En campesinos råd till sin son
| ← Höst — Tröst |
|
Natten. (En bön för de arma vintern 1893) → |
| Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. |
(Öfvers. från spanskan efter Ursula C. de Escanaverino, Cuba.)
En klar septembernatt
vid stranden af en å
en »campesino»* satt
och lärde sonen så:
För den, som ung och yr
på berg och fält far kring,
är godt om gammal styr
och hejdar fart och spring.
Ty betsel måste man
på yster fåle ha';
otyglad lätt han kan
från banad gångstig dra'.
En dygdig, flitig man
sin lott ej finner tung:
i själen frid har han
och »plata»** i sin pung.
När hönan sina små
om kvällen samlar hop,
bör du till hvila gå,
uppstå vid hanens rop.
Tätt falle yxans hugg
i Los Espinos snår!
På kornen var ej njugg,
när du din åker sår!
Ditt hus med bröd förse!
Ej barnen hungra må;
när tiggare dig be,
låt dem en beta få!
Lätt lasta mulan ung
och egga ej dess lopp!
Med dig och bördan tung
hon skadar lätt sin kropp.
Ej bed en rik om lån
af något kreatur.
Det skadas, dör, och från
dig ta'r han bästa djur.
När du till marknad far,
gå ej i spelhus in!
Ty när du där'från drar,
är borta kassan din.
Drick icke stark likör,
den tankens kraft gör slapp!
En drucken dumhet gör
och får båd' hugg och rapp.
Om din kamrat i sång
ej håller ton och takt,
ej säg det; han hvar gång
af afund tror du sagdt.
Tro icke själf dig bäst,
ej rosa, hvad du gjort!
Det kärlet ljuder mest,
som är båd' tomt och stort.
Din hund ej jaga må
en grannes kreatur!
Skall om hans hem du gå,
så se ej dit på lur!
Drag aldrig dolken ut
mot ovän eller vän!
Gud räcker dig till slut,
om icke domaren.
Dig ej med kvinna gift,
som äger mer än du!
Det minnes på din grift,
att herre var din fru.
Sök frid med hög och låg,
med fattig och med rik;
men byt ej lust och håg,
likt vind på sjö och vik!
Om efter dessa ord
ditt lif du rättar in,
så skall på denna jord
sann lycka blifva din.
Med makan och »de små»
ditt hem, en kupa likt,
har honungskakor då;
er kärlek gör det rikt.
När, nött, min vandringsstaf
jag fäller vid min fot,
mig kyss och red en graf
vid helga trädets rot!
Då ljuft jag slumrar där,
tills Gud mig väcker opp.
På Honom, hur det bär,
min son, haf tro och hopp!
Alltorp 3/1 93.
*) Landtman. **) Silfver, penningar.