Ur kalla, rödgrå moln tyst sväfvar neder
den stilla Natten nu till vintrigt land;
sin dunkla mantels fållar ut hon breder
och sveper skog och slätt i dem med vänlig hand.
Med lätta steg hon vandrar kring i kvällen
till människornas hem och träder på,
och öfverallt, i slotten som i tjällen,
förstummas sorlet, slutar arbetsmödan då.
Ur trötta händer ta'r hon såg och hammar
och skänker ljuflig ro på dagens strid;
ur skimrande gemak, ur stilla kammar
hon jagar sorgen bort och bringar frid.
De tåretrötta ögon mildt hon sluter,
ger hjärtan, som i ångest vakat, tröst;
snart drömmen, sömnens hulde gosse, gjuter
sin salighet i hvarje män'skobröst.
Ej alla dock den hulda ensam mäktar
att trösta, söfva, gifva hägn och skygd.
Den stränga vintern, nordans kalla fläktar,
nu fara hårdt med mången i vår bygd.
Hon beder Eder, I, som hjärta ägen,
som hafven hem med bröd i öfverflöd:
»Förgäten ej den hemlöse på vägen,
som ber om husrum och en beta bröd».
Ty ack! Snart åter himlabågen lågar,
och natten flyr, skönt östern färgas röd;
på gyll'ne vingar dagen stolt framtågar
och bringar ljus och lif — och sorg och nöd.
Alltorp 10/1 93.
