Du kära hem, mitt barndomshem,
hvem kan förgäta dig, ja hvem?
Om än så undangömdt, så armt,
där var så ljufligt och så varmt.
Hur lyckligt, då ett ystert spann
i mammas pall och stol man fann,
då stolta slott med konstnärshand
man byggde af en näfve sand!
Hur underbart att skåda opp
på vintergatans stjärnetropp
och höra sägnen, hur de små
på den till himlafadern gå!
Hur stolt vid fantasiens hand
få ila bort i sagans land
och gästa gyllne kungasal
och strida ibland hjältars tal!
Hur ljuft, då på en snabb minut
all hjärtesorg var plånad ut,
då hvarje människa var god
och djurens språk man väl förstod!
Hur skönt att, sen man trött sig lekt,
af modershand till sömns bli smekt
och somna utan sorg och tår,
sen väl man läst sitt: »Fader vår».
Men härligast af allt ändå
till modersskötet ila få,
och lägga där sin fröjd, sitt ve
och sorg som glädje delad se.
Mitt barndomshem, min barndomstid,
hur ofta här i lifvets strid
jag vemodsfull ser hän till er
och, »kommen åter»! sorgset ber.
Ty, hvad jag vann på lifvets färd
och såg af söderns blomstervärld,
hur gärna bytte jag ändå,
mot barndomshemmets enkla vrå.
Och hvad jag lärt, och hvad jag vet,
hur lätt försakade jag det
för barnafantasiens lek
och oskuldssinnet utan svek.
Mitt barndomshem, min barndomstid,
fast armodsfull dock ljuf och blid.
Med saknad ser jag hän till er,
I återvänden aldrig mer.
I minnet blott och nattens dröm
er bild jag ser, så vän och öm,
och därför vemodsfull min sång
om eder ljuder gång på gång.
Santiago 7/4 91.
