←  Flickans afsked
?
av Karl Fredrik Forsman
Aforismer  →
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893.


Kärlekslösa tungor vilja
mig och vännen skilja.
Jag dock varit trogen, huld,
har på hjärtat ingen skuld.

Gud, dig yppar jag min smärta;
endast du förstår mitt hjärta.
Män'skor le blott åt min nöd;
du mig skänker tröst och stöd.

Den, som älskar, måste lida,
— må de sina lögner smida! —
Den, som älskar, hoppas kan,
— lider, hoppas ock väl han?
Alltorp 8/4 93.