En liten fågel, fri och nöjd,
kring ängen flög i himmelshöjd:
»Farväl en tid, du fagra Nord!
Min längtan står till Söderns jord.
Här nu är armt,
så lång hvar natt;
men där är varmt
och ljust och gladt».
Jag hörde på den lilles sång.
— Hur vemodsfull! — Väl timmen lång,
och bitter smärta, ljuflig tröst
omväxlande uti mitt bröst:
»Säg, sångarsjäl,
i klarblå höjd,
tog du farväl
med sorg, med fröjd»?
I natt gick frosten, kall och sträng,
fram öfver skog och fält och äng.
Han skref med fruset finger då
en dödsdom uppå blad och strå;
i dag, när varm
sol åter ler,
till jordens barm
de falla ner.
Ja, hösten nu i Norden bor:
den lille därför fjärran for.
Min lefnads blad ock falla af
re'n många ligga i sin graf.
Skall väl mitt bröst
af tro och hopp
i lifvets höst,
än värmas opp?
Se, himmelen är hög och ren!
Emellan hvarje härjad gren
klart strömmar solljus fram;
det leker på hvar fårad stam.
Skall så mer fri
och ljus och glad
min synkrets bli,
så fallen blad!
När våren hit med solen kom,
så vände fågeln till mig om.
Han mindes väl min bittra tår
och sjöng: »Ej kärleken förgår;
i vinter, höst,
i sommar, vår
den skänker tröst
och fast består».
Buin 18/11 91.
