Så tyst och stilla flöt
en källa, djup och ren,
fram utur jordens sköt'
bredvid en mossig sten.
Helt nära hennes brädd
en bäck i ystra språng
på kiselstenars bädd
rann under glam och sång.
»Fy», sade han med spott,
»du gamla rika där,
som kan utöfva godt
men snål och girig är.
Jag vet, du har en skatt
af kostbar näringssaft,
som räcker till för att
aftynadt lif ge kraft.
Jag är af annat slag,
mitt goda jag ej spar,
jag gifver öfver lag
och fritt, af hvad jag har».
När bäcken pladdrat slut,
då hördes detta svar
från källan lugnt gå ut
med stämma, djup och klar:
»Hvad himlen en gång göt
af lifssaft, dagg och regn
ned i mitt öppna sköt',
blef gifvet åt mitt hägn.
Ej dristar jag mig till
det spilla på enhvar,
den, ur mig ösa vill,
jag gifver, hvad jag har».
Alltorp 13/9 93.
