Var helsad hulda aftonstund,
välsignad skymningstid!
Har morgonstunden guld i mund,
du poesi och frid.
Du döljer med ditt lätta flor
allt skrofligt, ojämnt, snedt.
I skapelsen blott sällhet bor
och ro, som du beredt.
När du har tändt de stjärnor små
på djupblå himmelsrund,
du låter hulda bilder stå
på hjärtats altargrund.
Hvad klara tankar väcker du!
Hvad längtan — sorg i rödt! —
Hvad minnen ifrån förr och nu
har ej din tystnad födt!
Hvartenda missljud löses opp
i harmoni, så skön,
när andaktsfull i tro och hopp
min själ gör aftonbön. —
Santiago 9/11 91.
