Du nalkas åter, icke lik den fasans bild,
som skuldbelastadt samvete dig stundom målar,
du kommer likt en fridens drottning, skön och mild;
ett stjärnediadem omkring ditt hufvud strålar.
På gatan är så tyst och gasen flammar matt,
arbetare med lätta steg till hemmet ila;
ljuft stjärnor le och vinka ifrån jordens natt
de trötta pilgrimer till sig att njuta hvila.
Nu hulda ynglingsidealer stiga upp,
förklarade utur sin unga graf mot höjden.
På bleka månskensstrålar fly de grupp vid grupp
och sälla sig till syskonen i himlafröjden.
Hvad helig frid! Hur tyst på hela jordens ring,
hur outsägligt härlig himmelen är vorden!
Sin dunkelblåa mantel Gud svept kring
sitt kära barn, den slumrande och trötta jorden.
Santiago 30/10 91.
