Den nyare naturåskådningen
av Ferdinand Lochmann
Översättare: Andrea Butenschön
Översättning från norskan av Lochmanns "Den nyere Naturanskuelse" från 1888.
Förord till den svenska översättningen av Oskar Theodor Sandahl.


[ titel ]

DEN NYARE NATURÅSKÅDNINGEN


AF

F. LOCHMANN
PROFESSOR VID KRISTIANIA UNIVERSITET


ÖFVERSATT FRÅN NORSKAN

AF

ANDREA BUTENSCHÖN


STOCKHOLM

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG


[ tryckort ]
STOCKHOLM 1890.
KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.


[ 1 ]

FÖRORD TILL ÖFVERSÄTTNINGEN

Den tröstlösa, världsåsikt, som bär namnet »materialism», emedan enligt densamma intet annat finnes till än den handgripliga materien och de i densamma inneboende fysikaliska krafterna — »naturlagarna» —, försöker i våra dagar, trots all dräpande vederläggning från många håll, att nästan fräckare än någonsin tränga sig fram. Dess olycksbringande läror framställas för den fåkunniga och till kritik oförmögna hopen såsom grundade på »den moderna vetenskapen». Detta är falskt. »Själfviskheten har lyssnat vid vetenskapens dörr», såsom Viktor Rydberg så träffande framställer det i sitt innehållsdigra, sköna företal till »Asiens ljus», — och där ofullständigt uppsnappat yttranden, hvilka blifvit missförstådda och misstydda samt sedan lagts till grund för oriktiga slutledningar. Så har denna själfviskhet, som är materialismens innersta kärna, på grund af Darwins lära om »kampen för tillvaron» ansett sig vara vetenskapligt berättigad och har ur denna lära dragit ut den järnhårda konsekvensen, att hela lifvet är endast en allas strid mot alla, där den starke skall förgöra den svage och där sålunda »våld är rätt», en lära, som ovillkorligen leder till samhällets upplösning. Huru står denna grymma slutsats tillsammans [ 2 ]med den af de moderna samhällsförbättrarne så starkt framhäfda medkänslan för »de små», för de svaga och förtryckta? Borde icke denna underliga själfmotsägelse kunna öppna ögonen på dessa darwinistiska omstörtare, så att de kunde se, att »kampen för tillvaron» rätteligen bör utbytas mot ett »af visdomen ledt och af medkänslan lättadt samarbete för tillvaron»[1]. Den, som rätt känner naturen och iakttager densamma utan förutfattade meningar, finner också »samarbete för tillvaron» mångenstädes förverkligadt icke blott bland djuren utan äfven inom växtvärlden.

I strid mot materialismens till ateism, utilism o. s. v, ledande osunda läror är denna, nu i svensk dräkt framlagda, lilla skrift af en varmhjärtad läkare och tänkare ett godt och kraftigt inlägg, som bör erhålla stor spridning och bör kunna verka välgörande i vår upprörda tid.

Öfversättningen är verkställd efter ett af författaren själf öfversedt exemplar af »Den nyere Naturanskuelse», och enligt författarens önskan är öfversättningen åtföljd af detta lilla förord af

Oskar Th. Sandahl.




[ 3 ]

FÖRORD.

Då jag för 50 år sedan kom till universitetet, läste den gamle Rathke naturhistoria för oss. Naturhistorien föredrogs enligt Linnés systema naturæ. Det var en inventarieförteckning, en registreringsförrättning: och så lärde oss den gamle mannen att öfverallt i naturen se »Skaparens visdom». Ungefär vid samma tid blef biologiens studium grundlagdt vid vårt universitet af professor Chr. Boeck. Kemien lästes af den unge begåfvade och för sin vetenskap varmt intresserade professor Julius Thaulow, som nyligen hemkommit från Giessen, hvarest Liebig samlat elever från alla länder. En underlig och stillsam man, Abels vän och kollega, Keilhau, hade börjat sina undersökningar i vårt lands geologi; i hans egendomliga uppfattning af bergarternas metamorfos låg en förutsägelse om kommande sanningar. Naturvetenskapen låg som ett rike för sig, långt aflägsnadt från och utan förbindelse med de s. k. andliga vetenskaperna, endast i medicinen fans liksom en bro mellan dem. Under det halfva sekel, som förgått sedan denna tid, har allt detta blifvit förändradt: det är icke blott våra kunskaper, som ha utvidgats, utan uppfattningen och tankeriktningen hafva blifvit helt annorlunda. Natur[ 4 ]vetenskapen har trängt sig in på de s. k. andliga vetenskapernas område, och den har här gjort sin forskningsmetod gällande. I början såg det ut, som om materialismen på samma gång skulle vinna öfverhand, men i verkligheten har icke så skett. De öfvervunna ha blifvit segrare. De andliga vetenskaperna hafva genomträngt naturvetenskapen, man nöjer sig icke längre med en beskrifning af växten eller djuret, dess egendomliga kännetecken, dess förekomst; man undersöker dess utveckling, dess inre byggnad och uppkomst, dess sammanhang med andra lifsformer, dess härledning genom tiderna. Forskningen går ännu djupare, den söker efter lifvets upphof, den söker upptäcka de för allt lif gällande lagarna. Den moderna naturforskningen ser i människan lifvet i dess ideella fulländning och i dess sammanhang med andra lifsformer. Naturforskningen har fått en mer filosofisk karakter, dess undersökningar äro mer omfattande, och målet är svårare att finna. Förr stod antropologien nästan oberörd af biologien, nu har den smält samman med denna vetenskap; men naturvetenskapen har också här nått sin gräns. Utanför den och högre än den ligger något, som den med sin granskning icke kan nå. Erkännandet af alla lifsformers sammanhang och enhet är grundtanken i den moderna naturvetenskapen; man må kalla det evolution, descendens eller transformism. Dessa uttryck äro ej alldeles identiska. Evolution och descendens innehålla något af en hypotes, transformism är blott en öfverskrift öfver en följd af fakta; de äro alla ett ofullkomligt uttryck för en tro. Darwinism är något helt annat. Om nyss[ 5 ]nämnda uttryck tillkännagifva en tro, så är denna en dogmatik, en hypotes, eller rättare sagdt en följd af hypoteser, ett försök att förklara lifvets enhet och lifsformernas sammanhang. Det är blott undantagsvis, som denna stora skillnad mellan darwinism å ena sidan och evolution, descendens och transformism å den andra blifvit tillfyllest och nog klart påvisad. Denna oklarhet är i synnerhet genomgående i de populära framställningarna. Den nyare uppfattningen af naturen har fått en utomordentligt stor betydelse, i det man öfverfört den på människolifvet och samfundet; den genomtränger hela det moderna vetandet; mer eller mindre klart, mer eller mindre medvetet framträder den i litteraturen, i journalistiken, i politikerns program och i folktalarens fraser; den har genomträngt hela den andliga atmosferen, och t. o. m. i dagligt tal kan man, om man spetsar öronen, märka denna underström. I den lilla skrift, som här meddelas, har jag försökt, så godt jag kunnat, att lämna en öfversikt af hur den nuvarande uppfattningen af naturen har utvecklats, huruledes man i läran om materiens enhet, krafternas enhet och lifvets enhet igenfinner samma grundtanke. Så mycket som möjligt har jag sökt att visa, hur långt vi kommit, hur mycket, som återstår, och hur osäker och begränsad vår kunskap är. Jag har i främsta rummet tänkt på mina kolleger läkarne och på dem, som studera medicin, men jag tror, att det också för de studerande i allmänhet kunde vara önskvärdt att blifva litet orienterade på dessa tankeområden. Teologen kan icke längre undandraga sig deras inflytande, han måste kämpa mot dem, [ 6 ]och han skall kunna bestå i kampen, men han bör känna fienden. Intet faktum hämtadt ur den moderna vetenskapen är oförenligt med den kristna trons sanningar. Med hypoteserna förhåller det sig visserligen icke så. För juristen är den moderna antropologien en grundvetenskap, eller borde åtminstone vara det. På det hela taget har det nu blifvit en nödvändighet för enhvar, han må för öfrigt stå på hvilket trappsteg i samhället som helst, att förvärfva någon kännedom om den moderna biologien. Jag beklagar, att detta ämne ej föreläses vid vårt universitet, på samma gång jag erkänner, att det skulle erbjuda svårigheter, ty öfverallt råder tvifvel och osäkerhet, meningarna äro motsatta, och ofta finnes icke en gång öfverensstämmelse mellan den ene och den andre i rön och erfarenhet; men det bör ju vara universitetets plikt att orientera och leda, så vidt det förmår. Det är detta, jag sökt att göra, och jag beder mina medstuderande att mottaga detta lilla arbete med välvilja.




[ 7 ]

I.

Det, som gifver sin prägel åt hela vår tids naturforskning och som är målet för all vetenskaplig forskning, är enheten, det fördolda sammanhanget, det väsentligas inre och djupa öfverensstämmelse, hur olikartade och växlande de yttre formerna än må vara. Det är materiens enhet, kraftens enhet och lifsformernas enhet, man öfverallt — mer eller mindre medvetet — söker. Hela vår tids naturforskning går mot detta mål. I naturvetenskapens biologiska del betecknar darwinismen detta sökande. Fysikerna ha redan tillegnat sig denna sanning, och läran om kraftens oförstörbarhet och om de s. k. naturkrafternas enhet är nu en för denna vetenskap säker grundval. Vår tids kemister vilja ogärna afstå från sina många element; men också här begynner samma tanke att tränga sig fram. Jag skall i det följande söka gifva en kort öfversikt af dessa undersökningars nuvarande ståndpunkt.

Det kunde synas underligt, att man i vår tid talar om materiens enhet, då hela den moderna kemien dock utgår från elementens absoluta olikhet (differens); och då man talar om materiens enhet faller tanken [ 8 ]ovillkorligen tillbaka på medeltidens alkemi och dess guldmakarkonst. Nu förhåller det sig visserligen så, att de s. k. grundämnenas absoluta olikhet måste tillsvidare fasthållas i den praktiska kemien: men å andra sidan uppstår en allt fastare öfvertygelse om att denna ståndpunkt blott är provisorisk, och hypotesen, om materiens enhet är icke längre endast filosofernas dröm utan har genom nyare erfarenhetsrön blifvit bragt till en viss grad af sannolikhet. Mendelejeffs första afhandling om grundämnenas serier eller egendomliga gruppering väckte i början ingen vidare uppmärksamhet; han uppställde de kemiska grundämnena i serier och fann motsvarande grupper af påfallande regelmässighet i atomvikterna och de därmed förbundna öfriga egenskaperna, som nödvändigtvis ledde tanken hän mot ett djupare sammanhang. I de uppställda serierna funnos dock flera luckor, men Mendelejeff fyllde utan betänkande dessa luckor, hvilka funnos i nämnda serier — han tänkte som Leverrier, att hittills obekanta kemiska element måste finnas, hvilka skulle fylla tomrummen i serierna. Vid sista naturforskarmötet i Kristiania år 1886 föreslogs Mendelejeffs system såsom grundval för den kemiska undervisningen: dess betydelse erkändes af alla, men man trodde, det vore för tidigt att bruka det såsom grundval, åtminstone för den elementära undervisningen. Så vidt man vet, hafva hitintills [ 9 ]upptäckts trenne ämnen, hvilkas förefinnande blifvit af Mendelejeff förutsatt, och dessa ämnen med sina förbindelser hafva funnits äga de egenskaper och den atomvikt, som Mendelejeff förutsagt. Professor Julius Thomsen i Köpenhamn har, i en med anledning af reformationsfesten 1887 utgifven, mindre skrift om materiens enhet, framlagt en kort och klar öfversikt af hvad man kunde kalla den moderna alkemiens ståndpunkt; både erfarenhet och tänkande tvinga oss att antaga ett grundämne, som i sina olika koncentrationer eller aggregationer bildar hela kedjan af element. Det tyckes vara ett ämne, ännu enklare och mindre sammansatt än väte, och antagligen har det en lägre atomvikt. De töckenmassor i himlarummet, af hvilka världarna tyckas vara danade, hafva vätets spektrallinjer; både i dem och i solen synes det — såvidt man törs draga slutsatser efter linierna i spektrum — som om där funnes ytterligare ett annat, på jorden okändt ämne, som kanhända är detta urelement. Längre än till förmodan och sannolikhet har man i dessa frågor icke kommit; men kemisternas iakttagelser och de astronomiska spektralanalyserna möta här filosofiens förutsättningar.

Upptäckten af naturkrafternas enhet tillhör vårt århundrade. Robert Mayer, Joule, Kolding, Thomsen och Helmholtz hafva grundlagt denna lära, som i sina hufvuddrag redan framträder såsom tydlig för oss, [ 10 ]om också i många enskildheter osäkerhet kan förefinnas. Enheten af värme, ljus, electricitet och rörelse är nu en säker grundval för all nyare forskning. Så väl astronomien som fysiken har här samma säkra utgångspunkt.

Under det att man tidigare ansåg naturkrafterna vara inponderabla ämnen, hvilka genomströmmade eller uppfyllde materien, är uppfattningen bland fysikerna nu allmänt den, att det hela kan förklaras genom molekulära rörelser och att det, vi kalla naturkrafter, icke är annat än svängningsforhållanden af kroppens minsta delar. Mellanrummet mellan dessa smådelar skulle liksom hela världsrummet, vara uppfylldt af eter. I denna tankeföljd har man oförmärkt glidit öfver från erfarenheten till hypoteserna; vår kunskap sträcker sig egentligen blott till de mellanliggande tingen; alla äro ense om att, då vi komma högre upp till andelifvets sammanhang med materien, stå vi framför en olöslig gåta, under det att man tror, att vetenskapens nedre grundval är fast och säkert fotad; men också här bygga vi i verkligheten ej på erfarenhet utan på hypoteser. Läran om atomerna är intet annat än en hypotes, och med hänsyn till etern är det lika osäkert, om den består af ett sammanhängande, ytterst fint fluidum eller kanhända af åtskilda smådelar, eller om det på det hela taget finnes en eter. Jag har här blott velat tyda denna riktning af modern skepticism, som före[ 11 ]kommer mig fullt berättigad. Jag tillåter mig att hänvisa till du Bois-Reymonds skrift om gränserna för vår naturkunskap och till en afhandling om materien i Vreundts Essays.

Naturkrafternas nu erkända enhet, hvilken i de fysiska vetenskaperna gör sig fullt gällande, har man på något förhastadt sätt öfverfört på biologien. I det man utjämnat gränsen mellan det lefvande och det liflösa, har man öfverallt blott velat se svängningar af atomer. Man har icke blott velat förklara blodomloppet, värmeutvecklingen och muskelarbetet på fysisk väg, utan man har också på själfva lifvet, på nervverksamheten och andelifvet öfverfört denna metod. I sin krassaste form heter det, att människan är ett mekaniskt problem, men, tillfogas det visserligen, ett öfvermåttan svårbegripligt — »überaus schwierig». Denna riktning har så godt som beherskat hela fysiologien, till dess man slutligen allt klarare insett, att man här stode framför problem af en helt annan art, till sitt väsen helt och hållet olika, och den gamla vitalismen har framträdt med förnyad styrka.




[ 12 ]

II.

Det är till den egentliga biologien, jag nu vill öfvergå, hvarest samma naturåskådning om de växlande formernas enhet utgör den ledande grundtanken. För att rätt kunna förstå det mottagande och den hastiga spridning, som vanns af de darwinska satserna, måste man gå något tillbaka i tiden. Jordmånen var till en viss grad förberedd, och man kan följa dessa tankars genealogi genom århundraden tillbaka. Redan Aristoteles gaf form åt idéen om lifsformernas enhet och sammanhang. Hos medeltidens författare kommer samma tanke fram i en mystisk form och i oklara uttryck: ofta låg dock häri en aning om sanningen, som måste förvåna oss. I Linnés systematiska naturforskning kom släktet och arten att stå så afgjordt och skarpt, afsöndrade från hvarandra, som det väl är möjligt. Man plägar i allmänhet uppfatta släktet (genus) och arten (species) såsom likartade underafdelningar. Ett visst antal arter, som hafva ett liknande yttre och en viss öfverensstämmelse, sammanfattas, ofta kanske något godtyckligt, under begreppet släkte; men genus betecknar något mer, det visar nämligen tillbaka på ett härstammande eller en förbindelse, en släktskap i bokstaflig mening, under det att species mer angår det yttre, den mer tillfälliga [ 13 ]form, under hvilken släktet framträder. Den berömde språkforskaren Max Müller har, så vidt jag vet, varit den förste, som uppmärksammat den verkliga betydelsen af dessa uttryck. Vi se här, liksom så ofta annorstädes, att språket omedvetet nått längre än det klara och medvetna begripandet. I ordet genus ligger descendens-läran gömd. För Linné och hans skola var hvarje art något för sig och från allt annat strängt åtskildt, något isoleradt, och man undersökte ej vidare dess utveckling. Embryologien såsom vetenskap tillhör först vårt århundrade, och paleontologien var på den tiden okänd. Det undgick dock icke Linnés skarpa blick, att det kunde finnas ett djupare sammanhang mellan släkten och arter, och man kan i hans Philosophia Botanica finna en antydan till det naturliga växtsystemets grunddrag, såsom det af Jussieu och Decandolle senare blef framställdt. De naturliga växtfamiljernas system förberedde evolutionsläran, eller kanske rättare, det blef första steget till dess förverkligande; tanken låg där, men den blef icke fullföljd. Den, som kanske häri hade klarast blick och som insåg de nödvändiga konsekvenserna af det naturliga systemet i botaniken, var Goethe. J. Cohn har nyligen gifvit några intressanta meddelanden om, huru tilltalad Goethe blef af Jussieus system. Den store tyske skalden är af sin samtid till fullo uppskattad såsom författare till dikt[ 14 ]verk af fulländad skönhet och af ett rikt, ofta mystiskt tankeinnehåll; men hans naturforskning däremot, så menade man, bar mer dilettantismens prägel; man trodde, att han betraktade naturen med skaldens öga och att häri låg något, som nästan stod i motsats till det, man kallade vetenskap. Men i verkligheten är det icke så. Hvarje sann naturforskare måste hafva något af denna omedvetna men genomträngande blick, som är skaldens kännetecken; det är samma själsegenskap, som framträder på olika sätt; men sällan är det, som mer än en af dessa riktningar når fram till klarhet. Hos Goethe sköto tvenne stammar fram ur den djupa kraftiga roten; men en mansålder fick gå om, innan Goethes betydelse såsom en af de största naturforskare blef fullt erkänd. Han var egentligen den förste, som insåg de organiska lifsformernas sammanhang och enhet såväl inom djur- som växtlifvet. I sitt inledningstal vid naturforskarmötet i Berlin 1886 har Virchow påmint härom. Det var under Goethes italienska resa, som dessa idéer först fingo sitt uttryck. Det var här, som tanken om hufvudskålen såsom en vidare utveckling och omdaning af de öfversta ryggkotorna uppsteg hos honom, och det var också under vistelsen i Italien, som tanken om den typiska urplantan först antog form.

I Frankrike framträder samma tankeriktning i Lamarcks »Philosophie Zoologique», och man kallar honom [ 15 ]icke utan grund Darwins föregångare. Det förekommer mig dock, som om man öfverskattat hans inflytande, hvilket icke blef af någon stor betydelse för den egentliga vetenskapen och som har sitt historiska intresse men knappast något mer; däremot har Goethes betydelse varit utomordentlig och vidtgående. Detta ligger, tror jag, i den germaniska rasens åskådningssätt; diktning och naturforskning hafva i Tyskland haft flera och innerligare band sinsemellan än i Frankrike; det är, som om de vetenskaper, hvilka befatta sig med det oorganiska lifvet — kemi, fysik och matematik —, företrädesvis nått sin fullkomning i Frankrike, medan det organiska lifvets mer svårodlade fält med större framgång bearbetats i Tyskland. Det är, som om hvarje nation hade sin uppgift i vetenskapernas utveckling, och denna uppgift är begränsad och bestämd af folkens djupa andliga anlag.

En ganska egendomlig sammansättning af naturforskning och filosofi är karakteristisk för den skola, hvars mest kända namn äro Schelling, Oken och Steffens. Det är en samling underliga skrifter, fulla af snillrika betraktelser och tankar, ofta af divinatorisk art. Den tyska naturfilosofien har haft ett vidsträckt inflytande på biologien, om detta också varit mer indirekt. För oss är det af ett visst intresse, att Chr. Boeck, som grundlagt biologiens studium vid vårt universitet, varit [ 16 ]Okens lärjunge och utan tvifvel personligt påverkats af honom. Den äldre riktningen inom naturforskningen blef på sätt och vis afslutad med A. v. Humboldts berömda verk Kosmos. I detta arbete har den gamle naturforskaren sammanfattat allt, man på den tiden visste; det är det sista klara och lugna uttrycket för den gamla riktningen inom naturforskningen.




III.

Tvenne vetenskaper hafva tillkommit i vårt århundrade, nämligen paleontologien och embryologien. Redan flera århundraden tillbaka hade man lagt märke till de i jordlagren förekommande lämningarna af en djur- och växtvärld, som till sina yttre former ofta visade sig mycket afvikande från nutidens lifsformer; man ansåg dem såsom ett slags nyck af naturen eller såsom minnen från syndafloden, och de blefvo föga undersökta eller bemärkta. Skall någon man särskildt nämnas såsom paleontologiens eller de fossila lämningarnas egentlige upptäckare, må det väl vara Cuvier. Med ett beundransvärdt skarpsinne har han konstruerat urtidens djur af skelettets rester; också här kom diktningen till hjälp, det döda fick lif, och i stället för de gamla kring[ 17 ]spridda knotorna såg den franske naturforskaren för sitt inre öga hela tertiärtidens rika djurlif sådant, som det lefde och rörde sig i det s. k. Pariserbäckenet på en tid, som ligger så långt tillbaka, att blott tanken kan nå den. Men äfven för Cuvier stod arten såsom något skarpt begränsadt.

Ungefär samtidigt med paleontologien började geologien att utveckla sig såsom vetenskap, och i verkligheten höra dessa tvenne discipliner oskiljaktigt samman. De fossilförande lagren blefvo nu öfverallt undersökta, och man begynte ordna och systematisera de rika fynden. Man fann snart bestämda perioder och grupper, oftast skarpt begränsade och hvar och en med sina olikartade lifsformer. Den geologiska kronologien blef ordnad sådan, som den ännu till sina väsentligaste grunddrag kvarstår. Det kan vara intressant att veta, att Chr. Boeck också utsträckte sina forskningar till detta område, i det att de första undersökningarna af äldre lifsformer i vårt lands fossilförande lager, trilobiter och graptoliter, tillskrifvas honom.

Embryologien började med v. Baers undersökningar och har sedermera väsentligen främjats af tyska forskare. J. F. Meckel påvisade, att de olika, medfödda missbildningar, som man förut ansett för under eller kuriositeter, måste uppfattas såsom hämmad utveckling. Efter hand fick man ett stort och rikt material, och allt [ 18 ]pekade tillbaka på det typiska i utvecklingen, dock utan att tanken på en descendens egentligen kom fram.

Påvisandet af cellerna såsom den ursprungliga utgångspunkten för allt organiskt lif och såsom det första stadiet af de mångartade, olika organen bidrog icke litet till utvecklingen af idéen om en enhet i det organiska lifvet. Det tycktes, som om man funnit den organiska molekylen. Vår tids protoplasma motsvarar väl icke helt och hållet Schwans och Schleidens typiska celler, men i det väsentliga står allt framgent utvecklingen af celler fast.

För den så kallade evolutionsläran har metagenesen kanske haft större betydelse. Under det att den moderna evolutionsläran har en dogmatisk prägel och väsentligen stödjer sig på möjligheter och sannolikheter — man förmodar ett sammanhang eller en enhet, utan att denna kan påvisas —, har man i metagenesen eller läran om växelgenerationerna säkra iakttagelser, klara och oemotsägliga såsom matematiska bevis.

Man har mycket olika lifsformer, af hvilka den ena härstammar från den andra, och dessa lifsformer äro understundom så afvikande, att man förr, innan man kände deras genetiska sammanhang, hänförde dem till helt olika klasser eller ordningar inom det zoologiska systemet. Det är här, som Steenstrups och Sars’ [ 19 ]stora förtjänster ligga. Här har vetenskapen en fast grund, och det är kanske just härpå och från denna utgångspunkt, som några af lifvets och utvecklingens gåtor kunna lösas, om en sådan lösning eller förklaring på det hela taget är möjlig. Idéen on alla lifsformernas enhet och sammanhang är den moderna naturåskådningens egentliga medelpunkt, det är den, som sammanknyter all vetenskaplig forskning i vår tid, den är det mer eller mindre klart medvetna syftemålet för all iakttagelse på det organiska lifvets område; och här stå vi framför darwinismen.




IV.

Det århundrade, som nu närmar sig sitt slut, har icke utan grund kallats Darwins århundrade. Den man, som gifvit sin tidsålder en så bestämd prägel, tillbragte största delen af sitt lif i stillhet och lugn på sin landtegendom i Kent. Hans farfader var Erasmus Darwin, en på sin tid bekant naturforskare; man kan i hans skrift »Zoonomia» finna antydningar till den lära, som hans berömde sonson senare utvecklade. Darwin studerade vid Edinburghs universitet; redan tidigt ådagalade han intresse för vetenskapen och blef såsom lofvande [ 20 ]ung vetenskapsman sänd med ett fartyg, som skulle företaga en upptäcktsresa. Denna har Darwin i ett särskildt arbete beskrifvit. Han fick därunder tillfälle att göra bekantskap med de olika ländernas fauna och flora. samt att anställa geologiska undersökningar. Det var på denna resa, som, under studiet af de förstenade resterna af en bälta, idéen om arternas ursprung först uppstod hos honom. Hur olika detta förhistoriska djur än tedde sig mot de nu lefvande arterna af bältor, förekom det honom dock, som om det måste finnas ett närmare sammanhang mellan dem och detta djur från en tidigare jordperiod, och från denna tanke och denna nya synpunkt öfver arternas sammanhang har hela hans system utvecklats. Det är grundadt på en omfattande naturhistorisk lärdom och skarpsinniga iakttagelser; men härtill ansluter sig en följd af hypoteser, antaganden ock förmodanden. Det är en högst egendomlig blandning af naturvetenskap och filosofi. Ofta fullbordar Darwin icke själf slutledningarna utan öfverlämnar detta åt läsaren; den egendomliga stilen och framställningsformen äro ej det minst märkliga i hans verk; men det synes mig, som om den öfverskattats; den är långtifrån alltid klar och bär ofta prägel af advokatoriskt inlägg; han vill liksom döma naturen efter indicier.

Det finnes hos Darwins skrifter en annan egendomlighet: man söker förgäfves efter ett system, en [ 21 ]klar framställning af hans lära och ståndpunkt. I hvar och en af hans skrifter blifver en eller annan riktning af hans lära framhållen: nu är det kampen för tillvaron och de bäst utrustades seger i kampen och fortlefvande (det naturliga urvalet) — det är i synnerhet i hans hufvudarbete om arternas ursprung, som denna dogm är framställd och tillämpad —, än är det det sexuella urvalet, som han låter få en mer framträdande betydelse i sin skrift om människans härstamning. I detta sistnämnda verk afhandlar han ärftligheten och den s. k. variabiliteten eller förmågan af föränderlighet; det är också här som han framställt sin pangenesis-hypotes; den har ett visst intresse, ty hans naturåskådning framträder här på ett klart och bestämdt sätt och är onekligen så materialistisk som möjligt; hvarje ärftligt anlag tänker han sig såsom något påvisbart materiellt; den anda, som genomgår hela läran, uppenbarar sig här på ett sätt, som ej kan missförstås.

Den darwinska teorien eller hypotesen torde väl nu för öfrigt kunna anses såsom tillräckligt bekantgjord, den har i populära skrifter på ett mycket ensidigt sätt blifvit framställd och behandlad, än i vetenskapliga, än i politiska och sociala syftemål, men någon egentligen klar framställning torde man förgäfves söka efter i dessa tendentiösa skrifter. Om man i få ord [ 22 ]vill karakterisera hans teori, kan det svårligen döljas, att den till sin grundtanke är ateistisk, och om också Darwin själf uttalar sig mycket förbehållsamt och antager en skapare, som gifvit urcellerna deras vidunderliga förmåga till variabilitet, afpassning och urval, blifver dock det tillfälliga och yttre det egentligen afgörande. En inre utvecklingsprincip antydes uuderstundom men får ingen väsentlig betydelse.

Det är i synnerhet Darwins förhållande till antropologien, som är af det största intresse, ty det var som om han blott dröjande och osäker använde sin hypotes om artens ursprung på människan. Denna skrift, »Descent of Man» utkom först år 1871, under det att »The origin of Species» är från 1859.

Till Darwins namn har man såsom oskiljaktiga från enhetstanken anknutit hans hypoteser eller förklaringar af sammanhanget. Darwin ville visa, huru- ledes allting tillgått, och han menar sig så hafva funnit lösningen i vissa långsamma, hvarandra efterträdande förändringar af lifsformerna och tror sig hafva påvisat de krafter eller förhållanden, hvilka genom oändliga tidrymder hafva förändrat och i speciella riktningar vidare utvecklat de ursprungliga lifsformerna, bestående af några enkla urceller, på sådant sätt att oändligheten af de organiska lifsformerna skulle framgått ur denna första ofullkomliga begynnelse. Dessa lagar [ 23 ]äro variabiliteten, de bäst utrustades kvarlefvande, emedan de segrat i kampen för tillvaron, det naturliga urvalet, de omgifvande mediernas inflytande, tillpassningen, ärftlighetens öfverförande på senare generationer af de genom kampen för tillvaron utvecklade företrädena. I Darwins hufvudarbete om arternas ursprung äro alla dessa krafter eller riktningar använda för att förklara hela den varande rika mångfalden så väl i växt- som djurvärlden, och det hela synes så väl ordnadt, bevisen så klara, eller rättare sannolikheten så öfvertygande, att man ej kan förundra sig öfver denna skrifts utomordentliga inflytande. I verkligheten är hans arbete om arternas ursprung ett filosofiskt system, en dialektisk afhandling; från de säkra erfarenheterna för han läsaren försiktigt ut på hypotesernas gungande mark, men det sker så oförmärkt, att hvarken läsaren eller föraren vet något därom; man måste hafva hunnit ända till hans pangenesis-hypotes för att rätt förstå det osäkra, det hypotetiska. Ännu längre går han i sin »Descent of Man»; när han här talar om människans progenitor, den sedermera så beryktade proanthropos (för-människan), är han inne på den naturhistoriska romanen, och en gång här, är det blott ett steg till Jules Verne.




[ 24 ]

V.

Det tyckes vara något oundvikligt och ett uttryck för den mänskliga naturens ofullkomlighet, att man alltid öfverskattar ett vetenskapligt framsteg och strax tror, att alla gåtor äro lösta, då man får se en skymt af sanningen. Det, som hos Darwin var en förmodan, en sökande tanke, blef för hans lärjungar och den nya doktrinära skolan af darwinister säkra och odisputabla sanningar. Det var i synnerhet i Tyskland, som denna doktrinära riktning blef utvecklad af Karl Vogt och Hæckel; den blef upptagen med stor entusiasm och hastigt genom populära skrifter utbredd till den okunniga och okritiska allmänheten. För dessa forskare stod allting klart, intet var lättare än att förklara utvecklingen, och när man hade dessa darwinska lagar eller naturkrafter, kunde man få allting i ordning, det enda man behöfde var enorma tidsrymder att disponera öfver. Då millioner af år blef något för kort, hittade man på en ny benämning för den långa tidrymden, man kallade den eoner; teleologien i naturen, som man måste erkänna, var hufvudsakligast ett yttre förhållande, och all fullkomlighet och ändamålsenlighet var icke en följd af en inre förutbestämd och begränsad utveckling utan framträdde efter tusende och åter [ 25 ]tusende misslyckade, ofullkomliga försök. Men efter hand, om ock långsamt, kom reaktionen, och det är i synnerhet tyska vetenskapsmän, som här med stort skarpsinne hafva uppträdt emot denna skola, i det de sökt att skilja det sanna från det falska och finna den användbara kärnan i hypotesernas och doktrinernas skal. Den första större och mer omfattande vederläggningen är professor O. Wigands i Marburg. Resultatet af sitt stora vetenskapliga arbete och sin utförliga kritik har han, i sammanträngd form meddelat i en populär liten skrift. Med fullt erkännande af Darwins vetenskapliga förtjenster påpekar han det osäkra och delvis motsägande i hypoteserna. Framför alla andra bör kanhända Virchow dock nämnas, såsom den där haft förtjänsten af denna doktrinära naturåskådnings begränsning. Redan vid naturforskarmötet i München uppträdde han mot den utbredning, man gifvit denna hypotes, och han har genom sitt tal om vetenskapernas frihet i den moderna staten sökt att begränsa inflytandet af den nya läran såsom rättesnöre för lifvets och samhällets utveckling. Då Virchow 1884 inställde sig såsom representant för Berlins universitet vid Edinburghs universitets jubelfest, uttalade han sig på samma sätt; han betecknade den riktning inom darwinismen, som här åsyftas, såsom till ytterlighet gående och godtycklig — »extreme and arbitrary». I det föredrag, [ 26 ]hvarmed han öppnade naturforskarmötet i Berlin, september 1886, berör han denna darwinismens öfverdrift. Det är med anledning af färgsinnets utveckling genom evolution: förmågan att urskilja de olika färgerna skulle först efter hand utvecklats. Han påvisar, att hos de ociviliserade är färgsinnet fullt utveckladt och att bristen blott är språklig. Denna riktning i darwinismen kallar han den svärmiska. Vid naturforskarmötet i Wiesbaden i september 1887 behandlar Virchow samma ämne. Han har uppenbarligen än mer aflägsnat sig från de darwinska doktrinerna och brukar ordet transformism, hvilket ännu mindre än descendens eller evolution innehåller någon bestämd dogm. Ärftligheten har man efter hans mening tillagt en alltför stor betydelse. Det är väl öfverflödigt att påminna läsaren om Virchows auktoritet i biologiska och antropologiska frågor, den är större och mer erkänd än någon nu lefvande forskares.

Liksom Virchow har äfven i Frankrike den äldste och mest ansedde antropologen, Quatrefages, uttalat sig mot den darwinska teorien och påvisat, hur ohållbar den är gent emot de antropologiska erfarenhetsrönen.

Ännu märkligare än Virchows uttalanden är kanhända ett föredrag vid det ofvan omtalade naturforskarmötet i Berlin år 1886 om »Lifvet» af den berömde botanisten F. R. Cohn. Det är lifvets väsen, [ 27 ]han undersöker, han erkänner öppet, att de mekaniska och fysiska krafterna omöjligen kunna förklara lifsyttringarna, och lian går tillbaka till Aristoteles’ uppfattning, att allt lif är af psykisk art och att lifvets väsen måste sökas i det själiska; icke blott djuret utan också växten har en själ. Han förklarar utan många förbehåll, att darwinismen blott bedragit de förväntningar, man i början ställde på den, och kan betecknar uttryckligen den darwinistiska descendensläran såsom »dogmatisk». Klyftan mellan det lefvande och det döda, det organiska och det oorganiska, kvarstår fortfarande.

Om de ofvan anförda yttringarna af Virchow och Cohn visat sig i en vetenskaplig tidskrift, skulle de på grund af dessa mäns anseende i vetenskapen alltid hafva sin betydelse; men vikten af dessa ord blir så mycket större, då man erinrar sig, att föredragen, i hvilka de uttalades, höllos vid allmänna möten för tusentals naturforskare och att de tvenne vetenskapsmän, som voro så ense i sin dom öfver darwinismen, möttes från de mest olika utgångspunkter, i det att Virchow närmast kan kallas antropolog, under det att Cohn nästan uteslutande har sysselsatt sig med de enklaste ock lägsta lifsformerna.




[ 28 ]

VI.

Af den nyare litteraturen vill jag ytterligare blott nämna Rolphs biologiska problem. Denne forskare, som, ehuru han dog i en ung ålder, dock hade vunnit stort anseende, uppvisade det godtyckliga. i de så kallade darwinska lagarna, och han uppmärksammar i synnerhet motsägelsen mellan variabiliteton och kampen för tillvaron. Äfven om man vill tillerkänna variabiliteten ett så obegränsadt inflytande, att alla förändringar i lifsformerna skulle hänföras till den såsom deras väsentligaste orsak, äro dock de nödiga villkoren för denna variabilitet blott föga kända. Ett af dessa villkor, och måhända det väsentligaste, tror man sig dock känna, nämligen riklig näring; denna gynnar och framalstrar variationer åtminstone hos de kultiverade växterna och djuren. För att variabiliteten skall kunna få tillfälle att spela någon roll i utvecklingen, måste riklig näring finnas för de lifsformer, hvilka skola variera, och förutsatt att dessa variationer äro af någon betydelse, skola de lifsformer, hvilka äro i besittning af dessa lyckliga förändringar, såsom de bäst utrustade öfverlefva de öfriga i kampen för tillvaron; förändringarna skola rotfästas genom arf, och på samma sätt skall variabiliteten och de bäst utrustades öfverlefvande alltjämt vinna [ 29 ]framsteg och ligga till grund för hvad man i systemet kallar det naturliga urvalet. Dessa slutledningar synas klara och öfvertygande, och ehuru det hela är hypotetiskt, funnes det ju, om alla förutsättningar vore riktiga, intet hinder för att utvecklingen kunde hafva försiggått på detta sätt. Emellertid äro förutsättningarna uppenbarligen oriktiga. Kampen för tillvaron förutsätter, att alla de stridande lida brist på de nödvändiga lifsvillkoren, och det är då i synnerhet födan, det kommer an på; är den tillräcklig för alla, uppstår alldeles ingen kamp för tillvaron, och således komma ej heller de bäst utrustade att öfverlefva de andra; så väl de mer som de mindre fullkomliga lifsformerna lefva ganska fredligt vid sidan af hvarandra. De två viktigaste faktorerna för utvecklingen, variabiliteten och det naturliga urvalet, kunna omöjligt verka samtidigt; de förutsättningar, under hvilka den ena är verksam, utesluter den andra; man behöfver alltså här en ny hypotes, en ny godtycklig förutsättning. Först måste under en viss period finnas riklig näring och lyckliga lifsvillkor, då utveckla sig variationerna; men därefter måste åter igen komma en tid, då lifsvillkoren äro ogynnsamma och födan sparsam; det är först då, som kampen för tillvaron och det naturliga urvalet framträda, och dessa tidrymder med växlande och motsatta lifsvillkor måste följa på hvarandra i en oändlig kedja genom [ 30 ]Det behöfver väl blott antydas, att här har man hunnit ut öfver de tillåtna hypotesernas yttersta gränser.




VII.

Dessa så kallade darwinska lagar, hvilka bländat så många just på grund af deras skenbara enkelhet, äro i verkligheten blott tommma ord, obestämda och ofta oklara begrepp; i synnerhet gäller detta om variabilitet och ärftlighet. Det finnes intet så obestämdt ord som variabilitet. Detta har Virchow nyligen påpekat i en af handling om descendens och patologi. Redan Darwin har sagt, att ingen skarp gräns kan dragas mellan variation (förändring) och monstrositet (missbildning). Det tyckes verkligen, som om ett stort antal variationer blott vore monstrositeter eller, om man så vill, sjukliga undantag från typen (den rätta formen). I den ofvannämnda afhandlingen uttalar äfven Virchow denna dom öfver mopsen och buldoggen; dessa tvenne hundraser äro helt enkelt monstrositeter. Men när monstrositeterna skola nedärfvas och rasen bibehållas, sker detta blott genom kultur och under afsöndring, utan dessa faktorer skall människans konstgjorda verk snart försvinna i naturen, och det typiska i arten skall då å nyo [ 31 ]framträda rent. Darwin anför själf iakttagelser, de där stå i den skarpaste strid mot hans hypotes. Hos dufvor kan man med konst frambringa ett stort antal varieteter, och kulturen kan nog hålla dem vid makt; vid parning af dessa varieteter kan man få fram nya underraser, men understundom uppstår vid dylik parning en afkomma, hvilken icke, såsom man trodde, blir en mellanform af varieteterna, utan den ursprungliga klippdufvan; den stamform, hvarifrån alla varieteter utgått, framträder plötsligt på nytt. Artens typ har legat dold under varietetens många generationer, och så fast och permanent är artens typiska karakter, att den oförmodadt framträder såsom fullkomligt ren. Starkare bevis på artens oföränderliga enhet kan knappast gifvas. Det egendomliga förhållande, som här gör sig gällande, har man kallat reversion — tillbakaslag —, ett särskildt slag af atavism, och sålunda fått det in under det doktrinära begreppet ärftlighet; men det ligger uppenbarligen något mer i denna iakttagelse. Det är icke en tillfällig, äldre form, som sålunda uppträder, utan det är arternas rena typ. Arternas utveckling och öfvergång tillhör en okänd forntid; utvecklingen är bestämd af inre förhållanden och är för oss ett mysterium. Varieteterna visa blott, att typen har en viss elasticitet; men afvikelserna äro begränsade, och innanför dessa ligger alltid det typiska förborgadt. Variabili[ 32 ]teten, sådan som vi nu känna den, berör blott det ytliga och tillfälliga, den når icke till den typiska, fasta kärnan, och variabiliteten kan därför icke användas såsom faktor vid förklaringen af arternas ursprung.




VIII.

En af de mest framträdande punkterna i Darwins dogmatik är kampen för tillvaron och de bäst utrustades öfverlefvande. I allmänhet kan det vara fullkomligt riktigt, att de därtill bäst skickade öfverlefva efter kampen för tillvaron, för så vidt som ogynnsamma lifsvillkor begränsa lifsformernas antal, men man har här förbisett, att hvad som väsentligast inskränker lifvets fullhet och öfverallt uppträder såsom begränsande och reglerande äro de parasitiska lifsformer, hvilka egentligen först den nyare tiden lärt oss känna i all deras mångfald. Gent emot dessa parasiter betyda de bäst utrustade ingenting; naturen bjuder tillräckliga exempel härpå. Jag vill blott nämna ett, hämtadt från den allmänna patologien. Det skulle icke falla någon in att säga, att vid en kopp- eller tyfus-epidemi de individer äro de bäst utrustade, som öfverlefva; det är möjligt, att vissa villkor förefinnas, som inskränka den [ 33 ]tyfoida smittans fara, men dessa äro ännu okända och bestå helt visst icke af muskelkraft, blodrikedom, ungdom och hälsans fullhet, tvärt om tyckas dessa för öfrigt så gynnsamma lifsvillkor vid många tillfällen vara ödesdigra. Då en kolera-epidomi rasat på ett ställe, skulle det väl icke falla någon in att säga, att de öfverlefvande äro de bäst utrustade, icke heller skall en armé vid återkomsten från ett fälttåg allena bestå af de fysiskt fullkomligaste individerna. De parasitära processerna äro liksom kulorna, de dräpa hvar de fara fram; här blir det icke tal om något naturligt urval. Den ofvannämnde fürfattaren Rolph, som för öfrigt i alla punkter hör till de dogmatiska darwinisterna, framhåller också i sin skrift, att klimatiska förhållanden, artens fiender m. m. — med andra ord moment, som inskränka lifsformernas antal af en bestämd art, — heller icke gynnar ett naturligt urval i det omfång, som den darwinska hypotesen fordrar det. Kampen för tillvaron tänker man sig gärna såsom den ene individens kamp mot den andre, den ene undertrycker hänsynslöst den andre, än omedvetet, såsom i växtlifvet, än mer eller mindre klart medvetet såsom i djurlifvet; men efter doktrinen blir principen alltid densamma, den är — egoismens; den starkaste, d. v. s. den lifsform, som besitter vissa företräden i struktur eller organisation, öfvervinner, tillintetgör och öfverlefver sina medtäflare. På [ 34 ]detta sätt uppstå nya varieteter, i det de lifsformer, hvilka enligt variabilitetens lag hafva vissa, företräden, öfverlefva de öfriga och enligt ärftlighetslagen öfverföra dessa egendomlighet er på de följande generationsleden. Detta är doktrinen. Men nu vilja vi undersöka hvad verkligheten visar oss. Jag skall framlägga ett fragment af en yngre naturforskares, kandidat A. Hagemans reseberättelse från en skogsentomologisk resa sommaren 1886. Författaren talar om en skog ut emot hafvet på Tromön vid Arendal; den består af gran och fur och ligger där ytterst emot hafvet, utan lä och utan skärgård till skydd mot stormen och böljorna, som ofta slunga sjöskummet långt in öfver skogen. »Ytterst ut emot hafvet, ända ned i rullstenarna breda Empetrum nigrum och Juniperus communis ut sitt värnande täcke, som alldeles omärkligt öfvergår i eller uppblandas med gran och fur, hvilka emellertid icke uppträda såsom träd, icke en gång som buskar, utan däremot såsom rena dvärgväxter, böjande sig och krypande bort mellan stenarna, i det de antaga de vidunderligaste former med stammar af ända till en fots tjocklek, och breda sig med sina raggiga, barrklädda grenar ormlikt ut öfver marken. Från denna yttersta kustrand böjer sig skogen omärkligt, i det att det ena skyddsvärnet liksom aflöser det andra med förunderliga, förvridna stammar, gran och fur hoptofvade i hvarandra, bildande tillsammans [ 35 ]en tät mur, som man på många ställen till och med skulle hafva svårt att genomtränga. Från hafvet höjer sig marken jämnt uppåt, så att man ovillkorligen måste tänka sig skogen såsom klippt med en sax från de yttersta dvärgaktiga buskarna till de inre högstammiga kämparne. Bakom detta naturliga skyddsvärn finner man nämligen gran och fur i broderlig förening, bildande den präktigaste, mest tätvuxna, högstammiga och kvistfria skog, man kan önska sig.» Så långt naturforskarens skildring. Här är trädens kamp för tillvaron så hård som väl någonstädes, och denna kamp för till seger; men den är icke individuell, det är genom sammanslutning, som den ene stödjer den andre, det är ett gemensamt arbete, den ene liksom uppoffrar sig för den andre, det ena trädet söker icke att tillintetgöra det andra utan söker att beskydda det. De minsta träden där ute vid hafsytan böja visserligen sina knotiga, vridna stammar ned mot jorden, men också deras gröna barr nå upp mot ljuset; här danas inga nya arter eller varieteter, som äro bättre skickade att motstå stormen och hafsskummet. Lif värnar lif. Här finnes intet undertryckande utan ett samfäldt arbete; från de små krypande träden vid hafsranden vinna träden efter hand allt mer i höjd, till dess de sutligen stå där i skogen, höga och smärta i full utveckling. Sådan kan den verkliga kampen för tillvaron vara i naturen; det är [ 36 ]icke allas kamp mot alla; den ene uppoffrar sig och böjer sig för den andre, för att lifvet dock till sist hos andra skall kunna nå full utveckling, och just i denna kamp visar lifsformen hela sin energi. Blott den, som på ett ytligt sätt betraktar tingen, skall här beundra den höga, raka skogen och glömma de små krypande träden ytterst vid strandbrädden, under det att naturforskaren känner sig dragen just till dessa egendomliga former, som visa lifsenergien under hård kamp men dock segrande. Man skall säkerligen invända, att allt detta är omedvetet, att det är en nödvändig följd af stormarna och hafvets närhet och att alltsammans gått helt naturligt till väga; men hur det härmed än kan förhålla sig, hafva vi dock här en bild af samarbete, af ömsesidig uppoffring, ömsesidigt stöd och hjälp, och skola vi till människolifvet söka analogier i naturen, är detta kanske mer tilltalande än de bilder, som hämtas från rofdjuren. Kanhända är det hela ej heller så omedvetet, som vi tro; lifvets innersta lagar och väsen känner ingen af oss, det är blott ytan eller skalet, vi kunna se. Lifsformerna hafva säkerligen också känslan af en släktskap, en samfundskänsla, om man så vill, ett omedvetet lif i kärlek, ödmjukhet och uppoffring.

Vidare vill jag blott beröra det sexuella urvalet, könsurvalet. Darwin har i synnerhet, hvad fåglarna angår, framhållit utvecklingen af hanarnes egendomliga [ 37 ]fjäderprakt, som han efter variabilitetens lag låter uppstå på detta sätt. Också här drifves fantasien långt öfver iakttagelsernas gränser; hvad som var möjligt och tänkbart blir efter hand under hans dialektiska behandling något verkligt. Det är egentligen först i Darwins Descent of Man, som det får någon större betydelse. Nya undersökningar ha också visat, att könsurvalet, hur stor eller liten dess inflytelse än kan vara i djurriket, dock är utan betydelse för de omnämnda förhållandena. Det har ett visst intresse, som går längre än till det blott naturvetenskapliga, i det det mer eller mindre klart framträder, och har någonting besläktadt med grundtonen i den nya naturalistiska litteraturen; det är, om man så vill, ett motstycke till romantiken, den fysiologiska eller rättare sagdt zoologiska motsättningen till den ideella formen. Kärlekens anatomi, som det heter, härledes medvetet eller omedvetet härifrån och får så en naturlags berättigande.




IX.

I den darwinska teorien spela de omgifvande mediernas inflytande och tillpassningen en framstående roll. I Lamarcks förut omnämnda arbete är denna tillpass[ 38 ]ning den väsentligaste faktorn för lifsformernas omdaning. Att en tillpassning inom vissa gränser finnes, medgifva alla; mon desto större blifver stridigheten, då man skall bestämma de gränser, hvartill den når. Nägeli har på sista tiden uppträdt med stor bestämdhet mot denna dogm, i det han genom sina iakttagelser uppvisar artens samt till och med varietetens fasthet gent emot yttre påverkningar. Vi måste med tacksamhet erkänna, att de darwinska undersökningarna ha öppnat våra ögon för inverkningar och förhållanden, hvilka förut ej blifvit tillräckligt beaktade. Nu föreligger en följd af högst märkliga undersökningar om det inflytande, som klimat, jordmån m. m. hafva för att modifiera det organiska lifvets former och funktioner. Hit hör det omfattande spörsmålet om växters och djurs acklimatisering och i synnerhet om människorasernas förmåga att kunna motstå växlande naturförhållanden och förändrade lifsvillkor. Från de olika länderna och världsdelarna med sina från hvarandra så afvikande klimat hafva vi nu en rik litteratur af iakttagelser. Många högst märkvärdiga förhållanden hafva därvid kommit fram i ljuset; resultaten och slutledningarna äro icke alltid öfverensstämmande; men i det stora hela torde man väl nu anse såsom gifvet, att förändringarna aldrig äro af väsentlig betydelse, på sin höjd kunna de tjäna till att förklara varieteternas bil[ 39 ]dande. För det andra äro de genom de omgifvande medierna framkallade förändringarna, såsom ofvan anförts, icke permanenta eller resistenta; de angå blott det yttre eller tillfälliga; artens typiska kärna med dess kännetecken blir oförändrad och bevaras i sin renhet. Man kan också framställa det sålunda, att de organiska lifsformerna äro elastiska men ej plastiska; men nu är det just plasticiteten, som systemet fordrar. För det tredje är de omgifvande mediernas inverkan, när denna förändring är af någon större betydelse, i de flesta fall alldeles icke sådan, att lifsformerna eller funktionerna däraf skulle förändras eller modifieras, utan helt enkelt den, att de gå under, ofta visserligen först efter några generationer. Uttrycket för denna inverkan blir då en degeneration.

För antropologien och hygienen har denna fråga en utomordentlig betydelse. Förgäfves har man försökt att förklara de olika människorasernas uppkomst på denna väg. Den moderna antropologien har uppgifvit dessa försök; de olika människorasernas skarpt utpräglade egendomligheter kunna icke på något sätt förklaras genom den darwinska hypotesen; de hafva uppstått i en fjärran forntid och under okända förhållanden. Rasmärkena och deras olika kännetecken äro i en märklig grad konstanta; under förändrade lifsvillkor synes i regeln ingen tillpassning eller förändring äga rum, men [ 40 ]rasen går under. Européerna i de tropiska klimaten erbjuda tillräckliga exempel härpå, Den så kallade acklimatiseringen kan måhända af individen uppnås men näppeligen af släktet. Man brukar i allmänhet anföra den nordamerikanska rasen såsom ett exempel på en genom tillpassning efter väsentligen klimatiska förhållanden utvecklad ny ras; men den viktigaste frågan, angående dess konstans, kan först efter flera slägtleds förlopp lösas; att döma efter hvad som nu föreligger, blifver denna ras’ lifskraft och dess fortsatta bestående genom tiderna i hvarje fall något tvifvelaktig. Darwin själf antyder detta. Bland rasens typiska egendomligheter kunna några uppfattas såsom tecken till degeneration, och frågan måste i alla hänseenden ännu så länge lämnas obesvarad. Märkvärdigt nog har man på sista tiden velat ådagalägga, att yankeens urtyp är frisisk eller angelsachsisk och att äfven här föreligger ett exempel på de gamla typernas fasthet. Man har i hög grad öfverskattat denna tillpassnings betydelse, men det var nödvändigt för systemet. All erfarenhet, alla undersökningar och alla iakttagelser visa, att tillpassningen är begränsad och utan något afgörande inflytande på det organiska lifvets former. Den stora biologiska lagen är den, att växter, djur och människoraser gå under vid väsentligen förändrade, nya lifsvillkor.

[ 41 ]Ett slående bevis på rasens konstans har bland annat på sista tiden framgått ur undersökningarna af Amerikas tidigaste invånare. Det finnes grund till att tro, att dessa öfver Behrings-sund och Aleuterna hafva kommit från Asien och därifrån utbredt sig öfver Nord- och Sydamerika. De stora bergskedjor, som i Amerika gå från norr till söder, tilläto en obehindrad utbredning öfver hela kontinenten. De förhållanden, under hvilka dessa stammar lefde, voro högst olikartade: i det egentliga Nordamerika gaf jakten dem föda, under det att på Mexikos högslätter en viss grad af kultur snart utvecklade sig hos de åkerbrukande stammarna. En motsats till dessa förhållanden erbjöds af det fuktiga, tropiska klimatet i Brasiliens urskogar och af sträckorna längs Stilla hafvet vid Sydamerikas kust med sitt nästan regnlösa klimat. Olikheten i lefnadssätt, näringsmedlens mängd och beskaffenhet — de så kallade omgifvande medierna — voro så afvikande och starkt utpräglade, att de, ifall den darwinska hypotesen vore riktig, måste gifva rasen en olikartad prägel, om denna inverkan fortsattes genom århundraden eller kanske årtusenden. Men så är icke fallet. Med obetydliga afvikelser är den amerikanske urinvånarens typ densamma och lämnar det mest slående bevis på fastheten af artens karakter.

[ 42 ]Äfven till själslifvet och samfundet har man öfverfört dessa dogmer om de omgifvande mediernas betydelse och den däraf beroende tillpassningen. Individerna låter man blifva beroende af samfundet; så väl det goda som det onda framträder såsom en följd af dessa mediers inflytande; man måste ursäkta förbrytaren, det är det omgifvande mänskliga mediet samfundet, som bär skulden. Man går än vidare i den tillämpade darwinismen. Samvetet och moralen tillpassas; samvetet blir frisinnadt, och moralen växlar, den kristna moralen måste gifva plats för den evolutionistiska. Man förklarar allt genom omgifningarna; religionen får sin mörka prägel af de tunga skyarna, den blifver ljusare och gladare i de länder, hvarest ett ständigt solsken råder. Äfven litteraturen påverkas af landets natur; de täta skogarna, gräsmattorna och blommorna trycka sin stämpel på skaldens tankar och uppfattning. Ingen har med så stort mästerskap som Taine genomfört dessa idéer. I hans framställning af den engelska litteraturens historia får denna uppfattning sitt klaraste uttryck. I sitt verk om uppkomsten af det nuvarande Frankrike framställer han revolutionens utveckling såsom en naturprocess, en jäsning, nödvändigtvis framkallad genom vissa andliga ferment. Men ju längre han framskrider i denna undersökning, desto mer tyckes han aflägsna sig från sin tidigare stånd[ 43 ]punkt. Han förstår, att andra lagar finnas, som ligga högre, och att det finnes något fast, oförgängligt i människosjälen, som icke kan eller vågar afpassa sig efter de omgifvande medierna, en kärna, som blir absolut oberörd häraf, och det är samvetet. Jag citerar Taines egna ord; detta citat af den berömde författarens sista verk skall säkert af mången med öfverraskning läsas: »I Guds närvaro har den kristne sett smälta som vax alla de länkar, hvilka hittills förbundo hans lif med samfundets. Ty han står allena inför den ofelbare domaren, som ser själarna, hvar och en för sig, sådana som de äro. Inför denna domstol är ingen solidarisk med den andre; hvar och en är uteslutande ansvarig för sina handlingar. Men dessa handlingar hafva en oändlig räckvidd; ty den mänskliga själen är, såsom dyrt köpt med Guds blod, af oändligt värde, och går, allt eftersom den emottager eller förkastar detta gudomliga offer, en evighet af salighet eller kval till mötes. Gent emot detta gränslösa intresse försvinna alla andra. Den största omsorgen blifver att kunna bestå, icke inför människorna utan inför Gud, och dagligen återupptages i den kristna människosjälen den tragiska dialogen, i hvilken domaren frågar och syndaren svarar. I kraft af denna dialog, som har varat i aderton århundraden och ännu varar, har samvetet blifvit oändligt känsligt, och människan har erkänt den högsta Rättfärdigheten. Antingen denna [ 44 ]har sitt säte i en allsmäktig Härskare eller äger bestånd i och genom sig själf såsom en matematisk sanning, förringar detta icke dess helighet och därigenom dess auktoritet. Den bjuder, den måste hörsammas, kosta hvad det vill. Det finnes ingen annan plikt, som kan befria från denna. Hvar och en, som påtager sig en sådan, har redan gjort orätt, det är en förbrytelse att förpliktiga sig till en förbrytelse. Alltså, ju känsligare ett samvete är, desto mindre kan det vilja frånhända sig sin rätt; det visar från sig hvarje förhållande, som kunde insnärja det i synd, och vill icke tillstädja människor någon rätt att belasta det med samvetsagg.» — I fullständig motsats härtill står den revolutionära läran. Ty, i det den gör pliktbudet afhängigt, icke af högre lagar utan af det egna jagets godtyckliga erkännande och af den subjektiva pliktkänslan, söker den det onda utanför den mänskliga viljan, öfverför ansvaret däri från den enskilde till samfundet, från människorna till de institutioner, som omgifva henne, till de förhållanden, som påverka henne, och leder i sista hand till upphäfvande af all moralisk själfständighet. Detta resultat, som i Frankrike öfverallt återspeglas, i lifvet, i romaner, i kritiken, på skådeplatsen och icke minst i politiken, och som af folkets bästa andar betraktas som tidens farligaste tecken — det är, som intet annat, revolutionens verk.




[ 45 ]

X.

En af de viktigaste faktorerna i den darwinska teorien är ärftligheten; den kan appliceras på allting och förklara allting. Max Müller har på ett träffande sätt karakteriserat denna dogm. Har barnet blå ögon och ljust hår, och föräldrarne äro blonda, är detta naturligtvis ett bevis på ärftligheten. Om föräldrarne däremot äro blonda och barnet har svart hår och mörka ögon, så kommer sig detta däraf, att under föregående generationer en eller annan af förfäderna haft mörkt hår och bruna ögon. Detta kallas atavism och är också ärftlighet. Således kan man förklara allt, äfven det mest motsatta, med samma dogm, hvilket verkligen påminner litet om hegelianismen, som låter alla motsättningar gå upp i en högre enhet.

Det är uppenbart, att ordet arf och ärftlighet af darwinisterna tages i en annan och mer omfattande betydelse än den vanliga. Hos dem omfattar ordet arf det typiska hos arten. Då vi tala om ärftlighet, tänka vi alltid på det mer tillfälliga, storleken och färgen, egendomligheter i ansiktsdragen: men det att vara människa anse vi dock icke såsom något nedärfdt; det typiska, att generation efter generation samma lifsformer uppstå, att den ena till sina hufvuddrag liknar den [ 46 ]andra, pläga vi dock icke kalla arf. Jag vet icke, om denna olikhet i uppfattningen af ordet tillräckligt klart har framträdt hos de moderna författarne.

Man har i hög grad öfverdrifvit ärftlighetens betydelse; men den skarpaste invändningen mot denna moderna ärftlighetsdogm ligger dock i den nästan fullständiga missuppfattningen af de reglerande krafter, hvilka till sitt egentliga väsen sammanfalla med upprätthållandet af artens typ eller ideal. De genom arf emottagna egendomligheterna äro ingalunda i besittning af den permanens eller resistens, som man i allmänhet tillägger dem och hvilken är nödvändig, om ärftligheten skall hafva den betydelse, som systemet fordrar. Genom professor Schübelers intressanta undersökningar har det ådagalagts, att korn från Norges nordligaste trakter, när det sås i Kristiania samtidigt och jämnsides med korn härifrån — således under för öfrigt fullkomligt lika omständigheter — mognar tidigare än Kristiania-kornet. Här gifves alltså ett klart exempel på en nedärfd egendomlighet, en hastigare utvecklingsprocess, möjliggjord genom arf. Men samme forskares iakttagelser visa vidare, att denna egendomlighet. hos det finnmarkska kornet försvinner efter några års förlopp, om man fortfar att odla det i vårt klimat. Den under en nordligare breddgrad förvärfvade hastigare utvecklingen, framkallad genom de omgifvande medierna, [ 47 ]som det heter på darwinisternas språk, är alltså ganska säkert genom arf öfverförd, men den har icke blifvit rotfast. De förhållanden, hvilka här så påtagligen framträda, äro utan tvifvel genomgående för alla de förändringar i organisation och funktion, som den s. k. tillpassningen fordrar. Ärftligheten har sitt stora biologiska intresse, och man har måhända tidigare icke fullt uppskattat densamma, men mån kan icke taga den såsom förklaringsgrund för artens ursprung eller utvecklingen.

I sin ofvan ofta anförda afhandling uttalar Virchow det obevisade påståendet, att yttre tillfälliga skador skulle kunna nedärfvas. Darwinisterna anföra, att i somliga trakter af England, hvarest man för vissa ändamåls skull föredrager hundar utan svans, har det visat sig, att den med konst frambragta bristen öfverföres på afkomman. Om så vore, synes det ju vara bevisadt, att tillfälliga skador fästas vid släktet. Nu är det emellertid ett faktum, att tillfällig saknad af svans kan förekomma som en hämmad utveckling hos andra hundraser där hvarest man icke önskar det. Det är därför längt antagligare, att man föredragit just dessa hundar till pålägg. Det finnes ett stort antal otvifvelaktiga erfarenhetsrön, som visa, att tillfälliga eller konstgjorda förändringar i organerna icke öfverföras genom arf. Hos somliga folkslag, bland hvilka tatuering sedan [ 48 ]urminnes tider varit i bruk och där hvarje individ i stammen är prydd med kroklinier och figurer i oändlighet, födes dock aldrig något barn med minsta spår af alla dessa linier eller figurer. Ett af de mest afgörande bevisen mot detta slag af ärftlighet erbjudes af judarne. Oaktadt omskärelsen under årtusenden föröfvats, födes dock hvarje judiskt barn med förhud. I sällsynta fall kan visserligen förekomma en medfödd saknad af förhud, men denna är då beroende på andra förändringar och är i verkligheten en hypospadi, alltså uttryck för en hämmad utveckling och har intet att göra med judarnes rituella omskärelse. Det afgörande beviset för att denna uppfattning är riktig ligger däri, att denna form af en hämmad utveckling äfvenså förekommer hos de kristnas barn. Vid ärftligheten är det den inre dolda utvecklingsprincipen, som framträder under växlande former, under det att den alltid bevarar den typiska enheten. Detta bevarande af artens typiska ideal har man vid iakttagelser och slutledningar tillagt för liten vikt; man har sett, att det sjukliga kan öfverföras, men man har förbisett de reglerande krafternas inflytande. Utbildningen af en degenerad släkt eller ras i naturen är otänkbar: de vansläktade raserna gå under eller resa sig igen. Före Darwins tid har Morel på antropologiens område framställt detta i sitt berömda verk om människans degeneration.

[ 49 ]Den dogmatiska ärftlighetsläran, sådan som den i den darwinska hypotesen framträder, är af åtskilligt intresse, och intet belyser så klart som denna lära den godtyckliga, icke på iakttagelser utan blott på spekulationer och tankeexperiment grundade hypotesen. Jag har ofvan nämnt Darwins pangenesis. Enligt denna skulle hvarje organ eller hvarje cell afsätta eller dana oändligt små så att säga groddkorn, och dessa skulle söka sig till generationsorganerna, så att den cell, hvarur den nya lifsformen utvecklades, vore ett slags mikrokosmos, som i sig innehölle otaliga müjligheter eller groddkorn till allt, som tidigare förefunnits i släktet.

Den tunga, materialistiska karakteren af det, som utgör denna hypotes’ väsen, är i ögonen fallande, och dessutom har aldrig någon sett dessa oändligt små broddar eller groddkorn, hvilka således skulle bevara sin groningskraft genom generationer, så att den en gång vid tillfülle skulle komma till utveckling. Man får ej heller det aflägsnaste begrepp om hvarför en sådan brodd stundom kommer till utveckling, stundom icke. Darwin gifver själf sin hypotes det betecknande attributet provisorisk.

Den nyaste förklaringen af ärftligheten är Hæckels perigenesis; den är så karakteristisk, att den förtjänar meddelas. Jag citerar den efter en inaugural[ 50 ]dissertation af Otto Plarre: Die Erklärung der Abänderungs- und Vererbungserscheinungen. Geschichte und Kritik, Jena 1882, pag. 28: — »Nun sehen wir aber, dass die Ontogonese jedes polyplastiden Individuums sich weiterhin zusammensetzt aus den Entwicklungsprocessen der zahlreichen von einander abstammenden Plastiden oder Bildnerinnen, welche den Körper des polyplastiden Organismus aufbauen.»

»Da nun aber der genetische Zusammenhang dieser Bildnerinnen (Zellen, Cytoden) ebenfalls unter dem Bilde eines vielfach verästelten Baumes vorzustellen ist und die Entwicklung jeder Tochterplastide mit der Mutterplastide übereinstimmt, so lässt sich auch der Entwicklungsprocess jedes polyplastiden Organismus, ebenso wie diejenige der gesammten organischen Welt, als eine verzweigte Wellenbewegung aussehen, deren einzelne Wellen repräsentirt werden durch die Lebensläufe der konstituirenden Bildnerinnen.»

»Die Entwicklung jeder Bildnerin ist aber endlich wieder das Produkt aus der aktiven Bewegung der dieselben zusammensetzenden Plassonmoleküle oder Plastidule. Auf die molekulare Plastidulbewegung führen sich in letzter Instanz alle Entwicklungsprocesse der organischen Welt zurück; aus der Natur jener muss die Natur aller dieser abzuleiten gesucht werden. Da nun aber die Natur der molekularen Plastidulbewegung [ 51 ]unserer unmittelbaren Erkenntniss verschlossen ist, so sind wir zu einer Hypothese gezwungen. Als die einfachste Hypothese muss aber auf Grund der vorgeführten Betrachtung die Annahme erscheinen, dass die unsichtbare Plastidulbewegung dieselbe charakteristische Grundform besitzt, wie diejenigen Processe, denen sie zu Grund liegt, nämlich eine verzweigte Wellenbewegung. Diese verzweigte Wellenbewegnng der Plastidule oder Lebensteilchen nennt Hæckel Perigenesis.» — Jag får bedja läsaren om ursäkt för detta långa citat, men det kan svårligen öfversättas, då tyskan synes vara det enda språk, som är utbildadt i denna riktning af obegripliga och oklara tankar och ord. Man plägar kalla dylikt filosofi, det kan läras utantill men näppeligen förstås; dessa »plastiduler» och »den förgrenade vågrörelsen» äro ju blott fantasifoster. Virchow använder ett mycket karakteristiskt uttryck, då han talar om det intryck, som läsningen af dessa Hæckels plastiduler gjort på honom. »Jag hade samma känsla», säger han, »som en skeppare, hvars fartyg stött på grund.»

Det är dock icke så mycket Darwin själf som hans efterföljare och dogmatikerna, hvilka leda ärftligheten till dessa godtyckliga konsekvenser; han insåg själf hur svår denna fråga är, och han betecknar detta ämne såsom »måttlöst och vidunderligt». De tyska darwinisterna ha nu delat sig i olika skolor, hvilka i [ 52 ]sin uppfattning af ärftligheten och dess betydelse stå mycket skarpt väpnade mot hvarandra.

De moderna ärftlighetsteorierna äro också öfverförda på själslifvet och litteraturen i regeln på ett ensidigt och missförstådt sätt. Ärftligheten blifver ett Fatum, den binder individen, som blifver ofri, personlighetens och viljans frihet försvinner inför denna åsikt; det är determinismen i sin tyngsta och mörkaste form. Denna fatalistiska uppfattning af ärftligheten har hos oss funnit sitt uttryck i diktverk af stor formell fullkomlighet. Men en af våra skalder har dock bättre förstått ärftlighetens betydelse. I »Fiskerjentens» genealogi framträder denna ärftlighet med biologisk sanning. I »Det flager» skönjes denna olikhet mellan Björnson och Ibsen ännu tydligare. Här skildras de ärftliga anlagen såsom en fara eller ett hinder, som kan och som skall öfvervinnas; individen kan, om också efter hård och lång kamp, lösgöra sig från de tunga band, som förfädernas synd och skuld pålagt den, och om också Björnson icke nämner eller ser det rätta märke, under hvilket denna kamp bör kämpas, har han dock häfdat individens frihet och ansvar. Boken är ett inlägg mot determinismen, så klart och varmt skrifvet som knappast något annat. Denna bok betecknar det första stadiet på hemvägen.




[ 53 ]

XI.

I det märkvärdiga tal, som Virchow höll vid Edinburgh-universitets jubileum och som är ett slags naturhistorisk trosbekännelse, har han särskildt uttalat sig mot tvenne påståenden hos den riktning inom darwinismen, hvilken han betecknar såsom »till ytterlighet gående och godtycklig». Det är abiogenesen och dogmen om proantropos. Abiogenesen, eller som man förr kallade den generatio æquivoca, hör till det darwinska systemet, sådant som det af skolan utvecklats. Darwins egna uttalanden äro försiktiga och reserverade. Han förstår, hur dunkel och svårlöslig denna punkt är, och vågar icke uttala någon bestämd mening; men så mycket säkrare förhåller sig skolan. De första lifsformernas utveckling ur oorganiskt ämne är det postulat, som för systemet är nödvändigt. De medgifva, att det är en hypotes, men en nödvändig förutsättning, hvarpå det hela bygges. Man måste villigt gå in på att hypoteser äro nödvändiga vid hvarje vetenskaplig forskning; man söker att förklara erfarenhetsrönen eller att bringa dem i öfverensstämmelse med vissa förutsättningar; men en egenskap måste man obetingadt fordra af hvarje naturhistorisk hypotes, den får icke stå i afgjord strid mot alla föreliggande erfarenhetsrön [ 54 ]och iakttagelser, och det är detta, som den första cellens ursprung ur oorganiska ämnen gör. Oaktadt redan Harvey uttalade den kända satsen »omne vivum ex ovo», har dock ända intill vår tid naturforskare funnits, som antagit, att i synnerhet vissa lägre eller enklare lifsformer kunde utveckla sig abiogenetiskt. Nu synes frågan emellertid så godt som definitivt afgjord. Jag skall anföra ett yttrande af den tyske fysiologen Preyer, hvilket finnes i en af honom skrifven artikel om abiogenesen i Eulenburgs Real-Encyclopädie, häftet I: »Es ist einstweilen die Annahme nothwendig, dass jeder gegenwärtig lebende Körper von einem anderen oder einen Paare erzeugt worden sei. Diese Annahme hat einem axiomatischen Charakter. Sie entspricht durchaus der Erfahrung, welche lehrt, dass trotz unsäglicher Bemühung bis heute ein lebender Körper nicht hat aufgezeigt werden können, der auf andere Weise, ohne Eltern, entstand. Damit ist der Abiogenesis für die Gegenwart als ein unberechtigter und unnöthiger mit der Erfahrung in directen Widerspruch stehender Anbelange gekennzeichnet.» På liknande sätt har Virchow yttrat sig vid naturforskarmötet i München. Han uttalar oförbehållsamt sin åsikt, att om man till och med antager, att alla lifsformer äro utvecklade ur några få urceller, är dock en skapelseakt här nödvändig. Det är allmänt bekant, huruledes Laplace, då frågan rörde [ 55 ]sig om Gud, menade, att han för sin matematisk-fysikaliska världsordning icke behöfde denna hypotes; men om också fysikern och matematikern kunna undvara dem, kan biologen det icke. Vi känna ingen lifsform, som icke uppstått ur en föregående, genom ägg, genom sporer eller genom cellens delning. Man kan omskapa det gamla uttrycket, om man vill säga: omne vivum ex vivo; men lifvets första upprinnelse förutsätter en skapelseakt. Man kan säga, att det är ett mysterium, en världsgåta, men förklara den kan man icke. Man kan ej förutsätla att en tid förefunnits, då kol-, väte-, syre- och kväfve-atomer varit särskildt skickade att af sig själfva ingå i en gruppering af atomer, som svarar mot protoplasmans sammansättning; men om också en dylik kombination af dessa element varit tänkbar, hade man ju blott den döda protoplasman. Lifvets upprinnelse är allt framgent en gåta. Här mötes vetenskapen med den första artikeln i vår trosbekännelse; religion och vetenskap få här samma fasta utgångspunkt. Den ateistiska världsåskådningen har mycket väl förstått detta dilemma; antingen måste den erkänna en skapare och en skapelseakt, eller också, om den förnekar detta, måste den stå i den bestämdaste strid mot alla iakttagelser och erfarenhetsrön, i det den antager abiogenesen. Under känslan af denna svåra ställning har man trott sig finna en utväg i den hypo[ 56 ]tesen, att de första frön till organiskt lif skulle kommit till oss från världsrymden eller från ett eller annat klot. Vissa meteoriter ha visserligen innehållit ämnen, hvilka kunde kallas organiska; men de ha, så vidt man vet, varit mer eller mindre förkolnade under inverkan af den höga temperatur, som uppstår, då de med planetarisk hastighet komma in i atmosferen. Emellertid, om man också kunde antaga, att organiska lifsfrön kunde bevara sin lifskraft under dessa förhållanden, och härför funnes ju alltid en möjlighet, är problemet härmed ju långt ifrån löst, det är blott förvisadt och förlagdt till ett annat klot. Preyer, hvars artikel om abiogenesen ofvanför citerats, har mycket väl förstått detta och har uppfunnit en ny hypotes, som är nästan ännu vidunderligare. I stället för att utgå från de oorganiska ämnena, såsom de där först existerat, på så sätt att det organiska lifvet blifver en högre och fullkomligare form af materien, anser han det organiska lifvet såsom det primära och de oorganiska ämnena, sådana som vi nu känna dem, synas, så vidt man kan förstå hans hypotes, blott vara resterna af ett tidigare allt omfattande organiskt lif. Då nu temperaturen på vår jord i dessa tider måste varit särdeles hög, voro dessa lifsformer mycket olika de nu kända, och i synnerhet måste de ha varit eldfasta. Så vidt jag kan förstå Preyer, har i deras ådror cirkulerat smält metall [ 57 ]eller flytande lava, och de måste ha lefvat under en temperatur, som ungefär varit densamma som masugnens. Enligt hvad vi nu veta, blifva allt lif och alla lifsfrön tillintetgjorda vid en temperatur af + 120° C. Den moderna vetenskapen har här nått längre än till folktrons drakar, hvilka dock endast sprutade eld, eller till alkemistens salamander. Vi kanna dock icke bilda oss den mest aflägsna föreställning om dessa vidunderliga organismer, som t. o. m. Jules Verne, denne naturhistoriens förste romantiker, ännu icke tänkt sig. Här äro vi inne på den naturhistoriska mytologien; det är icke längre tal om hypoteser utan om fantasier. Preyer är för öfrigt en ansedd tysk fysiolog, om han också icke såsom du Bois-Reymond eller Helmholtz hör till vetenskapens första auktoriteter.

Jag vill ytterligare bifoga Rolphs bevis för abiogenesen. »När de organiska ämnena kunna öfvergå till oorganiska, må väl också de oorganiska ämnena kunna öfvergå till organiska.» Denna bevisföring behöfver ingen vederläggning; men det märkvärdiga är, att en så skarp forskare som Rolph har kunnat uttala en så barnslig och naiv mening.




[ 58 ]

XII.

Den nyare naturåskådningen får sitt största allmänna intresse, när man kommer till frågan om människans härstamning. I den populära uppfattningen anses det också såsom lärans kärnpunkt, att människan härstammar från apan, och det är heller icke utan grund, som man lägger en särskild vikt härpå. De så kallade lagarna för utvecklingen, kampen för tillvaron och de bäst utrustades öfverlefvande skola då finna tillämpning på människolifvet och samfundet; man får naturlagar och utveckling i stället för moral, religion och en ideell världsåskådning. Det är på denna punkt, som striden skall utkämpas, och detta hafva darwinisterna mycket väl förstått. Det förekommer mig nästan, som om de vetenskapsmän, hvilka hos oss representera den riktning, som Virchow betecknat såsom till ytterlighet gående och godtycklig, icke tillräckligt följt med vetenskapens utveckling och icke känna de åskådningar, hvilka nu med städse växande styrka göra sig gällande i den moderna antropologien. Det är kanske just härifrån, som de starkaste bevisen och grundskälen mot den doktrinära darwinismen framkommit; och här är icke blott tal om enskilda personer, såsom t. ex. Virchow, Kollmann och Mivart, utan om hela riktningen [ 59 ]i vår tids antropologi, sådan som den framträder såväl på kongresserna som i litteraturen. Som ett slående bevis på hurudan uppfattningen nu är i Tyskland vill jag meddela några uttalanden i företalet till första delen af Ranckes nyss utkomna verk »Der Mensch». Författaren fäster uppmärksamheten därpå, att då hypoteser blott höra hemma i forskarens laboratorium, äro de i detta verk så mycket som möjligt uteslutna. Likaså har författaren i öfverensstämmelse med den hittills gällande traditionen i den tyska antropologien undgått hvarje öfvergrepp från naturvetenskapernas sida på politik, filosofi och religion. Ensamt vetenskapens värdighet förbjuder dessa ingrepp på främmande områden. Därtill kommer ytterligare en annan betraktelse. Man har bragt naturvetenskapens smidigt växlande hypotes till det innerligaste samband med de lika växlande filosofisk-politiska meningarna för dagen. På detta sätt måste naturligtvis hos den allmänhet, som icke står den exakta naturforskningen nära, den ödesdigra mening uppstå, att det gifves naturvetenskapliga dogmer, hvilka stå i den skarpaste motsättning till människoandens högsta ideal. Det skulle vara ett lönande arbete för våra bästa forskare, om det kunde lyckas dem att på antropologiens område sätta en gräns för dessa folkfördärfvande villfarelser (»volksverderbenden Irrthümer»).

[ 60 ]Det är en tysk vetenskapsman, som sålunda uttalar sig om den tillämpade darwinismen. Det omnămnda verket är, såvidt jag vet, det första försöket till en tidsenlig antropologi. Författaren, som synes vara denna svåra uppgift vuxen, är känd och ansedd genom sina fysiologiska arbeten.

I ett föredrag vid Kristiania vetenskapssällskaps sammankomst den 3 maj 1885 har jag sökt gifva en öfversikt af den nuvarande uppfattningen af detta spörsmål, sådant som det allt starkare framträder i de sista årens forskning. Jag vågar att här åter igen särskildt fästa uppmärksamheten på Virchows ord i hans festtal vid Edinburgh-universitetets jubileum. Detta tal får särskild vikt, icke blott genom Virchows ställning såsom en af de mest framstående representanter för antropologien och den moderna vetenskapen på det hela taget utan äfven genom den anledning, på grund af hvilken det blef hållet. Det var en församling i hvilken Europas främsta lärde och vetenskapsmän voro tillstädes. Måhända har aldrig en krets varit samlad, i hvilken allt, hvad vi kalla vetenskap, såsom här representerats. Virchow uttalar sig så bestämdt som möjligt mot människans härstamning eller öfvergång från apan. Proantropos eller människans progenitor är blott ett spekulations- eller fantasifoster; ett sådant led eller ett dylikt öfvergångsstadium mellan människan och apan är icke [ 61 ]uppdagadt; det är blott medelst godtycke och fantasi man har kunnat hitta på detta; intet kranium, som tillhör vare sig de fossila eller de lägst stående folkraserna, saknar den för det mänskliga kraniet väsentliga karakteren. I den förut nämnda uppsatsen i sitt arkiv yttrar sig Virchow utförligare på samma sätt i detta spörsmål.

Med hänsyn till likheten mellan apan och människan vill jag här anföra några ganska märkvärdiga. yttranden. Det ena är af Paul Bert i hans populära fysiologi. Efter att ha talat om den anatomiska öfverensstämmelsen mellan människan och apan tillfogar han sid. 1. »Från denna ståndpunkt sedt, visa sig faktiskt ovedersägligen så märkliga likhetspunkter mellan vissa djurarter, aparter och människorna, att mången förundras och häpnar häröfver, ehuru efter min mening ingen grund till dessa känslor förefinnes, eftersom just denna nära likhet i lekamligt hänseende blott ännu mer framhäfver människans verkliga storhet». När man erinrar sig, att Paul Bert var en af de mest framskridna fritänkare och att han i stor mån bidragit till införandet af den religionslösa skolan i Frankrike, äro dessa hans yttranden högst beaktansvärda; den djupa klyftan mellan människan och apan står också klar för honom.

Frågan om människans förhållande till apan har år 1882 af professor R. Hartmann i Berlin underkastats [ 62 ]en grundlig vetenskaplig behandling i hans skrift »Die Menschenähnlichen Affen». Ur detta arbete vill jag meddela några citat. Hartmann talar sid. 107 om det beryktade kraniet från Neanderthal. Det har nämligen i populära skrifter spelat en hel roll såsom ett påtagligt bevis för en öfvergångsform. Meningarna om detta kranium äro mycket delade. Virchow, som väl måste vara den förnämste auktoriteten och som noga undersökt kraniet, anser det närmast såsom patologiskt; han tänker särskildt på rachitis. Andra, såsom Pruner, betrakta det helt enkelt såsom varande hufvudet af en idiot, sådana som vi ännu hafva nog af i vår tid. Huxley, som ju, äfven han, är en af de främsta auktoriteterna i denna fråga, förklarar, att det på intet vis kan anses såsom en rest af ett midt emellan apa och människa stående mänskligt kranium. King betraktar det såsom härrörande från en mänsklig ur-ras. Efter att ha meddelat dessa olika meningar slutar Hartmann med det yttrandet, »att intet bevis för att det representerar en bestämd folktyp föreligger och att man f. n. synes komma sanningen närmast genom att antaga detsamma vara en rent individuell bildning». Det heter längre fram hos Hartmann sid. 274. »En stor klyfta mellan människan och den antropoida apan ligger enligt min öfvertygelse däri, att människosläktet är mottagligt för utveckling (»erziehbar») och har förstått att [ 63 ]uppnå den högsta grad af kultur, hvaremot de antropoida aporna aldrig kunnat dresseras till annat än en viss mekanisk färdighet». Sid. 283: »Slutligen framgår af dessa fakta, att ett närmare sammanhang mellan halfapor, apor och därmed också människor öfver hufvud icke kan påvisas.» Sid. 283: »Apans och människans gemensamma stamfader, detta rent hypotetiska väsen, måste först uppsökas, och detta är paleontologiens uppgift. Om detta någonsin skall lyckas denna vetenskap, som ännu har stor framtid för sig, är visserligen ett spörsmål för sig.» Sid. 284: »Men om det verkligen skall lyckas att i hvilket som helst af jordens lager uppdaga denna förmenta urtyp, har forskningen likväl allt framgent utomordentliga svårigheter att öfvervinna, nämligen att klargöra förståndets och språkets utveckling liksom utbildandet af den »själf-verkande» (»selbst-thätigen») mänskliga intelligensen öfver hufvud.»

En fullständig och uttömmande vederläggning af den darwin-hæckelska hypotesen om människans genealogi finnes i Quatrefages’ antropologi. Denne högt ansedde naturforskare har hufvudsakligast sysselsatt sig med nämnda vetenskap. I sin skrift visar han, hur Darwins egna dogmer råka i den skarpaste motsägelse mot hans hypoteser. Det är ett ganska karakteristiskt drag för läran, då Hæckel mellan det 13:de och 15:de ledet, för att fylla en lucka mellan marsupialia och [ 64 ]människan, utan vidare antager, att ett djur måste hafva existerat, om hvilket ingen naturforskare äger någon kunskap och hvilket i verkligheten icke är något annat än ett fantasifoster. I skarpaste motsättning mot den lära som hos oss varit framställd om öfverensstämmelse mellan människans och apans byggnad, citerar Quatrefages i ofvannämnda bok, sid. 132, ett yttrande af Huxley. »Han är oense med dem, hvilka blott antaga små och obetydliga olikheter i struktur mellan människans och apans skelett. Snarare har hvarje ben hos gorillan sin egendomliga prägel, som åtskiljer det från motsvarande ben hos människan, och den nuvarande djurvärlden har ingen mellanlänk att uppvisa, genom hvilken klyftan mellan människan och apan kan fyllas. Slutligen framhåller Huxley, att bland de hittilldags upphittade människobenen icke något kan uppdagas, som påminner om aptypen.»




XIII.

I början af 1870-talet, då evolutionsläran med hela sin dogmatik fann en naiv anslutning inom vetenskapen, trodde man sig öfverallt upptäcka öfvergångsformer och mellanled. En särskild uppmärksamhet [ 65 ]väckte de skelett och hufvudskålar, som funnos i olika hålor eller grafvar i Mellan-Europa. 1 dessa fynd från Solutré, i sandgroparna vid Grenelle och i talrika hålor i södra Frankrike, trodde man sig kunna påvisa en lägre och ofullkomligare typ. De sista årens kritiska forskning har emellertid visat, hur ohållbara alla dessa påståenden varit. Hvad nu de s. k. lägre stående människoraserna angår, såsom buskmännen, är man till och med böjd att anse dem såsom »Kümmer-formen»; det är från Virchow, som detta uttryck är hämtadt. Han tror, att rasen under ogynnsamma lifsvillkor har sjunkit ned till denna lägre nivå af kroppslig utveckling; Virchow kunde hafva nämnt ett annat resultat af den moderna forskningen, som tyckes visa, att ett liknande fall måhända äfven inom en annan sfär ägt rum. Nyare undersökningar om de olika religionernas uppkomst visa nämligen sannolikheten af, att monoteismen skulle varit det första uttrycket för uppfattningen af gudsförhållandet och att afguderiet i dess många, växlande former är uttrycket för ett sjunkande eller ett förfall i det religiösa medvetandet.

Hvad nu det rent somatiska eller lekamliga angår, må det för tillfället anses som afgjordt, att de olika, ofvan omtalade fynden i hålor och grafvar icke gifva någon som helst grund till antagandet, att det under en tidigare period skulle funnits lägre stående människo[ 66 ]raser, för så vidt som hufvudskålens rymlighet och form tillåta bildandet af någon slutsats. Då detta ämne är af så oerhördt stort intresse, vill jag citera några uttalanden i Ranckes »Der Mensch», Leipzig 1887, del II, sid. 444. Efter att hafva omtalat de olika fynden från diluvialtiden, heter det: »Man konstaterade, att alla dessa hufvudskålstyper från diluvialtiden hafva bibehållit sig genom de förhistoriska och historiska tidsperioderna ända intill nutiden, så att representanter för dylika hufvudskålsformer den dag i dag är gå omkring ibland oss i civilisationens ljus. Genom undersökningar af tusentals hufvudskålar från nyare tider och från alla Europas delar, har man kommit till en noggrannare uppfattning af dessa gamla former. Under förutsättning, att alla de hufvudskålar, som man tillskrifver diluvialmänniskan också kunna göra anspråk på en så hög ålder, hvilket dock ingenstädes bevisats, kom Kollmann till det från vetenskaplig synpunkt fullt berättigade och med hänsyn till hufvudskålens form säkert grundade resultat, att de af honom uppställda olika hufvudskålstyperna för de moderna européerna redan funnos i Europa på diluvialtiden. Människan, säger Kollmann, är en fastslagen typ (»Dauertypus»); hon har sedan diluvialtiden icke kroppsligt förändrat sig. Här äro hans egna ord: »Jag förutsätter, att jag fullkomligt står på descendensteoriens grund, en teori, [ 67 ]som nu behärskar naturvetenskapen; men mina egna erfarenheter hafva. dock fört mig till det resultat, att människan sedan isperioden icke längre förändrat sin raskarakter. Hon uppträder strax fysiskt fulländad på europeisk mark i olika raser. Ingen ap-människa finnes här, vi se genast den sanna människan i hennes olika typer, Homo sapiens, med sina karakteristiska kännetecken, hvilka bibehållit sig till den dag i dag är. Jag accentuerar ännu en gång, att sedan istiden är den fysiska människan densamma.» Och längre än till istiden har ännu ingen förmått följa människans spår. Bortom denna period är allt blott fullkomligt osäkra förmodanden. »Så snart jag beträder isperiodens säkra mark», säger Kollmann, »och finner människan, så uppträda alla de olika raserna i form af de så kallade »Dauertypen», fastslagna typer. Så kallas nämligen djur och växtarter, hvilka icke längre förändras under inflytandet af naturlig eller artificiell behandling (natürlichen oder künstlichen Züchtung).»

Jag har återgifvit detta citat något utförligt, ehuru det innehåller åtskilliga upprepanden. Det är särskildt af intresse att minnas, att Kollmann kallar människan en »Dauertyp»; detta begrepp stämmer i grund och botten icke helt och hållet öfverens med den doktrinăra evolutionshypotesen.

[ 68 ]Enligt sin egen princip om den obegränsade utvecklingen af alla organiska lifsformer, kan denna teori icke erkänna de fastslagna eller oföränderliga typerna. För de öfriga lifsformerna — de som stå utom människan — är detta näppeligen af någon väsentlig betydelse. Helt annorlunda förhåller det sig med människan. Om hon successivt utvecklat sig från ett ofullkomligt aplikt väsen till sin nuvarande höjd, är en fortsatt utveckling ju både möjlig och önskvärd, och människan skall då efter hand kunna nå upp till en högre sfär af intelligens. Antagligen hafva snillena hunnit något längre än vanliga människor; deras kult blifver på sätt och vis berättigad. Verkliga förhållandet är nämligen det, att människans så väl lekamliga som andliga utveckling är skarpt och afgjordt begränsad inom en viss ram, och denna kan aldrig öfverskridas. Denna uppfattning af människan kan för många synas förödmjukande. Hvad den kroppsliga utvecklingen angår, så har man säkert nått gränserna. Med hänsyn åter till den andliga är detta kanske icke fallet, men äfven här finnas bestämda gränser. Rancke kunde hafva anfört Wundt, som på en annan väg kommit till ungefär samma resultat.

Egendomligt är, att hvarken Virchow, Kollmann eller andra här nämna Wallace. Denne högt ansedde naturforskare, hvilken samtidigt med Darwin framlade [ 69 ]urvals-teorien, går hand i hand med honom och stödjer honom i allt väsentligt, ända till dess han når antropologien. Med hänsyn till människans härstamning skiljer han sig fullständigt från Darwin. Den första människan är skapad af Gud med de anlag, hvilka måhända först sent nådde sin fulla utveckling hos de största tänkare och vetenskapsmän; men de lågo där alla i brodden, deras organiska och materiella förutsättningar funnos. Han använder den bilden, att människan utvecklas under Guds försyn, liksom husdjuren under människans; det finnes någon, som vakar öfver dem och leder dem. Här äro vi, så menar han, inne på ett annat område; här härska andra krafter, och ett annat och högre syftemål är satt för utvecklingen. På hvilket sätt människan står i förbindelse med andra organiska lifsformer, därom äro vi fullständigt okunniga; och när Wallace uttalar, att Gud har skapat människan, finnes intet hinder för, att till en tidigare lifsform kommit något nytt och afgörande, den mänskliga själen. Det är denna uppfattning, som Kölliker har; den mänskliga själen har genom ett mirakel blifvit ingjuten i en sådan lifsform. Å andra sidan finnes i den moderna naturforskningen intet erfarenhetsrön och ingen iakttagelse, som icke kan förenas med bibelns lära, att människan är skapad af Gud, d. v. s. omedelbart framgången från lifvets ursprung, den djupa [ 70 ]okända rot, hvarifrån allt lif kommit. Att det mänskliga embryot i sin utveckling påminner om andra lifsformer, bevisar blott det typiska och likartade i det organiska lifvets utveckling men kan på intet vis användas såsom bevis för ett direkt härstammande. Dessa analogier, såsom t. ex. gälspringorna, voro väl kända innan Darwins tid; men hvarken v. Baer eller andra tyska embryologer draga däraf de slutsatser, som Hæckel och hans skola. Detta tal om att människan skulle härstamma från en groda, en fisk eller en s. k. sjöpung (ascidia) har icke sin plats i vetenskapen.

Den krassaste form, under hvilken den darwinska hypotesen om människans härstamning framträdt, ligger väl i den satsen, att människan är skapad icke till Guds utan till apans beläte.I begynnelsen af 1870-talet, sedan Descent of Man utkommit, tilldrogo sig de antropoida aporna särskild uppmärksamhet, och när man så i de zoologiska trädgårdarna utomlands fick syn på en orang-utang eller en chimpans, såg man med vänligt deltagande på denne släkting, antagligen en halft afsigkommen kusin. Öfverallt såg man likheter med apor och aptypen, och understundom kunde en dylik tanke rättfärdigas. Antropologien blef således blott en del af zoologien. Man lade i synnerhet vikt på »djuret» hos människan. Den lifs- och världsåskådning, som måste framgå ur denna lära, är tydlig nog. [ 71 ]Vill man använda ett uttryck från den heliga skrift, kan man beteckna det såsom köttets emancipation. Med full rätt har Rancke, såsom ofvan anförts, kallat dessa satser folkfördärfvande. Deras inflytande på litteraturen och på lifvet ligger klart i dagen. Härifrån utgår bohême-rörelsen. Den starka inverkan, som litteraturen rönt, framträder på många sätt. Till och med våra förnämsta diktare hafva icke undgått den. Zolas »La Terre» visar den naturalistiska litteraturens yttersta konsekvens. Men liksom reaktionen redan börjat visa sig i vetenskapen, så framträder den, om också litet långsammare, äfven i litteraturen. Det gudomliga i människan häfdar sin rätt, och romantiken samt den ideella lifsåskådningen framträda åter, om också i en annan form. Det finnes i människans själ en kärna, som kan fördunklas och undanskymmas, men den kommer alltid fram igen.




XIV.

Det finnes intet så tvetydigt ord i den samling af moderna idéer, hvilka trycka sin stämpel på tiden, som ordet utveckling, evolution. Allt går stadigt framåt, allt längre och längre uppåt hän mot ett stort och [ 72 ]skönt mål; naturen så väl som människolifvet, tankar och känslor, allt utvecklas, d. v. s. blifver fullkomligare, renare, friare, och allt detta sker med en naturlags nödvändighet. Ungdomen är alltid ett fjät framom, ett trappsteg högre. Hvarje generation skrider fram på denna väg. Det är något helt annat, en ljusare och friare utsikt än den gamla tron om människan såsom inskränkt och bunden af synd och skuld. Det heter alltid »utvecklingens kraf» eller »i följd af utvecklingen». Det kan vara intressant att undersöka, hvari denna utveckling af lifsformerna egentligen består. För det första är själfva ordet oklart och tvetydigt; enligt äldre språkbruk uppfattades det i bestämdare och mer inskränkt betydelse.

När således de små blad, hvilka lågo sammanvecklade i knoppen, komma fram, har man utveckling; men den frambragte ju blott, hvad som redan låg i brodden, den var efter broddens eller knoppens art begränsad och bestämd. Med ordet evolution i modern mening förstås något helt annat och vida mer omfattande. Hvarje frö, hvarje ägg, hvarje lifsform kan blifva ungefär hvad som helst; utvecklingen blifver någonting obestämdt och obegränsadt. Man tänker sig också utvecklingen af det organiska lifvet på så sätt, att det fullkomligare alltid aflöst det ofullkomligare, hvarje följande lifsform har varit mer fulländad, mer [ 73 ]ändamålsenlig och af högre organisation än den föregående och att vi allt framgent äro inne på denna utveckling, så väl hvad de organiska lifsformerna som hvad själslifvet angår. Hvad samfundet vidkommer, anser man frågan mer tvifvelaktig. Man kan väl förstå det egendomligt lyftande i denna uppfattning; uppgifterna ligga så tydliga framför oss, vi blifva alla medarbetare i detta stora framåtskridande hän mot detta ideella mål, som ligger så fjärran och om hvilket vi veta så litet. Låtom oss nu opartiskt undersöka, hvad paleontologien och embryologien lära oss om den så kallade utvecklingen.

När man tager en öfversikt af de organiska lifsformernas kedja, sådan som den nu, till sina hufvuddrag något så när tydlig, föreligger, ser man, att de geologiska perioderna äro skilda åt genom delvis mycket karakteristiska former, och på öfvergångsformer har man blott få och osăkra exempel. Till och med där, hvarest sådana länkar af successiva förändringar hos en eller annan lifsform förefinnas, äro de villkor okända, hvarunder förändringarna uppstått, och de kunna sättas på kreditsidan för hypotesen. De organiska lifsformernas öfvergång från en period till en följande är i allmänhet skarpt begränsad, och intet är märkligare än denna brist på öfvergångsformer. Fyndet af Archæopteryx väckte för några år sedan stor uppmärksamhet[ 74 ]den blef ansedd såsom öfvergångsformen mellan reptilierna och fåglarna. Nya undersökningar af Dames hafva visat, att detta icke förhåller sig så; Archæopteryx är ingen öfvergångsform, utan en väl karakteriserad fågel, om också af en högst egendomlig typ.

När man saknar öfvergångsformer, pläga darwinisterna anföra, att vår kunskap angående växternas och djurens tidigare lifsformer ännu är alltför ofullkomlig; vi äga blott enstaka, utrifna blad af boken; hade vi blott hela verket framför oss fullständigt pagineradt, skulle de klaraste bevis för öfvergångarna föreligga. Vår kunskap om de fossila lifsformerna är dock vida mindre ofullständig, än darwinisterna mena, och t. o. m. de grundligaste kännare och främsta auktoriteter i denna gren af vetenskapen, såsom den för icke länge sedan aflidne Oswald Heer i Zürich, ansedd såsom den förnämste kännaren af fossila växter, uttalar sig mot den doktrinära darwinismen. I en viss period af lifsutveckligen, säger han, förekomma visserligen enstaka former, hvilka antyda den följande perioden; men i regeln har hvarje tidsafdelning i den långa följden sina karakteristiska lifsformer. Förändringarna tyckas hafva försiggått på ett mer afgörande sätt vid en bestämd tidpunkt. Den nya periodens lifsformer hafva liksom framsprungit utan öfvergång med sina karakteristiska kännetecken af den föregående periodens for[ 75 ]mer; men vi hafva icke det aflägsnaste begrepp om hvilka förhållanden eller villkor, som framkallat denna förändring. Oswald Heer menar, att det är samma metall, som föreligger, men den har blifvit omsmält och mynten ha fått en ny prägel. Det ligger något tilltalande i denna bild, ehuru den i verkligheten icke ger någon upplysning: men hvad Oswald Heer uttalar i bildliga ordalag, är något, som vi alla måste erkänna: lifvets enhet och sammanhang under växlande och olikartade former. Vi stå här framför ett af naturens stora mysterier, som den berömde Berlinfysiologen kallar »die Welträthsel».

På det hela taget är det ej tvifvel underkastadt, att de organiska lifsformerna, hurudan deras utveckling och framkomst genom långa tider än må hafva varit, nu äro definitivt afslutade; det finnes ej spår af förändringar i det existerande växt- och djurlifvet under hela den tid, vår forskning omfattar; de stora framstegen i naturvetenskapliga undersökningar visa oss allt klarare den underbara ändamålsenligheten, fullkomligheten och tillpassningen af alla lifsformer. De förändringar, som försiggått genom konstgjordt urval, genom växternas kultur och genom djurs tämjande, visa, att lifsformerna inom vissa gränser kunna förändras; men ej få af dessa förändringar hafva, som ofvan antydts, karakteren af monstrositeter eller abnormiteter, och i [ 76 ]hvarje fall upprätthållas dessa lifsformer vanligtvis blott genom människans oförtrutna omsorg; öfverlämnas de åt naturen, kommer den ursprungliga arten tillbaka.

Det är också svårt att förstå, hvarför en förändring skulle äga rum, ty alla lifsformer äro ju fullständigt tillpassade, antingen det nu försiggått genom en oändlig rad af misslyckade, famlande försök eller, såsom vi tro, enligt en underbar och omfattande skapelseplan, genom en inre utvecklingsprincip, som alltid genast funnit den rätta och definitiva formen. Att vilja sluta till, att en utveckling allt framgent måste äga rum, därför att en sådan en gång funnits, är detsamma som att antaga, att den fullvuxna människan också allt framgent måste undergå en förändring och omskapning, därför att detta ägt rum under lifvets tidigaste period.

Helt visst har det en tid funnits ett hjärta med enkel kammare, urnjurar och gälspringor, och under denna tid har en utveckling eller förändring ägt rum, men däraf kan man dock icke sluta till, att detta allt framgent skulle försiggå hos den fullvuxna människan. Den naturforskare, som med den bestämdhet och fullkomning, som de organiska lifsformerna nu äga, talar om en fortsatt utveckling af naturen, resonerar helt och hållet på samma falska sätt. Man får uppgifva denna åsikt om en fortsatt utveckling af det organiska lifvet. [ 77 ]Af naturforskarne är detta också till en viss grad medgifvet, hvilket ligger tillfyllest i ordet »Dauerformen». Såsom ofvan är anfördt, anse de nya antropologerna människan för en dylik Dauerform, alltså i allt väsentligt bestämd, afslutad och begräņsad. Af icke få växter och djur kan man påvisa sådana Dauerformen, hvilka hållit sig oförändrade från tertiärtiden och till en del från ännu tidigare jordperioder. Det är sannolikt, att en tid funnits, hvarunder lifsformerna varit, om man så vill, mer så att säga flytande och obestämda, men därom veta vi intet. Det kan väl också vara, att somliga lägre stående former af växter och djur ännu icke äro fullständigt färdiga; men i alla fall är detta mer flytande tillstånd skarpt begränsadt. Öfver hufvud taget känna vi nu öfverallt i naturen endast Dauerformen (fastslagna former). Det är ett allmänt missförstånd, då man tror, att de organiska lifsformerna från begynnelsen varit mindre fullkomliga och efter hand genom tidernas lopp nått allt högre. Enligt denna lag skulle de äldsta lämningarna af organiskt lif stå mycket lågt; men detta är ingalunda fallet. Således uppträda redan i de tidigaste lagren trilobiterna, hvilka äro en högt organiserad lifsform. I de olika jord- och stenlagren träffar man en oändlighet af växlande lifsformer men alla fullkomliga; i somliga riktningar har lifvet utvecklat en långt rikare och större fullhet än nu.

[ 78 ]Den hæckelska ontogenesen och fylogenesen äga blott en formell och begränsad sanning; lifvet utvecklar sig från en cell på samma sätt så väl till de lägst stående som till de så kallade högst stående formerna. Af allt hvad vi veta om däggdjurens utveckling, kunna vi blott draga den slutsatsen, att i densamma ligger något typiskt, likartadt och allmänt. Långt före Darwin och Hæckel voro dessa embryologiska förhållanden väl kända; men hvarken v. Baer eller I. F. Meckel, hvilka uppvisat dessa märkliga förhållanden, drogo de slutsatser, man nu gör. För dem voro de endast bevis på det typiska och likartade; på den tiden fanns ännu ingen dogmatik och inga doktriner. Det kan icke med nog eftertryck påpekas, att det är detta, som väsentligen skiljer de nämnda gamla naturforskarne från den dogmatiska skolan, som utvecklade sig under 1870-talet.




XV.

En teleologi, som har sin grund i en inre förutbestämd och planmässig utveckling af lifsformerna, erkänner skolan icke. Darwin själf är här oklar, han uttrycker sig mycket försiktigt, och han är långt ifrån att själf vara någon god darwinist af den dogmatiska [ 79 ]eller doktrinära skolan. Intrycket af teleologien i naturen är dock så starkt, att t. o. m. en af den yttersta vänstern i den darwinistiska eller ateistiska gruppen, J. Moleschott, har i ett tal (Jac. Moleschott, Karl Ro- bert. Darwin, Denkrede, gehalten in Collegio Romano 1883) erkänt denna teleologi. Originalets ord, sid. 26, lyda sålunda: »Es handelt sich nicht mehr um wohl oder schlecht gelungene Versuche, mit denen die das Weltall bildende Hand sich bemüht von einer niedern zu einer höheren Form anfzusteigen ohne beim ersten Wurf ihr Ideal zu erreichen». Hvarje lifsform var för sin period fullkomlig; ingen kan uttrycka detta bättre än Moleschott i sitt ofvanstäende citat; utan tvekan och med säkerhet har den skapande handen funnit den rätta formen. Uttrycken fullkomlig och ofullkomlig användas ofta i skiftande betydelse. Med fullkomlig förstår man i allmänhet de mer differentierade lifsformerna i motsats till den simpla, enklare och, som man menade, ofullkomliga protoplasman. Men just denna synbarligen så enkla form af lifvet är ett under af fullkomlighet. De nyaste undersökningarna af protoplasmans kemiska, fysiska och vitala förhållanden låta Oss här se en följd af de svåraste problem. Den fysikaliska undersökningen visar vakuoler, strömningar, pseudopodier, kort sagdt ca hel rad egendomliga, oförklarliga lifsyttringar, som tvinga till antagandet eller [ 80 ]förutsättningen af en säregen immateriel princip. Detta anspråk har också, såsom ofvan anförts, uttalats af F. Cohn. Den fysiologiska kemien visar oss, att protoplasman icke, som man först antog, blott är ett ägghviteämne, utan att det finnes en hel rad af olikartade kemiska förbindelser, ja till och med sådana ämnen, som man företrädesvis an såg såsom karakteristiska för nervsystemet. Det, som första ögonblicket synes enkelt och ofullkomligt, visar sig vid närmare undersökning såsom underbart sammansatt och fullkomligt. När man därför talar om lifsformernas utveckling och om en städse allt större fullkomlighet genom de geologiska tidsperioderna, är detta blott delvis korrekt. För så vidt som man efter hand ser de högre formerna af däggdjuren uppstå, kan detta språkbruk vara berättigadt; men hvarje tidigare lifsform har i sitt slag varit lika fulländad som de högsta former af organiskt lif, hvilka vi nu känna.

En af våra yngre naturforskare har i en populär skrift om utvecklingsläran omtalat vissa rudimentära eller för närvarande onyttiga organ, hvilka antagligen bibehållits såsom spår af ett tidigare utvecklingsstadium. Dessa borde nu, enligt lagen om brukbarhet och obrukbarhet, försvinna. Han hoppas, att detta skall komma att ske, men hittills har icke så varit fallet. Grunden till att de ännu finnas kvar är ärftlighetens lag, en[ 81 ]ligt hvilken de allt framgent upprätthållas. Vi ha således tvenne naturlagar, som ligga i strid med hvarandra, men detta går dock i verkligheten icke för sig. Ett storting eller en riksdag kan väl gifva tvenne lagar, hvilka ej harmoniera med hvarandra, men i naturen är det icke så. Det finnes öfver hufvud intet retsammare påstående än detta tal om människans onyttiga organer, hvilka blott skulle stå som rester efter tidigare utvecklingsstadier; de betraktas såsom märkena efter gjutningen på gipsbilderna; människan är icke riktigt färdigputsad. Kanske kan det vara intressant för dessa framstegsmän, hvilka äro i besittning af en så öfverlägsen insikt i den mänskliga organismen, att få en påminnelse om den ännu rådande osäkerheten i hänseende till vissa skenbart öfverflödiga och onyttiga organs betydelse. Något ofvanför njurarna ligger en liten körtel, glandula suprarenalis. Anatomerna hafva länge känt den; för fysiologien och patologien hade den förr icke någon som helst betydelse. Denna lilla körtel har ingen utförselgång, och om den på det hela taget också hade något inflytande på lifsfunktionerna, trodde man, att detta i alla hänseenden var mycket oväsentligt. Det är icke en mansålder, sedan den engelske läkaren Addison gjorde den öfverraskande upptäckten, att vissa förändringar i denna lilla körtel stodo i förbindelse med och voro antagligen or[ 82 ]saken till ett högst egendomligt lidande, den så kallade brons-sjukan (morbus Addisonii). Det mest i ögonen fallande symtomet är, att huden får en bronslik färg; men detta är blott liksom det yttre tecknet till de mer okända förändringarna i organismen, som under en sjunkande lifsenergi efter högst ett par års förlopp nästan alltid för till döden. Nu föreligga flera hundra fall af denna märkvärdiga sjukdom, och det är klart, att denna lilla körtel, hvilken man förut nästan förbisåg, har en eller annan ingripande, vital funktion, utan att man ännu har det aflägsnaste begrepp om hvari denna består. Ännu märkvärdigare äro kanhända de nya iakttagelserna angående betydelsen af sköldkörteln (glandula thyreoidea). Om jag ej misstager mig, har denna hos oss med eftertryck stämplats såsom ett dylikt öfverflödigt och ogynnsamt organ. Man trodde, att den var utan betydelse för organismen, på sin höjd tjänade den måhända till att reglera blodströmningen till hjärnan. Däremot var den till icke ringa olägenhet, i det den på många orter svällde upp och blef, hvad man kallar struma, en vanställande utväxt på halsen. I de trakter, hvarest denna sjukdom var mycket gängse, kunde man förmärka en egendomlig så väl lekamlig som andlig degeneration, den så kallade kretinismen. Uppenbarligen existerade ett nära sammanhang mellan de orsaker, som framkallade halssvulst och [ 83 ]kretinism, utan att man dock hade minsta begrepp om denna förbindelse. Nyare undersökningar och försök hafva gifvit ett högst öfverraskande resultat. Ifall man hos djur (hundar, apor) borttager denna skenbart så onyttiga körtel, duka djuren säkert under inom förloppet af en kort tid, i det att lifsenergien alltjämt sjunker. I enstaka fall, då man genom operation har aflägsnat denna körtel hos människorna, har man iakttagit ett liknande tillstånd. Det ligger nu utom allt tvifvel, att äfven denna körtel är af vital betydelse och att dess funktion särskildt står i närmaste förbindelse med upprätthållandet af nervsystemets energi. Jag förbigår här de hypoteser, man framställt; denna gåta är ännu fullständigt olöst. Efter detta tror jag dock, att vi böra vara försiktiga i våra uttalanden om s. k. onyttiga organer. Fysiologien har ännu på långt när icke fullständig insikt i lifsprocessernas underbara sammanhang, och dess s. k. sanningar hafva, såsom bekant, ingen långvarig tillvaro.

Bland de moderna slagorden gifves intet, som är af så smittosam natur som ordet utveckling. Allt det bestående skall utvecklas, det må nu vara institutioner eller meningar, religion eller moral; man erkänner icke något såsom fast, allt skall underkastas denna naturlag, det måste fortfarande förändras eller utvecklas, såsom det heter. Denna tankeriktning är af revolu[ 84 ]tionär karakter, den omstörtar och förändrar städse, hvad den själf frambragt, och man följer här öfverallt blott den stora naturlag, som den moderna vetenskapen lärt oss känna. Jag tror mig ofvan hafva påvisat, hvad studiet af naturen lär oss och på hvilket sätt de organiska lifsformerna efter en föregående period af utveckling nu äro afgjordt fastslagna och afslutade. I verkligheten finnes intet mer konservativt än naturen.

Ordet utveckling får blott en mycket begränsad och inskränkt användning. I det organiska lifvets nuvarande form äger ingen utveckling rum. De dogmatiska darwinisternas invändning, att de årtusenden, hvilka den nuvarande forskningen omfattar, äro för korta, för att vi ur dem skulle våga draga någon slutsats, behöfver väl näppeligen vederläggas. Erfarenhetsrönen kunna icke förändras genom möjligheter eller antaganden. Jag skall nämna några af de speciella tillämpningar, som läran om den obegränsade utvecklingen funnit i det moderna samhället. Hela kvinnosaksrörelsen hvilar medvetet eller omedvetet på denna falska förutsättning. I stället för att förstå, att kvinnan, sådan som hon är, är en »Dauertyp», att hennes lekamliga och andliga organisation är olika med mannens men att den i intet hänseende är ofullkomligare eller står tillbaka i utveckling, som det heter, uppfattar man henne såsom något, det där kommit att [ 85 ]blifva efter i utvecklingen och hvars ideal såväl i andligt som lekamligt afseende sökes hos mannen. Man behöfver blott att kasta en blick öfver raden af organiska lifsformer för att se, hur hvarje kön har sin särskilda organisation, och det är blott genom den största missuppfattning af de biologiska lagarna, som man kan sätta den manliga typen såsom det ideella målet för den kvinnliga utvecklingen. Naturforskaren vet, att detta arbete aldrig skall lyckas; den kvinnliga typen skall bevaras i sin renhet och komma fram igen, när vi hunnit ut öfver alla dessa villfarelser; men mycken andlig förvirring har föranledts, och det skall dröja länge, innan naturens reglerande bemödanden komma till sin rätt.

Alla de, som tro sig kallade att förbättra samhällsförhållandena, åberopa sig på utvecklingens kraf och utvecklingens lag, och det är i synnerhet den radikala och den moderna demokratien, som gör sig detta till godo. Men vill man med allvar undersöka, hvad naturen lär oss, skall det nog visa sig, att den är genomgående konservativ. Det skall säkert förundra mången att se den moderna naturforskningen tillämpad på politiken. Det är ingen mindre än Hæckel, som här uppträder såsom konservativ. I en afhandling i Deutsche Rundschau om »cell-själen» och »själ-cellen» utvecklar han närmare, hurusom den moderna naturforskningen [ 86 ]visar oss, att de mest fulländade lifsformerna representera den monarkiska typen och de lägre däremot republiken; växten är en cell-republik, djuret en cellmonarki. En annan anhängare af den moderna descendens-läran, professor Oskar Schmidt i Strassburg, har i en uppsats i nämnda tidskrift uttalat ungefär detsamma. Hans betraktelse omfattar blott djurriket: de lägre stående formerna äro här republiker, under det att de former, som nått en högre utveckling, allt mer närma sig monarkien. Dessa författare gå t. o. m. så långt, att de anse kastindelningen, sådan som den består i vissa samfund, för naturhistoriskt berättigad. Cellerna hafva efter hand förvärfvat vissa egendomligheter i funktionen, och dessa öfverföras genom arf på den följande generationen. På så sätt utvecklas och fastslås efter hand cellernas förmåga att utveckla sig i en bestämd riktning. Den ärftliga aristokratien har i så fall, det måste man medgifva, sitt biologiska berättigande.




XVI.

I de stora biblioteken finnas samlingar af de olika upplagorna af den Heliga skrift. Där finnas evangelierna öfversatta till alla de tungomål, som man nu [ 87 ]känner; där finnas gamla manuskript på pergament med munkskrift och färgade förgyllda initialer, därefter komma de första tryckta testamenten, och sedan, allt under loppet af de sista tre hundra åren, den långa raden af böcker, från de stora folianterna i silfverbeslagna skinnband till de sista årens fickexemplar med den finaste pärlstil. Där finnas böcker i folio, kvart och oktav på gammalt gulnadt papper med stora tunga bokstäfver ända till vår tids mest fulländade tryck och finaste papper. Förutom de gamla kända språken finnes där hela den nya, nästan okända raden af språk, som ofta blott talas af en fåtalig stam i en afsides liggande trakt. T. o. m. en Mezzofanti är icke mäktig alla dessa språk. Där finnas underliga skriftecken, som påminna om gamla inskrifter, hvilka endast vetenskapsmannen någon gång kan tolka. Det hela är så olikartadt, så mångfaldigt och så brokigt, att ingen förutom den språkkunnige kan förstå, att under all denna mångfald, i de gamla manuskripten så väl som i de nyaste upplagorna, i de stora folianterna som i de små böckerna, ligger i det väsentliga, i själfva innehållet en enhet, och denna enhet är så afgörande, att gent emot den blifver allt det olikartade och skiljaktiga utan betydelse. Att olika grader af begripande och uppfattning finnas, därom råder intet tvifvel, och måhända hafva vi gent emot naturen icke nått längre än [ 88 ]till den första uppfattning, hvilken tillhör honom, som icke en gång förstår skriftens eller språkets betydelse, då han för första gången kommer in i det stora biblioteket. Men så kan det väl hända, att t. o. m. den, som icke känner skriftecknen eller språkets betydelse eller deras underbara förhållande till tanken och själslifvet, kan få liksom en glimt af denna högre enhet eller en aning om, att allt det, han ser, blott är det yttre, det tillfälliga, och att under detta gömmer sig något annat och mer fulländadt; och den, som en gång kommit på denna tanke, släpper den icke, eller kanske rättare, den öfvergifver honom aldrig. När man hunnit till den kärna, som står kvar af den så kallade darwinismen, hela det organiska lifvets enhet och sammanhang, har man en ny och väckande utgångspunkt för vår tids naturforskning; det är detta, som står kvar, då man låtit alla hypoteser falla, det är liksom ett ferment, som insmugit sig i vetenskapen; vi föra denna tanke med oss på hvarje punkt af våra undersökningar. Det är detta, som förklarar den stora rörelse, som darwinismen åstadkommit och den anslutning den vunnit, hvilket allt kanske står utan exempel i vetenskapen. Nu har biologiens studium tillkommit som en ny vetenskap med stora syften, men ännu oklar och famlande. Den sammanbinder det hela, nya och svårare uppgifter äro framställda för forskaren, och till [ 89 ]fullo skola de aldrig kunna lösas; den nya tanken om lifvets enhet tvingar oss in på denna väg.

Våra kunskapers omfång är visserligen större än förr; men dessa kunskaper äro väsentligen af en likartad natur, de hafva större utbredning men nå icke djupare; med de högsta och svåraste problemernas lösande hafva vi icke kommit längre än i Platos och Aristoteles’ dagar. Det är i synnerhet inom biologien, som beviset på vår okunnighet så tydligt framträder och hvarest vetenskapsmännens uttalanden stå i så skarp motsats mot den populära tron på de stora framstegen i vårt vetande. Jag skall såsom exempel anföra ett yttrande af anatomen His — (Vilhelm His, »Unsere Körperform und das physiologische Problem ihrer Entstehung», Leipzig 1875) — sid. 215: »Den, som med allvar och sträng sanningskärlek försökt lösa den organiska naturens problem, skall snart blifva medveten om den resignation, som han måste tillkämpa sig, hvad utsikterna i anseende till deras lösning angår. Det är en tung bekännelse, som aftvingas den forskare, hvilken söker med allvar och i sanning, att de yttersta mål, för hvilkas uppnående han offrat hela sin kraft, här liksom på forskningens alla områden hägra allt längre bort i fjärran, ju längre han skrider fram på den i deras riktning förande stråten. I det styrkande arbetet i och för sig själft, i medvetandet om att med [ 90 ]säkerhet gå framåt och i de rika frukter, som vänta honom på vägen, finner han full ersättning för all den försakelse, han måst vänja sig vid.» Författaren är en högt ansedd anatom i Leipzig; hans ståndpunkt gent emot den darwinistiska dogmatiken är strängt kritisk.




XVII.

Sambandet mellan lifsformerna i de växlande perioderna kan uppfattas på olika sätt. Man kan tänka sig dem såsom ett träd, från hvars stam grenar af olika växt och frodighet framskjuta; understundom når en gren högre än en annan och utvecklas rikare, till dess trädet ändtligen efter långa tider når fram till blomning. Det är liksom om trädets växande fulländades i denna blomning, hvilken varit det ideella målet för hela lifsarbetet. Ehuru blomman således står i organisk förbindelse med blad och grenar och med hela trädet, hvars högsta utveckling hon representerar, är blomman dock något absolut olikartadt; hon hade blott i sitt första anlag en likhet med bladknoppen och brodden. Man kan tänka sig människan utgången från och förbunden med de öfriga lifsformerna och dock såsom absolut isolerad från dessa. Jag tror dock, att [ 91 ]en annan bild klarare och skarpare betecknar förhållandet mellan människan och de öfriga organiska lifsformerna. De äro alla liksom skott eller grenar från en gemensam djupt belägen, okänd rot. Genom tidernas längd hafva skotten, det ena efter det andra, nått fram till en allt rikare utveckling; somliga hafva dött bort, under det att andra återkommit desto frodigare fram, ända tills det sista skottet, hvilket äfven omedelbart framsprungit ur denna djupa, okända rot, urgrunden för allt lif, i människan uppnått den högsta och fullkomligaste lifsformen. Det förekommer mig, som om den sista bilden mest motsvarar paleontologien; den tyder på ett djupt liggande samband mellan alla. lifsformer men icke som den första bilden på en descendens eller ett genealogiskt sammanhang. Hvarje brodd eller hvarje skott utvecklar sig på samma sätt ur den gemensamma roten, antingen det bär endast några få blad och icke når högt upp, eller det når öfver alla de andra föregående skotten och för första gången visar lifvets fulländning i blomman. Men hvilken bild man än väljer och hurudan den föreställning, som man bildar sig, än må vara, skall denna alltid få prägel af inskränkthet, hvilket är en följd af våra förmögenheters ofullkomlighet. Vi se blott det yttre, det på ytan befintliga, det tillfälliga. Det är denna vår okunnighet, denna slöja för våra ögon, dessa skrankor för vår tanke, som [ 92 ]filosoferna, särskildt Kant, så starkt accentuerat. Det svåraste problemet för den nyare naturåskådningen är uppenbarligen det klara begripandet af människans dubbla natur, af hennes samband med den öfriga skapelsen och samtidigt hennes oafhängighet och absoluta olikhet därmed. Tidigare förelåg alldeles icke detta problem. Människan framstod såsom fullt oafhängig, eller åtminstone uppfattade man blott ofullkomligt den enskilda människans beroende af föregående släkten och hennes samband med andra lifsformer. Den nyare naturåskådningen, som allt klarare visar oss människans förhållande till andra lifsformer och i synnerhet hennes starka och innerliga samband med släktet, framkallade ett omslag i uppfattningen, i det man nu väsentligen fäste uppmärksamhet på dessa samband, hvilka man hittills icke hade sett eller uppfattat i deras fulla betydelse; och man glömde nästan den andra sidan, den idealistiska åskådning, som i människan såg något fullständigt nytt, något själfständigt och från den öfriga skapclsen skarpt afskildt.

Vi måste erkänna, att människan nu visar sig för oss, om man så vill, mer ofri och naturbunden, att vi förut hvarken uppskattat släktets inflytande eller de omgifvande medierna i deras fulla betydelse: men om den mänskliga friheten blifver mer inskränkt och villkorlig, existerar den lika fullt såsom viljans frihet, [ 93 ]ansvarskänsla och samvete. Det kan måhända falla sig svårt att vetenskapligt förena dessa riktningar. Det är ganska naturligt, att den deterministiska eller monistiska uppfattningen måste framträda såsom ett resultat af detta nya framsteg; men det varade icke länge, innan den andra sidan af människolifvet återfick sin rätta plats och betydelse. Icke endast för människan utan än vidare ned genom hela kedjan af lifsformer sökte man öfverallt den andliga principen; t. o. m. för de lägsta lifsformerna kunde den icke undvaras. Aldrig har materialismen varit mer tillbakaträngd af den sanna naturvetenskapen än nu. Det är detta, som jag tror allt starkare framträder, väl icke så, att det bestämdt och klart uttalas, men det går som en djup underström genom tiden; vetenskapen och religionen smälta här tillsammans. Denna trängtan att i människolifvet se något högre har på ett högst öfverraskande sätt i våra dagar brutit fram i spiritismen. Till sin princip är denna ett häfdande af själens oafhängighet, och den utomordentliga utbredning, som denna psykos vunnit, visar hur starkt behofvet af religion är. Detta djupa behof finnes, och när man förkastar kristendomen, kommer öfvertron eller andetron igen i en eller annan form. Jag skall citera ett märkligt yttrande af Herbert Spencer; det finnes i hans sociologi, jag anför det enligt Kosmos I, 1884. Han talar om vetenskapens [ 94 ]förhållande till religionen; man har sagt, att den framåtskridande vetenskapen skulle göra religionen öfverflödig; men hans mening är, att just det motsatta är fallet. Vetenskapen bringar oss städse allt flera svårare problem; utkläckandet af ett hönsägg, som för landtmannen synes den enklaste sak i världen, är för vetenskapsmannen en samling olösliga gåtor, och så tillägger han: »men midt i dessa mysterier, hvilka blifva desto hemlighetsfullare, ju mer man tänker på dem, kvarstår alltid som en ovillkorlig visshet det, att man i hvarje ögonblick befinner sig framför en oändlig och evig energi, som genomströmmar hela tillvaron.» När man läser detta, tycker man det vara gamla välkända tankar; orden falla blott litet olika, i evangeliet heter det: »I honom lefva vi, röras och hafva vår varelse».




XVIII.

Man plägar i allmänhet uppställa tro och vetande såsom tvenne bestämda motsatser. Tron blifver något obestämdt, osäkert och mer subjektivt; i motsats härtill har man vetenskapen, i synnerhet den exakta, som stöder sig på iakttagelser och experiment; dess resultat och slutledningar äro oemotsägliga. De kunna icke [ 95 ]diskuteras. I sin brutalaste form framträder vår tids exakta vetande såsom statistik. Då en strid föres mellan teologen och filosofen å ena och naturforskaren å andra sidan, finnes alltid hos mängden den mer eller mindre medvetna fördomen, att naturforskaren står på en fast grundval, som är orubblig och hvilar på sanningen. Teologens och filosofens ståndpunkt är däremot osäkrare och snarare uttrycket för den personliga uppfattningen eller t. o. m. för en stämning. Mången skall utan tvifvel blifva mycket öfverraskad, då han får se, att allt detta blott är en populär fördom och att i hvad vi kalla vetenskap, i synnerhet sådan, som den framträder i den moderna naturåskådningen, ingår ett väsentligt och genomgående element af tro, ofta t. o. m. i dennas lägsta form såsom auktoritetstro, som icke en gång äger det personliga tillägnandets värde. I de föregående aforistiska anmärkningarna om de darwinska teorierna tror jag mig hafva tillräckligt påvisat denna teoris dogmatiska riktning. Det är nästan otroligt, att en dylik skolastisk utveckling har kunnat blända till och med framstående vetenskapsmän. Ett slående exempel på hur långt man kan gå i den darwinska dogmatiken lämnar Hæckel i sin förfalskningslära (Xenogenesis). Enligt den biogenetiska lagen, som Hæckel uppställt, skulle de olika stadierna i fostrets utveckling svara mot den genealogiska ut[ 96 ]vecklingen. Men då nu detta i verkligheten icke är fallet, måste man i stället för att uppgifva teorien uttänka en ny hypotes, nämligen att något nytt, främmande och falskt insmugit sig i denna fostrets utveckling. Det är detta Hæckel menar med xenogenesis.

Ännu märkligare är den hæckelska dysteleologien (ändamålslöshetsläran), hvari Hæckel söker förklara de rudimentära organens fortfarande existens. Enligt teorien skulle de försvinna, då de icke äro till någon nytta, men då de detta oaktadt ännu finnas för handen och man måste förklara deras existens, har man genast denna dysteleologi färdig, ehuru detta just är motsatsen till den ändamålsenlighets- och tillpassningsprincip, som man öfverallt åberopar. Om en viss likhet förefinnes mellan en eller annan djurform och den mark, på hvilken den lefver, på sådant sätt att de till färg och utseende svårigen kunna urskiljas från hvarandra, kallar man dylika färger skyddsfärger. Nu finnas emellertid icke få djur, hvilkas färg står i skarp kontrast till omgifningarna, detta kalla de tyska dogmatikerna Trutzfarbe — trotsfärger.

Om sanningen är målet för all vetenskaplig forskning, får man väl medgifva, att den darwinska dogmatiken icke leder oss mot detta mål. Här gäller visserligen tillpassningsdogmen, i det att iakttagelserna lämpas efter systemets fordringar. Det är på grund [ 97 ]af en särskild orsak jag framhåller detta. Det är nämligen af afgörande betydelse under den starka sammandrabbning, som nu äger rum mellan den moderna naturvetenskapen å ena och kristendomen å andra sidan. Denna sammandrabbning är mäktig och oundviklig. Om naturvetenskapens seger öfver de teologiska fördomarna tyckes det i mångas ögon icke vara något tvifvel; segern är afgjord och tydlig, kristendomen är en öfverlefvad ståndpunkt; den har i evolutionen haft sin betydelse; den var en viss barnslig, naiv stämning. Det är utvecklingen, som det hela kommer an på. Våra nu lefvande skalder stå i spetsen för detta fälttåg, och ungdomen följer dem. Det märkligaste är den brist på kritik, som t. o. m. hos teologerna här visar sig. Vetenskapliga teorier anses såsom godkända, och i stället för att undersöka deras sanning och berättigande söker man att tillpassa dem för och ordna dem under den kristliga världsuppfattningen. Detta är fallet — så förekommer det mig — med Drummonds bok »Naturens lagar i andens värld». Med stort skarpsinne och sällsynt dialektisk förmåga har denne författare sökt att bringa evolutionsläran och dess satser i öfverensstämmelse med kristendomens lära, han söker försoning i stället för kamp, och hans framställningar äro snillrika och fängslande. Men han har gjort allt för många medgifvanden och antagit en [ 98 ]osäker lära såsom bevisade erfarenhetsrön. Ett liknande intryck har jag mottagit vid genomläsandet af den nyss utgifna lilla skriften »Darwinism och kristendoms, tvenne predikningar under det vetenskapliga kongressmötet i Manchesters domkyrka 1888, hvilket också är ett försök att försona den moderna naturåskådningen med kristendomen. Också här göras för stora medgifvanden; hvad som blott är lära och teori anses för stadfästade erfarenhetsrön. I den andra i ordningen af biskopen af Bedfords tre predikningar (sid. 26) är darwinismen erkänd t. o. m. i sin mest doktrinära form såsom »lifsformernas kamp för tillvaron, de dugligastes öfverlefvande, och de yttre omständigheternas plastiska inverkan». I det jag hänvisar till mina ofvan gjorda anmärkningar om de darwinska lagarna, måste man väl i alla händelser medgifva, att många och fasta vetenskapliga grunder tala mot sannolikheten af den darwinska hypotesen i den antydda formen.

Den moderna apologetiken måste föras på ett helt annat sätt. Försvaret måste öfvergå till angrepp. Teologen bör icke längre innesluta sig inom en snäf krets af afslutade tankeled och lita på, att den kärna de innehålla är af gudomlig art. Han måste på hvarje punkt upptaga kampen mot de moderna idéerna, han måste bevisa deras ihålighet och osäkerhet, hur vack[ 99 ]lande deras grundval är. Han måste göra ett infall i fiendens läger; men på samma gång måste han obetingadt uppgifva några teologiska utanverk, som icke beröra de kristna grundsanningarna men som man af tradition och vana satt i en nästan oupplöslig förbindelse med läran. Häri ligger faran, ty dessa utanverk kunna icke försvaras. Den moderna forskningen fordrar här sin rätt; men när hon når till kristendomens kärna, så står denna forskning maktlös. Ingen har måhanda bättre förstått detta än just Darwin själf. Hans bref till den tyske studenten är beryktadt. Denne vill veta hans ståndpunkt gent emot kristendomen och dess lära om odödligheten. Darwin menar, att dessa frågor svårligen kunna besvaras. Kristus har intet med vetenskapen att göra; han finner bevisen för kristendomen otillräckliga. Hvad odödlighet angår äro meningarna delade, och Darwin finner, att hvar och en får uppgöra sin mening så godt han kan. Det är långt ifrån, att den gamle naturforskaren förnekar kristendomens eller odödlighetens sanningar; men han står utanom dem, och han böjer sig med vördnad för dessa spörsmål. Här ett drag ur hans dagliga lif, som väl förtjänar att ihågkommas. I hans rum hängde en rad bilder ur Kristi lif och lidandes historia; när den gamle naturforskaren såg upp från sitt arbete, mötte Frälsarens bild hans blick. [ 100 ]Hela den moderna naturforskningen är en fortsatt kommentar till den första trosartikeln; på ett rikhaltigare, klarare och mer öfvertygande sätt än någon annan kommentar talar den om skapelsen och om uppehållelsen. Den andra och tredje artikeln af den kristna trosbekännelsen, om Kristi gudom och odödligheten, ligga utom och högre än vetenskapen. När vetenskapen viker af från sitt begränsade område, faller dess angrepp på kristendomen maktlöst till jorden. Hur djupt och inträngande forskningen än når, och hur högt dess tankar än häfva sig, står vetenskapen dock här framför sanningar af en annan art. Dessa tankars makt och betydelse måste sökas i deras ursprung; blott i sina öfvergrepp kommer vetenskapen i strid med dem. När vetenskapen böjer sig under dem, skall den kanske just därifrån hämta sina bästa impulser och finna lösningen af sina svåraste problem. Detta är, som jag tror, den moderna vetenskapens ödmjuka ställning gent emot religionen. Pascal har sagt, att »människans storhet kan inses genom hennes elände.» — »Ingen sörjer öfver att icke vara konung utom den, som burit en krona». Den djupa och sköna uppfattningen af människonaturens gudomliga ursprung kan, enligt min tro, öfverföras till vetenskapen. Först då, när vi nått gränsen, inse vi vår okunnighet till hela sitt omfång. Vi måste hafva öfverskridit seminaristens [ 101 ]visdom och hunnit därhän, hvarest människans förmåga börjar svikta; först då förstå vi, att något annat och högre ligger där bortom, och vi begynna att rätt inse, hur litet vi dock veta. Men denna känsla af okunnighet är, för att använda Pascals bild, »vetenskapsmannens kungliga prerogativ».




  1. Viktor Rydberg, anf. st.