Flöt mellan ängens blomster
en liten rännil ren och klar.
Han kunde väl sig dölja,
emedan han så liten var.
En ström dock honom märkte.
Sitt bittra hån så luft han gaf:
»Hvad gagnar dig att flyta?
För djupt är dock det vida haf».
Dock gladt rann bäcken framåt
och sjöng sitt svar med röst så len:
»Jag vattnar dalens örter;
jag läskat mången, tror jag, re'n».
»Visst är du stor och mäktig.
Jag liten är och klen och svag,
dock vill ju liten lilja
af Herren läskas ock hvar dag.»
När upp jag blicken sänder
till diktens alper då och då,
där våra store skalder
i ljus och ära härligt stå,
förskräcker mig en stämma,
lik den, som strömmen bäcken gaf:
»Hvad gagnar dig att flyta?
För djupt är dock det vida haf».
Men annan röst ock ljuder,
som skänker mod vid hjärtats slag:
»Hon vill ju liten lilja
af Herren läskas ock hvar dag».
Alltorp 19/9 92.
