1.
Här vill jag i portalen stå
en stund med mina blomsterkvastar,
och kommer han att fram här gå,
hit bakom pelaren jag hastar.
Hvarenda ros, i korgen tömd,
den måste säljas att mig nära.
Den skön'sta, nu vid hjärtat gömd,
dock skall min älskling jag förära.
Ack, hör hans steg jag fjärran än,
jag blomman för hans fötter kastar,
och, om han sorglös trampar den,
jag att på knä den kyssa hastar.
Alltorp 29/3 92.
— — — — —
2.
Då jag i porten tankfull stod
till himlen såg och hans mig drömde,
gick han förbi och sade: »Mod»!
samt i min hand ett guldmynt gömde.
Jag har det här vid barmen gömt,
till döden där jag vill det bära;
mig är, som hjärtat slår mer ömt,
när slagen träffa gåfvan kära.
Min dag är kall och himlen grå,
jag är så arm, mig hungern rifver;
min kärleks amulett ändå
jag bort för bröd dock aldrig gifver.
Alltorp 29/3 92.
— — — — —
3.
O, ägde jag all jordens blomsterskatt,
hur ville jag hans fönster smycka!
Vår värld, en rosengård, så dag som natt
han hänryckt där då skulle tycka.
Vid fönstret, att ej möta blicken då,
jag kunde dold af blommor vara;
och komme han sin värld att se, ack, så!
jag kunde honom se förutan fara.
Jag vet att gifva är en salighet;
gladt vill jag offra allt, mig gifvet,
invid hans fötter vill jag lägga det. —
Hvad äger jag, ja hvad? — Blott lifvet
Alltorp 29/3 92.
— — — — —
4.
Han borta är. Hvart for han väl?
Hur skulle jag det vågat fråga?
Hvad gagn det veta? Arma själ!
Jag kan så långt dock icke tåga.
Han fjärran drog så munter, glad,
lik våren, hvilken, då han flyktar,
ej anar, att i blomstrens rad
förutan honom lifvet lyktar.
Se, blomman följer ljuset blott.
Med våren, hvilken skänkte lifvet,
fulländar hon sin sälla lott,
för hjärtat är det annat skrifvet.
Alltorp 29/3 92.
