Frusen eternell
← Arabens klagan |
|
Ord till de unga vid folkskolans femtioårsjubileum → |
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. |
Solens kyss i vintertid
träffade en frusen gren.
»Våren kommit, ljuf och blid»,
tänkte denna, »allar'en»!
Han tack med blommor måste gifva. —
De fröso bort i köld och drifva.
Hulda vän, ditt ögas glöd
strålade så kärleksvarm
in i mitt, och skär och röd
sköt en blomma i min barm.
I frost och natt hon vissnat åter. —
Jag minnes dig och gråter.
Alltorp 24/7 93.