Barnamun
← Den stilla sången |
|
En solnedgång från Cerro Blanco → |
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. |
Nu är Herman stora drängen;
ej kan mamma, älskling min,
stå som fordom här vid sängen,
tills du roligt somnat in.
Ligg nu stilla, fast allena —
mamma många sysslor har.
Se, Guds änglar, starka, rena,
stanna vaktande ju kvar.
Modern ömt på rosenmunnen
trycker kyssen och går ut.
Herman grubblar; öfvervunnen
af sin sorg, han ber till slut:
»Gud, som mig till skyddsvakt gifver
änglar, hvita såsom snö,
styr att mamma hos mig blifver —
sen må andra änglar dö»!
Santiago 13/1 91.