←  Kärlek
Söndagsvandring
av Karl Fredrik Forsman
Den vise schejkhen  →
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893.


När och fjärran klockor klinga,
jorden hvilar söndagsklädd;
kolibri och fjär'lar svinga
öfver fager blomsterbädd;
moln af rökelse uppstiga
till Guds himmel, solig, blå.
Hvad mig Herren nu vill visa,
dogmtrons lärde ej förstå. —
Vid klostret San Bernado 1/10 91.