Uti lifvets alla skiften
svär jag dig med själ i brand
trogen kärlek intill griften,
Svea, du mitt fosterland.
Hvad jag är, och hvad jag äger,
har jag dig att tacka för.
Dig ej något öfverväger;
»din jag lefver, din jag dör»!
Ej med ord blott och i sången
vill min själ sitt tack dig ge,
ack, långt fjärran från dig gången,
vill för dig jag verka, be.
Skön är Chiles klara himmel,
stolt går solen fram sin ban.
Månen ler bland stjärnehvimmel
»Korset, Rio del Jordan»![1]
Karlavagnen öfver Norden,
Polens stjärna i det blå,
himlen öfver fosterjorden
äro käraste ändå!
Palmer vagga här i söder
stolta kronor i det blå,
myrten blommar, drufvan glöder,
ros vid ros på marken stå.
Evig vår med sol och grönska,
Cordillerer, skog och ström,
njut min själ! Hvad kan du önska? —
Arma fosterjorden glöm!
Nej — i glädjen som i nöden
ropar jag till en och hvar:
»Fosterlandet intill döden
all mitt hjärtas kärlek har»!
Cerro San Cristobal 5/6 90.
