Ensam fader med »de små»
ses vid »mammas kulle» stå
uti bön andäktig.
Blommor smycka grafven skönt,
hvita liljor, vintergrönt,
sand, som fint är krattad.
Liten pilt med ögon blå
med en sticka börjar så
att i sanden gräfva.
Fadern vemodsfull det ser,
men till sist han vänligt ber
»mammas älskling» sluta.
»Ty, min Gunnar, blomman dör,
om du jorden så bortför
långt från hennes rötter.»
»Blott ett litet hål i sand,
för att räcka mamma hand
fader vill jag göra.
Tacka sedan för allt godt,
som af henne jag har fått,
medan än hon lefde.
Klappa hennes kind och be
ödmjukt om förlåtelse
för all sorg jag gjorde.»
Fadern slöt sitt barn i famn,
ljufva känslor utan namn
i hans bröst sig rörde.
Frid var kvällen, andaktsfull
aftonsolen göt sitt gull
uppå templets tinnar.
Bländhvit svan flög under sång
öfver gruppen gång på gång,
sken som barnets öga.
Santiago 30/12 90.
