer förskräckt.
Så blifwa ock Sinnetz Rörelser eller Affecter aff Kropsens Constituion foverade och offta upwäckte; som Horat. ock säger:
När Kroppen wäl ey stälter är/
Gemöthet ther om Wittnet bär/
Om thet wor' än så Sinnerijkt/
Så blijr thet doch fast jordiskt lijkt.
Man seer offta/ at somblige uthan någhon uthwärtes gifwin Orsak/ gå mächta bedröfwade och melancholisera: Hwilket skeer aff öfwerflödigt Melancholij, ther medh Koppen är beladat och uthur sitt skick kommen. Så seer man ock hoos them som Gallan öfwerflödher/ at the öfwer en fast ringa ting iffrige blifwa. Hwilket ock then wijse Mannen bekräffter/ ther han säger: Then Lekamen som Fördärfwet underkasta är/ beswärar Siälen och then jordiske Booningen undertrycker Andan. Och blifwa ens Sinnen aff Lekamens orenlige Constitution, lijka som Solens Strålar aff Molnet förmörckade.
Och skal man här achta och märckia; at thesse Passioner icke alle äre Lekamen skadelighe/ uthan fast heller lenda til hans Sundhetz Underhåld; när the medh Beskeedh brwkade warda. Ty när som Siälen är uthi stadigh Stillheet/ så disponeras Kroppen til kalla Siukdomar: Twärt emot/ när hon sigh myckit bekymrar/ grämier eller förlustar/ upwäcker hon hitzige Kranckheter. Hwarföre säger Galenus, at han genom thesse Affecters moderation, hafwer hulpit många til rätta igen ifrån Siukdomar. Men när som Förnufftet låther sig aff them stötas utaff Koret; så komma the myckit ondt åstadh/ och blifwa sedan the rätta Sienners Siukdomar: Om hwilka Anarchsis wäl säger: at intet Diur är Menniskian skadelighare/ än hon är sigh sielff, i thet hon öfwer andra Diur regerar/ och kan sigh sielff intet regerar. Thet ock Apostl. Paulus om sigh beklagar/ at han ey gör thet godha som han gärna wil/ uthan heller thet ondra som han intet wil: Moste så Siälen blifwa Drengh/ och Kroppen behåller Wälde. Och hafwer thet warit en så högt uplyst Mann fast swårt at twinga sina Affecter/ huru myckit swårare skal thet falla en annan them uthroota; som the Stoiske hafwa welat. Ty är thet icke Meningen/ at the så corrigeras skola: Menniskian wore tå som ett Skipp thet stått intet Wådher hade/ hwarigenom thet röras kunde: Ther doch thesse Afiecter drifwa Menniskian/ at hon thet eller thet sigh förtagha skal; Hwuilket doch förnufftet (som then rätta Styrman) regera most/ så framt man på Siälennes och Kropsens wälstånd/ ja på Ähra och Godz/ Skipzbrått ey wil lijdha. Uthan man skal them som uthom Förnufftzens Skaklar willia Skena/ medh thes Tömar/ som är helsesam rådh inom fast hålla. Ock så them icke heelt uthroota/ uthan til at affskära them som förderff åstad komma; fölliandes ther i en Träägårdzmästares Exempel/ hwilken allenast Okrut som thet godha förqwäffia wil/ bortränsa pläghar.
Wijdare/ til at Affecternes rätta urpsrung och orsaker weeta/ så är här til märkiandes: at föruthan then apptiten som wij medh alla Creatur hafwom gemeen/ ock Förnufftet (genom hwilket wij åtskillias ifrån oskälige Creatur,) så hafwom wij än tå appetit then man Sinnligh kallar/ medh hwilken Beester elelr oskälige Diur ock äre begåfwade.
Igenom thenna Sinnlighe appetiten, så trachtom wij effter thet oss tyckes wara gått/ och fly thet wij anse oss skadeligit wara: Hwar utaff upstijgha/ först lijka som aff en Root/ twänne Greenar/ then ena til at begära thet som gått synes/ then andra til at undfly hwad ondt tyckes: aff thesse Greenar hafwa alla the andra Sinnetz rörelser sitt ursprungh.
Åre för then skull sådana passioner, intet annat än Gemutzens eller Siälennes sinnlige apptitz rörelser/ hwilka skee/ antingen til at begära någhot thet som Siälen söt gått anseer/ eller och til at flyy thet hon achtar ondt wara.
Och oansedt these Affecter åtskillighen deelas/ blifwa the doch beqwämligast i fyra deelte: Och ställes twänne på then sijdhan som thet godha begäres/ (såsom glädie och hopp/ the äre twänne godhe Opinioner; then ena om thet godha en allredha hafwer/ then andra om thet godha man skal bekomma;) twänne blifwa ock på then andra sidhan/ som thet ondra begäres undfly/ såsom sorgh och fruchtan; then ena är meer för thet närwarande/ then andra för thet tilstundande onda: Hwar om Ethici widhlyfftigare. Thesse äre thet som störste förandringar i kroppen skaffa/ som ock mäst låta sinna sigh i the andra affecter, genom hwilka the ock wår Lekamen måst afficiera.
Och at man måtte see Exempel ther på/ wil man några affecter i thenne dicht beskåda/ hwar uthi man som i en Spegel kan see/ hwad som stadigheet och hwad som ostadigheet uthrättar. Om thesse affecters correction, blifwer i föliande Capitlen förhandlat/ såsom och i then andra deelen under then 25. och 26. reglan/ tijt man Läsaren wil hafwa wijsat: När allenast påminnandes/ at then som för sådana passioner wil oqwäld wara/ skal sitt hierta med Stadigheetz dygd/ som är en regentinna för alla andra dygder/ ock en Stålpa ther widh the sigh stödia/ wäl bewäpna.
En stadigh1. Ach huru säll är wist then Mann/ |
En ostadigh.1. Eländigh är then wisserligh/ |
7. Stoort thet och honom icke rör/ |
7. Rätt Kärleek så och Wänskap godh/ |
13. Affecter andra sådan meer/
|
13. När annat slijkt thet kommer för/
|
Oanseedt at thet i fölliande Capitlen blifwer förmält/ ehuru hwar och en affect i synnerheet är til Corrigerandes: Så wil man doch här (effter thet om theras Natur i gemeen talt är) och någhot i gemeen om theras Correction meer förmäla.
Then som tå för sådana affecter wil oqwäld wara: Han skal (näst thet han hafwer sin wissa tilförsicht til GUdh/) sitt Hierta medh förnufftzens Ankar wäl fästa; eliest blifwer thet aff sådana passioners anstöter (lijka som Skeppet aff Wädher ock Wåghen) aff och til drijfwit/ och kan så ingen tryggheet finna. Han skal thet ock medh stadighetz Wapn wäl emoot fortuns bådhe godhe och onde anfall bewäpna: Betänckiandes at wårt lefwerne är man en Strijdh här på Jorden och en reesa ifrån upgång til undergång: Och om thet än ginge up eller nidher/ moste man (som Hiulet/ thet aff Watnet drifwes up och nedher/ ock ey förandras) sigh icke förstöra låta; betrachtandes ock at en umgång på Hiulet/ kan ställa thet nederste öfwest; och at man kan offta blifwa behållin genom thet man sigh undergång förmeent hafwer.
Then ther om icke beflijtar sigh/ så blifwer han lijka som ett Månebarn/ hwilket/ när lyckans Hiul stijgher up/ så är thet fult medh frögd; när thet sigh wänder nidher/ så hörs intet annat än jämmer och weeklaghan. Thenne wankelmydigheten eller ostadigheten är ett teken til ett ondt sinne/ ty när affecterne ingen Regent hafwa/ så dominera the som the willia; gå så sedan uth antingen på sitt eghit eller annars fördärff. Så är och twärt emoot/ Stadigheet/ at sigh ey förandra låta/ thet högste argument til ett wälstickat sinne/ såsom Seneca thet ock sägher.
Om Fruchtan eller Förskräckelse.
CAP. II.
Affecter andra mäst/ the fruchtan medh sigh bringa.
Then som ens kropp mon meer än någon annan twinga:
Och skeer then i gemeen för någhot skadlight fall/
Som ey förhanden är och näpligh komma skall:
The andra hålla up/ och til en tijdh man wara;
See här/ man stadigt sigh fast ängstar för stoor fahra/
Hwar aff förwandlas heelt ens Kraffter så och Blodh/
Förtorkas Minnet bort/ Förståndet så och Modh.
Ty i slijkt fall är bäst/ man wil här thet betänckia;
Föruthan Gudh ey kan en någhon ting at kränckia.
Betänck thet; offta och fast mindre wordet är/
Thet som man fruchtat haar/ än fruchtan then man bär.
Hwij lefwer tu tå så i stadigh ångst och fruchtan?
Thet onda sielfft måst tigh til godha skee och tuchtan:
Thet som tu fruchtar för/ thet offta swinner bort/
Alt såsom hoppa titt i myckit skeer til kort.
Ty Gudhi är thet lätt/ i kommand' ting så lagha/
At Fruchtan skal så snart/ som hoppet en bedragha:
Ty skal tu ey föruth/ tigh räkna olycksam/
Thet sachta nogh är tijdh/ när fallet kommer fram.
Fruchtan är en änstigheet/ then en hafwer öfwer någhot ondt/ som man imbiller sigh at förestå eller öfwer Hufwudet hängia. Man meenar icke på thetta rummet/ then fruchtan som oss bör hafwa för Gudh/ (hwilken kallas en begynnelse til Wijsheeten:) Ey heller förstås här/ then man för sin Öfwerheet dragher; hwilke bådhe/ uthi Gudz helgha ord oss strängeligen påbudne warda: Uthan en ander passion, för hwilken få Menniskior frije äre. Och hwad för affect som man medh blifwer qwäld/ skal hon gemenligh wara medh som them föllier/ lijka som Skuggan Kroppen: hoos en amurös, förfoghar hon sigh/ i thet han befruchtar sigh för Korgh: Hoos en ähregirigh/ at han skal blifwa degraderat, eller han skal ey komma så högt som han åstunder: Hoos en girigh; at han skal komma til kort medh sina Håfwor: Hoos en gladh/ at honom skal förestå fall/ etc. Och är thenne passion en aff the beswärligste/ i thet han så stadigt en ängstar/ och kommer för the saker som intet stort hafwa til at betydha/ eller the som (kan skee) aldrigh hända kunna: Ther doch the andre passioner allenast qwälia en/ så länge theras orsaker wara och äre tilstädes; när the ock äre borta/ så uppehålla the; Ock thet at the förbemälte affecter så högt ens Lijffz sundheet incommodera; skeer måste deelen för then fruchtan som the medh sigh hafwa.
Thenne ängstigheten eller inbildningen om tikkommande ondt; oansedt at hon offta fåfäng är/ (i thet at thet offta ey händer som en sigh inbillar:) Hafwer hion doch stoor krafft til at wår Kropp förwandla: Hon förtagher ens frögd och lust; När hon enom i hastigheet öfwerkommer/ så kan hon förtagha ens Förnufft och Sinnen; beröfwar ens modh och krafter/ at Lemmarne fast starkare än som aff någhon Feber bäfwa moste: hwarigenom man sigh många orådh företagher/ eller ock i häfftighe siwkdomar/ ja understundom i en oförmodeligh dödh faller.
Mångha Exempel kunde man här wäl införa/ ther icke daghelighe förfarenheten oss sådant för Öghon stälte huru somblige aff försträckelse hafwe sätt slagh/ en deel när the hafwe sätt sin Doom at the skulle döö/ äre på en Natt Gråå/ somblige på stunden dödhe bleffne.
Sådan förskräckelse/ kommer en icke altijdh på/ af hastighe onde tijender som en hälsa och wälfärd angå; eller aff gräslige Diurs anskådande som en til hälsan beskadiga tunna: Uthan ock somblige genom en synnerligh Anripatham elle förbäghad mootsträfwande qualitet; frucha för thet som them ingen skadha tilfogha kan; ther the doch i andra saker ähre behiertade nogh. Såsom the ther sigh så fruchta för Kattor/ at the ey kunna förblifwa i thet Huuset/ som the finna them wara. Somblighe fruchta för Möss/ somblige för andra Diur/ etc. I Summa; thenna passion qwällier en på åtskillige sätt/ och man finner icke mången/ antingen Högh eller Lågh/ Gammal eller Ungh/ klook eller oförståndigh/ hwilken på ett eller annat sätt ther aff icke anfächtat warder. Man läser om Keyser Caligula, at han war för Dunder så förfärat/ at han aldrigh kunde finna så diwp Käller eller Hool ther i han sigh förbärgha kunde: Somblighe förskräckias för Blodh/ somblige för anant/ etc.
Sombligom kommer hon på/ at man ey finner ther til någhon orsak; en part för theras kleenmodigheet skul/ at the äre Menniskior. Thetta är thet som then wijse Zeno swarade enom som Förwitte sigh/ hwarföre han bleff så förfärad för en Hund som åth honom Stälte: Thet är ganska swårt (sadhe han) Menniskian heele affklädha: Williandes ther medh tilkänna gifwa/ at en Menniskia aldrigh så standfast är/ at aff henne icke understundom synes/ at hon passioner underkastad är.
En sådan stadigh passion til at förekomma; måtte man sigh föreställa/ at han til äwentyrs sigh bekuymbrar ock qwällier öfwer the Saker som intet äre til befruchtandes. Hwad behöfwer en til at bekymbra sigh om the ting som änny ey äre/ och man ey weet om the komma skola: Kan skee at tijdhen lärer bringa tröst/ i then stadhen man bedröfwelse fruchtar; thet kan i medel tijdh myckit förefalla som ther onda förhindra kan. När Konungh Frans then förste aff Frankrijket i Slaghet widh Pavie fången bleff; meente alla at heele Frankrijket skulle komma i Käysar Carls händer: Men thet gick fast annorlunda aff; the som förr hans argeste Fiender woro/ kommo honom sedhan til hielp och undsättning. Menniskionnes försichtigheet kan offta lätteligen blifwa bedraghen; At thet hon forhoppas/ mislyckas henne/ ock thet hon intet förmodar kommer henne snarast uppå. Gudz råd äre underlige; thet som Menniskian besluter på thet ena maneret/ så gör Gudh på ett annat. Skal en för then skul i förtijdh/ sigh icke så stoort för tilstundande olycka qwällia: Thet tilstundande/ kan en i fruchtan så snart fixera som i hoppet.
Ther til/ the som genom upfostringen tåre och kleenhiertade äre/ måtte så småningom wänia sigh wid thet som the äre myckit rådde före/ ock sigh för ögon ställa/ huru man medh Tapperheet/ olyckans infall kan emoot stå/ anskådandes andras Exempel/ hwilka genom then Dygden stoora olyckor undkomne äre; i thet the ey hafwa myckit gifwit sigh för tilkommande saker undkomne äre och huru andra i ringa fall bleffne äre/ som sin kleenmodigheet hafwa see låtit.
Och är ingen tin som Menniskian meer fruchtat före än Dödhen; för then skule fruchtar hon ock alt thet som hennes Lijff skadha kan. Doch borde man för sådan ey så stort fruchta/ effter wij therigenom til Salighetennes Döör ledde wardha/ såsom Apostelen sägher: Man moste genom myckin wedhermödha ingå i Gudz Rijke. Wij lärom aff siukdomar och andra wderwärtigheeter känna och dyrka Gudh/ såsom ock besinna wårt eghet skröplighe wäsene/ som ock genom Dödhen skal omsidher ändas och förbytas uthi itt wäsend/ thet intet qwal eller fruchtan meer skal wara underkastadt.
Om Sorgh och Bedröfwelse.
CAP. III.
En öfwermåttom sårgh/ fast myckit ondt hon stifftar/
Uti wår Kropp och Siäl/ thes wärkningar förgifftar;
När hon taar Hiertat in/ Förnufftet hon förför:
Hon stoor föranringh och i alla Lemmer gör:
Hon skaffar at en frisk/ sitt högha modh snart fäller/
Hon ens Gemuth och Sinn/ i månge buchter ställer.
Hwem är beladd medh sårgh/ sigh gör mång bitter tåår:
Han andras Sälskap flyr och alltijdh ensam går;
Medh tankar swår han qwäls/ han natt och dag mon waka
Fast honom gifwes tröst/ then mon han doch försaka/
Han trögh är til all wärck/ hans öghon falla in/
Hans Anleet skrynklot blijr/ han går medh bleekan kin:
Ens Kropp och skön Gestalt hon matlar och uthtårkar/
Förswaghar all ens Krafft/ at en slätt intet årkar/
Och haar til intet lust; förstör ens appetit,
Och gör så mongen man i förtijdh Lijfwet qwit.
Men tu sorgfullige/ hwar om tigh tu så grämer/
När Gudh medh straffet sitt/ tigh pröfwar så och tämer?
Om man medh mootgång tigh/ på kropses wägna qwäl:
Så gör han at tin Siäl/ skal ewigt må fullwäl.
Man offta täcnker ett fast nyttigt sigh at wara/
Thet Kropp och Siäl doch kan at sättia högst i fahra:
Twärt om man meenar och/ at någhot skadhar stort/
Thet meera nyttar doch och kan en hielpa fort.
Ty är thet fåfängt wärck/ sitt hierta så at kränkia/
Gudz willia stå emoot/ sigh ey ther effter länkia:
Utaff ens Hufwud ey kan falla bort ett Håår/
Medh mindre Gudh tiilstår; och hwad för sorg man får.
Aff nöden gör en dygd/ thet hielper ey mootsträfwa;
Hwart Gudh oss hafwa wil/ tijt mostom wij och swäfwa/
Han bättre än som wij wårt bästa främia weet:
Ty fogligh skicka tigh medh hiertans rooligheet.
Om tin sorgh skal tu ey i Gudz Rådh-Kammar klijfwa/
Tänck huru hans försyn/ allen thet wärck mon drifwa/
Til tin upbyggelse/ sigh sielff och til behagh;
Ty medh omåttligh sorgh må tu och haa fördragh:
Och ställ all mootgång tin uthi hans helgha händer/
Han then i rättan tijdh til en godh ända wänder.
Lägg synden bort/ ther til medh Gudh tu tigh försön/
Medh ångst och ruelse och medh en hiertligh bön.
Försmå hwad wärlzligt är/ thet tigh fast offta stiälper/
Och efftersöök thet tigh til ewigh glädie hielper/
Til Gudh dragh stadigt hopp/ han är en faster borgh/
Til hwilken tu kan flij uthi all nödh och sårgh.
Undher alla Affecter, så är ingen som alleståndz Menniskior så gemeenligen plåghar som Bedröfwelse/ och är hon intet annat än en ångest som kommer aff en inbildningh om någhot ondt eller olycka som allredha skedd är; såsom fruchtan är om thet onda som henda skal. Hwilken inbildningh eller passion icke allenast Kroppen på åtskillighe sätt qwällier/ en finner och medh perturberar; uthan ock ther hon ey affstyras kan/ kommer hon ofta en til at sigh på Siälennes wälfärdz wägna förgripa: Hon gör en fast trögh och obeqwäm någhot at förrätta/ thet sigh eller en annan synnerlighen gagna kan. Och ther hon heelt inrootat blijr/ kommer hon genom continuerlighit wakande/ stadigt phantasij och fruchtan/ en ifrån sitt förstånd/ så at en blifwer i alla fina actioner förstörd: I thet the nära sigh medh fijna onyttighe tanckar/ förgäta the hwad the påhålla skola/ tagha ey Maat och Drick til sigh/ hwarigenom Kroppen förfallner: Hwar til hielper ock then onaturlighe hettan som genom then stadighe änsten i hiertat uptändes/ aff hwilken Kroppen förtärs/ hiertat dunkar och ey effter Naturlighit wijs slår.
Man wil här intet röra om then sorgh som man medh uthwärtes åthäfwor/ Kädningar och allehanda ceremonier låter see/ medh hwilka man the nyafflijdnas dödh sigh til sinnes förer/ ock theras Lijks Begraffningar medh beprydha pläghar; Hwilka the Ægyptier, Chaldeer, ock utaff them the Græke och Romare på fast mångha sätt anstifftat hafwa. Och äre the Ceremonier wäl loflighe/ ther the ey stoor widskeppelse medh sigh hafwa: Til hwilket wij hafwom then Helghe Skriffs många Exempel/ såsom Abraham, ehuru han bekymrade sigh/ at hans Hustru Sara skulle hedherlighen begrafwen warda: Huru Judarne och sigh hafwa förhållit öfwer Konung Josiæa, Judæ Machabeæi dödh, etc. Om hwilke ceromonoiers loflighe brwk/ man thes föruthan aff Kyrkiones Historier hafwer noghsampt til at see.
Then andre och rätte slaghs bedröfwelsen/ som i en hiertans ångest och oroo består/ hon hafwer åthskillighe både utwärtes och inwärtes orsaker.
Uthwärtes Saker äre fast monge som Bedröfwelse förorsaka plägha/ såsom: Ächta folcks/ Barns/ Föräldrars/ Slächtz och Wänners dödelighe affgång/ förtaal/ föracht/ skadha/ fattigdo/ siukdom och annat som en egens person angår. Inwärtes orsaak är Melancoliskt Blodh/ hwilket tiltagher i Kroppen aff en sådan ting som thet aff sigh födha kan.
En häfftigh sårgh och bedröfwelse/ öfwerfaller icke allenast ens Stål/ ther uthi stoor oroo förskaffandes/ uthan ock hon beswärar ens Lekamen medh åtskillighe torturer ock krankheter/ och offta sielfwe dödhen förorsakar.
När om hafwer man Exempel/ utaff Keysar Philippi Gemåål Irene benämd/ hwilken/ när hon fick spöria om sins Mans dödhelighe affgång/ togh hon thet så hårdt widh sigh/ at hon fick Misbörd/ hwar effter hon sedhan ey länge leffde. Medh Julia, Pompei Gemåål/ giorde sorgen och en ända.
Octavia Käyser Augusti Syster/ fast hon aff then öfwermåttelighe sorgh hon hade i ethet hon miste sin Son Marcellum, som wår wald til Keysar/ ey strax bleff död/ Leffde hon doch i sådan stadigh sorgh och ångest/ förskjutandes all tröst/ at thet hade warit tusende gångor bätter wara död/ än med så trägen färg sigh martera: Fast många sådana Exempel hafwer man ännu hoos Qwinspersoner til at see. Och tildraghes sådant icke allenast hoos them som swagha aff Naturen kallas/ uthan ock hoos manhafftighe Manspersoner och högha Potentater.
Man läser om Konungh Antigono Epiphane, at oansedt han war en starck ock mächtigh Krigzhiälte/ lät han lijkwäl aff sårgh sigh så stort öfwerwinna/ at hon honom i Grafwen införde. Om Käysar Justion förmäler Cuspianus, at han genom sårgh sitt förstånd förlorade/ ock föll i ursinnigheet/ then sorghen war them genom mootgång i Krijgswäsende påkommen.
Så händer thet offta ock i åthskillige andra fall/ at när thet icke alt går effter ens sinne/ grämer en aff otåligheet sigh så högt at ingen ting hans sårgh ända kan/ uthan sielfwe dödhen. Daghlighe förfarenheeten bär noghsampt ther om witne/ hwarföre håller man för onödigt wara/ at man mångha Historier ther om framdragher.
Och effter som man märcker/ at thenne affecten, Menniskian så myckit ondt bådhe til Kropp och Siäl tilskyndar; så tyckes nödigt wara/ at man här om/ någhra medel framdragher/ genom hwilka sårgsens bitterheet kan lindrat ock fortaghen warda. Och lijka som hennes orsaker fast åthskillighe äre/ så fordras här ock åthskillige slaghs remedier, effter som orsakerne äre til.
I gemeen moot all sårgh som för thet som wärldzligit är/ skeer/ är thet bäste medel/ at man thenne wärlden medh alt thet hon faar medh/ förachtar; henne ey så wärdigh skattandes/ at man så högt ther öfwer sigh qwällia skal: Eller ock then sitt Gemöth så ey twinga kan/ moste sigh doch någhot synnerligit företagha/ hwar igenom hans bedröfligha tankar/ någhot upskoff bekomma kunna.
Thet är ett tekn til kleemodigheet/ sigh så hårdt öfwer någhot timligit qwälia. En som sitt hierta medh stadigheetz dygd bewäpnat hafwer/ kan i all olycka ock sorgh sigh måtteligen skicka/ ock icke förwänta at tijdhen som alt slijter/ han skal på bedröfwelsen göra en ända: Ty thet som tijdhen gör långsampt/ thet skal en förståndigh strax göra/ och icke förwänta at tijdhen thet slijta skal.
Men här må någhon säya: Thenne sårghen är fast stoor effter hon migh så oförmodelighen på kommen är: Then samma må ställa Thesei Exempel sigh för ögon/ hwilken fast wäl thetta Lefwernes osäkerheet betrachtat hafwer: Och på thet han ey oberedd/ lijka som aff en oförmodeligh Fiend skulle öfwer rumplad warda/ så hafwer han sitt hierta emoot all lyckans anfall bewäpnat som på komma kunna/ och sägher hoos Euripidem altså:
En Man aff klookt förstånd/ haar lärt mig för uth tänckia/
Ehwad för mootgång migh fort ann skul kunna kränckia;
At iagh ey för förskräckt/ alt för then bleeke dödh/
För undertryck/ förtaal/ stoor armodh och ann nödh.
Och thet kan lända en til nytta stoor ochh fromma/
At intet oförtänckt/ kan enom uppå komma/
Ty then som seer föruth/ ehwad sigh ända skal/
Han mindre skadder blijr/ fast han får stort ett fall.
The Blödighe/ Kleenmodighe ock the som sigh ey wänia någhot ondt at uthstå/ weeta intet at grijpa rådh/ uthan falla så genom sin Sorgh i störste älende. Hwarföre rådher Plato fast wäl/ at man i Mootgång sigh håller stilla/ effter man ey weet/ om thet som skedt är/ kan wara een til Nytta eller Skadha. Befaller för then skull/ at man medh gått betänkiande uptagher hwad påkomma kan; lijka som then ther Förkehren seelar/ moste tagha thet som Tärningarne wijsa/ och tilsee huru han ett ondt Kast wäl sättia kan.
I synnerheet/ the som häfftigt grämia sigh öfwer fine bäste Wenners dödelighe Affgång/ the skola sigh för Ögon ställa/ huru thet medh Menniskioslächtet här på Jorden skaffat är; at Menniskian näpligh är hijt til Werlden född/ förr än hon Wedherwärtigheter och Kranckheter (hwilka äre Dödhsens Senningebudh) förfara moste: och et Gudh Menniskians Lijff ett Mått föresatt hafwer/ hwilket ingen öfwergå kan. Han är alleen then som weet/ när och huru länge oss tienligit är til at lefwa. Ther til huru wijsligen han handlar/ och intet skeer utan hans Faderligha Wilia; effter hwilken wij som lydige Barn oss skicka och fogha mostom. Ther wij annorlunda görom/ är til befruchtandes/ at Gudh större Straff pålägger för thet een murrar/ och sigh hand Faderlighe Willia ey underkastar.
Ther til medh må man besinna/ at sådan Weeklaghan och Jemmer förgäfwes är för the Dödha/ effter man them ther medh ey kan igen bekomma. För honom som än lefwer kan thet intet meer skaffa/ än honom sielff thesförre uthi Grafwen effterstielpa. Thetta är thet som Horatius säger 4. carm. 7.
När som then bleeke Dödh/ en gång som Liws uthsläcker;
Ey Godz/ ey ädelt Blod thet honom seen upwäcker;
En swassat Tunga ey thet döfwa spök står moot;
Ehwad man stifftar an/ ther är ey någhon Boot.
En Wen then andra ey ypwäckia kan aff Dödha/
Fast han sigh grämer hårdt/ thet är all fåfäng Mödha:
Ehwem uhr thenne Werld/ sijn seenste Reesa gör/
Han kommer ey igne/ han är ther som han bör.
The som öfwer sine Barns dödelighe Affgång sigh hårdt grämma/ skola ställa sigh för Ögon oskälige Creaturs Exempel: Hwilka/ när the sakna sijna Ungar uthur Boo och Näste/ jemra the sigh wäl i förstan; men then Sorgen förgår them i fåå Daghar. Huru myckit meer bör een förnufftigh Menniskia/ affstå medh een långwarig Sorg/ när Dödhen ens Barn och Kärkomne bortröfwar/ och besinna/ at man them i bättre Tilstånd finna skal; hwilket oskälighe Creatur ey hafwa at förwenta.
Thetta hafwer then Konungzighe Propheten David wäl besinnat/ hwilken/ när han sågh sin Son/ then han med Betsabea hade/ liggia uppå sitt yttersta/ så lät han sin Sorgh medh fastande och Synders affbidiande påskijna/ menandes at Barmhertigheet kunna winna: Men så snart hans Son öfwerlijdin wär; förandrade ahn sitt Wäsend/ ååt/ drack och Sorgen fälte. När andra sigh ther öfwer förundrade/ swarade han: Jag weet migh icke genom klaghan honom kunna igen bekomma. Hwilket Exempel ock andra gudfruchtige Föräldrar uthi sådant Fall effter föllia skola.
Anaxagoras, när han en gång om åtskillige Saker flodh och discurserade, kom en och hwisskade homom i Örone/ at hans Son war dödh blifwin; Aff hwilkin bedröfweligh tiende han wäl litet uphölt medh sitt Taal; doch strax effter förde sin discurs til Enda/ och gaff Budbäraren intet annat Swar än så: Jagh wiste wäl at iagh hafwer födt een dödeligh Menniskia. På samma sätt swarade ock Rochardus. Plutarchus och Valerius Maximus, förmäla om Quinto Fabio, Horatio Pulvillo, Paulo Æmilio och många andra/ hwilka uthi sådant Fall stoor Ståndachtigheet och Tålamodh hafwa påskijna låtit. När Dolabella Ciceronis Dotter war dödh blifwen/ tröstade han sigh och sadhe: Hon är dödh blifwen/ effter hon war een Menniskia; så hafwer iagh intet meer förlorat än thet iagh tilförende aldrigh hafft hafwer.
Ey mindre Behiertigheet är funnen hoos åtskillighe Qwinsspersoner. Cornelia Scipionis Dotter/ när hon alla sina Söner på een gång miste; kommo andra Qwinnor/ til at beklagha hennes Olycka; så badh hon at the medh then Klaghan skulle hålla stilla; hon skattade sigh icke så olyksam/ uthan fast snarare lycksaligh/ at hon sådana Söner hijt til Werlden draghit hade/ at henne nw icke stodh meer til befruchtandes/ at the genom en försmädeligh Dödh skulle omkomma. Een Lacedemonisk Qwinna/ swarade ock på samma sätt/ när henne bleff berättat/ at hennes Son war i een Slachtning blifwin: Jagh hafwer för then skull födt honom hijt til Werlden/ at han een sådan blifwa motte/ som ey skulle stufwa at döö för Fäderneslandet. Thet samma läses om Livia, Marcia, Arria, Rutilia och många andra Qwinnor. Hafwa nw sådana Hedniska/ som ey wiste om the Dödas Upståndelse/ sigh i så stora Sårger medh hiertans Ståndachtigheet tröstat och Modh grijpit; Hwem Christen skulle tå/ icke allenast them therutinnan effterfölja; uthan sigh fast måttelighare uthi sådant Fall skicka: Effter wij genom GUdz klara Ord äre ther som försäkrade/ at wij wåre framledne igen uthi fast bättre tilstånd bekomme/ än wij them här hafft hafwa
Men här må någhon säya: Ther wore ey så beklaglighit/ om han icke så hastigt och i sin bäste stoor hade blifwit bortryckt: Men hwad är ther för fåfängia/ hwem är then antingen liten eller stoor/ som aff Dödhen Privilegier bekommit hafwer/ at han honom intet nalkas skal för än i hans höga Ålder? Thet går som Horatius säger:
Then bleeke Dödh han ey försyyn för noghon dragher/
Han högh så snart som lågh en ung som åldrigh tagher.
Han Konungzligh Palatz så snart mon klappa på/
Som the uthfattigas och armas hyddor små.
Menniskians Lefwerne hafwer uthi sigh sielfft wäl många Ordningar/ men Dödhen håller ingen Ordningh: Ålderstijghit Folck så offta lefwa/ och the nyborne eller unga moste hädan skilias.
Må tu för then skull intet beklagha/ at een i förtijdh är dödh blifwen; ty thet skeer icke i förtijdh/ thet som alltijd skee kan. En må blifwa dödh i hwad Ålder en kan; oansedt man tycker then otijidigh wara/ så blifwer han doch genom Döden tijdigh. Therföre beklaga ey hwarken titt eller hans Tilstånd/ han skulel doch een gång dödt; hade han och längre lefwat/ hwem weet om han icke hade stora Synder bedrijfwit/ och så på sidston för theras skull ynkeligen omkommet: Han är thenne Werldsens Wedermöda qwitt worden/ och tu är sluppen aff stoor Mödha och Fruchtan/ at tu om Natten thess säkrare kan sofwa/ om Daghen wara uthan stoor Umsorgh/ huru tu honom fortbringa skal.
Sij/ Gudh medh späde Barn i bäste måtten laghar/
När han them hemptar bort i theras förste Daghar/
Förr än the märkia så/ hwad Argheet/ Synd och flärdh
Hwad ondt passerar meer i thenna sidsta Werd.
Om tu tijne käre Föräldrar bortmister/ så drag Naturens Ordning tåleligh: The äre för tigh i thenn Werlden ingångne/ så äre the ock förr uthgångne. Frögda tigh öfwer theras Wälleffnad och gode Endalycht/ och at the hafwa lemnat tigh frisk och sund effter sigh/ hulpit tigh och så widt/ at tu tigh nw sielff fohla kan.
Hwij jemrar tu tigh så/ tins Faders Dödh begråter?
Han hädan föråth går/ han tigh ey heelt förlåter/
Til Jorden förr än tu han monde komma hijt/
Hwij undrar tu at han igen går för tigh tijt.
Tijn Modher om hon döör/ stoor Sorg skal tu ock spara;
Tenck huru Jorden mon tijn rätta Modher wara/
Så länge tu här är/ hon tigh wäl nära kan/
När Andan flyger upp/ tin Kropp hon tagher an:
I hwilken Bwk han skal til sidste Daghen blifwa/
Tå skal hon Lemmar all igen ifrån sigh gifwa.
Föräldrar/ Barn och Slächt smat frome Wänner all/
I bättre Staat och Frögd/ tör tigh finna skall.
Hwem stoor Sorg dragher öfwer sin Krops Swagheet och stora Siukdomar/ han låtte sigh ey swårt falla/ the andra för honom hafwa toleligen most lijda. Han anse Job, som så högeligen straffad war/ huru tåleligen hansin Kranckheet uptagit hafwer/ och uthi sin Nödh sigh i Gudh frögdat. När tigh store Pijnor öfwerkomma/ så betrachta wäl/ hwadan och hwarföre the tigh henda/ och betenck at tu thesse/ så wäl som andra medh tijna Synder förtient hafwer: Och ärkänn Gudz faderliga Godheet/ som titt Barn tuchtat/ på thet at thet ey skal på Fördärff komma. Han wil therigenom påminna tigh at tenckia om ett ewigt Härberge/ som i Paulus säger: Genom bedröfwelse most man ingå i Gudz Rijke. I ett beståndigt tålamodh/ består Machten at alla kötzligha Plåghor öfwerwinna.
Är Kroppen alltijdh frisk thet Siälen offta hindrar:
Om han ock plåghas stort/ gott Tålmodh Pijnan lindrar.
Ehwem then stora Dygd i sitt Gemöth haar fäst/
Är kropsens härberg slemt/ haar han doch godh en gäst/
Som alt för gott taar upp/ på bäste sätt uthtyder/
Ehwad frambäras kan/ han tåleligh thet lijder/
Til thess han ther uthur til annat blifwer löst/
Som ey förandras kan: thet är hans bäste tröst.
Konung Antigonus, när han i Siukdom föll/ sade han: I dagh hafwer iagh lärt besinna at iagh dödeligh är/ thet iagh för ey hafwer kunnat betrachta/ så länge min Kropp i Wälstånd warit hafwer.
Grämer tu tigh at tu ey hafwer bekommit then Ähra som tu effter trachtar hafwer: Så tenck om tu skulle få alt thet tu påkallar/ skulle tu lätteligen råka i een olijdelig Högfärd. Keysares/ Konungars och stora Potentaters begäran blifwer offta affslagen; ia betenck huru offta offta tu sielff andras begäran uthslår: Ja och thet tin HErre och Gudh stadeligen aff tigh kräfwer/ icke för sitt/ uthan för titt eghit bästa skull/ ther tu doch offta myckit begärer/ thet tigh meera kan lenda til Skadha än som Nytta.
Om tu bekommer ey thet Hugen mon påkalla/
Stoor Ähr och annat meer; i Sorgh skal tu ey falla:
Bekommer tu ey thet som tu fast högt begär/
Ehwad som nyttigt är/ Gudh han tigh doch beskär.
Ehwad man effter står/ man thet fast nyttigt tänker/
När man thet undfått haar/ ens sin thet offta kränker/
Och kommer en ther til at ångra sigh fast stort/
At han sigh haar ther om/ så högh en mödha giort.
Lijdher tu och stoor sorgh ther öfwer/ at tu aff någon förachtat blifwer; så gak eghet Samweet; finner tu intet hoos tigh/ för hwilket en tigh försmädha eller förachta kan; så lee man ther åt uthi titt hierta: Ty thet är intet gemeenare i werlden/ än at godha och fromma Menniskior aff Narrar och Bofwar förachtadee warda. Föracht kan tu bättre uptagha; när tu thenne werlden/ tigh sielff och ingen annan förachtar. Blijr tu aff the höghe förachtadt; så tänk at thet så werldennes wijs är. Mån han ock wara tin jämlijka/ så dragh thet tålelighen: Ty hwad gör han annat/ än sin eghen ogygd och högmodh ther medh låter påskijna/ och bringer sigh sielff ther medh i föracht. See hwad Zoilus för ähra hafwer inlagdt/ i thet han wille förringa och förachta Homerum, Antonius, Augustum och Calvus Ciceronem, &c. Hwad hafwer the kunnat skadha them som förachtadt blefwa? hwad hafwer thet ock the förachtare hulpit annat/ än at the andras dygd/ och thesse förachtares odygh/ thes meerther igenom allom är kunnigt worden
Om tu förachtat blijr/ skal tu ey ther om söria/
Gör så/ at alla tijn beskedligheet må spöria
När tu ey skyldigh är; beflijtar tigh om gott/
Föracht/ förachtaren är meer än tigd til spått.
Är tu och högt bedröfwat öfwer then otroo och bedrägerij som tigh är händt aff then tu hafwer burit godh tilförsicht til och hållit för tin förtrogneste wän; så glädtight heller at hans otroo är tigh kunnigh worden/ för än tu honom meera förtrodt hafwer. Hwem begynner at blifwa otrogne/ han håller up at wara wän/ ja man kan wäl säya/ at then aldrigh hafwer warit wän. Ty thet är som Augustinus sägher: Then wänskap som wänder åter/ hafwer aldrigh warit rättskaffens. Thet må wara ther om som thet kan: Förtörna tigh ey stort ther uthöfwer/ uthan halt tu thes bättre wänskap ock troo; gör tu icke så myckit för hans skul/ så gör för tin eghen/ andra ey må märkia then mishagelighe otroos odygden hoos tigh hafwa fått inrymme. Har tu än förtreet ock skadha/ så lär tu doch ther aff at känna folcket/ ock tigh en annan gång thes bättre tagha til wara. Man finner offta at ringa skadhar hafwa en för stoora fahror warnat. När tu emoot hans otroo sätter uprichtigheet; så kan tu wäl wara til modz/ ock han hafwer giordt sitt eghet Samwete then största skadha: Om thet så ey tyckes strax/ så wacknar thet wäl/ hälst när honom medh samma Mått mätes.
När som tigh otroo skeer/ ställ Hämden i Gudz Händer/
Hans falskas swek och list/ in på them sielfwa wänder:
För Fiendskap och haat/ ther moot tu from doch blijff/
Thet är tin rätta hämd/ om tu will undfly kijff.
Mån han tin troheet stoor/ uhr sinne heelt förgäta/
Medh otroos mått igen tw honom ey må mäta/
At lijdha oförrätt/ är bättre blifwa sport/
Än at en annan then medh upsåt hafwa giordt.
Jämrar tu tigh öfwer någhon skadha som tu på titt Godz lijdhit hafwer/ hwarigenom tu fruchtar tigh för fattigdom/ så tänck at lyckan intet hafwer giordt tigh oförrätt; uthan hon haar taghit igen thet hon gifwit hafwer/ affgår thet någhot tin timlighe näringh/ så winn thet igen medh arbete och dygd: Ty hon försägher ingen/ och tagher intet ifrån någhot annat än thet som skaelighit är til at ägha ock nyttigt til at mista/ genom Dygden kan man blifwa rijk/ men medh rijkedom kan man sigh ey dygden köpa.
Then wijse Mannen Aristippus, när han i Skipsbrått widh Stadhen Rhodis blef affklädd och beröfwad ifrån alla the Håfwor/ som lyckan gifwa och ighen tagha kan/ och så öfwer Sudhen kastadt; sågh han sigh om hijt och tijt/ ropade så omsidher til sijna Stallbrödher och sadhe: Warer widh gott modh/ wij ärom intet komne i någhot ödhe/ iagh märcker här Menniskia Fiät; hwilke han ock effterfölde til thes han in i Stadhen kom; begaff sigh strax up i Academien, ther medh the höglärde disputerade: Hwarigenom han hoos them icke allenast reporterade högt beröm och gunst; uthan ock stora stäncker/ hwarmed han bådhe sigh och sijna Medhgeseller til alla nödtorfftigheter fortsättia kunde. Och när han Camerater skulle reesa heem tilbaka igen/ frågade the om han hade någhot befalla/ hemma at förrättas: Badh han at the skulle förmana alla Föräldrar/ at the måtte skaffa sijna Barn sådana rijkedomar/ som i Skipzbrått eller annan olycka ey förgås kunna. Therföre sägher och Theophrastus, at en lär man alleen kan medh lyckan tråtza/ och hwar han kommer/ finner han heem/ ock kan sigh redligh ernähra. Ty kunna Föräldrar intet bättre Godz gifwa medh sine barn än tucht och dygd: Penningar ock Godz kan lyckan gifwa och snart fördärfwa igen: Men dygden består stadigt/ ja hon warar ock effter ens timelighe dödh.
Ytters til at förekomma åtskilligh sorgh/ är tienligit at man sina Sinnen och Gemuth någhot annat låter föreställas/ hwarigenom the ifrån bedröfwelige tankar affwändas kunna/ antingen genom lustigt snack eller discurser (hwilke til et siukt Gemöth är en beqwäm medicin) eller ock liufligh Music. Man läser om Konung Saul/ at när han med swårmodigheet qwäld war/ bleff hans hierta lättat när David på sin Harpa för homom speladhe. Propheten Elisæus, när han aff Konungens otijdighe tiltaal förbittrat bleff; lät han kalla til sigh Psalter/ Symphonij och ann Music/ hwarigenom hans ifrigheet sigh stillte/ och han sedhan genom thens helge Andes ingifwelse begynte til at prophetera, och förkunnade Konungarne theras Lefwernes utgångh. Hwarföre förlijknar och then wijse Mannen/ i thet 32 Capitel Music widh en ädel steen i Gull författat.
Pythagoras, när han wille affwända sitt Gemöth ifrån någhot beswär ock thet i roo ställa/ så togh han til Music. En Gudhfruchtigh Siäl/ kan i sin bedröfwelse aff Gudz ordz hörane/ läsande och öfwerwägande/ then rätta trösten bekomma. Thet hielper ock någhot at man betänker andra wara medh så stoora/ ja större sorgher beladde: Såsom then wijse Solon, förde en sin sorgbundne wän på ett högt Torn/ ock badh at han skulle flitigt anskådha alla the Hws ther wore i Stadhen/ och badh honom betänckia/ huru månghen weeklaghan under the Taken wara måste.
Til ett beslwt/ så wil man under thetta Capitlet/
införa the Argument, medh hwilka en Grækz Poet,
Crantor benämd/ thetta lefwernes älende repræsenterat
hafwer/ och huru the medh en synnerligh artigheet förlagde
warda.
Hwad wäsend som man sigh at företagha tänker/
Man intet finna skal som ängstar ey och kränker;
Thet sälsamt mån gå til i thenna jämmerdaal/
Man annat finner ey/ än undertryck och qwaal.
Är en aff Härkomst stoor/ och prydd medh wijsan Ande/
I Träldom måst han blij/ medh umsorgh förstå Lande;
Är han aff ringa Börd/ ey lärt haar någhot gått/
Han heelt förachtat är/ och blifwer all mans spått.
Om han är stark til Lijffz/ och hafwer sunda Ledher/
Sin Kropp til Kötzligh lust/ han brwkar och beskeder;
Och är han offta siuk han haar en stadigh dödh/
Han är heel arm/ fast han haar Godz til öfwerflödh.
Beklädher han högh staat och måst til Hofwa lefwa/
Sin frijheet läter han/ och måst i fruchtan swäfwa/
At han ey ogunst får/ och degraderat blijr;
At hemma stadigt blij/ är och ett slätt plaisijr.
Är han en åkerman/ then brukar medh sijn' händer;
Thet är en stadigt sårgh/ som aldrigh återwänder.
Om han en Krigzman blijr så måste han drijfwa mordh
På then/ som honom ey haar giordt emoot ett ord.
Och handlar han til Siös/ medh skön ock rijke wahrer/
Han stadigt ängstar sigh/ för all aff stoora fahrer;
Om han och innom Landz/ sin handel drijfwa må/
Han gör förslagh/ men Godz tå skal han stort ey få.
Om man stoor lycka haar/ hans hierta sigh förhäfwer/
Han effter högheet stoor/ och fårfängh ära sträfwer:
Om han aff undertryck/ städz och beswärat blijr/
Så är han som en Matk/ then man på Marken sijr.
Om honom Ächta stånd/ inträdha ey behaghar;
At stadigt ensam blij/ thet är bedröffligh daghar:
Om man sigh Giffta wil/ han blifwer bunden fast/
Han meer försöria får/ han haar en stadigh last.
Ty om han fruchtbar är/ med Hustrun barn mång winner
Fast han war lustigh för/ får han bedröfwat finner:
Om han och i thet stånd/ slätt inga Barn tå får/
Han fåfängt Giffter är/ hans Hws til intet går.
Om han en Deyeligh/ til ächta Hustru tagher/
Ehwad som är fast skönt/ thet lätt hwar man begher:
Om han en skygg och taar/ så höör hon mindre kijff/
Hwad seen han haar tå ey ett lustigt tijdh fördrijff.
Är hennes rijkdom stoor/ och han haar lijten ränta/
Förwijtelse han tå för kärleek sigh skal wänta:
Om han är arm/ och hoon ey haar stoor rijkedom/
I sorgh han lefwer doch/ fast hon är wore from.
Om hon och läsit haar och tyckes wara kloker/
Sin man hon Mästra wil/ och kallar honom Toker/
See ther ett twistigt hws/ thet gifwer stort förtreet/
När hon sin stycker och ey rättligh göra weet.
All ytterst/ är en ung/ i högste luften lefwer/
I mångha fahrer han som i en Siö fast swäfwer:
Om en och åldrigh blijr/ han nalkas högste nödh;
Hans kropp snart bråtas mäst alt med then blecka död.
Hwem fins tå uthan sårgh/ hur' lustigh han må wara:
I störste glädien man sigh fruchtar fast för fahra/
Så är thet aldrabäst/ at aldrigh komma hijt
Til Lijfwet; eller och i snarheet blij thet qwitt.
Medh thesse effterfölliande skäl/ blifwer uthwijsat/ at hwad man sigh företagher/ så hafwer thet och någon frögd och nyttigheet medh sigh.
Hwad Stat är som en kan i werlden öfwerkomma/
Som man ey kan utaff/ bekomma någhon fromma?
Ey för förkastad Dagh/ ey så bedröfligt Åhr
Fins/ at hwem lefwa kan/ ey någhon glädie får.
Om en haar klokt förstånd/ och thet medh wärker wijsar/
Han æstimeras högt/ hwar man fast honom prijsar:
Om han ey nyttigh är/ widh tienst ey bunden fast/
Om han ey wärdas stort/ så är han uthan last.
Om han i stoora Hooff/ sigh och at finna låter/
Han wäl bekanter blijr/ thet offta honom båter;
Behagar han ey thet/ sitt eghet gagn man gör/
Så är han sielff sin Fougt/ hwem hojnom tå förför?
Om han och Åkren wil at brwka/ Såå och Plöija/
Een billigh wist han får/ ther medh han sigh kan nöija:
Wil han en Krigzman blij/ så kan han offta må;
Ther han ey hafwer Plögt/ ey heller monde Såå.
Om och hans Sinne ey/ til Krigsmansstånd mon wara/
Han trygger offta är/ ther ann måst uthstå fahra:
Om han sitt Godz til Siös/ mon wågha widt och tidt/
Tänck medh hwad Godz kan Siön/ ens hierta göra blidt.
Om han medh Skipzpart sin profit och winst stoor winner
Han glader lefwa kan/ mång Slächt och Wenner finner:
Förlorar han altijdh/ han blijr en stadigh man/
Förachtar werldzens Godz/ ett ewigt sökia kan.
Om han och ächta stånd/ at wara gott besinner/
Hwar får man större frögd än som hoos karska Qwinner:
Om och at blij alleen/ hans sinne faller på/
Så är han uthan sårgh/ ehwart han reesa må.
Om honom ächta Sängh/ haar gifwit Barn och Blomma/
Aff them han seer thet Lijff/ han dödher skal bekomma:
Om han i ächta stånd/ ey Lijffzfrucht blijfwer war/
Han kötzligh lust/ och en fast mindre umsorgh haar.
Taar han en Hustru skön/ hwad sötare kan wara?
Hans sinn Contentement thes större mon förfara:
Är hon och icke skön/ han seer ey ther uppå/
I mörkret meenar man/ all Kattor wara grå.
Får han een Hustru rijk/ hwad kan han meer begära/
På Hustruns Arfwegodz/ man lustigt kan förtära/
Haar hon och ringa Godz/ och boohagzting tilbracht/
Sin man hon wördar meer/ och haar i större acht.
Haar hon och någhot läst/ och klook är aff förstånde/
At förestår sitt hws/ haar man tå mindre wånde:
Om hon sin eghen saak/ och icke meer förstår/
I fridh föruthan twist/ i hwset alt til går.
Hwad meer än någhon ung/ tå är hans bäste tijdher/
Han haar tå ijdel frögd/ och lust på alla sijdher:
Om han än åldrigh blijr/ och Kämbar sin grå Håår/
Aff Yngre han tå rätt sin ähre-wyrdning får.
Så är thet fåfängt wärck/ at man sigh dödhen önskar;
Tå lyckan fins ej blijdh och sigh ey stadigt grönskar;
Tu träd uthi titt Kall/ och dragh til Gudh starckt hopp/
Har tu bekommit fall/ hon kan tigh hielopa opp.
Om Afwundh.
CAP. IV.
Utaff affecter all/ man slätt alzingen hitter
Then meer en skämma kan/ än Afwund stoor och bitter/
The andra wäckias up til minstan för en skeen
Then Swarte Afwund hon är uthan grund allen/
Och är på intet sätt/ hoos någhon at förfächta.
En afwundzfull aff sorgh och ängslan mon försmächta/
När som han lyckan godh/ hoos andra grönskas seer:
När androm illa går/ han frögder sigh och leer.
Han är sigh sielff en Bööl/ sin eghen bijna födher/
Sitt Hierta fräter up/ all Krafft och Märgh uthödher/
Alt som en Igel smål/ han swgher Blodhet uth/
At han uthmager blijr/ och bleek som Linneklut.
Hans bröst thet är aff Gall besprängt med gröna Fläcker;
Ens annars sorgh och fall allen hans frögd upwäcker.
När som en annan och alt wäl i hamnen går/
Hans öghon nåå ey Sömpn/ hans hugh ey trygheet får.
En hårdh Tyran ey kan/ så swårt torment uptänckia/
Som en fast afwundzfull/ sigh stadigt medh hon kränckia:
Doch hans Tortur och qwal/ slätt ingen ynka bör/
Ty han sigh uthan saak/ then stora pijnan gör.
Hwar om tu afwige/ wil tu tigh sorgfull skicka/
När andras Lycka sigh/ och sköna dygder blidka/
Hwij gör tu fåfängt tigh/ ther öfwer haat och harm/
Hwij seer tu heller ey/ uthi tin eghen Barm?
Hwij moin tu ther uthi/ tin argha Fiend döllia/
Och andras dygder ey fast heller effter föllia/
Än tu onödigt tigh/ ther öfwer qwälia skal/
Och komma tigh ther medh sielff på thet störste fall?
Ty wil tu sådan qwal rätt fly och tigh ey skadha/
Sörg medh the sörgse är/ war gladh och medh the glada:
Om tu en Christens nampn at dragha rätt begär/
För afwund stoor och haat tu titt Gemöth wäl wäär.
Afwund är en sorgh öfwer någhojn lycka som en annan händer: Och oansedt at genom thens andras lycka/ then afwundzsiuka/ hwarken til Godz alla ähra slätt intet affgår; kan han doch sådant icke fördragha. Hwaraff seer man/ at afwund är then wederstyggeliste passion och olideligste aff alla/ hwilken uthan någhot Fundament antages; ther doch the andra affecter, hafwa ett skeen aff thet godha/ ock så ther igenom någhot förblomeras kunna.
Hwad Sorgh hafwer för Beskeedh/ är noghsamt wijst uthi förgående Capitlet: En girigh meenar at Penningen alt förmär/ och han ther igenom kan hålla sin reputation, och så alt bort åt. Thet skulle för långt falla/ at förmäla hwad skeen som hwar ock en affect til godheeten i synnerheet hafwer: Och när man wil grant see til/ så komma the mäst aff Natursens Swagheet/ och ähre så drägligare: Men afwund alleen/ kommer aff ens egen willias argheet och ondska/ och kan på intet sätt förblomeras eller ursächtas. Är thet icke en skräckeligh/ ja Diefwulsk art/ til at rökna en annars lycka som sigh ey widhkommer för sin olycka/ ock ens annars motgång/ för sin lust och glädhie? Theophrastus sägher/ en argh Menniskia frögdar sigh intet så myckit öfwer sin eghen lycka/ som öfwer ens annars fall. Bion, när han en gångh sågh en afwundzsiuk gå och see nidh i Marken och wara bedröwad/ sade han: Honom är antingen en stoor olycka/ eller och en annan stoor lycka wedher farin. Huru kan någhon obilligare ting uptänkia/ än at en öfwer ens annors Fortun sigh kränkia skal/ ock öfwer ens mootgång frögda.
Ach hur' älendigh är then Man/
Som aldrigh gladher wara kan/
Än at han aff en annars fall/
Sijn sorgh och pijn fördrifwa skal:
Ach huru ynkligh then och är:
At när en ann får sitt begär/
Stoort Haat hans Hierte-Blod förtär/
O Gudh then plågha från oss wär.
Så seer man at en afwundzsiuk är dubbel älendigare än en annan/ ty han bekymbrar sigh icke allenast om ens annars fall/ uthan ock framgång.
Thet wore än tå någhot/ om man medh then fåfänga sorghen någhot uthrätta kunde: Man skadhar ingen meer ther medh än som sigh sielff/ och skafar sigh the plåghor som förbemelte äre/ at hans macht ock modh ther igenom blifwer uthtorkat/ hans Lekamen seer uth som thet nys ur Grafwen upståndet wore. Poeterne the säya om Prometheo, huru Örnen stadigt stodh och hackade aff hans Lefwer: Men en afwundz full gör thet siellf uthan upstoff/ och är så sin egen Bööl.
Understundom brister afwunden och igenom förtaal/ ja at man grijper ti lat böra händerna på sin Nästa; (hwilket är dubbel synd) såsom Plinius lib. 7. cap. 56. om Dædalo förmäler/ hwilken war i fast stoor Respect. för ngåra nije wärck som han upsunnit hafwer: Och när han sägh at Folcket begynte til at högt berömma Tolum, för then samma konst och at han än tå hadhe någhra nyia inventioner; bleff han aff afwund så bitterfull/ at han störte honom nidh för ett Torn/ intet anseendes at han hans Discipel och Systerson war. Thet skeer så ännu i thenne dagh och at afwunden är mäst under them som en näringh hafwa. Såsom ordspråket lyder: figulus digulum odirt.
En som är fast afwundzfull/ står ey lättligh til at hielpa/ i thet han sin Krankheet ey uppenbara tår. En som hafwer Hufwudwärk (sägher Basilius) han kan gifwa Läkiaren sin kranckheet tilkänna/ men then som är siwk aff afwund/ hwad wil han säya? Thet bäste medel är tå til at lefwa uthan afwund/ at han thesse werdzlighe ting ey wärdige achtar/ at man ther öfwer sigh qwällia skal/ eller at man inbillar sigh at then andra intet hafwer thet honom kan mysgynnas. Ther hoos at man tänker på lyckans ostadigheet/ at the som högt upkleffne äre/ offta plötzlighen nidfälde llifwa.
Thet mången lyckas mon/ at han fast högt kan klijfwa/
På thet han onda fall/ skal seen thes större blifwa.
Så är och tänkwärdigt/ thet som Cicero i sin 14. Oration emoot Anton. Säger: Skickelige Personers dygd är wärd til effterföllias/ och icke misgynnas. Hwem sigh om dygden beflijtar/ han skal medh ingen afwundz odygd bekymbrat blifwa: Then som för thesse orsakers skul/ medh thenne odygden ey wil affstå/ så betänke doch the mångha plåghor som hon kastar en uthi först här i werlden/ och sedhan them som Gudh i sitt ord hootar/ at straffa en afwundz full medh til ewigh tijdh. The som glädhia sigh när them Frommom illa gåår/ the warda fångne i Snarore/ och Hiertans Sorgh skal förtära them för än the döö/ sägher Syrach i thet 28. Capitel.
Hwilken som Afwunden påkastad blifwer/ skal sigh ther öfwer icke qwälia/ uthan sigh widh thet Ordspråket trösta; thet är enom bättre at blifwa missgynt/ än beklaghad/ om hwilket Plautus säger:
Om migh mon någhot missgynt blij/
För tryck och Qwaal är iagh doch frij:
Jagh heller seer at thet migh bör/
Än migh medh Afwund sielff förför.
Hwem missgynt blijr/ han Lyckan haar/
Hwem Afwund bär/ störst Lasset draar.
Hwem hafwer warit så lycke- eller dygdesam/ at han för Haat och Afwund sigh hafwer kunnat brfijat? Om man alla Historier igenom slår/ skal näpligh någhon förnämd finnas/ som ifrån thenne Börda och Last hafwer kunnat ledigh blifwa. Och effter som Afwund reetes emot en gemeenligh öfwer eens Lycka och Dygd/ så må een som missunnat blijr/ fast heller wara gladh ther öfwer/ effter han märker sigh något gott hafwa/ som Missgunst wärdt är. Thet förstodh Themistocles heelt wäl; hwilken/ när han än nw war ung/ sadhe sigh icke hafwa än tå någhot synnerlighit uthrättat/ effter han inga Afwundszmän hade. Hwarföre sadhe ock Diogenes them som öfwer sijna Afwundzmän klagade/ thet bäste Medlet wara och Hemd til göra them trötta; Framhärd uthi Dygden och göra thet som gott är.
Om en stoor Fiendskap och Afwund til tigh dragher/
Hon honom meer än tigh beängstar/ hårdt och gnager.
När som hans seer at tu ey lägger stoort ther om/
Uprichtigt tigh beteer/ och i all fall är from.
Oansedt at Afwunden mäst följer Lyckan/ lijka som man seer Skuggan göra Kroppen: Så troor iagh doch lijkwäl/ ehuru wäl thet enom går/ at en snarare skal wilia sigh ther ifrån wara befrijat/ än en skal tyckia sigh ther medh wara betient. Hwarföre then som effter Möyeligheten wil undfly Afwund/ så är intet bätter/ än at man intet spänner Seglet förwidt uth: Ty thet är såsom Cato han säger: Them blifwer thet minst missgynt/ som sin Lycka måttelighen brwka kunna.
Man seer många/ när the bekomma stora Medel eller blifwa til någhon Åhra uphögde/ then the förr ey hafwa warit wana medh/ ehuru illa the weta sigh theruti skicka/ och sigh fast förhäfwa/ icke allenast hoos okända/ uthan ock hoos them/ som theras Härkomst och meriter wäl kunniga äre. Hwarigenom the intet annat winna/ än Haat/ Förtaal och Afwund: Och så snart som Hiulet begynner til at wända sigh/ så moste the lijda thess större Spott och Förachta.
Agathocles en Krukmakare Son/ som seen bleff en Konung i Syracusen/ han wiste sigh försichteligare här i sticka: Betrachtandes huru högt then är Afwund underkastad/ om ifrån en ringa/ til en högh Staat kommer är/ och sigh sielff ther öfwer förhäfwer/ och sitt Ursprungh sigh ey til sinnes föör: Lät han för then skulle öfwer Måltijdh under Silwer och Guld geskijr spijsa sigh uthur Faatt som aff Leer tilredde wore/ säyandes: Flijtigheet och Fromheet är en stoor Saak; At iagh som tilförende Leerpåttår plägade göra/ hafwer nw bracht them til Gull och Silfwer. Och alt som thet förorsaker stoor Afwund at man låter sigh tyckia myckit om sigh sielff/ och alltijdh hafwer sina egna Bedriffter i Munn: Altså förekommes Afwunden myckit ther igenom/ at om någhot gott uthrättat är/ man sigh sielff ey/ uthan Gudhi Ähran tilskrifwer. Så säger Achilles hoos Homerum, när han någhon öfwerwunnit hafwer/ at Gudharne hafwa honom hulpit. Och Pytho, när han i Atheen mächta berömd ward/ sadhe han: Någhon utaff Gudharna hafwer thet Wärcket giort; wij hafwa allenast lagt Händerne ther til.
Om Wredhe.
CAP. V.
Hwem Stillheet hafwer kär/ han moste och så lagha/
Han medh sachtmodigheet/ stoor wrede kan förtagha.
Hon kommer en på fall/ och är ett Ursprung wist
Til mångahanda Synd/ Mord/ Trätor/ Kijff och Twist.
Ehwem een Odygd flijk uppå sin Nästa kastar/
Sigh sielff han skadhar först/ ther aff til dödhen hastar;
Ens kropp förwandlas heelt/ när hon högt blifwer reest
Förtagher ens Förnufft/ och gör en lijk en Beest.
Hwad honom föreställs/ han achtar inga tinger/
Han aff Hämdgirigheet rumorer fast och springer.
Som bäst kan bleeker är/ blijr han igen strax rödh/
Revans han sökia wil alt medh sin Owenst dödh.
Han seer fast bistert uth/ sijn Ögon han omwänder:
Han skakar Fingerne/ och rister sina Tänder/
Han ruskar Hufwudet/ han rycker uth sin Håår/
Han wrijder Händerne/ och för sitt Bröst sitt slår.
När han sijn Owen seer/ mon Wredhen meera agga/
All Lemmar bäfwa fast/ munn fyls medh skum och fragga.
Hans Ögon brinna klart/ förhettat blijr hans Blodh/
Han frijar hårdt och swär medh ett blodgirigt modh.
Doch/ hwad kan tu ther medh uthrätta och förwärfwa/
Än tigh och Owen tin fast skämma och fördärfwa?
Ty wil tu ey blij skadd utaff titt Öfwerdådh;
Försätt medh tålamodh/ til thess tu får ann rådh.
Förtaal/ Föracht och Spott/ lär tåligt wäl at lijda/
För än thet komma må medh Grymheet tijn så wijda;
Ther til tin egen skuld tigh och för Ögon sätt/
Tu så besinna kan om tu tå wredgas rätt:
När tu tin skuld och hans emot hwar ann betrachtar/
Tin grymma wrede tå/ kan skee hon sigh wäl sachtar.
Tå tu förtörnat blijr/ tagh thetta rådh i acht/
Thet til sachtmodigheet haar mången menniskia bracht.
Wrede är en häfftig Passion, som snart winst utaff alla/ Förnufftsens commendo lyder. Blodet blifwer i henne mächta uptändt och förhettat/ at en blifwer lijka som ursinnigh/ ey kan skönia ondt eller gott/ uthan raasar och låter allehanda wederstyggelige Later (hwilka nw upräknade äre) påskijna/ medh hwilka han låter see allenast sin stora Begärelse til at hempnas och göra en annan Skadha; icke besinnandes hwad ther uthi sigh sielff öfwerkomma kunne.
Och är så Wredhen een häfftigh Begärelse/ förmängd medh Förtreet/ til at hämnas then Oförrätt eller Föracht/ som man meenar en annan hafwa sigh eller the sijna orättmätelighen tilfoghat.
Uthi then häfftige och ondra Begärelsen skickar han sigh på sådant/ som uthi Werserne förmält står; hwilket man til then Endan upteknat hafwer/ at hwar och een som til thenne Odygden benägen är/ måtte ther lijka som uthi en Spegel hennes Wederstyggelse see/ och för henne förskräckias.
Och lijka som thenne slags Wredhen/ är en stoor Gemöthsens Kranckheet/ aff hwilken Siälen icke allenast lijder Skadha/ uthan och Kroppen ther igenom kastas uthi åtskillige Siukdomar/ hwarigenom hans naturlighe Wärckningar förhindrade warda/ och therföre är til corrigerandes: Altså finner man ock en anna rättmätigh Wredhe (om man henne Wredhe kalla må) medh hwilken een Öfwerheet sina Undersåtares/ en Predikant sina Åhörares/ en Hwsfadher sina Barns och Leyefolcks Odygder straffar: Hwilken meer til berömandes är/ när hon måtteligh är/ och skeer effter then Befalningen/ som man ther om uthi Gudz Ord hafwer: Hwarföre meenar man här intet om henne.
Then förre och skadelige Wreden brwkar förnämlighen twenne Instrumenter genom hwilka hon sin Hämd fortsätter; nemligen/ Handen och Tungan/ föruthan thet at hugen stadigt är uptänd til at göra Skadha.
Medh Händerne skadher han icke allenast sin Wederpart närwarandes medh slående och rijfwande/ uthan ock frånwarandes/ genom Bennan biwdher han til/ hans godhe Nampn och Rychte at förkleena och skämma.
Tungan gör ey mindre skada/ ja hon tilskyndar enom offta fast skadeligare fåår/ i thet hon genom heemligit Belackande/ Försmädelse och Förbannelse ens Ähra förkränker. Hwilka enom fast förgifftigare Såår äre/ än the man medh Swärd och Spetz på Kropsens wägna bekommer/ för hwilka man sigh och bättre wärja kan.
Föruthan the twenne Instrumenter, medh hwilka Wredhen sijna glödande och skarpa Pijlar uthdeelar: Så hafwer hon ock andra Later medh sigh/ medh hwilka een grymm och wredh Menniskia igen kännes: Han yfwes lijk som Påfogel/ heet hijt och tijt sin Owen. Utaff ett litet Ord blifwer han uptändt til Wrede/ och kan icke lijda/ (som man säga plägher) at Solen skijn i Watnet. Finnes tå hoos then samma ingen Stadigheet/ Tålamodh/ Gudfruchtigheet eller Christeligh Kärleek: Thet alla hans Åthäfwor uthwijsa. See hoos Terentium, Adelph. Act. 3. Scen. 2. huru han skrifwer sigh lijka som han allena wille intagha heela Werlden.
Fast om then heela hoop emot migh wille skrijdha/
Som iagh är nw til modhs/ iagh skulle them wäl bijdha:
Mijn Hand som mången Hielt haar nidh til jorden lagt/
Hon skulle lära them förfahra rätt mijn Macht.
Jagh skulle mitt Förtreet medh Lust och Glädhie släckia/
Them galbmas Hufwud iagh i stycker skulle bärckia:
Min Foot han trädha skal uppå hans skälmske Lijff/
För thet han Orsak är til alt Rumor och Rijff/ etc.
Orsaken til sådana Affecter, är 1. Förnufftsens Swagheet/ hwilken them ey undekufwa kan: Hwarföre seer man sådana Passioner meera yppas hoos Barn/ gammalt Folkc som blifwa Barn på nytt/ och hoos en part Qwinfolck/ som ey stort hafwa warit ther som Tucht läres.
2. Gemöthsens Siukdom hielper och ther myckit til at en litet fördragha kan: En Girigbwk/ han skal wredgas och läggia sigh til at träta om en fast ringa ting. En wenligit Ögnebleck eller löye/ kan förbittra en som är swartsiuk om sin Hustru.
3. SÅ är Sinligheet eller Pyntligheet; i thet somblige hålla så myckit aff sigh sielfwe/ at alt hwad the skola hafwa/ thet moste wara så nätt; kasta så lätteligen Wrede på then som the tyckie theres Nättheet angrijpa eller wara förnär.
4. Är Tråtzigheet och Högmodh/ hwilken gör at en ey ett Ord kan fördragha/ uthan meenar/ at alt hwad som säyes eller drijfwes/ wara sin Reputation förnär eller sigh til föracht.
The tråtzige aff art och the som Höghmodh drijfwa/
Är' om thet minste Ord benägne til at kijfwa/
Men then sigh pröfwar sielff/ seer til sin egen brist/
Han tåligt alt taar upp/ fast han seer sweek och list.
5. Så förstörer och upreetas en snart til Wredhe/ när man lättelighen troor/ ehwad som aff Örnetasslare och Sqwallerbyttor förebracht warder/ och sedan fast ther uppå bygger.
Aff thesse Orsaker seer man huru orätt the inbilla sigh/ som döma ens Starckheet och Couragie utaff Gewalt elelr ens Redbogenheet til Wredhe. Ty lijka som the aff sin Lättsinigheet äre fast benägne til wredgas: Alt så kan ock ett litet Ord eller ringa Hoot och Räddhoga theras Wredhe lätteligen styra och tilbaka drijfwa/ om hwilket Claudianius:
Om än ens Modh thet fast i Wredhen sigh förgrijper;
För fruchtan thet medh hast/ tilbaka doch wäl kryper.
Thetta hafwer meera Rum hoos the Choleriske eller the som aff Naturen hitzige äre/ hoos hwilka Wreden lijka som en häfftigh Eeld sprakar/ och therföre blifwer thess snarare uthsläckt.
Men the som Melancholiske eller kallare äre aff Humeuren, the tåla myckit för än the Wredhen fatta/ och när hon uptänd blifwer/ kan hon ey lätteligen uthslåckna/ uthan som en förborghat Kräfwete eller Lijmatk fast meer och meer sitt Förgifft yppar: Hwilken wrede then argeste är/ effter som man sigh för henne ey så wäl kan til wara tagha. Seneca.
Ett uppenbarligh Haat/ thet farlight nogh mon wara/
Men thet som är förtächt/ thet haar fast större fahra.
Och är sen sådan bitter Wredhe icke allenast skadeligh honom som hon på kastad blifwer/ uthan fasth honom som henne icke weet dämpa: Ty aff henne blifwer Blodhet förhettat och Gallan upwäckt/ hwar aff heela Kroppen kommer i dissorder; förorsakas så hitzige Febres, Brännesiukor/ hwarandre Dagz-Skälfwor/ Sijde Stingh och andra inwärtes och uthwärtes inflammationer eller Swulmar; såsom Roosen: Reform; understundom Gwlsoot/ Slagh/ ja offta en hastigt dödh; såsom daghlighe förfarenheten Exempel ther om noghsampt mon gifwa.
Galenus han sägher wäl/ lib. 2. de Symptom. Causis, ingen döö aff wredhe som utaff hastigh förskräckelse/ glädie och andra affecter; Doch finnes Exempel som annat betygha: At oanseet hon i så stoor hastigheet en icke aff dagha tagher/ så kan hon lijka wäl kasta en uthi swåra siukdomar/ hwilke doch omsijdher sielfwe dödhen påfölier.
Man läser om Käyser Nerva at han en gång förbittrad bleff på en som heet Regulus, at han ther aff bekom ett Sting i sitt Bröst/ hwarpå fölgde en häfftigh Feber, och ey långt ther effter sielfwe Dödhen.
Munsterus referar om Matthia, Konungen i Ungeren/ ehuru han aff häfftigh wrede föll i heelt Slagh. Johannes Wesalius Biskopen i Constantien, och mongha andra hafwa ther igenom sina Daghar ändat.
Thetta ware nogh om wredzens Natur och orsaker: Nu fölier at wijsa maneer huru man thenne wederstyggelige passion remediera skal.
Och lijka såsom Kropsens rätta Cur, åtskillige medel behöfwes/ til at förwara Sundheten/ ifrån them som henne skaffa igen: Alt så moste man ock på ett särdeles sätt Wredhen affwända/ och på ett annat henne twinga och öfwerwinna.
Thet förre til att effterkomma; så är gått at man ställer sigh för ögonen wredzens stygget/ och betänker wäl hwad för ondt ther igenom komma kan: Och finner man at hon begynner sigh någhot insticka/ skal man henne för än hon sigh wijdare inrijtar medh förnufftzens watn uthsläkia: Följandes ther utinnan Socratis Exempel: Hwilken/ när han aff en ung Snuzhane en gång bleff sparkad/ och han sigh sitt Folck thet willia hämnas/ sadhe han: Om än en Åsel medh sin Foot migh sparkade/ skulle iagh thet samma göra honom igen? Och elliest i andra fall/ jw större förtret honom tilfogades/ jw meer togh han sitt Sine medh förnufftzens Bessel/ och lät sådhan sachtmodigheet påskijna/ at man hwarken aff hans Öghon/ Munn eller andra Gelater skulle see någhot tekn som Wredhe uhtwijsa kunde. Thet samma hafwer ock Plato giordt/ at ehuru stoora Försmädelser och Tyrannij/ som han aff Dionysio moste uthstå/ är han doch ther til icke bracht/ at han någhot Wredestekn hafwer påskijna låtit.
Och til at låta see sådan sachtmodigheetz Dygd/ icke allenast wara funnen hoos sådana werdlzliga Wijsa/ och them som icke stoor Macht hafwa til at hämnas sin Oförätt: Så wil man Exempel framdragha om mächtighe Konungar och Potentater. Philippus, Koungen uthi Macedonien, när han i een Slachtning the Athenienser hade öfwerwunnet/ och bekom månge tapre Männ til fånga: Hafwer han låtit ett stoort Pancket anställas/ hwilket the Fångne war effterlåtit at anskodha: När nw Konungen uthi sin Drickenskap sigh någhot sälsamt förhölt/ bleff han aff Demede (hwilken en aff the Fångar war) repræhenderat. När Konungen thet hörde/ märckte han sigh någhot otilbörlighen hafwa giort/ kastade Krantzen aff Hufwudet/ gick stilla uthur Gelaget/ och seeltes så myckit at han ther aff på Damedem icke förtörnades/ at han gaff honom ock alla hans fångna Stallbrödher lösa utaff Fängelset.
Ey mindre Sachtmodigheetz Exempel lät han see/ när han aff en sin Tienare bleff warnat för en/ som honom höt förtalte; Swarade Konungen: Jagh wil betrachta om Skulden är hoos migh eller icke: Begynte så thens andras Fattigdom och Olägenheet besinna/ at han för sina godhe meriters skull icke war ihoghkommen: Sende så honom een herligh Förähring/ hwar utaff han sedhan fick Orsak at ombyta Sinne: Begynte så Konungens Nampn til thet bästa uthsprijdha. När Konungen thet förnam/ sadhe han til then Tienaren/ som klaghade på then andra: Seer tu at thet uthi wår Macht står/ ett gott eller ondt Nampn och Rychte hafwa.
Många andra sådana Exempel om Konungar och Potentater sampt andra/ hafwer man til at see hoos Plutarchum, Valer. Max. och andra: Såsom om Antigono, Artaxerxe, Pericle, &c. uthi hwilka man synnerligit sachtmodigheetz Exempel hafwer til at skodha.
Hafwa nw the som Hedningar wore/ hållit thesse Dygder i så stort æstim och wärde; Huru myckit högre hör oss som Christne äre/ oss ther om winnläggia/ at wij allahanda Injurier och Oförrätter medh Sachtmodigheet och Tålamodh förtagha kunna/ at wij härutinnan aff Hedningar icke motte öfwerwundne blifwa?
Thet ähra är så stoor sitt Sinne kunna twinga/
Alt som en fastan Skantz uthi sitt Wåld at bringa.
Sitt sinn hwem binda kan/ han är en mächtigh Hält/
Som then sin Fiender medh macht slår uthur Fält.
Hwarföre säger ock Democritus: Seipsum vincere est omnium victoriarum præstantissima, et vinci seipso est turpissimum.
Ett märckelighit sachtmodigheetz Exempel hafwer man til see aff Konungh David, när han flychtigh war för sin Son Absolon, och bleff bespotter aff Simei, hwilket så långt war ther ifrån/ at han förtörnades ther öfwer/ then sade: Lät honom så låta/ ty HErren hafwer så befalt honom: HErren skal wäl mitt lende ansee och i stadh för Bespottelse och Förbannelse migh medh gott wedergälla. Alt så sågh David uppå Gudh/ och icke giorde som Hundarne plägha/ the ther bijta i Steenen/ och icke see på then honom kastat hafwer: Togh så tåligt upp thet Straff som Gudh hade honom för sina Synder skull pålagt/ medh ett stadigt hopp/ at han aff sijn Nådhe hans Saak en gång skulle til thet bästa wända; hwilket ock så skeede.
Men här må någhon säya/ thetta är ey lätt til at effterfölja/ hwar skal man sådan Krwt finna/ som een så skarp och hastigh Rörelse försachta kunde? Man moste then Örten Patientia i sitt Hierta inplanta och wäl underhålla. Ty lijka som ett bittert Krwt blifwer igenom transplantation och godh sködzel söt: Alt så ock Werldsens Bitterheet/ när hon i wår Hiertans Örtegård offta medh Tålamodsens Watn bestänkt blifwer/ så warder hennes Bitterheet lindrat och til Sachtmodigheet förwänd.
Ther til så skal man the små Gnijstorne strax uthsläckia/ för än the til en fullkomligh Eeld komma kunna. Then wisse Athenodorus, när han sitt Affskedh wille tagha ifrån Keyser Augusto; så gaff han honom thetta Rådhet til ett Valet: At när han någhon gång bleff förtörnat/ skulle han hwarken säya eller göra någhot/ förr än han heela A B C D, för sigh sielff uthläsit hade: Menades at han i medler tijdh sigh bättre betänckia skulle än som grijpa til Wredhe. Hwilket Rådh ock Keysaren fast wäl behagade/ så at han klappade honom på Axlarne/ säyandes: Bliff längre hoos migh/ iagh behöfwer titt Rådh.
Music och Strängespeel är ock mächta beqwäm til at stilla ett wredhefullt Hierta. Hwarföre säger ock Plutarchus i sin Book om Music, om en benämd Clinias, hwilken/ när han fann någhon Begynnelse til Wredhe/ togh han sin Cithara i hand och spelade uppå/ när han om Orsaken tilfrågad bleff/ swarade han: Jagh befinner at mitt Modh stillas ther aff.
Så skola och the som så haftige til finnes äre/ alla Occasioner undfly/ genom hwilka Wredhen lättelighen kan uptänd warda/ och ey alltijdh förijffra sigh/ om i Hwset ey alt tilgår som thet sigh bör.
I Hwset hwad som skeer skal man ey alt lådz weeta/
Aff Upsåt hwad ey görs/ skal man ock snart görgäta.
Hwem gramse ey wil blij all ögnebleck och stund/
Most offta feehlen see/ och röra ey sin Mund.
Wään titt Gemöth och Sinn sigh skicka i all Lycka/
At hwad på komma kan/ tu tåligt tigh kan skicka:
Om tu än mister thet tigh är til stoort behagh/
Skräm tigh ey högt ther om/ medh Wrede haff fördragh/
Betenck här tigh til tröst/ at stora Faat sigh bräckia/
Hwad weekt är smälter snart/ the wåta Wahror läckia:
Alt hwad aff thenne art är/ eller komma skall/
En part haa reeda fått/ en part bekomma fall.
Så är thet ock ett Medel til at undfly Wredhe/ at man icke gifwer Öretasslare myckit Rum; ty såsom Syrach säger uthi thet 28. Capitlet: Then een ond Tuunga lijder/ hafwer aldrigh Roo/ och kan ingenstådz medh fridh blfiwa. Hon upwäcker ondt emellan them/ som godhan Fridh hafwa: Hon dräper fast fleere än Swärdzägg. Fleera hennes Affecter see ther sammastädes. Och uthi thet 19. Capitlet säger han: Then som snarligha troor/ han är lättfärdigh/ och tå han låter så förföra sigh/ gör han sigh sielff skadha. Och then onyttighe Sqwallrare hatar/ han förwarar sigh för skada/ ibid. Hwarföre rådher han ther sammastäds/ huru man skal bära sigh åth förr än man aff Sqwaller wredgas på sin Nästa/ nemlighen/ at man skal tala honom til/ til äfwentyrs han hafwer icke sagt så/ thet liugs myckit på Folck; therföre troo icke alt hwad tu hörer: Thet slipper honom ett Ord fram/ och han meenar thet doch icke så/ och i thet 7. Capitel: Låt tigh icke umföras aff allahanda Wädher/ och fölg icke hwar och en Wägh som the ostadige Hiertan göra/ lät icke bedragha tigh ther til/ at tu tinom Wen wredher warder: Ty sådana Belackare komma endtligen på skam. Artaxerxes han hafwer Belackare och Lögnare så hatat/ at han hafwer slaghit them fast medh Spijkar genom tungan.
Menander sägher/ at then som Försmädare och Örnetasslare lätteligen troor/ hafwer antingen aldrigh lärt godha Sedher/ eller hafwer han ett wrångwijst eller barnsligit sinne. Sanningen är theres Öron så otacknemlig som Liwset är swre Ögon. Och lijka som thesse meer delecteras aff Mörckret: Så behagar ock Lögnen sådana Öron meer/ än sielfwe Sanningen.
Lijka som man sian Öron wäl förwara skal/ så moste man ock ey minre Flijt anwända än sijn Tunga kunna rätt styra/ then som uthan Trätor och Wredhe wil wara. Hwarföre rådher Apost. Petr. 1. Epist. 3. at hwem som wil hafwa godha Daghar/ han skal förbiwda sijn Tunga/ at hon ey talar ondt och Bedrägerij/ och hon skal trachta effter at hafwa Fridh. Then som sin Brodher talar någhot förnär/ och then som thet hörer och gillar/ äre bådhe lijka godhe/ och bör at uthrootas bådhe/ säger Basilius. Och Rheginus; fleere äre genom sins Tungas Lättheet och Örons Redebogenheet komna på Fall/ än som egenom Fienders Försåt och Gewalt. Ther hoos skal man betrachta/ hwad Syrach säger uthi sitt 20. Capitel/ at Lögn är en Skamfläck på een Menniskio/ och är gemenligh hoos otuchtade Menniskior: En Tiuff är icke så ond/ som en then sigh til Lögn wään/ men på sidstonne komma the både på Fördärff. See huru thet gick Absolon som belögh sin Fadher/ 2. Samuel. 15. Haman för Mardochai skull: Och Doeg som förrådde Abimelech. 1. Sam. 22.
Hörer tu ock någhot ondt/ säger Syrach uthi thet 19. Cap. (fast än thet wore sant) så sägh thet icke effter/ ty tijga skadher tigh intet. Hafwer tu någhot hört/ lät thet medh tigh döö/ så hafwer tu ett rolighit Samwet: Ty tu brister jw intet ther aff. Och uthi thet 28. Cap. Tu umgärdar tine Äghor medh Törne/ hwij gör tu icke meer een Dör och Bohm för tin Mun? Tu wägher titt Silfwer och Gull in/ hwij gör tu icke meer thet tijn ord? etc.
En som för een ondt Tunga uthkommen är/ skal sigh trösta/ at hon warder then Gudfruchtigha intet undertryckiandes/ och han warder i then Eelden intet brinnandes. När Förtaal och een falsk Tunga falla uppå en/ som hafwer Gudh för Ögon/ hafwer bewäpnat sitt Hierta medh Stadighheet/ och ställer sigh så/ at andra Klaffares Illwillia döma kunna/ så skeer thet medh Belackaren/ som uthi thet 28. Capitlet hoos Syrach står: Then som kastar en Steen up i Högden/ honom faller han sielff nidh på Hufwudet/ etc. Och then som sätter Giller uth/ andra at Skadha göra/ honom kommer thet sielff uppå hans Halss/ så at han icke weet hwadan. Och Job uthi thet 11. Cap. Then som myckit hafwer til at säya/ han skal igen myckit få höra. Skeer thet icke aff then som förtald blifwer/ så hämpnas Gudh honom doch på annat sätt/ at en annan thet gör. Hwarföre skal man icke hämnas sielff: Ty öfwer honom skall HERren hämnas igen/ och skal så behålla honom hans Synder. Min är hämden/ säger han uthi then 5. Mosi Books 32. Capitel. och iagh skal wedergälla. Ty rådher Syrach at man skal förlåta sinom Nästa/ hwad han brutit hafwer/ så warda Synderna igen förlåtna. Tänck uppå Endan/ och låt Owenskap fahra/ then Dödhen och Fördärff söker/ och bliff i Budhorden. Haff Kiff fördragh/ så blifwa många Synder tilbaka. Redebogen wara til Kijff/ uptänder en Eeld/ etc. Om tu blås på een Gnijstra/ så warder ther aff en stoor Eeld: Men spottar tu på henne/ så slocknar hon/ och bådhe kan aff tin Munn komma/ etc.
Så slockna Wredennes Gnijstror aldrasnarast/ när man Försmädelse och Förtaal sachtmodigt uptagher/ och medh Tålamodhsens Watn ther på spottar; ther hoos wäl hoos sigh sielf besinner/ om någhot fins/ som sådan Försmädelse wärt är: Finner han intet/ så må han slå thet i Wädhret/ förhålla sigh eliest at andra til hans Belacknde ey så stoor Troo sättia motte/ så få the Belackare sielff störst Förtreet. På sådant sätt stälte Dion Alexandrinus sigh; när han Lastare sågh honom intet meera gifwa sigh ther om/ förtrööt honom så/ at han sigh sielff uphängde. Philippus Konungen i Macedonien, sadhe sigh wilia sijna Försmädelse Tacksamheet heembära/ ty/ sade han; om iagh någhot otijdhelight giordt hafwer/ så ångrar migh och på alt sätt gör min Flijt at göra
them til Lögnare.Om Glädhie.
CAP. VI.
Thet mindre skadhar ey man haar oskikte Luster/
Än man aff sorgen stoor sigh qwäl och häfftigt puster.
Hwem låter i sitt sinn een hastigh Frögd och stoor/
Sigh offta skaffa kan snäll dödh förr än han troor.
Lijffachtigh Andan hon från Hiertat bort fördijfwer/
At han sin rätta Platz och Herberg öfwergifwer.
Hwar aff ens hela Kropp förgår och blifwer stijff;
Så kan omättligh Frögd åtskillia Siäl och Lijff.
Men hwad på Jorden här kan enom öfwerkomma/
Hwar aff man hämta kan/ så hiertligh frögd och fromma?
Thet är onyttigt Wärck/ at man sin hugh haar bögd/
Til werldzligh ting/ och sigh ther aff gör fåfäng Frögd.
Ehwad i thenne Werld at wara Glädhie skijner/
Thet doch uthi een hast alt som en Röök förtwijner.
Man haar ey läst ther om/ och ey hoos någhon seedt
At Frögd föruthan Sorg sigh stadigt haar betedt.
Om Lyckan Glädhie stoor uthi ens sinn upwäcker;
Strax kommer undertryck som Glädhien snart förstäcker.
Hwem får man uthan Sorgh ehuru gladh han är?
I högsta Glädhien man för Fall stoor fruchtan bär.
Hwar får man rättligh Frögd/ om man sigh wäl besinner?
Ett eller annat Qwaal/ hwar effter ann man finner.
Ty om tigh Lycka skeer/ titt Modh hålt under töm/
Låt blij tin Frögd ther aff/ som hon wor' skeedt i Dröm.
Under alla Sinnetz Rörelser/ så är wäl Glädhien then bäste; i thet at genom henne blifwer then lijffachtige Andan til alla Lemmar uthsprijdd/ hwaraff heela Lekamen wederqwäcks: Doch om hon icke hafwer måtta medh sigh/ så gifwer then lijffachtighe Andan sigh så starckt ifrån Hiertat til the uthwärtes Ledemoter/ at en offta faller i Beswimelse (hälst then som kleenmodigh är) hwar på understundom sielfwa Dödhen i hast föllier/ i thet at Hiertat så heelt aff then lijffachtige Andan förlåtit warder.
Glädien är een frögdefull Inbildningh för then Lycka som antingen wij sielfwa/ eller the wij gott unna/ hafwom eller hoppoms bekomma kunna. Och är hon antingen inwärtes eller uthwärtes/ then som inwärtes är och medh inga uthwärtes Tekn låter sigh skijna/ blifwer kalalt gaudium tacitum eller heemligh Glädhie. Uthwärtes är then som genom hiertelighit löije/ blijdt Anseende/ Taal och andra Laater sigh see låter.
Undertijdhen blifwer ock stoor Glädhie upwäckt hoos mången/ när han seer fina Fiender illa gå i hand. Om thenne sidste slags Glädhien hafwer man til at see aff the Romare, hwilka (som Svetonius om them förmäler) stoorlighen hafwa sigh frögdat öfwer Keyser Tiberij och Neronis dödelighe Affgång/ hwilka them på tyrraniskt wijs tracterat hafwa.
När Dionysius fick the tijender/ at Alexander Magnus uthi Babylonien öfwerlijdin war/ bleff han aff Glädhie i hastigheet så rörd/ at han kom irån sigh sielff lijka som han skulle wara heel dödh.
Leo then tijonde/ Påfwen i Rom/ när han förnam at Keyser Carl hade intaghit Stadhen Milan från the Frantzoser/ (hwar effter han stoorligen trängtade) uphooff sigh een sådan Frögd i hans Hierta/ at han ther aff strax bekom en Feber, hwar aff han intet långt effter dödh bleff. Hwad anlangar them som igenom sijn eller sijnas Lycka och Framgång så högt aff Glädhie är betagne bliffne/ hafwer man fast många Exempel. Agellius skrifwer om en Mann som hade tree Söner/ hwilka uthi offentlighit Tornerande sigh så wäl hade förhållit/ at hwar och een aff them bekom aff the Græker een Krona på Hufwudet för ett Tekn til theras Tapperheet. När the nw alla tree kommo och satte hwar sin Krona på sin ålderstijgna Fadher/ så bleff han aff Glädhie så betaghen/ at han under theras Händer gaff up Andan.
Ifrån then Slachtingen widh Canna/ ther the Romare ett stoort Niderlagh fått hafwa/ som en oförmodandes heem/ som war dödh sagdt: Hwar öfwer hans Medher aff Frögd så bleff altererad, at hon föll nidher dödh.
Philippides, en Poet, när han i kämpande medh andra Poeter, oförmodelighen want Segheren/ frögdade han sigh så högt/ at han mitt i sin Frögd färdades hädan.
Sådan Exempel föreställas/ at man måtte see hwad för wärkan thenna affect (ther han elliest medh mått öfwad är then bäste) medh sigh hafwer: En motte ock så ther aff lära hålla sitt modh under Tömen/ och sigh icke så stort förhäfwa/ när någhon lycka skeer/ uthan fast heller medh sachtmodigheet uptagha/ ther som Gudh oss beskärer/ thet ware sigh ondt eller gott. Ther är så medh Menniskians frögd beskaffat/ at sorgen henne altijdh mäst ända och hon är offta närmare än som man tänkia kan. Blifwer en til någhon högheet satter/ fast om man frögdas när man then antagher/ så faller ther doch strax stoora beswär medh; och så går thet i andra saker. Men then rätte och säkerste frögden står uthi Dygden/ sägher Seneca. Hwarföre sägher och Plato at en wijs man frögdar sigh widh sigh sielff och widh sitt dygdelighe Samweet/ och icke widh the ting som uthom sigh äre. Ty then som icke dygdesam är/ eller ett gott Samweet hafwer/ han kan alldrigh rätteligen glädia sigh. Twärt emoot then som Dygden sigh altijdh för öghon ställer/ och ransakar sitt reena Samweet/ han kan i sielfwa mootgången sigh och gladher skicka. Ett gott Samweet blifwer för then skull ett daghligit Gestebudh kallat.
Om Älskogh.
Cap. VII.
Hoo som i roligheet/ wil sina ungdoms daghar/
Fulbringa/ är thet gott han sigh til wara tagher
För kärleeks bräna stoor/ och häfftigh Ällskogs flam;
Som en til Kropp och Siäl kan komma stort på skam.
Aff klokt och mächtig Folck/ kan hon snart göra Gäcker:
Hwad för affectet är then som icke hon upwäcker:
När tin hugh uptänd är/ til en fast prächtigh Dam/
Titt höghmodh tillstår ey/ en an gå för tigh fram;
Tin staat och rijkedom tu medh högh ord bekräffter/
Fast tu them icke haar/ geer tu doch ingen effter:
Tu fängtar aff och til/ at tu må blifwa rijk/
At Jungfrwn wärdar tigh högst och för sin gilijk.
Så länge som tu kan Jungfrwuens gunst behålla/
På Godz/ på Lut och Frögd/ mon tigh tå intet wålla:
Doch most tu stadigt blij i fruchtan och i sorgh/
At tu ey mister then/ och faller genom Korgh.
När hennes godh pæsentz mon wara tigh beröfwat/
Medh Suckan oh bllek Kinn/ tu stadigt går bedröfwat:
När tu then hugnan får/ at hon och är tigh när/
Medh sina mijner skön' hon reetar titt begär.
Om hon sin gunst från tigh och til en ann mon wända/
Stoor jaliusij och sorgh i titt Gemöth mon hända:
Tå kan tu märkia först/ och rätteligen see/
At troo medh otroo lönt/ är ijdel ach och wee.
Tå finner tu ock så/ förtreet är Älskogz ända/
När som titt hopp och frögd/ så platt skal återwända.
Haat/ Afwund/ hämd altså begynna stickias inn/
I stadh för Frögd och lust/ i titt Gemöth och Sinn.
Så seer man Älskogz art/ ehwad som han mon wara/
När man syns trygger mäst/ så är en doch i fahra/
När man all tryck och qwal/ bäst tyckes wara frij/
Så är en under Ook/ så och stort schlaverij.
Om en fösichtigh syns/ är han ey theste minder/
Fast oklook i sin saajk/ med öpna Öghon binder:
Om en til Kropp och Modh/ lådz wara frisk och sund/
Föruthan Krankheet doch/ så är han ingalund.
Hwad rådh skal man tå här/ för thesse plåghor wällia/
Som amoureusiskt Folck på sådan sätt plä qwällia?
Wil tu at Älskogz flam/ ey skal tiltagha fast/
Så most tu Gnijstror små/ uthfläckia medh en hast.
Aff Gnijstror små en Eeld/ fast stoor sigh offta tänder/
Then icke fläckias kan/ hwad man ther til andwänd er:
Jw större Eeld blijr flächt/ man större skadha haar/
Jw större Haat blirj wächt/ jw störr' amour han war.
Om tu aff sådan flam/ blirj myckit öfwerlasta/
Tu bruka troligt bön/ och ställ tigh til at fasta:
Betänk thet och whem som uthi sitt Kött mon Såå/
Förgängligheten igen/ aff thet upskära må.
Så most tu ther til medh/ fly ledigheet och lättia/
Amour han brukar then/ sin Pijlar på att Hwettia/
Och för han skarpa Skått/ at rättligh blifwa frij/
Så tänk hans wäsend är/ man ijdl Phantasij.
Begärelse är intet anant än en trängtan effter thet som i sigh sielfft gott är/ eller enom tyckes gott wara: Hwilken är hon aff Förnufftet regerad warder/ och icke skeer emoot Gudz förbodh; så är hon en olofligh. Men när hon sigh ther uthom sträcker/ så är hon intet annat än en synd/ hwilken Gudh i sitt helgha ord på åtskilligt sätt hootar til at straffa. Och får hon åtskillige Nampn/ effter the sakers åtskilna som hon är benäghen til. Är Begärelsen til at hafwa Respect, och til at komma i högt Stånd/ så kallas hon Ährgirighet: til Godz och Rijkedomar/ Girigheet: Til Kötzligh wällust/ heeter hon kärleek i gemeen eller Ellskogz och olofligh kärleek/ när han icke fattas til någhon på thet sättet som Gudh budhit hafwer. Är then begärelsen til at göra sin nästa så gott som sigh sielff heeter han en Christligh kärleek. Om hon fattas til någhon för ens dygders skul/ och i then intention at man tänker at Gudz ordnigh fullfölia/ så heeter hon Echtenskaps kärleek: Hwilka twå äre loflighe och aff Gudh påbudne: Doch i thenna yttersta/ blifwa offta stora fauter begångne: I thet at man honom ey så förr förbemälte orsaak skull och i Gudz fruchtan begynner; uthan ansees fast meera andra qualiteter, hwar aff en snarare blifwer uptänd til at fullföllia sin Kötzlighe wällust/ än som Gudz ordningh och Echtenskaptetz rätta ända. Och när thet skeer/ så inclinerar han och blifwer snart en medh Ellskogz eller then olåflighe kärleken; therföre och tillijka medh honom förskaffar stoora förändringar i Kroppen/ och offta tagher en elak ända. Hwad tå i thetta rummet handlat warder/ blifwer förstådt om then olåflighe Ellskogz kärleken/ och om then andra så widt som han medh thenne stämmer öfwer ens/ och aff Förnufftet sigh ey regera låter.
När man thenne passion grant wil befinna och efftertänkia/ skal man intet af the andra finna/ som så åtskillige anstöter gifwa. Hwarföre hafwa the gambla och sagt/ at Ellskogh gör Oroo: Ja han är och lijka som Oroo uthi ett Säyerwärck/ som aldrig är stilla: Så bäst en amourös haar frögd/ haar han åter sorgh/ och aldrigh är han någhon passion föruthan/ som aff ofwanbemälte Wärser är til at see/ uthi hwilket man haar uthmålat en Frijare/ på thet sättet/ at man haar til dömma huru mångha passioner, och ther aff förandringar/ som han underkastadt är.
Lijka som Poeterne fingera om en Trållkona/ then the kallade Circe, at alla the Manspersoner som kommo til henne/ så Trollade hon icke allenast them och förtogh theras förstånd/ uthan och hon förwandlade them i ett smudrigt Swijn: Altså och then Kötzligghe wällusten/ när hon en aldeles intagher/ så förtagher hon icke allenast ens Förnufft/ så at i stadh för Dygder/ alla Odygder dominera, och gör Menniskian sålijk ett oskäligt Creatur; uthan och/ hon tilreder Kroppen mächta illa medh wederstyggelighe Krankheter: Ty i thet the som så betagne äre/ stadelighen tänkia på then the käär hafwa/ så affwändes then Naturlighe Wärman som Spijsen försmälta skulle/ ifrån Maghan och draghes til Hiernan/ tiltagha så en hoop medh onaturligh och råå Wätzskor i kroppen/ hwar aff förstoppelser för orsakas/ som förhindra at thet lilla Blodhet som i Ådrerne är/ til Lemmarne icke kan uthdeelas: Blifwer så Kroppen Bleek och Magher: Icke allenast för thesse orsakers skull/ uthan och aff then Continuerlige wakan och trängtan/ lijka som aff en Igel uthsughet warder. Uthi en sådan Magerheet war Ammon kommen/ hwilken föramourerat war till sin Hallf-Syster Thamar, om hwilken man läser 2. Samuelis Book/ 13. Cap:
Man finner fast mongha andra Exempel/ ehuru igenom then oloflighe och omåttelige kärleeken/ the skarpsinnigste aff förståndh äre bleffne Fånar och Gäckar; the försightigste/ rasande/ så at the genom förtwiflan hafwa burit händer på sigh sielfwa: The Manhafftigste Krigzhieltar/ som för sina Fienders åtskillighe nafall intet Stufwat hafwa/ och mächtighe Konungar äre förwirrade bleffne/ ock på fördärff komne.
At the aldrawijseste hafa låtit sigh aff thenna odygden bedragha/ hafwer man itt märkelighit Exempel i Konungh Salomon, hwilken/ oansedt han för sin Wijsheetz skull höltz för ett under/ lät han doch okyskhetzens begärelse sigh så intagha/ at han then icke stilla kunde/ medh mindre han togh sigh Siwhundrade Hustrur och Treehundrade Frillor/ och föll så i Affguderij.
Exempel hafwer man och om fast mångha andra/ hwilke icke allenast hafwa warit Wijse och Försichtighe/ uthan och Manhafftighe; lijkawäl/ när the medh thesse Förgifftighe Pijlar äre skutne bliffne; så hafwa the icke allenast sitt Förstånd/ uthan och sin Mannheet förlorat: SOm man haar til at see aff Marco Antonio, hwilken war en Man aff träfflighit Förstånd och Manhafftigheet (som wäl är til at see/ aff hans bedriffter/ tå han halffparten aff thet Romerske Rijket under sigh hade.) Men sedhan som hans Hugh så högt til Cleopatram bleff uptänd/ så bleff han fast obetäncksam i alla sijna Rådhslagh och Wärk/ och therföre intet uthrättade någhot som prijswärdigt war: Ty hans Sinner alla wore honom Kiuste at the trachtade allenast ther effter/ huru han i sins Kisslinkas Fampn skulle wara/ och på henne gick alt hans taal uth. Men thet togh på sidstan ey ynkeligh ända medh them bådhe twå: Han stack sigh sielff i hiäl/ och brachte sigh om sitt Lijff medh Förgifft. Huru Pyrami och Tispes kärleek ändades/ är och mångom wälkunnit.
Hercules, hwilken för sin starkheet skull/ wäl måtte kallas Manhafftighetennes Spegel/ lät sigh ock på samma sätt förhutla: Och oansedt han sades hafwa then machten at twinga och förjagha allahanda Spökelser; lät han sigh doch af Okyskhetennes Spök öfwerwinna. Hwem war starkare än Samson, hwilken ock tå han aff ingen i starkheet kunde öfwerwunnin blifwa; när han sigh han Okyskheet begaff/ så kunde en slätt Qwinsperson trachtera och rå medh honom effter sin wilia/ och bleff så lijka som en bunden Södh/ sina Fiender öfwerantwardat.
Man finner fast mongha andra Exempel bådhe aff then helga Skrifft/ så wäl som aff andra Historier/ hwilka man för widhlyfftigheetz skull/ wil låta bestå: Wij hafwa intet så långt gå ther effter/ ther är offta händt/ och än händer i wåra tijdher.
Thet är icke länge sedhan skedt/ at en tapper Frantzsisk Adelzman bleff föramoure'rad til Hertigens Dotter aff Mantua; then ock ther emoot honom högligen älskade: Så hände sigh at han gaff then unge Fröken ett förgifftigt Äple (hwilket aff en annan war tilredt at Förgifwa Adelsmannen medh:) När hon thet åt up/ bleff hon så hårdt Förgifftat/ at hon strax begynte medh medh Dödzängsten at qwällias: När han thet sågh/ begynte han sigh at Excusera, och aff hiertans sorgh i hennes Fampn gaff up sin Andra; hwar effter hon ock strax affledh. Här seer man at thet amoureuse Förifftet/ krafftigare war än som thet andra.
Then stoore Demetionis Dotter/ umbrachte sigh och sielff/ när han fick höra at Leosthenes hennes troloffwade Brudhgumme umkommen war/ och sadhe: Oansedt at iagh aff honom intet rörder är/ Doch lijkwäl effter iagh honom troo och ähra tilsagt hafwer/ och honom i mitt hierta för min Man hölt/ så skulle iagh bryta min lofwen/ om iagh skulle en annan i sinnet fatta/ så hårdt haar amour hennes hierta besätt/ hon hade intet hierta som ett Dufwehuus/ som man säga pläghar.
Ett sådant Exempel hafwer man och om Lucretia, hwilken när hon fick förnimma at hennes Serviteur Eurialus skulle äntlighen medh sin Herre Keyser Sigismundo bortreesa: Bleff hon så bedröfwat/ at hennes hierta innan så stunder aff sorgh förqwaffdt wardt. När Euralius fick weta om hennes dödhelighe affgångh/ hade thet snart taghit samma ända medh honom/ ther han aff sine wänner icke war förmanat och tröstat blifwin. Han leffde doch alal sijna daghar i bedröfligheet/ och ingen kunde hwarken medh fskämpt eller annor lust komma honom en gång til at Lee/ eller på annat sätt then sorghen honom förtagha. Man hafwer intet behoff at gå öfwer Åån effter wanet: Man finner thesse tijdher hoos oss och många/ hwilka tycka skilzmässan wara så swår/ at fast om the ey bära händer på sigh sielfwa (hwilket och understundom skeer) så blifwa the doch (ehuru gladhe och lustighe the tilförende warit hafwa/) medh stadigh sorgh qwalde/ och ther igenom å maner och wäsende så förandrade/ at man ey skal kunna säya thet är then samma Menniskian.
Hwad Kost och Drick han tära skal/
Kan ey hoos honom hafwa fall/
Han matlas uth/ aff wakan stoor/
Och sorghen swår i hiertat boor:
Han fallnar bort och bleek uthsijr/
Aff intet finner han plaisir,
Hwem kan tå honom göra frögd?
Han är ey medh sigh sielff fornögd.
Hans hierta honom sarghat är/
Ehwar han är/ här eller ther.
Contentement han icke får/
Och Läkdom til sins hiertans Såår/
Hwad kranckhet ann/ hans lekam qwäl/
Then kan en högwijs Dochter wäl/
Medh Dricker utaff sköne Krwt/
Fördrifwa bort aff Kroppen uth:
Men Kärleeks Sår och Elskogs Pijn/
Thet stillas ey aff Medicin,
Alleen kan honom hennes Hand/
Rätt boota som har wäckt til en brand/
När hon förwägrar all sin konst/
All hielp är uthe och omsunst.
Han gåår wäl heela Daghen och talar ey try ord/ uthan hafwer sina sorghfulla tanckar sigh til sälskap; genom hwilka han understundom så uthmattat blifwer/ at han moste läggia sigh til Sängs. Hans Männer som ey weta hwaraff han hafwer ondt/ låta hämpta Medicum til at gifwa honom gott rådh. När och Medicus kommer/ om han icke orsaken granneligen effterfråghar och uthleetar/ skal han wäl aff hans swagha Puls/ rödhe och hitzige Urin, &c. (Hwilka honom genom Fastande/ Wakande och Oroo förorsakas) lättelighen döm at han hafwer någhon hitzigh Siukdom/ eller och någhon annan/ effter som han flera tekn tilstädes finner; och ther före förordinerar honom the medel som i sådanna Kropsens siukdomar plägha tienlighe wara: Men thet blifwer alt förgefwes och hans kropp blir ther aff meera förswaghat/ ty then rätta Doctaren eller Medicinen är intet förhanden.
Hwarföre moste Medici här uthinnan wara försichtighe och effterföllia sin Lärmästares Hyppocratis Exempel: Hwilken medh ett gott Maneer uthspanade och förstoor Konungen siukdom aff Macedonien, Perdiccas benämd/ then aff siukdom länge leghat hade/ som andra hölle före en Twinsoot at wara. Men när Hyppocrates ther til kalalt bleff; märkte han aff wissa tekn/ at Konungens siukdom sin orsaak hade aff någhon perturbation eller oroo som han hadhe i sitt Gemöth: Ty emedan han hölt sina Fingeränder på Konungens Puls; så fans at han slogh hårdare/ så snart som hans framledne Fadhers Frilla/ Phyle benämd (hwilken heel skön war) kom när åth hans Sängh: Til hwilken han wäl högt war uptänd; men han dristade sigh icke at uppenbara. När Hyppocrates thetta märkte/ badh han henne at hon så småningom Caressera skulle/ hwarigenom han och innan en kort tijdh kom til sin sundheet igen.
På sådant sätt Exploderade och Erasistratus en förnämd Medicus, Antiochij siukdom och bränna/ (hwilken war så stoor at han dödeligh qwald war/) til sin Styffmodher Stratonice. När tå Konunng Seleucus, Antiochij Fadher/ hwad orsaak och rådh war til hans siukdom effterfrågade: Dristade Medicus sigh icke i förstan thet uppenbara/ uthan sadeh at han war amourerat til hans Hustru. Sade Konungen iagh hafwer altijdhh hållit edher för min godhe wän/ skulle icke wilia gifwa honom henne til at frälsa hans Lijff så ifrån dödhen. Swarade Medicus, E. M. skulle intet thet willia göra/ om thet wore Stratonice han menade. Tå hade Konungen/ om än skönt thet wore hon? swarade Erasistratus; här görs min hielp intet behooff: E. M. kan alleen wara Fadher/ man/ Konung och Läkiare/ ty edher son är betaghen til edher Gemål sin Styffmodher. När Konungen thet förstodh/ kallade han sitt Rådh tilhopa/ och til at behålla honom widh lijfwet/ gaffz Stratonice homom til ächta/ som Plutarchus ther om förmäler.
Oansedt at man aff thesse twänne Curer kunde see Medicorum stora behändigheet/ (hwilke Exempel och andra Medici måtte offta tagha i acht.) Doch icke effter Hedningars maner (som the wore) tilstädia sådant loflighit medel/ sådana siukdomar til at remediera: Ty thet war/ fördrifwa ondt medh större ondt/ til at genom Blodhskam/ hielpa Kroppen til en tijdh til rätta/ och kasta så Siälen i ett ewigt qwaal/ ock så Kroppen omsidher effter. Ther man rätteligen wil tilsee/ så finnes wäl många beqwämlige medel/ the man tryggeligen ock uthan Gudz Förtörnelse bruka kan/ och manquerar fast offtare hoos Patienterne, hwilka genom sin hårdnackige ohörsamheet/ hälsosamma rådh icke wilia antagha/ än hoos them som rådhen uthgifwa kunna.
Thet förnämste medhel häruthinnan så wäl som andra alla Krankheter är; at man tagher sin tilflycht til Gudh/ som then ypperste Läkiaren är: Uthi hwilkens macht och wåld hwar och en Christer Läkiare sina medel skal ställa/ och aff honom Lycka och Wälsignelse förwänta och bidia/ hwar til han och Patienten troligen förmana skal; at ther han och icke sigh wil betänkia och til GUdh wända/ huru Gudz rättfärdighe Doom honom skal öfwer gåå.
Doomen affsägher Apostelen til the Galater i thet 6. Capitel/ nämligen at then som Såår i sitt Kött han skal aff Köttet upskära förgängeligheet/ först här i werlden at många wederstyggelige och besmittelighe siukdomar theras kroppar ther aff kunna öfwerkomma/ hwilket förtagha them at the ey hinda til sin rätta ålder/ och sedhan i then andra werlden/ ther the icke blifwa wärdighe at komma in i Gudz Rijka/ uthan sedhan the medh så fåfänge plågha sigh här först qwält hafwa/ moste the ther/ i thet ewigha pijne rummet medh Lijff och Siäl stötas. Hwarföre rådhe förbemälte Apostel i thet föregående Capitel/ at man icke skal fulkomna Kötzens begärelse: Ty the som Christo tilhöra/ the Korssfästa sitt Kött sampt medh lustar och begärelser.
Hwad för en wederstyggelse Gudh hafwer til thenna synden/ så see aff then 4. Mosis Book 25. Capitel. Ther haar man Exempel/ at Gudh ey så länge förtöfwar medh straffet/ uthan låter sådana lössachtighe bekomma sitt straff in ipso actu, såsom thet skedde then Israëlitiske Försten/ som besoff then Mediantisske Qwinnan/ at Pinehas medh en Knijff/ gick och stack them bådhe genom theras Bwk: Och Gudh säger/ at Pinehas afwände therigenom sin grymheet ifrån Israels Barn i thet han war nidisk om sigh. Konung Dawidz lössachtigheet/ är och häfftigt straffadt blifwin/ och hafwa hans egna Barn thet högst most omgälla: Såsom en Ammon och Absalon är til at see. Ja then som en så högt är uptänd til/ kan snarast enom förråda/ see hwad Delila giorde Simson,
Sedan/ när man aff Gudz och sådana Exempel och förmaningar framdraghit hafwer/ skal man andra argumenter uptänkia effter som en seer circumstantierne och tilfällen wara. Doch är ey gott at man them otijdigt förebringer/ hwarigenom patienten meera beswärat blifwer/ såsom och Plautus märkt hafwer.
Amour hand drifwer sellsampt speel/
Han stadigt ängstar/ hårdt och qwäl.
Han är ett wärk medh månge sund.
Han är ett wäsend uthan grund.
Hwad Rådh man åth en Frijer geer/
Han achtar ey man ther är leer:
Hwad tu beer honom läggia bårt/
Ther på alt hans Sinn förstårt.
Hwad honom icke kan gå ann/
Ther effter mäst tå trachterar han.
ens sinne ifrån sådan begörelse/ skal man föreställa honom then skadha hans Kropp ock Skiäl ther igenom haar til förwänta/ hwad för oros och wederwärdigheter/ hon kastar en uthi/ hwar om Plautus:
Sägh migh hwad Elskogh annat är/
Än stadigh trängan medh beswär?
Ett stort förtreet/ en liten frögd/
Som altijdh är til ängslan bögd.
Ett blidt förtryck/ ett fåfängt hopp/
Som stijer neer så snart som opp.
En lust som är föruthan roo/
En affection som ey haar troo.
En skön Gelat ijd skijn/
Swr wällust ock en liufligh pijn.
En Håningh för medh bitter Gall/
Ett liufligt speek ey uthan fall.
Ett Spök thet tu ey känna weet/
För än thet geer tigh alt förtreet.
Sådan och annat meera skal föras them til finnes för än som Flammen förmyckit begynner til at brinna. Ty när hon står i högste lågha/ tilsluta the (så wäl som andra/ hwilke medh häfftige passioner betagne äre) örorne. hwarföre moste thet i förston skee/ för än som Kärleken sigh myckit inrootar. Hwilket remedium och frija Konstens mästare Ovidius rådher til: en uthi/ hwar om Plautus:
Om tu uthi titt Sinn mon märkig och besinna/
Uptändas Elskogz flam, så most tu wäl besinna:
Ther han ey släckies snart/ hwad ångst och tyrannij/
Medh tijdhen hon tin hogh och kropp mon kasta i.
Ther tu upskiuter thet/ och ey wil ther på achta/
Han öfwer tin macht blir/ hwad hielper seen tigh wachta?
Om skönt en wåde Eld/ medh mödha släckias kan/
Föruthan skadha stoor/ han aff-går ey försann.
När tu från Eelden bort/ tårr Weedh ey undandrager/
Tå Eelden meer och meer/ fast Wäxer och tiltagher.
Thet för en Bäck man war/ blijr seen en Ström så frijd/
Thet för en Telningh war/ blijr seen en Buska widh.
En Krankheet hwilken förr/ stodh wäl til at Cureras,
Sij nu om hennes Cur, aff alla despereras:
En Lijkmark fast om han taar til fast sachteligh/
Så gör han skadha/ doch som ey är booteligh.
Ty märk; om tu ey wil blij skadd aff Elskogs wådhe/
För än han brinner fast/ kom tå och lätt tigh rådhe.
När han haar taghit til/ och högst i lågha står/
Han andras Rådh och titt Förnufft tå öfwergår.
Ett liws som föråt går thet tigh fast meera lyser:
Hwad hielpar effter rådh/ om tu än skönt thet Kyser/
En gerning som är giord/ och effter åth betänch/
Haar mången i stoor sorgh och skadha nidersäncht.
Ther och thetta i förstan försummat warder/ skal man påminna honom at han ställer sigh för öghon the feel hon hafwa kan/ som han är föramourerad på: At thet är icke alt Violer som wäl ryker/ huru under ett färghat Ansichte/ kan någhot annat förborgat liggia; huru under stoora tilsäyelser och complementer, Bedrägerij och falskheet offta hafwer sin framgång: Huru lät therföre then affection är til at mista/ och huru man på annan ort så godh och bättre igen winna kan. Hwilket rådh Ovidius och på thetta sättet framsteller/ 1. de remed amor.
Om tu wil frälsa Hughen tin/
Och lossa tigh aff Älskogs pijn/
Tänck huru hon som ar så kär/
Nu annorlunda stälter är/
Tänk huru hon fast mången gång/
Tigh ängstat haar haar och giort stort bång/
Ehuru hon och haar tiwgh qwält/
Tin Lyten tigh för ögon stält/
Tigh när och fier förr them förwitt/
Och icke til sin egen sidt.
The tu ey haar hon dichtar sigh/
At hon tå doch skal qwällia tigh.
Tänck på medh hwad för arga streck/
Hon haar moot tigh see låtit sweek/
Tänck meer hwad henne illa står/
Fast annat sinne tu tå får.
Tu wil tå heller wara frij/
Än uthstå sådant Tyrannij.
Ehuru häfftigh och starck som en sådan Brännna kan wara: Finner man doch aff dageligha Förfarenheten/ at när någon stor odygd hoos then blifwer funnen som man kärleks Brånnan dragher til: Så kan hon doch i en handwändnigh förandrat warda.
Man will här ett Exempel införa om Herren aff Riant, en Frantzösk Herman/ Hwilken een lång tijdh hade frijat til een Enkia aff förnämdt Slächte: Thenne älskade han så högt/ at han aff fruchtan för hennes Ogunst/ ey wäl torde uppenbara thet han hälst åstundade. Och effter han war en perfect Courtisan, och fast wärdigh at han aff henne skulle älskas igen; trodde han thess säkrare then Tilsäyelse/ som hon offta medh högha Eedher bekräfftadt hade: Nemligen/ at hon honom fram för alla andra i Werlden hade uthkorat til at högst älska in til sin Dödh/ hwilken allena them åtskillia skulle. Försäkrade honom ock/ at han hwar then som högst hennes hierta contentera kunde: Bidiandes/ at han sigh ther på tryggelighen förlåta wille. Och ther han någhot oährlighit hoos henne skulle biwda til at sökia; skulle then Gunsten heelt wara honom affslaghen. Then arme Mannen skattadhe sigh fast lycksaligh/ i thet han så högt hade kunnat winna thens Hierta/ som han för Dygden skull så stoort efftertrachtade. Thet faller här för långt att förtällia alle the Uptogh som han hade til at bewijsa henne sin Servie, och Tienstachtigheet. Men til ett Beslwt/ så skulle han på een wiss tijdh gå at besökia then som han hade aff alla i Wärlden kärast: När han kom til hennes Hws/ och frågade effter sin kärest. Tå begynte Hon gick alleen til at spatzera i Träägården. Tå begynte han meera än tilförende förmoda at bekomma een Läckerhetta: Men när han i Stillheet kom uthmedh ett Lusthws aff sammanflätade Trään/ gick han ther hasteligh inn/ och fann sin Matres liggiandes i Fampnen medh hennes egen Stalldrängh/ (hwilken war een wanskapligh Person) hwar utaff fattade han ett så stoort förtreet som hade Macht på itt Öngebleck uthsläckia then Brand/ som een så lång tijdh brunnit hafwer. Han sadhe strax til henne: Wäl bekomme edher; genom then Skam och Ostadigheet/ som iagh i dagh hoos edher hafwer rönt/ är iagh frlöst aff mijn stora Pijna/ hwilken then Stadigheten iagh meente i skullen hafwa/ förorsakat hafwer: Och gick så sin Wägh. Hon täckte sina Ögon och ey swarade ett Ord.
Så hender thet ock mången annan/ at ehuru högt en beflijtar sigh til at erhålla een Daams gunst/ och meenar aff stora complementer sigh hafwa een fast Grund at byggia på; så går thet doch så/ at ens Upsååt offta blifwer fallerat, en blifwer intet så högdt älskad igen/ som en älskar. Poëterne fingera om then Wallgudhen Pan, huru han hölt Echo eller Widerskallet kär; Echo åter älskade then dantzande Satyrum, och Satyrus igen Lydam, &c. så skal en intet wara så förstoort på en; man kan intet nogsamt försäkra sigh om så godh Affection igen: Uthan för sigh thet Orspråket til minnes: 'Wer Liebe sucht 'da keine ist/ Der ist ein gäck zu aller frist. Nån en älskar och icke blifwer älskad igen/ så är thet lijka som then ene talte/ och then andre intet swarade.
Åtskillige Medici rådhe ock til at fördeela en stoore begäran i synnerheet/ at man skal ställa honom i Conversation medh någhon annan/ genom hwilkens Caressen hans Brånna kan distraherad blifwa/ hwilket ock Ovidius rådher således:
Wil tu blij frija aff then Brånna kan tigh qwällier/
Är rådhsamt at tu twå tillrij' at älska wällier.
Hwem twå Matresser sigh een tijdh uthkora kan/
Han Pijna mindre blijr/ han är en säker Mann.
Om man en häfftigh Eeld i många parter deelar
Föruthan twifwel alt hans Flamm tå myckit fehlar.
Hwad sköter tu ther om fast en ey gunstigh är?
Titt Hierta glädz ther aff then andra är tigh kär.
Thet plägar ock myckit hielpa til at förtagha sådan häfftigh Brånna/ när man föreskrifwer them ett nychtert Lefwerne/ förtaghar them then Spijs som myckit Födzel aff sigh gifwer/ heet och myckit kryddat/ Item starcka Dricker. Ty thet är som Ordspråket lyder: Sine Cerere & Bacho, friget Venus.
För ett aff the bäste Medel hålles/ at man flyyr Lättia/ hwilken är Okyskhetens Örnegått: Ty skola the alltijdh någhot hafwa för händer/ hwarigenom theras Sinnen kunna afwände blifwa/ från then the så högt sättia Sinnet til.
För then skull säya Poëterne, at Cupido aldrigh hafwer kunna bracht Vesta, Pallas och Diana til älskogs lust: Ther hon doch öfwer alla the andra Gudhar och Gudinnor een Mästerinna war. Williandes genom thenna Fablen lära; at the som sijna Sinnen slå til Jachter/ Studier eller Hwshåltz saker/ och them medh alfwar fullföllia/ icke äre så älskogs Brånna underkastade.
Så skal man undfly sådana Conventer, ther som Lägenheten gifwer/ at sådana Flammer kunne uptände warda/ och ther man ther til kommer/ skal man sine Ögon weta moderera.
Sij/ Ögat är en stoor Ingång/
Til Okyskheet och Laster mång/
Igenom thenna ypna Döör/
Får tu en Gäst then tigh förför/
Ther tu ey Dören ypna weet/
Och sluta effter Lägenheet.
För then Orsaken skulle förbödh Keyser Julianus, när han hade intaghit Stadhen Malica i Persien, (uthi hwilken mächta deyelighe Qwinsspersoner wore) at ingen aff them skulle komma för hans Ögon/ på thet han icke skulle blifwa reetad til ond Begärelse.
Thet samma giorde ock Alexander Magnus, nrä han Darium Konungen i Persien hade öfwerwunnet/ så wille han intet/ at hans Gemåhl och Dotter skulle komma för honom/ säyandes: Thet wil intet skicka sigh/ at then som uthi Krijgh så mången Mann hafwer niderlagt/ skulle endtligh utaff Qwinsspersoner öfwerwunnen warda. När han i Illyrien som uthi ett Affgudiskt Tempel/ och gick ther see een skön Qwinssperson/ öfwer hwilkens Skönheet han sigh förundrade/ och en Öfwerste til honom sade/ han skulle föra henne medh sigh/ sade han: Wore thet icke een Obildigheet/ at then som skal straffa andra för Otucht/ skulle then Odygden hoos sigh sielff låta märckia.
Om Ähregirigheet.
CAP. VIII.
Een odygd fins ock så som mången Mann vexerar,
När som man högheet stoor fast häfftigt affecterar.
Än Medel finna kan/ then som är amourös,
Men hwad kan måtta then som är fast gloriös?
Han snijkes hijt och tijt/ sigh lägger alt til fromma/
At han kan blifwa rijk/ til högre staat så komma.
Bekommer han ock thet han effter trachtat haar;
Hans Modh thet wäxer meer/ han högre effter faar.
Går honom thet ey an/ för en ostadigh Lycka/
Fast ängsligh alltijdh han mån sigh betee och skicka
Om Lyckan spelar medh at honom wäl alt går/
Han känner sigh ey sielff/ och andra strax försmår.
Stort nampn hwad gifwa kan mon han tå ey försaka:
Han alltijdh framåth seer/ och täncker ey tilbaka.
Hans hugh medh tanckar all til högmodh är förstort/
Sin affkomst/ wenner och han snart görflömer bort.
Medh stadigh sorg och qwaal han Godz tilsamman rijfwer;
Hwar medh hans höga modh sitt Speel åtskilligt drijfwer.
Medh andras skadah han fast söker sin Profijt,
Then så ey göra kan/ han heter ey Polit.
Han alltijdh medh mång Ord fast skräpper och så skryter/
Utaff bedriffter sijn/ stoor Klookheet och meriter.
Han ingen artigheet i andras Wäcker spör/
Allen behagha mån/ thet som han sielfwer gör.
Hwar om så wil han ock i främste Rummet klijfwa/
Uthi slätt ingen ting sin Ähra efftergifwa.
Om en är honom för/ förtreet thet större geer/
Än Frögd han haar ther aff/ han huntrad' effter seer.
Men hwar til thetta alt? haar ty ey läst thet Orden:
At the Sachtmodighe besittia skola Jorden?
Haar tu ock ther til medh ey någhon tijdh förstått/
Hwad the Ährgirighe för straff och löön haa fått?
Osias, Goliath, Saul så ock andra många/
För sin Ährgirigheet see huru them månd gånga.
Besinna här ock så/ ehwad som Menniskior all/
Ther til ock Englarna haar kommit först på Fall:
Tu tina Fiädrar tå rättmätigt må slå nedher/
Och icke sökia så een fåfäng Ähr' och Hedher.
Så skal tu tigh och här påminna Lyckans art
Ehuru hennes Hiwl sigh kan omwända snart.
Jw högre som tu äst/ om tu tigh tå förnedrar/
Hwar man behagar tigh och theste meera hedrar.
Jw högre Solen går/ hon mindre Skugga geer/
Jw större Dygd man haar/ hon mindre prijs begär.
Jw mer man Skuggan flyr/ jw meer hon effterfölier/
Jw meer han högt prijs flyr/ jw mindre thet sigh dölier.
Hwem Skuggan tagha skal/ hon löper undan bråt/
Hwem högheet sökia wil/ mån komma stort til kort.
Ty lydh här Syrachs rådh/ tu som så högt wil klijfwa;
Thet är fast säkrare i nidrigt stånd at blifwa/
Thet bättre är än thet som Werlden effter faar:
Högt modh gör aldrigh gott/ och sidst ond Enda taar.
Tu som Ährgirigheet seer i titt modh at wäxa/
Skriff thetta i titt Sinn alt för en dagligh Lexa:
Hwad hielper migh högt modh och sökia Reputas?
I dagh iagh stålter är/ i morghon rutit Aas.
Ty öfwer andra all hwij wil tu så högt braska/
Och ey betenckia thet tu är man Mull och Aska?
Om Ähr' och Högheet stoor war ey så sorgefull/
Ehuru högt tu blijr/ tu äst doch Jord och Mull.
Ähregirigheet är intet annat än een stadig Begärelse och trachtan effter högh Staat/ Ähra och Beröm. I hwilkens Hierta so hon inkommer/ är hon icke lätt ther uthdrijfwa/ hon skaffar honom som henne inlåtit hafwer continuerligh Oroo/ aff the många andra Passioner som hon medh sigh hafwer/ som är/ Hopp/ Trängtan/ Ängslan/ Sorg/ Afwund/ Förtreet/ etc. och är thenne Passion hoos sombliga så häfftigh/ at hon the andra alla fast öfwergår/ ja hon öfwerwinner offta sielfwa Kärleken. Man hafwer wäl Exempel aff dagligha Förfarenheten/ at ehuru starck Kärleken hafwer warit emellan twå (man talar här om then loflige) doch när Ährgirigheten på enthera sijdhon instuckit hafwer/ så moste Kärleken stå tilbaka. Thet skrifwes ock om Julio Cæsare, at oansedt ingen kunde til Älskogs Speel wara benägnare än som han/ lijka wist hade Ährgirigheten hoos honom öfwerhanden/ så at han snart icke een Tijma kunde låta förbij gå/ uthi hwilken han icke någhot skulle drijfwa/ thet som hans Högheet förmeera kunde. Älskogs Pijn kan doch offta så sin Boot: Men Ährgirigheten kan aldrigh skee tilfyllest/ uthan när han bekommer then Högheet han efftertrachtat hafwer/ så förmeeras han begäran til at komma högre/ och större Språngh springa: Och jw wijdare man kommer/ jw större blijr Begärelsen/ til thess at hon aff Förnufftet sigh ey meer wil regera låta. Begynner så omsijder at bedrijfwa stora Fauter emot sin Nästa/ som är Förtaal/ Afwund/ Illwillia/ Föracht/ hwar aff grufwelige Drååp sigh offta förorsaka/ icke allenast emellan oskyllige/ uthan ock emellan kötzlighe Brödher/ ja ock Barn och Föräldrarne. Såsom om Cain, Abimeleh, Absolon, och andra nogsamt kunnigt är.
Och oanseedt/ at Ähregirigheet är hoos många nw så gemeen/ at hon snarare achtas för een Dygd aff en part/ än som för een wderstyggeligh Synd: Så hafwer Gudh doch til ingen Synd så stoort misshagh hafft/ och therföre ingen medh så högt Straff förfölgt/ som Högfärden: Hwilket wäkl uthwijses aff thet grufweliga Straff som the onda Englar och heela Menniskio-slächtet är öfwergåt: huru Gudh i synnerheet thenna Synden härdelighen hafwer straffat/ hafwer man aff många then helge Skriffts Rum at see: Såsom huru thet gick Saul medh sitt Slächte/ när han råkade i Ähregirigheet/ läs uthi then förste Samuels Bokens 10. och 31. Capitel. Abimelech, i Domare Bokens 9. Capitel. Om Korah, Datan och Abyram, Num. 16. Om Senacherib, 4. Reg. 18. Om Benhadab, 3. Reg. 20. Om Goliath, 1. Sam. 17. Om Haman, uthi Esthers Books 5. Capitel. Om Nebucanezar, Dan. 4. Om hans stålte Son. Belsazar, Dan. Så straffar Gudh ännu i dagh icke allenast sådana höga Personer/ uthan ock andra alla som utaff Ährgirigheetsens Flaska förmyckit druckit hafwa/ och thet på åtskilligt sätt: Doch gemeenlighen pläghar han bestå them medh wederstyggelige Siukdomar/ som han giorde Osiæ och Herodi; aff hwilke Siukdomar the så hård betagne blifwa/ at intet naturlighit Medel/ som eliest plägar wara krafftigt nogh/ kan them ther aff förhielpa eller någhon Lindringh göra/ ehuru högt man sigh ther om winnlägger. Hwarföre är icke alltijdh Skulden til skiutandes på Medicos, at Medicamenterne ringa effecter skaffa: Ty Gudh är tå kommen medh sins Wredhes Straff Patienten til at besökia/ hwarföre förtaghar han ock all Wälsignelse ifrån the Medel/ som eliest klookligen nogh appliceras, hälst när Patienten ännu uthi sin Obootfärdigheet stadhder är.
Ja för än sådana häfftiga Straff påkomma/ så hafwa the doch een dageligh Plågha utaff thet stadighe Bekymbret som the hafwa til at komma högre och göre upp/ såsom ock off the andra Passioner, som en Ährgirigh gemeenligh är qwald medh: Såsom Afwund öfwer andras Fortgång/ och at han sielff icke skal räknas för then ypperste: Bedröfwelse och Sorg/ när han icke får klijfwa så högt som han wil; hwaraff många Kropsens Swagheter/ såsom Trånfoot/ och andra swärmodighe Siukdomar sigh begynna at insticka/ hwilka offta bringa en ifrån sitt Förnufft och Sinne/ ja understundom om sielfwe Lijfwet.
Poëterne, hwilka under fina Fabler, then rätta Sanningen oss föreställa plägha/ repræsentera och på många sätt the Ährgiriges älendighe Endalycht. The säya huru Phateon bleff medh Dunder och Blix slaghen/ för thet han så högmodigh war/ at han understodh sigh til at föra Solennes Wagn och Hästar/ litet betrachtandes then godhe Förmaningen som hans Fadher Phæbus honom gifwit hade. Ovidius. 8. matam. fabulerar ock hurudan lyckeligh Uthgång thet togh medh Icaro, Dedali Son/ hwilken så högt öfwer sin Fadher wille flygha upp i Lufften/ huru hans Waxachtige Wingar aff Solens Heta försmulto/ at han så moste nidher i diwpa Watnet/ ther han lågh och ropade sin Fadher om hielp/ och kunde ingen bekomma.
Och blifwer fallet theste större om en aff ringa affkomst til hög ähra och gunst upsatt warder/ och weet sig ther uthi icke tilbörlighen skicka/ uthan förhäfwer sigh uthi sin Ähra/ och andra förachtar: Icke förandes sigh til sinnes then märchkelighe Agathoclis Regel:
Fortunam reverenter habe, quicunq; repente
Dives ab Exili progrediere loco.
Hwem är aff Affkomst slätt/ och honom lycka hender/
At honom Högheet stoor och Godz tilhanda lender:
Är rådh han hennes att fast/ tagher grant i acht/
At hon moot honom ey beteer sin tyck och macht.
Then som tå sina Daghar i Roligheet wil fortbringa/ är rådeligast at han går til sitt eghet Samwete; betrachtandes/ at Dygden ingen herligare Speel hafwer til at låta see sigh uthi. Ty seer man huru högt the fara wille/ som i sitt Samwet icke weta genom sina Dygder någhot märckelighit hafwa uthrättat/ allenast the hafwa kunnar medh allahanda Practiker skaffa sigh Godz och Rijkedomar tilsamman/ och sedan stempla ther effter huru the kunna komma uthi ett högre Stånd/ icke betrachtandes at Adelskap eller någhon annan högh Grad icke är Rijkedomars/ uthan Dygdsens rätta Lön. Hwar til lyder thet tydste Orspråket: Der tugendreich ist wolgeborn/ Ohn tugend Adel ist verlorn/ Wer tugendsam und tappfer ist/ Genugsam der geadelt ist. Och såsom Ordspråket lyder på swenska:
En Ädelmann thet wäl står an/
At han för andra någhot kan.
Hwarföre swarade och Keyser Maximilianus then första/ enom Rijk/ som war mächta importun til at anhålla om Adelskap/ säyandes: Dygden gör en ädel/ then kan iagh ingen gifwa/ uthan en moste hafwa henne medh sigh. Thenne Dygden/ igenom hwilken man sigh rätt Adelskap förwärfwar/ låter sigh see hoos them som antingen hafwa bracht sina Studier så högt/ at the genom them sin Öfwerheet och Fädernesland någhon synnerligh tienst hafwa giort/ och än göra kunna: Eller ock them som genom sin Tapperheet i Krijgh hafwa hulpit til at nidherläggia Fienden/ och i Fäderneslandsens Defension någhot manlighit stycke inlagt hafwa. Hwarföre säger Poëten: Sunt duo quæ faciunt, ut quis sit nobilis, Ars, Mars: Major ab arte venit gloria, marte minor.
Så äre ocke somblige/ som sielfwe ey stoort winnläggia sigh om Dygd/ ther medh theras rätta Adelstånd kan underhållit blifwa/ eller weeta hoos sigh sielfwe någhot ädelt eller berömlighit meer än hoos en Gemeen kan finnas/ ja kan skee mindre/ uthan the påcka på sine döde Föräldrars Bedriffter/ och förhäfwa sigh ther aff högt öfwer andra/ som om alla Dygder sig winnläggia/ och til then staten ey komne äre. Och then som medh sina Dygder icke trädher uthi sina Föräldrars Footspår/ hwafwer fast större Skam ther aff/ at han aff sin Härkomst sigh berömmer/ effter han then samme är/ som degenerar och affträdher ifrån Dygdsens Wägh/ then hans Föräldrar gått hafwa/ och theras Beröm/ thet han effter sin quota borde förmeera/ ther medh nidherlägger. Hwarföre säger Poëten: Et genus & proavos & quæ non secimus ipsi, vix ea nostra puto. Hwilket ock Aristoteles betyghar/ tå han säger: Maxima dignitas est, non quidem honorem usurpare, sed honore dignum existimari. Thet är ingen Ähra at hafwa och nyttia Högheet/ uthan wärderas wara then wärd. Ty swarade han ock enom/ som honom sijn oadelighe Affkomst förwitte således: Jagh är wäl aff ringa Härkomst utaff Naturen: Men Konsten hafwer födt migh/ och til mitt Gemöth/ giordt ädel: Men tu är adeligh födder/ men tu blifwer doch alltijdh oadel för tina odgyder skull. Socrates, när han hörde sigh förwijtas/ at han aff een oädel Modher burin war/ swarade: Meenar tu/ at ingen tapper Mann kan födas aff oädle Föräldrar? Gifwandes ther medh tilkänna/ at thet intet hänger stoort ther på/ om en utaff ädel eller oädel Föräldrar härkommen är/ uthan the tappre Gerningar och höfflige Sedher göra thet rätta Adelskapet: Them som ther medh umfohr/ hölt ock Antisthenes allena för ädle. Alexander ab Alexandro lib. 2. cap. 30. skrifwer hoos the Ægypiter hafwa warit i brwk/ at the Lärde och Dygdesamma allena thet oährloghe Ståndet fört hafwa: Hoos the Athenienser hafwer warit thet samam Brwk. Keyser Carolus Magnus, när han visiterade Skolan i Paris och halp til at förhöra Ungdomens progress; ther fann han/ at Borgerlige Söner och andra gemeena/ uthi Sedher och Studier Adelssmäns Sönerne widt öfwerträffade/ hafwer han för then skull them således tiltalt: Wälan i Ynglingar/ fahrer fort som i hafwen begynt: Jagh wil skaffa edher Penningar och Godz/ och för andra hålla wärde/ at göra aff edher Biskopar/ Cardinaler/ i skolen regera Land och Rijken. Men i (sade han til the unge Adelssmänn) som medh edhert upkrusade Håår hijt kommen/ på edhra Föräldras Godz/ Ähra och Stånd edher förlåta/ trachta effter Wällust/ och edher om Dygd och Wijssheet/ intet underwijsa låta/ i skulle intet wara migh godhe nogh/ at iagh edher antagher/ och skola thesse Fattigha uthi all Ähra edher föredraghne warda. Doch ther iagh seer/ at i här effter thet samma gören som the/ beflijta edher om Dygd och godha Sedher/ skolen i billigt för edhert Ståndz skull för andra framhaffde blifwa. Therföre och Theocritus, när han hörde en mächta berömmas för sin ståtlighe Härkomst skull: Sade han/ hör min Wän/ tu skalt icke skatta them strax för ädle och förnäme/ som aff adelighe och förnämde Föläldrar äre/ uthan them/ som Dygd/ godhe Sedher/ Ährbarheet och Rättmätigheet för alt älska och efftertrachta.
Damatriæ Son hon war wäl aff en adeligh Stämma/ men i thet han uthi een Slachtining icke tappert förhölt sigh/ och altså week ifrån then Adeligh Dygd/ som hans Fadher hafft hafwer/ dödade hon honom medh sin eghen Hand/ och giorde honom sedan thenne Graffskrifft: Hunc timidum mater Damatrion ipsa peremeit, nee dignum matre nec Lacedæmonio. Här aff seer man/ at thet som i högh Staat sittia/ äre ock stoor Umsorgh och Fahra underkastade/ så framt thet sitt Stånd rätt entretenera skola. Ty then som högt upsatter är/ skeer honom någhon Wanähra/ så märckes hon thess meer och hans Fall blifwer thess större/ synnerlighen om han sigh uthi sin Ähra myckit förhäfwer. Hwarföre skall en/ som til Ähra kommen är/ lyda Syrachs Rådh uthi thet 10. Capitel/ at han theruti icke skal wara stålt/ ty HErren är underligh i sin Wärck/ och ingen weet hwad han göra will: Många Tyranner hafwa most sittia nidre på Jorden/ och Kronan är satt på then man intet tänckte på. Thetta märckte Carolus Quintus wäl/ när han wille intet förhäfwa sigh ther öfwer/ at han hade bekommit Konungen i Frankrijke til fånga/ uthan förde Lyckans Ostadigheet sigh til sinnes/ ehuru lätt thet samma eller annat Fall ock sigh hunda kunde. The som uthi sin Ähra alt förmyckit ståltzera/ äre lijka som the starcke Wädher; At såsom thesse myckit storma näst för än the skola uphålla/ och äre tå aldrastarckest: Så äre ock the stålte och ähregirighe Menniskiorne närmast til Fallet/ när the sigh allsom mäst förhäfwa.
Then som tå för sin Dygders skull til någhon Högheet kommer är/ han skal låta ödmiukheet (hwilken een Modher til alla Dygder är) uthwijsas i alt sitt Wäsende: Ty lijka som hon är ett wist Tekn och Modher til andra Dygder/ så är ock Högfärd een Modher eller Element (som Timon säger) til alla Odygder/ och skämmer bort the Dygder som en förr är ährat före.
Högfärd then störste Synden war/
Som Menniskian och Englanar/
Först monde komma uppå fall/
Och kasta uthi Plåghar all.
Ey kan ock ey Gudz Ande godh/
At wistas i ett upbläst Modh.
Hon är Förnufftsens Wattusoot/
Til hwilken sällan sinnes Boot.
Medh mindre Huden brista må/
Mon Swulman minskas och förgå.
Een Blåsa slaak ey snart får hohl/
Een widt upbläst fast mindre tåål.
Så länge hon är fast upblåst/
Hon öfwer sigh högt simma måst/
Rör henne tå medh litet hwas/
Hon faller nidh alt medh en hast.
Ehwad tu hafwer för een Dygt/
Hon sudlar then och gör tigh Blygd.
Aff Englar haar hon Dieflar giort:
Men whem sigh ey förhäfwer stoort/
En Engel han wäl heta må;
Ty må tu medh Högmodh affstå.
Ty må en sielff icke så högt medh sin Ord och Åthäfwor sökia at blifwa högt achtat/ är ther någhon Dygt inne hon blifwer wäl uppenbar och winner Prijs och Ähra/ fast man sielff ey så stoort trachtar then at uthsprijda och låta see therigenokm at en alltijdh wil wara i thet främste Rummet. The Atheniensiske Soldater anhöllo en gång hoos sijna Förmän/ at the uthi Slachtningen mott så behålla thet öffre Sälle/ bleff them swarat: Thet är lijka hwart i blifwa stälte/ först at i hålla edher som tappre Männ ther i ståen Thet skulle the ock betrachta/ som i Processer eller andra Samqwemer/ uthan någhon Ährebidningh blifwa andra effter ställte/ hoos hwilka icke någhon synnerligh Dygd lyser; at lijka hwar the gå eller sittia/ så är theras Dygd androm Rättsinnigom nogh kunnigh/ och blifwer therigenom meer känd/ at andra see Ödmiukheet boo i en ens Hierta/ och therföre fleera Dygder: Then andra igen noteras therföre at hafwa Högfärdh i sitt Hierta/ och therföre många Odygder/ ty Syrach säger uthi thet 10. Cap. Högfärdh drijfwer til alla Synder/ then ther medh faar/ kommer mången Styggelse åstadh. Ty wil man til ett Beslut indragha Pauli Rådh til the Gal. 6. Begärer icke fåfängligh Prijs/ och om någhon låter sigh tyckia någhot wara/ ändoch han intet är/ han bedragher sigh sielfwan.
Om Girigheet.
CAP. IX.
En mindre synder ey är; när man tilsamman sankar
Stort Godz/ och så ther på anlägger all sin tankar.
Thet under är til see/ ehuru werldzens Godz/
Kan sälsam göra en/ och en underligh til modz:
En girigh aff och til/ föruthan roo hårdt fijker/
Alt taal går ther på uth/ at man må blifwa rijker/
Och sammansanka sigh/ aff Penningar stoor Skatt:
Hwar öfwer han högh sorgh/ fast drager dagh och natt.
Fast han bekommer thet/ han stadigt effterleetar/
Thet stillar ey hans ångst/ thet honom meer upreetar.
Thet godzet som han haar/ thet är thet han umbär;
Jw meera som han får/ jw meera han begär.
Om man wett styckit Steek/ för en snål Hund nidfäller/
Han slukar thet til Lijffz/ strax effter meera gneller:
Han pröfwar ey thes smak/ thet hastigt nedhergår/
Han lurar effter meer/ ehuru stort han får.
Altså en girigh bwk/ medh ångst meer efftertrachtar/
Fast han skönt myckit får/ hans lust sigh doch ey sachter/
Och näns ey ther utaff/ sigh sielfwan göra gott;
Thet lägs i Kistan neer/ så snart han thet haar fått.
Han träghet som en Hund/ på Godzet waker ligger/
Och han slätt ingen natt/ för ängzlan sofwa trygger/
Ehuru som hans Godz sigh ey förminnskas må/
Och huru han skal meer och meer tilhopa få.
Om han weet winna thet som någhot sigh kan båta/
Bedrägerij och Sweek/ skal han ey underlåta:
För en fast ring profit, så blijr stoor haat upwäckt/
Emoot hans Wänner bäst/ Föräldrar så och Slächt.
Uprichtigheet och så moot/ alla han förgäter/
Utaff sin Rijkedom/ han sigh fast högt förmäter:
Hwad anseer han en ann/ han gör sigh sielff ey gott?
Hans kargheet wåxer til/ och blifwer uthan mått:
För hennes skul han ey wäl tår sigh äta mätter/
Sin Gudztienst offta han/ för Winst tilbaka sätter/
Om han än för Sedh/ in uthi Kyrkian går/
Hans hugh är doch ey ther han meer på Godzet står.
Doch med hans krop mon thet/ som med en Spinnil gånga
Then Näten sätter widt/ ther medh at Flugor fånga:
Lät Nätet söndergår/ och Flughen flygher bort/
Then arma Spinnil tå/ mon komma stort til kårt.
Och therför' ey allen; i thet han ock så Spinner/
Tå myckit aff hans Krafft/ och Inelfwer förswinner:
Altså en girigh Kropp/ som sätter uth sin Näät
Fast wijdha/ at han kan aff Rijkdom blifwa täät/
Han öfwer Siö och Land/ fast effter Godzet farer/
Doch offta brista kan/ han anslagh stor' och Snarer/
Slät ingen mödha han/ ey heller arbet sppar/
Fast han sielff ther utaff/ ey annor nytta haar/
Än at hans kropp aff sorgh/ och mödha heelt uthmattas/
Och finner meer och meer/ uthi sin Kistor fattas.
Så seer man Girigheet/ är Root til Laster all/
Och kommer en til Kropp och Siäl uppå stort fall.
Tänck doch tu Girige; tu haar en Buk så änger/
Tu gör tigh oroo stoor/ när ey så högt omtränger:
Then deel som Gud tigh geer/ ther med til fridz tu bliff/
Rijff passligh/ tänk ey långt/ tu haar så kärt ett Lijff.
Hwad båtar tigh när tu/ thet sielff ey näns förnöta/
Tu spaar thet åt en ann/ som thet skal bättre sköta/
Tå blifwer sannat först/ at orättfånget Goos/
Thet ey warachtight blijr/ thet faar medh hast sin koos.
Then tridie slags Kärleken är en omäteligh begärelse til Penningar och Godz/ lijka som therpå/ all ens wälfärd hängia skulle: Och kallas thenne kärleken i synnerheet/ Girigheet.
Om thenna odygden så wäl som Ähregirigheten/ sägher Aristoteles mächta wäl; at the äre lijak som twå Böfflar och Plågemästare/ hwilka Menniskians Natur så wäl til Siälen som Kroppen/ uthan någhon återwändhe på åtskillighe sätt qwällia. Och är Girigheten ey någhon simpel affect, uthan hafwer och många Stallbrödher medh sigh/ såsom: Misstroo/ Fruchtan/ Bekymber/ Hopp/ etc. Hwilka göra honom så sorghfylligh at han hwarken Dagh eller Natt kan hafwa någhon roo eller lijka: Ty skall någhot Cratur på Jorden kalals älendigt/ så är wist en Girigbuk. Ehuru myckit thet honom lägges til/ gifwer han sigh doch icke til freds/ uthan lijka som en Watusichtigh/ jw meer han får dricka/ jw meer törster han: Så gör och then Girighe/ jw meer han bekommer/ jw meer retas han begår til Godz och Ägendoom. Thes föruthan är han och full medh afwund/ ther han seer någhon annan hafwa någhot/ thet han sielff icke hafwer. Altijdh ligger ett styckit Land hoos hans/ thet han tycker sigh fast bättre tiena/ och så medh all practik efftertrachtar/ huru han thet under sigh bringa kan. Hwarföre all Uprichtigheet/ Redligheet och Naturligh Affection, som han borde hafwa til sijna Föräldrar/ Förwanter och Nästa/ ja och til sigh sielff/ flyr uthur hans hierta: Alt annat emoot profiten lijknandes/ tyckes honom ingen ting wara: Ja sätter och offta för Winstens skull/ sin eghen Kropp och Siäl i fahra/ och sällier så (som man säya pläghar). Hästen bot för Höö skull. Och fast han än så myckit fåår/ nåns han doch ey anläggia thet til sins Krops wälfordran.
Är thet icke en älendigh Träldom/ at man sin Kropp ey bättre achta skal/ än at göra honom til en Träl/ för thet som Naturen i Jorden förborghat hafwer/ lijka som then ther owärdigt wore til sees/ hwilket och honom borde wara til tienst: Ther doch en Girigh tienar sitt Godz/ och icke Godzet honom: Ey heller hafwer han större nytta aff thet Godz som han besitter/ än thet han intet haar; effter som han thet ey brwka tors/ aff fruchtan at thet förminskas skal. Hwarföre lijknar och Horat. 1. Sat. 1. en Girigh widh Tantalo:
Then arme Tantalus, skär mitt i Watu-Bäcker/
Sin torre Tunga han/ ey nedh til Watnet räcker/
Fast han medh Watnet sigh/ tilfyllest Läskia kan/
Han smächtas för aff Torst/ än han thet rörer an.
Hwar om leer tu ther åth? halt här man litet stilla?
Tin Girigheet fast stoor/ wil han ther medh ogilla/
Troo tå thet fasteligh/ förandra man thet Nampn/
Aff tin bedriffter syns/ at tu bär samma Namnp.
Mon tu ey i titt Hws/ all nödhtofft rundligh spara/
Och haar til öfwerflödh/ ther aff man wäl kund fara?
Men hwad gör tu ther medh/ tu ligger ther uppå:
At thet ey minskas skal/ tu thet ey röra må/
Alt som ett heligt Brödh/ så och förbudin Kaka/
Och näns ey medh tin Munn/ och Tunga ther aff smaka/
Thet är som Beläte/ thet tu på Wäggen seer/
Ens Hampn nu skodar ther/ hwad haar tu ther aff meer?
Ett märkelighit Girigheetz Exempel hafwer man til at Läsa om Hermocrate, hwilken i sins Siukdoms begynnelse/ myckit hade göra med uthräkningar/ huru myckit Spenderas skulle så Medicum som hans Cur antagha skulle/ såsom och hwad til Medicamenter och Kost anläggias måtte. Och när han förde sigh til sinnes/ at Penningar och skulle anwändas at köpa Liws före/ sade han: Thet är bättre til att Döö/ och Affsomnade så strax ther effter. Men Arfwingarna togho Godhzet ann medh frögt/ och wiste wäl bättre Handtera thet.
Så finnes och thesse tijdher hoos oss alt för månge Hemocratis Bödher/ hwilke är eså Karghe/ at för än the näns gifwa en Penningh åt någhon Förståndigh man/ som kunde i theras Sukdom gott Rådh medhdeela/ förr liggia thet och utmattla sigh: Om än någhon aff them förmant blifwer/ til at sökia rådh i tijdh/ sägher han: Jagh wil ännu i någhra Daghar låta hållas til thes iagh får see hwart uth thet wil. Eller och om han någhot skal i brwka; så menar han sigh fast bättre kunnna komma aff medh/ om han kallar en Qwacksalware eller någhon förlupin Kärngh och Signerska til sigh (hwilka osomofftast hafwa sigh frame/ och understå sigh at weta grund och orsaker til alla hans plåghor/) förhutla så och fördärfwa honom heelt bort. När tå all Medhel äre uthe och Andan begynner at picka i Hals-Gropen/ så skola the först sända effter Doctaren: Och ther han i förstan/ för än siukdomen myckit inritat hade/ och Kraffterne ännu starkare wore til at uthstå the medhel som kräfwias kunde/ medh en ringa ting hade kunnat blifwit hulpin/ kan han nu icke för hundrade gånger så myckit/ och än tå medh störste äwentyr til rätta komma. Ther honom tå någhot widhkommer/ så skal man höra at skullen skal skiutas på Medicum, hwem täcnker at hans Girigheet hafwer kommer honom til at försumma medel emädan tijdhen war?
Thenna Girigheetz Odygd/ missunnar icke allenast Kroppen sin nödtorfft/ uthan och kommer en ofta til at sättia sin Siäl i wådhe/ i thet at mången förr Godz skul förlåter sin Religion/ Föräldrar och Förwanter/ förrådher sitt Fädernesland/ ja gifwer sin Siäl Diefwulen i wåld. Therföre sägher och Syrach/ at intet slemmare ting är på Jorden än som en Girigh: The qwällia icke allenast sin Siäl medh stadigh omsorgh/ til at försambla Godz tilhopa/ at hon meer ther uppå måste anwända sina Tankar/ än som til Gudz rätta Dyrkan/ uthan och the offta för en ringa Winst skulle/ medh högha Edher gifwa sigh then Onda i Wåld bådhe til Lijff och Siäl. Igenom then continuerlige Omsorgen/ lijdher ens Lijffs sundheet ey ringa Skadha: Ty i thet theras Tanckar stadigt gå ther på huru the skola göra sigh Profijt; så blifwer then naturlighe Wärman ifrån Magan avocerat och förhindrat/ at han Spijsen ey rätt försmälta kan: Föruthan thet/ the eiliest intet unna sin Kropp gott/ icke anseendes Storm och Owäder/ Snö/ Regnt och Slagg/ när thet kuna mena sigh någhot winna/ rippa the ifrån then ena Orten til then andra öfwer Siö och Land. Försambla sigh så månge råå och onaturlighe Wätskor/ aff hwilka sedan Flusser och andra åtskillige Kranckheter förorsakas. Näns så aff alt thet the tilsammans rijfwit hafwa/ icke göra sigh een godh Stund/ myckit mindre til at ther aff sin fattighe Jemchristen någhot medhdeela. Hwarföre hafwer ock Socrates sagt: Man skal aff en Dödh intet Taal begära/ och utaff en Girigh ingen Wälgerningh. Ty lijka som then Dödha intet swarar/ altså gifwer ock en Girigh ey hwad man begärar. Gör han thet ock/ så skeer thet medh sådan förtreet/ lijka som han sin argste Fiende gifwa skulle.
Men tu arme Mullsäck; meenar tu at tu ey skal en gång göra Gudhi en Räkenskap för thet han hafwer gifwit tigh under händerne at wara en Fougt öfwer; icke allenast huru tu thet Godset/ som tu hafwer sädt/ anlagt hafwer; uthan ock tin Kropp och Siäl/ the tu medh tijn Girigheet så uthmattat och fördärfwat hafwer? Hwarföre kommer tu tin Kropp för Godset skull i swåra Siukdomar? Hafwer tu ey läst hwad Syrach säger uthi thet 30. Capitel: Wara fiksj och helbrägda är bättre än Guld. Ingen Rijkedom är lijknandes widh en helbrägda Kropp/ och ingen Glädhe widh Hiertans Glädhie/ hwilken en Girigh aldrigh hafwa kan. Ty wakan och trängtan effter Rijkedom förtärar hans Kropp/ och Omsorgen för henne/ låter honom icke sofwa/ som Syrach uthi thet 31. Capitel säger: Hwarföre plåghar tu tijn Siäl så swåra medh tina Tankar/ hafwer tu ther sammastädes ey läsit at Syrach säger: Ett gladt Hierta som låter sigh nöija/ wara Menniskians Lijff/ och thet smaka alt wäl hwad then äter? Hwilket är at finna en Skatt öfwer alla Skattar/ som han ock i thet 41. Capit. säger. Hwilket ock Apost. Paulus 1. Tim. 6. bekräfftar medh thesse Ord: Wara gudeligh och låta sigh nöija/ är winnigh nogh. Men the som willia rijke warda/ falla i Frestelse och Diefwulens Snaror och många dårachtige Begärelser/ som sänkia Menniskian uthi Fördärff och Fördömelse.
En torr Betta/ ther man låter sigh medh nöija/ är bättre än ett fullt Wisthws medh träta/ står uthi Salomons Ordspråks Books 17. Capitel. Och hoos Syrach uthi thet 37. Cap. Thet litzla som en Rättfärdigh hafwer/ är bättre än thens Ogudachtighes stora Håfwor. Ty rådher Psalmisten Konung David uthi then 62. Psalm/ at man intet skal hålla sigh til thet som intet wärt är; och om enom skönt Rijkedom tilfaller/ skal man sigh ther på ey förlåta. Then samma Förmaningen framställer Syrach uthi thet 11. Cap. Sköt intet effter/ huru the Ogudachtighe fara effter Godz; sätt tin Tröst til Gudh/ och bliff uthi tin Kallelse; Thet är HERranom alztinges lätt at göra en Fattigan rijkan. The Fromas Ägodelar wälsignar han/ och när tijden kommer/ förökas the snarliga. Ther the ogudachtighas Rijkedom snart skal förgås och rustas/ hwilket skal war ett Tekn/ at en Rust skal komma öfwer theras Kött/ och skal thet som en Eld medh hast upfräta/ som Jacob uthi thet 5. Cap. säger. Then som sigh häruti så hafwer lärt sticka/ som S. Paulus talar om sigh uthi sin Epistel til the Philipper i thet 4. Capitel/ Han må wärderas rätt wara rijk; ther han sägher: Jagh hafwer lärt ibland them iagh umgår/ låta migh nöya. Jagh kan lågh wara; iagh kan och högh wara: Allestädes och uthi all ting är iagh skickeligh/ iag kan både Mätt och Hungring wara/ både Nogh Hafwa och Nödh lijdha. All ting förmår iagh genom Christum som migh mächtigh gör.
Thet wore fast wäl/ at then som i thenen Girigheet fast så hårdt inwefwat är/ wille aff sådana Exempel och förmaningar så snart låta omwäda sigh/ som Demetrius Phalerus giorde; Hwilken/ (när han genom sin illsnidigheet en hoop medh Godz sigh samman kraffsat hade) fick han en gångh höra/ ehuru then wijsa Crates i Academien' disputerade om Dygdzens wärdigheet och uthrättande: När han en stund flitigt gaff ther på acht/ begynte han omsijdher beklaga sin älendigheet och fåwitzska/ i hwilken han så länge swäfwat hade; i thet han Dygdzens wärkningar (som doch uthan stort arbete förrättas kunde) så skamligen hafwer sat widh en siidha/ och alt annat/ som allenast et skeen hafwer til at wara gått/ medh så stort arbet efftertrachtat/ medh stadigt omsorgh bewarat hafwer/ hwilket och så lättelighen kunde förlorat blifwa.
Ehuru högt som werldzens Godz kan komma en i ängsligheet/ icke allenast til at bekomma thet/ uthan och thet at bewara/ hafwer man til at see aff Anacreons Exempel: Hwilken när han en gång aff Konung Polycrates treetusend Gyllen bekommit hade til förtärings/ begynte han at så stor omsorgh och räddhågha/ så at han offta sprang up i Sömpnen/ sigh inbillandes at någhon Tyff skulle komma i Kamamren at slå sigh i hiäl för Penningarnas skul/ eller och någhon aff hans Hwsfolk skulle them från honom bortstiäla: Begynte så at tänkia om sin större Roo och Trygghet: Och på thet han sin stora omsorgh skulle qwitt warda/ lefwererade han Konung Polycrati Penningarne igen/ säyandes: At then sköne Skänken sigh i fåå daghar meer Olust/ Sorgh och Ångest giordt hafwa/ än then skulle kunna honom någhon Frögd och Glädhie bringa.
Hwarföre tu som så fängtar effter Rijkedomar/ btänk huru högt the tigh ängsta kunna/ när tu them bekommit hafwer/ giff tigh therföre til fridz medh then deel Gudh han tigh beskär/ om tu än Armodh moste lydha/ så besinna at at såsom Rijkedom gifwer stora omsorgher/ så skaffar doch Armodh Roo och Säkerheet/ ledher en til många dygder som är/ Beskedligheet/ Ödmiukheet/ Måttligheet/ etc.
I armodh sigh hwm skicka kan/
Then håller iagh för Rijk en man/
Stoor Rijkedom i sorgh en Leer/
Ther Farrigdom en fridh doch geer.
Förwisso är then nogsampt rijk/
Som tänker sigh at wara slijk.
På Rijkdom hwem haar satt sin hogh/
Är arm/ fast han än hafwer nogh:
Hwem mäst begär/ han hafwer minst/
At nöya sigh är störste winst.
Om tu får skadha på titt Godz/
Tigh kränk ey stort/ war wäl til modz/
Om timligt Godz tigh kommer bort/
På ewigt kom doch ey til kort.
Hwarföre swarade och Democritus enom/ som frågade huruledes man skulle kunna blifwa rijk/ säyandes: Tå är man rijk/ när man på girigheet är arm/ och ickje så häfftigt effter rijkedom sträfwer. Och Epicterus swarade enom/ then wara nogh rijk/ som låter sigh nöya medh thet Gudh honom beskär. Hwar om skal en så stort effter rijkedom sökia? Hwad hafwer en Rijk bättre än then Arma/ the hafwa man whar sin Bwk at fylla/ hwad är tå för åthskillna emillan them? Then är thet/ at then ena fräter och uthmärtlar sigh sielff/ förachtar Gudh och hans helgha Ord/ förorenar sitt Lijff/ besmittar sin Siäl/ ther medh öfweträffar then Rijak then Arma/ och medh intet annat/ Som Chrysostomus sägher.
Then som intet wil befinna thenne Marteringen/ som en medh Girigheet sigh sielff tilfoghar/ såsom och the löfften och tryggheet the hafwa som låta sigh nöya: The låta doch the stora straff och plåghor som Gudh the girige hootar/ och allsomfftast pläghar straffa medh/ icke allenast här timligh/ uthan til ewigh tijdh: Här fölle alt förlångt Wärlzlighe Historier ther om indragha. Man wil allenast aff Gudz Helga Ord några Witnesbörder framföra/ ther aff man kan see hur wedherstyggeligh thenna synden är in för GUdh. Mångestädz ropar Gudh wee öfwer them: Såsam Mich. 2. Luc. 6. Jerem. 2, Am. 3. Esaias. 5. Capitel, &c. Och sägher hoos Matth. 9. At en Camel lättligare kan gå genom ett Nålssögha/ än en Rijk i Himmelen komma. Orsaken är som står 1. Tim. 6. at Girigheten är en Root til alt ondt: Til hwilken somblighe hafwa fått Luft och äre ther medh wille farne om Trone/ och hafwa giordt sigh sielfwe myckin bedröfwelse. Hwarföre förmanar Apostlen sammastädhes til Sachtmodh/ Tålamodh och andra Dygder/ at man icke skal sättia sitt hopp på owissa Rijkedomar/ uthan på lefwandes Gudh/ then oss alt Rijkelighen gifwer at nyttia/ hwad gijnar at tu så onytteligen bemödar tigh? thet är klart/ at tu intet får hädhan medh tigh: Om tu än otalighe månghe Alnar Land hade/ behöfwer tu doch på sidstan ey meer än 3. eller 4. Ty när som sorgh om timeligh Näringh påkommer/ beedh på thetta sättet:
O Gudh iagh bedher tigh/ tu wille migh at gifwa/
Ey rjikdom stoor/ lät migh och ey i armodh blifwa:
Jagh önskar ey förstort/ ey litet iagh begär/
Jagh nöyer migh medh thet/ min Gud han mig beskär.