Om lifvets kraf dig långt från hemmet tvinga
att vistas på en fjärran strand,
i själens djup du hör dock städse klinga
det ljufva ordet: fosterland.
Om åren störta mycket ned till grunden,
om lösas många starka band,
ett — längtan — håller dig dock säkert bunden:
hemlängtan till ditt fosterland.
Och sprider ute lyckans sol sin tjusning,
och räcker medgång där dig hand,
dock ljuder som en edens susning
i själens djup: hem, fosterland.
Hemlängtan håller så oss städse fångna
med sina ljufva, starka band;
de slitas ej, förrän vi äro gångna
hem till vårt rätta fosterland.
Santiago 4/3 90
