Den allvarsamma leken/Del 1

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg ”Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig”

”Man väljer inte sitt öde…”  →

I

— — — ”Jag tål inte den tanken,
att någon går och väntar på mig”…

Lydia brukade bada ensam.

Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon för resten ingen att bada med. Och hon behövde inte vara rädd: hennes far satt där uppe på bergknallen ett stycke ifrån och målade på sitt ”motiv från hafsbandet” och höll öga med att ingen obehörig kom för nära.

Hon steg ut i vattnet, tills det nådde henne till litet över midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut, och speglade sina aderton år i vågen.

Så böjde hon sig framöver och simmade ut på det smaragdklara djupet. Hon njöt av att känna vattnet bära sig — hon kände sig så lätt. Hon simmade lugnt och tyst. Hon såg inga abborrar i dag; annars brukade hon leka litet med dem ibland. En gång hade hon varit så nära att fånga en med handen, att hon stack sig på hans ryggfena.

Väl i land igen for hon hastigt över kroppen med handduken och lät sedan torka sig torr av solen och den lätta sommarbrisen. Så sträckte hon ut sig på en flat strandhäll, som vågorna slipat blank. Först lade hon sig på magen och lät solen bränna på ryggen. Hon var redan alldeles brun över hela kroppen — lika brun som i ansiktet.

Och hon lät tankarna löpa. Hon tänkte på, att det snart var middag. De skulle ha bräckt skinka och spenat. Och det var nog gott — men det kunde nu inte hjälpas, middagen var i alla fall den tråkigaste stunden på dagen. Fadern sade just inte många ord, och bror Otto satt tyst och tvär. Han hade ju också sina bekymmer, Otto. Det var så trångt på ingenjörsbanan här hemma, och i höst skulle han fara till Amerika. Den enda, som brukade prata vid bordet, var Filip. Men han sade aldrig något, som hon iddes höra på — det var mest bara om prejudikat och juristknep och befordringar och sådan strunt, som ingen människa kunde bry sig om. Det var som om han pratade bara för att någon skulle säga något. Och under tiden letade han med sina närsynta ögon efter de bästa bitarna på fatet.

Och ändå höll hon ju så mycket av både fadern och bröderna. Så underligt — att det kunde vara så tråkigt att sitta vid ett dukat bord med sina närmaste, som hon höll så mycket av — — —

Hon vände sig på rygg och låg med händerna under nacken och stirrade upp i det blå.

Och hon tänkte: Blå himmel, vita skyar. Blått och vitt — blått och vitt — — — Jag har en blå klänning med vita spetsar. Det är min finaste klänning, men det är ändå inte därför jag tycker så mycket om den. Det är för en annan orsaks skull. För det var den klänningen jag hade på den gången.

Den gången.

Och hon tänkte vidare: Älskar han mig? Jo, jo. Visst gör han det.

Men älskar han mig riktigt — riktigt —?

Hon mindes en gång för inte så länge sen — en kväll de sutto i syrenbersån ensamma. Han hade plötsligt försökt en djärv smekning, som gjorde henne rädd. Men han hade visst själv strax förstått att han var på orätt väg, ty han hade tagit hennes hand, den hand, som hon värjde sig med, och kysst den som om han velat säga: förlåt.

Jo, tänkte hon, han älskar mig säkert riktigt.

Och hon tänkte vidare: Jag älskar honom. Jag älskar honom.

Hon tänkte så starkt, att hennes läppar rörde sig med hennes tankar och tanken blev en viskning: jag älskar honom.

Blått och vitt — blått och vitt — — — Och vattenplask — plask — plask —

Plötsligt kom hon i tankar om, att hon först denna sommar hade upptäckt hur skönt det var att bada ensam. Hon undrade hur det kunde komma sig. Men skönt var det. Annars, när flickor bada tillsammans, måste de ju alltid skrika och skratta och föra liv. Men det är mycket skönare att vara ensam och alldeles tyst och bara lyssna till vattnets plask mot stenhällarna.

Men medan hon klädde på sig, gnolade hon på en visa:

En gång i bredd med mig
prästen skall fråga dig,
om du vill vara min
utvalda vän.

Men orden sjöng hon inte, utan gnolade bara melodien.

Artisten Stille hyrde sedan urminnes tider var sommar samma rödmålade fiskarstuga långt ute i skärgården. Han målade tallar. Det hade på sin tid blivit sagt om honom, att han upptäckt skärgårdstallen, liksom Edvard Bergh hade upptäckt den uppsvenska björkhagen. Han tog helst sina tallar i sol efter regn, då stammarna lyste av fukt i solskenet. Men han behövde varken regnväder eller solsken för att måla dem så: han kunde det utantill. Han försmådde inte heller att låta kvällsolen brinna i röda reflexer på den tunna, ljusröda barken mot trädets topp och i det knotiga, vridna grenverket. Han hade fått medalj i Paris på sextiotalet. Hans mest berömda tall hängde i Luxembourg-galleriet, och han hade också ett par på Nationalmuseum. Nu — mot slutet av nittitalet — var han ett bra stycke över de sextio och hade med åren kommit litet i bakgrunden i den växande konkurrensen. Men han arbetade segt och flitigt som han gjort i hela sitt mödosamma liv, och han förstod sig också på att sälja sina tallar.

— Att måla är ingen konst, brukade han säga, det kunde jag för fyrtio år sen lika bra som nu. Men att sälja, det är en konst som det tar tid att lära sig.

Hemligheten var enkel nog: han sålde billigt. Och så hade han dragit sig fram skapligt nog med hustru och tre barn och gjort gud och var man rätt. Nu var han änkling sedan ett par år. Liten, senig och knotig och med fläckar av frisk, rödlätt hy skymtande fram här och där genom det mossiga skägget, liknade han själv en gammal skärgårdstall.

Måleriet var hans yrke; men hans kärlek var musiken. Det var en tid, då han hade roat sig med att göra fioler och drömt om att komma glömda hemligheter i violintillverkningen på spåren. Det var länge sen. Men med pipsnuggan i mungipan gned han gärna sin fiol vid skärgårdsfolkets dans om lördagskvällarna.

Och han var förtjust, när han fick sjunga andra bas i kvartetter. Därför var han vid gott lynne denna dag vid middagsbordet.

— Det blir sång i kväll, sade han. Baronen har telefonerat att han kommer över med Stjärnblom och Lovén.

Baronen hade en liten egendom snett över viken och var närmaste granne, bland herrskapsfolk räknat. Kandidat Stjärnblom och notarien Lovén voro hans gäster.

Lydia steg hastigt upp och gjorde sig ärende ut i köket. Hon kände sig så het i kinderna.

— Jag sjunger inte med, muckade Filip.

— Så låt bli då, morrade fadern.

Saken var den att det var ett litet fel med kvartetten: den hade två första tenorer. Gubben Stille var ännu alltjämt en präktig andra bas. Baronen påstod sig kunna sjunga vilken stämma som helst ”lika briljant uselt”, men hade stannat för första bas. Stjärnblom sjöng andra tenor. Men äran och ansvaret som första tenorer delades av Filip och Lovén. Filips tenor var liten och späd och ren; avgjort lyrisk. Lovén åter hade en kolossal tenor, i vars mäktiga tonsvall Filip hjälplöst drunknade. Han påstods ha varit erbjuden engagemang vid Operan. Likväl kände Filip med stolthet sin oumbärlighet när det gällde subtilare saker, ty hans rival hade blott två strängar på sin lyra: forte och fortissimo. Dessutom hade notarien Lovén en fiende i sitt passionerade sångartemperament: när lidelsen fick makt med honom, sjöng han falskt eller gjorde en tupp.

Otto bröt tystnaden vid bordet.

— Asch, sade han, du sjunger med i alla fall. En tenor, som kan hålla käften, när han hör andra sjunga, har man aldrig hört talas om.

— Du kan ju sjunga i det som ligger för din röst, medlade fadern.

Filip satt lite purken och petade i sin spenat. Han tänkte, att han möjligen kunde låta beveka sig att sjunga i ”Warum bist du so ferne”, kanske också ”Kornmodsglansen”. Han mindes när de förra gången sjöngo ”Warum”. Lovén brakade lös, men så med ens knackade baronen av med stämgaffeln mot punschbrickan och sade: Håll käften, Lovén, och låt Filip sjunga det här, för det kan han! Och han mindes hur smältande fint och vackert han hade sjungit den gången.

Lydia återtog sin plats vid bordet.

— Jag fick lov att höra efter vad vi ha att komma med till kvällen, sade hon. Det blir skinkan om igen och strömming och sill och potatis och Ottos abborrar. Det är allt vad som finns.

— Och brännvin och öl och punsch och konjak, kompletterade Otto.

— Ja, vad behövs det mer, sade gubben Stille. Det är ju härliga guds gåvor alltsammans.

Augustisolen lutade redan mot sin nedgång, då baronens lilla segelsnipa stack fram bakom udden. Vinden hade mojnat. Seglen hängde slappa, och man hade tagit till årorna. Då båten närmade sig bryggan, firades seglen, roddaren vilade på årorna, baronen gav ton med stämgaffeln, och medan snipan sakta vaggades av dyningen från den vida fjärden togo de tre männen i båten upp en Bellmanstrio:

Böljan sig mindre rör,
Æol mindre viner,
när han från stranden hör
våra mandoliner.

Månan han skiner.
Vattnet glittrar lugnt och kallt.
Syren, jasminer
sprida vällukt överallt.
Fjäriln i guld och grönt
glimmar på blomman skönt,
masken snart krälar ur sitt grus,
masken snart krälar ur sitt grus.

Sången klingade rent och vackert ut över vattnet. Två gamla fiskare, som lågo med en sump och lade ut långrev, vilade från sitt arbete och lyssnade.

— Bravo, ropade gubben Stille från bryggan.

— Åja, det där gör du inte illa, Lovén, sade baronen, utom det där med ”masken krä-ä-älar”. Det ligger bättre för Filip. Men goddag på er allihop! Goddag, lilla tjyvgubben, har du någon konjak? Visky har vi med oss. Goddag, lilla fina, vackra, söta, mum-mum — baronen ledsagade var artighet med en ridderlig fingerkyss — fröken Lydia! Goddag på er, pojkar!

Baron Freutiger var en brunbränd och väderbiten teaterrövare med ett svart Nebukadnezarskägg. Han hade inte så långt kvar till de femtio, men han hade bevarat sin ungdom genom att taga livet lätt. Sorger och bekymmer fastnade inte på honom. Han hade annars varit med om åtskilligt, och själv brukade han säga, att bland det jäkligaste han varit ute för var en gång då han blev hängd för häststöld i Arizona. Och det var sant, att han i sin ungdom hade varit familjens olycksfågel och prövat lyckans växlingar i många trakter av världen. Han kunde många konster. Han hade givit ut en samling reseskildringar, vilkas friska och älskvärda lögnaktighet hade förskaffat honom ett litterärt namn, och han komponerade valser som dansades på hovbalerna. Sedan han för en del år sedan fått ett arv, hade han köpt en liten egendom i skärgården, där han under jordbruket som skylt fördrev tiden med jakt på sjöfågel och flickor. Men han hade också politiska intressen. Vid senaste valet hade han varit liberal riksdagsmannakandidat och skulle kanske ha blivit vald, om han blott hade insett vikten av att markera en något klarare ståndpunkt i nykterhetsfrågan.

I bländande vit flanelldress och med en gammal smutsig stråhatt av obestämd form på huvudet hoppade han upp på bryggan och samlade kvartetten omkring sig. Notarien Lovén i tullen, en ståtlig karl, blond och rödlätt, lite fet och lite dockvacker, ställde sig i position och slungade ut ett par höjdtoner på försök. Kandidat Stjärnblom, en bredaxlad ung värmlänning med ett par skygga, djupa ögon, höll sig mera i bakgrunden. Gubben Stille och Filip slöto till, baronen gav ton, och under ”Sångarfanan åter höjes” tågade man upp till Röda stugan, där det glimmade av flaskor och glas mellan den lilla verandans humlerankor.

Det skymde mer och mer, och på den bleka norrhimmeln blänkte redan augustikvällarnas ljusa stjärna, Capella.

Lydia stod vid verandaräcket. Hon hade mest hela kvällen gått av och an mellan köket och verandan och sysslat med ”pytsar” — det var hennes gemensamma namn på flaskor och glas och allt som hörde till hushållet. Hon var ensam om serveringen — Augusta, deras gamla jungfru, som de haft i tolv år, fräste som ett hett strykjärn var gång det var främmande och visade sig av princip inte.

Och nu var Lydia litet trött.

Sång efter sång hade klingat i den stilla kvällen, interfolierad av små meningsskiljaktigheter mellan tenorerna, som åter bilagts vid klangen av glas, fyllda med tre slags läskande spritdrycker. Nu sutto sångarna bänkade i stilla frid på verandan. Lydia stod och såg ut i den grånande skymningen, hon hörde på männens samtal och hörde det likväl knappt, hennes ögon hade blivit stora av tårar och hon kände det med ens så tungt om hjärtat. Hennes älskade tycktes henne alltid så långt borta, då hon såg honom samman med andra män. Och likväl satt han där knappt tre steg ifrån henne.

Hon hörde faderns röst:

— Har du varit på utställningen, Freutiger?

Det var den stora utställningssommaren 1897.

— Ja, jag tittade in där ett tag i går, eftersom jag var i stan. Och efter gammal vana — jag har ju sett minst hundra kolossala världsexpositioner — frågade jag strax jag kom in: var är magdansen? Fanns ingen magdans! Jag höll på att svimma. Så ramlade jag in i konstutställningen. Apropå, har du något där?

— Inte fan. Jag utställer aldrig. Jag säljer ändå. Men jag var inne och tittade på’t i förra veckan. Och nog fanns där att se på. Där var en dansk, som hade målat en sol som man faktiskt inte kunde se på, utan att det sved i ögonen. Duktigt gjort! Men det kan inte fan följa med och lära sig alla moderna tjyvknep. Jag är gammal. Skål, Lovén! Du dricker ingenting, Stjärnblom, skål! En gång på åttitalet började jag känna mig så djävligt omodern och fick lust att följa med min tid. Solskenet var inte på modet längre, och mina tallar började man bli trött på. Då smockade jag ihop en ”Uthuslänga i ruskväder”. Jag var lömsk på att sälja den till Fürstenberg eller Göteborgs museum. Men har ni sett på fan: den hamnade i Nationalmuseum, och där sitter den ännu. Då var jag nöjd och gick tillbaka till mitt gamla. Tja!

— Skål, lilla tjyvgubbe, sade Freutiger. Du och jag, vi ha sett till botten i världsskojet. Lovén kan bara se åt höjden, eftersom han är tenor. Och Stjärnblom är för ung. Ungt folk ser bara sig själva och betraktar oss äldre som staffage i tavlan. Eller hur, Arvid?

Lydia spratt till vid namnet. Arvid… Hur kunde någon annan få kalla honom så?

— Skål! svarade Stjärnblom.

— Gaska upp dig, gosse, fortfor baronen. Sitter du och längtar hem till dina berg i Värmland?

— Där finns inga berg att tala om, sade Stjärnblom.

— Ja, hur skall jag kunna veta det, sade Freutiger. Jag har varit överallt utom i Sverige. Och med Värmland har jag aldrig haft något annat att göra än att min farmor var kär i Geijer i sin ungdom. Men han gav henne tusan. Saken var den, att Geijer åkte skridsko med min farmor på en sjö i Värmland — finns det inte en sjö som heter Fryken? Jo, då var det alltså på Fryken — en gång i början av innevarande århundrade. Låt oss säga 1813, eftersom det var en kall vinter det året. Så råkade min farmor sätta en rova på isen, så att Geijer fick se hennes ben. Och de voro mycket tjockare och stabbigare än han hade tänkt sig. Så slocknade den lågan! Men min farfar, som var brukspatron och en praktisk karl och inte någon estetflabb, tog henne i stället. Och det är orsaken till att jag heter Freutiger och alls finns till och sitter här och njuter av naturens skönhet. Dja!

Notarien Lovén hade en stund visat synbara tecken till oro. Han hostade och harklade. Plötsligt reste han sig och började sjunga en aria ur ”Mignon”. Hans sköna stämma klingade fulltonigt och med en vekare klang än annars: Hon kunde icke tro — i barnslig oskuldslycka — att tacksamhetens glöd — blev kärlek inom kort — — —

Lydia hade gått ned på sandplanen nedanför verandan och stod och plockade blad av en berberisbuske och skrynklade dem mellan fingrarna. Kandidat Stjärnblom hade rest sig och stod nu vid verandaräcket, där hon nyss hade stått. Lydia gick långsamt nedåt trädgårdsgången. Det var redan mörkt mellan häckarna. Hon stannade vid ingången till syrenbersån. Hon hörde herr Lovéns röst: Kom, o vår, att med din färgprakt hennes kinder måla — och hjä-hjärta du — — —

Ja, där blev det förstås en liten tupp på höga B.

Hon hörde steg i sanden.

Hon kände de stegen. Hon visste gott vem det var. Och hon gömde sig i bersån.

En låg röst:

— Lydia — — —?

— Miau! lät det inifrån bersån.

Men med detsamma ångrade hon sig och tyckte det var så dumt av henne att jama som en katt och förstod inte alls varför hon hade gjort det. Och hon sträckte armarna emot honom: Arvid — Arvid — — —

De möttes i en lång kyss.

Och då kyssen inte kunde räcka längre, sade han lågt:

— Bryr du dig något om mig?

Hon gömde sitt huvud vid hans bröst och teg.

Efter en stund sade hon:

— Ser du den stjärnan där?

— Ja.

— Är det aftonstjärnan?

— Nej, det kan det inte vara, svarade han. Aftonstjärnan går till sängs med solen den här tiden. Det är visst Capella.

— Capella. Ett så vackert namn.

— Ja, det är vackert. Men det betyder bara Geten. Och varför den stjärnan heter Geten vet jag inte. Jag vet egentligen ingenting.

De stodo tysta. Långt borta hördes kornknarren.

Han sade:

— Hur kommer det sig att du bryr dig om mig?

Hon gömde åter huvudet vid hans bröst och teg.

— Tyckte du inte Lovén sjöng vackert nyss? frågade han.

— Jo-o, svarade hon. Han har vacker röst.

— Och var inte Freutiger rolig?

— Jo. Det är lustigt att höra på honom. Och det är visst för resten inget ont i honom.

— Nej, tvärtom…

De stodo tätt samman och vaggade och sågo upp mot stjärnorna.

Så sade han:

— Men det är för dig Lovén gör sina tuppar, när känslan överväldigar honom, och det är för dig Freutiger sitter och ljuger. De äro kära i dig bägge två. Nu vet du det. Så att du kan välja.

Han skrattade till. Och så kysste hon hans panna. Och litet efter viskade hon, halvt för sig själv:

— Den som ändå kunde veta, vad det finns där innanför…

— Där finns nog ingenting märkvärdigt, svarade han. Och man har för resten inte alltid gott av att veta…

Hon svarade med ögonen djupt i hans:

— Jag tror på dig. Och det är mig nog. Och bara det att du skall vara i Stockholm i vinter, så att vi få ses och träffas ibland, bara det är mig nog. Är det vid Norra Latin, du skall gå provår?

— Ja, svarade han, jag skall väl det. Lärare tänker jag naturligtvis inte bli. Det är för tröstlöst. Men när jag nu har min filosofie kandidat, så kan jag ju gärna gå provåret. Och sen blir jag väl extralärare tills vidare — medan jag väntar.

— Ja, väntar… på vad?

— Jag vet inte. Kanske på ingenting alls. På att jag skall kunna göra något som duger — vad det nu skall bli… Nej, lärare vill jag inte bli. Jag kan inte tänka mig det som en framtid — som min framtid.

— Ja, sade hon, framtiden — vad vet man om den…

De stodo länge tysta under de tysta stjärnorna.

Så sade hon, i det hon kom att tänka på något han hade sagt på verandan bland de andra:

— Finns det inte höga berg borta i ditt Värmland? Det trodde jag.

— Ånej, sade han, där finns högre berg än här, men några riktiga berg finns där inte. Och jag tycker inte om berg — jo, jag tycker om att gå upp på dem, men inte att leva inklämd mellan dem. Man talar om berglandskap — det borde förr heta dallandskap. Man bor och lever nere i dalen, inte på bergtopparna. Och bergen skymma för solen som höga hus i en gränd, så att det i min hemtrakt mest hela eftermiddagen är en iskall blåskymning. Det är bara en kort stund mitt på dagen det är riktigt vackert där: det är när solen står i söder eller litet tidigare, mitt i Klarälvens floddal; då kommer det vackert ljus över allt det vackra, då ser man söderut, ut i solen och ljuset i älvdalens öppna vidd, och tänker: där borta är världen.

Lydia hörde halvt förstrött på hans ord. Hon hörde ”solskenet” och ”där borta är världen”. Och hon hörde kornknarren i åkern.

— Ja, världen, sade hon, världen… Tror du, Arvid, att du och jag skulle kunna göra oss en liten värld för oss själva?

Han svarade, i sin tur halvt borta och förströdd:

— Vi får väl försöka.

Nu hördes plötsligt baronens röst från verandan:

— Sångare! Sång-a-re! Helan går! Helan går!

Hon lindade sina armar om hans hals och viskade tätt i hans öra:

— Jag tror på dig. Jag tror på dig. Och jag kan vänta.

Och åter hördes Freutiger:

— Sång-a-re!

På skilda trädgårdsgångar skyndade de upp mot verandan, så att de kommo dit från motsatta håll.

Lydia stod vid sitt öppna fönster och såg ut i sommarnatten med tårade ögon. Ute på fjärden såg hon i månskenet båten med de bortdragande sångarna. De vilade på årorna och sjöngo en serenad till hennes ära.

De sjöngo ”Warum bist du so ferne”. Notarien Lovéns tenor klingade skönt i den stilla natten. Baron Freutiger sjöng både första och andra bas på en gång, åtminstone trodde han det själv. Och i mellanstämman kunde hon följa sin älskades röst.

Warum bist du so ferne,
O, mein Lieb!
Es leuchten mild die Sterne,
O, mein Lieb!
Der Mond will schon sich neigen
in seinen stillen Reigen.
Gute Nacht, mein süsses Lieb.
Gute Nacht, mein Lieb.

Lydia sjönk ner på en stol och grät av lycka och trötthet. Plötsligt tog hon en liten gammalmodig buketthållare av förgyllt silver och med turkosblått porslinshandtag, som hängde på en nubb under den lilla spegeln, och vätte den med kyssar och tårar. Den hade varit hennes mors — modern hade burit sin brudbukett i den.

Sången hade tystnat och båten gled bort under jämna årtag. Lovén och Stjärnblom rodde var sin åra och Freutiger styrde. Och antingen det berodde på att alla tre voro kära i samma flicka eller på något annat: ingen sade ett ord.

Baronen såg dyster ut, där han satt vid rodret. Han satt och undrade över vad han hade sagt eller inte sagt. Hade han friat eller hade han inte? Vad flickan själv beträffar, hade han inte direkt friat till henne, bara dunkelt låtit henne ana, glimtvis, att hon var hans första verkliga kärlek. Men en stund vid eftergroggen hade han suttit ensam med gubben Stille, och därvid måtte han ha sagt något mera klart och avgörande, ty han erinrade sig tydligt att gubben Stille hade svarat: Du och Lydia? Giftas? Vet du inte hut, ditt gamla svin!

Notarien Lovén rodde sin högeråra och blickade mot stjärnorna. Han genomgick i minnet alla sånger han under kvällens lopp hade sjungit. Och han visste med sig själv att han hade sjungit så, att vilket hjärta som helst måste smälta. Visserligen hade han också ett par gånger gjort en tupp. Men i alla fall — i alla fall! Han ansåg sig kunna hoppas det bästa.

Kandidat Stjärnblom satt med slutna ögon och rodde sin vänsteråra. Han tänkte på något som Lydia hade sagt till honom i bersån. Hon hade sagt: jag tror på dig. Ja, herregud, det var ju mycket bra! Mycket glädjande och bra — om det bara hade stannat vid det… Men så hade hon sagt: jag kan vänta. Och det var inte bra — inte bra! Jag tål inte den tanken att någon går och väntar på mig. Att någon går och väntar sig något av mig. Skall jag ha den tanken ständigt över mig, då — blir det aldrig något av mig…

Och för resten, tänkte han, jag är tjugutvå år, hela livet ligger ju framför mig. Att gå och binda sig nu — för hela livet! Nej, man måste akta sig för att bli fast. Man måste väl åtminstone leva en liten smula först.

Men på samma gång gick det en varm flodvåg genom hela hans varelse, då han mindes hennes kyssar. Och han undrade för sig själv om hon verkligen var en oskyldig flicka.

I sådana tankar satt kandidat Stjärnblom medan han med slutna ögon och sammanbitna tänder rodde sin vänsteråra i ett stilla, nattligt vatten, som speglade grantoppar och stjärnor.

⁎              ⁎
⁎

En halvklar och gråstilla dag i början av oktober.

Arvid Stjärnblom gick en Djurgårdsväg fram — den, som kantad av almar med lutande svarta stammar löper längs stranden av den tysta Djurgårdsbrunnsviken, nedanför Skansens skrovliga bergknallar. Utställningsområdet hade han lämnat bakom sig.

Utställningen var stängd sedan några dagar. Han stannade ett ögonblick och såg tillbaka. ”Gamla Stockholms” kulissmurar voro redan sönderflängda av regn och blåst, och var dag gick förödelsen fram över den vackra gångna sommarens brokiga sommarmarknadsstad. Men över alltsammans höjde sig ännu Industrihallens färgskimrande kupol med de fyra minareterna, och längst åt väster bröt solen just nu fram genom en bräsch i molnskikten, den stod helt lågt, i själva kanten av töckenkretsen över staden där borta, och sken med ett ljus som av gammalt bleknat silver med halvt bortnött förgyllning.

Arvid Stjärnblom gav solen och staden och utställningen en lång blick till ”farväl, vi ses igen”, och fortsatte sin väg.

Han hade nyligen börjat sitt provår vid Norra Latin, med ”modersmålet” och ”historia och geografi” som huvudämnen, och nästan samtidigt hade han genom en avlägsen släkting, Markel, fått plats som korrekturläsare och volontär vid en stor daglig tidning. Men han tänkte inte nu på något som hade samband med detta. Han gick och tänkte på Lydia.

Det gick aldrig ett dygn och sällan en timme av dygnets vakna stunder utan att hon då eller då steg upp i hans tanke. Och ofta tänkte han: detta måste visst vara kärleken; jag är rädd att det inte går för mindre… Men han hade bestämt sig för att inte söka upp henne i Stockholm, utan låta slumpen råda. De hade heller inte kommit överens om något bestämt sista kvällen de råkades där ute på Runmarö — ja, det var ju också sant, de visste inte då, att det var sista gången för sommaren… Men han tyckte inte att han kunde göra ett besök i hennes hem. Gubben Stille och bröderna betraktade honom naturligtvis bara som en vanlig sommarbekant och skulle kanske se litet förvånade ut, om han plötsligt dök upp i den lilla ateljévåningen på Söder. Det vore helt enkelt detsamma som att röja för dem, att ”det var något” mellan Lydia och honom. Ty varken Filip eller Otto eller gubben skulle ett ögonblick inbilla sig att det var för deras skull han kom…

Nej — — —

En ekorre med pälsen redan litet höstruggig och gråsprängd kom plötsligt framdansande över vägen i små skutt, stannade, satte sig på baken och tittade på honom — nyfiket, spefullt och med en skygghet som föreföll honom litet beräknat kokett. Han stannade och såg in i det lilla djurets svarta pärlögon. Men det måste på något sätt ha oroat ekorren. Han försvann i en blink upp i ett träd, i en ilsnabb spiral kring stammen…

Arvid hade följt vägen förbi Sirishov fram till Rosendal och svängt åt höger. Där grenade många vägar ut sig, och han valde en på måfå.

— Nej, han kunde inte göra henne något besök. Borde han skriva till henne och be om ett möte någonstans, här på Djurgården till exempel? Det kunde inte gärna tagas som någon förolämpning — efter allt kyssandet i somras… Men — — —

Men det bjöd honom emot att skriva och be henne om något, då han ingenting hade att bjuda henne. Han var ju ingenting ännu — ingenting alls.

Arvid Stjärnblom var icke utan självkänsla; men han saknade självförtroende. Han betraktade sig icke som en misslyckad och värdelös företeelse, men han misströstade om sin förmåga att inom en överskådlig framtid bringa det värde, han möjligen ägde, fram i dagen. Och det värsta var, att han inte riktigt tordes lita på sina egna känslor. Han hade varit kär några gånger förut, och det hade gått över…

Nej, bäst att se tiden an. — Låta slumpen råda — — —

Han blev stående och ritade med käppen i vägens damm.

— Och vad skulle det för resten bli av det — vad kunde det bli? Giftermål kunde han ju alls inte ha en tanke på. Och — — — ”förföra” henne?

Han vågade inte ens tänka på att försöka det. Om det lyckades, skulle han ju mista all aktning för henne. Och om det misslyckades, skulle han mista den sista smulan av aktning för sig själv.

— Men — — — men herregud, vad jag längtar efter henne! Efter att bara få träffa henne någon gång — se henne någon gång…

Ja, sett henne hade han ju verkligen en gång i höst. Det var den där kvällen, kungens regeringsjubileum, med illumination och fyrverkeri och en folkträngsel så att man knappt kunde röra sig. Han hade stått inklämd i folkmassan i hörnet av Nybroplan och Birgerjarlsgatan, då kortegen körde förbi med Europas vackraste kung — en nära sjuttioårig man — stående i sin vagn som en romersk triumfator… En gammal källarmästare med litet svagt huvud blev galen av anarkistskräck, då han såg det, och skrek: ”Man mördar kungen, man mördar kungen!”… Ögonblicket efter hade han sett Lydias ansikte bara några steg från den fläck där han själv stod. Han stod så inklämd att han inte kunde röra en arm för att hälsa. Han måste nöja sig med att böja huvudet till hälsning — med hatten på! Han rodnade ännu, då han mindes det. — Men hon hade sett honom och böjt sitt huvud till svar.

Sedan hade de i trängseln drivits åt skilda håll.

Och hela kvällen, timmar igenom, hade han drivit omkring överallt på måfå, i hopp att träffa henne igen… Från kajen vid Strömgatan hade han sett små svarta skuggfigurer röra sig på taket till en av slottsflyglarna åt Strömmen. Det var kungen och de furstliga gästerna därutifrån, som skulle se på fyrverkeriet. Det blev en plötslig rörelse i folkmassan omkring Arvid, han hörde någon säga att kungen sjöng. ”Det är en aria ur Robert”, inföll en annan. Och Arvid tyckte sig verkligen höra liksom harpor i luften.

Men Lydia såg han inte — — —

Det är underligt att jag aldrig ser henne, tänkte han. All den tid jag har ledig driver jag ju omkring på alla de gator och vägar, där jag kan tänka mig en möjlighet att träffa henne.

Han brukade verkligen nästan varje dag gå Västerlånggatan fram och tillbaka ett par tre gånger. Hon bodde på Söder och måste väl ibland ha sina vägar åt norr. Och då borde hon ju antagligen gå Västerlånggatan. Ibland försökte han också med Stora Nygatan eller Skeppsbron. Men troligtvis gick hon just då Västerlånggatan.

Och det var en stor ovanlighet, att han som nu i dag gick och drev på Djurgården.

Han hade satt sig på en bänk.

Det var ännu ljust, där han satt. Inga stora träd i närheten, man kunde se att läsa, om så skulle vara.

Arvid Stjärnblom erinrade sig plötsligt, att han hade ett par små böcker i rockfickan. Ett par små böcker, som han hade skaffat sig för ett bestämt syfte och som han alltså måste läsa. Han hade en kväll suttit tillsammans med några kamrater — unga extralärare och provkandidater — och de hade kommit att tala om religionsundervisningen. Man var tämligen överens om det betänkliga i att all undervisning i moral var lagd på den kristna religionen som grund, alltså på en grund, som för så många, kanske för de allra flesta, sviktade och brast redan innan skoltidens slut. Man ville en ändring i detta, men hade svårt att komma till enighet om hur frågan bäst skulle lösas. Någon hade nämnt något om några religiöst neutrala läroböcker i moral, som redan nu begagnades vid undervisningen i de franska statsskolorna. Arvid hade gripits av en plötslig nyfikenhet att få se dessa läroböcker, han hade strax beslutat att skaffa sig dem, och just i dag hade de kommit från bokhandeln; det var dem han hade i fickan.

Vad ville han egentligen med dem? Han visste det knappt själv. Naturligtvis var det inte så, att han kände sig speciellt kallad att skriva en ”lärobok i moral”. Redan en sådan titel på en bok skulle ju dränka den i löje. Men i alla fall… I alla fall… Det föresvävade honom något om att det kanske här ändå fanns en uppgift att lösa… kanske en lucka att fylla… Hur den skulle lösas, den uppgiften, det visste han ännu inte, och ännu mindre visste han om just han var mannen att lösa den.

Himlen hade klarnat på den sista stunden och det föll en blek höstsol över en tom bänk mellan ett par svarta tallar. Han satte sig på bänken och läste.

Det var två böcker han hade fått, den ena för folkskolan (det syntes strax på den yttre utstyrseln), den andra för ett något högre skolstadium.

Han tog folkskoleboken först. ”Manuel d’éducation morale, par A. Burdeau, Président de la Chambre des députés.”

Arvid studsade. Kammarens talman! Den tredje rangspersonen i Frankrike! Högre än konseljpresidenten! Och han sätter sig ner och skriver en liten bok för alla små fattiga skolbarn i sitt stora land! Det var mer än imponerande; det var rörande.

Och han började.

”Mina barn, den moraliska undervisningen lär oss, huru vi nu och framdeles böra uppföra oss för att vara hederliga människor och goda fransmän i likhet med dem, som ha levat före oss.”

— Mja. Hm. ”I likhet med dem som ha levat före oss”… Hm…?

Han bläddrade vidare.

”Vari består den okunniges största olycka? — Den okunniges största olycka består däri, att han icke förstår i huru hög grad hans ställning är beklagansvärd.”

Hm!…

”Varför äro kunskaper värdefulla? — Kunskaper äro värdefulla, emedan de göra det lättare för oss att vara hederliga.”

Hm?… Hm?…

”Finnes det något som är lika nyttigt för människan som föda och kläder? — Det finnes något som är lika nödvändigt för människan som föda och kläder: det är en moralisk uppfostran.”

Det började gå runt för Arvid. Det här var ju rena skojet! Skulle herr A. Burdeau, deputeradekammarens talman och Frankrikes tredje rangsperson, i verkligheten vara en gammal skämtare? Eller var det verkligen möjligt att något sådant kunde gå i franska skolpojkar? — Med svenska skolpojkar skulle aldrig i världen gå väl… Nej, det är visst onödig tidsspillan att hålla på längre med herr A. Burdeau. Han fyller troligtvis med all värdighet sin uppgift som kammarens talman, men det här — det har han tydligen inte en aning om hur det skall göras… Och det har för resten inte jag heller…

Han bläddrade förströdd vidare, fann upplysningar sådana som att läraren var en ämbetsman (med fetstil) och representerade staten, uppmaningar till renlighet, litet skällning på Napoleon III och andra kejsardömet, och så vidare…

Tills han hamnade på sista sidan:

I. Vilka människor älskar man av naturen? — I första rummet sina föräldrar, därnäst dem som vi känna och som ha varit goda mot oss.

2. Vilka älska vi utan att känna dem? — Vi älska våra landsmän utan att känna dem.

3. Vilka böra vi ytterligare älska? — Vi böra ytterligare älska alla människor, till och med dem som icke äro fransmän.

4. Kunna vi älska tyskarna? — Vi kunna icke tänka på att älska dem som ha sårat Frankrike och som förtrycka fransmännen i Elsass-Lothringen.

5. Vad böra vi göra åt den saken? — Vi måste slita våra rövade bröder ifrån dem.

6. Böra vi, sedan vi befriat Elsass-Lothringen, gengälda tyskarna det onda de gjort oss? — Visserligen icke; det skulle icke vara värdigt fransmännen.

7. Vad äro nationerna sinsemellan? — Nationerna äro sinsemellan likar.

8. Vad äro nationerna gent emot mänskligheten? — Liksom medborgarna äro medlemmar av samma nation, äro nationerna medlemmar av mänskligheten.

9. Vari består Frankrikes ära? — Frankrikes ära består i att det alltid har tänkt på alla nationers bästa.

Och så till allra sist:

”Vive l’Humanité! Vive la France!”

Arvid blev sittande i tankar.

Nej, herr Burdeau, tänkte han, så där skall det inte göras, så mycket är säkert. Då kan vi lika gärna behålla den gamla katekesen. Men för resten vet jag varken ut eller in.

I en svag solstrimma långt borta vid en krökning av vägen såg han två människogestalter komma gående. Trots avståndet kunde han strax se att det var en ung flicka och en äldre man.

— Om det vore Lydia och hennes far, for det ilsnabbt igenom honom…

Hjärtat bultade och han kände att han blev blodröd. Han tog instinktmässigt boken och höll den för ansiktet, men ögonen kunde inte låta bli att spana ut över kanten. Och inom en sekund hade han sett:

Det var Lydia. Men det var inte fadern hon gick med. Det var en annan äldre herre, ett par och femtio kunde han se ut till. Kort, gråsprängt skägg och i det hela vad man kallar ett distingerat yttre. Han reste sig från bänken och hälsade, då de passerade förbi. Lydia böjde huvudet till svar, djupt, men utan att möta hans blick. Också den äldre herrn besvarade hans hälsning.

Han såg dem försvinna vid nästa krök av vägen. Vid en förströdd blick i boken, som han ännu höll i handen, märkte han att han höll den upp och ner.

Arvid hade tagit den andra boken, den som var avsedd för ett något högre stadium, och bläddrade i den på måfå.

”Den moraliska lagen är densamma för alla, oberoende av klimat, ras, ålder, kön, intelligens; det är nog att vara en mänsklig varelse för att känna den: den är allmängiltig och klar. Dess bud sammanfattas i två ord: Gör det goda, gör icke det onda; och hela världen förstår dessa ord, ty samvetet säger oss alla ur djupet av vårt inre: Detta är gott, detta är ont.”

Arvid stoppade boken i fickan, där den andra låg förut, och gick inåt staden. Det började bli skumt.

Ett ögonblick stannade han på vägen: han hade glömt att se efter vad författaren hette. Han tog upp boken igen och läste på pärmen: Léopold Mabilleau, Docteur ès lettres, Directeur du Musée social.

Jag undrar, tänkte han, om herr Léopold Mabilleau är riktigt klok…

Arvid Stjärnblom hade hyrt ett möblerat rum vid Dalagatan. Det var litet och tarvligt möblerat, men det hade en stor och fri utsikt åt väster över Sabbatsbergsområdet och gråstensbergen på Kungsholmen, där staden tog slut.

Efter en hastig, ensam middag på källaren S. H. T. kom han hem till sitt ensamma rum.

Han tände lampan, men rullade inte ner gardinen. Det var kallt i rummet. Han tände brasan, som värdinnan var morgon lade in i kakelugnen och som han tände själv på eftermiddagen för den korta stund han var hemma. — Vid niotiden skulle han till tidningen.

Han började skära upp en nyutkommen bok — det var Strindbergs ”Inferno”. Men han stannade snart i arbetet och satt tankspridd och lekte med papperskniven.

— — — Vem kunde den där äldre herrn vara — — —?

Någon gammal vän till familjen, någon som hon kallade ”farbror” och som hade mött henne av en tillfällighet och tvingat på henne sitt sällskap utan att fråga om lov…

Ja, efter all sannolikhet var det väl så — — — Efter all sannolikhet.

Men i alla fall… Han hade känt det så underligt. I bröstet.

Han ville slå bort det, tänka på annat.

Och han kom plötsligt att tänka på sitt namn. ”Arvid Stjärnblom.”

Han avskydde sitt namn. Han tyckte inte om förnamnet, emedan han råkade ha det gemensamt med landets mest avgudade tenor, och allt tenorväsen anses ju löjligt bland män. Och familjenamnet — ”Stjärnblom”! Hur typiskt för denna massa av svenska medelklassens familjenamn, bildade av namn på naturföremål — oftast av namn på två naturföremål, som äro varandra så främmande som möjligt. ”Nordkvist” — vad har ett väderstreck att göra med en kvist? ”Söderlund.” Ja, naturligtvis kan man tänka sig en relativt sydligt belägen lund, men om man händelsevis befinner sig söder om den, blir den en Nordlund! Och ”Stjärnblom!” En stjärna och en blomma på en tallrik, det blir för mycket av det goda! Fy tusan!

— Men — — — men vem var den där distingerade äldre herrn?

… Men nu hade alltså hans far, den gamle jägmästaren där borta i Värmland, burit familjenamnet Stjärnblom i över sextio år utan att någonsin falla på den idén att det var något löjligt med det. Och hans far och farfar före honom. Och då får väl jag också hålla till godo med det. ”Jag är ej bättre än mina fäder.”

— — — Men hans farfars far hette inte Stjärnblom. Han hette Andersson. Och det var på den tiden inte något familjenamn utan betydde bara att han var son av en som hette Anders.

— Och allt vad jag vet om mitt ursprung, inskränker sig alltså till att jag vet, att min farfars far var son till en som hette Anders. Och det finns många som inte ens veta så mycket om sitt ursprung!

Plötsligt kom han att tänka på den spanska lågadelns titel, hidalgo, som betyder ”son av någon”.

Ja, tänkte han: det beror på var man befinner sig. I min hembygd är jag ”son av någon”; av en visserligen ganska fattig men känd och aktad man. Men här är jag ingenting alls. Här kan i bästa fall min son bli hidalgo, om jag skulle få någon… Men jag får nog ingen. Innan jag kommer så långt att jag kan försvara att sätta barn i världen, är jag naturligtvis så gammal och illa medfaren att jag inte längre kan försvara det…

— Men vem var den distingerade äldre herrn — — —?

Ett ögonblick hade han tyckt sig känna igen honom, efter något porträtt i en tidning. Men han kunde inte reda ut det.

Han gick av och an i rummet. Två, tre steg fram — två, tre steg tillbaka. Större var inte rummet.

Han stannade framför en karta över norra Värmland, som hängde över soffan. Hans första åtgärd, då han flyttade in i rummet, hade varit att ta ner alla värdinnans rysliga tavlor. Själv hade han inga att sätta upp i stället. ”Och det är ju tidens lösen” — mindes han att han mitt under proceduren hade tänkt, med ett leende — ”riva ner, det kan man nog, men bygga upp?” — Nej: med bästa vilja skulle han inte kunna åstadkomma en ”tavla”, ens jämförlig med den sämsta av de uselheter han kastade i en skräpvrå. Men därför kunde han väl inte låta bli att se att det var smörja! Och så hade han satt upp sin Värmlandskarta, i brist på bättre.

För resten, där de andra ”tavlorna” hade hängt, lät han de brunrosiga tapeterna, kvarglömda från något år på åttiotalet, tala för sig själva. Vad angick det egentligen honom hur det såg ut i ett rum, där han bara befann sig på genomresa?

Han stod och stirrade på kartan. Läste de hemkära och välbekanta namnen på orter och gårdar och berg. Stöllet, Dalby, Ransby, Gunneby, Långav, Likenäs, Transtrand, Branäsberget, Femtåberget…

Femtåberget. Han kom så väl ihåg det. Det stod som en stor blå skugga nästan rakt i söder från hans barndomshem. Jämfört med Chimborazzo kunde det knappast kallas ett berg. Men där det händelsevis låg kallades det ett berg och var det största berget i trakten. Och det hade en arkitektoniskt skön, som det föreföll välberäknad och meningsfull kontur, när man såg det från norr åt söder, med tre höjdpunkter, den mellersta högst. Han brukade under sina sommarlov från latingymnasiet i Karlstad kalla de tre topparna: Progressus, Culmen, Regressus. — ”Uppåt — högst — nedåt!”

Men varför hette detta lilla berg Femtåberget? Hade det, från något visst håll sett, kanske någon avlägsen likhet med en fot med fem tår? — Inte alls. — Hade det sitt namn efter ån, ”Femtån”, som rann utför dess västra sluttning ned i Klarälven? — Inte kan väl ett berg få namn efter en å, som rinner upp i någon liten källa på berget. Tvärt om skulle det väl vara. — Ett namn kan säga så mycket, och så litet…

”Lydia Stille.” Så vackert det låter. Lydia Stille, Lydia Sti — — —

Det ringde på tamburdörren. Han lyssnade… Ingen gick och öppnade. Värdinnan var kanske inte hemma.

Han hade inte mycket lust att gå ut och öppna. Om det är något viktigt, tänkte han, så ringer det väl en gång till.

Men det gick några sekunder, kanske en minut, och det ringde inte. Då gick han ut och öppnade.

Där var ingen. Och ingenting i brevlådan.

— — — Åter satt han vid elden och rörde i glöden. Brasan hade nästan brunnit ned.

Han satt och tänkte på gamla saker — på sista gymnasiståret i Karlstad. Och han mindes fru Kravatt, hon, som den där vintern och våren strax före studentexamen hade invigt honom i det stora mysteriet…

Fru Kravatt var en några och trettioårig vaktmästaränka och stadens skickligaste kokfru. Hon lagade till och med middagar hos landshövdingen, då det skulle slås på stort. I sitt enskilda liv intresserade hon sig emellertid mycket litet för mat men var till gengäld utomordentligt begiven på kärlek. Han brukade gå och hälsa på henne om söndagsförmiddagarna, och ofta hände det också att han kilade upp till henne i ett frukostlov. Han var inte ensam om hennes ynnest: han delade den med fem eller sex av sina kamrater. Då han någon gång förde detta sorgliga missförhållande på tal, svarade hon, enkelt och okonstlat:

— Det som är gott är gott, och man är väl inte mer än människa!

Men hon hade också sinne för poesi, och det hände att hon plötsligt brast i störtande gråt, då han ur minnet läste någon dikt av Viktor Rydberg eller Fröding för henne i sängen.

Hon tog också betalt; men det var mest för formens och anständighetens skull. Taxan för gymnasister var två kronor. Men då kontanter saknades, gav hon utan minsta svårighet kredit. I verkligheten gjorde hon det goda för det godas egen skull, och det anses allmänt vara den högsta moraliska ståndpunkt en människa kan höja sig till.

Han mindes henne med odelad tacksamhet, och han erinrade sig med blygselrodnad, att han ännu var skyldig henne fyrtiotvå kronor. Han sökte förgäves ett moraliskt stöd i det sakförhållandet, att minst tre av hans klasskamrater lämnade staden ungefär lika skuldsatta hos fru Kravatt som han.

Plötsligt kom han att tänka på herr Léopold Mabilleau och hans moral för det något högre skolstadiet. ”Samvetets röst säger oss vad som är gott.” Men då är ju herr Mabilleau lika överflödig som hans bok! — Fru Kravatt visste honom förutan vad som var gott, och gjorde det! Hon lydde ”samvetets röst”.

Arvid gick av och an i rummet. Två, tre steg fram mot fönstret, två, tre steg tillbaka mot kakelugnen.

Han stannade vid kartan över soffan. Kartan över Norra Värmland. Där var han född; där hade han levat längsta delen av sitt liv. Nu var han här, i ett litet tarvligt möblerat rum med brunrosiga tapeter, i landets huvudstad. Var skulle han hamna? Han mindes sin barndoms stora flod, floden med tre namn — med ett namn i Norge, där den rinner upp som en ostyrig bergsbäck ur en fjällsjö; med ett annat namn i Värmland, där den breder ut sig och saktar sitt lopp så att den på sträckor av sju — åtta mil kan befaras av ångbåt; sväller ut till en stor insjö och till sist under ett tredje namn som Sveriges största flod söker sig väg till havet, Västerhavet, världshavet.

Och han mindes en dikt, som han en gång — det var just den där våren strax före studentexamen — hade skrivit och fått införd i Karlstadstidningen under en signatur. Hur himlastormande glad hade han inte blivit då han läste den på tryck i tidningen! Han mindes att han i glädjen hade gått en milslång vandring längs Klarälven ända till Lunden, och där hade han suttit i timmar på en sten vid stranden och stirrat ut över Vänerns stora blå inlandshav… Och väl hemma i Karlstad igen hade han förstås inte kunnat låta bli att gå upp till fru Kravatt, han hade läst dikten för henne och fått skaldelönen…

Han letade fram poemet ur en skrivbordslåda. Det var ett redan litet gulnat tidningsurklipp:

JAG GICK PÅ VÄGEN MED MIN MODER.

Jag gick på vägen med min moder
en sommarkväll i ett förlovat land
med blåa berg och blanka stilla floder
och höll i hennes hand min hand.
Vår väg bar ned i sakta sluttning mot
den gröna dalen. För vår fot
låg flodens breda vattenspegel
på vilken hundra solbelysta segel
av vita skepp
och mörka gråa skepp
i drömlik tystnad nedåt älven gledo.
I floden var en ö, där låg en stad
med röda tak och krön i bruten rad,
kring vilka skuggorna med ljuset stredo.
Men bortom staden, där låg allt begravet
i dis och töcken. Där var havet.

Moder, frågade jag, säg,
för oss aldrig denna väg
ända ner till stranden?
Jag vill gå till stranden ned
till ett skepp och följa med
till de blåa landen.

Helt sakta svarade min mor:
Var stilla, barn, snart blir du stor;
då får du gå till stranden
och segla, så din moder tror,
bort till de blåa landen.
Var tålig blott och styr ditt blod,
så kommer väl på denna flod
en gång ditt eget vita skepp,
din levnads ljusa lyckoskepp,
och för dig ut i världen.
Håll rodret då med säkert grepp,
så går dig väl på färden!
Först kommer du till staden där,
de lysa, torn och tinne.
Du vet ej, barn, hur mörk den är,
när man skall bo där inne.
Där skall du likväl bo en tid,
du vet ej själv hur lång, hur kort;
där skall du kämpa mången strid,
tills lyckoskeppet för dig bort.
I tornet ringer klockans kläpp,
det lägger ut, ditt vita skepp,
det lägger ut och för dig långt
från staden bort, där skumt och trångt
ditt öde låg begravet.
Det för dig ut på havet.

Men bortom havet är väl ock en strand.
Där ligger drömmens blåa land,
och där, där skall du alltid bo.
Så är din moders tro.

Så var min moders tro.
Nu är det länge sen, och jag har glömt
var landet låg med berg och blåa floder.
och jag har ej på länge sett min moder.
Kanhända har jag drömt.

…”Och jag har ej på länge sett min moder.” — Nej, det var verkligen sant. Han var bara sex år, då hon dog.

Denna dikt var nästan den enda han någonsin skrivit. I vart fall den enda han skrivit färdig.

Nej — poet var han inte. Han såg för torrt och nyktert på världen till det. Hade inte den lyckliga förmåga av självillusion och självberusning, som behövs till det. Kanske inte heller den fullständiga samvetslöshet som behövs till det! Nog för att en diktare kan ha ett slags samvete; men hans samvete är av det lösaktigaste slag som finns.

Nej, det var verkligen inte hans ärelystnad. Att bli diktare. Nej tack!

— — — Ärelystnad? …

— Har jag någon ärelystnad?

Han gick fram och åter i rummet, två, tre steg framåt, två, tre steg tillbaka — större var inte rummet — och stannade framför spegeln över kommoden.

— Vad är min ärelystnad? frågade han sig själv.

Och det tycktes honom att spegeln svarade:

— Om du alls har någon annan ärelystnad än den att någorlunda skapligt kunna dra dig fram genom livet, så är det den — — —

Han stirrade skräckslagen i spegeln. Nej, tänkte han, nej — han liksom bad spegeln: nej, säg inte mera…

Och det tycktes honom att spegeln svarade:

— Jo. Du har frågat mig, och jag svarar. Om du alls har någon ärelystnad så är det den: att få ett namn i ditt folks historia. Inte i dess litteraturhistoria eller någon annan liten biflod till dess historia. Utan i dess historia.

Jag är antagligen inte riktigt klok, tänkte Arvid. Då gäller det att åtminstone försöka spela klok. Och klockan är snart nio, och det är på tiden att gå till tidningen.

Han tog hatt och rock och käpp och gick ut.

⁎              ⁎
⁎

Hösten skred fram med tidig skymning och regnblanka gator med ljusstänk från gaslyktor och upplysta fönster…

En kväll sent i november kom Arvid Stjärnblom från Operan till sin tidning, litet nervös: han skulle för första gången i sitt liv försöka skriva en musikrecension.

Det hade gått till så här:

Vid fyratiden samma dag hade han gått ner till tidningen för att få order för kvällen och natten. Det var Markel, souschefen, han skulle vända sig till, men han träffade honom inte strax, och medan han väntade, visslade han adagiot ur Beethovens “Pathétique”, som han av en eller annan orsak hade i huvudet, medan han stod och bläddrade i sista häftet av Ord och Bild. Då dök plötsligt chefen, dr Doncker, fram genom en öppen dörr — han brukade annars nästan aldrig vara på redaktionen vid den tiden. Han var en vacker och elegant — kanske lite för snarvacker och lite för elegant — man i början av fyrtioårsåldern.

— Var det herr Stjärnblom vom visslade Pathétique? frågade han i sin lite snörvlande nasalton.

— Ja — jag ber om ursäkt!

— För all del. Det passar ju utmärkt. Då får ni gå på Operan i kväll och recensera, det är en liten flicka som debuterar som Margareta i Faust. Vår ordinarie musikrecensent är sjuk, och jag skall bort på middag. Adjö!

När den ordinarie hade förfall, brukade chefen vikariera själv. Dr Doncker hade till helt nyligen varit docent i geologi, men skrev, som Markel brukade säga, latinsk vers bättre än svensk prosa och intresserade sig för övrigt egentligen bara för affärer och kvinnor. Men han kunde skriva hjälpligt om vad som helst — ”även om kufiska mynt”, påstod Markel…

Ja, så hade det alltså gått till. Och nu satt kandidat Stjärnblom och grubblade vid skrivmaskinen.

Han hade mycket fort lärt sig att skriva på maskin. Det innebar visserligen ingen nämnvärd tidsbesparing då han själv skulle hitta på det som han skrev, men det förekom mera sällan: till hans vanligaste uppgifter på redaktionen hörde det att översätta utrikespolitiska artiklar ur tyska och engelska tidningar, som bladets ”utrikesminister” lade för honom förstrukna med blåkrita, och följetongsnoveller ur ”Le Journal”, som en annan högre medarbetare lade för honom förstrukna med rödkrita. Och när det gällde översättningar, kunde han på maskinen skriva lika mycket på en halvtimme som eljest på två eller kanske tre timmar.

Men nu, då han alltså skulle hitta på något själv?

Nej — han övergav maskinen och satte sig vid skrivbordet.

Markel rasade i rummet bredvid:

— Djävlar och satan! Djävlar, fan och satan! Jag blir galen till sist!

Plötsligt öppnades dörren och Markel kom in. Han var blek av raseri.

— Kan du tänka dig, sade han, den djäveln gav mig sitt hedersord på att prästasets artikel inte skulle komma in…

— Vilken djävel, och vilket prästas?

— Vilken djävel? Doncker naturligtvis! En präst av den allra värsta sorten, en ”frisinnad” präst, har skickat oss en artikel, som i fri översättning går ut på att man naturligtvis inte behöver tro på bibeln eller på dogmer eller på någonting alls för att vara präst i svenska kyrkan, men att det måste finnas präster och framför allt biskopar, och att vi har för få biskopar! Vi ha bara tolv eller tretton, vi måste ha minst fjorton eller femton! Karlen är ännu för ung och obetydlig att vara biskopsämne, men han tänker på framtiden! — Gott. Jag råkade få se ett korrektur och gick in till Doncker med det. Han sneglade lite på det och sade, att han aldrig hade sett artikeln eller ens hört talas om den. Och det är mycket möjligt att det var sant…

— Ja, men, avbröt Arvid, hur kan en artikel komma ner i tryckeriet och bli uppsatt utan att varken chefen eller souschefen har reda på den?

— Hur? Det frågar du, när du har varit här i mer än två månader! Hissen, din lilla vita åsna! Manuskripthissen där ute i korridoren, som oupphörligt går med manuskript ner till tryckeriet och upp igen med korrektur! Vem som helst kan ju komma upp från gatan och in i korridoren, och om den händelsevis är tom kan han stoppa ner ett manuskript och skicka ner det med hissen. Eller om han inte känner de lokala förhållandena tillräckligt, behöver han bara vända sig till en av våra många underhuggare — dig till exempel! — och be honom sköta om saken. Och om manuskriptet bara kommer ner i tryckeriet, blir det uppsatt! Och sedan kommer det in i tidningen, om jag inte händelsevis råkar få se det! — Nå: jag fick alltså Donckers hedersord på att smörjan skulle gå i papperskorgen. Men det hindrar naturligtvis inte att jag nyss fick fatt i artikeln i nytt korrektur — i läst och rättat korrektur! Telefonerade till faktorn. Svar: Doncker hade för en eller två timmar sedan telefonerat till faktorn, att artikeln ovillkorligen skulle in! Den djäveln är borta på middag, där har han träffat prästen eller någon annan halvreligiös fähund som har övertalat honom, och resultatet: artikeln står i morgon! Det vill säga, den står inte i morgon, ty som vakthavande har jag rätt att undanskjuta längre artiklar, när de inte äro aktuella för dagen. Men då står den där i övermorgon, när jag inte har vakten! Det är för djävligt. — Men får jag se, vad är det du har skrivit? Jag hörde ju av Doncker att han hade skickat dig till Operan…

Han tog manuskriptlappen och ögnade lite på den, medan han fortsatte:

— De moderna prästerna tycks ha glömt den uråldriga grundmeningen med prästämbetet. Den kan återfinnas i ett litet ord av profeten Malaki: ”Prästens mun skall förvara sanningen.” Observera att det står förvara. Det står inte ”sprida ut”. Och att på en gång vilja vara präst och sprida ut sanningen — det går inte! — På en gång! Hur vore det möjligt!

Han tystnade och läste.

Plötsligt lyste han upp:

— Ja, men det här är ju bra, sade han. Jag måste ju se på det, eftersom jag på grund av avlägsen släktskap och så gott som fullständig obekantskap med din person har skaffat dig hit och alltså har ett slags ansvar för vad du skriver i tidningen. Men det här är ju riktigt bra! ”Fröken Klarholms röst och sångbegåvning peka på nästan obegränsade möjligheter”… Et cetera… ”Hennes aktion tyder däremot på bristfällig instruktion: Margareta skall först i fängelsescenen bli vansinnig, men fröken Klarholm spelade vansinnig så gott som ända från början. Denna Margareta föreföll född vansinnig.”

— Det är bra! sade Markel. Jag anar inte hur fröken Klarholm spelade. Men folk tycker inte om att läsa för mycket beröm om andra. Den, som berömmet gäller, tycker ändå aldrig att det är nog mycket beröm, och de andra bli avundsjuka. Men om en kritiker skäller ut en komediant eller sångerska, då blir en ledsen och alla andra glada! Alltså: skäll bara! Man bör ju försöka sprida litet glädje över tillvaron och i mänskligheten!

Markel gick, men kom i nästa ögonblick tillbaka:

— En annan sak, sade han. Gubben Stille är död…

— Vad är det du säger — — —?

Markel studsade ett ögonblick:

— Vad i all världen — — —? Hur kan det beröra dig på något särskilt sätt? Han var gammal, och vi måste alla dö. ”Nästan alla”, som Ludvig XIV:s hovpredikant försiktigtvis tillade, då han såg att kungens ansikte mulnade…

— Nej, nej, sade Arvid, men jag har inte hört att han varit sjuk. — Jag kände ju honom en smula.

— Nej, han har heller inte varit sjuk. Det är helt enkelt en spårvagnsolycka.

— Hur har det gått till?

— Herregud — han satt nere i en liten vinstuga vid Norrmalmstorg och drack en flaska vin med några andra gamla gossar. Så skulle han hem med en spårvagn. Ännu i detta nådens år 1897 ha vi ju hästspårvagnar i Stockholm, men alltså, hästarna travade ganska snällt, och gubben Stille i sitt lilla lätta vinrus glömmer att han är några och sextio år och vill hoppa upp på vagnen! Men snavar och faller och slår huvudet i gatan. Detta skedde alltså för några timmar sedan, och resten faller av sig själv — ambulansvagnen, Serafimerlasarettet — och vid tiotiden fick vi telefon om att han var död. Nekrologen är färdig, efter Nordisk Familjebok, uppsatt och korrekturläst. Här har jag ett avdrag. Eftersom du kände honom en smula, kan du kanske lägga till några rader med litet mera personlig färg. Om du har lust.

Markel gick.

Arvid satt med den fuktiga korrekturremsan i handen:

Sorglig olyckshändelse. — Anders Stille, den kände och värderade landskapsmålaren… Född 1834… Elev av konstakademien på 1850-talet… Medalj i Paris 1868… ”Skärgårdstallar efter regn” i Luxembourggalleriet… ”Uthuslänga i gråväder” i Nationalmuseum i Stockholm… Främmande för de nyare konstströmningarna… Stod på de senare åren något i bakgrunden… En flärdfri och redbar konstnär, en aktad och avhållen människa… Änkling sedan några år… Sörjes närmast av två söner och en dotter…

Arvid satt och stirrade tomt, tankfull och förströdd på en gång…

Nej, han hade ingenting att tillägga i nekrologen. Snarare hade han velat ta en blåkrita och stryka det där om ”något i bakgrunden”, men han hade ingen rätt att ändra något i en annans artikel. I alla fall pinade det honom. Lydia kunde kanske tro att det var han som skrivit det.

Lydia…

Han for med ens upp, vred om nyckeln i dörren till det stora redaktionsrummet och brast i våldsam gråt.

Tills han plötsligt stampade till med ena foten: Vad är det här? Jag är tjugutre år om ett par tre veckor, och gråter som en barnunge, det är för djävligt… Han störtade ut i toalettrummet, tvättade sig i ansiktet och gned med handduken bort alla spår av gråten. Så gick han in igen och vred på nytt om nyckeln i dörren till rummet bredvid.

Nu kunde han gå hem. Klockan var något över ett, och han hade ingenting mer att göra på tidningen nu. Han var på grund av sitt uppdrag som tillfällig musikkritiker befriad från korrekturtjänst denna natt.

Men han ville i alla fall gärna se ett avdrag av sin recension innan han gick. Och han påminde sig något som han hade skrivit om den unga debutanten: ”Denna Margareta föreföll född vansinnig.” Det kunde han ju gärna stryka. Hon hade vacker röst och hon hade gjort lycka med den. Då vore det ju synd att förgifta hennes glädje med en liten onödig elakhet.

Han ringde till tryckeriet och frågade om recensionen var uppsatt. — Ja. — Om han kunde få ett avdrag? — Ja.

Markel röck upp dörren:

— Är du färdig med ditt? Kom då in till mig och ta en grogg!

— Ja tack, svarade Arvid, jag ville bara ha ett avdrag av min recension.

— Asch! Gamla Johansson sitter på korrekturet, och han är säker. Och för resten är din handstil omöjlig att läsa fel på.

— Men det var något jag ville ändra…

— Där är ingenting att ändra. Jag har läst den, och den var all right. Kom nu! Och för resten, tillade Markel, skall jag försöka sörja för att du slipper sitta vid korrekturet natt efter natt. Inte för att du gör det dåligt — tvärtom, jag blev nästan orolig när jag märkte hur bra du skötte korrekturet — orolig för din framtid nämligen! En ung man, som kan läsa korrektur, kan i regel nästan ingenting annat, och då blir han sittande i korrekturet tills skägget vitnar. Som gubben Johansson.

Stora redaktionsrummet låg mörkt. Ingen var där för ögonblicket. Men i dörren till Markels lilla håla lyste en trekantig, smaragdgrön lampkupa.

Markels lilla rum låg mellan chefens och stora redaktionsrummet.

En rätt ung herre i sällskapsdräkt satt i ett hörn av den lilla soffan. Han tycktes halvsova.

— Tillåt mig att presentera, sade Markel. Det här är herr Stjärnblom, son till någon av mina femtio eller sextio kusiner — herr Henrik Rissler, författare av en osedlig roman, som dock efter min mening inte var mera osedlig än en roman måste vara för att vara läsbar.

Man utbytte hälsningar. Markel fortfor, vänd till Stjärnblom:

— Här skall du få höra! Rissler hör, som du vet, till tidningens stab av mera sporadiska, skönlitterära och betydelselösa medarbetare. I förmiddags kom han med ett bidrag, en liten novellett — pris 25 kronor. Men olyckan ville att tidningens kassa för ögonblicket var lika tom som den lovande unge författarens. Då föll Doncker på den lysande idén att rädda situationen med att säga, att han — kan du tänka dig? — måste läsa pekoralet innan han kunde honorera det! Men Rissler är en fridfull fan och blev inte arg. I stället dyker han upp nu mitt i natten för att höra efter om Doncker har läst hans novellett och om kassan är öppen!

— Kära Markel, svarade Rissler, du har en underbar förmåga att prata skit. Jag har naturligtvis kommit av den enkla anledningen att det är för sent att komma in på en krog. Jag var borta på en middag och glömde mig kvar lite för länge. Där var för resten Doncker också.

— Så, hos Rubin… Var prästaset där?

— Där var verkligen ett prästas, men jag hörde inte efter vad det hette.

Markel utstötte ett krigstjut:

— Ha! Kommer du ihåg vad jag sade för en stund sedan, Arvid?

Arvid nickade.

— Ja, mumlade Markel, i morgon står artikeln i vart fall inte. Det har jag dragit försorg om. Skål, gossar!

— Skål. Är det något nytt i Dreyfusaffären?

— Inte för dagen. Det är väl ungefär en vecka sedan Mathieu Dreyfus anklagade Esterhazy för att ha skrivit bordereaun. Och det ser ut av Paris-tidningarna som om det skulle bli en ny krigsrätt — för formens skull. Det kan man läsa mellan raderna.

— Underlig historia, sade Rissler. Jag har varit i Paris ett litet tag — kom hem i förrgår. Där hörde jag cameloterna skräna längs bulevarderna. ”Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna!” Scheurer-Kestner är visst omkring sjuttio år och kan naturligtvis under ett långt liv ha hittat på ett och annat att roa sig med. Men hur det kan bli ett bevis på Dreyfus’ brottslighet, det förstår man inte strax…

— Tyst! Det går någon i korridorn…

Markel satt andlöst lyssnande.

Det hördes verkligen dämpade och tassande steg därutifrån. En dörr hördes gnälla till en smula. Stegen voro nu i chefens rum. Nyckeln i dörren, som skilde det från Markels, hördes vridas om.

Arvid Stjärnblom såg på sin klocka. Hon var en kvart över två.

— Ts! viskade Markel. Han har ett fruntimmer med sig!

Det hördes ett lätt frasande i rummet bredvid.

— Ja, skål alltså, sade Markel plötsligt mycket högt.

Ny tystnad. Tills man hörde steg, som icke längre ansträngde sig att inte höras, ur chefens rum ut i korridoren och fram till Markels dörr. Dörren öppnades och dr Doncker stack in huvudet.

— God afton, sade han. Jag törs väl inte be herrarna om en liten rent privat och personlig tjänst?

— Låt höra, sade Markel. Men vill du inte först ha en grogg?

— Nej tack. Jag ville bara fråga om inte möjligen fortsättningen av den här angenäma lilla kollationen skulle kunna förläggas till något annat rum — helst någonstans i andra ändan av huset?

— Jo, svarade Markel. Men på ett villkor!

— Vad då?

— Att prästens artikel aldrig kommer in! Aldrig!

Dr Doncker fnyste till, ett litet halvkvävt skratt:

— Kära Markel, vad fan tror du jag bryr mig om prästens artikel? Den får du göra vad du vill med.

— Gott. Då är vi överens. Och kom ihåg att jag har två vittnen!

Med buteljer och glas skred en tyst procession fram genom korridoren vid ljuset av en ensam glödlampa. Dr Doncker stod kvar vid dörren och såg den försvinna. Markel vände sig om och viskade mycket högt:

— Det är väl inte lönt att fråga, om du vill komma med och ha en liten grogg?

— Nej tack, svarade dr Doncker.

På hemvägen fick Arvid Stjärnblom fatt i en flicka. Det vill säga, en flicka fick fatt i honom.

⁎              ⁎
⁎

Det var massor av snö och bistert kallt redan i de första decemberdagarna det året. Så också den dag då gamle Stille begravdes.

Arvid hade gått ut till Nya kyrkogården för att få se en skymt av Lydia. Han hade skickat en enkel krans till kistan.

Han tog plats bland en liten skara nära ingången till jordfästningskapellet. Han kände igen några konstnärer, mest grånade män, och Konstakademiens direktör med den adliga profilen, landets främsta konstnär av sin generation. Och där stodo väl också några som kommit av nyfikenhet, men säkert inte många.

Nu syntes liktåget ute på vägen, i skritt, likvagnen med dess silversirater, en sista fattig rest av barocktidens smak för grannlåt i livet och i döden, blänkte i den bleka decembersolen. Kistan bars ur vagnen av grova nävar i vita bomullsvantar, likföljet steg ur vagnarna, processionen ordnades. Lydia gick bakom kistan, med ung och rank hållning och huvudet lätt böjt under sorgedoket. Vid hennes sida gick Filip, blek med litet frostbiten näsa. Otto syntes inte till — det var sant, han skulle ju resa till Amerika… Han hade alltså redan rest.

Arvid hade blottat huvudet för kistan och stod ännu med hatten i handen, då Lydia gick förbi honom. Men hon gick med sänkta ögonlock och såg ingenting. Efter de få släktingarna och närmaste vännerna gick Konstakademiens direktör i spetsen för de gråskäggiga konstnärerna in i kapellet, och portarna slogos igen.

Arvid vände om inåt staden.

Han kom med ens att tänka på ”Den förlorade sonen” på Nationalmuseum. Det låg just nu samma ödsliga snövinterskymning över kyrkogården som över den tavlan.

Han blev stående ett ögonblick vid en hög gravsten med en bronsmedaljong. Emanuel Doncker, stod det i bleknade guldbokstäver på stenen. Det var chefredaktörens farfar, den berömde kemisten. Och medaljongens profil hade verkligen något som erinrade om sonsonens.

Arvid brast i ett kort skratt. Han erinrade sig morgonen efter den där natten på redaktionen för några dagar sedan. Han hade öppnat sin tidning med mera intresse än vanligt den morgonen — han sökte efter gamle Stilles nekrolog och efter sin lilla musikrecension. Men det första som mötte hans ögon var prästens artikel — placerad på någonting mitt emellan ledarplats och vad som helst. — Sedan fann han naturligtvis också det han sökte. Nekrologen var vanställd av ett par dumma tryckfel. Dem erinrade han sig tydligt att han hade sett och korrigerat, men han hade väl alltså glömt att skicka ner korrekturet i hissen… Och hans recension. ”Denna Margareta föreföll född vansinnig.” På tryck tog det sig ännu värre ut än i handskrift. Han blev nästan förskräckt: Är det verkligen jag, som har skrivit något så rätt och oförskämt? Och jag tänkte ju stryka det i korrekturet, men så kom det något emellan, och jag glömde bort alltihop…

Han gick långsamt mellan gravarna, med kragen uppfälld.

På nytt måste han skratta till. Han erinrade sig Markels förklaring, då han kom ned på redaktionen och frågade honom hur i all världen prästens artikel hade kommit in.

— Det finns bara en förklaring, sade Markel. För en gångs skull trodde jag honom på hans ord — jag hade ju två vittnen! Och sedan satt jag och pratade i frid och oskuld med dig och Rissler. Under tiden måste Doncker ha erinrat sig, att han hade givit prästen ett lika högtidligt löfte! Medan hans donna hakar upp korsetten och lossar på kalsongerna, erinrar han sig plötsligt att vi har för få biskopar! Han telefonerar till faktorn: artikeln måste in! Och den kom in! Han är ju i alla fall affärens chef. — För resten kan man inte bli arg på honom. När jag skällde ut honom för hans lilla tjyvstreck, svarade han mig: kära Markel, i den situation vari jag befann mig i går afton lovar man naturligtvis vad som helst! — Och det har han för en gångs skull rätt i.

Ett par minuter efter samtalet med Markel hade Arvid mött chefen i korridoren, han hade stannat och sagt:

— Jag läste er lilla recension, herr Stjärnblom, den var ju som den skulle! ”Född vansinnig” — mycket bra! Jag har för resten redan märkt att ni är användbar. Från nyåret får ni fast lön, det blir hundra kronor i månaden att börja med.

— — — Arvid gick långsamt inåt staden. Vid Norrtull tog han en spårvagn.

Några dagar efter begravningen skrev Arvid ett brev till Lydia.

Han skrev bland annat:

— — — ”Ingen dag, sedan vi sist voro samman, har du varit borta ur mina tankar. När jag ändå har hållit mig tillbaka, så har det varit därför att jag tyckte, att jag borde och måste det. Jag har ju intet att bjuda dig — ingenting alls annat än en avlägsen och oviss framtid” — — —

Han fick svar nästa dag:

Arvid. Tack för ditt brev. Jag har läst det om och om igen, men förstår det inte riktigt — jo, jag förstår det, men förstår det ändå inte!

Men en gång ville jag väl gärna råka dig igen. Inte nu — jag är så trött och ledsen nu. Men lite längre fram.

Det är så tomt efter far.

Lydia.

⁎              ⁎
⁎

Den 11 januari 1898 föll krigsrättens frikännande utslag i målet mot Esterhazy. Frankrikes och den franska härens ära kunde icke uthärda den tanken, att det lilla smutsiga och sakligt tämligen betydelselösa förräderi, för vilket en duglig och förmögen generalstabsofficer av judisk börd hade blivit dömd, i verkligheten var begånget av en obetydlig linjeofficer av utländsk börd, en moraliskt förkommen och förfallen slusk. Den 13 januari stod Zolas J’accuse i ”l’Aurore”, och en kort resumé av innehållet telegraferades ögonblickligen världen runt. Två dagar senare ankom ett exemplar av ”l’Aurore” till Nationalbladets redaktion.

Markel strålade. Han samlade redaktionen omkring sig. Från ett rum kom Olof Levini, lyrikern, kritikern och litteraturhistorikern — ett berömt och omstritt namn redan då. Från ett annat kom Torsten Hedman, dramatikern och teaterkritikern. Även författaren Henrik Rissler dök upp — han kom för att få höra nytt i Dreyfusaffären. Och den gången fick han höra nytt!

Markel tog saxen, klippte sönder den väldiga artikeln i bitar och remsor och delade ut dem till höger och vänster.

— Du skriver maskin, sade han till Stjärnblom, du får ta de tre första spalterna att börja med. Så få de börja med dem i tryckeriet, och under tiden hinner jag ordna och numrera de andra lapparna.

— Men snälla Olle, sade han till docenten Levini, försök att skriva så att de kan läsa det där nere!

(Tryckeriet låg i källaren.)

Levini och Hedman gjorde naturligtvis i regeln aldrig översättningsarbete, men det här var något särskilt.

— Ge mig också en bit, sade Henrik Rissler. Jag skriver annars aldrig en rad utan betalning, men det här aktstycket vill jag vara med om att översätta!

Rissler var annars beryktad för sin lättja.

— — — Då Stjärnblom var färdig med sin del av översättningen, gick han ut i korrekturrummet och hjälpte gamle Johansson med läsningen. Den första korrekturremsan hade redan kommit upp. Vid tvåtiden var hela den kolossala artikeln översatt, uppsatt och korrekturläst, så att den kunde gå med som bihang till landsortsupplagan och skickas ut som extranummer i Stockholm.

Nationalbladet hade, tack vare Markel, från första ögonblicket hållit den rätta kursen i Dreyfusaffären. I andra frågor, politiska i synnerhet, kunde dess kurs vara något vacklande, som en skalds vandring om natten. Politiskt var tidningen tämligen likgiltig — den ”stod över partierna”, som det hette i dess sista prenumerationsanmälan. Man gjorde i detta hänseende, som så ofta eljest, en dygd av nödvändigheten: man kunde av vissa historiska skäl icke tänka på att öppna förbindelse med något politiskt parti. Nationalbladet hade grundats någon gång på 1880-talet som ultrareaktionärt protektionist- och agrarorgan. Det hade aldrig burit sig, men alltid levat på mecenater ur storindustriens kretsar. Efter det protektionistiska genombrottet vid slutet av åttiotalet hade emellertid de intressen, som tidningen var till för att förfäkta, fått vad de ville ha, och mecenaterna gjorde, mätta och nöjda, min av att vilja vara i fred för detta eviga danaïdernas kärl. Bladet förde en tynande tillvaro, och på vårsidan 1897 inträffade en krasch! Dess sista mecenat, som redan i flera år hade varit dess enda ekonomiska stöd, nödgades inställa sina betalningar och ställa sina affärer under administration. Bland hans allra svagaste aktiva befann sig aktiemajoriteten i Nationalbladet — kreditorerna voro snarast böjda för att uppföra den bland passiva… Men då inträffade något.

En finansman, Henry Steel, som inte intresserade sig det minsta för politik, men som hade starka kulturella och konstnärliga intressen, hade kommit i nära beröring med en krets av diktare och författare — den store skalden P. A. von Gurkblad, Olof Levini, Torsten Hedman, Henrik Rissler och andra — även dr Doncker hörde till kretsen — och av dem låtit förleda sig att lova sitt ekonomiska stöd åt en ny tidning. Det skulle bli en liberal aftontidning, ty alla avskydde Aftonposten — det var den som skulle konkurreras ihjäl. Den skulle som sagt vara liberal eller snarare radikal, blott med en något starkare betoning av de nationella synpunkterna än det eljest den tiden brukades i det liberala partiet. Doncker skulle av någon hemlig orsak vara chefredaktör. P. A. von Gurkblad skulle med sitt stora namn stödja tidningen som ordförande i styrelsen och dessutom vara frivillig medarbetare. Olof Levini skulle vara litteraturkritiker och skriva ledare i kulturella frågor. Torsten Hedman skulle skriva om teater och bildande konst och vad han eljest hade lust till. Och så vidare. Och Markel — även han hörde till kretsen — skulle sköta politiken.

Men nu ville ödet, att Henry Steels bank, det vill säga han själv, råkade vara Nationalbladsmecenatens största fordringsägare, då kraschen kom, och att det alltså blev han som fick den kanske inte så lätta uppgiften att reda ut hans affärer. Det ansågs allmänt, att han gjorde det med en lycklig hand, men inte utan betydliga förluster för sig själv. På detta sätt kom han plötsligt — mycket mot sin vilja — att ligga inne med Nationalbladets aktiemajoritet. Vad i all världen skulle han göra med den — nu, då han hade lovat sin medverkan till en ny tidning? Lösningen var lika enkel som Columbi ägg: Levini och Doncker och de andra gossarna få ta Nationalbladet och göra om det till den tidning de ha drömt om! Han utvecklade den tanken en kväll för Doncker, Olof Levini och Torsten Hedman. De blevo alla lite tysta och tankfulla till en början.

— Det blir kanske lite svårt, sade Torsten Hedman.

— Svårt och svårt! svarade Henry Steel. Ingenting är väl omöjligt. Ni får göra det bästa ni kan. Jag gör så gott jag kan, och det här är det enda sättet jag kan göra det på. Tänk efter själva: vad i all världen skall jag annars göra med Nationalbladet? Den som har aktiemajoriteten i ett företag har ju en viss skyldighet att sörja för att personalen inte plötsligt står brödlös på gatan. Om ni vill vara med om den här kombinationen, kan åtminstone kontors- och tryckeripersonalen och den mera underordnade och färglösa delen av redaktionen stanna på sina platser. Vad de andra beträffar får jag naturligtvis sörja för ett passande soulagement, tills de få andra platser.

— Ja, då blir det väl ingen annan råd, suckade Olof Levini.

— Idén är för resten briljant, sade Doncker. På det viset får vi ju en prenumerantstock från första början, och enligt lagen om kroppars tröghet blir nog en god del hängande fast, trots vår nya kurs!

Saken ordnades i en hast på en extra bolagsstämma med Nationalbladets aktieägare.

— Du skall rösta för trettio aktier, hade Doncker sagt till Henrik Rissler.

Och Rissler hade gått upp på bolagsstämman på Rydberg — ”Oscarssalen” — och röstat för trettio aktier som han aldrig hade sett.

Sådan var alltså tidningens historia, som Markel en afton hade berättat den för Arvid Stjärnblom.

Arvid stod vid fönstret i Torsten Hedmans rum. Han brukade få använda det, när det var ledigt. Men han hade ingenting att göra nu och skulle just gå — han hade låtit dörren till korridoren stå öppen.

Det började redan skymma, och snön föll tätt därute.

Han stod och tänkte på sin framtid. Under jullovet, då han var ledig från skolan, hade han ägnat sig helt och hållet åt tidningsarbetet, och det intresserade honom. Han fann sig ha mera att lära av det än av provårskursen i läroverket. På tidningsredaktionen kände han det som om han befann sig i en mera central punkt av tillvaron än i skolan. Och nu om ett par dagar skulle den börja igen… Han kände mest lust att skriva till rektorn, att han av de och de skälen såg sig nödsakad att avbryta sin provårskurs. Han gjorde det ogärna, ty rektorn hade visat honom ett vänligt intresse och berömt hans pedagogiska anlag. ”Född till lärare”, hade han sagt — då blev Arvid Stjärnblom lite rädd… Men det var också en annan sak: en dag hade han växlat några ord med dr Doncker, av vilka han hade förstått att chefen, den gången han upphöjde honom till fast avlönad medarbetare, totalt hade glömt att Stjärnblom på samma gång gick provår vid Norra Latin. ”Ack”, hade han sagt då Stjärnblom påminde honom om det, ”ge fan i lärarbanan, herr Stjärnblom — så vida det inte särskilt roar er att i hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd…” Men så var det ännu en annan sak: Nationalbladets ekonomiska grund föreföll honom litet gungande. Tidningen gick framåt efter ”revolutionen”, om den saken fanns intet tvivel; men det påstods man och man emellan på redaktionen att de friska pengar, som bankdirektör Steel hade satsat för tidningens drift, redan för länge sedan voro uppätna. Donckers kostnadsberäkningar hade varit alltför sangviniska. Steel hade visserligen räknat med den faktorn, att kostnadsberäkningar alltid äro sangviniska; men detta var något enastående. Så sade åtminstone Markel. Och en dag hade Markel sagt till Torsten Hedman: ”Det är en spännande dag i dag; det är avlöningsdag. Nu åker Doncker omkring i droska och viggar pengar åt oss. Han är en hederspojke i alla fall!”

Arvid Stjärnblom kände sig lite villrådig…

Och snön, den föll och föll…

Nej, nu kunde han gärna gå. Men först var det något han ville tala med Markel om.

Han gick ut i korridoren. Den låg i mörker. Han skruvade upp en lampa. I andra ändan av korridoren såg han en ung dam och en av vaktmästarpojkarna, som pekade med handen, där, den vägen…

Han hade genast känt igen Lydia.

Hon kom emot honom i korridoren:

— Jag skulle lämna in en annons, sade hon, men jag kan inte hitta rätt…

Arvid stod helt förvirrad.

— Jag kan ju visa vägen, sade han.

— Tack.

— Men är det så bråttom? Annonskontoret är öppet ett par timmar ännu. Vill… Vill du inte sitta en stund hos mig?

Lydia dröjde litet med svaret.

— Om det går för sig, sade hon.

— Ja det gör det, svarade han. Jag har Torsten Hedmans rum, när han inte begagnar det själv. Och han gick för en timme sen och kommer inte igen förrän i kväll efter teatern.

Han drog sakta igen dörren efter dem. Rummet låg i halvskymning. Snön därute, den föll och föll.

De stodo tysta och förvirrade, bägge. Tills de sjönko samman i en kyss. Den blev lång.

Hon var våt av snö.

— Vill du inte ta av dig hatt och kappa? frågade han.

— Går det för sig? Det kunde ju komma någon… Det kunde se underligt ut…

Arvid vred om nyckeln i låset.

— Jo, sade han, det går för sig. Det kommer ingen.

Ingen av dem sade något på ett par tre sekunder.

— Sitter du här och skriver? frågade hon.

— Ja, sade han, när herr Hedman inte är här. När han är här, sitter jag i stora redaktionsrummet och skriver i sällskap med en fem, sex andra små fattiga murvlar.

Hon tog av sig hatt och kappa och stod där i sin enkla svarta sorgdräkt och sitt ljusa hår.

— Men om nu någon… Om nu någon vill dig något och tar i dörrvredet…?

— Du kan vara lugn, Lydia, svarade Arvid. På den här tidningsredaktionen respekteras inte just mycket, men en sak respekteras obetingat: en stängd dörr. Men vad var det för en annons du talade om?

— Jag söker en plats. Ungefär vad som helst. ”Gå frun till handa.” Jag har ju inga särskilda anlag. Husligt arbete är det enda jag kan.

De tego bägge. Och snön, den föll och föll. Och det började mörkna. Den första lyktan tändes därute på gatan och kastade en ljusning uppåt taket i rummet.

— Säg, sade Arvid, du minns att vi möttes av en slump på Djurgården en dag i höstas. Du var i sällskap med en herre…

— Jo, svarade hon, det var dr Roslin.

— Så — Markus Roslin, kulturhistorikern och arkeologen…

— Ja. Han är en gammal familjevän till oss.

De tego och snön, den föll och föll.

— Jag skall tala om något för dig, sade hon. På eftermiddagen samma dag kände jag en så rent oemotståndlig längtan att få råka dig. Och så gick jag upp och ringde på dörren, där du bor. Men det var ingen som öppnade.

Hon viskade detta med det ljusa huvudet tätt intill hans bröst. Han strök hennes hår med handen.

— Jag var hemma, sade han. Men du ringde bara en gång. Och jag kunde ju inte ana att det var du.

— Jag ringer inte gärna mer än en gång, sade hon. Jag ”respekterar en stängd dörr”, jag också…

— Å, Lydia…

Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne i ögonen:

— Får jag göra dig en fråga? sade han.

— Ja — — —?

— Men du måste lova mig att inte bli ond på mig.

— Ja — — —?

— Är du… Är du en ”oskyldig” flicka?

— Ja visst.

— Är du ond på mig nu för att jag frågade?

Hon log med en tår i ögat:

— Nej.

De tego bägge. Det skymde mer och mer. Och snön, den föll och föll. Hon satt med huvudet lutat intill hans bröst. Och han viskade hennes namn, gång på gång, meningslöst: Lydia — — — Lydia — — — Lydia — — —

Åter tog han hennes huvud mellan sina händer och såg henne djupt i ögonen:

— Du blir min fylgja, sade han. Vill du vara min fylgja?

Hon lossade varsamt hans händer.

— Jag vill vara allt för dig, sade hon. Men det kommer ju inte bara an på vad jag vill… Vet du vad jag tänkte, när jag fick ditt brev? Jag tänkte: så har jag ju intet att spara mig för…

— Hur menar du — — —?

— Å — ingenting…

Skymningen tätnade. Och snön, den föll och föll.

— Lydia. Att jag inte kan tänka på giftermål annat än som en avlägsen framtid, det måste du ju förstå.

— Ja.

— Men om du nu ville vara min lilla älskade i hemlighet?

Hennes ögon sågo ut i halvmörkret, stora och fulla av tårar.

— Nej, sade hon. Jag vill inte bli en börda för dig. Allt möjligt annat, bara inte det! Inte bli en börda för dig!

De vita flingorna därute dansade och lyste och segnade nedåt, nedåt.

De tego bägge.

— Kan du säga mig, sade hon, vad är rätt, och vad är orätt?

Arvid tänkte efter.

— Jag vet inte, svarade han. I förmiddags har vi här på tidningen översatt Zolas J’accuse, och vid det här laget sprids den väl redan som extranummer ute i staden. Och i det fallet vet jag vad som är rätt och vad som är orätt. Men jag skulle bli ganska förlägen, om jag en dag såg mig ställd inför den uppgiften att förklara för pojkarna i skolan vad som är rätt och vad som är orätt — att förklara det allmängiltigt, menar jag…

Hon satt med huvudet mot hans bröst och grät och grät. Hon hade alls inte hört på vad han sade. Hon skakade av gråt. Tills hon plötsligt gjorde sig lös och reste sig och torkade sina tårar.

Hon stod ung och rank med sin svarta sorgdräkt och sitt ljusa hår.

— Jag måste gå, sade hon.

Han reste sig också. Och han sade, efter en lång kyss:

— Jag tror, att du blir min fylgja.

Hon tog på sig hatt och kappa. De voro ännu våta av snö.

— Adjö! sade hon.

— Får jag inte träffa dig någon gång?

— Jag vet inte…

Hon stod med handen på dörrvredet, Arvid hade öppnat med nyckeln.

— Jag vet inte, sade hon.

Men plötsligt lindade hon armarna om hans hals:

— Jag vill viska dig något i örat, sade hon.

Och hon viskade med munnen tätt in i hans öra:

— Jag vill. Men jag törs inte.

— — — Och hon gjorde sig lös och ilade bort.

⁎              ⁎
⁎

En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.

Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet landskap med blyerts — ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett som speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…

Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts: ”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”

Intet annat. Intet mera.

Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?

Hade hon några resplaner?

”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt”…

Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.

Det var några vackra, tidiga vårdagar i april det året. Om man gick på en landsväg ett stycke utanför staden, var den ännu kantad av stora, smutsiga snödrivor — där var det ännu vinter, en sjuk och utlevad vinter. Men inne i staden, där lyste gatorna blanka och rena i solen, Norrström glittrade och brusade och skummade vitt, och i Kungsträdgården gingo redan de första små svartmuskiga fattiga italienarna och sålde små ballonger, röda, blå och gröna — där kunde man tro att det var vår på allvar.

En dag vid tretiden gick Arvid i en av Kungsträdgårdens alléer. Plötsligt stötte han på Filip Stille. De stannade och pratade och följdes åt ett sycke.

— Tack för att du skickade krans. sade Stille. Det var ju snällt och vänligt.

— För all del…

— Och du går provår vid Norra Latin?

— Nej, jag avbröt provårskursen. Som du kanske vet har jag kommit in på ”Nationalbladet”.

— Ja, men jag tänkte i alla fall… Nå, den banan är kanske också bättre.

De sågo på avstånd två högväxta gamla herrar, som alla veko åt sidan för och som alla herrar togo av sig hatten för. Det var kungen, åtföljd av överhovjägmästaren.

De tego bägge. Filip Stille hörde tydligen till dem som ovillkorligen känna sig litet högtidliga, när det finns en kung i närheten. Och Arvid Stjärnblom hade ingenting att säga. Då kungen passerade, blottade de sina huvuden.

— Har du hört något från din bror? frågade Stjärnblom.

— Jo, han har en bra plats därborta, vid en stor ingenjörsfirma. Han reder sig nog. Och för resten, tillade han, visade sig boet efter far inte vara så dåligt som man skulle tro. Att han inte hade kunnat lägga av något, det visste vi ju; men skulder hade han inte heller, och det visste vi också. Men han hade en liten samling av ”gamla mästare”, de flesta förstås rätt osäkra eller okända, som han under tidernas lopp hade kommit över för nästan ingenting, och ett par av dem gick upp till rätt vackra priser på Bukowskiauktionen. En del konstsaker och pretiosa fanns det ju också. Det hela blev inemot åtta tusen kronor. Det är ju inte mycket, i synnerhet när det skall delas på tre. Men vi två bröder har ju kommit till den punkt, då vi skall försörja oss själva. Och Lydia reder sig nog.

De skildes åt vid hörnet av Arsenalsgatan. Stille skulle åt Östermalm, Stjärnblom skulle ingenstans för ögonblicket, men sade att han skulle till tidningen.

”Lydia reder sig nog.”

Han hade sagt det med ett litet gåtfullt, litet hemlighetsfullt leende…

Klockorna i Jakob sjöngo och dånade. Det var en gammal ockrare som begravdes.

På Jakobs torg gick han förbi tre av ”rikets herrar”, som det skulle ha hetat förr i världen; statsministern med justitieministern på ena sidan och krigsministern, den magra och skinntorra veteranen från tysk-franska kriget, på den andra. Han hade sett dem ett par gånger förr från den lilla referenthyllan i det gamla nu snart utdömda riksdagshuset. Och han måste le vid tanken på de vansinniga Boccacciohistorier som cirkulerade om justitieministern, en fruktansvärt ful gubbe. Några steg bakom dem trippade Jörgen med svärtade mustascher men vitt hakskägg, klädd i en nästan fotsid, grågul syrtut.

På Gustav Adolfs torg stannade Stjärnblom ett ögonblick utanför sin tidnings depeschbyrå, där de sista telegrammen stodo uppslagna i fönstret. Det nyaste lydde: ”Påven har erbjudit sin medling mellan Spanien och Förenta staterna.” Som i en vision såg han dem för sig: Leo XIII:s ironiska och av ett ovanligt långt liv finslipade gubbprofil, sådan han mindes den från någon reproduktion av Leubachs berömda porträtt, och Mac Kinley, det amerikanska storkapitalets automatiska talmaskin, språkröret för alla dem som skulle förtjäna pengar på kriget. Jag är rädd, tänkte han, att de två herrarna få litet svårt att förstå varandra… Och i bakgrunden tyckte han sig se några virriga och halvtokiga spanska statsmän och generaler, för vilka ”Spaniens ära”, det ville i det här fallet säga deras egen, var allt, och all världens realiteter ingenting… Nej, tänkte han, det kriget lär Leo XIII inte kunna förebygga…

Han kände en hand på sin axel:

— Goddag, gosse!

Det var baron Freutiger.

— Goddag… Är du inne i staden?

— Ja, det förefaller så. Går du med in på Rydberg? Vi kan dricka ett glas vin eller en absint, eller vad du vill. Det är för tidigt att äta middag.

De följdes åt in på Rydberg och satte sig i en Skinnsoffa i ”läderkaféet” åt Gustav Adolfs torg, där man kunde se alla som gingo förbi. Arvid Stjärnblom hade ett par gånger under vinterns lopp suttit ensam i denna samma skinnsoffa — vid ett glas portvin eller något annat — och stirrat på de många okända och de få kända ansikten och figurer, som drogo förbi därutanför i snöväder eller regn. För första gången satt han där nu i vackert och underligt aprilvårväder.

— Absint? frågade Freutiger.

— Låt gå för det, svarade Stjärnblom.

Absinten kom på bordet.

Freutiger satt och såg utåt torget:

— Där gick Dagmar Randel, sade han. En söt flicka, men redan lite för nerflirtad. För närvarande har hon en liten flirt med löjtnant Warberg. Och där kommer Märta Brehm. Väldigt stilig flicka! Men hon lär ha ett barn med en medicinare som heter Tomas Weber — en flabb för resten…

Arvid Stjärnblom lyssnade förströdd. Vad angick honom dessa namn, som han aldrig förr hade hört? Om det hade varit i Karlstad, där han kände alla stadens bättre flickor till utseende och anseendet — men här, där han kände nästan inga! — Du glömmer visst att jag är från landet, sade han.

— Ja, men du skall väl för fan bli stadsbo! svarade Freutiger.

— Är det inte Snoilsky som går där? frågade Stjärnblom.

Han tyckte sig känna igen den store skalden efter porträtt.

— Jo visst. Här skall du få en historia, om du inte redan har hört den. Ibsen fyllde något för några veckor sedan — sjutti eller åtti år eller vad det nu var, och gjorde sin så kallade ”storkorsturné” till brödraländerna: först till Köpenhamn, där han blev storkors av Dannebrog och hyllades med fackeltåg och fester och tal och söp sig full, sen till Stockholm, där han fick Nordstjärnans storkors och hyllades med galaföreställning och fester och tal och söp sig full. En förmiddag gjorde Snoilsky visit hos honom på Grand Hôtel. Han fann honom sittande vid ett bord, och på bordet lågo storkorsen utbredda med alla tillbehör. Han satt och såg på dem med sina bistra och allvarsamma ögon. ”Ja, kära Henrik Ibsen”, sade Snoilsky, ”du är visst av alla skandinaviska diktare den som har fått mest av den där sorten.” — ”Jeg vil mene det!” svarade Ibsen. — ”Utom möjligen Oehlenschläger”, fortsatte Snoilsky. Ibsen rynkade ögonbrynen. Då fick Snoilsky se storkorset av S:t Olav, som låg på bordet bland de andra. ”Ja, det är ju sant”, sade Snoilsky, ”Oehlenschläger kunde ju inte ha S:t Olav.” — ”Nej, jeg vil mene det!”

— Historien är bra, svarade Stjärnblom. Men den har passerat många stationer innan den kom till dig — och du är också en ”station”, och inte en av de sämsta. Skål!

— Menar du att jag sitter och ljuger?

— Visst inte, du ljuger aldrig; det vet jag. Men vill du inte tillåta mig att försöka rekonstruera episoden så, som den möjligen kan ha tilldragit sig?

— Mycket gärna.

Freutiger köpte ”Aftonposten” av en tidningspojke.

— Gott. Snoilsky kommer in. Enligt din version sitter Ibsen kvar vid bordet och stirrar på sina ordnar. Men det är helt enkelt otänkbart: han skildras enstämmigt som en ytterst formell och ceremoniös gammal herre — också då han är full, och det var han ju inte vid det här tillfället. Att han skulle ha behandlat Snoilsky, som han kände sedan urgamla tider i Rom, med den minsta ohövlighet, är otänkbart. Han har alltså rest sig, gått honom till mötes och sagt ”goddag” eller något annat. Hans ordnar ligga på bordet, kanske av en tillfällighet — de skulle kanske just packas ned i en koffert. Snoilsky tar fatt i dem som närmaste samtalsämne, talar lite lätt och halvt skämtsamt, Ibsen svarar sitt ”jeg vil mene det” — troligtvis också litet skämtsamt och ironiskt menat, men med sin tyngre naturs tyngre betoning…

— Det var som satan! utbrast Freutiger, som satt och ögnade i Aftonposten.

— Vad är det? frågade Stjärnblom.

— Se själv!

Han räckte honom tidningen och pekade på en förlovningsannons.

Och Arvid läste:

MARKUS ROSLIN
och
LYDIA STILLE

— Vad ger du mig för det? sade Freutiger. Den flickan nöjer sig inte med småsaker! Markus Roslin — minst sex hundra tusen.

Arvid sade ingenting. I detta ögonblick var han tacksam för Freutigers prat. Så att han slapp säga något själv. Han var rädd att hans röst kunde förråda något.

— Kan du tänka dig, Arvid: hon är den enda flicka jag nånsin har älskat — allvarsamt, förstår du! Två veckor efter att gubben Stille var död skrev jag och friade till henne. Ärbart och juste, som jag tror, och med exakta siffror beträffande min förmögenhet: litet över två hundra tusen. Jag fick svar per omgående, undertecknat ”högaktningsfullt”. Då kan du ungefär tänka dig innehållet. Nå, då tänkte jag förstås att hon tyckte jag var för gammal — fyrtiosex år, och hon nitton — och kunde inte låta bli att beundra hennes ståndaktighet inför en utsikt till god försörjning. Men Roslin är över femtio. Det var alltså inte det som var felet med mig — åldern. Det var det alltså inte!

— Kära Freutiger, sade Arvid — han tyckte sig höra sin röst som en främmandes, långt bortifrån, inte tror du väl ändå på allvar, att skillnaden i förmögenhet har varit det avgörande för henne? Pengar måste man ju ha för att leva. Men litet mer eller litet mindre — det har hon säkert inte tänkt på…

Freutiger strök sig över ögonen.

— Ånej. Det har hon väl inte. Hon har väl alltså bara tyckt, att Roslin var litet skapligare än jag. Och så kan hon ju vänta att bli änka några år förr med honom än med mig — vi skall hoppas att hon snart gör kål på honom, han är en klen stackare… Att hon skulle vara kär i honom är ju uteslutet. — Vill du äta middag med mig? Vi skall äta gott och supa som fan!

— Tack, men jag kan inte, svarade Arvid Stjärnblom. Jag måste vara på tidningen klockan fem.

Han ville bli ensam.

Han hade ingenting på redaktionen att göra vid denna tid. Men han gick dit i alla fall.

Han gick genom några av rummen. Det var tomt överallt.

Han blev stående vid fönstret i Torsten Hedmans rum. Det var kvavt. Han slog upp ett fönster.

Från en bakgård i närheten hördes ett positiv. Det spelade ”Kväsarvalsen” — slagdängan för dagen.

— Hon — hans älskade — hon — som han hade kysst i skymningen bakom syrenhäckarna — hon — hon…

”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt.”

Det betydde alltså: bröllopsresa till Rivieran, Italien, kanske Egypten…

Han stod och dillade på dessa ord:

”Ud vil jeg, ud, o saa lang langt langt.”

Hans blick föll på soffan. Där hade de suttit — sist. Och i dörren, då hon skulle gå, hade hon sagt: Jag vill! Men jag törs inte!

Plötsligt mindes han sin tanke den gången hon hade sagt: jag kan vänta. Han ville inte ha någon som gick och väntade!

Nu hade han ju fått det som han ville. Det gick ingen och väntade på honom. Ingen alls.

— — — Tjutande som ett vilt djur kastade han sig i soffan.